9789186480134

ANNE RAMBACH

thriller

fรถrรถdelse

Anne Rambach

Förödelse Översättning från franska: Peter Wahlqvist

thriller

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: Bombyx (Sekwa 2008, pocket 2009, e-bok 2013) Doft av ondska (Sekwa 2009, pocket 2010, e-bok 2013)

ANNe rAMBACh, förödelse Originalets titel: Ravages Copyright © 2013, Editions Payot & Rivages Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag Översättning: Peter Wahlqvist Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Barts Hospital/Getty Images Författarporträtt: © Histoire d’émotions Photographie Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen isBN 978-91-86480-13-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm forodelse@sekwa.se

www.sekwa.se

Den här romanen är ren fiktion. Huvudpersonerna har inget samband med verkliga personer. Intrigen är ett rent påhitt.

De fakta som gäller asbestaffären i Frankrike, är däremot noga återgivna i berättelsen. Den domare som i verkligheten leder förundersökningen i asbestmålet arbetar på avdelningen för hälsofrågor vid Paris distriktsdomstol och heter MarieOdile Bertella-Geffroy. Hon har inga likheter med den fiktiva domaren Wadrawane, som leder romanens förundersökningar. ”Inga likheter” förutom genom sin integritet och sitt mod.

”Jag har aldrig träffat på ens en terrorist som dödat lika många personer som följderna av ett vidrigt ekonomitänkande har tilllåtits göra i affären med asbest.”

MArk trévidiC, doMAre i ANtiterroristMål

”Om ert arbete med asbest har givit er ett gott liv då kan ni ju också dö av det.”

Internmeddelande hos bolaget Johns Manville, 1966.

l i v v A k t e r N A h ö l l s i g osynliga. Janine tog ett djupt andetag. Det doftade av citrus och rosor – i allén som genomkorsade trädgården nedanför slog rosenbuskarna ut i praktfulla blomklasar. Färger mättade landskapet: det djupblå havet, de intensivt gula citronerna, de mörkt gröna bladen och de vita buskarna från vilka små blommor spreds vid minsta vindstöt, för att stranda på marken med ett litet frasande. Det var La Dolce Vita i technicolor. Vesuvius sträckte sina läppar mot den uppgående solen.

Det höga, fyrkantiga huset med sin fasad av Sienalera hade legat på denna brant i nästan tvåhundra år. Vid dess fot bredde Neapelbukten ut sig. Från terrassen högst upp sträckte sig det taggiga krönet av citronträd, havtorn och pinjer ner mot vågorna; härifrån doldes en bit av verkligheten. Man skulle gärna ha velat känna sig som i paradiset, men bara några kilometer bort utkämpades kriget mellan Camorran och Åklagarmyndigheten.

Enligt vad Davide berättat för Janine, dödade klanerna varandra med en hastighet av ett till tre mord i veckan. Man straffade medlemmar som pratat bredvid mun eller lurat sina chefer, man hämnades tio år gamla oförrätter, man satte punkt för en oacceptabel kärlekshistoria, man kväste alltför tydliga ambitioner. Angrepp på polisen eller åklagarna var 13

A NN e rA MBAC h

ovanliga, men de som förekom var uppseendeväckande.

Domarna i Antimaffiakommissionen levde under ständigt beskydd.

Davide bredde honung på brödet. Han såg ut som en riktig Golden Boy i sina mörka glasögon. Huset tillhörde honom. Det hade varit i familjens ägo i generationer. Han hade oklanderligt skuren vit skjorta, svarta välsittande byxor, solbränd hy, lockigt hår … Så intelligent som han är, tänkte Janine, hade han kunnat bli vad som helst: arkitekt, pilot eller läkare. Hon funderade på vad som fått honom att välja ett yrke där man varje dag riskerade livet. Att bli domare. Här.

Men hon frågade inte. Hon var själv hjärtligt trött på att man frågade henne varför hon gjort samma val. Domare.

Också Claudia som satt bredvid henne hade valt samma bana.

På sitt sätt var det skönt att de samarbetade. De förstod varandra, hade samma lidelse för saken, samma sätt att tänka och samma prioriteringar. Mellan dem förekom inga konstigheter, de var helt enkelt yrkesmänniskor som gjorde sitt jobb.

Janine log och drack sitt kaffe. Det smakade gott. Davide märkte att hon tyckte om det.

– Jag blir glad när man gillar mitt kaffe. Franskt kaffe, blä.

Han grimaserade.

– Vi har blivit bättre, försvarade sig Janine. (Hon spelade gärna rollen av ”fransyska”. Hemma i Paris beviljades den statusen inte lika lätt, på grund av hennes namn och hudfärg.)

Davide och Claudia växlade en menande blick. ”Vi har blivit bättre …”

– Finns det verkligen ingen möjlighet för oss att få träffa dina franska vittnen? frågade Claudia.

– De är skräckslagna. De är övertygade om att kommer de för att vittna i Neapel, blir de nerskjutna.

14

fö r ö de ls e

– Ja helt omöjligt är det ju inte, log Davide.

Claudia skrattade. För två år sedan hade två unga ligister pepprat Justitiepalatsets fasad när Davide kom ut därifrån. En kula hade fläkt upp huden mellan tummen och pekfingret.

Två andra hade trängt in i livvaktens skottsäkra väst. Enligt Davide hade förövarna inte ens mandat från sin egen ”familj”, det hade varit ett rent personligt initiativ, ett sätt att bli sedd.

Ett misslyckat försök, eftersom bossarna inte alls tyckt om detta iögonfallande attentat, de föredrog att sköta sina affärer mera diskret. Kropparna efter de båda slynglarna hittades i ett dike en vecka senare.

– Dina vittnen kan väl åtminstone komma till mig i Rom! återtog Claudia. Vi garanterar deras säkerhet. Du får säga till dem att det inte går omkring lejda mördare på varenda gata i Italien.

– Det har jag sagt, Claudia. Som svar har jag fått en hel bunt läkarintyg där det står att mina vittnen omöjligt kan lämna Frankrike. Allt jag kan göra är att säkra vittnesmålen, så att ni sedan kan stödja er på dem.

– De pratar åtminstone, anmärkte Davide. Våra italienska vittnen har drabbats av minnesförlust. Utan fransmännen hade vi aldrig identifierat Filippo, och då hade vi heller inte kommit vidare och hittat Francesco Venditti. Vi hade aldrig fått veta varifrån bekämpningsmedlet kom.

– Det är bättre än ingenting, medgav Claudia.

För att vara från Rom var domaren ovanligt blond. Janine uppskattade hennes lätta sinnelag. Claudia hade, precis som hon själv, hand om de mest tragiska ärendena, med dussintals offer. Men hon satte en ära i att bära blommiga blusar, ha högklackade skor och visa att hon tillhörde Eros Ramazzottis beundrarskara.

1

A NN e rA MBAC h

Ett rytande nerifrån gården fick en flock fåglar att lämna träden. Janine spratt till, men det var bara Davides bil som startade. En bepansrad modell. De hade kommit i den igår.

Hon hade haft känslan av att fara genom landskapet i en tank.

– Honungen är vår egen, preciserade Chiara, Davides fru.

Bikuporna har vi uppe vid åkern.

Bilen vrålade till igen och började sedan hosta oroväckande. Fåglarna som åter närmat sig sköt upp sin vila till senare och skingrades över himlen. Chiara lutade sig över balustraden och vände sig till någon som svarade att den skottsäkra bilen hade fått motorstopp. Man hörde ilskna steg i gruset.

– Det är sådant som händer, kommenterade Davide och kontrollerade att det inte fanns några smulor på skjortan.

Chiara var inte fullt så filosofisk. De diskuterade livligt på italienska och Janine förstod, även om hon inte talade språket, att deras son Emanuele var, ”alldeles för ung för att mista sin far” och att Davide inte fick ”ta så lätt på sin säkerhet”. Luigi, en av livvakterna kom fram till dem och föreslog att Davide skulle lämna huset gömd i baksätet på Chiaras bil. Det var väl så säkert, kanske till och med säkrare, att fara omkring inkognito än i en skottsäker bil. Chiara övervägde förslaget och gick med på det. När Emanuele kom störtande lite senare verkade allt ha återgått till det normala. Fåglarna återvände och försvann in bland blommor och blad. I fjärran, ute vid den vita udden översållad av buskar, klöv en segelbåt vågorna.

Davide reste sig. Han hade ett möte i staden, medan Claudia och Janine skulle resa senare, Claudia till Rom och Janine med flyg till Paris. Han omfamnade dem och tackade dem för all hjälp, även om det var deras jobb.

– Det vore sannerligen en rättvisans ironi om vi satte dit Francesco, Högaffeln, för den här historien med paprikorna, 16

fö r ö de ls e

tillade han. Uppriktigt sagt är det lite konstigt, att han som har så många människors liv på sitt samvete åker i finkan för paprika! Men det är bra. Vad som helst duger som anledning.

Vi har kommit så här långt, vi måste ta vara på allt.

Han tog Janine lite väl bryskt om axeln. Hon förstod att den här historien var viktig för honom och att chansen att få Venditti arresterad väckte känslor. Davide berättade att han mött denne Gudfader flera gånger och att de varje gång hade mönstrat varandra från topp till tå, tyst, länge och mycket kallt.

Sedan tog han adjö av sin fru och sin son. Han kramade om pojken och skrattade: – Du ska väl bli fotbollsspelare Emanuele? Inte domare som pappa!

Han rusade nerför spiraltrappan och stegen ekade mot stenen. Sedan hörde de honom inte längre, förrän det knastrade under skosulorna när han gick på gruset över gården. En bil började spinna högt och flöjtliknande, jämfört med den skottsäkra bilens vrålande. Portarna slog igen och bilen satte sig i rörelse. Kvinnorna såg det svarta taket glida bort under de stora rosorna i allén. Snart överröstade syrsorna motorljudet.

Landskapet stillnade och snart var det bara fjärilarna som rörde sig.

– Varför kallas Francesco Venditti för Högaffeln? frågade Janine.

Claudia tecknade att hon inte visste. Chiara försäkrade sig om att Emanuele var utom hörhåll: – Man vet inte alltid varifrån en klanmedlem har fått sitt öknamn. Ibland finns det en hel legend runt det. Man blandar ihop fakta och påhitt. Om Francesco Venditti sägs det att han dödade en flicka när han var tonåring. Han var förälskad i henne, och när hon till slut låg med honom, insåg han att hon 17

A NN e rA MBAC h

inte var oskuld … Han ska ha dödat henne med en högaffel.

På den tiden var en bondgård fortfarande en bondgård.

Hon pekade mot nordöst.

– De har kontroll över byn Casola di Naplo och har förvandlat bondgården till en fästning …

Janine såg mot himlen bortom citronträden. Någonstans där, några kilometer fågelvägen bort reste sig familjen Vendittis tillhåll. Med sina livvakter, bokhållare, mördare, köpmän, chaufförer, langare, finansdirektörer och så vidare. Det fanns många fler ”familjer” i området, ja, hundratals som gjorde affärer och tävlade med varandra. Men det fanns bara en villa som Davides, med sin vapensköld av blommor, buskar, citronträd, citrusskal och pinjebarr. Ett hus i solen för försvararna av lag och ordning. Janine tog uttrycket under övervägande och fann det passande.

Ett kuttrande avbröt hennes tankar. Ett duvpar hade slagit sig ner i ett skrymsle nära soluret. De satt och gned halsarna mot varandra.

Kvinnorna hade ätit klart. Det lät kaffet stå och ånga i kopparna och fåglarna snegla mot brödsmulorna. Besticken glänste och apelsinmarmeladen gnistrade som bärnsten. Emanuele kom fram till bordet med sin leksaksbil. ”Brum, brrum, brrrrum”, lät han och körde längs Claudias ben. Ränderna på klänningen fungerade som motorväg och hon lät honom hållas. Janine saknade redan huset. Det skulle dröja många månader tills hon kunde ta lite ledigt; hon hade upp över öronen med arbete och högar av handlingar som väntade på henne på kontoret i Paris. Det var länge sedan hon känt en sådan samhörighet och solidaritet med kollegor. Hennes italienska vänner var mycket hjärtligare och lojalare än sina parisiska grannar. Det fanns en smak av paradiset på denna plats.

18

fö r ö de ls e

Claudia vände sig till henne: – Du säger att vårt rättsväsende är mer oberoende än ert.

Men det tror jag knappast. Vet du vad Berlusconi har gjort här?

– Han vill avskaffa förundersökningsdomarna, men …

Plötsligt tystnade Janine.

Det lät som när en kork flyger ur en flaska. Ett dämpat ljud i fjärran. Deras blickar riktades genast mot öster. Vid horisonten såg de först en rökslinga, sedan en virvel och slutligen en pelare som steg mot skyn. Snart steg ett rökmoln som från en vulkan upp över himlen och slukade det lilla molnet som ensamt seglat där sedan gryningen. Ingen av dem sade någonting. De stirrade med bultande hjärtan på hur världen förmörkades, solen beslöjades av sorg och smuts invaderade himlen.

Förstummad av skräck vände sig Janine mot Chiara. Hon satt som förstenad, med munnen öppen och uppspärrade ögon, som kvinnorna i Pompeji som lavan överraskat mitt i ett skri.

Claudia slog handen för munnen i en snabb, nervös rörelse, medan Emanuele fortsatte att köra sin lilla bil utmed hennes lår. ”Vroum, vroouum.”

d iA Ne ö pp NA d e ögo N e N . Mobiltelefonen vibrerade på nattygsbordet. Bredvid henne grymtade Pascal till. De hade gått och lagt sig sent. ”Svara inte”, mumlade han ilsket. Hon famlade efter apparaten och satte den till örat.

– Abdel?

– Nej, det är Elsa.

Väninnans ångestfyllda röst väckte Diane som en kalldusch.

– Vad har hänt?

Pascal drog kudden över huvudet.

– Jag är hos Dominique, svarade Elsa snyftande.

Då Diane inte reagerade fort nog lade hon till: – Dominique André! Han är död.

Harpmann satte sig upp i sängen. Hon sökte med blicken efter var hon hade slängt klänningen föregående kväll. Hon fick syn på den där den låg i en skrynklig hög på golvet.

– Död? Hur då?

– Han har … han har skjutit sig genom munnen.

– Ring ambulansen genast!

– Han har varit död i flera timmar.

– Men ring polisen då.

– Nej, inte än. Snälla, kom hit.

Rimligen borde Diane ha försökt få väninnan att ringa 112.

20

fö r ö de ls e

Men hon handlade inte alltid efter förnuftet. Hon accepterade, samlade ihop klänningen och drog den över huvudet.

Två minuter senare satt hon gränsle på Pascals scooter. Hon insåg genast att hon borde ha tagit en kappa ovanpå den åtsittande, blå klänningen med smala axelband. Skit samma! Hon körde snabbt iväg.

En halvtimme senare parkerade hon genomfrusen vid Villa du Progrès i de kvarter man populärt kallar ”Landsbygden i Paris”. Smala, högt belägna hus med små miniträdgårdar, stenbelagda gator och cyklar fastlåsta i gallren, ett paradis för katter och sparvar och högst upp i husen hade man ofta utsikt över Montmartre.

Diane nöjde sig med att aktivera det inbyggda stöldlåset och sköt upp porten. Den ledde till en liten, välskött täppa, full av hortensior, narcisser och jordgubbsplantor. Det doftade våt jord, knoppar och sav. En blå spade låg på kanten av ett fönster, där fanns också en vattenkanna och en gammal halmhatt. Dörren till huset stod på glänt. Diane torkade vanemässigt av fötterna på dörrmattan och steg in. Så fort hon kom in i hallen, hörde hon Elsas röst: – Häråt …

Diane försökte dämpa sin oro genom att noga studera den lilla hallen som låg mitt emot en trappa. Den högra väggen täcktes av en hylla där böcker och prydnadssaker slogs om utrymmet. En figurin av en portugisisk tupp balanserade på en bräda bredvid en nyckelknippa och en manual för biodling i stadsmiljö. Där fanns också många böcker om just bin och kupor. Diane tog ett djupt andetag och tittade in genom den öppna dörren till vänster.

Hon fick syn på Elsa. De hade inte setts på ett halvår, men deras vänskap fordrade inte något konstant underhåll. Den 21

A NN e rA MBAC h

uppstod naturligt varje gång de träffades. Diane lade märke till att Elsa klippt sitt blonda hår kort och att hon bar kjol och rosa Doc Martensskor. Dessutom var hennes blick alldeles tom, hon stod orörlig och hopkrupen. Den som kände Elsa Délos, hennes slagfärdighet och orädda personlighet, kunde inte annat än få hjärtat i halsgropen. Hon gick in i rummet.

– Elsa? Även om hon hade förberett sig, måste Diane stanna upp när hon fick syn på kroppen som låg hopfallen över skrivbordet. Hon vände bort huvudet och kastade sig ut i hallen igen.

Hjärtat bankade i bröstet och magen gjorde uppror. Hur kortvarig bilden än hade varit, visste hon att den skulle komma tillbaka i hennes mardrömmar. Skottet som dödat Dominique André hade slitit bort en del av kraniet.

– Jag kommer inte in igen, spottade hon äcklad fram.

– Skadorna stämmer, förklarade Elsa sakligt.

Diane gled ner på huk i ett försök att hämta andan. Bilden av blod, benbitar och en grå massa dansade på näthinnan.

Men hon försökte tränga bort det värsta: kraniet som deformerats och öppnats, som en plåtburk man drämt till med ett slagträ. Och det vanställda ansiktet.

– Direktträff i tinningen, förklarade Elsa. Kulan har gått ut genom pannan och tagit med sig en bit av kraniet. Omfattande blödning.

– Omfattande blödning, upprepade Diane bedövad.

Omfattande. En fontän av blod hade sprutat över skrivbordet och ut på heltäckningsmattan … Det kändes som om hon skulle spy. Andningen återhämtade sig inte, att andas var att känna. Näsborrarna darrade vid kontakten med den speciella bittra och berusande lukten av död och krut. Luften gjorde henne svimfärdig, istället för att lugna henne.

22

fö r ö de ls e

– Det hela stämmer med teorin om självmord, fortsatte Elsa. Kulbanan lätt stigande, bakifrån och framåt.

– Men Elsa, vad fan håller du på med? Herregud, kom ut därifrån!

Diane försökte lugna ner sig. Händerna var alldeles svettiga.

Hon stirrade på omslaget till biodlingsmanualen. Kuporna, bina, honungen, solen, gräset, äppelträden, akaciorna, akaciehonungen … Hon måste tänka på något annat, på fina saker, på något lugnande.

Elsa vände långsamt ansiktet mot henne, stannade till, länge nog för att få väninnans uppmärksamhet, och när denna lämnade sin soliga bild av ett bi som samlade nektar i en apelsinblomma, lade Elsa till: – Allt det här är ren teater!

Diane sade ingenting. Elsa arbetade som kriminalreporter åt Le Parisien, var van vid obduktioner och väl förtrogen med olika brottsplatser. Men vad var nu detta för en idiotisk konspirationsteori?

– Tror du att jag ser spöken?

– Jag skulle inte vilja uttrycka det just så …

– Diane. Jag är säker på att han har blivit mördad.

Diane sökte efter ord som inte skulle reta upp Elsa. Elsa och Dominique André hade knutit någon slags osannolik vänskap. Kanske ville hon inte tillstå att han hade skjutit sig själv, utan förvarning och utan att ha anförtrott sig till någon. Men för att få väninnan att förstå det, kunde Diane inte bli sittande på på huk i farstun. Hon måste gå in till Elsa. Hon reste sig, andades långsamt genom munnen och gick in. Hon undvek noga att titta mot skrivbordet.

Hon skärmade av likets närvaro och såg sig om i rummet.

Böcker, böcker överallt, hyllor fyllda till bristningsgränsen.

23

A NN e rA MBAC h

Hon granskade dem och upptäckte till sin häpnad att det inte fanns en enda roman eller poesisamling bland alla titlarna.

Bland alla dessa tusentals böcker fanns bara dokumentärer, essayer, undersökningar och biografier. Dominique André ville inte veta av någon fiktion i sitt liv, bara fakta. På sätt och vis svarade det bra mot hans rykte. Han var en av Frankrikes mest kända undersökande journalister.

Diane kände sig bortkommen i det här huset, där hon aldrig hade varit. Hon hade träffat journalisten sällan och undvikit att deras vägar korsades. Hon hade ett vagt minne av en machoman med stark personlighet, som klumpigt hade raggat på henne. Vad gjorde hon här hemma hos honom, bara några steg från hans döda kropp, bland hans böcker och möbler?

Diane vände sin uppmärksamhet mot Elsa igen.

– Han hade många fiender, tillstod hon.

Det var inte bara det att han hade många fiender, de var också mäktiga. Dominique André stod bakom avslöjandet av ett antal ”skandaler” som hade underhållit media de senaste tjugo åren. Industrin, finansen och den politiska världen kände väl till hans namn och misstrodde honom.

Diane gick fram och lade handen på väninnans knä: – Om han har blivit mördad, måste vi ringa polisen. För varje minut som går kommer de allt längre från tidpunkten för när döden inträffade och bevisen försämras. Vi håller på att smutsa ner brottsplatsen.

– Det kommer aldrig att bli någon polisundersökning, bara en obduktion! Titta! Allt är perfekt arrangerat.

Diane tittade inte. Uteslutet.

– Det är skickligt gjort, suckade Elsa. Jag är säker på att de inte lämnat minsta spår efter sig. Regin är fulländad. Ser du vapnet?

24

fö r ö de ls e

Diane vågade inte så mycket som kasta en blick mot skrivbordet. Men hon hade ett minne. På golvet hade hon sett en liten pistol. Vapnet verkade enkelt och framför allt väl använt.

– Vad är det för slags vapen? frågade Diane.

– Det är antikt.

– Det skulle man inte kunna tro … när man ser det sådär.

– Den slags pistoler har egentligen inte förändrats sen man uppfann Colten. Men den här är från femtiotalet. Det betyder att den inte går att spåra. Det är den sortens saker, som har kunnat gå ur hand i hand, från generation till generation utan någon som helst kontroll. Det räcker med att man har haft en farfar som varit soldat som gett den till sin son, som gjort likadant och så vidare. Snuten kan inte dra några slutsatser av det, annat än att Dominque kanske behållit den som ett minne, hållit den i stånd och att om han en vacker dag ville göra slut på sig med den, så fanns den till hands.

Diane avhöll sig från att säga, att det var en fullkomligt trovärdig hypotes.

Elsa mumlade vidare: – Det finns ett brev …

Diane häpnade. Hon hade skymtat ett brevpapper, men valt att bortse från just den detaljen: Dominique Andrés huvud hade fallit ner över det och papperet var nerfläckat med blod.

– Jag har läst det, fortsatte Elsa.

Diane insåg att väninnan måste ha gått ganska nära kroppen för att kunna läsa. Hon hade varit tvungen att trycka sig mot ryggen på den döde. Diane flämtade efter luft och tänkte att Elsa hade tillbringat alldeles för mycket tid bland sina brottsreferat.

– Och vad står det?

2

A NN e rA MBAC h

– Det liknar ett avsked, men är mera som om han ger upp.

Det är ett brev som förklarar att han inte orkar mer. Du måste läsa det.

– Nej Elsa. Inte ens för din skull går jag i närheten av kroppen.

– Jag har fotograferat av det med min mobiltelefon. Du ska strax få läsa det.

– Är du säker på handstilen?

– Det är ingen tvekan om att det är han som har skrivit meddelandet.

Diane beslutade sig för att säga det hon hade tänkt redan från början.

– Det verkar hänga ihop? Han har efterlämnat ett brev som förklarar handlingen, han har använt sig av ett vapen som kan vara gammalt arvegods, kroppens läge stämmer med det han gjort. Varför tror du att det är teater?

Diane hade förväntat sig ett svar av typen: ”En man som han har alltför många fiender för att dö för egen hand.” Men Elsa hade andra argument.

– För tre dagar sedan, sa han till mig att om han dog inom den närmaste tiden, skulle det vara mord. Och hans anteckningsböcker är borta!

Förklaringen gjorde Diane vimmelkantig i en kvarts, kanske till och med en hel, sekund. Dittills hade hon bara väntat på ett tillfälle att ta upp mobilen och ringa polisen, utan att Elsa fick ett hysteriskt sammanbrott. Den här gången satte hon sig i en korgstol full av katthår och klösmärken utan att ens tänka på det.

– Berätta!

– Jag träffade Dominique för tre dagar sedan. Då hade jag inte sett honom på länge. Jag hade varit på semester på Fuerte26

fö r ö de ls e

ventura med Cyril, och Dominique hade gått under jorden, som han ofta gjorde när han höll på med något stort. Plötsligt hörde han av sig och vi tog en kaffe på Chope vid Pont Neuf.

Han kom just ifrån en förhandling i Justitiepalatset. Han behövde skingra tankarna. Han mådde inte så bra. Jag tog med honom på en gammal James Bondfilm i Quartier Latin, och vi hade kul. Sedan följde jag honom till metron. Strax innan vi skulle skiljas, sa han: ”Om jag dör någon av de närmaste dagarna kan du vara säker på att det är mord, även om det ser ut som en olyckshändelse.” Jag fick en chock och försökte få veta mer, men han slog ut med armarna av maktlöshet, eller resignation, och så gick han.

– Och anteckningsböckerna?

– Ja, det är inga anteckningsböcker i vanlig mening, snarare små block med rutade blad som man kan riva av. Stora som en pocketbok ungefär. Han köpte dem packvis hos en arabisk specerihandlare. Han hade alltid på sig ett där han antecknade under sin research. Han hade också en liten digital bandspelare för intervjuerna. Jag har letat. Här finns ingenting!

Diane höll på att få slag när hon insåg att Elsa sökt igenom lägenheten.

– Har du rotat runt? Öppnat byrålådor och letat bland hans kläder?

– Ja. Titta inte på mig på det viset!

– Du har satt dina fingeravtryck överallt.

– Jag använde min näsduk.

– Du har alltså utplånat fingeravtrycken, om det fanns några.

– Tror du verkligen att typer som är smarta nog att använda sig av ett vapen som inte går att spåra lämnar fingeravtryck!

27

A NN e rA MBAC h

De stod ett ögonblick och stirrade på varandra, så suckade Diane och stämningen lättade. Diane tog ett ögonblick till att fundera. Blotta tanken på att Dominique André inte själv berövat sig livet, utan att någon hade mördat honom, fyllde Diane med våldsam smärta, fasa och vrede.

– Vi måste omedelbart ringa polisen, sade hon. Låt dem dra slutsatserna. För övrigt kan du säga vad du sagt till mig.

Räkna med att de svårligen kan fuska med utredningen av dödsorsaken när det gäller en man som Dominique, om de inte vill utsätta sig för åratal av kritiska artiklar och olika konspirationsteorier …

Elsa samtyckte och sade: – Jag som hade köpt croissanter till honom …

A N N E R A M B AC H

förödelse

”Näsborrarna darrade vid kontakten med den speciella bittra och berusande lukten av död och krut.”

Dianes vän Elsa finner journalistkollegan Dominique André död i hans hem. Polisen tror på självmord men Elsa är övertygad om att han har blivit mördad. Dominique var mitt uppe i en stor utredning om den franska asbestskandalen och hans anteck­ ningar har försvunnit.

© H I STO I R E D’em otions

Dominiques förläggare ger Elsa och Diane i uppdrag att utreda dödsfallet. Utredningen leder dem till en liten kommun i Normandie med sjutusen invånare som alla direkt eller indirekt drabbats av asbesten. Journalisterna får också veta att tre antimaffiadomare har dömts till döden; två har mördats i Italien och den tredje lever undangömd på ett hotell i Paris omgiven av livvakter. Fallen verkar ha ett samband.

Anne Rambach, född 1970, bor i Paris och skriver spänningsromaner, essäer och tevemanus.

Förödelse är den tredje fristående thrillern om fri­lansjournalisten Diane Harpmann efter Bombyx (Sekwa 2008) och Doft av ondska (Sekwa 2009). Översättning från franska: Peter Wahlqvist

”Offer, karteller inom industrin, skumma typer … Anne Rambach väver ihop sin undersökning av en miljöskandal.” L I BE RATI O N

ISBN: 978-91-86480-13-4