9789186480776

FRED VARGAS

spรถkryttarna frรฅn ordebec

2013

deckare

Fred Vargas

Spökryttarna från Ordebec Översättning från franska: Marianne Öjerskog

roman

Av samma författare: Budbäraren (Wahlström & Widstrand 2004, reviderad pocketutgåva Sekwa 2012) Mannen som vände insidan ut (Wahlström & Widstrand 2005, pocket 2006; reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) I de eviga skogarna (Wahlström & Widstrand 2009, reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) Okänd kontinent (Sekwa 2012, pocket 2013)

FRED VARGAS, SPÖKRYTTARNA FRÅN ORDEBEC

Originalets titel: L’armée furieuse Copyright © Fred Vargas et les Éditions Viviane Hamy, mai 2011 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag

Översättning: Marianne Öjerskog Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Valentin Casarsa/Getty Images Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-77-6 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm spokryttarna@sekwa.se

www.sekwa.se

I

Det l åg e n rad av små brödsmulor utströdda från köket till sängkammaren och ända upp på de rena lakanen där den gamla kvinnan vilade, död och med öppen mun. Kommissarie Adamsberg betraktade dem tigande, medan han sakta gick fram och tillbaka längs smulraden och undrade vilken Tummeliten eller Jättefar som hade strött ut dem där. Lägenheten var en mörk och trång liten trerummare på nedre botten i 18:e arrondissementet i Paris.

I sängkammaren låg den döda. I matsalen satt maken. Han väntade lugnt och tålmodigt, sneglade bara längtansfullt på den uppslagna korsordssidan i tidningen som han inte tordes fortsätta med så länge polisen befann sig där. Han hade berättat i korta drag att hustrun och han hade träffats på ett försäkringsbolag där hon var sekreterare och han kamrer, att de hade gift sig hastigt och lustigt men inte vetat att det skulle vara i femtionio år. Och så hade hustrun dött under natten.

Av hjärtstillestånd, förklarade kommissarien vid den lokala polisstationen i telefon. Eftersom han var sängliggande hade han ringt Adamsberg för att be honom rycka in som ersättare. ”Gör mig den tjänsten, det tar högst någon timme, ett rent rutinärende.”

7

fred vargas

Adamsberg följde än en gång raden med brödsmulor. Lägenheten var kliniskt välstädad, nydiskat i köket, antimakasser över stolsryggarna, blankpolerade laminatytor, skinande fönster. Han återvände till brödburken, där det låg en halv baguette och ett tjockt urgröpt formbröd invirat i en ren kökshandduk.

Han gick in till mannen och drog fram en stol för att komma närmare fåtöljen. ”Inga roliga nyheter i dag”, sa den gamle och slet blicken från tidningen. ”Och i den här värmen, dessutom, det kokar ju om trycksvärtan. Men här på nedre botten håller det sig fortfarande svalt. Det är därför jag har fönsterluckorna stängda. Och man måste dricka, står det.” ”Ni har inte lagt märke till något särskilt?” ”Hon var som vanligt när jag gick och lade mig. Jag brukade alltid titta till henne, eftersom hon var hjärtsjuk. Det var i morse jag upptäckte att hon hade avlidit.” ”Det ligger smulor i sängen.” ”Hon tyckte om det. Ligga och småsnaska. En liten brödbit eller en biscotte innan hon somnade.” ”Jag trodde tvärtom att hon brukade städa undan alla smulor efter sig.” ”Ja, det vill jag lova. Hon skurade och fejade för brinnande livet från morgon till kväll. I början gick det väl an. Men med åren blev det en fix idé. Hon skulle inte dra sig för att grisa ner bara för att få städa. Ni anar inte. Fast å andra sidan höll det ju henne sysselsatt, stackarn.” ”Men brödet? Hon plockade inte undan efter sig i går kväll?” ”Självklart inte, det var ju jag som hämtade det åt henne.

Hon orkade inte stiga upp. Hon sa visserligen åt mig att plocka upp smulorna, men själv ger jag katten i sådant. Hon hade 8

sp ökry t tarna f r å n orde be c

ändå gjort det morgonen därpå. Hon rev upp lakanen varje dag. Vad nu det ska vara bra för.” ”Ni gav henne alltså bröd på sängen, och sedan lade ni tillbaka det i brödburken?” ”Nej, jag slängde det i soporna. Brödet var för hårt, hon kunde inte äta det. Jag gav henne en biscotte.” ”Det ligger inte i soporna, det ligger i brödburken.” ”Ja, jag vet det.” ”Och det är helt urgröpt inuti. Har hon ätit upp hela inkråmet?” ”Nejmen snälla kommissarien. Varför skulle hon ha proppat i sig en massa bröd? Gammalt torrt formbröd? För ni är väl kommissarie?” ”Ja. Jean-Baptiste Adamsberg, rikskriminalen.” ”Varför är det inte kvarterspolisen?” ”Kommissarien ligger i sommarinfluensa. Och övriga medarbetare har fått förhinder.” ”Fått influensa hela bunten?” ”Nej, det blev bråk i natt. Två döda och fyra skadade. På grund av en stulen skoter.” ”Bara elände. Och i den här värmen, dessutom, det kokar över i skallen. Själv heter jag Tuilot, Julien, pensionerad kamrer vid försäkringsbolaget ALLB .” ”Ja, jag har antecknat det.” ”Hon klagade alltid på att jag ville heta Tuilot, för hennes flicknamn Kosquer lät finare. Så det stämmer alltså. Jag trodde väl att ni var kommissarie, sitta här och förhöra mig om brödsmulor. Kollegan vid kvarterspolisen, han är inte sådan.” ”Ni tycker att jag bryr mig för mycket om smulor?”

9

fred vargas

”För all del, det står er fritt. Det ingår i utredningen, något måste ni ju skriva i polisrapporten. Det förstår jag, det är sådant jag har sysslat med hela livet på ALLB , räkenskaper och utredningar. Om det ändå hade gått ärligt till. Jag säger då det. Chefen hade sitt mantra som han brukade upprepa jämt och ständigt: en försäkring ska löna sig men inte vara lönsam. Femtio års fifflande, man kan ju bli galen för mindre.

Som jag sa till frugan, om du kunde tvätta skallen på mig istället för gardinerna vore det bra mycket vettigare.”

Tuilot Julien smålog för att framhäva poängen. ”Jag begriper bara inte det här med formbrödet.” ”För att begripa måste man vara logisk, kommissarien, listig och logisk. Det är jag, Tuilot Julien, jag har vunnit sexton mästerskapstävlingar i korsordslösning på trettiotvå år. I genomsnitt en vartannat år, enbart tack vare min intelligens.

Listig och logisk. Det ger dessutom pengar, på den nivån. Det där”, sa han med en nick mot tidningen, ”det är rena barnleken.

Fast man måste förstås vässa pennorna ofta, och då blir det skräpigt. Som hon har varit på mig om det där pennvässet.

Vad är det ni stör er på när det gäller brödet?” ”Det ligger inte i soporna, jag tycker inte att det är särskilt gammalt och torrt, och jag begriper inte varför det är urgröpt.” ”Familjegåta”, myste Tuilot belåtet. ”Jag har nämligen två små inhysingar här, Toni och Marie, ett par riktiga små raringar, kärleksfulla till tusen och djupt förälskade i varandra.

Men som inte faller frugan i smaken, ska ni veta. Man ska inte tala illa om de döda, men hon gjorde sitt bästa för att ta kål på dem. Och i tre år har jag lyckats avstyra alla hennes knep och finter. Listig och logisk, det är hemligheten. Tro inte att du ska kunna besegra en korsordsmästare, stackars lilla 10

sp ökry t tarna f r å n orde be c

Lucette, sa jag till henne. Vi tre håller ihop, jag och de där båda, de vet att de kan lita på mig och jag på dem. Ett litet besök per kväll. De är så finurliga, och mycket diskreta, de kommer aldrig förrän gumman min har lagt sig. De vet ju så väl att jag sitter och väntar på dem. Det är alltid Toni som kommer först, han är störst och starkast.” ”Och de har alltså ätit upp inkråmet? När brödet låg i soporna?” ”De älskar det.”

Adamsberg kastade en blick på det till synes rätt svårlösta korsordet och sköt sedan ifrån sig tidningen. ”Vilka då, monsieur Tuilot?” ”Jag vill helst inte prata om det, folk ogillar sådant. Folk är så okänsliga.” ”Djur? Hundar? Katter?” ”Råttor. Toni är mörkare än Marie. De älskar varandra så innerligt att de hejdar sig mitt under måltiden ibland för att gnida tassarna mot huvudet på varandra. Om folk inte var så inskränkta skulle de få bevittna sådana skådespel. Marie är den mest alerta. När hon har ätit färdigt kryper hon upp på min axel och drar klorna genom håret. Hon kammar mig liksom. Det är hennes sätt att tacka mig. Eller visa tillgivenhet?

Vad ska man tro? Det piggar upp i alla fall. Och när vi sedan har småpratat en stund i all vänskaplighet skils vi åt tills kvällen därpå. De kilar ner i källaren genom hålet bakom avloppsröret. En dag cementerade Lucette igen alltihop. Stackars Lucette. Hon kan inte blanda cement.” ”Jag förstår”, sa Adamsberg.

Gubben påminde honom om Félix som gick och beskar vinstockar åttioåtta mil därifrån. Han hade tämjt en snok med 11

fred vargas

mjölk. En dag hade någon slagit ihjäl snoken. Då slog Félix ihjäl killen. Adamsberg gick tillbaka in i sängkammaren, där polisassistent Justin stod och vakade hos den döda i väntan på husläkaren. ”Titta i munnen”, sa han. ”Se efter om det syns vita matrester, som brödsmulor.” ”Jag vill helst slippa göra det.” ”Men gör det ändå. Jag tror att gubben har kvävt henne genom att proppa i henne bröd. Sedan har han plockat ut det och slängt det någonstans.” ”Det urgröpta formbrödet?” ”Ja.” Adamsberg öppnade sängkammarfönstret och fönsterluckorna. Han lät blicken svepa över den skräpiga, delvis belamrade lilla bakgården med marken täckt av fågelfjädrar. Mitt på gården fanns ett galler över avloppsbrunnen. Det var fortfarande blött, trots att det inte hade regnat. ”Gå ner och lyft på gallret. Jag tror att han har slängt brödet där och hällt en hink vatten över.” ”Så korkat”, mumlade Justin och lyste med ficklampan in i munnen på den gamla. ”Om han har gjort det, varför slängde han i så fall inte resten av brödstycket? Och sopade bort smulorna?” ”För att slänga resten hade han behövt gå ända till soptunnorna och alltså visa sig på trottoaren under kvällen. Det ligger en uteservering strax intill, och där sitter säkert rätt mycket folk när det är varmt om kvällarna. Han hade blivit sedd. Han har hittat på en väldigt bra förklaring till brödet och smulorna.

Så originell att den verkar trovärdig. Han är korsordsmästare och kan konsten att knyta ihop resonemangen.”

12

sp ökry t tarna f r å n orde be c

Beklämd men smått imponerad gick Adamsberg tillbaka in till Tuilot. ”Tog ni fram brödet ur soporna igen när Toni och Marie kom?” ”Nej, de kan knepet och de älskar det. Toni sätter sig på pedalen till soptunnan i köket, locket lyfts och Marie plockar fram allt som intresserar dem. Visst är de finurliga? Listiga till tusen.” ”Så Marie plockade alltså fram brödet. Och sedan åt båda upp inkråmet? I all kärvänlighet?” ”Det stämmer.” ”Alltihop?” ”Det är stora råttor, kommissarien, de är matglada.” ”Och smulorna? Varför åt de inte upp smulorna?” ”Men snälla kommissarien, handlar det här om Lucette eller om råttor?” ”Jag förstår inte varför ni virade in den urgnagda brödskalken i kökshandduken. Innan dess hade ni ju lagt brödet i soporna.”

Den gamle fyllde i ett par bokstäver i korsordet. ”Kommissarien är visst inget vidare på att lösa korsord.

Om jag hade slängt den urgröpta brödskalken i soporna hade ju Lucette förstått att Toni och Marie varit och hälsat på.” ”Ni hade kunnat gå ut och slänga den.” ”Ytterdörren gnisslar så infernaliskt. Märkte ni inte det?” ”Jo.” ”Därför virade jag helt enkelt in den i handduken. Så slapp jag bråk i morse. För det bråkas oavbrutet dagarna i ända. Herregud, i femtio år har hon gått här och gnatat och gnidit med sin trasa, under vinglaset, under fötterna på mig, under baken.

Man får tydligen varken gå eller sitta längre, verkar det som.

Hade ni haft det så hade ni också gömt undan brödstycket.”

13

fred vargas

”Skulle hon inte ha upptäckt det i brödburken?” ”Ingen risk. På morgnarna äter hon russinbiscotter. Hon gör det säkert med flit, för det smular så hemskt om de där färdigrostade skorpskivorna. På så vis håller hon sig sysselsatt de närmaste två timmarna. Logiskt, eller hur?”

Justin steg in och nickade kort åt Adamsberg. ”Men i går gick det inte till så”, sa Adamsberg en smula uppgivet. ”Ni gröpte ur brödet, två rejäla nävar, och tryckte in det i munnen på henne. När hon slutade andas plockade ni ut hela brödklumpen och slängde den i avloppet på gården. Det förvånar mig att ni valde den metoden för att ta livet av henne.

Jag har aldrig sett någon kväva en annan människa med bröd.” ”Det är fyndigt”, instämde Tuilot lugnt. ”Som ni förstår lär det finnas saliv från er hustru på brödet, monsieur Tuilot. Och eftersom ni är listig och logisk kommer det också att finnas bitmärken efter gnagartänder på brödskorpan. Ni lät dem äta upp inkråmet för att styrka era uppgifter.” ”De älskar att borra sig in i ett brödstycke, det är ett nöje att se dem. Vi hade det riktigt trevligt här i går kväll, ja verkligen. Jag drack till och med ett par glas medan Marie krafsade mig i huvudet. Sedan diskade jag glaset och ställde in det, för att slippa snubbor. Fastän hon redan var död.” ”Eftersom ni just hade tagit livet av henne.” ”Ja”, suckade mannen oberört och fyllde i några korsordsrutor. ”Doktorn kom och besökte henne under kvällen, och han försäkrade att hon skulle hänga med ännu några månader.

Vilket innebar tiotals tisdagskvällar med fläskpirog, hundratals klagomål, tusentals små tag med disktrasan. Vid åttiosex års ålder har man rätt att börja leva. Det finns sådana kvällar.

Kvällar när en man reser sig och skrider till handling.”

14

sp ökry t tarna f r å n orde be c

Varpå Tuilot reste sig, öppnade fönsterluckorna i matsalen och släppte in den intensiva och ihållande sensommarhetta som drabbat staden dessa första augustidagar. ”Och inte ville hon öppna fönstren heller. Men det tänker jag inte säga, kommissarien. Jag tänker säga att jag tog livet av henne för att bespara henne lidande. Med vitt formbröd för att hon tyckte om det, som en sista liten överraskning. Allt är redan uträknat härinne”, sa han och knackade sig i pannan. ”Det finns inga belägg för att jag inte skulle ha gjort det av barmhärtighet. Eller hur? Barmhärtighetsmord? Jag blir frikänd, och två månader senare är jag hemma igen och ställer glaset direkt på bordet utan att ta fram något underlägg, och vi får det bra här alla tre, Toni, Marie och jag.” ”Det tror jag säkert”, sa Adamsberg och reste sig sakta. ”Men kanhända törs ni inte ställa ner glaset på bordet, monsieur Tuilot. Och kanske tar ni fram underlägget. Och sedan torkar ni bort smulorna.” ”Varför skulle jag göra det?”

Adamsberg ryckte på axlarna. ”Det är bara vad jag har sett med egna ögon. Så brukar det gå.” ”Oroa er inte för mig. Jag är listigare än så.” ”Visst, monsieur Tuilot.”

Ute höll sig folk i skuggan på grund av värmen, strök längs husväggarna med vidöppen mun. Adamsberg bestämde sig för att utnyttja de tomma och soliga trottoarerna och spatsera söderut i lugn och ro. En lång promenad för att göra sig kvitt korsordsmästarens förtjusta, för att inte säga illistiga min. Ja, kanske skulle han köpa sig en fläskpirog någon tisdag framöver.

FR ED VARG AS

spökryttarna från ordebec ”Det är inte bara en synvilla, det är en sägen som har präglat Ordebec i tusen år.”

En gammal dam från Normandie dyker upp på kommissarie Adamsbergs kriminalrotel i Paris och vägrar tala med någon annan än Adamsberg själv. En natt på en skogsväg i närheten av den lilla orten Ordebec såg hennes dotter ”Spökryttarna”, en hord levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar bland invånarna.

© LOUISE OLIGNY

© LO U I S E O LIG N Y

Enligt en gammal legend förebådar Spökryttarna ond bråd död, och traktens mördare, tjuvar och andra skuldmedvetna människor känner sig hotade. Trots att Normandie ligger långt utanför hans jurisdiktion, går Adamsberg med på att utreda fallet och försöka rädda ännu icke avslöjade brottslingar från ett fruktansvärt öde.

Historikern och medeltidsarkeologen Fred Vargas skriver sedan många år böcker på heltid. Hon är en av världens mest lästa franska författare med över fem miljoner sålda exemplar, och har tilldelats en mängd franska och utländska priser. Spök­ ryttarna från Ordebec är den senaste titeln i serien om kommissarie Adamsberg och tilldelades CWA International Dagger Award 2013. Sedan tidigare finns Budbäraren, Mannen som vände insidan ut, I de eviga skogarna och Okänd kontinent i svensk översättning. Översättning från franska: Marianne Öjerskog

”Ännu en gång finns allt med: välfunna gestalter, ett intelligent scenario, en snillrik intrig, och alltihop präglas av en nära nog brittisk humor.” L’EXPRES S ”Djävulsk intrig och härligt ångestladdad stämning.” MA RI E C L AIR E

ISBN 978-91-86480-77-6