9789186480622

DELPHINE DE VIGAN

ingenting kan hindra natten

Delphine de Vigan

Ingenting kan hindra natten Översättning från franska: Helén Enqvist

roman

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: No och jag (Sekwa 2008, pocket 2009, e-bok 2013) Underjordiska timmar (Sekwa 2010, pocket 2011, e-bok 2013) Dagar utan hunger (Sekwa 2012, pocket 2013, e-bok 2013)

deLPhine de Vigan, ingenting kan hindra natten Originalets titel: Rien ne s’oppose à la nuit Copyright © 2011, Editions JC Lattès Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Helén Enqvist Citatet på s. 381–382 är hämtat ur dikten ”Inbjudan till resa”, s. 61 i Prosadikter av Charles Baudelaire, Lind & Co Förlag, Borås 2000. Översättning: Erik Blomberg (copyright © Erik Blombergs dödsbo).

Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: Foto av Lucile taget av hennes bror © Frédéric Pierret Författarporträtt: © Hannah Assouline/Opale Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI, Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen iSBn 978-91-86480-62-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm ingenting@sekwa.se

www.sekwa.se

Till Margot

”En dag då jag målade översvämmades hela duken av svärta, helt utan former, utan kontraster, utan transparens.

I denna ytterlighet såg jag på något sätt motsatsen till svart.

Variationerna i strukturen gjorde att ljuset reflekterades mer eller mindre svagt och det mörka utstrålade en bildskärpa med en speciell känslomässig kraft som gav liv åt min målarlust.

Mitt instrument var inte längre svärtan, utan det här hemliga ljuset som trädde fram ur det svarta.”

Pierre SouLageS

Fรถrsta delen

M

amma var blå, en blekblå ton blandad med askgrått

och händerna egendomligt mörka i förhållande till ansiktet, när jag fann henne i lägenheten den där morgonen i januari. Händerna var fläckade som av bläck i fingervecken.

Mamma hade varit död i flera dagar.

Jag vet inte hur många sekunder eller rent av minuter det tog mig att förstå det, trots det uppenbara i situationen (mamma låg utsträckt på sängen och svarade inte på mina enträgna rop), en mycket lång, fumlig och febril stund, innan skriket trängde fram ur mina lungor, som efter flera minuters andningsuppehåll. Än i dag, mer än två år efteråt, är det mig en gåta hur min hjärna kunde hålla ifrån sig förnimmelsen av mammas kropp, och framför allt dess lukt, hur det kunde ta så lång tid för den att acceptera informationen. Och det är inte den enda fråga hennes död väckte hos mig.

Fyra fem veckor senare tog jag, i ett ovanligt avtrubbat tillstånd, emot Bokhandlarnas pris för en roman där en av personerna var en mor som dragit sig undan allt och stängt in sig i tystnad, och som återfick talförmågan efter många år.

13

d eL Ph in e de Vig an

Jag hade gett boken till mamma innan den kom ut, stolt som jag antagligen var över att ha avslutat en ny roman, men medveten om att jag strödde salt i såren, även om det var genom fiktionen.

Jag har inget minne av den plats där prisutdelningen ägde rum eller av själva ceremonin. Skräcken höll mig fortfarande i sitt grepp; ändå log jag. Till mina barns far som beskyllde mig för att fly framåt (han syftade på min irriterande förmåga att hålla masken i alla situationer) hade jag några år tidigare högtravande svarat att jag befann mig i livet.

Jag log även under middagen som hölls till min ära, och mitt enda bekymmer var att orka stå på benen, och sedan sitta ner, och att inte dyka ner i min tallrik på samma sätt som jag vid tolv års ålder hade kastat mig med huvudet före i en tom bassäng. Jag minns vilken fysisk, ja till och med atletisk, ansträngning detta innebar, att hålla ut, även om ingen lät sig luras. Det verkade vara bättre att tygla sorgen, surra den ordentligt, kväva och tysta den tills jag blev ensam, än att ge mig hän åt något som inte kunnat bli annat än ett långt vrål, eller ännu värre, en rossling, och som definitivt hade golvat mig. Under de senaste månaderna hade händelserna som berörde mig bara blivit fler och fler, och även denna gång lade livet ribban för högt. Alltså verkade det inte finnas något annat att göra medan jag föll än att hålla masken, eller hålla ut (även om det innebar att hyckla).

Och i det avseendet vet jag sedan gammalt att det är bättre att stå upp än att ligga, och att undvika att titta ner.

Under månaderna som följde skrev jag en annan bok som

14

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

jag hade samlat anteckningar till i flera månader. Så här efteråt förstår jag inte hur det var möjligt, förutom att det inte fanns något annat när mina barn väl hade gått till skolan och jag befann mig i ett vakuum, inget annat än stolen framför den påslagna datorn, jag menar ingen annan plats där jag kunde sätta mig, där jag kunde slå mig ner. Efter elva års arbete på samma företag – och en lång kraftmätning som dränerat mig på blod – hade jag nyligen blivit avskedad.

Det fyllde mig med en känsla av svindel, och när jag fann Lucile i hennes hem, så blå och orörlig, övergick svindeln i skräck och skräcken i dimma. Jag skrev varje dag, och jag är den enda som vet i vilken utsträckning den boken som inte har något med min mamma att göra ändå är präglad av hennes död och det sinnestillstånd den försatte mig i. Och så publicerades boken, utan att min mor fanns där för att anförtro min telefonsvarare de dråpligaste meddelanden man kan tänka sig om mina tv-framträdanden.

En kväll samma vinter, när min son och jag var på väg hem från tandläkaren och promenerade sida vid sida på den smala trottoaren på Rue de la Folie-Méricourt, ställde han, helt apropå och utan att något i vårt samtal kunnat leda fram till det, följande fråga: – Visst tog väl mormor livet av sig, på sätt och vis? Än i dag när jag tänker på det blir jag omskakad av den här frågan, inte innebörden utan formen, detta på sätt och vis från en nioårig pojke, en försiktighetsåtgärd gentemot mig,

1

d eL Ph in e de Vig an

ett sätt att känna sig för, tassa fram. Men kanske undrade han verkligen: borde Luciles död betraktas som något annat än självmord, med tanke på omständigheterna?

Den dag då jag fann mamma i hennes hem kunde jag inte gå och hämta barnen. De stannade hos sin pappa. Dagen efter berättade jag för dem att deras mormor hade dött, jag tror att jag sade något i stil med ”Mormor är död” och som svar på deras frågor: ”Hon valde att somna in” (och då har jag ändå läst Françoise Dolto). Några veckor senare rättade min son mig: man ska kalla saker vid deras rätta namn. Jo, mormor hade tagit livet av sig, hon hade begått självmord, tagit sig av daga, gjort av med sig, lämnat walk over, hon hade sagt stopp, basta, finito, och hon hade haft goda skäl att göra det.

Jag minns inte längre när jag kom på att jag ville skriva om min mamma, runt henne eller utifrån henne, jag vet bara hur länge jag vägrade att tänka tanken, höll den ifrån mig så länge som möjligt genom att göra en lista över alla de otaliga författare som hade skrivit om sina mödrar, både förr och nu, för att bevisa för mig själv att marken var minerad och ämnet redan skamfilat. Jag jagade bort de meningar som kom till mig i gryningen eller lurade bakom någon minnesbild, alltsammans inledningar till romaner i alla tänkbara former vars första ord jag vägrade höra, och jag upprättade en förteckning över alla hinder som helt säkert skulle ställa sig i min väg och alla omätbara risker som jag utsatte mig för genom att företa mig ett sådant omfattande arbete.

Mamma utgjorde ett område som var alltför stort, alltför

16

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

mörkt, alltför hopplöst – kort sagt, alltför riskabelt.

Jag lät min syster ta hand om de brev, papper och texter som Lucile hade skrivit och lägga alltsammans i en särskild väska som hon skulle ställa ner i sin källare.

Själv hade jag varken plats eller ork.

Så småningom lärde jag mig att tänka på Lucile utan att tappa andan: hur hon gick, med överkroppen lätt framåtlutad och axelremsväskan tätt tryckt mot höften, hur hon höll cigarretten inklämd mellan fingrarna, hur hon brukade rusa huvudstupa in i metrovagnen, hur hennes händer kunde darra, hennes exakta ordförråd, hennes korta skratt som tycktes överraska henne själv, skiftningarna i hennes röst när hon greps av en känsla som ibland inte syntes alls i hennes ansikte.

Jag tänkte att jag inte fick glömma ett uns av hennes fantasifulla, kyliga humor och hennes sällsynta föreställningsförmåga.

Jag trodde att Lucile i tur och ordning hade varit förälskad i Marcello Mastroianni (”ge mig ett halvdussin”, brukade hon säga), i Joshka Schidlow (en teaterkritiker på tv-tidningen Télérama som hon aldrig hade träffat men vars stil och intelligens hon berömde), i en affärsman vid namn Édouard, vars riktiga identitet vi aldrig fick veta, i Graham, en äkta luffare från fjortonde arrondissementet som stundtals spelade fiol och som blev mördad. Nu menar jag inte de män som verkligen delade hennes liv. Jag trodde att mamma hade avnjutit en kycklinggryta med Claude Monet och Emmanuel

17

d eL Ph in e de Vig an

Kant, under en och samma afton ute i en avlägsen förort varifrån hon tog sig hem med pendeltåget, och att hon fått checkhäftet indraget i flera år för att hon gett bort sina pengar på gatan. Jag trodde att mamma hade styrt datasystemet på företaget där hon arbetade, liksom hela pendeltågsoch metrosystemet, och att hon hade dansat på kafébord.

Jag minns inte längre när jag kapitulerade, kanske den dag då jag förstod hur starkt mitt skrivande och mina böcker var förknippade med henne, hennes fantasier, hennes stunder av vansinne då livet blev så tungt att hon måste fly undan det, då hennes smärta bara kunde uttryckas med påhittade historier.

Så jag bad hennes bröder och systrar att skildra henne, att berätta för mig. Jag spelade in dem, dem och andra som känt Lucile och vår lyckliga och hemsökta familj. Jag lagrade timmar av digitala ord på datorn, timmar laddade med minnen, tystnader, tårar och suckar, skratt och förtroenden.

Jag bad min syster hämta breven, texterna och teckningarna från källaren, jag letade, rotade, rev, grävde upp och drog fram. Jag satt i timtal och läste och läste om, tittade på filmer, foton, jag ställde samma frågor om och om igen och andra med dem.

Och sedan, som så många författare före mig, försökte jag skildra min mamma.

I

över en timme hade Lucile suttit och tittat på sina brö-

der, som kastade sig från marken till stenen, från stenen till trädet, från trädet ner på marken i en ryckig dans som hon hade svårt att följa. Nu stod de samlade runt något som hon inte kunde se men gissade var en insekt, och fick strax sällskap av systrarna som, upphetsade och ivriga, försökte bana sig väg in i ringen. När flickorna fick syn på krypet tjöt de i högan sky, det låter som om någon skär halsen av dem, tänkte Lucile, så högt skrek de, speciellt Lisbeth, som skuttade omkring medan Justine ropade till Lucile med sin gällaste röst att hon genast skulle komma och titta. Lucile satt i sin tunna sidencrêpeklänning med benen försiktigt i kors för att undvika att skrynkla klänningen och med sockorna uppdragna över anklarna utan ett veck, och hon hade inte minsta avsikt att röra sig. Från sin bänk missade hon inte en sekund av scenen som utspelades framför henne, men hon skulle inte för något i världen ha minskat avståndet mellan sig själv och syskonen, som för övrigt hade fått sällskap av andra barn, ditlockade av skriken. Varje torsdag skickade deras mor Liane iväg dem till parken, alla utan undantag, de

19

d eL Ph in e de Vig an

stora med uppdrag att se efter de små, och den enda order hon gav var att de skulle vara borta i minst två timmar.

Under stoj och stim lämnade syskonskaran våningen på Rue de Maubeuge, tog sig nedför de fyra trapporna och korsade först Rue Lamartine och sedan Rue de Rochechouart innan den i triumf gjorde en uppmärksammad entré i parken, för ingen kunde undgå att lägga märke till denna barnkull med bara några månader mellan barnen, som alla hade blont, nästintill vitt, hår och blå ögon och lekte så livligt. Under tiden sträckte Liane ut sig på närmaste säng och föll i blytung sömn, två timmars tystnad för återhämtning från alla graviditeterna och förlossningarna, det evinnerliga ammandet, nätterna som stördes av gråt och mardrömmar, all tvätt och alla blöjbyten, de ständigt återkommande måltiderna.

Lucile satte sig alltid på samma bänk, lite avsides men tillräckligt nära de strategiskt placerade trapetserna och gungorna, en idealisk plats där hon hade god överblick. Ibland gick hon med på att leka med de andra, ibland satt hon kvar där och sorterade i huvudet, förklarade hon, men hon preciserade aldrig vad, på sin höjd gjorde hon en svepande gest med handen. Lucile sorterade skriken, skratten, gråten, allt spring hit och dit, det ständiga flödet av ljud och rörelse som hon levde i. Hur det nu var väntade Liane barn igen, de skulle snart vara sju, sedan antagligen åtta och kanske fler ändå.

Ibland undrade Lucile om det fanns någon gräns för hennes mors fruktbarhet, om moderns mage kunde fyllas och tömmas så där i all oändlighet och producera små skära släta bebisar som Liane slukade med sitt skratt och sina kyssar. Men kan-

20

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

hända var kvinnor begränsade till ett visst antal barn som Liane snart hade uppnått så att hennes kropp äntligen skulle få vara obebodd. Lucile satt exakt mitt på bänken med fötterna i tomma luften och tänkte på den nya bebisen som skulle födas i november. En svart bebis. Varje kväll, innan Lucile somnade i flickornas rum där det redan stod tre sängar, drömde hon nämligen om en oåterkalleligt kolsvart lillasyster, knubbig och blank som en blodkorv, som hennes syskon inte skulle våga närma sig, en lillasyster vars gråt ingen skulle förstå sig på, som skulle skrika oavbrutet och som hennes föräldrar till slut skulle låta henne få. Lucile skulle ta bebisen under sina vingar och i sin säng, och trots att hon avskydde dockor skulle hon vara den enda som kunde ta hand om henne. Den svarta bebisen skulle hädanefter heta Max, som hennes lärarinna madame Estoquets make som var långtradarchaufför. Den svarta bebisen skulle förbehållslöst tillhöra henne, den skulle lyda henne i alla lägen och skydda henne.

Justines skrik väckte Lucile ur hennes drömmar. Milo hade tänt eld på insekten och den hade brunnit upp på mindre än en sekund. Justine hade tagit sin tillflykt till Luciles ben och tryckte huvudet mot hennes knän med sin lilla kropp skakande av snyftningar. Medan Lucile smekte sin syster över håret såg hon den gröna strängen av snor som rann nedför hennes klänning. Det var inte rätt dag. Med bestämd hand lyfte hon upp Justines haka och sade åt henne att gå och snyta sig. Eftersom flickan ville visa Lucile kadavret reste sig

21

d eL Ph in e de Vig an

hon till slut från bänken. Det fanns bara lite aska och en bit förkolnat skal kvar av insekten. Lucile sparkade lite sand över resterna och höll sedan upp foten och spottade i handen för att torka av sandalen. Därefter tog hon fram en pappersnäsduk ur fickan och torkade tårarna och näsan på Justine innan hon lade händerna om hennes ansikte och gav henne en smällkyss med läpparna tätt tryckta mot den runda kinden på Lianes högljudda sätt.

Justine sprang bort till de andra med fladdrande blöja.

De hade redan påbörjat en ny lek, den här gången under Barthélémys ledning. Med hög röst utfärdade han sina instruktioner. Lucile återtog sin plats på bänken. Hon iakttog sina syskon, som först spred ut sig och sedan samlades i en klunga och sedan skingrades på nytt, det var som att titta på en bläckfisk eller en manet, eller, vid närmare eftertanke, något slemmigt fantasidjur med flera huvuden. Hos den här föränderliga varelsen som hon inte kunde sätta namn på – men som hon ändå var säker på att tillhöra, liksom varje del tillhör daggmasken även om den lossnar – fanns det något som täckte henne hel och hållen, som dränkte henne.

Lucile hade alltid varit den tystaste av dem alla. Och när Barthélémy eller Lisbeth knackade på dörren till toaletten dit hon tagit sin tillflykt för att läsa eller slippa undan oljudet, beordrade hon med en röst som avskräckte dem från att någonsin göra om det: låt mig vara ifred!

22

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

Luciles mor stod på grusgången vid entrén till parken och vinkade till dem, lysande och vacker. Liane fångade ljuset på ett oförklarligt vis. Måhända på grund av sitt ljusa hår och sitt breda leende. Måhända på grund av den tillit hon kände inför livet, hennes sätt att satsa allt utan förbehåll. Barnen sprang fram till henne, Milo kastade sig i hennes famn och klängde sig fast i hennes kläder. Liane brast i skratt och upprepade om och om igen med sin sjungande röst: mina små prinsar.

Hon kom för att hämta Lucile för en fototagning. När hon meddelade det utbröt både entusiastiska och missnöjda skrik – fastän tagningen var inbokad sedan flera dagar. I det öronbedövande oväsen som omgav dem berömde Liane Lucile för hennes oklanderliga klädsel och lyckades ge några instruktioner till sin äldsta dotter. Lisbeth skulle stoppa de fyra yngsta i badet, koka potatis och vänta på att deras far skulle komma hem.

Lucile tog sin mors hand och de begav sig till metron.

Sedan några månader var Lucile fotomodell. Hon hade visat upp kollektioner åt Virginie och L’Empereur, två exklusiva klädmärken för barn, och varit med på flera reklambilder och på modesidorna i ett antal tidningar. Året innan hade Liane anförtrott Lisbeth att julmiddagen och alla julklapparna hade betalats tack vare två fotoserier som publicerats i Marie-Claire och Mon Tricot, där Lucile varit stjärnan. Hennes syskon var ibland med på några tagningar, men Lucile var den mest efterfrågade av dem alla. Lucile tyckte om foto-

23

d eL Ph in e de Vig an

graferingen. Några månader tidigare hade det suttit jättelika affischer för ett klädmärke i metron, där man såg henne i närbild med uppsatt hår, röd tröja och tummen upp tillsammans med en slogan: ”Intexa är toppen”. Vid samma tid hade alla barnen i Luciles klass och i alla Paris skolklasser fått ett läskpapper med hennes ansikte tryckt på.

Lucile tyckte om att bli fotograferad men det hon tyckte allra mest om, det var den tid hon fick tillbringa med sin mor. Resan fram och tillbaka i metron, väntan mellan tagningarna, chokladbröden de köpte efteråt på första bästa bageri, den här stulna tiden som bara var tillägnad henne och då inget annat barn kunde komma och kräva att få hålla Lianes hand. Lucile visste att de här stunderna snart skulle upphöra, för till nästa höst räknade Liane med att Lisbeth skulle vara gammal nog att följa Lucile till fototagningarna eller att hon skulle kunna ta sig dit själv.

Lucile hade tagit på sig det första plagget, en smalrandig klänning i blått och vitt med insvängd midja och vit volang som stack fram några centimeter undertill. När hon snurrade runt öppnade sig kjolen som en blomma och blottade hennes knän. Hårfrisörskan hade noggrant kammat hennes hår och satt upp det på ena sidan med ett hjärtformat hårspänne. Lucile betraktade de svarta lacksandalerna som hon just tagit på sig, de glänste utan minsta repa, sandaler som hon drömde om, som skulle få hennes systrar att blekna av avund. Med lite tur skulle hon få behålla dem. Vid den första tagningen skulle Lucile posera sittande med en liten

24

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

fågelbur i famnen. När Lucile hade intagit sin pose kom assistenten fram och ordnade till klänningens volang runt henne. Lucile kunde inte slita blicken från fågeln.

– Hur länge sedan är det den dog? frågade hon.

Fotografen var helt upptagen med inställningarna på sin kamera och verkade inte ha hört henne. Lucile såg sig omkring, besluten att fånga blicken hos någon som skulle kunna svara henne. En praktikant i tjugoårsåldern kom fram till henne.

– Antagligen väldigt länge.

– Hur länge då?

– Jag vet inte, ett år, två år …

– Dog den i den ställningen?

– Nej, inte nödvändigtvis. Det är farbrorn som tar hand om den som sätter den som han vill ha den.

– Konservatorn?

– Just det.

– Vad stoppar han inuti den?

– Halm, tror jag, och antagligen andra saker.

Fotografen bad om tystnad, tagningen skulle börja. Men Lucile fortsatte att betrakta fågeln underifrån, på jakt efter en öppning.

– Var stoppar man in sakerna?

Liane sade åt Lucile att vara tyst.

På stylistens begäran tog Lucile sedan på sig en stickad skiddräkt (hon poserade med stavar i händerna mot en ljus

2

d eL Ph in e de Vig an

bakgrund av tjockt papper), en tennisdräkt vars vita veckade kjol skulle ha fått vem som helst av hennes väninnor att drömma, och slutligen en baddräkt bestående av en topp, en nederdel med hög midja och en badmössa i tjock plast som hon tyckte såg urlöjlig ut. Men Lucile besatt en skönhet som klädde i allt. Vart än hon gick drog hon blickarna till sig och väckte beundran. Man berömde hennes regelbundna ansiktsdrag, hennes långa ögonfransar, hennes ögon vars färg kunde skifta från grönt till blått och däremellan anta alla nyanser av metall, hennes blyga eller obesvärade leende, hennes ljusa hår. Länge kände sig Lucile obekväm av all uppmärksamhet hon fick och tyckte att det var som om hon hade något kletigt klistrat mot kroppen, men vid sju års ålder hade hon rest murar runt ett avlägset territorium som bara tillhörde henne, ett territorium där andras ljud och blickar inte fanns.

Poserna följde på varandra under koncentrerad tystnad, i takt med att dekor och belysning ändrades. Lucile gick från logen till studion och från studion till logen, intog sin pose, apade efter rörelsen, och gjorde om samma sak, tio gånger, tjugo gånger, utan minsta tecken på trötthet eller otålighet.

Hon uppförde sig exemplariskt.

När tagningen var klar och Lucile höll på att byta om gav stylisten Liane ett erbjudande om en ny fotoserie åt Jardin des Modes som planerades till efter sommaren. Liane tackade ja.

– Och den lille, han som följde med Lucile hit en gång, lite yngre än hon?

26

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

– Antonin? Han har nyss fyllt sex år.

– Han är väldigt lik henne, eller hur?

– De säger det, ja.

– Ta med honom så tar vi en serie med båda två.

I metron tog Lucile sin mors hand och släppte den inte på hela vägen.

När de kom hem var bordet dukat i köket. Georges, Luciles far, hade nyss kommit hem och satt och läste tidningen. Barnen dök upp i samlad tropp, Lisbeth, Barthélémy, Antonin, Milo och Justine, alla klädda i likadana frottépyjamasar som Liane hade köpt i början av vintern på rea och i sex exemplar, och iförda identiska exklusiva tofflor med trippelsula, en present från doktor Baramian. Några månader tidigare hade doktor Baramian, utmattad av ljudet från våningen ovanför under sina konsultationer och övertygad om att Lianes och Georges barn gick omkring i träskor, skickat upp sin sekreterare för att anteckna barnens skostorlekar. Sedan lät han snarast leverera ett par tofflor till var och en av dem. I själva verket visade det sig i det allmänna ståhejet vara Milo som när han förflyttade sig på sin potta i högsta fart – pottan, fötterna, pottan, fötterna … – förde mest oljud av dem alla.

Liane, som blev rörd av läkarens vänlighet, försökte få tyst på sin son genom att sätta honom på pottan ovanpå en byrå.

Men Milo bröt nyckelbenet och bullret fortgick.

27

d eL Ph in e de Vig an

Liane skickade iväg Lucile att ta en dusch medan de andra satte sig till bords.

Nyligen hade Liane slutat förmå sina barn att läsa bordsbön vid middagen. Barthélémys tokerier – han härmade sin mors bön med speakerröst och inledde varje kväll med ett ”Heliga Maria, Guds Foder”, vilket utlöste allmän munterhet – hade besegrat hennes tålamod.

De var just klara med soppan när Lucile anslöt sig till bordet, barfota och med vått hår.

– Så, min sötnos, har du varit och fotat?

Georges blick på dottern tycktes präglad av förundran.

Lucile hade något svårmodigt över sig som han kände igen hos sig själv. Ända sedan Lucile var spädbarn hade hon förbryllat honom. Hennes sätt att fjärma sig, dra sig undan, att alltid stå på ena sidan om stolarna, som om hon väntade på någon, att vara snål med orden, hennes sätt att inte blotta sig, tänkte han ibland. Men Lucile gick inte miste om något, det visste han, inte ett ljud, inte en bild. Hon fångade upp allt. Absorberade allt. Precis som de andra barnen ville Lucile behaga honom och önskade att han skulle le mot henne, hålla med henne och berömma henne. Precis som de andra väntade hon på att fadern skulle komma hem, och ibland, när Liane uppmuntrade henne till det, berättade hon om sin dag. Men Lucile var förbunden med honom, mer än någon annan.

Och fascinerad kunde Georges inte slita blicken från henne.

28

i ng enti ng k an h in dr a n att e n

Många år senare skulle Luciles mor berätta om den här dragningskraften som hon utövade på folk, denna blandning av skönhet och frånvaro, hennes sätt att möta blickar, förlorad i sina tankar.

Många år senare, när Lucile själv var död, långt innan hon blivit en gammal dam, skulle man bland hennes saker hitta reklambilder av en liten leende och okonstlad flicka.

Många år senare, när man tömde Luciles lägenhet, skulle man långt nere i en låda hitta en hel rulle foton av hennes fars döda kropp som hon själv hade tagit, detaljerade närbilder av en kostym som var beige eller ockrafärgad – spyfärgad.

DE L P H I N E DE V IGA N

ingenting kan hindra natten – Visst tog väl mormor livet av sig, på sätt och vis?

© H A N N A H AS S O U L I N E / O PA L E

”Mammas smärta utgjorde en del av vår barndom och senare vårt vuxna liv, och med all sannolikhet har hennes smärta format oss, min syster och mig. Likväl är varje försök till förklaring dömt att misslyckas. Alltså borde jag nöja mig med att nedteckna brottstycken och fragment av den, hypoteser om den.”

Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris.

Tre av hennes sex böcker finns sedan tidigare på svenska: No och jag (2008), Underjordiska timmar (2010) och Dagar utan hunger (2012). Hennes senaste prisbelönta roman, Ingenting kan hindra natten, låg på franska topplistor i närmare ett år och har sålt i en halv miljon exemplar sedan augusti 2011. Översättning från franska: Helén Enqvist

”Delphine de Vigan kan vara lugn, för hon har inte bara skrivit en lysande och skakande bok, en sådan som man slår igen med darrande hand och en klump i halsen, utan hon har också med stil och takt åstadkommit den vackraste hyllning man kan tänka sig till sin mor och sin familj.” PAGES

ISBN: 978-91-86480-62-2