9789186480578

Fred Vargas

I de eviga skogarna

Översättning från franska: Einar Heckscher

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: Budbäraren (Wahlström & Widstrand 2004, reviderad pocketutgåva Sekwa 2012) Mannen som vände insidan ut (Wahlström & Widstrand 2005, pocket 2006; reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) Okänd kontinent (Sekwa 2012) FRED VARGAS, I DE EVIGA SKOGARNA Originalets titel: Dans les bois éternels Copyright © Éditions Viviane Hamy, 2006 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag Första gången utgiven av Wahlström & Widstrand, 2009 This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Einar Heckscher Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Nordic Photos/ACESTOCK Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-57-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm evigaskogarna@sekwa.se

www.sekwa.se

I LuCIO DROG uNDAN gardinen i sitt fönster och fäste den med en klädnypa, för att kunna iaktta sin nye granne mer obehindrat.

Det var en liten mörk karl, med bar överkropp i den kyliga marsblåsten, som utan lodlina byggde på en stenmur. Efter en timmes spaning skakade Lucio häftigt på huvudet likt en ödla som avslutar sin orörliga siesta, och tog sin slocknade cigarrett ur munnen.

– Alltså den där, sa han, till slut färdig med sin diagnos, han har lika lite vett i skallen som lod i handen. Han rider på en åsna och går dit den leder. Som om det ledde nånvart.

– Nämen låt nu karln vara, sa hans dotter, utan större övertygelse.

– Jag vet vad jag sysslar med, Maria.

– Och det handlar mest om att du gärna trakasserar folk med dina påhitt.

Hennes far smackade ogillande.

– Det hade varit annat ljud i skällan om det var DU som hade haft svårt att sova. Häromnatten såg jag henne lika tydligt som jag ser dej nu.

– Jo, du sa det.

– Hon kom förbi utanför fönstren en trappa upp, långsamt, som ett spöke.

– Du sa det ja, upprepade Maria ointresserat.

Den gamle reste på sig, stödd på sin käpp.

– Man kunde tro att hon väntade på att han den nye skulle komma, att hon gjorde sej klar för att slå till. Mot han där alltså, tillade han och hötte med hakan mot fönstret.

7

– Han, sa Maria, han kommer att lyssna på dej med ena örat och låta alltihop rinna ut genom det andra.

– Vad han gör åt det är hans sak. Får jag en cigarrett, jag ska ut och röra på mej.

Maria satte genast en cigarrett mellan sin fars läppar och tände den.

– Maria, herregud, ta bort filtret.

Maria lydde, och hjälpte sin far få på sig rocken. I rockfickan stoppade hon en liten radio, som knastrande gav ifrån sig en ström av obegripliga ljud. Den skildes den gamle aldrig ifrån.

– Var nu inte otrevlig mot grannen, sa hon och rättade till hans halsduk.

– Han har varit med om värre, tro mej.

Adamsberg hade arbetat utan att bekymra sig om bevakningen från den gamle mittemot och frågat sig när han skulle få träffa mannen i egen hög person. Nu såg han honom korsa den lilla trädgården med spänstiga steg: högväxt och värdig, med vackra, fårade drag, det vita håret intakt. Adamsberg tänkte just räcka honom handen när han upptäckte att mannen saknade höger underarm.

Han lyfte välkomnande mursleven och såg lugnt och neutralt på honom.

– Jag skulle kunna låna er min lodlina, sa den gamle hövligt.

– Jag klarar mej, svarade Adamsberg, och kilade in en ny mursten. Hos oss har vi alltid byggt murar med ögonmått, och dom står än. Lutar lite gör dom, men dom står.

– Är ni murare?

– Nej, jag är bara snut. Poliskommissarie.

Den gamle mannen lutade sin käpp mot den nya muren och knäppte koftan ända upp till hakan medan han smälte upplysningen.

– Letar ni efter narkotika? Den sortens saker?

– Lik. Jag är på Krim.

8

– Jaha, sa den gamle, en smula chockad. För mej var det parketten som gällde.

Han blinkade åt Adamsberg.

– Inte så att jag brukade sitta på första parkett. Nej, parkettgolv alltså. Jag sålde parkettgolv.

En riktig skämtare på sin tid, tänkte Adamsberg, och log förstående mot sin nye granne, som verkade kunna roas av allt möjligt helt på gen hand. En lekfull och munter herre, vars svarta ögon dock granskade en inpå bara benen.

– Ekträ, bok, gran. Skulle ni behöva nåt vet ni vart ni kan vända er. I ert hus finns bara golvtegel.

– Jo. – Värmer inte lika bra som parkett. Velasco heter jag. Lucio Velasco Paz. Firma Velasco Paz & Dotter.

Lucio Velasco log brett, utan att blicken lämnade Adamsberg, som han inspekterade från topp till tå. Gamlingen gick som katten kring het gröt, gamlingen hade något att säga honom.

– Maria har övertagit firman. Står med båda fötterna på jorden, spring inte och tuta i henne en massa strunt, sånt gillar hon inte.

– Vad då för slags strunt?

– Spökhistorier till exempel, sa den gamle och kisade mot honom.

– Det är ingen risk, jag kan inga spökhistorier.

– Jo, det säjer man, och sen en vacker dag gör man det.

– Kanske det. Den är inte riktigt rätt inställd, den där radion.

Vill ni att jag ordnar till den åt er?

– Hur då?

– Så sändningarna hörs.

– Nej då, hombre. Jag vill inte höra deras dumheter. Vid min ålder har man förtjänat rätten att inte låta sej luras.

– Givetvis, sa Adamsberg.

Om hans granne ville ha en radio med obegripliga ljud i fickan, och ville kalla honom för ”hombre”, så för all del.

9

Den gamle teg ett slag igen, och granskade Adamsbergs handlag med murandet.

– Är ni nöjd med huset erat?

– Mycket nöjd.

Lucio muttrade någon ohörbar skämtsamhet och brast i skratt.

Adamsberg log vänligt. Det fanns något pojkaktigt i mannens skratt, fastän hans övriga hållning tycktes antyda att han mer eller mindre bar ansvaret för mänsklighetens jordiska öde på sina axlar.

– Hundrafemtio kvadratmeter, återtog han. Trädgård, öppen spis, källare, vedbod. I Paris finns inte sånt längre. Har ni inte frågat er varför ni har fått alltihop för en spottstyver?

– För att kåken var för gammal och skröplig, antar jag.

– Och ni har inte heller frågat er varför man aldrig har rivit den?

– För att den ligger i en återvändsgränd och inte besvärar nån.

– Jo, men ändå, hombre. Inte en köpare på sex år. Har inte det bekymrat er?

– Nja, monsieur Velasco, faktum är att jag inte blir bekymrad så lätt, svarade Adamsberg och skrapade bort överflödig cement med mursleven.

– Men anta att det bekymrade er, envisades gamlingen. Anta att ni frågade er varför man inte hittade nån köpare till huset.

– För att toan ligger utomhus, kanske. Sånt tolererar folk inte längre.

– Man hade ju kunnat bygga en mur emellan, som ni gör nu.

– Det är inte för min skull. Det är med tanke på min fru och min son.

– Men för tusan, ni tänker väl inte ha en kvinna till att bo här?

– Det tror jag inte. Dom kommer nog bara och hälsar på.

– Men hon? Hon ska väl inte övernatta här? Kvinnan?

Adamsberg rynkade ögonbrynen. Gamlingen lade handen på hans arm för att fånga hans uppmärksamhet.

– Tro inte att ni är starkare än andra, sa den gamle mannen lågt.

10

Sälj huset. Det finns saker vi inte förstår. Saker som övergår vårt förstånd.

– Som vad?

Lucio tuggade på sin slocknade cigarrett.

– Ni ser den här? sa han, och lyfte fram sin stympade högerarm.

– Ja, svarade Adamsberg respektfullt.

– Miste den när jag var nio, under inbördeskriget.

– Jaha, ja.

– Och ibland kliar den. Det kliar i armen jag inte har längre, sextiofem år senare. Alltid på exakt samma ställe, sa gamlingen och pekade ut en plats i tomma intet. Min mor visste varför: där hade varit ett spindelbett. Jag hade inte kliat färdigt där när jag blev av med armen. Och därför kliar det fortfarande.

– Jo, det är klart, sa Adamsberg, och rörde ljudlöst om i cementen.

– För bettet hade inte levt sitt liv färdigt, förstår ni. Det kräver sin rätt, det hämnas. Påminner det er inte om nåt?

– Stjärnorna, föreslog Adamsberg. Dom lyser fortfarande när dom är döda.

– Om man så vill, medgav den gamle lite förvånat. Eller känslor: tänk er en pojke som fortfarande är förälskad i en flicka, eller tvärtom, fastän hela historien har gått åt skogen, är ni med?

– Ja. – Och varför är grabben fortfarande förälskad i flickan, eller tvärtom? Hur förklarar man det?

– Det vet jag inte, sa Adamsberg tålmodigt.

Mellan vindkasten värmde marssolens lätta sken milt hans rygg, och han trivdes fint där, med att bygga en mur i den här vanvårdade trädgården. Lucio Velasco Paz kunde få prata hur mycket han ville, det störde honom inte.

– Det är enkelt. Känslan har inte levt sitt liv färdigt än. Sånt existerar bortom vår kontroll. Det är bara att invänta att det tar slut, man är tvungen att klia stället ända till slutet. Och ifall man dör innan man har levt färdigt så gäller samma sak. Folk som har blivit 11

mördade fortsätter driva omkring i tomheten, störiga varelser som kommer och sätter klådan i oss jämt och ständigt.

– Spindelbett, slöt Adamsberg cirkeln.

– Gengångare, sa den gamle allvarsamt. Förstår ni nu varför ingen har velat ha ert hus? För att det är hemsökt, hombre.

Adamsberg sköljde ur cementbaljan, och torkade av sig om händerna.

– Varför inte? sa han. Det stör mej inte. Jag är van vid att saker undgår mej.

Lucio stack fram hakan och betraktade Adamsberg en smula sorgset.

– Det är du, hombre, som inte undgår henne om du är övermodig. Vad inbillar du dej? Att du är starkare än hon?

– Hon? Är det en kvinna?

– Det är en gengångerska från 1700-talet, från epoken före revolutionen. En elak gammal vålnad.

Kommissarien drog sakta handen över tegelstenarnas sträva yta.

– Jaså minsann? sa han och lät plötsligt eftertänksam. En vålnad?

II ADAmSbERG GjORDE I ordning kaffe i storstugan som rymde både kök och vardagsrum, fortfarande ovan vid sitt nya hem. Ljuset kom in genom fönstrens små fyrkantiga rutor och lyste upp det sträva och rödaktiga, flera hundra år gamla stengolvet. Dofterna av fukt, bränt trä och ny vaxduk påminde honom om hans hus i bergen ifall han tänkte efter lite. Han ställde två omaka koppar på bordet där solskenet tecknade en rektangel. Hans granne satt rak i ryggen och höll sig om knät med sin enda hand. En hand stor nog att strypa en oxe mellan tummen och pekfingret, som verkade ha blivit dubbelt så stor för att kompensera den andra handens frånvaro.

– Ni råkar inte ha nåt litet för att sätta lite skjuts på kaffet? Om det inte är till besvär?

Medan Adamsberg letade efter sprit av något slag i sina fortfarande uppstaplade flyttkartonger kastade Lucio en misstänksam blick mot trädgården.

– Är er dotter inte glad åt sånt?

– Hon uppmuntrar det inte.

– Det här då? Vad är det för nåt? frågade Adamsberg och drog upp en flaska ur en låda.

– En Sauternes, avgjorde den gamle kisande, som när en ornitolog identifierar en fågel på långt håll. Det är lite tidigt än, för Sauternes.

– Jag har visst inget annat.

– Då får vi klara oss med det, kungjorde den gamle.

Adamsberg hällde upp ett glas åt honom och satte sig bredvid honom med solrektangeln i ryggen.

13

– Vad känner ni till om det här stället, egentligen? frågade Lucio.

– Att den förra ägaren hängde sej i rummet på övervåningen, sa Adamsberg, och pekade mot taket. Det var därför ingen ville ha kåken. Mej gör det detsamma.

– Eftersom ni har sett en del hängda i era dar?

– Det har jag. Men det är aldrig dom döda som har plågat mej, utan deras mördare.

– Det är inte riktiga döda vi talar om här, hombre, vi talar om dom andra, dom som vägrar ge sej av. Hon, den här, hon har aldrig gett sej av.

– Hon som hängde sej?

– Hon som hängde sej försvann, förklarade Lucio och drack en försvarlig klunk, som för att fira händelsen. Har ni hört varför hon tog livet av sej?

– Nej. – Det var huset som drev henne från vettet. Alla kvinnor som bor här blir angripna av skuggan. Och så småningom tar den livet av dom.

– Skuggan?

– Vålnaden från klostret. Det är därför den här gränden heter La Ruelle aux Mouettes.

– Jag förstår inte, sa Adamsberg och hällde upp kaffe.

– Det fanns ett gammalt nunnekloster här, för ett par hundra år sen. Nunnorna där fick inte tala.

– En stumhetsorden.

– Det stämmer. Så man sa, Rue aux Muettes. Och sen blev det ”Mouettes”.

– Så det har ingenting med måsar att göra då? sa Adamsberg besviket.

– Nej, det är nunnorna man menar. Men ”muettes” är svårt att uttala. Muettes, tillade Lucio med viss möda.

– Muettes, upprepade Adamsberg långsamt.

14

– Ni märker hur svårt det är. Och på den tiden lär dessutom en av de där stumma nunnorna ha vanhelgat det här huset. I lag med djävulen, påstods det. Fast för den saken finns det för all del inga bevis.

– Och vad har ni för bevis, då, monsieur Velasco? frågade Adamsberg leende.

– Ni kan kalla mej Lucio. Bevis, jodå, dom finns. Det blev en process, då vid den tiden, år 1771, och klostret övergavs och huset renades. Den Stumma lät kalla sej Sainte Clarisse. Mot en ceremoni och en summa pengar lovade hon kvinnor att komma till paradiset. Men vad dom gamla inte visste var att avfärden dit skulle ske med en gång. När dom kom till henne med börsen full skar hon halsen av dom. Sju stycken tog hon livet av. Sju stycken, hombre. Men så en natt gick hon på en mina.

Lucio brast ut i sitt pojkskratt, men samlade sig strax.

– Man borde inte skämta med dom här demonerna, sa han.

Jaha, nu kliar bettet mitt, det är min botgöring.

Adamsberg såg på när han krafsade med fingrarna i tomma luften och inväntade lugnt fortsättningen.

– Lindrar det nåt när ni kliar er?

– Bara ett ögonblick, sen kommer det tillbaka. En kväll, den 3 januari 1771, kom en gammal kvinna hem till Clarisse för att köpa sej paradiset. Men hennes son följde med, en misstänksam och gniden garvare, och han dödade helgonet. Så här bara, sa Lucio och dängde näven i bordet. Han gjorde mos av henne med sina jättehänder. Hängde ni med i berättelsen?

– Ja. – Annars kan jag ta om den.

– Nej då, Lucio, fortsätt bara.

– Det var bara det att den här lömska Clarisse aldrig riktigt gav sej av. Eftersom hon bara var tjugosex år, förstår ni. Och alla kvinnor som har bott här efter henne har fått lämna huset med fötterna före efter en våldsam död. Innan Madelaine – det är den 15

hängda, det – bodde här en madame Jeunet, på sextiotalet. Hon for ut genom fönstret på övervåningen utan anledning. Och före madame Jeunet var det en Marie-Louise, som man hittade med huvudet i kolkaminen, under kriget. Min far kände båda två. Bara sorgligheter.

De båda männen nickade i samförstånd, Lucio Velasco med högtidligt allvar, Adamsberg med ett visst välbehag. Kommissarien ville inte göra den gamle ledsen. Och egentligen passade den här intressanta skrönan om gengångare dem båda mycket bra; som två konnässörer fick de den att räcka lika länge som sockret i botten på kaffekopparn. Sainte Clarisses fasaväckande bragder satte krydda på Lucios tillvaro, och skänkte Adamsberg tillfällig förströelse från de triviala mordaffärer som han för tillfället hade att dras med. Denna kvinnliga vålnad var betydligt mer poetisk än de två män som hade blivit knivhuggna vid Porte de la Chapelle i förra veckan. Han var nära att berätta för Lucio om denna sin uppgift, eftersom den gamle spanjoren hade bestämda åsikter om allt mellan himmel och jord. Adamsberg gillade den underhållande och kloke enarmade gamle skämtaren, om än inte hans radio, som knastrade oavbrutet i hans ficka. När Lucio gjorde en gest fyllde han på hans glas.

– Ifall alla mordoffer driver omkring så där i tomheten, återtog Adamsberg, hur många vålnader har då jag här hemma? Sainte Clarisse, plus hennes sju offer? Plus de båda kvinnor som er far kände, plus Madelaine? Elva? Fler ändå?

– Bara Clarisse, försäkrade Lucio. Hennes offer var för gamla, dom kom aldrig tillbaka. Försåvitt dom inte håller till i sina egna hus, det är ju möjligt.

– Jo. – Med dom övriga tre kvinnorna är det en annan sak. Dom blev inte mördade, dom blev galna. Medan Sainte Clarisse däremot inte hade levt färdigt sitt liv när garvaren slog ihjäl henne. Förstår ni nu varför man aldrig har velat riva huset? Därför att då skulle 16

Clarisse ha slagit sej ner nånstans i närheten. Hos mej till exempel.

Och alla vi här i trakten vill helst veta var hon håller till.

– Nämligen här.

Lucio blinkade instämmande.

– Och om man inte sätter fötterna i kåken er är det ingen fara.

– Så hon är liksom lite stugsittare av sej då.

– Hon kommer inte ens ner i trädgården. Hon inväntar sina offer däruppe, på er vind. Och nu har hon fått sällskap igen.

– Av mej.

– Av er, bekräftade Lucio. Men ni är man, er kommer hon inte att trakassera så farligt. Det är kvinnor hon driver från vettet. Lyd mitt råd och ta inte hit er fru. Eller sälj.

– Nej, Lucio. Jag tycker om det här huset.

– Ni är visst envis som en åsna, ni? Var kommer ni ifrån?

– Pyrenéerna.

– Dom väldiga bergen, sa Lucio vördnadsfullt. Då är det ingen idé att jag försöker övertyga er.

– Känner ni till Pyrenéerna?

– Jag är född på andra sidan, hombre. I Jaca.

– Och dom sju gamla kvinnornas lik, letade man efter dom på den tiden, i samband med rättegången?

– Nej. På den tiden, på sjuttonhundratalet, då var man inte lika noga med sånt som nu. Antagligen ligger kropparna fortfarande begravna här nånstans, sa Lucio och pekade över trädgården med sin käpp. Det är därför man drar sej för att gräva alltför djupt. Man vill inte reta upp djävulen.

– Nej, vad skulle det tjäna till?

– Ni är som Maria, log den gamle, det här roar er. Men jag har sett henne många gånger, hombre. Dimmor, ångor, och sen hennes andedräkt, kall som vinden högt uppe i bergen. Och i förra veckan, en natt när jag var ute och pissade under hasselbusken, då såg jag henne alldeles tydligt.

Lucio tömde sitt sauternesglas och kliade sitt spindelbett.

17

– Hon har åldrats nåt kolossalt, sa han, i nästan äcklad ton.

– Med tidens gång, sa Adamsberg.

– Jo, naturligtvis. Clarisses ansikte är rynkigt som en gammal valnöt.

– Var nånstans var detta?

– På övervåningen. Hon vankade av och an i rummet däruppe.

– Där tänkte jag ha mitt arbetsrum.

– Och sovrummet?

– I rummet intill.

– Ni är inte rädd av er, sa Lucio och reste sig. Jag hoppas jag inte har varit för otrevlig av mej i alla fall? Maria vill inte att jag ska vara otrevlig.

– Inte alls, sa Adamsberg, som nu plötsligt fick dras med sju kadaver under fötterna och en gengångerska med huvud som en gammal valnöt.

– Det var bra, det. Ni kanske lyckas tämja henne. Fast det säjs att bara en riktigt gammal man kan få död på’na. Men det där är legender. Man kan inte tro på vad som helst.

När Adamsberg blivit ensam svepte han bottenskylan i sitt kallnade kaffe. Så tittade han upp mot taket, och lyssnade.

III EFTER EN FRIDFuLL natt tillbringad i Sainte Clarisses tysta sällskap öppnade kommissarie Adamsberg porten till Rättsmedicinska Institutet. Det var för nio dagar sedan som två män hade fått halsarna avskurna vid Porte de la Chapelle, några hundra meter från varandra. Två stackars krakar, ett par småbedragare verksamma kring loppmarknaden, var hela den beskrivning kvarterspolisen hade kommit med. Adamsberg ville gärna ta sig en ny titt på dem, eftersom kommissarie Mortier från narkotikaroteln försökte ta över fallet.

– Två lodisar som nån har skurit halsen av vid Porte de la Chapelle, det är min avdelning det, Adamsberg, hade Mortier hävdat.

Särskilt som en av dom är svart. Det är bara att lämna över dom.

Vad väntar du på? Att det ska börja snöa?

– Jag väntar på att jag ska begripa varför dom har jord under naglarna.

– För att dom var ena lortgrisar.

– För att dom hade grävt. Och jorden, den hör hemma både hos Krim och hos mej.

– Har du aldrig varit med om idioter som gömmer knark i blomsterrabatter? Du kastar bort din tid, Adamsberg.

– Det gör mej inget. Det trivs jag med.

De båda nakna kropparna låg utsträckta bredvid varandra under varsitt neonrör på bårhuset – en storväxt vit, en storväxt svart, den ene luden, den andre inte. Med fötterna ihop och armarna längs sidorna tycktes de i döden ha förvandlats till välartade skolpojkar.

Egentligen, filosoferade Adamsberg medan han begrundade deras 19

beskedliga hållning, hade de båda männen haft en genomkonventionell tillvaro i ett liv av ett slag där originalitet är något sällsynt.

Organiserade dagar där morgnarna ägnades åt sömn, eftermiddagarna åt diverse ljusskygg verksamhet, kvällarna åt gatflickor och söndagarna åt mamma. I samhällets utkanter som annorstädes ställer rutinen sina krav. Det brutala sätt varpå de hade blivit mördade slog sönder deras enahanda liv på ett avvikande vis.

Rättsläkaren betraktade hur Adamsberg cirklade runt liken.

– Vad vill ni jag ska göra med dom? frågade hon och klappade obesvärat den långe svarte mannen på ena låret som för att bringa en sista tröst. Två langare från slummen som fått halsen avskuren, det är väl ett jobb för knarkroteln.

– Stämmer nog. Dom gormar i högan sky efter dom.

– Jaså? Och problemet är?

– Det är jag som är problemet. Jag vill inte överlämna dom till knarkroteln. Och jag väntar mig att ni hjälper mej att behålla dom.

Hitta nåt åt mej.

– Varför det? frågade läkaren och höll kvar handen på den svarte mannens lår för att understryka att mannen för tillfället befann sig i en frizon och förblev hennes ansvar, och att hon ensam skulle avgjora hans vidare öde, hos narkotikaroteln eller hos mordroteln.

– Dom har färsk jord under naglarna.

– Jag antar att knarkroteln också har sina skäl. Är dom här två bokförda hos dom?

– Inte ens det. Dom här två herrarna är mina, det är det hela.

– Man har varnat mej för er, sa läkaren lugnt.

– På vilket vis då?

– På så vis att man inte alltid fattar vad ni menar. Vilket kan leda till konflikter.

– Det vore inte första gången, Ariane.

Rättsläkaren drog med tåspetsen åt sig en hjulförsedd pall, som hon satte sig på med benen i kors. Adamsberg hade tyckt hon var 20

vacker tjugotre år tidigare, och det var hon fortfarande, sextio år gammal, elegant sittande på den där bårhuspallen.

– Jaså! sa hon. Så jag är er bekant?

– Javisst.

– Men jag minns inte er.

Läkaren tände en cigarrett och funderade ett slag.

– Nej, kom hon fram till, ingen aning. Jag beklagar.

– Det var tjugotre år sen, och det varade bara några månader.

Jag kommer ihåg er, ert för- och efternamn, och jag minns att vi var du med varann.

– Så pass? sa hon utan större värme i rösten. Och vad gjorde vi under denna förtroliga bekantskap?

– Vi grälade nånting kopiöst.

– Kärleksgnabb? Det skulle gräma mej i så fall, om jag inte mindes det.

– Yrkesmässigt oense.

– Jaså, sa läkaren igen, med rynkade ögonbryn.

Adamsberg tittade i golvet, distraherad av de hågkomster som den höga rösten och den dräpande tonen väckte i hans minne. Han mötte återigen den tvetydighet som hade frestat och förbryllat honom som ung man: strikt klädsel men håret var i oordning, högdragen ton men orden var naturliga, utstuderade poser men gesterna var spontana. Och detta så väl avvägt att man inte visste om man hade med en överlägsen och fjär karaktär att göra, eller med en oborstad arbetartjej som struntade i sitt uttseende. Ända till detta ”jaså” som hon ofta inledde sina meningar med, utan att man fattade om den följande repliken var föraktfull eller bara lantligt uttryckt. Adamsberg var inte ensam om att vara försiktig med henne. Dr Ariane Lagarde var utan konkurrens landets ryktbaraste rättsmedicinare.

– Så vi var du med varandra? återtog hon, och askade på golvet.

Det var tjugotre år sen, jag var redan i karriären, ni kan inte ha varit mer än en vanlig liten snut.

– Ung polisassistent var det då.

21

– Ni förvånar mej. Jag brukar inte bli du utan vidare ens med mina kollegor.

– Vi kom bra överens. Ända tills det där kolossala grälet kulminerade och fick väggarna att skaka på en krog i Le Havre. Dörren smällde igen bara, och sen sågs vi aldrig mer. Jag hann inte dricka ur min öl.

Ariane krossade fimpen under foten och satte sig sedan åter tillrätta på metallpallen. Nu log hon igen, lite tvekande.

– Den här ölen, sa hon, jag kan inte möjligen ha hällt ut den på golvet?

– Jo, så var det.

– Jean-Baptiste, sa hon, med stavelserna tydligt isär. Den unge idioten Jean-Baptiste Adamsberg, som trodde sig veta allting bättre än alla andra.

– Det var vad du sa innan du slog sönder mitt ölglas.

– Jean-Baptiste, upprepade Ariane, långsammare nu.

Läkaren klev av pallen och kom fram och lade en hand på Adamsbergs axel. Hon föreföll på vippen att omfamna honom, men stack sedan handen i fickan på sin labbrock.

– Jag tyckte bra om dej. Du vred världen ur led utan att ens märka det. Och efter vad man berättar om kommissarie Adamsberg har tiden inte rått bot på den saken. Nu förstår jag: han, det är du, och du, det är han.

– På nåt vis, jo.

Ariane stödde armbågarna mot dissektionsbordet där den långe vite mannen vilade, och knuffade undan den dödes överkropp för bättre plats. Som alla rättsläkare visade Ariane inte de avlidna någon som helst respekt. I gengäld forskade hon i deras kroppars gåtor med oöverträffad begåvning, och hedrade därigenom på sitt eget vis det oerhört sammansatta och egenartade hos varje individ.

Dr Lagardes studier hade höljt vanliga människors lik i ära. Om man hamnade i hennes händer gick man till Historien. Fast bara som död, tyvärr.

22

– Det var ett ovanligt lik, erinrade hon sig. Man hittade honom på hans rum med ett raffinerat avskedsbrev. En vanärad och ruinerad stadsfullmäktig som hade tagit livet av sig med en svärdsstöt i magen på japanskt vis.

– Berusad på gin för att fatta mod.

– Jag minns honom mycket väl, fortsatte Ariane, med den milda rösten hos någon som påminner sig en bra historia. Ett okomplicerat självmord utan några hakar, föregånget av en gammal fallenhet för maniska depressioner. Kommunfullmäktige var lättade över att affären inte drog ut på tiden, minns du det? Jag hade lämnat in min rapport, den var oantastlig. Du tog fotokopior, hela pärmar, gick ärenden utan att vara särdeles lydig. En kväll gick vi ut och tog ett glas i hamnen. Jag var nära avancemang i yrket, du gick omkring och drömde utan att komma nånvart. På den tiden brukade jag hälla grenadine i ölet, det skummade direkt.

– Hittar du fortfarande på blandningar?

– Jadå, alla möjliga, men hittills utan några riktigt lyckade resultat, sa Ariane lite besviket. Kommer du ihåg violinen? Ett vispat ägg, crème de menthe och Malagavin.

– Den ville jag aldrig smaka på.

– Jag har slutat med violinen. Den var bra för nerverna, men man blev överdrivet energisk. Vi provade gott om blandningar där i Le Havre.

– Utom en.

– Jaså minsann?

– Kroppsvätskor prövade vi aldrig att blanda.

– Nej. Jag var fortfarande gift, och trogen som en sjuk hund. I gengäld utgjorde vi ett fulländat par för polisrapporter.

– Ända tills att.

– Ända tills att en liten idiot vid namn Jean-Baptiste Adamsberg fick för sej att fullmäktigledamoten i Le Havre hade blivit mördad. Och på grund av vad? På grund av tio döda råttor som du hade hittat i ett hamnmagasin.

23

– Tolv, Ariane. Tolv råttor som alla hade förblött av ett knivhugg i magen.

– Tolv, om du så vill. Du hade dragit slutsatsen att en mördare hade övat upp sitt kurage innan han utförde mordet. Det fanns annat också. Du menade att ingångssåret var alltför horisontellt.

Du sa att ledamoten borde ha hållit svärdet mer på snedden, nerifrån och upp. Fastän han var full som en alika.

– Och du hällde ut mitt glas på golvet.

– Jag hade för tusan gett namn åt den, min öl med grenadine.

– Grimasen. Du fick mej utkastad från Le Havre och lämnade in din rapport utan mej: självmord.

– Vad visste du om saken? Ingenting.

– Ingenting, medgav Adamsberg.

– Kom med och ta en kaffe. Och berätta för mej vad det är som stör dej hos dina kadaver.

IV INSpEKTöR VEyRENC hADE tilldelats detta uppdrag tre veckor tidigare, och placerats i en kvadratmeterstor skrubb på en trappavsats för att beskydda en ung kvinna som han såg komma förbi i trappan tio gånger om dagen. Och denna unga kvinna berörde honom, en känsla han retade sig på. Han rörde sig på stolen för att hitta en annan ställning.

Han hade ingenting att oroa sig för, det var bara ett gruskorn i maskineriet, en sticka i foten, en fågel i motorn. Myten att en enda liten fågel, hur förtjusande den än månde vara, ensam kunde få en flygplansturbin att explodera var rena dumheten, sådant som människorna är så duktiga med att hitta på för att skrämma upp sig.

Som om de inte hade nog av bekymmer redan. Veyrenc viftade bort fågeln ur tankarna, skruvade av locket på sin reservoarpenna och började noggrant rengöra stiftet. Han hade i alla händelser inget annat att göra. Huset hade försjunkit i tystnad.

Han skruvade ihop pennan igen, stoppade den i kavajinnerfickan och slöt ögonen. Det var på dagen femton år sedan han hade somnat in i valnötsträdets förbjudna skugga. Femton år av hårt arbete som ingen skulle få ta ifrån honom. När han vaknade hade han vårdat sin allergi mot trädets sav och med tiden lyckats tämja skräcken, ta sig igenom plågornas stegrande förlopp och kväsa de våldsamma anfallen. Femton års mödor för att förvandla en ung man med insjunket bröst till en man med kraftfull kropp och stabil läggning. Femton års energisk strävan att sluta fladdra omkring som en sårbar virrboll i kvinnors värld, som hade gjort honom övermätt på sinnesrörelser och förvecklingar. Genom att 25

sträcka ut sig under detta valnötsträd hade han gått i strejk, likt en utmattad kroppsarbetare som påbörjar sin pensionering i förtid.

Undvika fallgropar och farliga branter, blanda vatten i känslornas vin, spä ut, dosera, bryta ner begärens tvång. Han tyckte själv att han redde sig bra, långt ifrån allt trassel och kaos, bra nära den sorts frid som han ville uppnå. Riskfria kortlivade relationer, en rytmisk simtur mot målet, framförande, uttal och versmått i nästan fulländat tillstånd.

Han hade uppnått sitt mål att bli förflyttad till kriminalpolisens mordrotel i Paris, som leddes av kommissarie Adamsberg. Det gladde honom, men han kom också att bli förvånad. I arbetslaget rådde ett märkvärdigt mikroklimat. Under sin chefs försynta ledning satsade krimmarna sin kapacitet lite som de ville, lät sig ofta styras av humörväxlingar och nycker utan samband med fastställda mål. Mordroteln hade åstadkommit en hel del ovedersägliga resultat, men Veyrenc förblev klart skeptisk. Det var osäkert huruvida denna effektivitet var resultatet av en strategi, eller en försynens frukt. En försyn som till exempel blundade för det faktum att Mercadet hade installerat ett gäng kuddar uppe på avsatsen och brukade sova där flera timmar om dagen, det faktum att en rubbad katt gärna sket på tillgängliga pappersbuntar, att inspektör Danglard förvarade sitt vin i en källarskrubb, att diverse papper utan samband med utredningarna låg och skräpade på borden: fastighetssannonser, travprogram, vetenskapliga artiklar om fiskar, privata förebråelser, geopolitiska tidskrifter, regnbågens färgspektrum – detta bara på en månad. Detta sakernas tillstånd verkade inte störa någon, utom kanske polisassistent Noël, en råbarkad herre som tyckte illa om alla. Redan andra dagen hade Noël kommit med en hånfull kommentar om hans hår, som för tjugo år sedan skulle ha fått honom att börja gråta, men som han i dag mer eller mindre fullständigt struntade i. Inspektör Veyrenc lade armarna i kors över bröstet och lutade huvudet mot väggen. Orubblig styrka, vilande hoprullad i kompakt materia.

26

Kommissarien själv hade han haft svårt att bli riktigt klok på.

På avstånd gjorde Adamsberg inget särskilt intryck alls. Han hade flera gånger stött på den kortväxte mannen – med nervigt sensitiva men långsamma rörelser, oregelbundna ansiktsdrag, skrynkliga kläder och intetsägande blick – utan att kunna föreställa sig att han var en av kriminalpolisens ryktbaraste medlemmar, såväl positivt som negativt. Inte ens hans ögon verkade användas till något särskilt. Ända sedan första dagen förväntade sig Veyrenc att bli kallad till någon sorts officiellt möte med sin chef. Men Adamsberg verkade inte ha lagt märke till honom, som vaggad av djupa eller tomma funderingars stilla skvalpande. Kanske skulle det gå ett helt år utan att kommissarien lade märke till att hans enhet hade fått en ny medlem.

De övriga poliserna på mordroteln hade genast utnyttjat de avsevärda fördelar som nykomlingens ankomst innebar. Vilket var anledningen till att han nu hamnat på detta dödligt tråkiga bevakningsuppdrag, gömd i en skrubb på avsatsen vid sjunde våningen.

Den normala gången var att han regelbundet skulle avlösas, och det hade han blivit till en början. Men snart, under förevändningar som depression, sömnlöshet, cellskräck, rastlöshet eller ryggskott, började avlösningen urarta så pass att han nu ensam fick sköta övervakningen från morgon till kväll, sittande på en trästol.

Veyrenc sträckte på benen så gott det gick. Detta var nykomlingars lott, och det gjorde honom just ingenting. Med boktraven vid fötterna, askkopp i kavajfickan, utsikt mot himlen genom fönsterluckan och reservoarpennan i fungerande skick, skulle han nästan ha kunnat trivas med att bo här. Anden i vila, ensamheten bemästrad, målet uppnått.

V DR LAGARDE hADE krånglat till saken något genom att be om en skvätt mandelmjölk till sin dubbla café crème. Men till slut hade all beställd förtäring hamnat på deras bord.

– Vad har dr Romain råkat ut för? frågade hon, och rörde om i den trögflytande vätskan i sin kopp.

Adamsberg slog hjälplöst ut med händerna.

– Han får värmevallningar ibland. Som en kvinna från förra seklet.

– Jaså. Och var har du fått den diagnosen ifrån?

– Från Romain själv. Ingen depression, ingen sjukdomsbild.

Men han släpar sig från en divan till en annan, mellan en siesta och ett korsord.

– Jaså, sa Ariane och rynkade pannan. Men Romain är aktiv av sej, och en skicklig rättsläkare. Som gillar sitt jobb.

– Visst. Men han får sina värmevallningar. Man tvekade länge innan man bestämde sej för att ersätta honom.

– Och varför har du kallat in just mej, då?

– Det var inte jag som kallade hit dej.

– Man sa mej att Pariskrim bestämt ville ha mej.

– Det var inte jag, men du kommer i rättan stund.

– För att sno dina två herrar från knarket.

– Enligt Mortier handlar det inte om några två herrar, utan om två halvt utslagna vrak, varav en är svart. Mortier är chef för knarket, och vi kommer inte särskilt bra överens.

– Är det därför du inte vill att han ska få liken?

– Nej, jag ränner inte efter döingar. Men saken är den att dom här två hör hemma hos mej.

28

– Så mycket har du redan sagt. Berätta mer.

– Man vet ingenting. Dom gick och blev mördade natten mellan fredag och lördag vid Porte de la Chapelle. I Mortiers ögon visar det tvunget att saken handlar om narkotika. I hans ögon sysslar för övrigt svarta inte med nånting annat än narkotika, och det är tveksamt om dom känner till nåt annat här i livet. Och så finns det spår efter en injektion i ett armveck.

– Jag såg det. Dom vanliga rutinanalyserna gav ingenting. Vad hoppas du på från mej?

– Att du letar vidare, och att du talar om för mej vad som kan ha funnits i sprutan.

– Varför godtar du inte teorin om narkotika? Sånt är det ju inte precis ont om vid La Chapelle.

– Den svarte killens mamma hävdar bestämt att hennes son aldrig rörde tunga droger. Varken nyttjade eller langade. Blekansiktets mamma vet inte.

– Tror du fortfarande på vad gamla mammor säjer?

– Min mamma sa alltid att jag var så glömsk att mitt huvud var som en sil, att man kunde höra vinden blåsa in på ena sidan och komma ut som en vissling på den andra. Hon hade rätt. Och som jag sa: dom har smutsiga naglar båda två.

– Som alla fattiglappar på loppmarknaden.

Ordet ”fattiglappar” uttalade Ariane i den medlidsamma tonen hos de storsint likgiltiga, som ser misär som ett faktum, inte som ett problem.

– Det är inte lort, Ariane, det är jord. Och dom här killarna höll sej inte med trädgård. Dom bodde i rivningshus utan el eller värme, sånt som stan tillhandahåller åt uteliggare. Och deras gamla mammor.

Dr Lagardes blick var riktad mot väggen. När Ariane granskade ett lik tycktes hennes stint kisande ögon förvandlade till minutiöst exakta mikroskop. Adamsberg var övertygad om att ifall han i detta ögonblick hade undersökt hennes pupiller skulle han ha fått 29

se de båda kropparna fulländat tecknade där, den vithyade i vänstra ögat och den mörkhyade i det högra.

– En sak kan jag i alla fall hjälpa dej med, Jean-Baptiste. Det var en kvinna som dödade dom.

Adamsberg ställde ifrån sig kaffekoppen. Han drog sig för att säga emot läkaren för andra gången i sitt liv.

– Ariane, har du sett formatet på dom där två?

– Vad tror du jag tittar på för nåt där på bårhuset? Jag har sett dina killar. Kralliga typer som kunde lyfta en byrå med ett finger.

Vilket inte hindrar att det är en kvinna som har dödat dom båda två.

– Förklara för mej.

– Kom tillbaka hit ikväll. Jag måste kolla upp ett par–tre saker.

Ariane reste på sig och satte på sig läkarrocken som hon hade hängt på en galge. Kaféinnehavarna i bårhusets närhet tyckte inte om att se läkare dyka upp, det störde gästerna.

– Det kan jag inte. Jag ska på konsert ikväll.

– Jaha, men titta då in efter konserten. Jag brukar arbeta sent på kvällarna, som du kanske minns.

– Det går inte, den är i Normandie.

– Jaså minsann, sa Ariane och avbröt sig mitt i en gest. Vad blir det för program?

– Jag har ingen aning.

– Och du åker ända till Normandie för att lyssna, utan att veta på vad? Eller följer du efter nån kvinna?

– Jag följer inte efter henne, jag gör henne sällskap i all artighet.

– Jaså, ja. Kom till bårhuset i morrn då. Men inte på morgonen.

På mornarna sover jag.

– Jo, jag minns. Inte före klockan elva.

– Inte före klockan tolv. Allting blir värre med åldern.

Ariane satte sig provisoriskt ner igen, ute på stolskanten.

– Det är en sak jag tycker jag borde säja dej. Men jag vet inte om jag har lust.

30

Tystnader hade aldrig besvärat Adamsberg, hur långa de än månde vara. Han bara väntade, och lät sina tankar segla iväg mot kvällens konsert. Fem minuter gick, eller kanske tio, han visste inte säkert.

– Sju månader senare, sa Ariane med plötslig beslutsamhet, kom mördaren och avlade fullständig bekännelse.

– Du menar killen i Le Havre, sa Adamsberg, och tittade upp mot rättsläkaren.

– Just det, mannen med dom tolv råttorna. Tolv dagar efter bekännelsen hängde han sej i sin cell. Det var du som hade rätt.

– Och det gillade du inte.

– Nej. Och mina överordnade ännu mindre. Jag missade min utnämning och fick vänta fem år till. Du hade tydligen serverat mej lösningen på en bricka, men jag hade visst inte velat höra på det örat.

– Och det lät du mej inte veta.

– Jag kom inte längre ihåg vad du hette, jag hade raderat dej, slängt iväg dej bara. Som ditt glas.

– Och du är fortfarande arg på mej.

– Nej. Det var tack vare råttmannens bekännelse som jag påbörjade min forskning om personlighetsklyvning. Har du inte läst min bok?

– Lite grann, sa Adamsberg undvikande.

– Det var jag som myntade begreppet: den kluvne mördaren.

– Javisst ja, påminde sig Adamsberg, det har jag hört talas om.

Personer som är kluvna mitt itu.

Läkaren snörpte med munnen.

– Låt oss snarare säja individer bestående av två delar som inte passar ihop, den ena delen dödar, den andra lever helt normalt, och dom båda halvorna är mer eller mindre omedvetna om varandra.

Det är mycket sällsynt. Ta till exempel den där sjuksköterskan man grep i Asnières för ett par år sen. Den sortens mördare, farliga typer som gärna upprepar sej, är nästan omöjliga att spåra. Ingen 31

kommer på tanken att misstänka dom, inte ens dom själva, och dom handlar oerhört försiktigt, av rädsla för att deras andra halva ska komma på dom.

– Jag kommer ihåg den där sköterskan. Enligt dej skulle hon vara en sån där personlighetskluven individ?

– I det närmaste fulländad. Hade hon inte stött på en genialisk snut skulle hon ha fortsatt med sina massakrer tills hon dog, och utan att ens ha en aning om det. Trettiotvå offer på fyrtio år, utan att blinka.

– Trettiotre, rättade Adamsberg.

– Trettiotvå. Det borde jag veta, jag samtalade med henne i timmar.

– Trettiotre, Ariane. Det var jag som grep henne.

Läkaren tvekade ett ögonblick, sedan log hon.

– Det förstås, sa hon.

– Och när mördaren i Le Havre skar upp magen på råttorna, då var han alltså den andre? Han var del nummer två, den mordiska delen?

– Intresserar den dej, den här klyvnaden?

– Den där sköterskan funderar jag mycket över, och mördaren i Le Havre är ju min en smula. Vad hette han?

– Hubert Sandrin.

– Och när han erkände? Var han även en ”den andre”?

– Det är omöjligt, Jean-Baptiste. Den andre anger aldrig sej själv.

– Men nummer ett kunde väl ingenting säja heller, eftersom den var ovetande?

– Där ligger hela frågan. Under några ögonblick upphörde personlighetsklyvnaden att fungera, det vattentäta skottet mellan dom båda varelserna brast, som när en ödla tar sej igenom en spricka i väggen. Och tack vare den sprickan fick Hubert nummer ett syn på den andre, Hubert nummer två, och drabbades av fasa.

– Sånt händer alltså?

– Nästan aldrig. Men klyvnaden är sällan fullständig. Det finns alltid läckor. Absurda ord hoppar över till andra sidan muren.

32

Mördaren märker det inte, men en psykoanalytiker kan upptäcka dom. Och om hoppet blir för våldsamt kan systemet gå sönder och personligheten krascha. Det var vad som hände Hubert Sandrin.

– Och sjuksköterskan?

– Hennes vattentäta skott höll. Hon vet inte vad hon har gjort.

Adamsberg drog ett finger längs kinden och såg tankfull ut.

– Det förvånar mej, sa han stillsamt. Jag fick intrycket att hon visste varför jag grep henne. Hon accepterade hela proceduren utan ett pip.

– En del av henne, visst, vilket förklarar hennes medgörlighet.

Men hon har inget minne av sina handlingar.

– Fick du reda på hur mördaren i Le Havre upptäckte Hubert nummer två?

Ariane log brett och askade på golvet.

– Tack vare dej och ditt dussin råttor. Lokalpressen brukade publicera dina yranden.

– Jo, jag minns det.

– Och Hubert nummer två, mördaren – låt oss kalla honom för Omega – hade sparat tidningsklippen, undangömda från Hubert nummer ett, den vanlige mannen, Alfa kan vi kalla honom.

– Tills den här Alfa hittar klippen som Omega hade gömt.

– Just det.

– Menar du att Omega ville det?

– Nej. Alfa skulle helt enkelt flytta, och då råkade artiklarna trilla ut ur ett skåp. Varpå det hela exploderade.

– Utan mina råttor, återtog Adamsberg stillsamt, hade Sandrin aldrig angivit sej själv. Och utan honom skulle du inte ha börjat forska i klyvnaden. Varenda psykiatriker och varenda snut i Frankrike har hört talas om din forskning.

– Sant, medgav Ariane.

– Du är skyldig mej en öl.

– Absolut.

– På kajen vid Seine.

33

– Om du så vill.

– Och naturligtvis lämnar du inte dom här två killarna till knarket.

– Den saken är det liken som bestämmer, Jean-Baptiste, inte du och inte jag.

– Sprutan, Ariane. Och jorden. Ta en titt på den där jorden åt mej. Och tala om för mej vad det är för jord.

De reste sig båda samtidigt upp, som om Adamsbergs yttrande hade gett signal för avfärd. Kommissarien gick gatan fram som på planlös promenad, och läkaren försökte hålla samma, alltför långsamma rytm, med tankarna redan inriktade på de väntande obduktionerna. Hon förstod inte vad det var som bekymrade Adamsberg.

– Det är nåt med dom här liken som stör dej, inte sant?

– Ja. – Inte bara bråket med knarkmordroteln?

– Nej. Det är bara …

Adamsberg avbröt sig.

– Nu ska jag åt det där hållet, Ariane, vi ses i morrn.

– Det är bara … vad då? insisterade läkaren.

– Det är dej inte till nån hjälp i din analys.

– Men ändå?

– Det är bara en skugga, Ariane, en skugga som faller över dom, eller över mej.

Ariane såg Adamsberg gå iväg avenyn bort, en gungande silhuett som knappt märkte de mötande. Hon kände igen beteendet från tjugotre år tillbaka. Den milda rösten, de dröjande rörelserna.

Hon hade inte ägnat honom någon uppmärksamhet att tala om då när han var ung, hon hade ingenting anat, ingenting begripit.

Om hon kunde göra om det skulle hon ha varit mer uppmärksam på hans historia om råttorna. Hon körde ner händerna i fickorna på läkarrocken och begav sig mot de två kropparna som inväntade henne för att gå till Historien. Det är bara en skugga som faller över dem. Den absurditeten kunde hon förstå i dag.