9789186480387

SOPHIE DIVRY

roman

kod 400

kod 400

Om författaren ”Jag tycker om aubergine, olivolja, mammas marmelad, jag avskyr bilar, jag har ingen mobil, jag är feminist och jag har fobi för öppna dörrar. Jag är allergisk mot kvalster, katter och sulfiter. Jag tycker om att bada i havet och i sjöar och floder. Jag tycker inte att det talas tillräckligt om Jacques Roubaud och Claude Simon och att det är för mycket mediebrus här i världen. Jag tycker inte om att köpa en bok utan att veta vad den handlar om.”

Sophie Divry

Kod 400 roman

Översättning från franska: Marianne Öjerskog

Helsingborg/Stockholm

SoPHIE dIVrY, kod 400 Originalets titel: La cote 400 Copyright 2010 © Les Allusifs, Montréal Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag

Översättning: Marianne Öjerskog Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Millennium Images Författarporträtt: © All rights reserved Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 ISBN 978-91-86480-38-7 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm kod400@sekwa.se

www.sekwa.se

Alla som brukar ha lättare att finna en plats på biblioteket än i samhället tillägnar jag detta tidsfördriv.

Läsning är, liksom vänskap, ett ovärderligt stöd i sorgearbetet. Det hjälper oss i stort sett att förlika oss med livets och tillvarons begränsningar. dIdIEr anzIEu Le Corps de l’œuvre

Va kn a , V a r f ör lI g g E r ni där? Biblioteket öppnar inte förrän om två timmar, här får ni inte vara. Det är ju höjden, låsa in låntagarna hos mig i källaren. Allt ska man tydligen stå ut med på det här stället. Ni behöver inte skrika, det är inte mitt fel … Men jag vet vem ni är, ni känner till lokalerna. Eftersom ni brukar hålla till här på dagarna är det kanske lätt hänt att bli kvar över natten.

Nej, gå inte, när ni ändå är här kan ni lika gärna hjälpa mig. Jag söker ett verk till dem däruppe, Existensialismen är en humanism, den där luntan av Sartre, de har lagt ifrån sig den härnere, leta rätt på den bland hyllorna, är ni snäll.

Vad då? Känner ni inte igen mig? Men jag arbetar ju hela dagarna i det här rummet. Jag märks tydligen inte. Ingen människa ser mig, det är mitt problem. Till och med på gatan knuffar folk till mig och säger: ”Oj, förlåt, jag såg er

11

S oP HIE d IV rY

inte.” Den osynliga, jag är den osynliga som ansvarar för geografiavdelningen. Just det, nu gick det tydligen upp ett ljus. Se, där är den ju, tack så mycket, ni var snabb i vändningarna. Existensialismen är en humanism hör inte hemma härnere på källarplanet, här sysslar vi inte med filosofi. Det är något för intelligensmaffian en trappa upp. Jag ska lämna tillbaks den, då blir de glada, så länge som de har letat efter den däruppe. Som ni märker har jag nytta av er. Jag får ju ändå inte öppna dörrarna, då måste vaktbolaget tillkallas, det är alldeles för riskabelt.

Jamen visst är det riskabelt, hur skulle det se ut, jag har väl aldrig hört på maken. Och på ett bibliotek får man aldrig utmärka sig. Bara att utmärka sig vore störande.

Ni får stanna här hos mig medan jag gör iordning läsesalen. Jag har fler böcker som ska sorteras. Ni som är så effektiv kan väl hämta alla geografiböcker som har stoppats undan lite varstans på historiehyllorna. Seså, sluta klaga: klassificera, sortera, inte störa eller protestera, det är allt för mig. Plocka ut och in böcker i hyllorna dagarna i ända. Nej, det är så lagom roligt. För att ställa upp en bok på rätt plats behöver jag inte ens se författarnamnet.

12

ko d 40 0

Det räcker att läsa sifferkoden på etiketten som är fastlimmad på bokryggen och stoppa in boken bredvid de andra med samma hyllsignatur. Det är allt. Och det har jag sysslat med i tjugofem år, tjugofem år enligt samma omutliga princip. Och inte hjälper det om de bad mig komma en trappa upp och stå vid lånedisken. Hur kreativt är det egentligen att skanna av streckkoden pip-pip för att registrera och avregistrera låneböcker? Pip-pip: ”Till tjugosjätte september, adjö.” Pip-pip: ”Till fjortonde maj, tack.”

Att vara bibliotekarie är allt annat än stimulerande, det liknar mest ett vanligt ackordsarbete. Jag är kulturproletär, en kugge i kulturmaskineriet. Som bibliotekarie måste man nämligen tycka om att klassificeras och inrätta sig i systemet. Inga initiativ, inget utrymme för något oförutsett: här är ordning och reda, var sak på sin plats, ofelbart. Har ni sovit gott i natt åtminstone? Jaså inte? Var ni rädd?

Det är i alla fall lugnt och stilla. Lugn och ro, ordning och reda, det känns betryggande. Sådan är jag. Jag har behov av stabilitet och punktlighet. Jag hade inte kunnat arbeta på en järnvägsstation, det är för mycket ståhej, och jag får ångest vid blotta tanken på att något tåg skulle

13

S oP HIE d IV rY

vara försenat. Och förresten har jag slutat ta tåget, jag är för gammal. Inte bilen heller, det är för farligt, och dessutom tycker jag inte om parkeringsplatser, jag älskar forna tiders skönhetsideal och blir hysterisk bara jag tänker på att tvingas in på någon genomfartsled. Stå inte bara där, jag ska ge er en kopp kaffe. Jag har alltid med mig termos när jag kommer tidigare. Drick lite, så lugnar ni ner er. Det vet jag av egen erfarenhet. Sätt er här på stolen och stör mig inte mer, för då blir jag stressad. Även på sådana här små landsortsbibliotek förekommer det grava klassificeringsfel. Man tar sig för pannan, det visar hur inkompetenta de är. Inte nog med att tankspridda låntagare blir inlåsta i min källarlokal, utan man har dessutom missförstått notationssystemet. För antingen man reser till Paris, Marseille, Cahors, Mazamet eller Dompierre sur Besbre, ska man rent teoretiskt alltid hitta samma bok på samma plats. Ta till exempel en stor klassiker inom sociologi, Sociologins metodregler av Émile Durkheim. Den finns förstås under sektion 301. Bredvid Självmordet. En annan stor klassiker, Självmordet, av samme Durkheim. Likadant där, raka vägen till sektion

14

ko d 40 0

301 dur. Det fungerar i alla lägen. Ofelbart. Killen som har uppfunnit det här systemet heter Melvil Dewey. Han är allas vår far, en fadersfigur för oss bibliotekarier. Här har vi en liten grabb som är uppvuxen i en fattig amerikansk familj och som redan vid tjugoett års ålder konstruerar världens mest välkända klassifikationssystem. Dewey är något av en bibliotekariernas Mendelejev. Inte klassificering av grundämnen enligt det periodiska systemet, utan klassificering av kunskapsämnen. Hans genidrag bestod i att dela in de olika disciplinerna i tio större ämnesområden, så kallade ”huvudklasser”: 000 för allmänna verk, 100 för filosofi, 200 för religion, 300 för samhällsvetenskaper, 400 för språk, 00 för matematik, 600 för teknik, 700 för konstarterna, 800 för litteratur, 900 för historia & geografi … och allt man inte har lyckats klassificera hittills hamnar här, i källarvåningen. Ja, jag är ledsen, mitt kaffe är alltid för starkt, det är för att slippa bli skinnad av kollegerna. Dewey kallade sin indelningsmetod för ”Dewey decimalklassifikation”. Varför krångla till det? Det var drygt hundra år sedan. Han kunde vara stolt: han har systematiserat allt mänskligt vetande.

1

S oP HIE d IV rY

Det är ingen liten sak. Innan dess var det nämligen mycket godtyckligt, ska ni veta. Att klassificera efter författarnamn visade sig otillräckligt, och det hände att böckerna sorterades efter format eller ankomstdatum. Vilken salig röra, jag säger då det. Därför är jag glad att jag inte levde på den tiden. Jag hade inte stått ut med sådan anarki. Det är illa nog att min geografiavdelning är något av en skräpklass, som sagt. Där dumpas myntsamlare, militära utmärkelser, släktforskning, psykoanalys, ockultism … ett riktigt skrotupplag. Det är högst irriterande. Jag föredrar välpreciserade klasser. Där till höger har vi till exempel historia. Personligen tycker jag mycket om den avdelningen. Rentav älskar den. Men istället har jag blivit ansvarig för geografi och stadsplanering här till vänster. Och mellan geografi och historia, det vill säga mellan avdelning 910 och 930 är det en avgrundsvid skillnad, ska ni veta. En oöverstiglig symbolisk skiljelinje. I praktiken tar historia all plats. Den dominerar totalt i klass 900. Nej, inte missunnar jag den det, jag är så förtjust i historia.

Men därför återstår bara dessa båda för mig, klass 900 och avdelning 910, dessa mina små minstingar … Det är

16

ko d 40 0

inte mycket, men se hur Dewey hanterar saken, även med så få böcker. Det är imponerande. Avdelning 910: Allmän geografi. Sektion 914: Europeisk geografi. Efter tre siffror följer decimaltecken eller punkt, vilket innebär att ju mer specifik en klassifikation är, desto längre är den numeriska notationen. Hur går det, hänger ni med? Och drick inte ur hela termosen, är ni snäll. Se här, 914.4: Frankrikes geografi; 914.43: Île-de-France och Parisregionens geografi. Och så fortsätter det … 914.436: Paris geografi. Jag kan gå vidare, det finns inget som inte låter sig inlemmas i det här systemet. Det är ofelbart. Ett hyllsignum eller en kod består alltså av tre till sex siffror som följs av de tre första bokstäverna i författarnamnet. Existensialismen är en humanism: 194 Sar. Lägg det på minnet, så har ni inte övernattat här förgäves. Att kunna orientera sig på bibliotek är att bemästra kulturen, det vill säga världen i dess helhet. Det är knappast någon överdrift. Jag är i alla fall övertygad om att Dewey led av storhetsvansinne. En pedant av guds nåde. Han var säkert en sådan som inte kan sova, om tofflorna inte står prydligt uppställda intill varandra vid fotändan av sängen eller diskhon inte är

17

S oP HIE d IV rY

ordentligt renskurad. Jag förstår honom, jag är likadan.

En sådan som har vigt sitt liv åt biblioteksväsendet, hela, ja hela hans liv kretsade kring böcker. Eftersom Dewey var amerikan, och de är ju alltid så praktiska av sig, startade han en snickeriverkstad för att tillverka biblioteksmöbler, Library Bureau Company. Ursäkta uttalet. Firman finns kvar än i dag. Typiskt amerikanskt att göra en sådan sak. De säljer kvalitetsmöbler. Det finns en del sådana på biblioteket i Centre Pompidou. Här hos oss är förstås alla möbler sekunda, fattiga som vi är. Jag har sagt åt biblioteksledningen, och även kommunstyrelsen, att man inte kan ställa böcker på vilken lagerhylla som helst, men det struntar de i. Jag räknas ju ändå inte. Ingen människa bryr sig om mig. Jag märks inte överhuvudtaget.

Och hade jag inte fört sådant oväsen nyss när jag kom, hade ni sovit vidare i lugn och ro och inte låtit er störas.

Jag är ledsen att ni blev väckt, men ni tror kanske att det inte spelar någon roll om en amerikan har åtagit sig något så pretentiöst som att organisera och systematisera allt mänskligt vetande? Man får inte vara blåögd. När den där fanatikern Dewey klassificerar litteraturen resulterar

18

ko d 40 0

det i ett monument över etnocentrismen; 810: Amerikansk litteratur; 820: Engelsk litteratur, två underavdelningar för engelskspråkiga. Från 830 till 880: Europeisk litteratur, sex för det gamla Europa. Vad återstår för alla andra hundratals språk världen över? En enda avdelning: 890. Och jag vill bara se en huvudrubrik. Därför justerades klassifikationssystemet. Det ansågs mer korrekt att lämna plats för orankade. Det var ingen dum idé. Men det gjordes faktiskt mer missvisande förändringar än så. Tecknade serier flyttades nyligen från kod 741. eftersom de svällde ut och trängde undan alla övriga ämnen inom klassen. De fick en egen avdelning vid huvudentrén.

Jag var emot det, jag var inte alls glad åt det, fast det struntar de i förstås. Att religion slogs ihop med historia eftersom ämnet var på tillbakagång, det hade Dewey haft förståelse för. Men det olidligaste av allt, det mest flagranta misstaget, var att flytta språk från klass 400 till klass 800. Och vad kom istället? Vad placerades där? Ingenting.

Vilket innebär att klass 400 för närvarande står outnyttjad, tom. Javisst är det idiotiskt? Jag blir alldeles vimmelkantig när jag tänker på att en klass står vakant. Vad ska den

19

S oP HIE d IV rY

användas till? Vilken orättvist underskattad disciplin inom kultur eller vetenskap kommer så småningom att lägga beslag på den? Jag vill helst inte tänka på denna tomrumskod, det skrämmer mig. Som att bada mitt ute på öppna havet. Det hände mig en gång, på den tiden jag ännu brukade åka på semester. Det var minst femton år sedan. Numera reser jag inte bort, varken på semestern eller över helgen, jag avskyr att vara ledig. Livet är ingen semester, man sjunker eller stiger, och därmed basta.

S OP H I E DI V RY

kod 400

”[K]lassificera, sortera, inte störa eller protestera, det är allt för mig.”

En morgon upptäcker bibliotekarien på geografiavdelningen att en besökare har blivit inlåst i biblioteket över natten.

Hon inleder ett enkelriktat samtal som snart svämmar över av frustration, iakttagelser och ångest. Men även om hon klagar högt på Deweys orubbliga klassificeringssystem, utstrålar svadan framför allt en lidelsefull och ovillkorlig kärlek till böcker.

© A L L R IG H T S R ES ERV ED

En liten bok om de känsloskatter och drömmar som göms i sinnet på en medelålders landsortsbibliotekarie. Kod 400 ger röst åt den tysta och anonyma bibliotekarie vi alla känner.

Sophie Divry är fransyska och bor i Lyon.

Hon är i trettioårsåldern och arbetar som journalist. Kod 400 är hennes debutroman. Översättning från franska: Marianne Öjerskog

”Man kan läsa detta smått fanatiska utfall som blandar otyglad vrede, ältande, förälskad lidelse […] som ett lovtal till biblioteken, ett försvar för och en illustration av det offentliga läsandet [...].” L I V RE S HE BDO

978-91-86480-38-7

www.sekwa.se