9789186480745

DAVID FOENKINOS

roman

minnen

David Foenkinos

Minnen Översättning från franska: Sofia Strängberg

roman

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: Nathalie – en delikat historia (Sekwa 2012, e-bok 2013)

DaVID FoEnKInoS, mInnEn

Originalets titel: Les souvenirs Copyright © Éditions Gallimard, Paris, 2011 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag

Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Jan Nordström/Nordic Photos Författarporträtt: Catherine Hélie © Éditions Gallimard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-74-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm minnen@sekwa.se

www.sekwa.se

1 DEt rEgnaDE Så häftigt den dagen min farfar dog att det knappt gick att se någonting. Jag stod och försökte få tag på en taxi, vilse i ett hav av paraplyer. Jag vet inte varför jag prompt ville skynda mig, det var vansinne, vad tjänade det till att springa, han låg ju där, han var död, och han skulle garanterat ligga still och vänta på mig.

Två dagar tidigare var han fortfarande vid liv. Jag åkte och hälsade på honom på sjukhuset Kremlin-Bicêtre, med en obehaglig förhoppning om att det var sista gången jag såg honom. En förhoppning om att det långa lidandet snart skulle vara över. Jag hjälpte honom att dricka med ett sugrör.

Hälften av vattnet rann nedför halsen och gjorde skjortan ännu blötare, men vid det laget var han bortom och förbi alla obehagskänslor. Han såg hjälplöst på mig, med klarsyntheten från de friska dagarna. Det var nog det som var värst, att känna att han var fullt medveten om sitt tillstånd. Varje andetag tedde sig som ett outhärdligt beslut. Jag ville säga att jag älskade honom, men jag klarade det inte. Än i dag tänker jag på orden som jag ville säga till honom, och på den tafatthet 7

DaV ID F oEnK InoS

som hindrade mig från att få ut mina känslor. En löjlig tafatthet sett till omständigheterna. En oförlåtlig och oåterkallelig tafatthet. Jag har ofta varit sent ute med de ord jag velat säga.

Jag kommer aldrig att kunna återvända till ömheten. Förutom kanske nu, skriftligen. Jag kan säga det till honom såhär.

När jag satt där på en stol bredvid honom kändes det som om tiden stod stilla. Minuterna tickade på som om de fått för sig att de var timmar. Det var ursegt. Då såg jag på mobilen att jag fått ett meddelande. Jag avvaktade en sekund och låtsades tveka, för innerst inne var jag glad över meddelandet, glad att bli ryckt ur min dvala, om så bara för en sekund, även för den ytligaste av anledningar. Jag kommer inte ihåg exakt vad som stod i meddelandet, men jag minns att jag svarade direkt. De futtiga sekunderna det tog kommer därför alltid att inkräkta på minnet av denna viktiga scen. Jag hatar mig själv för det tiotal ord jag skickade iväg till en person som är helt oviktig för mig. Jag höll farfar sällskap där han låg på sin dödsbädd och överallt letade jag efter sätt att slippa vara där. Det gör detsamma vad jag kan berätta om min sorg, sanningen är att slentrianen hade sugit musten ur mig. Kan man vänja sig vid lidande och sorg? Det är tydligen fullt möjligt att befinna sig på botten och samtidigt svara på ett meddelande.

De sista åren hade bara varit ett enda långt kroppsligt förfall.

Farfar hade slussats från sjukhus till sjukhus, från röntgen till röntgen, i det ena långsamma och löjliga försöket efter det andra att förlänga vårt moderna liv. Vad var de bra för, alla 8

m I nn E n

dessa turer i väntan på domen? Han älskade att vara människa, han älskade livet, han ville inte dricka med sugrör. Och jag älskade att vara hans barnbarn. Min barndom är en kartong full med minnen. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men det är inte det boken ska handla om. Ändå kan den få börja så. Med en scen i Luxembourgträdgården, dit vi åkte med jämna mellanrum för att se kasperteater. Vi tog en buss som körde genom hela Paris, eller kanske var det bara några stadsdelar, jag upplevde det i alla fall som kolossalt långt.

Det var en expedition och jag var en äventyrare. Som alla barn frågade jag stup i ett: – Är vi framme snart?

– O nej! Kasperteatern ligger mot slutet av linjen, svarade han, alltid likadant.

Och för mig var slutet på linjen som världens ände. Han sneglade på sin klocka under färden, med det nervösa lugn som utmärker människor som alltid är sena. Vi fick springa för att inte missa början. Han var lika uppspelt som jag, om inte mer. Det var klart att han tyckte om hemmafruarnas sällskap. Jag var tvungen att säga att han var min pappa och inte farfar. Mycket vatten har flutit under Seines broar sedan vi stod där och löste biljett.

Ibland kom han och hämtade mig efter skolan, och då var lyckan gjord. Han drog sig inte för att bjuda mig på café, och trots att jag stank av cigarrettrök på kvällen förnekade han det uppenbara för min mor. Ingen trodde på honom, fastän han hade den irriterande charmen hos dem som aldrig kland9

DaV ID F oEnK InoS

ras för något. Hela min barndom förundrades jag över hur lättsam och rolig han var. Vi visste inte så noga vad han sysslade med, han bytte yrke hela tiden och var mer som en skådespelare än en vanlig man. Han hade i tur och ordning arbetat som bagare, bilmekaniker, florist och kanske till och med psykoterapeut. Efter begravningen berättade de av hans vänner som hade kommit en rad historier för mig, och jag förstod att man aldrig känner till en annan människas liv på djupet.

Min farmor och farfar träffades på en danstillställning1. Det var vanligt på den tiden. Man hade balkort som man fyllde i, och på farmors kort stod många namn. Farfar fick syn på henne, de dansade, och alla kunde konstatera en samstämmighet i deras knärörelser. Tillsammans skapade de en knäledernas symfoni. Deras självklarhet gick snart över i äktenskap.

I min fantasi blev bröllopet ett fruset ögonblick, för det finns bara ett enda foto från bröllopsdagen. Ett bildbevis som med tidens gång befäster alla minnen från en viss tid på ett kategoriskt sätt. De fick några romantiska promenader, ett barn, och så ett till, och därefter ett dödfött barn. Det är svårt att föreställa sig hur hårt livet var förr i tiden, när det var lika lätt att förlora ett barn som att snava på ett trappsteg. Barnets död fastställdes till den sjätte graviditetsmånaden. Visst hade far1 Jag ska senare få reda på att detta inte är sant. De må ha tyckt om att dansa, men de träffades under betydligt mer dramatiska omständigheter – omständigheter som jag tänker berätta mer om längre fram. Var och en är fri att modifiera sina minnen, särskilt minnena av en förälskelse.

10

m I nn E n

mor känt att det inte rörde på sig i magen längre, men hon hade inte sagt något eftersom hon vägrade sätta ord på sin ångest, och för att hon intalade sig att ingenting hade hänt.

Att bebisar hade rätt att ta igen sig precis som vuxna. Utmattade av att tumla runt inne i livmodern. Sedan blev hon tvungen att erkänna den grymma sanningen: en frånvaro hade trängt in i hennes mage. I tre månader fick hon så gå och vänta på att döden skulle lämna hennes kropp. När förlossningsdagen var inne gick man till väga som man brukade. Barnet drevs ut, under tystnad. I stället för att lägga det i en varm filt gjorde man en liksvepning. Det livlösa barnet fick namnet Michel. Min farmor hade inte tid att bli deprimerad. Hon måste arbeta, ta hand om de andra barnen, och snart var hon gravid på nytt. Jag har alltid funnit det märkligt, men den pojken kallade de också Michel. Min far är alltså Michel nummer två, och han tog gestalt efter vålnaden av den dödfödde sonen som hade föregått honom. På den tiden var det vanligt att barn uppkallades efter någon avliden. Många gånger har jag försökt komma min far inpå livet, men till slut gav jag upp för gott. Jag skyllde hans ständiga flyktbeteende på vålnaden som han delade sin existens med. Vi letar ständigt efter anledningar till våra föräldrars känslomässiga begränsningar. Vi letar ständigt efter anledningar till bristen på kärlek som plågar oss.

Ibland finns helt enkelt inget att säga. Åren gick, krig bröt ut och murar uppfördes, och de två äldsta barnen flyttade hemifrån. Min far var ensam med sina föräldrar, och det blev en mycket märklig tid för honom. Plötsligt var 11

DaV ID F oEnK InoS

han enda barnet. Han stod i centrum för all uppmärksamhet, och det kvävde honom. Så han lämnade också boet, lite i förtid, och gjorde militärtjänst. Han, som alltid hade varit en feg pacifist. Min farmor mindes dagen då deras yngste son flyttade hemifrån. För att avdramatisera det hela hade farfar viskat, i ett lönlöst försök att dölja deras skräck: – Äntligen ensamma!

Under middagen satte de på teven, fast det alltid hade varit strikt förbjudet så länge barnen bodde hemma. I stället för att lyssna på hur skoldagen varit hörde de rapporter om en konflikt i Afghanistan. Det här minnet plågade farmor, för i det anade hon startskottet till ett liv i ensamhet. Precis som sina två äldre syskon skulle Michel komma förbi då och då utan att höra av sig innan, för att köra en tvätt eller äta middag. Så småningom skulle han börja ringa och tala om att han tänkte komma. Och till slut skriva in ”middag hos mamma och pappa” i sin almanacka, flera dagar i förväg, när han planerade att åka och hälsa på dem.

Mina farföräldrar bestämde sig då för att flytta till en mindre lägenhet, för ”rum ska inte stå tomma i onödan”. Jag tror framför allt att de var trötta på att dagligen blicka ut över det förflutna, över sovrum som var fulla av känslomässiga minnen.

Minnet utgörs av platser, och vad mer är: platserna överlever minnet. De levde lyckliga i sin nya lägenhet, och liknade nästan ett ungt par som satte bo tillsammans. Men så var det inte, för de var på väg in i ålderdomen. De påbörjade sin kamp mot tiden. Jag har ofta undrat vad de gjorde hela dagarna. De hade 12

m I nn E n

inget arbete att gå till, barnen kom sällan och hälsade på, och barnbarnen ännu mer sällan. Även deras sociala liv krympte, till den grad att det var praktiskt taget obefintligt vissa veckor, och när telefonen ringde var det nästan alltid telefonförsäljare.

Gammal kunde man tydligen vara, men fortfarande intresserad av att handla. Jag undrar ändå om inte farmor gillade när farfar skällde och gormade på henne. Han brusade ofta upp: – Men lägg på då! Måste du berätta hela din livshistoria?

Han gick runt henne i cirklar, illröd i ansiktet.

– Jag blir galen på henne, jag blir galen, jag står inte ut!

Jag har alltid varit fascinerad av ovanan de hade att jämt reta sig på varandra, och det dröjde innan jag såg gnabbandet som en tillkonstlad lek. De grälade, blängde argt på varandra, och ändå levde de inte en enda dag utan varandra. De bekantade sig aldrig med handboken till ett självständigt liv. Som väl var förstärkte grälen känslan av att vara levande. Man dör säkerligen snabbare i äktenskapligt samförstånd.

Men så hände något som kullkastade allt. Det var en detalj, och detaljen var en badtvål. Min farfar hade överlevt kriget, men redan under de första dagarna i strid hade han skadats av granatsplitter. Hans bäste vän avled några meter ifrån honom, krossades till döds. Soldatens söndersprängda lemmar dämpade granatens verkan, skyddade min farfar, och lämnade honom omtumlad men oskadd. Jag tänker ofta på granaten som skulle ha dödat farfar om den hade landat några meter närmare. Allt som jag får uppleva, mina dagars andetag och hjärtats fasta slag, skulle inte finnas om det inte vore för några 13

DaV ID F oEnK InoS

få meter. Kanske handlade det till och med om centimeter.

Ibland när jag är lycklig, när jag betraktar en kvinna från Schweiz eller ett violett landskap, tänker jag på granatens riktning, jag tänker på varje detalj som fick den tyske soldaten att kasta granaten just där och då, och inte där borta och en sekund tidigare eller senare, jag tänker på hur oerhört lite som gör att jag står här i dag. Och att min farfar alltså låg där, med livet i behåll, oändligt lycklig över att slippa en kamp som han inte förstod sig på över huvud taget.

Jag återkommer till tvålen, för det är den som gör mig tokig.

En vanlig fallolycka, och hans liv vändes upp och ned. Det räckte med några millimeter för att en man skulle hamna inom räckhåll för dödsångesten. Han halkade i duschen på grund av en badtvål (jag tänker på ordet ”badtvål”). Han bröt två revben och fick en skallfraktur. Jag träffade honom strax efteråt, han var svag, men jag trodde att han skulle repa sig och att allt skulle bli som förut. Men det skulle aldrig mer finnas något förut. Krämporna skulle avlösa varandra, fram till den yttersta dagen. I början tog jag det väldigt hårt, jag klarade inte av att se honom i det skicket, som en skadad människa. Han avskydde att få besök och se oss samlade vid sjukhussängen med våra patetiska leenden. Han ville inte bli älskad, han ville bli bortglömd, han ville inte att någon skulle påminna honom om hur eländig han kände sig. Farmor satt och höll honom sällskap med sin stickning på eftermiddagarna, men jag kände att till och med hennes närvaro var outhärdlig för honom. Han hade velat kasta ut henne, han 14

m I nn E n

hade velat bli lämnad i fred, och duka under i ensamhet. Den här perioden pågick hemskt länge, med halsfluss och lunginflammation om vartannat, som om han måste ta igen för ett helt liv utan sjukdomar. Sedan upptäcktes en inre skada i ena ögat. Han såg knappt alls längre. Först ville han tro att han skulle få tillbaka full syn. Han var beredd att göra alla övningar och följa uppmaningar från personer som envisades med att hoppas. Men smärtan vanställde ansiktet på honom.

Det friska ögat blinkade patetiskt, som ett rop på hjälp. Vissa dagar var han helt oigenkännlig.

Och nu är han död.

När jag stod i sovrummet framför kroppen blev jag tagen av en bild: flugan. En fluga som satt på hans ansikte. Det var alltså det som var döden. När flugor sätter sig på en och man inte klarar att vifta bort dem. Den bilden plågade mig värst av alla. Hans orörliga kropp som attackerades av den feta jävla flugan. Sedan dess slår jag ihjäl alla flygfän. Man kan inte längre säga att jag inte gör en fluga förnär. Jag har tänkt på det många gånger efteråt, den där flugan anade inte var den satte ned sina flugben, den visste inte ett skvatt om farfars liv, den satte sig på farfars sista ansikte, utan en tanke på att han hade varit en vuxen man, en tonåring, ett spädbarn. En lång stund stod jag och iakttog den, sedan dök min far upp. Med ett uttryck i ansiktet som jag inte kände igen. För första gången såg jag honom gråta. Det var väldigt underligt för mig att se. Hans hulkande var som en fisk på land. Jag hade alltid 15

DaV ID F oEnK InoS

levt med föreställningen att föräldrar inte kunde gråta. När de gav oss liv lät de sina ögon torka ut. Vi blev stående så, tysta, vilket inte var ovanligt för att vara vi. Men det fanns som en förlägenhet mellan oss. En förlägenhet som hindrade vår sorg från att komma ut. Bra dagar brukade jag tänka att min fars känslomässiga kyla var en typ av tafatthet. Nu plötsligt sattes tafattheten på spel. Vi skämdes över att visa vår sorg.

Men samtidigt vill man att det ska synas att man sörjer – tvingade som vi är till en ständigt pågående iscensättning av våra liv. Man gråter för att visa andra att man gråter.

Vi blev stående en lång stund utan att säga något. Tre generationer män. Jag tänkte att nästa gång var det hans tur, och han tänkte troligen samma sak. Som i ett skyttegravskrig, där den som dödar soldaten framför omedelbart flyttas fram i främsta ledet för blodbadet. Det är fadern som håller döden på avstånd, som skyddar. När han är borta är vi mottagliga för död och förintelse. Jag betraktade farfar länge och väl, men det var inte han som låg där. Jag hade älskat och känt en levande människa. Där låg nu en mask av vax, en själlös kropp, ett groteskt förkroppsligande av ett svunnet liv.

Alla släktingar anlände, en efter en, en dyster procession på den yttersta dagen. Farmor också, såklart, värdig och stolt, och hon klarade att stå upprätt trots att varje cell i hennes kropp hade brutit samman. Men så plötsligt började hon skrika.

Hon skrek av sorg och vrålade att hon ville förenas med honom, nu på en gång. Hos den generationen som är på väg 16

m I nn E n

bort finns en konkret föreställning om att vi är förenade i livet och i döden. Att leva ett liv tillsammans innebär att man också dör tillsammans. Jag kände att farmor var uppriktig. Vi fick hålla fast henne. Vi försökte lugna henne och lyckades få i henne lite vatten, men sorgen tycktes fortfarande lika outhärdlig. Några dagar senare, på kyrkogården, dröjde hon kvar en stund vid gravvalvet. Hon visste att hon kastade en blomma på sin framtida hemvist. Det hade slutat regna och vi grät. Några av oss försökte sammanfatta hans livsgärning, kort nämna minnena av ett liv, därefter sänktes han ned i marken, och så var det över.

DAV I D F OE N K I NO S

minnen

”Vi kan döden, vi känner till den, och ändå kommer den alltid som en chock.”

Patrick jobbar natt på ett hotell samtidigt som han drömmer om att bli författare. När hans farfar plötsligt dör faller hans värld samman. Han engagerar sig alltmer i sin farmor, en åttioårig egensinnig dam som sakta tynar bort på ett färglöst äldre­boende.

En dag rymmer farmodern till Normandie. Patrick ger sig av efter henne och hans sökande får oväntade följder.

CAT H ER I N E H ÉL I E © ÉD I T I O N S G A L L IM A R D

En ömsint roman om livet, ålderdomen och alla händelser i livet som formar våra minnen.

David Foenkinos (f. 1974) är en av Frankrikes tio bäst säljande författare med ett dussintal böcker bakom sig som har översatts till över trettio språk. Hans hittills största succé, Nathalie – en delikat historia, belönades med ett tiotal litteraturpriser och har även filmatiserats. Den utkom i svensk översättning 2012. Översättning från franska: Sofia Strängberg

”Ekon och minnesbilder av det mest universella: kärlek, smärta, liv och död!” L’E X PRE SS

ISBN: 978-91-86480-74-5