9789186480561

Fred Vargas

Mannen som vände insidan ut Översättning från franska: Einar Heckscher

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: Budbäraren (Wahlström & Widstrand 2004, reviderad pocketutgåva Sekwa 2012) I de eviga skogarna (Wahlström & Widstrand 2009, reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) Okänd kontinent (Sekwa 2012) FRED VARGAS, MANNEN SOM VÄNDE INSIDAN UT Originalets titel: L’homme à l’envers Copyright © Éditions Viviane Hamy 1999 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag Första gången utgiven av Wahlström & Widstrand, 2005 This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Einar Heckscher Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Nordic Photos/BIOSFOTO Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-56-1 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm mannen@sekwa.se

www.sekwa.se

På tisdagen hade fyra tackor fått struparna upprivna i Ventebrune i Alperna. Och på torsdagen nio stycken i Pierrefort. ”Vargar”, sa en gamling. ”Nu är dom på väg ner efter oss.”

Den andre tömde sitt glas och höjde avvärjande handen. ”En varg, Pierrot, bara en varg. Ett djur vars like du aldrig har skådat. På väg ner efter oss.”

I TVå kARlAR låG utsträckta bland snåren.

– Du inbillar dej väl inte att du kan lära mej mitt yrke? viskade den förste.

– Jag inbillar mej ingenting, svarade den andre, en storvuxen man med långt blont hår, som hette Lawrence.

Orörliga, med varsin kikare i handen, iakttog de båda männen ett par vargar. Klockan var tio på morgonen, solen stekte mot deras ryggar.

– Det är Marcus, vargen där, återtog Lawrence. Han har kommit tillbaka.

Den andre skakade på huvudet. Det var en man från trakten, småväxt, brunbränd, lite envis av sig. Han höll utkik efter vargarna i Mercantour sen sex år. Jean hette han.

– Det där är Sibellius, mumlade han.

– Sibellius är mycket större. Och han har ingen sån där gul tofs på halsen.

Jean Mercier justerade förbryllad sin kikare, fick in skärpan igen och granskade uppmärksamt den hanvarg som trehundra meter öster om deras gömställe gick utmed den välbekanta klippväggen, och ibland lyfte nosen mot en vindpust. De var nära, för nära, det vore betydligt klokare att dra sig tillbaka en bit, men Lawrence ville till varje pris filma. Det var därför han hade kommit, för att filma vargarna och sedan ta med sig sitt reportage tillbaka till Kanada. Men sedan ett halvår tillbaka uppsköt han sin återresa under dunkla förevändningar. För att säga som det var: kanadensaren började rota sig. Jean Mercier visste varför. Lawrence Donald 9

Johnstone, känd expert på kanadensiska grizzlybjörnar, hade blivit tokig i en liten flock europeiska vargar. Och det tänkte han inte medge. Kanadensaren pratade i alla händelser så lite som möjligt.

– Kommit tillbaka nu till våren, mumlade Lawrence. Har bildat familj. Henne känner jag inte igen.

– Det är Proserpine, viskade Jean Mercier. Dotter till Janus och Junon, tredje generationen.

– Med Marcus.

– Med Marcus, medgav till sist Mercier. Och nåt som är säkert, det är att det finns alldeles färska vargungar.

– Bra. – Mycket bra.

– Hur många?

– För tidigt att säja än.

Jean Mercier skrev ner några saker i en anteckningsbok som han hade hängande i bältet, tog en klunk ur sin fältflaska, och återtog samma ställning utan att knäcka någon kvist. Lawrence la ifrån sig kikaren och torkade sig i ansiktet. Han drog till sig kameran, riktade den mot Marcus och började leende filma honom. Lawrence hade tillbragt femton år av sitt liv bland Kanadas grizzlybjörnar, renar och vargar, strövat ensam kring på de enorma reservaten, iakttagit, antecknat, filmat, till och med skakat hand någon gång med sina vilda kamrater. Inte särskilt roliga av sig. En gammal grizzlyhona, Joan, som kom emot honom med nerböjt huvud för att bli kliad i pälsen. Och Lawrence hade inte föreställt sig att det arma Europa, inskränkt, förött och tämjt, skulle kunna ha något som helst av värde att erbjuda honom. Han hade åtagit sig denna reportageresa till Mercantourmassivet med mycken tvekan, hade inget särskilt för sig just då.

Och det hade slutat med att han blivit kvar i denna avkrok bland bergen, och sköt upp sin återresa. Faktum var att han dröjde sig kvar. Dröjde sig kvar för de europeiska vargarnas skull med deras gråa fula päls, fattiga och ynkliga släktingar till Arktis vackra, 10

yvigt pälsklädda djur; enligt hans mening förtjänade de all hans omtanke.

Och han dröjde sig kvar för insektsmolnens skull, för den rinnande svettens skull, de förkolnade buskarnas skull, för Medelhavsklimatets stekande hettas skull. ”Vänta du bara, du har inte sett allt än”, brukade Jean Mercier säga till honom i en smula högtravande ton, med den högmodiga minen hos en invigd, en väl gräddad, en överlevande från solära strapatser. ”Vi är fortfarande bara i juni.”

Slutligen dröjde han sig kvar för Camilles skull.

Folk här kallade det för att ”rota sig”. ”Det är ingen förebråelse”, hade Jean Mercier sagt till honom lite högtidligt, ”men det är bättre att du inser det: du håller på och rotar dej.” ”Jaha ja, då vet jag det”, hade Lawrence svarat.

Lawrence stängde av kameran, la den försiktigt på sin väska och täckte över den med en vit duk. Unge Marcus hade nyss gett sig av och försvunnit norrut.

– Iväg för att jaga innan den riktiga värmen kommer, sa Jean.

Lawrence skvätte lite vatten över ansiktet, blötte ner mössan, drack ett tiotal klunkar. Herregud vilket solsken. Aldrig varit med om en sån helvetisk hetta.

– Minst tre vargungar, mumlade Jean.

– Jag kokar hela jag, sa Lawrence med en grimas och kliade sig på ryggen.

– Vänta bara. Än har du inte varit med på allvar.

II kOMMISSARIE JEAN-BApTISTE Adamsberg hällde över pastan i durkslaget, sköljde den tankspritt och la upp den på sin tallrik, liksom tomatsåsen och osten, det fick duga för kvällen. Han hade kommit hem sent efter ett förhör med en ung dumsnut, det hade varat ända till klockan elva. Ty Adamsberg var långsam av sig, han tyckte inte om att jäkta på ärenden och människor, då blev alla dumma i huvudet. Och framför allt tyckte han inte om att jäkta på sig själv. Teven stod på lågt, krig, krig och krig. Under väldigt oväsen trevade han omkring i besticklådan, hittade en gaffel och ställde sig framför apparaten. … har vargarna i Mercantour återigen gått till attack i ett distrikt i Alpes-Maritimes, som hittills varit förskonat. Den här gången talar man om ett ovanligt stort djur. Verklighet eller legend? Vår man på platsen …

Tyst och försiktigt närmade sig Adamsberg teven med tallriken i handen, på tå, som för att inte skrämma reportern. En rörelse för mycket så skulle karln smita ur teven, utan att avsluta den fantastiska historia om vargar som han just hade börjat berätta. Adamsberg ökade volymen och drog sig bakåt igen. Han tyckte om vargar, på samma sätt som man kan tycka om sina mardrömmar. Hela hans barndom i Pyrenéerna hade varit insvept i de gamlas berättelser om Frankrikes sista vargars bedrifter. Och när han nio år gammal gick omkring på bergsstigarna på natten, då hans far hade skickat ut honom för att samla kvistar till tändbränsle utan att tåla några motsägelser, tyckte han sig se deras gula ögon följa efter honom hela vägen längs stigarna.

Som glödved, min gosse, som glödved ser dom ut, vargens ögon på natten.

12

Och när han nuförtiden kom tillbaka dit, till sitt berg, tog han samma vägar, på nätterna. Så ohjälpligt det är, hur människovarelsen binder sig vid det värsta i sitt liv.

Naturligtvis hade han hört sägas att ett fåtal vargar från Abruzzerna hade dykt upp igen i Alperna för några år sedan. Ett gäng ansvarslösa frilansare av något slag. Som fylltrattar lite på lyran.

Ett vänligt intrång, en symbolisk återkomst, välkomna, ni tre djur som stuckit iväg från Abruzzerna. Tjänare, kamrater. Sen dess trodde han nog att det fanns typer som vårdade dem som en skatt, väl i skydd bland Mercantours stenblock. Och att de satte tänderna i något får då och då. Men detta var första gången han såg bilder av det. Var det de glada gossarna från Abruzzerna som låg bakom denna plötsliga råa grymhet? Medan han stod där tyst och åt såg han nu en riven tacka på skärmen, nerblodad mark, en uppfödares förvridna ansikte, den bloddränkta halsen på tackan som låg dräpt i betesmarkens gräs. Kameran frossade i såren med välbehag, reportern spetsade till sina frågor och eldade på traktens vrede. Blandade med bilder från platsen dök gapande vargkäftar upp på skärmen, plockade rakt av ur gamla dokumentärer som påminde mer om Balkan än om Alperna. Man hade kunnat tro att hela inlandet innanför Nice plötsligt krökte rygg inför den vilda hopens flåsande, medan de gamla herdarna lyfte sina huvuden med okuvliga miner för att trotsa vilddjuret och se det rakt i ögonen. Som glödved, min gosse, som glödved.

Fakta återstod: ett trettiotal vargar fanns kartlagda på Massivet, plus ungvargar som förirrat sig, ett tiotal kanske, och förvildade hundar, knappast mindre farliga de. Ett hundratal får ihjälbitna under loppet av förra året, på ett område med tio kilometers omkrets kring Mercantour. I Paris talades inte om saken, för i Paris struntade man grundligt i historier om vargar och får, och när Adamsberg såg siffrorna blev han helt häpen. Idag hade två nya attacker i Auniersdistriktet gjort problemet aktuellt igen.

13

En veterinär visade sig på skärmen, sansad och professionell, pekande med ett finger på ett sår. Nej, det kunde inte föreligga något tvivel om saken, här ett märke efter en övre rovtand, här ett efter fjärde högra oxeltanden, se där, och här, nedanför, där. Och avståndet mellan de båda. Härrör från käken på ett djur av släktet Canidae.

– Tror doktorn att det är från en varg?

– Eller från en mycket stor hund.

– Eller en mycket stor varg?

Sedan återigen en uppfödares tjurskalliga ansikte. Under de fyra år som dessa förbannade djur hade fyllt krävan med huvudstadsfolkets välsignelse hade man aldrig sett sådana sår. Aldrig. Huggtänder stora som min hand. Uppfödaren sträckte ut armen mot horisonten och svepte över bergen. Däruppe stryker den omkring.

Nåt liknande djur har man aldrig sett. Låt dom skratta i Paris, låt dom skratta. Dom skrattar mindre när dom väl får se.

Med blicken fascinerat klistrad vid teverutan åt Adamsberg upp det sista av sin kallnade pasta. Hallåmannen kom tillbaka. Krigen.

Kommissarien satte sig sakta ner och ställde sin tallrik på golvet.

Gode Gud, vargarna i Mercantour. Den ursprungliga oskyldiga lilla flocken hade växt en hel del. Den utvidgade sitt jaktrevir, distrikt efter distrikt. Den begav sig utanför Alpes-Maritimes. Och av dessa fyrtiotalet vargar, hur många rev får? Hela flockar? Par? En enda ensamvarg? Jo, så var det säkert, så brukade det berättas.

En glupsk och grym enstöring gav sig in mot byarna på natten, framsmygande på sina gråa tassar. Ett stort odjur. Odjuret i Mercantour. Och barnen hölls inomhus. Som glödved, min gosse, som glödved ser dom ut, vargens ögon på natten.

III lAwRENcE DONAlD JOhNSTONE gav sig inte ner till byn igen förrän på fredagen, vid elvatiden på kvällen.

Mellan ett och fyra tog männen i Parc du Mercantour en lång paus, flitig eller slö, i skuggan av de uthus i torr sten som man kunde hitta här och där på sluttningarna. Lawrence hade lagt sig till med en som låg inte långt ifrån unge Marcus nya territorium, en övergiven fårfålla där han rensat golvet från en urgammal och faktiskt luktfri gödselhög. För principens skull. Den storvuxne kanadensaren var snarare van vid att med bar överkropp tvätta sig med snö än vid att klibbig av gammal svett vältra sig i fårskit, och tyckte fransmännen var ena lortgrisar. Paris, som han rest igenom bara som hastigast, hade dränkt honom i tunga lukter av piss och svett, och andedräkter mättade av vitlök och vin. Men det var i Paris han hade träffat Camille, så Paris var förlåtet. Även detta överheta Mercantour var förlåtet, liksom byn Saint-Victor-du-Mont där han provisoriskt hade slagit sig ner tillsammans med henne.

Men lortgrisar var de i alla fall, särskilt männen. Han kunde inte vänja sig vid sorgkantade naglar, skitigt hår och bylsiga tröjor gråa av smuts.

Varje eftermiddag satte sig Lawrence i sin rengjorda gamla fårfålla på en tjock filt utbredd direkt på den torra jorden. Han ordnade upp sina anteckningar, granskade bilderna från morgonen, förberedde kvällens iakttagelser. De senaste veckorna hade en gammal varghanne, en ensling på kanske femton år, den vördnadsvärde Augustus, på ålderns höst börjat jaga på berget Mounier. Han visade sig bara i kvällssvalkan, och Lawrence ville inte missa 15

honom. För gammelfarfar försökte snarare överleva än jaga. Hans sinande krafter fick honom att missa de enklaste byten. Lawrence frågade sig hur länge denne åldring skulle klara sig, och hur det hela skulle sluta. Och hur länge han själv, Lawrence, skulle hålla ut, innan han gick och tjuvsköt något kött åt gamle Augustus, därmed trotsande reservatets bestämmelser, som ville att djuren skulle överleva eller dö som i världens begynnelse. Ifall Lawrence kom med en hare åt den gamle – det skulle väl inte rubba planetens balans, skulle det? I alla händelser måste han göra det utan att andas ett ord om saken för sina franska kollegor. Kollegorna hävdade att om man gav djuren hjälp skulle de förvekligas och naturens lagar rubbas. Visst, men Augustus var redan förvekligad och naturens lagar kaputt. Så vad skulle det spela för roll?

När han sedan satt i sig bröd, korv och vatten sträckte Lawrence ut sig på filten i svalkan med händerna under nacken och tänkte på Camille, på hennes kropp och hennes leende. Camille var renlig av sig, Camille var parfymerad, och framför allt ägde hon en ofattbar grace, som kunde få händer, mage och läppar att börja skälva.

Lawrence hade aldrig kunnat tänka sig att darra inför en så mörkhyad flicka med rakt svart hår, kortklippt i nacken, lik Kleopatra.

Det var ju faktiskt tvåtusen år sen, tänkte han, som den där gamla Kleopatra dog, men fortfarande var hon arketypen för dessa stolta brunhyade flickor med rak näsa, välformad hals och ren hy. Jo, ruskigt stark, den gamla Kleopatra. Och egentligen visste han ingenting om henne, och inte mycket om Camille, utom att hon inte var drottning och att hon försörjde sig på att utöva musik och rörmokeri till lika delar.

Sedan måste han sluta fundera på dessa bilder som hindrade honom från att vila sig, och koncentrera sig på insekternas surrande. De där odjuren förde ett herrans liv. Häromdagen, på en sluttning långt ner, hade Jean Mercier visat honom hans första cikada. Stor som en nagel, mycket oväsen för så lite. Lawrence för sin del föredrog att ha tyst omkring sig.

16

I morse hade han gjort Mercier arg. Men det var ju för tusan faktiskt Marcus.

Marcus, med sin gula tofs på halsen. Han var lovande, den där vargen. Spännande, våldsam och glupsk av sig. Lawrence misstänkte att han hade ätit rätt många får denna höst, i Trévauxdistriktet.

Renodlat rovdjursbeteende, med blod överallt på betesmarkerna kring de tiotals får som fått strupen avbiten, ett uppträdande som gjorde killarna på reservatet förtvivlade. Förlusterna hade blivit ersatta, men uppfödarna hade blivit förbannade, skaffat sig attackhundar, och i vintras hade det varit nära att man anställt klappjakt.

Sedan slutet av februari, när vinterflockarna hade skingrats, hade det lugnat ner sig. Vila.

Lawrence stod på vargarnas sida. Han menade att djuren hade hedrat den lilla plätten Frankrike genom att djärvt passera över Alperna, som solenna skuggor ur det förflutna. Inte tal om att låta dem slaktas av små övergödda människor. Men som alla nomadiska jägare var kanadensaren en försiktig man. I byn pratade han inte om vargar, han teg, och följde därmed sin fars rättesnöre: ”Vill du förbli fri, håll då mun.”

Lawrence hade inte varit nere i Saint-Victor-du-Mont på fem dygn. Han hade varskott Camille om att han skulle följa den vördnadsvärde Augustus på hans desperata nattliga jakt ända till torsdagen, med den infraröda kameran. Men på torsdagen hade den gamle vargens upprepade misslyckanden fått Lawrence att ändra sig, och han hade förlängt sin jakt med en kväll till, för att hitta något åt honom att äta. Han hade snarat två vildkaniner, skurit halsen av dem med kniv och placerat kadavren på en av Augustus stigar. I skydd av ett buskage, insvept i en oljerock som höll inne hans människolukt, hade Lawrence ängsligt inväntat att det magra djuret skulle komma förbi.

Nu gick han belåtet visslande genom det övergivna Saint-Victor.

Gamlingen hade kommit förbi, och gamlingen hade ätit.

17

Camille brukade lägga sig ganska sent om kvällarna. När Lawrence sköt upp dörren såg han henne sitta nerböjd över klaviaturen på sin synthesizer, med hörlurar över öronen, rynkad panna, halvöppen mun och händerna dansande från ton till ton, ibland tvekande. Camille var aldrig så vacker som när hon koncentrerade sig, på arbete eller kärlek. Lawrence ställde ifrån sig ryggsäcken, satte sig ner vid bordet och iakttog henne under några minuter. Isolerad i sina hörlurar och döv för ljud utifrån klottrade hon ner något på ett notpapper. Lawrence visste att hon i november måste leverera musiken till en sentimental teveserie i tolv episoder, en katastrofal soppa hade hon sagt.

Och det var mycket jobb med den också, om han hade förstått rätt.

Lawrence tyckte inte om att diskutera arbetsdetaljer i oändlighet.

Man gjorde jobbet, och det var det hela. Och det var det viktigaste.

Han kom fram bakom henne, betraktade hennes nacke under det korta håret och kysste henne hastigt; aldrig störa Camille medan hon arbetade, om man så hade varit borta i fem dygn.

Camille smålog och gjorde ett tecken med handen. Hon arbetade i tjugo minuter till innan hon tog av sig lurarna och satte sig bredvid honom vid bordet. Lawrence satte igång filmen där Augustus slukade kaninerna och räckte henne kameran.

– Det är åldringen som smörjer kråset, förklarade han.

– Där ser du att han inte är slut än, sa Camille och satte ögat till sökarlinsen.

– Det var jag som ordnade köttet åt honom, svarade Lawrence med en grimas.

Camille stack handen i kanadensarens blonda hår, fortfarande med ena ögat mot linsen.

– Lawrence, sa hon, det har börjat hända saker. Förbered dej på att försvara dom.

Lawrence frågade henne på det sätt han brukade, genom att lyfta lätt på hakan.

– I tisdags hittade dom fyra rivna tackor i Ventebrune, och igår morse nio till rivna i Pierrefort.

18

– God, andades Lawrence. Herre Jesus. Bullshit.

– Det är första gången dom har vågat sej så långt ner.

– Dom blir fler i flocken.

– Jag hörde det av Julien. Det hade varit på nyheterna, det blir en nationell angelägenhet. Uppfödarna menar att dom kommer att sprida smaken för fårkött till vargarna i Italien.

– God, sa Lawrence igen. Bullshit.

Han såg på sin klocka, stängde av filmen och satte bekymrad på en pytteliten teve som stod på snedden på en låda.

– Det blir värre, tillade Camille.

Lawrence vände sig mot henne och stack ut hakan.

– Man påstår att den här gången är det inte ett djur som dom andra.

– Inte som dom andra?

– Annorlunda. Större. En naturkraft, med jättestor käft. Inte normal, liksom. Kort sagt, ett monster.

– Du snackar.

– Det är vad dom säjer.

Lawrence skakade dystert sitt hårsvall.

– Ditt land, sa han efter en stunds tystnad, är ett sketet efterblivet land fullt av gamla idioter.

Kanadensaren zappade från kanal till kanal för att hitta ett nyhetsprogram. Camille satte sig ner på golvet, la kängorna i kors, lutade sig mot Lawrences ben och bet sig i läppen. Det här skulle gå ut över alla vargarna, gamle Augustus också.

IV lAwRENcE ÄGNADE VEckOSlUTET åt att köpa de lokala tidningarna, försöka få information och gå iväg och sätta sig på kaféet nere i byn.

– Gå inte dit, rådde Camille. Dom kommer att jävlas med dej.

– Varför det? frågade Lawrence, med den tjuriga min han brukade få när han var orolig. Det är deras vargar.

– Det är inte deras vargar. Det är parisarnas vargar, maskotar som käkar upp deras hjordar.

– Jag är ingen parisare.

– Du sysslar med vargar.

– Jag sysslar med grizzlybjörnar. Det är dom som är mitt yrke, grizzlybjörnarna.

– Och Augustus då?

– En annan sak. Respekten man är skyldig åldringar, omtanke om dom svaga. Han har bara mej.

Lawrence var inte lagd för att prata. Han föredrog att göra sig förstådd medelst tecken, med leenden eller grimaser, som jägare eller dykare, dömda till att uttrycka sig under tystnad, brukar vara experter på. Både att påbörja och avsluta sina meningar var plågsamt för honom, och för det mesta fick han bara ur sig halvkvädna visor, mer eller mindre hörbara, med den uppenbara förhoppningen att någon annan skulle ta hand om mödan åt honom. Antingen hade han sökt sig till islandskapens ensamhet för att undkomma människornas prat, eller så hade de utdragna vistelserna på arktiska områden berövat honom smaken för ord, funktionen som drog 20

igång talorganet. Så han pratade med sänkt huvud, skyddad av sin blonda kalufs, och så sällan som möjligt.

Camille, som gärna var frikostig med orden, hade haft svårt att vänja sig vid den sortens knapphändiga kommunikation. Samtidigt som den var en lisa för henne. Hon hade pratat alldeles för mycket de senaste åren, och inte ens haft något för det, och hon hade själv börjat tröttna på pratandet. Dessutom erbjöd henne den väldige kanadensarens tystnad och leenden en oväntad vilopunkt som fick henne att lägga bort de gamla vanorna, varav de två besvärligaste utan tvekan varit att argumentera och att övertyga. Det hade varit omöjligt för Camille att överge ordens så djupt underhållande universum, men hon hade åtminstone lämnat bakom sig hela den formidabla intellektuella apparat som hon förr använt sig av för att övertyga andra. Den hade säckat ihop i ett hörn av skallen, ett utslitet, obrukbart monster, med sina argument i trasor och metaforerna berövade sin skärpa. Inför en karl som förlitade sig på stumma gester, som följde sin väg utan att fråga efter någons åsikt och alls inte önskade att man kom med några kommentarer rörande tillvaron, andades Camille nuförtiden bara ut och blev lättare till mods, som när man har tömt en vind på hopsamlat skräp.

Hon skrev ner en serie noter på ett notblad.

– Om du struntar i vargarna, återtog hon, varför vill du då gå dit ner?

Lawrence vankade omkring i det dunkla lilla rummet, vars fönsterluckor av trä han hade dragit igen. Där han med händerna på ryggen gick från det ena hörnet till det andra trampade han ljudligt ner några glappande golvplankor under sin tyngd och snuddade vid takbjälken med håret. Sydfrankrikes byggnader av detta slag hade inte varit tänkta för kanadensare i det formatet. Camille letade med vänsterhanden efter en rytm på sin klaviatur.

– Få veta vilken av dom det är, sa Lawrence. Vilken varg.

Camille slutade spela och vände sig mot honom.

21

– Vilken varg det är? Tänker du som dom? Att det bara rör sej om en enda?

– Dom jagar ofta ensamma. Måste se såren.

– Var finns fåren nu då?

– I frysrummet, slaktaren har tagit hand om dom.

– Tänker han sälja dom?

Lawrence skakade leende på huvudet.

– Nej. ”Döda djur äter man inte”, sa han. Till experterna.

Camille tänkte efter med ett finger på läpparna. Hon hade ännu inte ställt sig frågan hur man skulle identifiera djuret. Hon trodde inte på ryktet om ett monstruöst vilddjur. Det handlade om vargar, så var det med den saken. Men visst, för Lawrence kunde dessa överfall ha ett ansikte, en käft, ett namn.

– Vilken av dom är det? Vet du det?

Lawrence ryckte på sina tunga axlar och slog ut med händerna.

– Måste se såren, upprepade han.

– Vad kan dom säja dej?

– Storlek. Kön. Om man har tur.

– Vilken av dom tänker du på?

Lawrence drog händerna över ansiktet.

– På store Sibellius, mumlade han mellan tänderna, som om han begick angiveriets synd. Han har berövats sitt revir. Av Marcus, en ung stöddig en. Känns nog inget vidare. Har inte sett till honom på veckor. Och det är en hårding, Sibellius, en riktig hårding. God. Tough guy. Har kanske stakat ut ett nytt revir.

Camille reste sig upp och la armarna om Lawrences axlar.

– Ifall det är han, vad kan du göra då?

– Ge honom en spruta, langa upp honom i skåpbilen. Köra honom till Abruzzerna.

– Och italienarna?

– Inte likadana. Stolta över sina djur.

Camille sträckte sig upp och rörde vid Lawrences läppar. Lawrence böjde på knäna och slog armarna om hennes midja. Varför 22

besvära sig med denna förbannade varg när han kunde stanna här i rummet med Camille hela sitt liv?

– Jag går dit ner, sa han.

På kaféet blev meningsutbytena ganska grova innan man till slut gick med på att visa Lawrence vägen till frysrummet. ”Pälsjägarn”, som man brukade kalla honom här – för den som hankar sig fram i Kanadas skogar kan inte vara något annat än en pälsjägare – hade nu vagt kommit att framstå som en förrädare. Man uttryckte det inte så. Den risken tog man inte. För man kände på sig att man skulle komma att behöva honom, hans kunskaper, hans styrka också. Den kroppshyddan var inget att bortse från i en så liten by.

Särskilt inte en kille som stod på jämställd fot med grizzlybjörnar och kunde prata med dem. Det där med vargarna, äsch, ett skämt.

Således visste man inte riktigt längre på vilken sida pälsjägaren egentligen stod, om man borde prata med honom eller låta bli.

I själva verket spelade det ingen större roll, ty pälsjägaren för sin del, han pratade inte.

Med lugna långsamma rörelser, iakttagen av slaktaren Sylvain och snickaren Gerrot, handskades Lawrence med de rivna fåren, varav det ena saknade en klöv och det andra en bog.

– Inga tydliga märken, muttrade han. Har rört på sej.

Med en gest klargjorde han för snickaren att han behövde en tumstock. Gerrot la den i handflatan på honom utan att säga ett ord han heller. Lawrence mätte, funderade, mätte igen. Så rätade han på sig, och på ett tecken bar slaktaren tillbaka djuren till kylrummet, slog igen den tunga vita dörren och fällde ner dörrvredet.

– Och resultatet? frågade han.

– Samma angripare. Likadant.

– Stort djur?

– Stor kraftig hanne. Minst sagt.

På kvällen hängde fortfarande ett femtontal bybor kvar på torget, utspridda i små grupper kring fontänen. Man tvekade att gå och 23

lägga sig. På ett sätt, utan att säga det, hade man redan satt ut vakt.

Man laddade upp, det gillade karlarna. Lawrence gick och satte sig bredvid snickaren Gerrot, som ensam på en bänk av sten såg ut att sitta och drömma, med blicken fäst på sina grova kängor. Förutsatt att han inte bara tittade på sina grova kängor utan att drömma. Snickaren var en klok man, föga krigisk och föga pratsam, och Lawrence hyste respekt för honom.

– Ska du upp i Massivet i morron igen? frågade Gerrot.

Lawrence nickade.

– Och lokalisera djuren?

– Jo, tillsammans med dom andra. Borde vi redan ha gjort.

– Vet du vad det är för ett djur? Har du nån aning?

Lawrence gjorde en grimas.

– En ny kanske.

– Hur så? Vad är det som inte stämmer?

– Storleken.

– En stor en?

– Alldeles för stor. Väldigt utvecklad tandgård.

Gerrot satte armbågarna mot knäna och kisade forskande mot kanadensaren.

– Det var fan, då skulle det vara sant då? mumlade han. Vad folk säjer? Att det inte är nåt normalt rovdjur?

– Nåt utöver det vanliga, svarade Lawrence med samma tonfall.

– Kanske mätte du fel, pälsjägarn. Måtten, ingenting annat varierar så mycket.

– Visst. Tänderna har halkat. Sluntit. Kan ha gjort avtryckena längre.

– Där ser du.

En lång stunds tystnad följde mellan de båda männen.

– Men ändå stora, återtog Lawrence efter ett tag.

– Det riskerar att bli en sport, sa snickaren och for med blicken över torget och männen som stod med knutna nävar i fickorna.

– Säj inget till dom.

24

– Dom pratar själva så det räcker. Vad skulle du vilja göra?

– Få tag i den före dom.

– Det förstår jag.

I gryningen på måndagen packade Lawrence ryggsäcken, satte fast den på sin motorcykel och förberedde sig på att återvända till Mercantour. Iaktta Marcus och Proserpine i deras unga förälskelse, lokalisera Sibellius, kartlägga flockens förflyttningar, vilka som var där och vilka inte, mata gamlingen, och vidare leta efter Electre, en liten hona som man förlorat ur sikte sen åtta dagar. Han skulle leta spår efter Sibellius åt sydost, i närheten av byn Pierrefort där den senaste fårrivningen hade ägt rum.

V lAwRENcE FölJDE SIBEllIUS spår i två dagar utan att hitta djuret, och sökte skugga i någon fårfålla bara när den förbaskade solen stekte för hett. Samtidigt täckte han ett område på tjugotvå kvadratkilometer i ett slumpartat sökande efter rester av rivna får.

Lawrence hade aldrig svikit sin passion för de stora kanadensiska björnarna, men han måste medge att denna hop magra europeiska vargar på sex månader hade satt ganska djupa spår hos honom.

Det var när han försiktigt tog sig fram längs en smal stig ovanför ett stup som han hittade Electre, liggande skadad längst ner i ravinen. Lawrence begrundade vilka chanser han hade att ta sig nerför den busksnåriga branten där varghonan hade halkat, och kom fram till att han borde kunna klara det själv. Alla Mercantours vakter var ute runtomkring på territoriet, det skulle ta för lång tid att invänta hjälp från en kollega. Det tog honom över en timme att komma ner till djuret, han fick hela tiden hålla i sig och sedan skifta grepp, under en obarmhärtig sol. Vid det här laget var varghonan så svag att han inte ens behövde surra käkarna på henne för att ge henne sprutan. En skadad tass, inte ätit på flera dagar. Han la henne i en duk som han knöt ihop och hängde över axeln. Fastän avmagrat vägde djuret sina trettio kilo, inte mycket för en varg, men tungt för en man som klättrade uppför en brant. Tillbaka uppe på stigen unnade sig Lawrence en halvtimmes vila, utsträckt på rygg i skuggan och med ena handen på honans päls, för att hon skulle fatta att hon inte skulle dö där alldeles ensam som i världens begynnelse.

Klockan åtta på kvällen kom han med varghonan till sjukstugan.

26

– Nåt surr därnere? frågade veterinären medan han lyfte upp Electre på ett bord.

– Nyheter?

– Nyheter om dom rivna fåren?

Lawrence nickade.

– Måste få tag i den innan folk kommer hit upp. Dom skulle förstöra allt.

– Går du igen? frågade veterinären, när han såg Lawrence stoppa på sig bröd, en korv och en flaska.

– Har lite att göra.

Visst, ge sig ut på jakt efter gamlingen. Det kunde tänkas ta ett tag. Ibland misslyckades han, liksom den gamle vargen.

Han lämnade en lapp till Jean Mercier. De skulle inte träffas ikväll, han tänkte sova i sin fårfålla.

Det blev Camille som varskodde honom per telefon dagen därpå, strax före klockan tio, medan han fortsatte sitt letande norrut.

Av hur fort hon pratade förstod Lawrence att surret därnere hade tagit fart.

– Det har hänt igen, sa Camille. Ett blodbad på Les Écarts, hos Suzanne Rosselin.

– I Saint-Victor? frågade Lawrence. Han nästan skrek.

– Hos Suzanne Rosselin, upprepade Camille, alldeles utanför byn. Vargen har bitit ihjäl fem och skadat tre.

– Ätit av dom på platsen?

– Nej, bara slitit loss stycken, som med dom andra. Han verkar inte anfalla för att få mat. Har du sett till Sibellius?

– Inte ett spår.

– Bäst du kommer ner. Två gendarmer har dykt upp, men Gerrot säjer att dom inte har brytt sej om att undersöka djuren ordentligt.

Och veterinären är på lamning långt härifrån. Alla människor skriker och skränar. För fan, kom ner direkt, Lawrence.

– Om två timmar, på Les Écarts.

27

Suzanne Rosselin hade själv hand om uppfödningen på Les Écarts, väster om byn, och med järnhand, sades det. Denna stora tjocka kvinnas grova, för att inte säga virila, maner hade gjort henne respekterad och fruktad i hela distriktet; men utanför sin verksamhet var hon föga efterfrågad. Man fann henne för brutal, för ohyfsad. Och ful. Det berättades att en italienare på genomresa hade förfört henne för trettio år sedan, och att hon hade velat följa med honom mot sin fars vilja. Totalt förförd, preciserade man. Men livet hade inte ens gett henne tid att sätta sig upp mot fadern innan italienaren försvann hem till sin stövel, och sedan gick föräldrarna och dog samma år. Man menade att mannens svek, skammen och avsaknaden av karl i huset hade gjort Suzanne hård i sinnet. Och att ödet straffat henne genom att göra henne så manhaftig. Andra påstod att nej då, hon hade alltid varit manhaftig. Det var lite grann av just dessa skäl som Camille tyckte bra om Suzanne, vars grova, ibland glödheta språk ägde något beundransvärt i sig. Tack vare det hennes mor lärt henne betraktade Camille hennes grova sätt som levnadskonst, och Suzannes yrkesmässiga verksamhet imponerade på henne.

Ungefär en gång i veckan brukade hon bege sig upp till Suzannes fårfarm för att köpa en matkasse som Suzanne gjorde i ordning åt henne. Och så snart man hade kommit in på Les Écarts marker var det slut med raljerandet och de giftiga kommentarerna: de fem män och kvinnor som arbetade där skulle ha låtit sig hackas i bitar för Suzannes skull.

Hon följde den steniga väg som löpte mellan terrassodlingarna och huset, ett högt och smalt stenhus med låg dörr och asymmetriska, trånga fönsteröppningar. Camille tänkte att det förfallna taket höll ihop enbart tack vare någon sorts ockult solidaritet takpannorna emellan, sammansvetsade med varandra av rena kårandan. Huset låg öde, och hon begav sig till det avlånga fårhuset en halv kilometer högre upp på sluttningen. Man hörde Suzanne 28

Rosselin gorma på avstånd. Camille kisade mot solen för att kunna urskilja två gendarmer i blå skjortor, samt slaktaren Sylvain, som flaxade omkring och förde liv. Så snart det handlade om kött måste han vara tillstädes.

Och prästerlig, rak i ryggen mot fårhusets vägg stod Le Veilleux.

Camille hade hittills inte haft tillfälle att på nära håll få se Suzannes mycket gamle fåraherde, som alltid höll till mitt ibland sina får.

Det påstods att han brukade sova i den gamla byggnaden, mitt ibland djuren, men det var det ingen som blev chockerad av. Han kallades alltid för Le Veilleux, Värnaren, varmed menades ”övervakaren” eller ”väktaren”, så vitt Camille till slut tyckte sig ha förstått, och hon kände inte till hans riktiga namn. Mager och rakryggad, med högdragen blick, ganska långt vitt hår och nävarna knutna kring en käpp nerkörd i jorden, var han en i ordets egentliga mening majestätisk åldring, så till den grad att Camille inte visste om man kunde ta sig friheten att tilltala honom eller ej.

På andra sidan om Suzanne, lika rakryggad som Värnaren, som om han rentav härmade honom, stod den unge Soliman. När man såg dem omge Suzanne som två orörliga vakter, kunde man ha trott att de bara inväntade ett tecken från henne för att genom en gest med käppen skicka iväg en hop imaginära inkräktare som gick till angrepp. Men inte alls. Värnaren stod i sin naturliga ställning, och Soliman, under dessa något dramatiska omständigheter, gjorde helt enkelt bara likadant. Suzanne argumenterade med gendarmerna; man fyllde i rapporten. De ihjälbitna fåren hade förflyttats till ett svalare ställe inne i fårhusets dunkel.

När Suzanne fick syn på Camille la hon en stor näve på hennes axel och ruskade om henne.

– Det är nu han borde vara här, din pälsjägare, sa hon. Så han kan tala om för oss vad det är frågan om. Han är säkert smartare än dom där två dumskallarna, dom verkar inte kunna klara av att få nåt gjort.

Slaktaren Sylvain vågade sig på en gest.

29

– Håll truten nu, Sylvain, avbröt Suzanne. Du är lika ställd som alla dom andra. Det är jag inte arg på dej för, du är ursäktad, det är inte ditt yrke.

Ingen i sällskapet verkade känna sig förolämpad; de båda gendarmerna verkade bara blaserade, men stretade omsorgsfullt med sina formulär.

– Jag har sagt åt honom, sa Camille. Han kommer ner.

– Om du har en minut sen. Det läcker från latrinerna, det måste du ordna åt mej.

– Jag har inte verktygen med mej, Suzanne. Det får bli senare.

– Gå bort och titta på eländet därnere så länge, flickan min, sa Suzanne, och pekade med sin tjocka tumme mot fårhuset. Rena hednaoffret.

Innan Camille gick in genom den låga porten till fållan hälsade hon respektfullt och blygt på Värnaren, och skakade hand med Soliman. Honom däremot kände hon väl. Soliman brukade följa Suzanne som en skugga och hjälpte till med alla hennes sysslor, och Camille kände också till hans historia.

Det var till och med den första historia man hade berättat för henne när hon kommit hit, som om det var angeläget: en svarting i byn, det var knappt att man hade hämtat sig än, efter tjugotre år.

Precis som i sagorna hade den unge afrikanen som spädbarn, liggande i en korg med fikon, ställts framför kyrkporten. Ingen hade någonsin sett någon svart i vare sig Saint-Victor eller dess omgivningar, och man förmodade att babyn var född i någon stad, Nice kanske, där man kunde vänta sig vad som helst, inklusive svarta spädbarn. Men det var faktiskt framför portgången till NotreDame de Saint-Victor som han hade hamnat, skrikande som en besatt. I gryningen den morgonen hade halva byn alldeles häpna gått runt korgen och det becksvarta barnet. Sedan hade först tveksamma kvinnoarmar sträckts ut för att lyfta upp honom och därefter vagga honom för att försöka lugna ner honom. Lucie, som drev kaféet på torget, var först med att våga placera en kyss på 30

barnets snoriga kind. Men ingenting kunde dämpa ungen, som skrek så han nästan kvävdes. ”Han är hungrig, den lille svartingen”, sa en äldre kvinna, ”han har gjort på sej”, sa en annan. Sedan hade den massiva Suzanne närmat sig med språngsteg, trängt sig igenom församlingen, plockat upp den lille och tagit honom på armen. Barnet hade genast slutat skrika, och lutat sitt huvud mot den tjocka barmen. Från det ögonblicket, som i en saga där prinsessorna vore tjocka Suzannor, hade var och en i byn ansett det bevisat att den lille svartingen hädanefter tillhörde härskarinnan på Les Écarts. Suzanne hade stuckit in ett pekfinger i den vidöppna munnen och rutit – Lucie skulle minnas det i hela sitt liv: – Leta igenom korgen, dumhuven! Där ligger säkert nån lapp!

Där låg en lapp. Det blev kyrkoherden som allvarlig klev ut på kyrktrappan, sträckte ut armen för att äska tystnad och började läsa innantill med hög röst: Snella, ta hannoman …

– Tala tydligt, dumskalle! hade Suzanne ropat där hon stod och vaggade ungen. Man fattar ju ingenting!

Lucie skulle minnas det i hela sitt liv. Suzanne Rosselin hade ingen respekt för någonting.

– Snella, återtog kyrkoherden lydigt, ta hand om han, ta bra hand om han. Han heter Soliman Melchior Samba DIAwARA, tala om för han att hans mor e snell och hans far grym som helvetets träsk. Ta hand om han och tyck om han, snella.

Suzanne hade ställt sig tätt intill kyrkoherden för att läsa över hans axel. Sedan hade hon tagit den pissfärgade lappen och stoppat ner den i sin säckiga klänning.

– Soliman Melchior Ren Skit? hade grovarbetaren Germain skrattande sagt. Och vad mer ska man få höra? Vad är det här för larv? Så han kan inte heta Gérard eller nåt då, som alla andra? Varifrån tror hon att han kommer, hon mamman? Ur Jupiters lår?

Det hade hörts några skratt, men inte så många. Det måste man tillerkänna invånarna i Saint-Victor, underströk Lucie, dom är inte dumma i huvet allihop, dom har vett att behärska sej när så 31

verkligen krävs. Inte som i Pierrefort, där man inte sätter mycket värde på att vara mänsklig av sej.

Under tiden vilade babyns svarta lilla huvud fortfarande mot den storvuxna kvinnans armhåla. Hur gammal kan han ha varit? En månad på sin höjd. Och han älskade vem? Suzanne. Sånt är livet.

– Ja då så, hade Suzanne sagt och mönstrade hela församlingen från trappan. Om nån frågar efter honom så finns han på Les Écarts.

Och så var det med den saken.

Ingen hade någonsin kommit och gjort anspråk på lille Soliman Melchior Samba Diawara. Och ibland frågade man sig vad som skulle ha hänt på Les Écarts ifall hans ursprungliga mor hade vågat sig på att komma och begära honom tillbaka. Ty ända sedan denna avgörande stund – som man i byn kallade för ”stunden på kyrktrappan” – hade Suzanne blivit vilt och förutsättningslöst fäst vid den lille, och man betvivlade att hon skulle ha gått med på att lämna honom tillbaka utan strid. Efter två år hade byns jurist lyckats övertala henne att komma och upprätta papper på pojken. Inte att adoptera honom, nej nej, det hade hon ingen laglig rätt till, men att legalisera förmyndarskapet.

Så gick det till när lille Soliman blev pojken Rosselin. Suzanne hade uppfostrat honom som en pojke från trakten, fast i hemlighet också som en afrikansk konung, vagt övertygad någonstans om att hennes lille pojke var en oäkta prins som härstammade från något mäktigt konungarike. Så vacker som han hade blivit, som en himmelens stjärna, det var det minsta man kunde säga. Och vid tjugotre visste den unge Soliman Melchior lika mycket om tomatsticklingar, olivpressning, kikärtsodling och gödselvattenspridning som om seder och bruk på den stora svarta kontinenten. Allt han visste om får hade Värnaren lärt honom. Och allt han visste om Afrika, dess fröjder och olyckor, dess sagor och legender, hade han fått från böcker som Suzanne samvetsgrant läst högt ur för honom, så att även hon under årens lopp hade blivit Afrikakännare.

32

Suzanne höll än idag noga utkik efter alla seriösa dokumentärer som kunde tänkas lära pojken något: reparation av en tankbil på en landsväg i Ghana, gröna apor i Tanzania, polygami i Mali, diktaturer, inbördeskrig, statskupper, konungariket Benins ursprung och storhet.

– Sol, brukade hon ropa, rör på ändan! Dom pratar om ditt land på teve.

Suzanne hade aldrig lyckats komma fram till från vilket land Soliman ursprungligen härstammade; dessutom fann hon det enklare att betrakta hela det svarta Afrika som hans domän. Och det var inte tal om att Soliman skulle missa en enda av dessa dokumentärer. Vid sjutton års ålder hade den unge mannen en enda gång försökt sätta sig på tvären.

– Vad angår dom där mej? hade han klagande utbrustit framför ett reportage om vårtsvinsjakt.

Och för första och sista gången hade Suzanne gett honom en örfil.

– Säj inte såna dumheter om ditt ursprung! hade hon beordrat.

Och eftersom Soliman hade varit nära att börja gråta hade hon försökt förklara sig på ett ömsintare vis, med sin väldiga hand tryckt mot pojkens känsliga axel.

– Fosterlandet, Sol, det kan man strunta i. Man föds där man föds, bara. Men försök låta bli att se ner på dina förfäder, sånt kan ställa till det för en. Att se ner på dom, det är det som inte är bra.

Att se ner på dom, förneka dom, spotta på dom, det är sånt som bittra människor gör, dom högfärdiga, dom som vill tro att dom har skapat sej själva, och att ingen före dom räknas. Dumskallarna, va. Du har Les Écarts och dessutom hela Afrika. Ta för dej av alltihopa, så har du dubbelt så mycket.

Soliman gick före Camille in i fårhuset, och visade henne med en gest de nerblodade djuren som låg där på marken. Camille betraktade dem på lite avstånd.

33

– Vad säjer Suzanne om det här? frågade hon.

– Suzanne är mot vargarna. Hon säjer att av dom kan man inte vänta sej nåt gott. Att det här vilddjuret dödar för nöjes skull.

– Så hon är för att man anställer klappjakt då?

– Hon är mot klappjakt också. Hon säjer att man inte får tag i honom här, att han är nån annanstans.

– Och Värnaren?

– Värnaren är lessen.

– Är han för klappjakt?

– Det vet jag inte. Sen han hittade fåren har han inte sagt ett ljud.

– Och du då, Soliman?

I samma stund kom Lawrence in i fårhuset, och gnuggade sig i ögonen för att vänja dem vid det plötsliga dunklet. Inne i den gamla byggnaden stank det intensivt av smutsig ull och gammalt piss, han tyckte fransmännen var ena lortgrisar. Man hade kunnat göra rent därinne. Han åtföljdes av Suzanne, som luktade rätt redigt hon också enligt Lawrences åsikt, och på respektfullt avstånd kom de båda gendarmerna och slaktaren, som Suzanne utan framgång hade försökt bli av med. ”Det är jag som har ett frysrum, det är jag som ska ta fåren härifrån”, hade han svarat.

– Vilket struntprat, hade Suzanne svarat. Det är Värnaren som ska begrava dom här på Les Écarts, med den respekt man är skyldig tappra som har fallit på ärans fält.

Det hade täppt igen näbben på Sylvain, men han hade följt med i alla fall. Värnaren stod kvar i dörröppningen. Han vaktade.

Lawrence hälsade på Soliman och ställde sig på knä framför de ihjälrivna fåren. Han vände på dem, undersökte såren med fingrarna trevande i den smutsiga ullen för att hitta det tydligaste avtrycket. Han drog åt sig en mycket ung tacka och granskade bitmärket vid halsen.

– Sol, ta ner lampan och tänd den, sa Suzanne.

Lawrence böjde sig ner över såret under den gula ljuskäglan.

34

– Rovtanden har knappt tagit sej in, mumlade han, men hörntanden har.

Han plockade åt sig ett halmstrå och stack in det i det blödande såret.

– Vad gör du nu? frågade Camille.

– Undersöker, svarade Lawrence lugnt.

Kanadensaren drog ut halmstråt och ristade ett märke med nageln där gränsen för blodet gick. Utan ett ord räckte han Camille halmstråt och plockade upp ett nytt, som han passade in mellan såren. Han rätade på sig och gick tillbaka ut i friska luften, med tumnageln fortfarande tryckt mot halmstråt. Han behövde andas.

– Nu överlåter jag fåren åt dej, sa han till Värnaren, som svarade med en nick.

– Sol, återtog han, leta reda på en tumstock eller nåt åt mej.

Soliman sprang ner mot huset med långa steg och kom tillbaka efter fem minuter med Suzannes måttband.

– Mät, sa Lawrence och höll fram de båda alldeles raka halmstråna. Mät noga.

Soliman höll ena änden av måttbandet längs det blodiga avtrycket.

– Trettiofem millimeter, meddelade han.

Lawrence gjorde en grimas. Han mätte på det andra halmstråt, och lämnade sedan tillbaka måttbandet till Soliman.

– Nå? undrade en av gendarmerna.

– Tand från hundsläktet på nästan fyra centimeter.

– Jaha? sa gendarmen. Är det nåt bekymmer med det?

En ganska tung tystnad följde. Alla såg på varandra. Alla började fatta.

– Stort djur, konstaterade Lawrence och sammanfattade den allmänna uppfattningen.

Efter ett ögonblicks tvekan skingrades den lilla gruppen. Gendarmerna gjorde honnör, Sol gav sig av mot huset, Värnaren återvände till fårhuset. Lawrence gick åt sidan och tvättade händerna, 35

tog av sig handskarna och satte på sig sin mc-hjälm. Camille kom fram till honom.

– Suzanne vill bjuda på ett glas, för att rensa skallen. Kom. Lawrence gjorde sur min.

– Hon stinker, sa han.

Camille stålsatte sig.

– Hon stinker inte, sa hon en smula fränt, och föga sanningsenligt.

– Hon stinker, upprepade Lawrence.

– Jävlas inte nu.

Lawrence mötte Camilles bistra blick och log plötsligt.

– Okej, sa han, och tog av sig hjälmen.

Han följde efter henne i det torra gräset på stigen som ledde ner till stenhuset. Mot fransmännens vana att hälla i sig en massa sprit hela dagen efter tolv hade han däremot ingenting att anmärka.

Det gjorde kanadensarna lika glatt.

– Men det hindrar inte, sa han till Camille och la en hand på hennes axel, att hon stinker.