9789186539528

Utgiven av Recito Förlag AB Tryckt av Bording i Borås år 2010 Säljs av Litenupplaga.se ISBN 978-91-86539-52-8 Bokutgivning.se forlag@bokutgivning.se www.bokutgivning.se Recito info@recito.se www.recito.se Första upplagan Omslag: Sofie Lennerö Grafisk form och sättning: Johannes Berglund © Anita Magnusson

I Lena Zeders spår ‹I LENA ZEDERS SPÅR› kan läsas som uppföljare till boken; ‹DEN ANDRA MADONNAN›, men kan även läsas som en reseskildring och en magisk saga.

Resumé Historien börjar den 14 augusti 1998 när Lena Zeder återvänder till Palma de Mallorca. Det hade gått ett år sedan hon var där senast och då gjorde hon som de flesta turister som gästar Palma, hon besöker Katedralen en dag. Där möter hon en man med mycket speciella egenskaper och som gör henne ont, för att inte tala om förnedrad. Efter att hon kommit hem till Stockholm, upptäcker hon ett märke på sin högra arm.

Hon besöker en läkare, som till en början misstänker att det kunde vara hemangism, ett slags medfödda blodkärlssvulster som populärt kallas Eldmärke. Märket skulle ha funnits på hennes arm sedan födelsen, men varit så litet att hon inte märkt det, inte förrän ifjol efter Mallorca resan. Men läkaren menar, att det mest troliga var, var att hon använt någon sorts solkräm som gett henne en allergisk reaktion. Inget av detta trodde hon på. Hon tänkte på mannen som tagit henne i armen och hjälpt henne över glasgolvet i Katedralen. Hon tvekade när hon skulle gå över glasgolvet men kände då en fast hand som tog tag i hennes högerarm och drog henne över golvet. Det var den hemligheten hon hade med sig när hon återvände till Mallorca.

Lena hade alltid känt sig ensam. Hon kom från Norrland och flyttade till Stockholm för att söka jobb. Till en början kände hon sig lantlig och utanför, men efter de 10 år som hon bott i huvudstaden, trivdes hon ganska bra. Hon hade inte många vänner. På jobbet hade hon bara karlar som arbetskamrater och de få väninnor hon hade kom hemifrån i Norrland. Syskonen, som lovat komma och hälsa på henne i Stockholm, kom inte. Hon trodde att det var hennes eget fel, att hon var tråkig och ointressant, och sedan ett år tillbaka hade den känslan förstärkts ytterligare. Hon befann sig i ett stort svart hål, omöjligt att komma ur. Sista utvägen var, att

5

återvända till Mallorca och försöka hitta lösningen? Skulle hon våga gå in i Katedralen en gång till?

Hennes nya liv började den dagen hon återvände till Katedralen. Där träffade hon mannen som orsakat henne så mycket trassel, men som ändå blev hennes stora kärlek.

6

Epilog I 30 år levde Lena tillsammans med mannen från Andorras bergstrakter. Hans namn var Salvador Santos. Med sin förmåga att läsa hennes tankar och påverka hennes beslut, vann han hennes kärlek. Hon födde en son som hon gav namnet Joel. Han ärvde sin faders förmåga och han vigde sitt liv åt det religiösa. Lena hade haft en dröm där ängeln Gabriel talade till henne: «SNART KOMMER DU ATT FÖDA SONEN SOM ALLA GÅTT OCH VÄNTAT PÅ», rösten var tydlig och när hon vaknade sa hon: «VAD HAR DU I BEREDSKAP ÅT MIG»?

Lena drabbades av en svår sjukdom. På sin högerarm hittade hon en knuta, som efter många år utvecklandes till cancer och som till slut tog hennes liv. Hon begravdes på familjens vingård uppe i Formentor.

7

Kapitel 1 I Lena Zeders spår Hade planerat att resa tillbaka till Mallorca igen så snart jag fick en paus i mitt arbete.

Jag hade så mycket ouppklarat med min romanfigur, att det var omöjligt att inte ta chansen när min goda vän Birgitta i Alcudia bjöd in mig på sensommaren 2009. «Du kom till slut», sa hon när hon hämtade mig på flygplatsen. Birgitta hade fortfarande sin lilla shop i Port de Alcudia.

Hennes vovve hade blivit stor nu.«Hur gammal är han», frågar jag. «Ja, om man ska räkna ut hans ålder såsom du skrivit i din bok, är han nog 30 år», svarar hon och skrattar.

«I min bok är alla jättegamla», sa jag.

Visst var de så, Lena Zeder fick leva länge för att läsaren skulle få följa hennes älskade son på hans väg. «Det var därför», sa jag.

Joel hade hunnit bli 40 år innan De högsta i Vatikanen utnämnde honom till Cardinal.

Hans förmåga hade hindrat ett påskyndande av utnämningen.

Han hade redan som ung förstått, att det fanns dem som inte kunde underordna sig, men att vågskålen vägde tyngre med dem som älskade honom.

Salvador hade följt Joel på hans resor till länder runt Medelhavet. Han var sliten till det yttre, men lusten att leva fanns kvar.

Joel hade besökt Lenas grav uppe i Formentor och varit i klostret i Lluc dagligen under de veckor han stannade på Mallorca.

8

När det var dags för honom att återvända till Rom, förväntade han sig inte att Salvador skulle följa med, med sin förmåga visste han att hans far inte skulle orka med en resa till, hans dagar var räknade. Beskedet kom bara ett par veckor efter att han återvänt till Rom. Salvador dog på gården i kretsen av sina trogna tjänare och vänner. Kroppen skulle brännas och askan spridas på den plats där Lena vilade.

Joel fick återvända till Mallorca och överlåta sin fader.

Kapellet i Lluc

9

Kapitel 2 «Vill du åka upp till klostret i Lluc», frågade Birgitta. «Ja gärna, men har du tid med det», undrade jag. «Jag har anställt en ung tjej som hjälper mig ibland när jag behöver vara ledig, ringer henne och frågar om hon kan komma efter lunch».

På vägen upp till klostret dök tankar upp, tankar som berört mig så mycket, att jag tidvis dragit mig undan likt ett skadat djur. När vi körde in på parkeringen och jag åter stod på helig mark, förnam jag en lyckokänsla och allt föll på plats. Det var här jag egentligen hörde hemma.

«Du ser nästan yrvaken ut», sa Birgitta. «Jag tuppade nog av en stund», svarar jag.

När jag passerar grinden och kommer fram till huset där Salvador bjöd Lena komma in, känner jag lyckan sprida sig inom mig. Salvadors frieri kom så apropå, att Lena för ett ögonblick tuppade av.

«Du ler», sa Birgitta. «Ja, jag tänkte på något», svarar jag.

Vi fortsätter gå mot kapellet. Det var uppförsbacke och jag blir plötsligt andfådd. «Hur är det med konditionen», frågar hon och skrattar. «Den brukar vara bra, men jag vet inte vad som flugit i mig», svarar jag.

Spänningen inför besöket i kapellet var troligen orsaken.

Där hölls gudstjänst och vi fick tränga oss in, det var packat med folk. Ingen plats att sitta, vi fick stå tryckta efter varandra i väntan på nattvarden som delades ut metodiskt av präster, som gick omkring med var sitt lilla fat oblater. Vi fick ta emot Herrens heliga nattvard, stående. En äldre dam med en käpp i var hand stannade bredvid mig och jag kom henne till undsättning. Hon tackade, och vi hittade en plats åt henne att sitta. Någon hade observerat situationen och rest sig upp för att ge plats.

10

Jag såg (i min fantasi) Lena och Salvador sitta intill varandra i kyrkbänken. Jag skälvde till och en känsla av frid välvde upp inom mig. Var det här i detta rum Lena gav upp sitt gamla liv? Var det här vandringen började? ... en tår rann ner för min kind.

Vägen tillbaka till bilen Vi följde den smala grusvägen förbi den rödmålade längan där cellerna var och där munkarna bott. «Kan du tänka dig, här har bott folk», sa Birgitta. «Ja, munkar», svarar jag. «Nu bor det turister här, människor som vill fly bort från vardagens stress, men då handlar det bara om en vecka eller två», sa hon.

Vi åker vidare.

Vi tar vägen mot Punta de Soller och Valldemosa. «Konstigt att inte här händer fler olyckor än vad det gör», sa Birgitta.

Jag höll med och tänkte på Lenas resa med hyrbilen. Hon hade övervägt att inte åka, men kraften Salvador gav henne avgjorde, och hon rattade sin lilla bil på denna serpentinväg.

Mötet med honom den gången blev avgörande för hela hennes vidare liv .

När vi var framme i Soller, körde Birgitta in på parkeringsplatsen bakom den gamla järnvägstationen. Tåget från Palma hade nyss kommit in och passagerare steg av.

«Så många», sa jag.

«Ja, det är så populärt det lilla tåget», svarar hon. Vi hann ta en öl i serveringen utmed stranden och jag kunde se: Lena sitta vid ett bord. Hon visste redan då vad som skulle hända med henne. Jag är övertygad om, att hon inte kunde undgå Salvadors påverkan vilket hon var med honom eller inte.

Hans förmåga gav henne inte en chans att själv avgöra hur hon skulle bete sig.

När vi körde tillbaka till Alcudia, valde Birgitta den nya vägen som gick genom bergstunneln. «Kostar några euro, men det är det värt, skönt att slippa de smala vägarna», sa hon. Väl hemma bjöd hon på tapas och vi drack av det goda spanska vinet. «Är vinet härifrån på ön», frågar jag. «Det tror jag inte, vinerna här är så dyra, jag köper av handlaren nere

11

på gatan, han tappar upp ett par karaffer åt mig när jag är där och handlar mat».

Jag börjar tänka på Senor Hamilton, mannen som skötte om vinodlingen upp i Formentor. Hans förädlade vindruvor blev till ett vin ingen tidigare hört talas om och allra minst druckit. Ett underbart vin som i sin karaktär påminde om sherry. Vinet framställdes då Salvador, under några månader, befann sig i Rom hos Joel . Det var Lenas skötebarn, det goda vinet. Det var hon som dagligen hade kontakt med Senor Hamilton. Han rapporterade till Lena hur jäsningen framskred och Lena, i sin tur, berättade för Salvador när han ringde hem. Hon var stolt över sin uppgift, det var inte ofta hon kände att hon var till någon nytta.

12