9789186465087

Ändhållplats Sverige

Tidigare av Ramona Fransson: Dyrbar kärlek, 2005 (Omarbetad inbunden upplaga, 2007) Iskall hämnd, 2006 Mord i Skärhamn, 2007 Älskling, vi blir inte med barn, 2008 Lyckohjulet, 2009 Mord under Tjörn Runt, 2010

Tidigare av anomaR förlag: När mardrömmen blev sann, Glenn Forrestgate, 2010 Grattis, du ska bli pappa!, Magnus Reithner, 2011

Ramona Fransson: Ändhållplats Sverige © Ramona Fransson 2011 www.anomar-forlag.se Foto omslag: Ramona Fransson, 2 år gammal Omslag, bildredigering och layout: Mia Raunegger, design 4u2.se Tryck och bindning: Scandbook, Falun 2011 ISBN: 978-91-86465-08-7

I krigstid är sanningen så dyrbar att den måste förses med en livvakt av lögner.

Winston Churchill (1874-1965)

Ändhållplats Sverige

J

ag hade fyllt fyrtio år och var övertygad om att jag aldrig skulle behöva konfronteras med mina barndomsminnen. Men jag hade fel, mina barndomsminnen inte bara knackade på dörren, de bankade på som en vildsint snickare. I hela mitt vuxna liv hade jag omedvetet likt en strävsam ardenner arbetat för att glömma, vilket jag inte begrep förrän det nästan var för sent. På den här tiden var min livsfilosofi enkel, arbetade jag bara tillräckligt många timmar skulle jag tjäna pengar och inte ha tid till att grubbla så förbaskat. Att arbeta skulle ge mig en identitet göra mig trött och praktiskt nog också betala mina räkningar. Som en slags försäkring mot obekväma tankar hade jag nästan alltid två jobb. Genom att stressa från det ena arbetet till det andra fanns det inte utrymme för grubblerier. Arbeta, sova, arbeta, sova, på det sättet höll jag mina demoner på behörigt avstånd. Men de hann ikapp!

Vem hade väl trott något annat? Jag är dessvärre inte den enda människan på jorden med en barndom som man helst vill stoppa i en säck, knyta till och slänga ifrån sig i närmsta vattendrag.

Plötsligt en dag efter att jag fyllt fyrtioett satt jag i ett litet rum, tillbakalutad i en lila mjuk fåtölj, och framför mig satt en psykolog som ingav förtroende. Ut ur min kropp strömmade år av hat och förnekanden, vilka jag ansträngt mig hårt att förtränga. Ett år senare hade jag gråtit mig en mindre bäck och vandrat runt med svullna ögon. En essentiell händelse från detta 9

år med psykologen kommer jag för alltid att bära med mig i mitt hjärta, förutom att jag fick tömma min nedsvärtade själ, att i slutet av min behandling grät vi båda två.

Till slut fick jag självinsikt och var redo att ställa frågor jag knappt vågat viska om. Vad hände egentligen när jag var barn? Vem var ansvarig för att jag aldrig fick chansen till en omhuldad trygg lekfull barndom eller uppmuntrades när jag uppenbarligen hade vissa talanger? Var det helt enkelt bara så att jag haft otur? Otur att födas i en familj där personerna varit offer för ett krig som det fortfarande skrivs tjocka böcker om? Hade felet kanske varit att min mor, född i Rostock Tyskland, uppfostrad i en polsktysk katolsk familj hamnade i famnen på en polsk jude? Eller var det kombinationen som blev fel? Fanns det överhuvudtaget någon som kunde ställas till svars?

I vilket fall som helst bestämde jag mig för att en dag skulle jag skriva och försöka berätta hur det var att växa upp i en familj där andra världskriget, som enligt uppgift tog slut vid Tysklands kapitulation den 7 maj 1945, trots detta fortsatte hemma i min familj. En av många frågor jag ställde var: Hur hade kriget med nazisterna i spetsen påverkat min fars familj i Warszawa i Polen? Hur hade min mor och hennes familj upplevt Hitlers maktövertagande? Där män, iklädda skräckinjagande uniformer och blanka högskaftade svarta stövlar, dagligen promenerade vid deras sida?

Min morfar Grazek (Hannes) Szölczinski, som jag enligt min mor träffade en gång, men inte har några minnen av annat än ett fotografi, visade sig vara en ökänd gangsterkung i sin hemstad Berlin. På nyårsafton år 1949 tog Hannes på sig sina ytterkläder, smög sig ut och övergav sin familj i Tyskland.

Ett halvår senare anlände ett vykort från Morfar Hannes Hannes till familjen. Han bad om ursäkt för att brådstörtat givit sig iväg, men att han känt sig tvingad då han var jagad.

Vykortet kom från Sverige, Borås. De som jagade Hannes var den ryska maffian, som han enligt uppgift lurat en gång för mycket. I Borås lärde Hannes känna min far, Josef. Vid ett tillfälle, hemma hos Hannes, råkade Josef få syn på ett fotografi som stod på en byrå. Fotografiet på den unga vackra flickan skulle komma att bli min mor. Josef visade stort intresse och Hannes sa mer eller mindre på skämt, att om han lyckades få henne till Sverige skulle han presentera sin dotter, Christine 10

Hanne-Lore, för Josef. Hur gick det egentligen till när Hannes lärde känna Josef och visste han att min far var av judisk börd?

Hur skulle jag bära mig åt för att få svar på alla mina frågor om min far, farfar, farmor, mormor och morfar?

Om jag frågade min mor, skulle jag då få reda på sanningen? Innan jag började ställa mina frågor förberedde jag mig noga. Ändå kände jag stor skepsis, eftersom jag visste att föräldrar ofta tyngs av skuld och skam om något gått snett. Med detta i minnet var jag förberedd på en viss försköning.

Redan 1997 lyckades jag få fram en del fakta, men genombrottet kom Mamma Christine den 26 februari 2010, då jag genom Riksarkivet och Mosaiska församlingen fick möjlighet att få reda på familjehemligheterna. Helt plötsligt öppnades tidigare stängda dörrar och gav mig tillfälle att få svar. Jag beställde allt som gick att få ut av Riksarkivet, Judiska församlingen och Säpo. Sammanlagt har jag läst drygt 450 dokument.

Tillsammans med dessa papper har jag undan för undan lagt mitt pussel och kompletterat med efterforskning på nätet. Och en dag när jag satt vid mitt röriga skrivbord och försökte ordna papperen i kronologisk ordning, råkade min blick fastna på några rader. Dokumentet som jag höll i min hand beskrev ett av alla de förhör som Josef hade gått igenom. Under just det här förhöret ställde en tjänsteman följande fråga till honom: – Hur blev ni behandlad i lägret?

Svaret var: – Jag orkar inte berätta! Det skulle bli en hel bok!

Den meningen fick mig att ta beslutet, att en dag skriva och berätta hur ett krig inte bara påverkar en hel värld, utan också en man, hans fru, barn och slutligen en hel släkt. Nu är boken påbörjad och tillsammans med förhörsprotokoll, mina minnen, dokument, och samtal med min mor är grunden klar för hur boken ska utformas. Jag tänker inte hävda att detta är den enda sanna skildringen. Boken är min historia om hur jag upplevde min barndom och därmed min sanning.

11

J

ag föddes den 23 mars 1956. I passet står det att Toarp är min födelseort, men jag föddes på ett hyggligt gammaldags BB i Borås.

Toarp är en by, ett par mil söder om Ulricehamn, och när jag var cirka tre år gammal flyttade familjen från Toarp till Borås.

Ett av mina starkaste minnen är min fars bruna sulade inomhustofflor av skinn. Är det konstigt att minnas ett par inomhustofflor? Jag minns också att han alltid var klädd i linne, vit skjorta och byxor med pressveck, men inte av vilken kvalitet eller färg.

Linnet skymtade fram under hans vita skjortor, men det är tofflornas färg och modell som jag tydligt kan se framför mig. Liknande modeller finns ute i handeln än idag och varje gång jag ser Ramona 2 år dem får jag en rysning. Anledningen till att jag minns tofflorna är att han inte bara använde dem att gå i utan också att slå med.

Jag kommer ihåg, att varje gång jag fått tillåtelse att vara ute och leka och var på väg hem skakade jag av skräck utanför dörren till vår lägenhet.

Samtidigt som kroppen skakade och hjärtat bultade höll jag ett krampaktigt tag om husnyckeln, som hängde i ett snöre om min hals. Trots att jag hade en dörrnyckel var jag inte betrodd att öppna dörren, utan att först ha ringt på och av erfarenhet hade jag lärt mig att inte upprepa ett misstag. Ibland tog jag ett djupt andetag, höll andan och lade örat mot dörren. Jag lyssnade efter hans steg, hans röst eller vad som helst som skulle bekräfta att någon var i lägenheten. Han kanske inte var hemma! Hörde jag hans steg tryckte jag mig intill väggen och funderade på hur jag skulle bete mig. Skulle jag låtsas som om allt var normalt? Men allt var ju normalt, åtminstone för mig. Jag visste inte om något annat liv än det jag hade. Om han öppnade dörren och stirrade på mig, skulle det kunna bli en fördel för mig om jag tittade ner i golvet och undvek hans stirrande blickar? Hur jag än ansträngde mig för att hitta en bra strategi, stod jag alltid som förlorare när dörren öppnades.

Ibland tittade han på mig, nickade och försvann tillbaka in i köket. Ibland kunde han luta sig fram och smeka min kind. Varje gång han lutade sig fram 12

ryggade jag instinktivt tillbaka. Var det så att han enbart smekte min kind andades jag trots det aldrig ut. Min kropp slappnade först av en smula när han vänt mig ryggen och jag kunde höra att han återvänt till något av sina två favoritställen, sin plats i köket eller till sin fåtölj i vardagsrummet. Vid tillfällen när han stirrade på mig med vild blick förstod jag vad som väntade och försökte skydda mitt ansikte och huvud.

Oavsett vad som än hände stod jag stilla, hörde mitt hjärta dunka och ljudstyrkan spred sig upp till öronen. I smyg ansträngde jag mig att observera hans kroppsspråk och på samma gång undvika hans genomborrande blick.

Rädslan inför att möta hans blick, om så bara för bråkdelen av en sekund, var större än att inte göra det. Men möttes våra blickar var sannolikheten stor att han skulle se skuld i min. Jag hade alltid känslan av att ha gjort något som i hans ögon varit opassande? Oftast försökte jag koncentrera mig på hans tonfall. Befann sig röstläget i ett lågt morrande höll jag andan. Mitt i hjärnans kaotiska centrum, där jag ständigt sökte efter svar, fanns alltid en rädsla att jag kanske missat någon av hans signaler. Hade han ställt en fråga?

Och hade den varit riktad till mig?

Fjättrad av ångesten vågade jag inte ta första steget. I stället inväntade jag alltid hans kommando. Vi var som ett parti schack, där hans position var den vita kungen. Idag kan jag inte säga om det var kraften i slaget eller slaget i sig som gjorde mest ont. Det jag däremot glasklart minns än idag är rädslan av att befinna mig i hans närhet och att rädslan var konstant. När slagen haglade försökte jag skydda mitt ansikte och huvud samtidigt som jag febrilt funderade på hur jag skulle ta mig bort. Ibland var ett enda välriktat slag allt som krävdes för att han skulle bli nöjd, men ibland slog och slog han som i blindo och inte förrän jag genom att pressa mig längs väggen i hallen, ömsom krypande ömsom hukande, lyckades ta mig till mitt rum, upphörde slagen och han vände mig ryggen.

Det var först efter min sejour hos psykologen som jag på allvar insåg att ingenting av det som hade hänt i min barndom varit mitt fel. Hur jag än hade betett mig hade det inte gjort någon skillnad. Hans vrede var egentligen inte riktad mot mamma, min bror eller mig. I den värld han levde i var frågor och svar ointressanta. Han var inte kapabel att lyssna, men hur skulle jag, som det barn jag var kunna förstå detta?

13

– Följ med mig, sa Anselma.

Hon pekade på Selma och uppmanade Christa att lyfta upp henne i sin famn. När alla verkade vara redo började Anselma gå genom huset och likt lämlar följde barnen efter. Hon stannade inte förrän de var framme vid bakdörren som ledde mot skogen. Hon öppnade dörren på glänt och kikade ut åt båda håll. Med en handrörelse visade Anselma att barnen skulle göra sig beredda. Klädda i mössor, vantar och varma ytterkläder skyndade barnen efter sin mor. Under den snabba gångmarschen kastade hon nervösa blickar över axeln. Halvvägs över gårdsplanen ökade Anselma takten och visade barnen vart hon ville att de skulle ta vägen.

– Spring allt vad ni orkar mot skogen! Skynda er! Jag kommer snart, men först ska jag se till att ingen följer efter oss, sa Anselma och knuffade iväg dem.

Barnen tumlade iväg och sprang i riktning mot den täta skogen. Christa höll Selma hårt i famnen och för varje steg hon tog stirrade hon ner i marken. Det sista hon inte ville göra i den här stunden var att trilla omkull med sin syster. Ingen av barnen vågade stanna förrän de var övertygade om att de var tillräckligt djupt inne i skogen och inte skulle bli upptäckta. En kvart senare hade Anselma hunnit ikapp dem, tagit Selma ur Christas armar och nu visade hon barnen vägen.

Efter att ha vandrat i flera timmar utan uppehåll hade Selma börjat gny och gnyendet blev allt högljuddare. Christa kände sig fullkomligt urlakad och ville helst av allt bara lägga sig ner och sova, men Anselma gav henne ingen ro. Det gällde att hitta gömstället! Efter ytterligare en kilometer passerade de en liten by och Christa önskade sig ingenting hellre än att komma in i ett hus, få mat och sova, men Anselma fortsatte rakt genom byn.

– Hälsa på alla ni möter och uppför er som vanligt, väste Anselma ur mungipan.

Den första person de mötte var en gammal kutryggig tant, som för varje steg tungt lutade sig mot en knotig pinne. Den gamla kvinnan lyfte knappt på huvudet när de passerade. Bakom det sista huset i byn låg ytterligare en stor skog och de vandrade in. I samma sekund Christa tog steget som övertygade henne om att hon nu skulle ramla omkull av utmattning, stannade Anselma och spände sina blå ögon i Christas bruna.

– Här ska vi stanna! Till vänster om de tre granarna finns en grotta och där ska vi gömma oss, sa Anselma och gick i riktning mot ett buskage. Plötsligt försvann hon mellan de täta buskarna. Christa stod stilla och vågade inte röra sig. Lika snabbt som Anselma försvunnit, lika snabbt var hon tillbaka.

Hon viftade uppfordrande med händerna. Barnen skyndade sig att lyda. När 64

de funnit sig tillrätta i grottan tog Anselma barnen till sig och förklarade vad som skulle hända.

– Vi kommer att stanna här så länge det krävs. Christa, du tar hand om barnen! Jag ska gå bort till den där bondens hus och höra med honom om det finns arbete för oss. Under tiden vill jag inte att ni går för långt bort från grottan. Förstått?

Christa nickade och kände suget i magen. Hon var hungrig, jättehungrig.

Kanske var Anselma borta en timma eller två, men när hon kom tillbaka bar hon på en säck med potatis, ett stycke bröd och ost. Hon portionerade ut maten och samtidigt som de åt berättade Anselma att hon skaffat arbete hos bonden. Alla skulle hjälpa till och som betalning fick de äta sig mätta.

Det var de krav Anselma hade ställt och bonden hade gått med på dem. Det var maj månad och det fanns mycket att göra hos bonden. Varje dag från att solen sträckte ut sina morgonstrålar tills att strålarna bröts över ängarna arbetade familjen så hårt de kunde. Vecka lades till vecka och snart var de i slutet på sommaren. Inte förrän i slutet av augusti månad ansåg Anselma att de kunde återvända till Ernsts hus. De hade arbetat hårt, men i gengäld hade de kunnat äta sig mätta varje dag.

Dagen då de återvände till godset kändes befriande, men lugnet varade inte länge. På vägen fram till gården mötte de ryska soldater till fots. Varje soldat ledde en ko vid sin sida. Christa kände igen en av kossorna som en av dem på Ernsts gård och förstod inte varför soldaterna ledde korna i motsatt riktning. En av soldaterna hejdade Anselma.

– Kan ni mjölka kor, frågade soldaten.

Anselma nickade.

Soldaten skrek ut något på ryska och strax därpå kom flera soldater springande och i händerna höll de hinkar.

– Här! Ta hinkarna och mjölka, beordrade soldaten Anselma.

Hon tog hinkarna och delade ut dem till de av barnen hon visste klarade av det. De mjölkade korna under tiden soldaterna stod bredvid och skrattade. Vid flera tillfällen möttes Christas och Anselmas blickar. Christa var rädd och hennes händer fumlade med spenarna, men blickarna som hon fick av sin mor invaggade henne i att de var säkra. Efter vad som kändes som en evighet hade de lyckats mjölka alla kor och Christa var skakig i benen. Hon lutade sig försiktigt mot kossan och tyckte att det var skönt att känna kons varma och lena hud. Blicken hade hon fäst på gruset på vägen. Plötsligt kände hon hur kon började röra på sig och hon tog ett steg åt sidan. Soldaterna tog med sig korna, mjölken och fortsatte i riktning mot Wismar. Christa andades lugnare när hon såg deras ryggtavlor försvinna bort.

65

Inne i huset förstod Christa att allt inte stod rätt till. Omkullvälta pallar, två stora kärl som användes till att koka potatis låg bakom köksdörren och klumpar av lera låg utspridda på golvet. Anselma svor en lång ramsa.

– Alla får hjälpa till att städa! De förbannade kommunisterna stal inte bara våra kor, de har tagit allt annat av värde också, skrek Anselma vredgat.

Fyra dagar senare började Christa åter känna igen sig i huset. De hade putsat, sopat och bonat hela huset från golv till tak. På eftermiddagen kom en granne på besök och med sig hade han ett brev till Anselma. Med viss svårighet läste hon brevet och bad därför grannen närmare förklara vad där stod.

Christa hörde mannen säga att Ernst Witt inte fick lov att komma hem och därför bad Ernst om Anselmas hjälp. Han ville att hon skulle komma och vittna om vem han var, att han var gift och hade barn som skulle försörjas.

När grannen hade lämnat dem kallade Anselma till sig barnen.

– Jag måste åka iväg i ett par dagar och du Christa får ta ansvaret för dina syskon, sa Anselma.

Christa nickade, drog efter andan och skulle precis ställa frågan varför.

– Jag kan inte förklara, sa Anselma.

Därmed var saken ur världen och alla återgick till sina arbetsuppgifter.

Flera år senare berättade Anselma för Christa att hon tvingats att muta den ryske kommendanten med guldringar och konjak. Smyckena och spriten hade hon grävt ner bakom svinstian första gången de anlände till Ernsts hus. Tante Clara hade vid flera tillfällen sagt till Anselma: Om du skaffar dig sprit och guld kan du, om det skulle bli så illa, rädda ditt och dina barns liv, men vad du än gör så berätta aldrig för Ernst eller någon annan att du har det eller var du gömmer det.

Tante Claras ord hade visat sig bli verklighet. När Anselma anlände och vittnade att hon var Ernst Witts hustru, att han hade ansvaret för fem egna och även hennes barn, räckte inte vittnesmålet till att få honom fri. Enbart tack vare konjaken och guldringarna slapp Ernst bli fånge och skickad till Sibirien.

Fram till november 1946 stannade Anselma kvar hos Ernst med barnen, därefter lämnade hon honom. Hon tog med sig sina barn och återvände till Rostock. Kriget hade förstört ytterligare en människa. Ernst blev sig aldrig lik igen. Den Ernst, som lämnat henne för att kriga, var inte samma person som återvände hem och Anselma orkade inte lappa ihop honom. Hon var själv i behov av hjälp, men det fanns ingen.

Väl i Rostock slog sig familjen ner i ett slags uppsamlingsläger. Bostaden var ett till hälften sönderbombat hus, där en mängd familjer och enskilda samlades i väntan på att få ett eget boende. Christa mindes att på kvällarna, när de satt tillsammans med andra familjer, lyssnade hon till de vuxnas 66

berättelser om vad som hade hänt. En del familjer hade valt att stanna ända från det att bombningarna inleddes och kunde berätta vem som varit ansvarig för bombraiden. Mannen var flygmarskalk och hans namn Harris 20.

Under fyra nätter hade hans mannar bombat Östersjöhamnen och Rostock sönder och samman. I hamnen fanns en flygplansfabrik och den hade varit målet för bombningarna, men den klarade sig förhållandevis oskadd. Bomberna hade fallit dag som natt, vilket hade omöjliggjort alla former av ett normalt liv. Alla hade varit dödsförskräckta och många hade omkommit i bombregnet, som mer eller mindre fick Rostock att gå upp i rök.

En av de värsta historierna Christa hörde var, att engelsmännen hade släppt ner dockor från flygplanen. Dockor som flickor hade sprungit fram för att plocka upp. Dockorna förvandlade de små flickorna till brinnande facklor, eftersom dockorna visade sig ha varit fyllda med napalm.

20 Sir Arthur Travers Harris, baronet, född 13 april 1892, död 5 april 1984, allmänt känd som “Bomber” Harris eller (även inom RAF) som “Slaktaren” Harris, var befälhavare över Bombkommandot i Royal Air Force (från 1941) och flygmarskalk under andra världskriget, Air Marshal 1 december 1942, Air Chief Marshal 16 augusti 1944 och Marshal of the Royal Air Force 1 januari 1946.

(Wikipedia)

67

Ändhållplats Sverige är en rättfram och brutal faktabok och självbiografi av Ramona Fransson. Den belyser problemen med utanförskap för människor som flytt krigets fasor i hopp om en bättre livssituation i Sverige. Den skildrar också vilken avsky ett barn kan få uppleva som är frukten av två motpoler.

Boken inleds med berättelsen om faderns liv, av judisk börd och född i Polen. Därefter följer historien om hur modern, född katolik i forna Östtyskland upplevde andra världskriget med antisemitism och slutligen flydde till Sverige. Slutligen skildras Ramonas brutala uppväxt med både fysisk och psykisk misshandel från fadern sida.

Vid åtta års ålder började faderns bäste vän, utsätta henne upprepade gånger för övergrepp och än idag är det ett frågetecken hur detta kunde ske, då fadern alltid var hemma när det hände. Till slut blev familjelivet outhärdligt och vid femton års ålder flydde Ramona hemmet. ”– När man syr i skinn måste man ha en speciell symaskin, sa han och stoppade tillbaka den benvita skinnkappan med svarta skinntrådar invävda i rockslaget.

Jag minns att han såg väldigt glad ut, verkade mycket stolt och förväntansfull inför att börja sälja sina hantverk. När han visade fram skinnkappan, var jag noga med att hålla händerna bakom ryggen.

Om jag råkat nudda med händerna på kappan och lämnat fläckar visste jag exakt vad som skulle ske.”

Hur blir man hel som människa?

Hur ska man våga möta barndomens fasor?

Ramona Fransson vågade till slut ställa frågorna.