9789186480769

JULIA DECK

viviane ĂŠlisabeth fauville

v iv i an e ĂŠ l i s abe t h fau v i l l e

Julia Deck

Viviane Élisabeth Fauville Översättning från franska: Ulla Linton roman

Helsingborg/Stockholm

julia deck, viviane élisabeth fauville originalets titel: Viviane Élisabeth Fauville copyright © 2012 by Les Éditions de Minuit translation copyright © 2013 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet på s. 5 är hämtat ur ”Den onämnbare” i Trilogin av Samuel Beckett, Modernista, Stockholm 2013. Översättning av Lill-Inger Eriksson.

översättning: Ulla Linton omslag: Magnus Petersson omslagsbild: © Lauri Rotko/Getty Images författarporträtt: © Hélène Bamberger sättning: Erika Söderström/Kapish produktion typsnitt: Adobe Caslon Pro tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen isbn 978-91-86480-76-9 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm viviane@sekwa.se

www.sekwa.se

Jag har varit här sedan jag började vara till, mina framträdanden på andra håll har ombesörjts av andra.

Samuel Beckett, Den onämnbare

1 b a b y n ä r t o lv veckor gammal och hennes l­ugna­ andetag vaggar dig med en metronoms r­egelbundna­ rytm. Ni sitter tillsammans i en gungstol mitt på golvet i ett alldeles tomt rum. Flyttkartongerna står staplade utmed den högra väggen, där flyttfirman ­ ställde dem. De tre översta är öppnade och vittjade på det nödvändigaste, köksredskap, toalettsaker, några klädesplagg och babyns tillhörigheter som är betydligt fler än dina egna. Fönstret har inga gardiner. Det ser ut som en teckning som sitter uppsatt på väggen, en ren perspektivstudie där järnvägsspåren och elledningarna som löper ut från Gare de l’Est försvinner i en enda punkt i fjärran.

Du är inte helt säker men det känns som om du för fyra fem timmar sedan gjorde något som du inte borde ha gjort. Du försöker minnas vad du gjorde, hur dina handlingar följde på varandra, men så fort du får tag i en bit slinker den undan och, i stället för att 7

j ul i a de ck

a­ utomatiskt­leda dig vidare till nästa, faller den rakt ned i det svarta hål som är vad som finns kvar av ditt minne. Ärligt talat är du inte ens säker på att du verkligen var där nyss, i den där andra lägenheten som du har besökt i hemlighet i flera år. På håll flyter allt ihop, konturerna, formerna och färgerna, hela intrycket.

Den där mannen som du brukade besöka, har han ens existerat? Och förresten, om du hade något att ångra skulle du väl inte sitta här och rulla tummarna? Du skulle trampa omkring och gnaga på nagelbanden, vara förlamad av skuldkänslor och inte veta vad du skulle ta dig till. Men av något sådant märks ingenting. Visserligen är ditt minne höljt i dimma, men du känner dig oerhört fri.

Dina höfter blir stilla, slutar sätta gungstolen i gungning. Du bär ut barnet till rummet intill. Det är litet mer möblerat. På ena sidan om fönstret står en smal nybäddad säng med en flik av överlakanet uppvikt över täcket, och på den andra sidan vaggan. Barnet knystar nästan inte alls när du lägger ned henne på rygg, hon somnar om. Du ser dig omkring, rättar till klädhögarna som ligger på träkistan nedanför fönstret, slätar till klänningen som hänger längst fram på en klädställning i metall tillsammans med dina vinter­ kläder, kappor och långbyxor. Tröjorna ligger i travar 8

v iv i a ne él is a be th fau v il l e

på gallret högst upp på ställningen, skor och stövlar står tålmodigt två och två nere på golvet mellan hjulen.

En hall förbinder de båda rummen med köket.

Längst bort ligger badrummet, ett pyttelitet skrymsle där man stöter knäna i handfatet och vänster fot mot duschkabinen när man sitter på toaletten. Färgen håller på att lossna och hänger i stora flagor från taket.

Lägenheten borde ha målats om, men du ville flytta in så fort som möjligt och sa till fastighetsägaren att du kunde ta hand om jobbet själv när du väl var på plats, bara han gav dig en hyresfri månad. I köket finns det inget att klaga på. Supermoderna vitvaror inbyggda under en granitmönstrad bänkskiva, glänsande rostfria kranar och ett gnistrande klinkergolv räcker gott och väl för att rättfärdiga den hutlösa hyran.

Du tar fram två ägg ur kylen och en skål ur skåpet ovanför diskbänken för att vispa ihop en omelett.

De som tror att omeletter ska vara släta, de bedrar sig.

Konsten är att nätt och jämnt blanda vitan med gulan och ta pannan från spisen i rätt ögonblick. Du har ofta sett din mamma göra omelett. Hennes råd finns för evigt inristade i ditt minne, och det är sannerligen inte mer än man kan begära, eftersom det utgör din samlade kunskap om hushållsarbete. Du har studerat och gjort karriär. Det ger knappast någon tid över för att bli en perfekt husmor. Det ångrar du, för när du kän9

j ul i a de ck

ner dig vilsen tror du på vem som helst, och det finns faktiskt fortfarande folk som påstår att det är enda sättet att behålla en man.

Medan du rör ihop äggen med gaffel försöker du komma ihåg vad du har gjort idag. Barnet väckte dig klockan sex. Ett svagt ynkande hörs i rummet, där det fortfarande är mörkt, trots att det inte finns några luckor för fönstret. Du kisar och nynnar en fånig melodi, en av poplåtarna du lärde dig i femtonårsåldern som är de enda vaggvisor du kan. Så sätter du nappflaskan på värmning och hoppar in i duschen under tiden. En stund senare sitter du i köket med barnet i famnen, hon äter och ingen av er tänker på något särskilt. Hon får vila en liten stund i vaggan medan du packar ned hennes saker, borstar håret och förlänger ögonlockslinjen med kajalpenna. Tillsammans går ni ut.

Dagmamman bor på Rue Chaudron. Från huset där du bor, i hörnet av Rue Cail och Rue Louis-Blanc, går man först rakt fram, tar första till vänster och sedan till höger. Dagmamman gör vad hon ska, men absolut inte mer. Hon är ytterligt noga med att hålla hemmet välstädat­­, ägnar barnet oklanderliga omsorger men slösar inte en stavelse på onödiga artigheter. Det passar dig perfekt. Om en månad ska du börja arbeta igen och den lilla måste så sakteliga vänja sig vid att vara ­­utan ­­dig.

Fram till klockan två på eftermiddagen ägnar du dig 10

v iv i a ne él is a be th fau v il l e

åt pappersarbete som rör flytten, skilsmässan och bidraget till ensamstående förälder. Du köper också litet kläder, går till frisören och tackar ja till manikyr. Förr i världen brukade dina väninnor som redan hade barn roa sig med att påpeka att du, som väl aldrig någonsin skulle bli mamma, hade tur som fick ägna dig åt dig själv. Redan då bestämde du att, om turen skulle vända, ska du i alla fall inte ge dina telningar skulden för ditt eget förfall.

Nu är omeletten exakt som den ska vara. Du viker ihop den till en halvmåne med stekspaden och stjälper upp den på en plasttallrik. Du knackar litet på tallriken för att höra hur det låter, det där egendomliga materialet som ser ut precis som porslin. Du köpte den på Monoprix vid Gare du Nord. Utan att se efter så noga, du var alldeles för upptagen med att smygtitta på en annan kund på samma avdelning. Han var ungefär i din ålder och såg på samma sorts tallrikar. Du undrade om han också hade tvingats gå ifrån familjeservisen, lika brådstörtat. Du vågade inte fråga.

Du häller en burk med ärter och morötter över ome­ letten och stoppar in alltihop i mikron, ett litet avsteg från konsten att göra en omelett, medan du fortsätter att försöka minnas vad du gjorde i morse. Du har absolut för dig att du var i din mans lägenhet, jo, visst: du har fortfarande nyckeln dit och du hade insett att 11

j ul i a de ck

det fanns flera saker där, som du faktiskt saknade.

Lägenheten på Rue Louis-Braille har inte förändrats den senaste månaden. Julien säger att han ska fl ­ ytta, men det drar ut på tiden. Förresten verkar det inte som han är där särskilt ofta. Det är tomt i diskhon och i torkstället, det finns ingen påse i sophinken och tv-­ bilagan är från tiden innan du flyttade ut. Du plockar åt dig en fyrkantig bricka, några badhand­dukar och brödrosten. Du behöver en kasse att stoppa ned sakerna i och när du letar i garderoben i det andra rummet – det som skulle bli barnets rum – råkar du få syn på era bröllopspresenter. Det finns faktiskt ­ingen­som helst anledning att den här mannen, som inte kunde älska dig, som du åtrådde så hett och som svek dig så grymt, ska få det här setet med åtta köksknivar som din mamma gav er när ni gifte er. Du stoppade ned knivarna i handväskan, det är inte illa att kunna minnas det. Du äter upp det sista av omeletten och går och lägger dig.

12

J U L I A DE C K

viviane élisabeth fauville ”Du är inte helt säker men det känns som om du för fyra fem timmar sedan gjorde något du inte borde ha gjort.”

Viviane Élisabeth Fauville är fyrtiotvå år gammal, hon har ett nyfött barn och hennes make har nyss lämnat dem. För några timmar sedan dödade hon sin psykoanalytiker. Vi får följa hennes desperata försök att komma undan polisens besvärande frågor och själv förstå vad som händer henne veckorna efter dådet.

Under tiden blir hon alltmer förvirrad, och gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut.

© H Él èN e Ba m B erg er

Julia Deck är en sällsynt skicklig berättare. Hennes språk är kraftfullt, obevekligt och laddat med ett slags drastisk humor.

Julia Deck är född i Paris 1974. Viviane Élisabeth Fauville är hennes debut. Den blev nominerad till Prix Femina 2012 och har hyllats för sin originalitet. Översättning från franska: Ulla linton

”En litterär, filmisk och berusande roman.”

ISBN: 978-91-86480-76-9

lIr e