9789186634070

Brev fr책n en bruten horisont Calle Brunell

Williams ensamsegling, hans psykos och försvinnande till havs är baserad på den verklige Donald Crowhurst (1932–1969) som han porträtteras i Edward M. Podvolls Galenskapens Förförelse. I övrigt är William en skapelse av författarens egen fantasi.

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Calle Brunell 2011 Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Tryck av Bulls Graphics, Litauen, 2011 ISBN 978-91-86634-07-0

Till Sasha och familjen Vinter

Jag brukade gå till biblioteket på lunchen. Det var ett litet bibliotek med stora fönster som vätte mot en park. Man kunde följa årstidernas skiftningar medan man åt sin lunchmacka och drack kaffe ur termos. På försommaren låg väninnor och solade på de öppna ytorna, vissa hade med sig väskor så att de kunde vara kvar hela dagen. På senhösten kunde man se hundar böka i lövhögar just täckta av snö. Jag sköt fåtöljen ända fram till fönstret och vände den utåt. Det var bara jag och parken och det gav mig några ögonblick av lugn från ett jobb som i perioder var både ansträngande och monotont.

Ibland kom skolklasser in på biblioteket. De pratade högt och ryckte i böcker. Jag fnös åt dem som en pensionär från min fåtölj, men glömde sedan snabbt att de fanns där. Jag fokuserade

på livet i parken där vintern övergick i vår. Drivor smälte och lämnade grusfläckar i det döda gräset. Nedanför fönstret, i rabatten intill fasaden, började årets första knoppar tränga upp.

Kanske hade hon jobbat där hela tiden. Kanske hade jag varit så uppslukad av att bara sitta i fönstret mina fyrtiofem minuter att jag inte sett henne tidigare. Eller så hade hon haft lunchrast samtidigt som jag och nu hade biblioteksledningen stuvat om i schemat. Förmodligen var det något i mig som var annorlunda.

Jag kommer ihåg att jag hade en oro i kroppen den veckan som parken inte kunde stilla.

I ögonvrån kunde jag se henne ställa upp böcker, slå i datasystemet, hälsa trevligt och säga ”Kan jag hjälpa nästa?”. Ofta stod hon mest och hängde mot disken och bläddrade i en tidning. Hennes hårfäste var högt och hon hade en tand som satt på utkanten av den övre tandraden, som en ensam huggtand kvarglömd sedan senaste fullmånen. Hon hade ett sätt att truta med munnen när hon läste som fick henne att se uttråkad och uppslukad ut på samma gång. När hon ställde upp böcker i hyllan gled hennes tröjärmar ner och blottade ett tatuerat ankare på underarmen. Det fanns en sorg i hennes ögon som man på något sätt ville bli en del av. Hela den eftermiddagen funderade jag över vad som kunde tänkas ha hänt henne. Jag hamnade efter med jobbet och var tvungen att arbeta över.

Jag har aldrig varit en bra flirtare. Jag ler inte så där inbjudande som jag kan se andra göra och har inga öppningsfraser.

Istället brukar jag stirra intensivt och allvarligt. Som om allting redan från början är väldigt smärtsamt. Det väcker sällan någons intresse. Under den veckan vinklades min stol mindre och ­mindre mot parken och mer och mer mot informationsdisken.

Det var oundvikligt att våra blickar till slut skulle mötas.

På torsdagen fattade jag mod och frågade om hon ville ses efter jobbet. Jag hade aldrig bjudit ut någon på det sättet förut och vet inte hur det kom sig att jag gjorde det just då. Mitt jobb hade gått in i en särskilt intensiv fas och jag letade kanske efter ursäkter att tänka på annat. Eller så hade det med ödet att göra.

Hon sa ja.

När jag tänker tillbaka framträder många detaljer från den kvällen fortfarande skarpt. Hennes svarta linne, hennes svårplacerade brytning, att vi delade en cigarett i den kyliga natten.

Redan tidigt tappade jag tidsuppfattningen. Jag ville inte vara någon annanstans än där, lyssna på hennes småprat och beställa in jordnötter. Vi hittade några gemensamma samtalsämnen som vi uppehöll oss vid; resor, jogging, litteratur. Jag berättade om en kollega som jag upplevde som påträngande. Hon sa att man inte skulle fästa sig vid petitesser, i det långa loppet spelar de ändå ingen roll. Jag sa att jag förstod vad hon menade men att det inte alltid är så lätt. Då tittade hon in i mina ögon och sa ”jag vet”, som om hon faktiskt visste. Det fanns också stunder då vi bara satt tysta, fipplade med ölglasunderläggen och flackade med blicken. Hon lade vid ett tillfälle sin hand på min, skrattade och sa ”det där låter helt sjukt!”. Mot slutet av

kvällen nuddade våra ben varandra under bordet. När stället stängde sa vi ”och nu då?”. Sedan gick vi hem till henne. När vi kysstes i hennes hall efter mycket om och men, var jag så upptagen av att jag luktade rök att jag inte riktigt minns hur det kändes.

Vi hördes inte dagen därpå. Tanken på att se henne gjorde mig tillräckligt nervös för att undvika biblioteket ett tag. Varje dag när klockan närmade sig tolv undrade jag om hon höll entré­dörren under uppsikt, om hon försökte se obrydd ut, om hon valt sina kläder med omsorg. Böjd över min lunchlåda i fika­rummet märkte jag också hur mycket utsikten över parken betydde för mig. Jag var tvungen att gå tillbaka. Hon låtsades först inte se mig när jag klev in men halvvägs igenom min andra kopp kaffe lutade hon sig över fåtöljryggstödet och sa ”Nå?”. Vi bestämde att ses senare den kvällen.

10

Atlanten 1982 William drev mot sydväst i den milda havsbrisen. Ljumma fläktar krusade havet. Avslagna vågor från någon glömd storm fick segelbåten att höja och sänka sig, höja och sänka sig. Han låg framme på fördäck, hans fötter skakade nästan omärkligt. Om han hade skärpt blicken över styrbords sida skulle han kunnat skönja konturerna av Galway Bay flyta förbi som en tyst, grön synvilla just ovan horisonten. Men hans ögon hade förvandlats till vatten, liksom hans kropp hade blivit den ocean han försökte korsa. Genom tårarna såg han gud. Och om den allsmäktige behagat titta tillbaka på William hade han sett honom, naken och utmärglad, vilse i en segelbåt på norra Atlanten. Just på gränsen till galenskap, på handfast kurs mot sitt eget förfall. Ögonblick av klarsynthet kom alltmer sällan nu och han valde oftast att ignorera dem. Han hade inget vatten kvar, sjö­ kortet var bränt i en hink på fördäck. Radioutrustning och sextant sänkta i djupen. ”Sjöjungfrurna som tumlar omkring i kölvattnet verkar ha så mycket att säga, och så få finns här att lyssna”, hade han skrivit i loggboken. Sedan skrev han ”Jag är galen” och sedan ”Jag är Gud, jag är matematikern, jag är ­energi och impuls, jag är gåvan och svaret och sonen”.

När solen hastade iväg över Atlanten, över Kanada och slutligen in över Stilla Havet fortsatte Williams skenande sinne att 11

ersätta en värld med en annan. Där borta i den första världen seglade Irland majestätiskt förbi, denna sista hamn där ­William kunde ha funnit lä i stormen som besatt honom. En sista utpost, en chans att navigera bort från djupen. I den andra världen föll nu William, föll genom ett vakuum, utan linor och utan någon mark att krossas mot. Han var inte längre mänsklig, var inte liten och begränsad. Nu var han det hav han seglade på, de vindar som förde honom framåt. Han var Shiva och Kali, ömsint skapare, våldsam förgörare. Tankarna accelererade, de slungades emot honom utan kontroll.

Han hörde segelbåtens röst välla upp från ruffen: ”William, älskade, sänk mig härute. Snälla William sänk mig. Du klarar dig bättre ensam”. Ryckte till när han hörde sin egen röst svara: ”Fina Esyllt, jag skulle aldrig överge dig. Vi två är ett.”

Strax tycktes allt tala till honom; mastfoten, flaggan, havsytan och havsdjupet. Allt hade något att säga. De pratade i mun på varandra, och han visste inte vem han skulle svara först. Utpumpad gick han ner i ruffen för att lägga sig, men hittade en plastpåse som också var en hemlig mikrofon, en kommunikationscentral till gudarna. Så upp for han igen, och ­hissade den i masten. En hink var en tidsinställd bomb, den åkte överbord.

Inget var vad det utgav sig för att vara, allra minst William själv.

Vid några tillfällen upptäckte han att han befann sig högt ovanför båten och tittade ner. Och där såg han sig själv. En vilsen virrpanna som sprang fram och tillbaka över däck i ­mörkret, band fast böcker i ankaret och slängde det i havet, vankade av och an med en tross i händerna, för att sedan bara 12

släppa ner den i sittbrunnen. Då ville han skrika till stackaren där nere. Men hur mycket han än skrek, verkade det som om någon annan skrek högre. Varningarna späddes ut i den andra rösten och blev meningslösa.

Ofta befann han sig tätt, tätt intill Essylt. Hon var en del av hans kropp, seglen hans hud, masten hans ryggrad, lanternorna hans hopp. Han slet med skot, ruskade rodret, karvade bort hud på foten med en slö fickkniv. Tentakler sträckte sig efter honom från havsdjupet. Han sjöng av välbehag, speglade sig i mässingsbeslagen, slickade i sig salt från armen. Gyllene städer skimrade till just under vattenytan.

När natten gick mot sitt slut och dagen börjat kittla vattnen utanför Irlands västra kust satt William vid relingen böjd över sin loggbok. Världen hade slutat falla, och han hade äntligen fått bottenkänning. Han var lugn nu, doppade fötterna i havet, och njöt av hur han svalkades. När han böjde huvudet bakåt kunde han se solen gå upp långt där borta i öster. Det hål han sugits in i hade spottat ut honom, och nu fanns det inga tvivel om vem han var. Han log till och med åt sin idioti. Flinade åt sin enfald. Han hade överkommit rädslan, överkommit sitt eget tvivel, överkommit gud. Han var inte längre en ensam akvanaut förlorad på ett oändligt hav. Han var en kosmonaut, ett verktyg i universums tjänst. ”Människan har levt länge nog som apa, nu finns jag här för att befria henne, dra henne ur den dy hon befolkar och kasta henne upp till sin verkliga plats bredvid skaparen”, skrev han.

Det fanns en mening, han hade ett uppdrag, och efter att ha 13

unnat sig lite vila, skulle han ta tag i världen. Musklerna vibrerade av kraften, styrkan var oändlig. Han var alltet.

Det var flera dygn sedan han senast sov och över en vecka sedan han kontaktat sin fru på radion. Först nu började han tänka på henne. Han kände medlidande, såsom han som ­utvald kände medlidande med hela skapelsen. Men medlidandet för Angela måste ha varit uppblandat med något annat.

Kanske var det saknad, ett andetag mot nacken, en hand som tankspritt strök längs ryggraden. Kanske var det ett otydligt minne, hennes allvarsamma blick som mötte hans i gryningsljuset. Något fick honom att börja komponera det första av flera hundra brev. Tålmodigt plitade han ner vers efter vers på loggbokens utrivna sidor. När han var klar med en fortsatte han på nästa. Orden strömmade igenom honom, viskade till honom från havet. Angela, mina vågor sköljer över dig i ­drömmen, Min duva, i din smekning flyter jag och Om dagen är det droppar av dig jag gråter. Brev efter brev placerade han sedan försiktigt på en lämplig våg, såg hur de guppade iväg, hemåt mot Portsmouth.

Hade han haft en redig kikare kunde han ha tittat på henne nu, över allt vatten, över Irländska fastlandet, över Wales och södra England. Sett hur hon stod hemma i Portsmouth med sitt hjärta i handen och blicken förargat fäst vid det hav som krossat det. Han kunde ha sett Daniel som låg och sov i vagnen bredvid henne och Elli som samlade snäckskal på stranden i eftermiddagssolen. Men William hade inte längre någon kikare och även om han haft det skulle han inte kommit på tanken att använda den. Han svävade nu, flög genom allt det blå, seglade 14

på mjuka uppåtvindar. Han svällde och växte ut mot horisonten. Fäste havsdjur och korall på himlavalvet med synål och passare. Han jublade. Skrattet ekade mot världens fyra hörn.

Han var fri.

William vaknade av att havsskum fastnade i hans skägg, vinden fick hans sönderrivna skjorta att smattra.

Det finns vågor som på ett tillsynes slumpartat sätt suger upp energin från sina vågsyskon runt omkring. Dessa vågor kan över tid bilda en formidabel vägg av vatten, höja sig upp ur havet som en mur, en ickelinjär jättebränning. Extrem­vågor kallas de av matematikerna. Oftast uppstår de långt ute till havs där ingen tar skada. Värre är det när de uppstår i huvudet, för det ligger i vågens natur att brytas när den är som störst. Att kollapsa med ett dån. Högst upp på en sådan våg surfade William. Än så länge gick det bra. William njöt av farten, hisnade av höjden. Fötterna hade börjat darra så smått under honom.

Men än så länge gick det bra.

Tankarna rullade om varandra, böljade över sinnets kanter och spilldes ut över loggboken i hans knä. Energin brände under huden, han svettades och njöt av att se sin svett droppa ner i sittbrunnen, över relingen, ner i det glupska havet som ett smakprov. ”Himmel” skrev han och ”∫ + 00 – 00 människa = [0] – [0]”, en integral och ”lidande”. Ellis första skratt, doften av jasminbusken på bakgården, känslan av Angelas kind mot hans; allt ville han få ner i sin ekvation. Och tiden och slutet.

Endast två timmar kvar nu, kanske bara en och en halv. Loggboken fylldes så av Williams försök till liv, till ordning. Av hans 15

försök att förklara det som band verkligheten till skaparen och skapelsen till honom själv.

De flesta tror att galen är något man blir. Något som kommer över en som en sjukdom man inte kan värja sig mot. Men det finns stunder i varje galenskap, korta ögonblick som öppnar dörren till ett val. En sådan dörr öppnades och stängdes om vart annat för William. Sista gången den öppnades fann han sig nere i ruffen med loggboken i knäet. Han såg att den var fylld av nonsens, av oläsbara ekvationer, suddiga människoskisser.

Han kunde ana ett porträtt av Angela.

Han tittade sig omkring. Båten var ett slagfält. Sladdar spretade ur det hål i skottet där radion suttit. Kompassen var krossad och låg på durken med nålen fastnaglad mot nordost. Dörren till förpiken stod öppen och var insmetad med ­ketchup. Han gick upp på däck och såg att seglen hängde i trasor, rorkulten var av, hans fickkniv satt instucken i rufftaket just ovanför en ventil. Havet skimrade där det sträckte sig oändligt framför honom. Några moln smög fram över himlen borta i öster. Han tittade ner på sina händer, på de små flagorna av skinn, på det intorkade blodet från ett sår på armen. Han fick upp bilden av en röd tråd virad runt sin dotters lillfinger. Han tänkte på Angela. Han tänkte på Angela och han tänkte på sig själv. Men han vågade inte fullfölja tanken. Så han gjorde ett val. Lät henne slutligen sjunka till botten av hans medvetande. Valde att själv gå ner i ruffen igen.

Vågen började nu brytas. William kände det på sig och välkomnade det. Han kastade sig upp på vågkammen, lät sig 16

ö­ verösas av vattenlarmet. Lät sig översköljas av energin. Åter stod han på världens topp. Han kunde se allt därifrån. Varje spricka, minsta missbildning; torftigheten, högfärden, förtvivlan, den mänskliga tillvarons alla skönhetsfläckar. Nu var det dags att göra något åt det. Klockan närmade sig halv elva.

Loggboken låg slängd över det lilla skrivbordet. Han tog upp den.

21:a maj kl.

10:28 – Enda krav för att ha nya uppsättningregler är att det FINNS några 10:35 – 7 och 40 10:47 – Det är slut Det är slut DET ÄR BARMÄRTIGHETEN 10:56 – Det är slutet på mitt spel sanningen har uppenbarats och det ska göras så som de kräver att jag gör det Sedan ett sista ögonblick av klarsynthet genom stormen: 11:03 – Jag är förlorad

17

Allt var väldigt avvaktande till en början, långsamt, stapplande.

Jag hade köpt ett dyrt elektriskt piano och längtade hem för att öva varje eftermiddag. Av någon anledning hade jag fått för mig att om jag inte lärde mig spela dugligt nu så skulle det aldrig bli av. Därför tyckte jag mig inte ha tid att träffa henne så ofta. Vi bestämde aldrig i förväg när vi skulle ses. Det hände att vi pratade över informationsdisken på biblioteket några minuter på lunchrasten. I den tystnad som ibland uppstod när vi kände på oss att vi båda borde gå tillbaka till vårt arbete kunde en av oss föreslå: – Ska vi ses?

– Det kan vi väl, sa den andre då, som om man ändå inte hade något bättre för sig.

När jag sov över hos henne kom jag alltid med en ursäkt för 18

att gå direkt efter att jag vaknat; att jag skulle öva på pianot eller träffa en vän. Först på den nionde eller tionde träffen stannade jag till frukost.

Vi läste tidningen under tystnad. När jag druckit upp min juice sa jag: – Ska vi hitta på något idag?

Hon stack upp huvudet ovanför tidningskanten.

– Det är klart vi ska!

Hon fingrade på några smulor, sedan lyfte hon blicken mot mig igen. Det fanns något förlåtande i sättet hon log mot mig just då. Säkert spelade ljuset från hennes fönster in. Ångan från kopparna och den speciella tystnad som råder på söndagsmorgnar. Under ett kort ögonblick var det som om alla misstag jag gjort; nära vänner jag svikit, tillfällen jag inte tagit i akt, en utbildning jag hoppade av, sådant betydde egentligen ingenting.

Jag tänkte tillbaka på mitt liv. Barndomens dofter vindlade sig upp genom åren, gubbsvett och havsfläkt. Det fick mig att sluta ögonen. När jag åter öppnade dem var känslan borta. Hon fortsatte att titta på mig, efter ett tag vek hon ihop tidningen och sa: – Vi gör något roligt och glömmer allt det andra.

Efter den dagen sågs vi allt oftare och ju mer vi umgicks desto svårare hade jag att vara utan henne.

19