9789186634414

JE N N Y JÄG E R F E L D

JAG ÄR JU SÅ JÄVLA EASY GOING

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Jenny Jägerfeld 2013 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2013 ISBN 978-91-86634-41-4

Till Milla och Simone – min kärlek till er är oändlig!

Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans. Betraktade röran av trasiga böcker, mintgröna skrivhäften, svarta pärmar, knöggliga lösblad, skitiga plastpåsar och gula avbrutna blyertspennor. Mindes som vanligt inte vad det var för ämne vi skulle ha, när lektionen började eller vilken bok jag borde ta fram.

Plötsligt kände jag hur någon slet tag i mina axlar, så att jag rycktes bakåt. Jag fick en hård knuff åt sidan och vände mig om.

Valle.

Valle med sin rakade skalle, med sin brutna näsa, med sina stenhårda händer.

Jag blev så isande rädd att kroppen stelnade och blev stum. Som en paralyserad hare i strålkastarljuset från en bil.

Han hade fått veta. På något sätt hade han fått veta.

Han tryckte upp mig mot skåpet, och jag hörde hur tyget i min t-shirt revs sönder, kände hur hjärtat stannade mitt i ett slag. Valle sköt fram hakan, och hans ansikte var nu så nära att hans saliv stänkte upp på min kind när han sa: – Din lilla damphora!

Jag tänkte: Han kommer att döda mig. Jag såg in i de där livlösa ljusgröna ögonen och blev övertygad om att han skulle kunna göra det.

Han väste: – Fattar du?! Fattar du vad du har gjort!

En freakshow i min hjärna Hon gick på i Gröndal. Såg mig inte. Satte sig precis framför och när hon vände på huvudet för att se ut genom fönstret letade sig en pust av hennes parfym bakåt mellan sätena. Jag visualiserade hur en vit, nästan genomskinlig doftslinga virvlade genom luften, från hennes hals och handleder rakt mot mitt ansikte. Ett liggande, böljande ”s”, som i en tecknad film.

Det var en tung, söt doft. Vanilj, mysk och övermogna äpplen.

Rosor som blommat ut. Mitt hjärta slog så hårt där bakom revbenen att det kändes som om det skulle slå sig ut.

Jag förstod egentligen inte varför.

Hon var inte ens särskilt trevlig. Nej. Hård och okänslig med en attityd lika avvisande som en stålrustning kring den där bleka, mjuka kroppen. Det vänligaste hon någonsin hade sagt till mig var ”Din morsa!”. Jag fattade givetvis att också det var en förolämpning även om jag fortfarande funderade över hur.

Det gick rykten om att hon gillade att tända eld på saker. Det hade brunnit i papperskorgar på skolan sju gånger sen augusti. Det var inte normalt sa rektorn och jag var för en gångs skull böjd att hålla med henne trots att hon vanligtvis var skrämmande full av skit.

Hon dödade små djur också. Inte rektorn, även om det faktiskt inte skulle ha förvånat mig. Rektorn skröt alltid om hur många strängjävlar hon hade på sitt lyrhelvete. Och djurplågeri låg inte så långt ifrån den lightsadism hon ägnade sig åt till vardags.

Nej, jag menade hon med stålattityden. För mycket länge sen, troligtvis närmare ett decennium, när vi båda med lätthet ­fortfarande kvalade in i kategorin ”barn”, så bevittnade jag när hon oberört 9

stötte en vässad pinne rakt in i en tufsig gråbrun fågels bröst. Det var första gången som jag kräktes och grät samtidigt. Inte sista. Den där kombinationen har följt mig sen dess. För det mesta stannar den vid en känsla. Att jag vill kräkas och gråta samtidigt. Men i värsta fall gör jag det också. Det händer när det blir ett slags känslomässig overload, vilket dessvärre drabbar mig ganska ofta.

Det är möjligt att den var döende, den där lilla skabbiga uteliggar­fågeln, att det var ett murder of mercy, och visst, det skulle ju verkligen vara en förmildrande omständighet. Men det gjorde henne ändå till en helt annan sort.

En som släcker liv.

En som tänder eldar.

Nu hade det kanske varit lämpligt att ta till någon passande ­floskel om hur hon hade satt mitt hjärta i brand. Men det hade hon inte. Det var mer som om hon hade tryckt en glödande fimp mot det och fått det att fräsa till lite i köttet.

Hon vände sig åt sidan och såg ut genom fönstret. Jag kunde betrakta henne ostört.

Oavsett sina antisociala tendenser så var hon vacker som en jävla åsknatt. Eller jag tyckte det i alla fall även om få andra verkade imponerade. Hon hette Audrey, vilket betyder ”noble strength” på fornengelska. I looked that up. Det var så rätt! Jag vet inte om det var en tillfällighet, men hon såg ut precis som Audrey H ­ epburn gjorde i Breakfast at Tiffany’s, bara att hon var dubbelt så stor. Det svarta håret. De höga kindbenen. De välskräddade dräkterna, blusarna, byxorna som uppsydda för just den där kroppen. Jag ­undrade vart hon fick tag på dem. De såldes inte precis i Liljeholmens galleria.

Och det var något. Något som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på henne. För jag kunde inte det. Det var som om det fanns en 10

särskild kanal i min hjärna som bara fanns till för henne. P ­ arallellt med alla andra kanaler som ständigt stod på.

Jag brukade skratta åt folk som klagade över tinnitus. Skratta så att saliven stänkte, skratta så att jag inte fick luft, skratta så att ­ögonen tårades.

Ett litet pipande.

Ett litet, om än konstant, pipande.

Jag skakade så misstroget på huvudet att jag fan fick whiplash.

Hur kunde det ens kvala in som problem?

Jag som hade ett burleskt nöjesfält i min hjärna. En veritabel freak­show, komplett med cyklande dvärgar, skäggiga damer och rostiga, skevande pariserhjul. Och en experimentell jazzorkester med trumpeter, tromboner, althorn, ja full blåssektion mitt i värsta crescendot. Och en djurpark, med skabbiga gamla björnar, olyckliga elefanter och ylande inavlade vargar. En t-central i rusningstid, med hetsande förortsmorsor, svarta killar i säckiga byxor som haltade fram och stammande bingolottoförsäljare i rullstol. Och ett analogt twitter, rösterna, infallen, idéerna som monologlikt bara skreks rakt ut.

Det hade jag att jobba mot.

Och man klagade på ett pipande. Ett litet jävla pipande.

Tillåt mig småle. Nej. Tillåt mig skratta maniskt precis rakt ut. Nej. Tillåt mig injicera något lugnande.

Ett pipande.

Om det ändå hade varit så bra.

Hon reste på sig och gick av vid Blommensbergsvägen. Först när hennes doft lämnat mina näsborrar insåg jag att också jag borde ha gått av. Jag bodde ju faktiskt här. Även om jag skulle ha gett nästan allt jag ägde för att kunna säga att jag inte gjorde det.

11

Dunka huvudet blodigt När jag kom hem efter att ha gått omvägen via Örnsberg satt mamma framför datorn vid köksbordet. Det gjorde mig alltid på så ­orimligt pissigt humör. Hon skrev inte ens, satt bara med hakan i handen och glodde framför sig. Tittade upp och försökte sig på ett lamt ”Hej Joanna” och ett leende när jag gick förbi.

Jag vet inte. Men jag tyckte att det vore bättre om folk inte log än att det såg ut som om de försökte men faktiskt inte kunde. När leendet inte bara misslyckades med att nå ögonen utan även något så oerhört centralt som munnen, och istället resulterade i en creepy grimas. Det var svårt att inte ta det personligt. Åtminstone när det kom från ens mor.

Snabbt kollade jag in i vardagsrummet, och där satt han, pappa.

Blicken som hypnotiserad, stirrandes på tv:n. Han såg mig inte ens.

Jag fortsatte in på mitt rum och stängde dörren. Lade mig på sängen och glodde upp i taket där färgen krackelerat och där stora flagor hängde ner som en påminnelse om hur allt förföll här hemma.

Mamma hade blivit refuserad fem gånger de senaste nio åren.

Fem gånger! Det innebar att hon ägnat nästan två år åt att skriva en bok och sen skickat den till sitt förlag varpå de sagt: Nej tack. Den här boken vill vi inte ge ut. Och sen hade hon ägnat ytterligare två år åt att skriva en ny bok, skickat till förlaget som sagt nej ännu en gång. Och sen hade hon gjort det en gång till. Och en gång till.

Och en gång till! Alltid med samma svar från förlaget: Det här håller inte, duger inte, är ingenting för oss. Den sista gången blev hon inte ens kallad på möte utan fick bara ett brev tillbaka där det i stort sett stod: Don’t call us. We’ll call you. Eller. Det var i alla fall 12

så jag tolkade det när jag tjuvläste det på hallbordet.

Det var förstås djupt tragiskt, men jag orkade varken delta i det intensivt orealistiska hoppet under projektets gång eller trösta henne efteråt. Inte nu längre. Ärligt talat fattade jag inte varför hon fort­farande försökte. Enligt mig borde hon ha gett upp det där krampaktiga taget om författaridentiteten och accepterat fakta för flera år sen. Släppt hörnflaggan och kommit in i matchen.

Hon skrev en skitbra bok. För nio år sen. That’s it. Ett ­litteraturens one-hit wonder.

Hon hyllades i pressen, hon fick fina litterära priser, hon var ute på föreläsningsturnéer och signerade böcker med sin slängiga ­oläsliga handstil.

Boken översattes till danska, finska, norska och tyska och inbringade faktiskt pengar under de första åren. Pengar. Tänk! Det är knappt så att jag kommer ihåg hur de ser ut.

Jag minns hur hon nöjt pekade ut sitt svartvita fotografi i tidningen med jämna mellanrum. Titta Jo, där är jag! Ser du! Dom skriver om mig!

Jag var så stolt över henne. Hon var så smart och skarp och snabb.

Och på bilden var hon vacker. I verkligheten var hon väl rätt fin också, men så snygg som hon var på bilden hade jag nog aldrig sett henne. Håret lockigt vid tinningarna, blicken öppet intelligent. En antydan till ett leende i mungipan.

Jag förstod att det var dit hon ville igen, att det var det hon längtade så hett efter att det blev pinsamt desperat. Jag förstod henne.

Om jag någonsin hade befunnit mig i ett sådant flow hade jag också velat tillbaks.

Men det hade jag förstås inte.

Det gjorde nästan fysiskt ont att inse att jag inte längre var särskilt stolt över henne. För jag såg henne inte som smart och skarp och 13

snabb. Nej. Snarare som dum och trög och långsam. Och det gjorde ännu ondare att inse att en liten del av mig faktiskt skämdes över henne, skämdes för att hon fortfarande försökte.

Nio år. En utgiven bok. Fem refuserade.

Var det inte tydligt nog? Var det inte uppenbart så att det räckte och fläskade ut över kanterna?

Det var svårt att säga till sin morsa att hon borde ge upp hoppet när allt hon någonsin hade sagt till mig var att jag inte skulle det.

Inte för att jag lyssnade, men ändå.

Det var liksom finare att inte ge upp än att göra det. Tyckte folk.

Men ibland kanske man borde göra det, ge upp. Ibland kanske det vore det smartare draget. Att sluta dunka huvudet blodigt mot betongväggen. Jag vet inte, men det kändes liksom rimligt. Och mer värdigt.

Det var inte helt okomplicerat att vara mer insiktsfull än sin mor.

Vid den senaste refuseringen hade hon gått in i ett närmast katatoniskt tillstånd. Sittandes vid köksbordet, stirrandes framför sig, hade hon påmint om en vaxdocka. Lika tyst och orörlig. Det hade nästan inte gått att få kontakt med henne och det var rätt obehagligt om du frågade mig.

Efter det hade hon gått bärsärkagång någon dag och svurit över sin förläggare och sitt förlag. Det var ”jävla kuk-Åke” hit och ”det helvetes jävla fittförlaget” dit. Det var tautologier som ”röv-arselhål” och obegripligheter som ”fitt-rövs-kukar”.

Det hade väl inte precis varit behagligt det heller, men då visste man i alla fall att hon levde. Sen hade hon tagit en så kallad ­reflektionscigg på balkongen och börjat på en ny bok. Och då hade allt blivit bra igen.

Eller bra.

14

Det beror på om man tycker att insiktslöshet är bra. Det beror på om man tycker att livslögner är trevligt och konstruktivt.

Hon blev i alla fall inte deprimerad. Tacka gud för det. Det räckte med en sådan i familjen. Farsan. Han var djupt deprimerad, eller nedstämd som han själv valde att kalla det. Satt i soffan med en rutig filt över benen. Hemma var han ju för en gångs skull men själva poängen med honom hade liksom gått förlorad. Om han nu hade haft någon till att börja med.

Han blev sjukskriven i höstas. Egentlig depression. Konstigt namn på en diagnos. Som att det även skulle finnas en diagnos för folk som egentligen inte var deprimerade.

Man kunde inte precis säga att han tog det bra. Vilket i sig var lite underligt eftersom det hade varit plågsamt uppenbart i över ett halvår för alla som hade ögon att se med, som hade någon som helst receptiv förmåga. Titeln på det tillstånd han ändå redan befann sig i kunde väl inte ha gjort så stor skillnad?

Men tydligen. Han blev liksom ännu mer deprimerad efter sin depressionsdiagnos. Slutade fan prata. Slutade till och med röra på sig.

Alltså. Ironin.

Man skulle ju ha kunnat tro att vi hade något gemensamt, farsan och jag. Med våra diagnoser. Men vi var en sådan fantastiskt dålig kombo. För i min diagnos ingick så diametralt motsatta drag till hans stumhet och förlamning. Jag kunde inte hålla käft. Kunde inte sitta still. Det var inget jag kunde rå för. Jag hade alltid varit sådan.

En liten del av mig tyckte förstås synd om honom. Men det hind­ rade inte att han gick på mina fuckings nerver.

15

Knulla med stil Jag såg mig omkring i korridoren. Den var tom men jag hörde någon som dunkade mot ett skåp. Klassisk knytnäve mot metall.

Kollade på klockan. Exakt 10.15. Nisse kom släntrande runt hörnet med gitarrfodralet i handen. I sin svarta mössa uppvikt ­ovanför öronen såg han ut som Jack Nicholson i Gökboet. Förmodligen mitt manliga skönhetsideal. Synd bara att han tog sig själv och sitt musik­skapande på ett sådant orimligt stort allvar att han fick något kroniskt skitnödigt över sig. I och med mamma hade jag utvecklat ett slags allergi mot människor med för stora pretentioner. Även om jag också fick eksem av människor helt utan pretentioner, lex farsan.

Kanske var jag allergisk mot människor rent generellt.

Nisse hälsade genom att ta i hand. Respektabelt, det får man ge honom, även om jag fick lov att torka av hans fuktkalla handsvett mot brallorna.

Jag öppnade skåpet. Tog upp en bunt med kondompaket, lossade på gummisnodden och bläddrade vant genom dem som en kortlek.

Visade honom röda Thin, blå Profil, gröna Näkken, lila Naked, gråa Grande och vitgröna Mamba.

– Vilken sort?

– Eh … jag vet inte. Mamba?

– Mamba är bra, sitter tight.

– Vadå är det den som är liten eller? Jag har fan ingen liten kuk.

Nisse backade en halvmeter, tog av sig mössan och drog handen genom det mörka vaxfeta håret. Satte på mössan igen. Jag suckade.

Ibland fick man vara överdrivet pedagogisk.

– Den är inte liten, förklarade jag. Den sitter tight. Men alltså, 16

det handlar om en skillnad i omkrets på någon halv millimeter om ens det.

– Nä nä, jag vill inte ha den. Hur är Profil?

Märkte hur han undvek att nämna Grande. Kanske hade han någon självinsikt trots allt.

– Den är bra, helt standard. Som typ … kondomernas Volvo. Lite svennig, men bra. Naked finns ju annars. Den är tunn, det känns liksom lite mer. Lite mer som om man inte hade kondom …

Eller vem försökte jag lura, klart att det kändes att man hade k­ ondom.

– Ja okej, då tar jag den då. Vad ska du ha?

– Fyrtio spänn för ett tiopack.

– Va? Fyrtio? Jag trodde du sålde billigt.

Jag skakade på huvudet, slängde tillbaka bunten i skåpet och stängde dörren. Jag orkade inte. Köp eller köp inte, men håll inte på och gnäll över priset. Jag fräste: – Men har du köpt kondomer förut i ditt liv eller? Fyrtio är fan hälften av vad det brukar kosta.

Men sen ångrade jag mig nästan omedelbart eftersom jag behövde pengarna. Lyckligtvis var Nisse angelägen.

– Nej, jag menade inte så. Men dyrt bara.

– Men köp dom på apoteket för åttio spänn då.

– Nej för fan jag tar dom, säger jag ju, lugna ner dig.

– Okej.

Han tog upp en sliten plånbok i brunt skinn ur bakfickan. Jag trummade rastlöst på den vita skåpsdörren.

– Kan du skynda dig lite? Smithler blir så sur när jag tar för långa pisspauser.

Nisse log och grävde runt med fingrarna i myntfacket.

– ”Smithler.” Så jävla bra.

Lika långsamt som en pensionär med Parkinsons letade han upp 17

en tjuga och två guldtior och räckte över till mig. Jag öppnade skåpet och tog ut kondompaketet. Räckte över det till honom.

– Tack, sa jag. Och försök nu att knulla med stil.

Han såg upp på mig under höjda ögonbryn. Verkade inte kunna komma på något slagfärdigt att säga och svarade därför nästan hjärtskärande ärligt: – Jag ska försöka. Jag ska i alla fall försöka.

18

Låta allting falla Jag tryckte in koden på Verkstadsgatan 5. Kunde aldrig minnas om det var 7926 eller 2679, så jag tryckte siffrorna om vartannat några gånger tills den lilla dioden lyste grön och jag kom in. Sprang en halvtrappa upp och klev in i hissen, drog för den gnisslande gallergrinden och tryckte på trean. Kroppen började redan förbereda sig, jag knäppte upp jackan, såg bilderna i huvudet.

Hans tunga i min mun, hans händer i mitt hår, hans kropp tätt tätt intill min.

På namnskylten stod det Matheus Oliveira Rocha – det var så vackert, det var som poesi.

Medan jag ringde på dörren betraktade jag klistermärket som han placerat ovanför brevlådan.

Beware of the dog!

He is very sarcastic.

Det fick mig alltid att le.

Jag ringde på några gånger till men han öppnade inte, så jag gläntade på brevlådan och tittade in. Såg de skitiga lila conversen ligga på hallmattan ihop med tidningen Mitt i Södermalm. Så dök plötsligt hans nakna fötter upp därinne. Jag släppte luckan och han öppnade, det svarta håret rufsigt. Gråmelerade mysbyxor och t-shirt. Jag älskade när han var klädd så där slappt. Det var så lätt att klä av honom då.

Han log.

– Hej, sa han nyvaket, är du här?

– Ja, sa jag andfått. Vill du ha sex?

19

Han skrattade liksom överrumplat.

– Jag vaknade nyss, men sure, det är klart att jag vill. Det vill jag väl alltid med dig.

Jag klev in genom dörren och hånglade honom bakåt, rakt upp mot toadörren. Kände hans kuk mot mitt höftben genom det mjuka tyget. Han slöt ögonen, men inte jag, jag ville se allting. Det kändes som om tusentals små kolsyrebubblor hade frigjorts och nu låg precis under min hud, vibrerande av förväntan.

– Fan vilket trevligt sätt att vakna på, mumlade han in i min hals, gjorde den fuktig och varm med sin andedräkt.

Och jag lät jackan, mössan, allting falla.

20

De innerligt älskade, de i evighet saknade Så fort jag kom åt läste jag dödsannonserna. Vi hade ingen egen tidning, det hade vi inte haft på flera år, men så fort jag såg någon kvarglömd dagstidning på tunnelbanan eller befann mig på ett bibliotek så slog jag upp de sista sidorna i kulturdelen.

Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att känna något tydligt. Eller så var det något med orden. De var så sköra. Så vibrerande fulla av kärlek, saknad och sorg.

Vår kära Vår älskade Min livskamrat Min älskade livskamrat Vår innerligt älskade Ibland hade de somnat in lugnt och stilla. Det var förstås något ­rogivande i det. Det lät ändå harmoniskt. Men ibland. Ibland såg man rader som hamrade in tunna kopparspikar av förtvivlan i hjärtat.

Vår älskade Amanda. Har lämnat oss i oändlig sorg och smärta.

Och om det var någon ung. Om det var ett barn eller en ung mamma.

De sörjandes namn i versaler.

VENDELA LOUIS MARIANNE MALTE SUNIT 21

Deras barns i gemener bredvid.

Signe Vidar Sonja Hiromi Björn Tårarna brände bakom ögonlocken.

Jag försökte förstå vad som hade hänt.

Tänk på sjöräddningssällskapet. Tänk på hjärt- och lungfonden. Tänk på cancerfonden, cancerfonden, cancerfonden.

Men det var bara sådant som skrevs ut. Och jag tänkte på allt som inte skrevs ut. Alla människor med dödsorsaker som aldrig någonsin fick hintas. Självmord, missbruk, AIDS. Ibland stod det bara Vår. Vår mamma.

Jag undrade om de varit så förlamade av sorgen att de inte kommit på att skriva ut något vackert epitet som älskade eller kära eller om hon helt enkelt inte hade varit älskad. Kanske hade hon varit en elak, sadistisk mor? Det var sorgligt det också, men inte på samma vis som de innerligt älskade, de i evighet saknade.

Vissa dödsannonser kunde få mig ur balans i flera timmar. G ­ råten som en oformlig blytyngd i halsen, huden tunn som silkespapper, hjärtat som en leverfärgad köttklump i handen.

Hyperkänslig för alla sinnesintryck.

Oskyddad. Totalt oskyddad.

Vår innerligt älskade Mia Ray * 14/7 1982 har idag lämnat oss i outsäglig sorg och saknad 22

MARTIN Sigge MAMMA PAPPA TOVE MARCUS MORMOR MORFAR FARFAR Världen blir aldrig någonsin densamma.

Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste.

Tänk gärna på cancerfonden.

Och jag tänkte på cancerfonden, visst gjorde jag det, men mest tänkte jag på MARTIN och Sigge. Hur världen aldrig någonsin skulle bli densamma utan Martins innerligt älskade maka, utan ­Sigges innerligt älskade mor. Illamåendet kittlade strupen och en tår föll ner på tidningssidan. Föll och träffade hennes namn. Ray. Jag undrade vad det skulle komma att stå i min, i mammas. Och vad det skulle ha stått i pappas.

23

Tuggas levande av Satan Vi hade tyska ihop, jag och Audrey. I vanliga fall ace-ade jag i språk, men i tyska gick det helt enkelt inte. Jag förstod i regel ingenting, hade egentligen aldrig gjort. Kanske berodde det på att jag varit sjuk de två första veckorna av kursen, kanske hade jag något psykologiskt omedvetet motstånd. Förmodligen var det Hitlers fel. Jag låg troligen i nivå med en genomsnittlig tysk tvååring, fastän med betydligt sämre uttal och orimligt stora svårigheter med artiklarna die, der och das.

Men Audrey verkade vara en naturbegåvning. Hennes uttal var lika perfekt som hennes grammatik var korrekt och hennes ord­ förråd var snudd på gigantiskt. Åtminstone så vitt jag kunde b­ edöma – vilket i och för sig inte sa särskilt mycket.

Det var onsdag och klockan var halv nio på morgonen och i klassrummet var det lugnt. Utanför låg snön i ett tunt gnistrande lager över asfalten och solen lyste låg och knallgul rakt in genom fönstret. Någon gäspade. Någon annan skrapade med stolen. Annars ­lyssnade vi ganska koncentrerat och så även jag, trots att jag hade papper som visade att det tillhörde mina svagheter. Men även om det där var en dokumenterad svaghet så hade jag en annan som var så mycket större. Audrey.

Hon hade fortfarande inte kommit. Det var inte direkt förvånande. Under de knappa två år vi hade läst tyska ihop hade hon lyckats komma i tid ett tiotal gånger. Eller lyckats förresten. Det var ju inte ens som att hon försökte.

Läraren, med det nästan parodiskt tyska namnet Ursula Weber, tillät henne intressant nog att släntra in närhelst hon ville, förmodligen för att Audrey var bäst i klassen och uppenbart så. Ingen av 24

oss protesterade. Varken mot Audreys sena ankomster eller ­Ursulas orimliga överseende. Det kanske var långsökt, men jag kunde inte låta bli att tänka att pyromanryktet gjorde sitt till i den där ­särbehandlingen.

Ingen, varken Ursula eller tyskaeleverna, ville få sitt skåp, sin ­cykel, sitt hus uppbränt. Själv skulle jag inte ha något emot det. Åtminstone inte cykeln. Om den brann upp kanske jag kunde få ut något på försäkringen och byta ut det där rangliga gamla aset mot en lyxig variant i rubinröd metallic. Om inte mamma hade rationa­ liserat bort hemförsäkringen, vill säga, liksom allt annat. Det var inte alls omöjligt.

Det hade sina fördelar att ha ett dåligt rykte, tänkte jag och insåg i samma stund att det måste vara därför det gick så bra för maffian.

Mitt rykte var visserligen inte precis gott, det var väl allmänt känt att jag var en ganska jobbig jävel, men det gav mig egentligen inga fördelar eftersom det inte gjorde någon rädd. Trötta, däremot. Det var det inte ovanligt att folk blev. Och även om jag tog in alla suckar, blickar och bortvända huvuden, så hade jag ändå inte förmågan att göra något åt det.

Ursula delade in oss i par. Vi skulle låtsas att vi var på en middags­ bjudning och vår uppgift var därför att mingla. På tyska. Aber sure.

Jag som knappt kunde mingla på svenska. Jag pratade tydligen för mycket sas det. Associerade för fritt.

Halva klassen skulle sitta kvar vid sina bänkar och halva skulle gå runt och mingla. Fem minuter vid varje bord. Lite som speeddejting fast så in i helvete mycket tråkigare. Dessutom fick jag som vanligt börja med min bordsgranne Hedvig som var så svårmodig, humorbefriad och kommunalrådskorrekt att jag hade goda skäl att tro att tiden faktiskt gick baklänges medan vi satt där.

Hedvig konverserade omedelbart upp mig i brygga. Not. 25

– So. Welchen Beruf haben Sie, Fräulein?

– Ich arbeite als Prostituierte.

Hon rynkade irriterat på näsan.

– Amen! Det kan du väl inte säga?

– Vadå inte säga? Varför inte då?

– Men … det är ju inget riktigt jobb!

– Det är ju världens äldsta yrke säger dom ju, även om jag tvivlar.

Jägare måste väl ändå vara äldre? Eller typ … dräng? Schaman?

– Men kan du bara ta nåt normalt! väste Hedvig irriterat.

– Vadå normalt, det här är ju normalt! Jag gillar det inte, men det är ju skitvanligt, det är ju det som är problemet. Framför allt i Hamburg. Hela Reeperbahn kryllar ju av dom.

Hedvig suckade och tittade plågat bort mot Ursula som för att bli befriad. Jag petade henne i sidan.

– Schau mal, ich habe auch eine kleine Bauchtasche …

Jag tittade ner på min mage och klappade löst på den fiktiva magväskan. Hedvig såg sur ut. Vi minglade en liten stund till.

Hedvig tyckte i stort sett att allt jag sa var idiotiskt och det var det väl också. Jag hade bara svårt att se poängen med den där övningen, med tyskan, skolan, ja hela livet. Men Hedvig, hon tog allt på blodigaste allvar. Och allvaret var så blodigt att det plötsligt liksom manifesterade sig i ett rinnande näsblod. Från båda näsborrarna. Hon blev tvungen att gå till sjuksyster för att få fetvadd instoppad i näsan.

Det hände med jämna mellanrum, det där med näsblodet.

Chockerande ofta när just hon och jag gjorde övningar tillsammans.

Jag hade bestämt mig för att inte ta det personligt.

Och hoppsan, så hade det gått fem minuter och Ursulas äggklocka ringde och det var dags att rotera.

Precis då kom Audrey in. Och som alltid när hon dök upp så där 26

så slog hjärtat några extra stenhårda slag och kroppen blev liksom mjuk och spänd på samma gång.

I och med Audreys plötsliga uppdykande så stod hon näst i tur för mig att mingla med och jag satte mig ner vid hennes bänk och sa spelat nonchalant: – Vi ska tydligen mingla. Ich heisse Joanna. Und du?

Hon bara stirrade på mig. Jag nästan skälvde. Det kändes som om några nervändar från hjärtat hade gjort hål i huden och trängt sig ut rakt genom bröstet, sprakande av elektricitet. Som om de nu låg där som blodiga tunna tentakler under mitt halvt genomskinliga linne. Äh, jag överdriver förstås, jag överdriver som vanligt, men min kropp reagerade alltid orimligt starkt när hon var i närheten.

Hennes stora nästan kornblå ögon såg rakt i mina. Fett med ­eyeliner omkring. På huvudet bar hon en röd scarf med vita prickar och därunder låg håret i en vågig valk. Med sin blå skjorta såg hon ut som den där amerikanska kampaffishen från andra världskriget.

Den med den snygga hårda kvinnan som spänner musklerna och säger ”We can do it!”.

Och jag mimade ett ljudlöst: You can do me.

Men Audrey tyckte inte att we could do it. Hon sa: – Ich würde mit niemandem in dieser idiotischen Weise ­sprechen, nicht einmal unter der Androhung, in Dantes neunten Kreis g­ eworfen und dort von Satan verspeist zu werden.

Jag tittade på henne, men hon förklarade sig inte.

– Förlåt … men var det meningen att jag skulle förstå det där?

– Jag skulle inte prata på det här idiotiska sättet om jag så stod inför hotet att kastas i Dantes nionde krets och där bli tuggad l­evande av Satan.

Jag skrattade till.

– Det vill vi ju inte riskera!

27

– Vet du, sa hon plötsligt och snuddade med sin fingertopp mot min kind. Födelsemärkena där. Vet du vad dom liknar?

– Äh, det är ju bara lite … random prickar.

Jag kände hur rodnaden steg.

– Nej. Fenix.

– Fenix?

– Japp. Stjärnbilden Fenix. Det är en exakt avbild. I alla fall av dom fyra huvudstjärnorna.

– Är det?

Hon nickade. Tryckte en gång på varje födelsemärke med pekfingret. Min kropp reagerade lika hårt som om hon hade smekt mitt bröst.

– Jag visste inte att det fanns en stjärnbild som hette så. Jag kan nog bara … Karlavagnen och Orion.

– Det är inte så konstigt. Den är inte så känd här, syns inte från Sverige. Fenix, vet du, det är en mytologisk fågel som efter att ha bränts till aska återuppstod ur stoftet. Det är en sinnebild av ­pånyttfödelse kan man säga.

Hon fortsatte betrakta min kind.

– Är … är du intresserad av stjärnor? sa jag idiotiskt.

Audrey tog hastigt bort fingret, som om hon kom på sig själv.

– Vem gillar inte enorma brinnande klot som cirkulerar i rymden?

Hon log. Och när hon log var det som om något blev varmt och lugnt i magen. Som om någon hade fyllt den med sådan där fetvadd och liksom vaggade mig i sin famn.

28