9789186413040

Stannf책glarna

Inger Henricson

– Här ske vi bygg!

Han trampar till med foten, som om han kan sätta sitt bomärke med hälen och allt därmed är godkänt och klart. Granskogen står tät och mörk omkring dem, trots att de befinner sig högt uppe på berget.

– Kom! säger han och tar hennes hand. Han är så ivrig, drar henne efter sig upp på en stor stenhäll. Den är alldeles slät, inte ens mossa växer där.

– Se bortöver! Han sveper med hela armen. Har du sett nåt fin­ are?

Dalen öppnar sig mot söder. Hon ser bergen torna upp sig bak­ om varandra, blå, blåare, blåast, tills de bleknar och suddas ut långt borta vid horisonten. Är det så här fåglarna ser jorden, när de tysta glider omkring högt däruppe under himlavalvet?

– Ser du Långholmen?

– Det måst vara den.

Hon pekar på en lång, smal, barrskogsbeklädd ö, som med sin mörka grönska tydligt bryter mot det silverglittrande vattnet i älv­ en. Den vidgar sig här och bildar en sjö. Till höger om ön på andra sidan sjön har Johans föräldrar sin båtlänning. Hon kan till och med se båten som vem som helst kan använda för att ro över till Rönnviken när de vill hälsa på dem.

– Hur gammal var du när ni kom till Rönnvika?

– Nio.

– Det var, få se … tjugotre år sen?

– Du var snabb. Men det stämmer. Det var vi som döpte den till Rönnvika.

– Hur kom ni på det namnet?

– Det växte så mycke rönn där. Int för nåt annat.

– Rönnbär kan man äta, det har mor lärt mig. Då blir man int sjuk så lätt.

– Men usch, dom är ju så besk.

– Det är väl därför dom är bra, säger hon och skrattar åt hans min.

Han tar henne om midjan och lyfter henne högt i luften. Han är någon tum kortare än henne men så stark, så morsk, så stolt och så säker på sin sak. När han släpper ner henne håller han henne så tätt intill sig att hon blir blyg.

– Tänk när vi har röjt så vi ser fritt över nejdn. Då har vi finaste utsiktn i hela sockna.

– Men int kan vi väl hugg ner skog hur som helst, är det int olag­ lit?

– Vi ske sök tillstånd förstås. Det sägs att statn ske släpp till mark åt dom som vill bosätt sig och odla i skogen. Dom ske kallas krono­ torp för att dom byggs på statens mark. Kronomarken. Eller vår mark, för det statn äg, det äg vi allihop. Du å.

– Jag? Skull jag äga nåt av den här marken?

Hon ser sig omkring. Så dumt!

– Det är just vad du gör. Du och jag, lika mycke som alla andra.

– Som länsman och prostn?

– Jajamän. Du äg lika mycke som länsman och prostn. Eller, om man vänd på det, dom äg int nå mer. Det är det folk int har för­ stått.

Han lyser av stolthet över att ha funnit en så vacker plats för de­ ras blivande hem. Hon kan se att han i tankarna redan börjat röja marken och planera för boningshus, ladugård och lador.

– Här Kristina, här på Klippsta ske vi ha vårt kronotorp.

Hon sjunker ner på hällen. Om hon bara ägde hälften av hans säkerhet och iver! Själv är hon bara trött. Hon skulle kunna lägga sig ner och sova flera dagar i sträck. Därtill kommer att hon mår så illa.

Han skuggar med handen och spanar neråt slänten. Så tar han några snabba steg, böjer sig och plockar små, röda bär som han sam­ lar i sin vänstra kupade hand.

– Blunda! Kan du giss vad det är?

Han håller handen mot hennes näsa och mun. En doft av som­ mar, sol och sötma slår emot henne. Hon blir så glad att hon slår ihop händerna och ropar: – Jolbära? Det är jolbära! Dom är dom godaste bär jag vet! Dom är bra för blodet, det säger mor.

– Då får du allihop! Du som ske äta för två igen.

– Har du märkt det? Hon rodnar.

– Ja, det är klart. Jag hör hur du kräks. Det är int bra att du som behöv all mat du kan få måst kräkas upp den.

– Det är int så farlit, det är bara på morron.

Hon sträcker sig efter hans hand och säger: – Kom, sätt dig. Hällen är varm.

– Det är sola. Den värm opp hela berget här bakom och värmen hålls kvar i jorden och stenarna långt in på höstn. Det är ett bra läge.

– När jag var litn, innan far … jag menar då, när vi bodde på Skir­ sjöedet, där fanns det en stor sten mitt på gårdn. Vi barn lekte ofta omkring den. Jag minns hur varm den var den å.

Hon ser hastigt ner på händerna.

– Ibland undra jag om det finns barn därborta nu som klättra och lek på den stenen. Om dom har lika roligt …

– Du tänk ofta på den tidn? Han lägger armen om hennes axlar.

Hon svarar inte. Nickar bara och fortsätter att se ner på händerna.

– Vi måst skaff oss nåt eget. Med två ungar kan vi int bo kvar så länge till hos far och mor. Det är trångt där redan nu.

Hon blir förskräckt. Här finns ju ingenting. Vad menar han?

– Hit upp? Men jag vill int bo i en jordkula.

Hon säger det mycket tyst men han har hört, hon ser att hans ögon skiftar färg och musklerna i ansiktet stramar till. När han sva­ rar är det ändå i vanlig ton.

– Nä, det ske vi int göra. Jag har fått en koja av en bonde i Tåsjö och jag får låna hans häst för att dra hit den till vintern när jag kan köra över isn. Den är lätt att timra upp. Nästa sommar flytt vi in.

En koja? Är det sant? Har han blivit lovad att få en riktig tim­ merkoja, som han kan sätta upp där han nyss så bestämt satte ner klacken? Ett hus, litet, men ändå? Ett hem för lille Erik som ligger och sover i kammaren nere i Rönnviken, medan Sara tittar till ho­ nom? Ett hem för det nya liv som växer inom henne? Ett alldeles eget hem?

Hon lägger sig ner och känner stenens värme i ryggen. Hjärtat bultar av glädje och förväntan. Erik och barnet hon bär på skulle kunna leka här på hällen. Det där lilla huset, och så en ladugård med ett par kor, några höns, ett trädgårdsland förstås och … Hon stryker sig över pannan. Har hon fått solsting? Värmen från sten­ hällen under henne, de söta bären och Johans iver har smittat av sig, så hon ser i syne.

Han sitter bredvid henne och pratar och planerar och talar så övertygande om deras gemensamma hem att hon åter blir rådvill. Är han verkligen säker på att de kan flytta hit? Han känner hennes tvekan och tystnar, blir nästan förlägen. Lägger sig intill henne och stryker försiktigt med handen över hennes mage. När han åter tar till orda finns det ett stänk av oro i rösten.

– Vill du int bo här, du därinne?

Hon drar fingrarna genom hans sträva, ostyriga hår.

– Jodå, det tror jag visst. Bara vi int gör nåt olaglit.

Han sätter sig hastigt upp, stöder armbågarna mot knäna och lu­ tar pannan i händerna.

– Kristina. Sanningen är att om vi int tar oss ett kronotorp, så måst vi emigrera till Amerika. Det finns ingen framtid för oss här.

Vi har inga pengar, så vi kan int köp oss ett jordbruk, och att göra som far min …

Han reser sig och slår ut med armarna.

– Jag vägrar att göra som far min och arbet mig fördärvad live ut för nån giri bonde. Det måst du begrip!

Nej nej, hon vill inte heller råka ut för det. När hon var piga hos moster Maria i Röström hörde hon talas om Erik Orsns och Saras öde. Det var något om ett stort svek och att hela familjen fick bo i en grotta i jorden första tiden i Rönnviken. Hon vet inte riktigt vad som var orsaken, det som gjorde att de tvingades hit och fick odla upp mark i skogen från ris och rot. Ingen vill tala om det, inte ens

Johan vill förklara. Han blir mörk i ögonen och tystnar så fort hans föräldrars liv kommer på tal. Hon ångrar det där med jordkulan.

Många av deras vänner och två av Johans bröder tänker emigrera.

De vill att hon och Johan ska följa med. Men lämna Sverige? Nej! Hon har hört om den farliga överfarten i trånga och smutsiga last­ rum på båtarna. Många blir sjuka och dör utan att ens hinna stiga i land. Livet i Amerika är nog inte heller så lättsamt som det påstås.

För fattiga människor är livet aldrig lättsamt någonstans, det enda som gäller är att arbeta, arbeta och åter arbeta.

Hon reser sig och går bort till honom, där han står med armarna hårt i kors och ser ut över sjön. Hon lägger en hand på hans axel och en kind mot hans skuldra.

– Nä, jag vill int heller emigrera. Det vet du. Om du kan få tag på en koja så flytt vi hit. För vart skull vi annars fara?

Hon går några steg efter honom på väg ner från berget och ser på hans starka, smidiga kropp. Han kliver inte på stenarna men bryter inte en kvist, rör sig mjukt och ljudlöst mellan träden. Han orkar allt och tycks inte vara rädd för någonting.

Själv är hon rädd för det mesta. Särskilt för makthavarna, över­ heten. När hon var utauktionerad hos bönderna i Tåsjö fick hon nästan dagligen höra att hon ingenting var värd. Ett fattighjon skulle arbeta, lyda och böja sig. Hur var det med far? Tvingades han att böja sig? Det är svårt att veta, hon var för ung att förstå. Men av skvallret i byn hon fick höra när hon blev vuxen, var det nog inte för överheten han gav vika. Kanske mer sin egen svaghet. Som van­ ligt när hon tänker på far vill hon bara gråta.

Mor Stinakajsa? Jo, hon har fått böja sig, men hon är inte böjd.

Hon har alltid burit ett starkt brinnande ljus inom sig. Hon bär det än. Hur är det möjligt?

Och Johan? Nej, han har nog aldrig behövt ge med sig. Om nå­ gon skulle tvinga honom till det, skulle han antagligen ställa sig mitt i blåsten, vända sig mot vinden och med rak rygg hävda sin rätt. Om han så skulle gå under på kuppen. Hon beundrar den sidan hos honom, men är också rädd för den. Det förväntas att en fattig människa underkastar sig. Om hon inte gör det, vad händer då?

Det var några veckor efter midsommar. Ungdomarna i byn sam­ lades som vanligt till lördagsdansen på Kullerbacken. Stinakajsa gladde sig extra den här kvällen, för hon hade precis sytt sig en ny klänning. Den var grå, med ett snävt liv och en vit spetskrage. Ett sånt bestyr det hade varit att sy i alla små knappar och göra alla knapphål från midjan hela vägen upp till halsen. Kragen hade hon fått sprätta upp och sy om flera gånger innan den låg så där tätt och fint runt halsen. Mor hade berömt henne för att hon lyckats så bra med just kragen. Hon blev glad. Det var inte ofta mor sa något be­ römmande varken till far eller till henne och småsyskonen.

Fylld av förväntan gick hon stigen över ängen. Musiken hördes på långt håll och hon kunde inte låta bli att ta några glada danssteg.

Den långa, vida kjolen svepte så härligt kring benen. I kväll ska den få virvla! I kväll vill jag dansa tills sola går upp.

Hon hade hört talas om att det kommit en man söderifrån. En­ ligt flickorna hade en like till karl aldrig skådats förr i socknen. Hon log för sig själv. Tänk att falla för någon bara för att han kom söder­ ifrån! Nog är man väl ändå bra tossig då?

De stod i små klungor. Det var flickorna från Tåsjöedet och Mon, från Karbäcken och Brattbäcken, och så förstås från själva kyrkbyn.

Pojkarna svepte som myggsvärmar fram och tillbaka och sneglade på dem i smyg, medan hon och de andra flickorna låtsades vara helt oberörda. Som om ingen såg dem.

Hon kunde se Fridolf från Brattbäcken, honom brukade hon all­ tid få dansa med. Och där var Hilmar från Granberget och Nikanor, som sög tag i midjan och lyfte så man knappt nuddade backen. Jo, nog skulle kjolen få vädras i kväll.

Musiken tystnade. Hässjorna borta på Jontes storlägda glödde som guld av de sista solstrålarna. Det doftade torkad klöver och ti­ motej. Några svalor drog pilsnabbt över björkdungen där spelmän­ nen stod, och långt borta vid Tåsjöbergets fot hördes olika toner av koskällor.

Hon fick se en främmande man gå fram till spelmännen. Han var vänd ifrån henne, hon kunde bara se hans hår som tycktes tävla med hässjorna att lysa i kvällssolen. Det började viskas omkring henne.

– Se, där är han!

– Han var här förra lördan å, sa en av flickorna från Mon. Han dansade inte, stod mest och titta på spelmännen. Han kanske int kan dansa?

– Han är då lång och grann i alla fall, sa någon.

– Jag skull vilja kamma han, sa någon annan. Som håre nu ser ut liknar det en förvildad rågåker.

– Jag har sett ögona hans. Dom är svarta som kallkälla bakom Jon Ers lagårn, sa en tredje.

– Men mun, sa ännu en, den är rent oanständi. Läppa är så vek så man skull tro att dom satt på ett kvinnfolk.

Hon såg nyfiket åt hans håll just som han vände sig om. Om det var ur hans eller hennes ögon som blixtarna sköt visste hon inte, men hon blev så omskakad att hon måste grabba tag i närmaste arm för att inte benen skulle vika sig. Hon blev både rädd och upphetsad och visste genast att honom skulle hon inte undgå.

Han bjöd inte upp till dans. Vände i stället ryggen åt dem alla och tog några steg in bland björkarna. Där böjde han sig ner och lyfte upp en fiol ur ett svart fodral. Det gick ett sus genom församlingen – en spelman!

Utan att skänka någon en blick satte han fiolen till hakan, drog några prövande drag med stråken, la huvudet på sned och lyssnade, vred på skruvarna vid fiolhalsen, lät stråken åter glida över sträng­ arna och lyssnade igen. Han gick fram till de två spelmännen. De talade en stund och nickade och samtalade igen, innan de började

spela alla tre. En polskas mjuka toner flög över ängen. Hon hade hört den många gånger förr, men nu slingrade den sig häftigt runt i kroppen, och lekte och smekte henne varm och vek. Som om hon ertappats med något skamligt vände hon sig skyndsamt bort för att ingen skulle se hennes blossande kinder.

Kvinnorna kunde inte släppa honom med blickarna. När han själv någon gång såg upp från fiolen, var det mest för att se på de andra spelmännen. Ändå hade hon en känsla av att han registrerade alla hennes rörelser, som om han fångat in henne med en osynlig lina.

När han spelat i flera timmar la han plötsligt ner fiolen och gick fram till henne och bugade sig. Det gick ett sus genom alla flick­ orna. Han hade gjort sitt val. Av alla han kunde få valde han henne.

Henne! Stinakajsa! Hans grepp om midjan var djärvt. Hon kände hettan i bröstet flamma upp med sådan styrka att hon var nära att förlora sansen. Och nog kunde han dansa. De virvlade runt i pol­ skor och valser, hambo och polketter. Inte förrän solens första strå­ lar bröt fram bakom Alberts loge släppte han henne. Men innan dess hade hon svarat ja på hans enträgna begäran: – Jag måste få göra sällskap med dig en bit på hemvägen.

När hennes förhållande med spelmannen från Ervalla kom ut i byg­ den, förstod hon att ryktesvindarna släpptes loss. Att de drevs upp till stormstyrka när folk fick veta att storbonden Mårten Hansson hotat att göra sin dotter arvlös begrep hon också. Vad bekom det henne!

Mor grät och bad henne besinna sig.

– Förstå du int Stinakajsa, att en sån där int är nåt å ha?

Men vad brydde hon sig om fars hästar, kor och slåtterängar el­ ler mor Erikas porslin och linnedukar, när spelman Anders-Gustav ville ha henne? Han spelade så hon blev sanslös! I hans varma famn hade hon inget som helst behov av fars och mors präktiga, tråkiga arvegods.

Förresten, varför dög han inte? Han var ju murare också? Och dessutom eftertraktad! Det sas att han hade det där rätta sinnet som gjorde mursleven till en pensel. Det blev inte bara starkt och rejält, det blev vackert.

– Syns det?

Han tog några steg bakåt och granskade henne.

– Du är smal som en vidja, Lill-Stina min. Inte kan prosten se att du bär på en prins.

– Och om det blir en prinsessa?

Han skrattade och kysste henne på hakan.

– Då gör vi flera. Jag gör så många du vill. Men nu får vi skynda oss.

Prosten stod utanför kyrkan med postillan i handen. Han pekade på fiolen.

– Vad tänker du göra med den?

– Jag ska spela när vi går in. Vi har ju ingen annan musik.

Prosten sträckte på nacken och rätade till sin krumma rygg så mycket han förmådde.

– Ett sådant Djävulens instrument släpper jag inte in i Herrens hus.

Hon såg hastigt på Anders-Gustav. Nu blir han vred, tänkte hon, kanske vill han att vi bara går. Men han gav bara upp sitt sorglösa, klingande skratt, bugade sig och sa: – Åhh, jag ber om ursäkt, herr prost. Jag glömde hur farligt det kan vara för prosten att komma i närheten av bockfoten. Den kan ju smitta!

Prosten vände sig tvärt och gick in i kyrkan.

– Låt oss få det här undanstökat. Vittnena väntar.

Efteråt åt de middag i gästgivaregården, bara de två. Så lycklig hon var! Så svindlande lycklig.

* Det blev ingen prins. Han visade ingen besvikelse, kysste den lillas mun, lyfte henne högt i luften och ropade: – En prinsessa! Hon ska döpas till Kristina Charlotta.

– Charlotta?

– Ja, är det inte fint? Min mor hette Charlotta som andra namn.

Det bubblade av glädje i kroppen. Kristina Charlotta, ett sånt vackert namn! Han lyfte fiolen från väggen och spelade en vals. To­ nerna svepte i böljande, nigande cirklar runt om i rummet. Lilla Kristina vände sitt skära ansikte mot honom, plutade med munnen och gäspade.

– Ser du, hon tycker om att jag spelar för henne. Hon tycker om det!

Han såg ut som en liten pojke som just fått beröm. Solen lyste in genom fönstret och fick hans hår att glänsa som en gloria. Hon blundade och fylldes av bävan. Får jag verkligen vara så här lycklig?

Tänk om jag en dag blir straffad för att jag har fått uppleva såna höjder av salighet?

* Han kunde välja och vraka bland arbetsanbuden. Pengarna rann in, både till hennes hushållskassa och till hans egna behov, eller extra utgifter som han kallade dem. Ett och annat par läderstövlar och en svart väst tycktes höra dit. Hon bråkade inte. Han kom hem med klänningstyger och sidenband, kjoltyger och garn att sticka, virka och brodera med till henne.

En dag kom han hem med en vit krusskjorta, som han ville att hon skulle tvätta och stryka.

– Vad är det här, när använder du den?

– Vad tror du? En spelman ska väl inte se ut som en bonndräng?

Hon svalde och försökte förstå. Hon visste att det inte bara var som murare han var eftertraktad. När arbetet var färdigt skulle det firas och när det firades skulle det vara musik.

– Kan du tänka dig så lämpligt? sa han. Först murar jag, sen drar

jag på mig vitskjortan och spelar. Om dom betalar bra så spelar jag tills tuppen gal.

– Hur får du betalt?

Det svarade han inte på. Men hon förstod nu efteråt att det var där det började.

Han anlitades allt mer att spela på fester runt om i socknarna. Hon låg vaken på nätterna och väntade, stirrade i taket och grubblade.

För varje ensam natt beredde sig tvivlet plats och gjorde sig hem­ tamt inom henne, som en följeslagare hon fick räkna med. När han med tiden kom hem ville hon veta. Men han satte bara fiolen till hakan och spelade en sorgsen melodi och klagade med sin mest förtvivlade stämma: ”Stina, min Lill-Stina, varför är du så sträng?”

Och fast gråten stockade sig i halsen mjuknade hon och förlät. Hon förlät hans sorglöshet, hon förlät hans bortovaro, hon förlät och förlät och förlät.

Ju längre han varit hemifrån, desto fler presenter av olika slag öste han över henne och Kristina. Hon fick allt svårare att röra vid dem, de bar ingen äkta glädje. När Maria föddes blev han missnöjd.

– Ska jag aldrig få min prins?

Då begravde hon ansiktet i klutarna och bestämde sig för att vara tillgänglig så fort hon läkt ihop. Någon gång måste ju pojken kom­ ma. Någon gång.

Och visst kom han, lille Gustav. Stor och kavat och inte bara syst­ rarnas, utan också Anders-Gustavs kelgris. Det var som om intres­ set för dem alla återvände. Han kom hem efter avslutade arbeten, hjälpte henne med potatis- och trädgårdslanden, lagade gärdsgårdar och redskap och skördade hö till de två korna. Han talade till och med om att han skulle försöka köpa ut dem från livstidstorpet de bodde på. Det, som han lyckades få tag på när bonden Olaus-Petter i Skirsjöedet behövde mura skorstenen till sitt nya hus. För att få bo kvar skulle han göra arton dagsverken per år åt Olaus-Petter så länge han levde. ”Men det vore bra med ett eget”, sa Anders-Gustav. ”Så Gustav har nåt att ta vid.”

Två år efter Gustav föddes Hanna och efter ytterligare två kom Alma. Nu började han åter bli rastlös och stanna borta allt längre.

Under de ensamma nätterna göddes tvivlet. Hon hade hört att det

talades om honom i bygden. Hon försökte intala sig att det bara var elaka, illvilliga rykten, och avundsjuka förstås. För att han var så grann och levnadsglad.

När han var hemma var han irriterad och snarstucken. Han kla­ gade på maten och när hon sa att det var svårt att få hushållspeng­ arna att räcka, blev han sur.

– De har ju räckt förut? Är du slösaktig?

– Vi har fem barn nu och Kristina behöver snart nya skor.

Hon försökte verkligen pussla. De yngre fick ärva kläder och skor från de äldre. Men mat måste alla ha och ibland behövde även små­ flickorna Hanna och Alma något nytt. Skor och kläder nöts ju.

En kväll mitt i sommaren påpekade hon att det kanske var dags att hugga och forsla hem vinterns vedförråd. Då rusade han upp från stolen han suttit på och skrek att han inte orkade med alla krav. ”Krav?” skrek hon tillbaka innan hon hann tänka sig för. ”När senast gjorde du ett skapandes grand här hemma?”

Då tog han fälltäcket och gick ut på ladugårdsvinden och la sig.

Själv låg hon kvar i kökssoffan med torra ögon, stel och tom inom­ bords. Var det sant ändå, det som det tisslades och tasslades om på bygden? Dessa illasinnade rykten som smög som rådimma omkring henne, undanglidande och omöjliga att greppa, men med en kyla som trängde långt in i märgen.

Det antyddes att han hade en annan kvinna. Hennes Anders!

Hon skulle heta Albertina och bo i Nästansjö utanför Vilhelmina.

Såna detaljer som folk så tjänstvilligt försåg henne med gjorde det onda ännu värre. Att han hade andra kvinnor hade hon hört förut.

Hon kunde se scenen framför sig: hans speciella böjning på axlarna, stråk­en i handen och den där drömska, lätt frånvarande blicken som kvinnorna tävlade om att fånga. O ja, hon hade ju trånat efter den själv! Hon visste precis! Det sved och brände i bröstet, men tan­ ken på att de där kvinnorna antagligen inte betydde så mycket för honom gjorde misstanken ändå uthärdlig.

Men detta var svårare. Detta, att han allt oftare dröjde hos en och samma kvinna. Ryktet hade dessutom antytt att hon fött honom en son. När hon fick höra det, var det som om hon blev hängande i en snara. Levande, men ändå död. *

En dag i mitten av augusti gick hon ut i trädgårdslandet för att häm­ ta några späda morötter, som hon och barnen skulle ha till middag.

Det var kvävande varmt i luften. En tung, mättad doft av åkersenap från kanten av grönsakslandet hade lockat dit en mängd humlor.

De kunde väl inte se de mörka molnen på himlen i sydväst, ändå surrade de så hetsigt som om de kände av det kommande åskvädret.

Hon kände sig illa till mods. Det gjorde hon alltid när det drog ihop sig till åska. Särskilt otäckt var det om hon var ensam med barnen när blixtarna sköt över himlen och tordönet mullrade närmare och närmare.

Anders-Gustav hade inte varit hemma på tre veckor. Barnen frå­ gade efter honom. Vad skulle hon säga? Hon visste ju inte själv.

Hon hade precis knipsat av blasten på morötterna när några kon­ stiga ljud borta vid skogsbrynet fick henne att resa sig och titta dit.

Ut ur skogen, till höger om sommarladugården, kom en häst gå­ ende. Den drog en kärra med ovanligt stora hjul. Hästen hade ingen bjällra, så det enda som hördes var gnirket från hjulen och det dova trampet av hovarna. Bredvid kärran gick en man med svarta kläder.

Hästen hade också något svart, ett sorts skynke, över ryggen.

Olusten ökade, den som hon burit tidigare under dagen. Hon rös.

Det var något kusligt med ekipaget som sakta närmade sig. Till slut kom det så nära att hon kunde se att det låg något i kärran. Det var långt och smalt och även det var täckt av ett svart tyg. En tanke for genom huvudet att det där, det skulle kunna vara en människa …

Sen hörde hon någon skrika, högt och gällt. Det ville aldrig ta slut. Inte förrän barnen kom rusande ut ur huset gick det upp för henne att det var hon själv som skrek. Kristina var bara tolv, men måste ha förstått. Hon samlade sina syskon och drog snabbt in dem i huset igen.

När hon så småningom kom till sans, satt hon i kärran med hans huvud i sitt knä. Hans kläder var våta, de luktade dy och sjöbotten.

Ansiktet var blåvitt. Ögonen, de vackra ögonen, stirrade rätt fram, skräckslagna, som om fasan varit stor för det sista han sett. Munnen var det värsta. Den mjuka, veka munnen gapade vidöppen, som om han velat ropa något viktigt till hela världen, något som han tänkt säga förut men som nu kvävts och tystats. Hon försökte stänga den, men det gick inte att föra käkarna närmare varandra. Inte heller

kunde hon sluta ögonen, för ögonlocken satt fast. Då knöt hon av sig förklädet och la det över hans ansikte.

Kusken tummade sin mössa: – Han skull visst kappsim över Vojmåforsn i natt. Dom var två.

Den andre drunkna å. Han var yngre.

Som om det inte räckte, knyckte han på nacken, harklade sig och la till: – Ett är då säkert. Där spritn går in går vette ut.

Då sprängdes bröstet. Hon sjönk ihop över hans stela, våta kropp och viskade: – Gud hjälpe mig! Är Du barmhärtig, så hjälp mig! Hjälp mig nu!

* Hon kammade och kammade Marias ljusa, mjuka hår. Ångesten steg för varje gång kammen lämnade de lena lockarna. När skulle hon få röra vid hennes hår igen? När?

Maria skulle fylla tio om två månader. Hon är ju bara ett barn, ville hon skrika. Ser ni inte? Ett barn!

Hon delade håret mitt på huvudet och flätade två långa flätor.

Maria snyftade. Hennes egna händer skakade. Hon fick börja om två gånger med varje fläta innan hon lyckades fästa hårbanden och knyta rosetterna.

Så stod hennes dotter där, färdigklädd, och höll sitt knyte i hän­ derna. Hennes ansikte var uppsvällt av gråt.

– Måst jag stå på en kärra, mor? Jag vill int stå på nån kärra. Måst jag det?

– Nej nej, int behöv du stå på nån kärra. Hon hörde hur skrapig och tunn hennes röst var. Du ske bara stå så dom kan se dig. Dom ske se hur stor och duktig du är, så dom int kräv så mycke pengar.

Hon hade svårt att andas. Aldrig hade hon kunnat tro att hennes barn skulle gå på auktion. Utauktionerade som fattighjon! Hennes barn, fattighjon?

Kristina smög som en skugga borta vid dörren till kammaren.

Hon led med sin lillasyster, hade bett att få byta med henne, men kvinnan från fattigvården hade bestämt att det var Maria som skul­ le auktioneras ut först. ”Det blir svårare med den flickan. Hon ser

alldeles för blek och klen ut”, hade hon sagt om Kristina. Då hade Kristina glidit ut genom dörren och inte synts till på hela dagen.

Det skramlade ute på gården. En häst med kärra stannade vid den stora stenen och en man och en kvinna var på väg mot huset. Hon drog ett djupt andetag och sa så tyst att det knappt hördes: – Jag kunde int … Förlåt!

Maria kastade sig om hennes hals.

– Jag vill int mor, jag vill int!

Dörren öppnades. Hon tog ett steg tillbaka. Kände inte igen sin tonlösa röst: – Här har ni henne.

Så vände hon sig om och gick in i kammaren. Hon hörde hur yt­ terdörren slog igen, hur mannen smackade på hästen, hur kärrhjul­ en började rulla.

Det blev alldeles tyst i huset. Hon önskade att hon kunnat kasta sig i sängen och aldrig mer behöva vakna upp, men hon visste att Gus­ tav, Hanna och Alma hela tiden hade suttit i kökssoffan och sett vad som hänt. Hon vacklade ut i köket. Alma sög på en trasa. Hanna hade tummen långt inne i munnen och Gustavs kinder var våta och röda. De såg på henne med vidöppna, skrämda ögon.

Men var fanns Kristina? Hon såg sig om, rädd att hon sprungit bort igen. Då steg Kristina fram ur dunklet bakom skänken, gick utan ett ord bort till syskonen och tryckte in sig hos dem på det smala sofflocket. Alla fyra kröp ihop, omslingrade som i en ormgrop. Hon gick in i kammaren, hämtade en fäll och la över dem. Så sjönk hon ner på knä på golvet, slog armarna om dem och viskade: – Nu önsk vi oss nåt riktit fint. Om vi har tur går önskningen i uppfyllelse, om int nu, så nån gång längre fram i livet.

– I så fall önsk jag …

– Nej nej, Gustav, du får int tala om vad du önsk, då blir den int uppfylld. Och så måst ni ligga och blunda riktit, riktit länge.

Hon vyssjade lågt. Vyssjade och svalde, vyssjade och svalde. Efter en stund hörde hon hur alla fyra andades med lugna, jämna andetag.

Då reste hon sig försiktigt och smög ut på höskullen där hon be­ gravde ansiktet djupt i höet och skrek tills rösten inte längre bar.

Stannfåglarna Inger Henricson

Året är 1901 i Klippsta i Norrlands inland. Kristina och Johan är fat­ tiga, har ett barn och nummer två är på väg. Han har hört talas om att staten arrenderar ut en bit mark att odla upp. Alternativet är att bli flyttfågel till Amerika, men Kristina oroar sig för överfarten och Johan vill stanna nära sina föräldrar. Han ser ut den vackraste plats­ en i trakten och utropar: ”Här ske vi bygg! ” Kristina har svåra minnen av att auktioneras ut till lägst­bjudande och är ängslig, men Johan sätter igång med huset medan barna­ skaran växer. Två gånger river myndigheterna deras hem, men vän­ nerna hjälper dem att bygga upp det igen. Samtidigt d ­ eltar Kristina och Johan i arbetarrörelsens begynnande kamp mot skogsbolagen.

Till sist kommer det efterlängtade till­ståndet och livet blir lugnare, men sjukdom, svåra förlossningar och död är ständigt närvarande.

Stannfåglarna följer familjen till freden efter andra världskriget, då Kristina blickar tillbaka på sitt strävsamma liv.

Inger Henricson är bosatt i Dorotea.

Stannfåglarna är hennes debutroman och bygger på verkligheten. Klippsta finns! Se www.klippsta.se

www.bokverket.com