9789186480998

DA N I EL P E N NAC

dagbok om min kropp

Daniel Pennac

Dagbok om min kropp Översättning: Ingvar Rydberg

roman

DANIEL PENNAC, DAGBOK OM MIN KROPP Originalets titel: Journal d’un corps Copyright © Éditions Gallimard, Paris, 2012 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag Citatet på s. 90 är hämtat ur Michel de Montaignes Essayer, bok III, kapitel 5, Atlantis, Stockholm 2012. Översättning av Jan Stolpe.

Citatet på s. 336-337 är hämtat ur Michel de Montaignes Essayer, bok II, kapitel 17, Atlantis, Stockholm 2012. Översättning av Jan Stolpe.

Översättning: Ingvar Rydberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Ryan Etter/Getty Images Författarporträtt: Catherine Hélie © Éditions Gallimard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-99-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

INNEHÅLL

Förord 9 Brev till Lison 11 1. Den första dagen (september 1936) 15 2. 12–14 år (1936–1938) 23 3. 15–19 år (1939–1943) 81 4. 21–36 år (1945–1960) 119 5. 37–49 år (1960–1972) 197 6. 50–64 år (1974–1988) 255 7. 65–72 år (1989–1996) 313 8. 73–79 år (1996–2003) 357 9. Dödskamp (2010) 403 Index 439

FÖRORD

Min kära, gamla, oersättliga men mycket påfrestande väninna Lison har en förmåga att ge besvärliga presenter, till exempel den ofullbordade skulptur som nu upptar två tredjedelar av mitt sovrum. Eller målardukarna hon i månader ställer på tork i min tambur och mitt matrum under förevändningen att hennes ateljé har blivit för liten. Ni har den senaste presenten i er hand. Hon dök upp en morgon, röjde undan på bordet där jag tänkte inta min frukost och lade ner en hög skrivböcker, som hennes nyligen bortgångne far efterlämnat. Hennes rödkantade ögon vittnade om att hon tillbringat den gångna natten med att läsa dem, vilket jag själv gjorde påföljande natt. Lisons far – en tystlåten, ironisk man, rak i ryggen som ett I, med ett internationellt anseende som en gammal vis man (vilket han dock inte gjorde något nummer av), som jag under mitt liv träffat fem-sex gånger – ingav mig djup vördnad. Om det var något jag absolut inte kunnat föreställa mig om honom, var det att han under hela sitt liv sysslat med att skriva det han gjort. Förbluffad rådfrågade jag min vän Postel, som länge varit hans läkare (de var många i 9

dag b ok om min kropp

familjen Malaussène). Svaret kom prompt: ”Publicera det!

Utan tvekan. Skicka det till din förläggare och få det utgivet!”

Det fanns dock en hake. Att be en förläggare publicera ett manuskript av en tämligen känd personlighet, som krävt att förbli anonym, är ingen enkel sak. Borde jag ha samvetskval över att ha tilltvingat mig en sådan favör av en hederlig och respektabel man i litteraturens tjänst? Döm själva.

D.P.

Den 3 augusti 2010

Kära Lison, Nu har du kommit hem från min begravning, säkert lite sorgsen. Men Paris väntar på dig, liksom dina vänner, din ateljé, dukarna som blivit liggande, dina många projekt, av vilka ett är din dekor för Operan, dina politiska lidelser, tvillingarnas framtid och livet, ditt liv. När du kommer tillbaka får du till din förvåning ett brev från advokat R. som i juridiska ordalag berättar att han framför sig har ett paket från din far till dig. ”Ojdå, en gåva post mortem från pappa!” Du skyndar naturligtvis dit. Och det är en märklig gåva som notarien överlämnar: ingenting mindre än mig själv! Inte min livs levande kropp, utan den dagbok jag i all stillhet förde under mitt liv. (Bara din mor kände till den och det sedan ganska nyligen). En överraskning alltså. ”Min far förde dagbok! Hur kunde det komma sig, pappa? En dagbok, du som var så distanserad och otillgänglig hela ditt liv?” Inte en dagbok av det vanliga slaget, min flicka. Du känner ju till min motvilja mot att fördjupa mig i själstillstånd. Du kommer inte heller att finna något om mitt yrkesliv, mina åsikter, mina föredrag eller vad Étienne högtravande kallade mina ”strider”, inget om din far som sällskaps11

dag b ok om min kropp

människa och inget om världen i stort. Nej, Lison, det är en dagbok om min kropp! Det överraskar dig säkert, eftersom jag ju inte var någon särskilt ”fysisk” far. Jag tror inte mina barn och barnbarn någonsin såg mig naken och sällan i badbyxor.

De såg mig aldrig spänna armmusklerna framför spegeln. Jag tror tyvärr inte heller att jag var generös med kramar och smekningar. Och hellre skulle jag dött än talat med dig och Bruno om mina krämpor, vilket för övrigt också skedde när min tid var ute. Kroppen var inte något vi talade om. Bruno och du fick sköta er själva. Det var inte ett utslag av likgiltighet eller prydhet. Jag var född 1923 och ett vanligt borgarbarn av min tid, då man ännu använde semikolon och aldrig visade sig i pyjamas, utan åt frukost nyduschad, rakad och i kostym. Kroppen uppfanns av er generation, Lison – åtminstone när det gäller hur man använder den och visar upp den. Men vad gäller vår relation till kroppen som en säck full av överraskningar och en pump för avföring, är tystnaden i dag lika tät som den var på min tid. Om man ser närmare efter, kan man konstatera att det inte finns något mer sedesamt än avklädda skådespelare eller praktiskt taget nakna body art-konstnärer.

Läkarna för sin del rör numera sällan kroppen. (När var du förresten senast på en auskultation?) De är bara intresserade av cellpusslet, den röntgade, ultraljudsundersökta, skannade och analyserade kroppen, den biologiska, genetiska och molekylära kroppen, den som framställer antikroppar. Vill du att jag talar ut? Ju mer man i vår tid analyserar denna kropp, ju mer man ställer ut den, desto mindre existerar den! Den håller 12

b rev t i l l l i son

på att avskaffas. Dess existens står i motsatt proportion till sin exponering. Det är om en annan kropp jag skrivit i den här dagboken – om en följeslagare på vägen, om vår tillvaros organism. Jag har dock inte fört den dagligen. Vänta dig inte en uttömmande dagbok! Det är inte fråga om dagliga referat.

Den inriktar sig på överraskningar, som kroppen ju inte snålar med, från mitt tolfte till mitt åttioåttonde och sista levnadsår.

Den avbryts, som du ska få se, av långa tystnader på livets stränder, där kroppen låter sig glömmas. Men varje gång min kropp gett sig till känna, har jag suttit där med en penna i handen, uppmärksam på dagens överraskning. Jag har beskrivit dess yttringar så noggrant som möjligt med det jag haft till mitt förfogande, utan vetenskapliga anspråk. Kära flicka, detta är mitt arv. Det är inte fråga om en avhandling i fysiologi utan om min hemliga trädgård, som i många avseenden är vår gemensamma. Det kan jag avslöja för dig. Varför just för dig? Därför att jag har älskat dig alldeles speciellt. Det är redan nog att jag inte talat om det för dig medan jag levde. Så unna mig det lilla postuma nöjet. Om Grégoire hade levat, hade jag säkert lämnat dagboken till honom. Den skulle ha intresserat honom i egenskap av läkare och roat honom som sonson. Gud vad jag älskade den pojken! Men när han nu dog i så tidiga år och du i dag är mormor, må ni bli en källa till lycka, mitt stöd på den stora resan. Nå, nog med utgjutelser. Gör vad du vill med dessa anteckningsböcker: kasta dem i soptunnan om du finner en sådan gåva från en far till hans dotter malplacerad, dela ut dem i familjen om hjärtat säger dig det, låt 13

dag b ok om min kropp

publicera dem om du finner det nödvändigt! Men se i så fall till att författaren förblir anonym – för han skulle kunna vara vem som helst. Ändra namnen på människor och platser! Man vet aldrig var ömtåliga känslor kan ligga förborgade. Ge inte ut alltihop. Det skulle leda för långt. För övrigt har flera anteckningsböcker gått förlorade genom åren och några består av upprepningar. Hoppa över dem! Jag tänker till exempel på dem från min ungdom, där jag noterade antalet armhävningar och sit-ups, eller dem från en lite senare tid, där jag gjorde listor över och bokförde mitt sexliv. Kort sagt, gör med dem vad du vill, så som du vill, det blir säkert bra.

Jag har älskat dig.

Pappa

1 DEN FÖRSTA DAGEN (September 1936) Mamma var den enda som jag inte hade ropat på

64 år, 2 månader, 18 dagar

Måndagen den 28 december 1987

Ett dumt pojkstreck som Grégoire och hans kamrat Philippe begått mot lilla Fanny kommer mig att tänka på den första scenen i dagboken, traumat som var dess upphov.

Mona, som tycker om att röja upp i huset, gav order om en väldig brasa på gammalt skräp, av vilket det mesta härrörde från Manès tid. Skrangliga stolar, mögliga madrasser, en maskäten kärra och trasiga däck gav bränsle åt ett gigantiskt stinkande bål. (Vilket när allt kommer omkring är mindre olycksbådande än en vindsröjning.) Hon gav pojkarna i uppdrag att göra det. De kom på idén att spela upp rättegången mot Jeanne d’Arc. Jag drogs dit av tjut från lilla Fanny, som rekryterats att spela Jeannes roll. Hela dagen hade Grégoire och Philippe lovprisat hennes goda gärningar, men den sexåriga Fanny hade aldrig hört talas om Jeanne d’Arc. De utmålade paradiset som så härligt att hon klappade händer och hoppade av glädje när hennes död närmade sig.

Men när de uppmanade henne att kasta sig in i de flammande lågorna, sprang hon skrikande bort till mig. (Mona, Lison och Marguerite var i stan.) Hennes små händer högg 17

dag b ok om min kropp

skräckslaget tag i mig, som rovfågelsklor. ”Morfar! Morfar!”

Jag försökte lugna henne med ord som ”det är över” och ”det är ingen fara” (det var det visst det, det var till och med ganska allvarligt, men jag var inte underrättad om kanoniseringsprojektet). Jag tog upp henne i mitt knä. Hon var alldeles våt. Hon hade kissat på sig av skräck. Hennes hjärta slog otroligt små, snabba slag. Hon andades stötvis. Hennes käkar var så hoppressade att jag befarade muskelkramp. Jag lade henne i ett varmt bad. Det var där hon mellan sina snyftningar berättade vilket öde de båda banditerna haft i beredskap åt henne.

Det förde mina tankar tillbaka till inledningen av denna dagbok, september 1936. Jag var då tolv år, snart tretton. Jag var scout, tidigare hade jag varit vargunge och burit ett djurnamn som blev på modet genom Djungelboken. Jag hade alltså avancerat från vargunge till scout, det var viktigt. Jag var inte längre liten, utan på väg att bli stor. Det var mot slutet av sommarlovet. Jag var på scoutläger någonstans i Alperna. Vi befann oss i krig med en annan patrull som knyckt vår vimpel. Den måste vi ta tillbaka. Spelets regler var enkla. Var och en av oss och våra motståndare bar en halsduk på ryggen, nerstoppad innanför bältet på kortbyxorna. Denna halsduk kallades ett ”liv”. Vi skulle återvända från vår räd inte bara med vår vimpel utan också med så många fienders ”liv” som möjligt. Vi kallade dem skalpar och hängde dem på våra bälten. Den som tog flest sådana var en krigare som ingav fruktan. Han var ”jaktens ess”, 18

de n för sta dag e n

precis som de flygare som under första världskriget satt i plan prydda med tyska järnkors som representerade nedskjutna fiendeplan. Vi lekte kort sagt krig. Då jag inte var särskilt stark, förlorade jag mitt ”liv” redan i fientligheternas början. Jag hamnade i ett bakhåll. Nedpressad på marken av två fiender berövades jag ”livet” av en tredje. De band mig vid ett träd så att jag inte skulle kunna återuppta kampen som ”död”. Och där lämnade de mig – mitt i skogen, bunden vid en tall vars kåda klibbade mot mina nakna ben och armar. Mina fiender avlägsnade sig. Deras röster blev allt svagare, sedan hördes inga mer. Skogens djupa tystnad sänkte sig och satte min fantasi i rörelse. Den brusade av alla slags ljud, av prassel, suckar, knakanden, kluckanden och vindsuset. Jag tänkte att djuren, som störts av våra lekar, nu kunde dyka upp igen. Inte vargar förstås. Jag var ju stor nu och trodde inte längre att vargar åt människor. Men vildsvin till exempel. Vad kunde en galt göra med en pojke som bundits vid ett träd? Antagligen ingenting, den struntade i honom.

Men om det var en vildsvinshona med ungar? Ändå var jag inte rädd. Jag ställde bara de frågor som uppstår i en situation där allt bör utforskas. Ju mer jag ansträngde mig för att göra mig fri, desto mer spändes repen och desto värre klibbade kådan. Skulle den stelna? En sak var säker. Jag kunde inte göra mig fri från mina rep. Scouter känner väl till hur man knyter knopar som inte går att knyta upp. Jag kände mig mycket ensam, men tanken föll mig ännu inte in att ingen skulle hitta mig. Jag visste att det var en välbesökt skog.

19

dag b ok om min kropp

Vi stötte ganska ofta på blåbärs- och smultronplockare. Jag visste att när väl fientligheterna upphört, skulle någon komma och befria mig. Även om mina motståndare glömde mig, skulle min patrull märka att jag saknades. Någon vuxen skulle underrättas och jag letas upp. Så jag var inte rädd. Jag tog obehaget med fattning. Jag hade full kontroll över mina tankar. Sedan klättrade en myra upp på min sko och därefter på mitt nakna ben. Det kittlade lite. Den var i och för sig oförarglig. Även om den stack mig och kröp in under shortsen och kalsongerna, var det inte så farligt. Det obehaget klarade jag av. Det hände att man blev biten av en myra i skogen.

Det var en känd, vass, övergående smärta som man lätt övervann. Sådan var min lugna entomologiska attityd, tills jag fick syn på myrstacken, bara några meter från mitt träd! Vid foten av en tall reste sig en barrhög, monstruös i sin orörlighet. Och där myllrade det av ett svart liv. När jag så fick se en andra myra klättra upp på min sandal, förlorade jag med ens kontrollen över min föreställningsförmåga. Det var nu inte längre fråga om stick. Jag skulle bli övertäckt av myror, slukad levande. Min fantasi utmålade inte situationen i detalj.

Jag upplevde inte att myrorna vandrade upp för mina ben och slukade min lem eller trängde in i ändtarmen, ögonhålorna, öronen, näsborrarna, att de åt upp mig inifrån via mina inälvor och bihålor. Jag såg mig inte som en mänsklig myrstack fastbunden vid en tall, där min döda mun utspydde kolonner arbetarmyror som bit för bit släpade mig in i den fruktansvärda magen, som myllrade tre meter bort. Jag före20

de n för sta dag e n

ställde mig inte sådana horrörer, men de genljöd alla i de tjut av skräck som jag utstötte med slutna ögon och väldig mun.

Det var rop på hjälp som borde ha hörts i hela skogen och världen utanför, en gäll röst som splittrades i tusen stickor; hela min kropp tjöt med rösten hos en pojke som åter blivit liten. Min ändtarmsmuskel öppnade sig som min vidöppna mun och tarminnehållet rann längs benen, det kände jag.

Mina kådiga shorts fylldes med diarré. Det fördubblade min skräck. Jag fick för mig att blandningen skulle berusa myrorna och dra till sig andra djur. Mina lungor slets sönder i mina rop på hjälp. Jag var täckt av tårar, fradga, snor, kåda och skit. Likväl såg jag mycket väl att myrorna i stacken inte brydde sig om mig, att de fortsatte sitt mödosamma arbete och sina otaliga bestyr. Utöver de två myror som klättrat upp på mig fanns det andra, kanske miljoner, som fullständigt struntade i mig. Det såg jag, kände jag, rentav förstod jag, men det var för sent. Skräcken var för stark, den hade mig i sitt våld och den tog inte hänsyn till verkligheten. Hela min kropp fruktade paniskt att bli slukad levande och skräcken hade alstrats i mig utan myrornas medverkan. Allt det visste jag egentligen. Och senare när fader Chapelier – han namn betydde faktiskt ”hattmakare” – frågade mig om jag verkligen trott att myrorna skulle äta upp mig, svarade jag nej.

När han bad mig erkänna att jag ställt till med onödig uppståndelse, svarade jag ja. Och när han undrade om det roat mig att med mina tjut skrämma de skogsvandrare som till slut släppte mig fri, svarade jag att jag inte visste. ”Skäms du 21

dag b ok om min kropp

inte över att visa dig nerskiten som en otvättad baby inför dina kamrater?” Jag svarade jo. Han spolade mig ren med en vattenslang, vilket avlägsnade den värsta smutsen, men tog inte av mina kläder, min scoutuniform. ”Har du inte ett ögonblick tänkt på vad paret som kom gående där ska tänka om scouter?” ”Nej, förlåt mig, det tänkte jag inte på.” ”Den här komedin har tydligen berett dig ett avsevärt nöje, inte sant? Ljug inte, erkänn att du tyckte det var roligt! Det tyckte du, va?” Den frågan kunde jag inte svara på, eftersom jag ännu inte börjat föra denna dagbok, med vars hjälp jag för resten av livet avsåg att hålla isär min kropp och min själ för att på så vis skydda kroppen mot angrepp från fantasin, och fantasin mot kroppens okontrollerade yttringar. ”Och vad ska din mor säga? Har du tänkt på vad hon ska säga?” ”Nej, nej, henne har jag inte tänkt på.” När han ställde den frågan, slog det mig att den enda person jag inte hade ropat på var min mamma.

Jag släpptes fri. Mamma kom och hämtade mig. Dagen därpå började jag föra denna dagbok. De första orden jag skrev var: ”Jag kommer aldrig mer att vara rädd, jag kommer aldrig mer att vara rädd, jag kommer aldrig mer att vara rädd.”

DA N I E L P E N NAC

dagbok om min kropp

”13 år, 1 månad, 8 dagar – onsdagen den 18 november 1936. Jag vill skriva dagbok om min kropp därför att alla talar om annat. Alla kroppar får stanna kvar i spegelskåpen. De som för dagbok, till exempel Luc eller Françoise, talar om allt och inget, om känslor, vänskap, kärlek, förräderier och rättfärdiganden i det oändliga, vad de tänker om andra, vad de tror att andra tänker om dem, resor de har gjort, böcker de har läst.

Men de skriver aldrig om sina kroppar.”

© CAT H ER I N E H ÉL I E / ED. G A L L IM A R D

Dagbok om min kropp är en humoristisk skildring av en sjuårings utveckling från pojke till gammal man, i form av en dagbok med utgångspunkt i berättarens kropp. Frispråkigt och med glimten i ögat återges de oräkneliga överraskningar som kroppen bjuder oss på under livets gång.

Daniel Pennac är född 1944 i Casablanca, Marocko.

Han arbetade fram till 1995 som lärare, har skrivit både romaner och barnböcker samt engagerat sig mycket för ungas läsande. Översättning från franska: Ingvar Rydberg

”Man skrattar ofta, särskilt åt våra rädslor. Man gläds åt att få dela denna intima berättelse som samtidigt är så djupt universell […].” TÉ LÉ RAMA

ISBN: 978-91-86480-99-8