9789186293352

Jonas Cederquist

ta mig tillbaka

huset som trollade med tiden 2 1

Ta mig tillbaka

Huset som trollade med tiden 2 © Jonas Cederquist Utgiven av Blue Publishing Grafisk form: Sven Ljung Omslagsfoto: Mats Arvedson Korrektur: Johan Cederquist Tryckt på Scanbook 2016 ISBN 978-91-86293-35-2

ta mig tillbaka huset som trollade med tiden 2

av Jonas Cederquist

tack

Tack mina älskade döttrar Linnea och Amanda för att ni gett mig inspiration till boken.

Tack till klass 6A på Torsviks skola, Lidingö läsåret 2015/16

och till er fantastiska lärare Ulrika Lagerlund. Tack för läsning och värdefull feedback under skrivandet!

Tack Stellan Sjödén och Magnus Hagström för granskning av manus.

Tack Lisa Ekenberg för att du läste boken i förväg och tyckte om den.

Tack Sven Ljung, Stefan Lundström, Mats Arvedson och Johan Cederquist för fint samarbete!

4

1

Kvällen är kylig, den friska höstvinden nyper i Amandas kinder.

Hon går med snabba steg längs gatan, på väg hem ifrån Bianca. De har sett på film, bara de två. Emma sms:ade men verkade sur, skrev att hon inte kunde komma, att hon hade annat för sig. Hennes ord

kändes vassa. Emma valde att inte vara med, men ville heller inte

att Amanda och Bianca skulle vara tillsammans och ha mysigt ihop utan henne.

Gatan är lång men det är länge sedan Amanda tyckte att det var

farligt att gå hem ensam. Hon är stor nu, har börjat femman och till och med pappa förstår att han inte alltid behöver komma och

hämta henne, som han gjorde förut. Det lyser i alla hus, lamporna sprider ett tryggt ljussken i mörkret.

Utom i ett hus som är alldeles nedsläckt.

Amanda passerar det nybyggda men ännu tomma huset. Hon

kastar en blick in mot trädgården, där fallna löv smyger runt längs

gräset med ett lätt prasslande. Som om de hade eget liv. Huset har

stått obebott i två månader sedan det blev färdigbyggt i somras.

Det var en familj som skulle flytta in men som ångrade sig. Ingen

verkar veta varför. Amanda tyckte att de såg glada ut när de var och tittade på huset medan det byggdes. Hittade de ett annat hus

som de gillade bättre? Eller vad hände? Det verkade nästan som att något hade skrämt iväg dem.

Ett och ett halvt år har gått sedan det gamla huset på tomten

revs. Brittas hus. Som var gult, precis som det nya. Det hade 5

stått övergivet länge medan trädgården växte till en tät djungel.

Amanda tänker på hur rädd hon var när hon gick förbi huset när hon var liten. Hon minns också hur grävskoporna jämnade det

med marken och hur nästan hela trädgården skyfflades bort. Bara klätterträdet fick stå kvar. Sedan låg tomten obebyggd i ett helt år innan det nya huset byggdes och trädgården gjordes fin. Bara trädet stod kvar hela tiden, stolt och stadigt, och tålmodigt väntande.

Amandas och Brittas träd.

Britta, flickan som bodde där för länge sedan och dog i en

olycka när hon bara var nio år. Som över 50 år senare visade sig för Amanda och valde ut henne som vän. Ingen annan än Amanda kunde se henne. Amanda vet inte längre om allt var en dröm eller om hon verkligen träffade Britta. Kanske var hon bara den sista av

alla låtsaskompisar Amanda haft. Men någon var det hon mötte där vid grinden och som lockade in henne i trädgården, in till alla hemliga ställen som doldes bakom krokiga trädstammar och täta buskage. Nu är det bara hon själv som vet om hemligheterna. Efter att huset revs har Amanda inte träffat Britta.

Farmor var vän med Britta när de var barn och hon berättade

för Amanda om hur det gick till när Britta dog. Hon blev påkörd av en bil när hon sprang över gatan utan att se sig för. De hade bli-

vit osams, Britta blev ledsen och sprang iväg. Men farmor verkar inte komma ihåg saker längre. Efter att hon fick en hjärnblödning i

våras är det som att svarta hål har brett ut sig i hennes minne. Det gör ont att inse men hon är inte riktigt samma farmor längre.

Farmor har alltid varit en så trygg punkt i livet och det vill

Amanda inte förlora. Amandas farfar dog när Amanda bara var

ett år, utan att lämna ett enda litet eget minne åt henne. Och mormor och morfar bor i Skåne, med varsin ny familj sedan länge, och

Amanda träffar dem bara ett par gånger om året. De är snälla men hon känner dem inte som hon känner farmor, och de har så många 6

andra barnbarn. Bianca däremot har både sin mormor och morfar, och farmor och farfar, i Mälarhöjden. Lyckos hon.

Amanda nämnde Brittas namn för Emma och Bianca en gång.

De undrade vem hon var och Amanda lovade att berätta en dag.

Nu har de glömt det för länge sedan. Om hon ändå skulle avslöja en hemlighet, vilken som helst, skulle det nog bara bli för Bianca.

Inte för Emma.

Inte nu längre.

Klätterträdet står som på vakt, och ser ut att sträcka på sig varje

gång Amanda går förbi. Lite spöklikt ser det ut, med grenarna

som i gatlyktornas sken målar hotfulla skuggor på gräset. Det nya huset kommer i alla fall inte att stå öde i flera år. Om några dagar flyttar Simon och hans familj dit. Simon gick i Amandas klass fram till tvåan men har bott i Vietnam i tre år. Nu har han flyttat tillbaka

och det ska bli spännande att träffa honom igen. Nästan lite pirrigt.

Amanda vänder sig om och tittar bort mot huset och det stora

trädet. Tysta står de där i mörkret. Som om de väntar på något.

7

2

På väg till skolan på måndagsmorgonen ser Amanda på håll hur Simon kommer ut från sitt nya hem. I helgen flyttade de in, huset och trädgården fick liv igen. Nu är det Simons hus. Och hans trädgård, hans klätterträd, inte Brittas längre, inte Amandas. Fast det

kommer det ju alltid att vara ändå. Det känns konstigt att se Simon gå längs grusgången, förbi trädet som lyser i grönt, gult och rött

i morgonljuset. Det blonda håret sticker fram under mössan och nog ser han ut att ha blivit lång, precis som på bilderna han skickat till klassen. Han skulle ha kommit till skolstarten men av någon

anledning blev det inte förrän nu, i slutet av september. Simon fortsätter ut på trottoaren, går fort med steg som verkar bestämda.

Varför ser han inte ens nervös ut? Vet han om att klassen under hela veckan före har förberett för att ta emot honom?

Amanda skulle nästan ha dött om det var hon som var på väg

att möta sin gamla klass efter att ha varit borta så länge. Men han kanske gömmer det inom sig?

En bit av Amanda vill springa ikapp honom och säga hej. Men

det är alltid den blyga delen av henne som bestämmer. Och hon

vet att Emma skulle hata henne om hon kom i sällskap med Simon.

Hon verkar tro att han ska börja i klassen enbart för hennes skull.

Emma är ju ihop med Linus men hon nöjer sig inte med det.

Plötsligt stannar Simon till, just när Amanda är precis vid hans

hus. Hjärtat slår en volt inne i bröstet och hon blir livrädd att han ska vända sig om, att han glömt något, att han ska gå tillbaka och 8

komma rakt emot henne. Han rotar lite i jackfickorna, ser sig sedan

hastigt om åt sidorna, som om han hört något konstigt ljud. Men

så fortsätter han framåt igen och Amanda undrar vad det var som fick honom att stanna. En katt som prasslade i buskarna? Kanske

är det Vitsvans, Brittas enögda katt, som spökar igen. Äsch, vad fånig jag är, tänker hon. Han trodde väl att han glömt nycklarna eller något, men upptäckte att de låg i fickan.

Utanför klassrummet står alla killarna i en klunga, med Simon

i mitten. Tjejerna står för sig. Biancas ögon lyser till när Amanda kommer. Även de andra hälsar på henne, utom Emma som inte ens

tittar åt hennes håll, men demonstrativt drar Bianca till sig. Och Biancas blick försvinner bort från Amanda.

Emma, bästis hela barndomen. Tills nu. Tänk att någon kan för-

ändras så. Vet hon ens vem Emma är längre? Ena stunden låtsas Emma inte se Amanda, i nästa är hon jättekramig och ska vara

bästis igen. Och så plötsligt är hon bara sur och fräser mot både Amanda och Bianca. På sommarlovet var Emma mest med Jossan,

som går i sexan, och de sticker iväg från skolgården på långrasterna, fast man inte får. Och då blev det bara så att Amanda är med Bianca

istället. Det gillade inte Emma, det märktes, men det var ju faktiskt hon som valde att inte vara med.

Det känns nästan som om Bianca är Amandas bästis nu. Tänk

att hon hatade henne i trean. Bianca var så gapig, tog all plats och

ville ta Emma ifrån Amanda. Det var Britta som fick Amanda att

förstå att de kunde vara tillsammans alla tre. Bianca hörs nu också men det stör inte Amanda längre. Inte lika mycket i varje fall. Bara när hon väsnas tillsammans med Emma, som nu.

Alla är uppspelta och flamsiga när de går in, som om det var

första skoldagen i augusti igen. Fröken, eller Johanna som de oftast säger, får ta fram sin arga röst innan klassen blir tyst. Amanda gil-

lar Johanna, som de fick i fyran när deras gamla fröken, Maria, 9

gick i pension. Hon tyckte om Maria också och ville inte alls byta

fröken först. Men Johanna är typ 40 år yngre än Maria och vet hur Amanda tänker och känner, det är det bästa med henne. Maria

är lika gammal som farmor, snart 70 alltså, och var vän med farmor och Britta när de var små. De gick i samma klass, precis som Amanda, Emma och Bianca gör.

De har ny placering i klassrummet och Amanda får sitta bred-

vid Daniel, som var jättedum hela lågstadiet och i fyran också, men som blivit snällare faktiskt. Till skillnad från Josef, som Amanda

länge var lite kär i men som över sommaren blev stor och bufflig och knuffig, även mot henne. Simon fick sitta bredvid Hanna, tur att det inte blev Emma. Eller Bianca för den delen. Äh, vad spelar

det för roll egentligen, tänker hon och blir irriterad på sig själv igen. Som hon alltid blir.

Simon har förändrats. Amanda upptäcker det direkt, redan på

första lektionen. Han verkar så vuxen, inte bara för att han ser ut som om han går i sexan redan. Simon visar bilder från Vietnam och

berättar om projektet som hans föräldrar jobbat med där, att bygga

en skola i en fattig by. Själv har han gått i en internationell skola i Hanoi, Vietnams huvudstad. Han har ju skrivit till klassen då och

då, och även skickat bilder, men det blir mycket mer verkligt när han står här och redovisar. Amanda önskar att hon var lika duktig på att stå framför klassen och prata.

På rasten hänger alla killar som plåster på Simon. Bara för att han

varit borta är han värsta idolen nu. Killarna samlas runt honom, för-

söker imponera genom att vara så fjantiga som det bara går, så där

som killar gör. Han kanske gillar att vara i centrum, men Amanda får för sig att han mest tycker att det är jobbigt. När han skrattar är det tyst, som att det vänder tillbaka in i bröstet på honom, som om

skrattet ångrat sig och inte vill ut längre. Han brukade skratta högt, nästan som Bianca. Tappade han bort sitt gamla skratt i Vietnam?

10

När de ska in och ha engelska efter lunchen möter Amandas

ögon Simons för en kort sekund. Som om han hört vad hon tänkte.

Och direkt så tittar hon bort, feg som hon är.

När Amanda är med Emma och Bianca efter lunchen nämner

hon att Simon verkar lite annorlunda än han var förut. Bianca, som

kom till klassen i trean och aldrig träffat honom förut, säger att han

verkar schysst, medan Emma rycker på axlarna och säger surt att hon inte bryr sig.

Betyder det att hon redan är kär i Simon och inte i Linus längre?

11

3

Amanda sitter vid skrivbordet på sitt rum och stirrar på mattetalet

framför sig. Som om det skulle räkna ut sig självt om hon bara satt där och glodde på det tillräckligt länge. Det är som att det står

en mur i vägen mellan henne och svaret. Suck, hon hatar verkligen matte! Mamma skulle ju hjälpa henne, men hon verkar aldrig komma hem från föräldramötet. De planerar resan som klassen ska göra någon gång i vår, innan de splittras i nya grupper till sexan.

Hon tittar upp, möter Hannah Montana som sitter på väggen,

omringad av hästbilderna. Minns fortfarande lyckan när hon fick

affischen när hon fyllde åtta. Hela livet ut ska hon ha Hannah och alla hästarna på väggen, för hur skulle hon kunna tröttna på dem.

Amanda drömmer sig bort, till sommaren då hon kunde gå ut

och hoppa på studsmattan istället för att vara tvungen att sitta

inne och plugga. Men matteboken för henne hela tiden tillbaka till den jobbiga verkligheten. Hon blir arg bara hon kastar en blick

på läxtalen, slår igen boken och svär tyst för sig själv. Det är mitt i terminen och en evighet till höstlovet. Aldrig någonsin har de haft

så mycket läxor och prov som nu. Förutom matten är det SO-prov

på fredag, i historia, om medeltiden. SO är lättare i alla fall, mest att plugga in och, som Johanna tjatar om, att man måste tänka själv också. De har ofta diskussioner i SO, där man ska ha åsikter och

förklara varför man tycker si eller så. Pappa vill alltid lägga sig i Amandas SO-läxor och babblar om att hon också måste förstå dem som tycker annorlunda än hon själv.

12

– Men du, ”Lill-Fia”, även om just du tycker och tänker på ett

sätt, så kanske det finns de som tänker på ett annat sätt, och inget behöver vara mer rätt än det andra.

Fortfarande har han tusen olika namn på Amanda, som om hon

var fem år för alltid. ”Lill-Fia”, ”Lilla pyret”, ”Lill-Panda”. Han

kan väl gå och jobba med sina bilder och fotoböcker istället, som han ju alltid gör annars.

Amanda tycker att hon lyssnar på andra. Till skillnad från

Emma som bara gapar och aldrig bryr sig om vad någon annan

säger. Hon pratar alltid mest, medan Bianca däremot aldrig säger

något på lektionerna, fast hon inte är blyg annars. Simon har pratat ganska mycket under sina första dagar i klassen. Han jämförde hur det är i Sverige med hur det kan vara i Vietnam, och sa att vi

i Sverige nog inte alltid förstår vad riktig fattigdom är. Johanna

berömde honom och Amanda såg att det blixtrade av hat i Emmas ögon då. Det betyder att hon bara blir mer och mer kär i honom.

Undrar om han förstår det. Och vad tycker han om Emma? Hon

är snyggast i klassen, så är det bara, har alltid varit. Sminkar sig mer och mer. Förut var hon söt och rolig, nu är hon snygg och tuff.

Och lite elak, alltid avundsjuk, som på Simon idag. För att han

stod i centrum, inte hon. Snäll har hon kanske aldrig varit, det har Amanda insett nu.

Emma tänker göra slut med Linus. Hon vill inte vara ihop med

en sådan tönt längre, sa hon. Det var det Amanda kände på sig, att hon redan är kär i Simon. Tur att inte jag är det i alla fall, tänker hon.

Amandas tankar bryts när hon hör ytterdörren öppnas och

mamma kommer in. Ingen kan föra så mycket oväsen som mamma

när hon kommer hem. Kassar prasslar och nycklar skramlar, samtidigt som hon ropar så att alla verkligen ska fatta att hon kommit

hem. Som om de inte hört. ”Mmmm…” hör hon pappa mumla 13

från sitt arbetsrum. Själv bryr sig Amanda inte om att svara, men

hon lägger ihop mattehäftet och går nerför trappan. Lillebror Love,

som går i förskoleklass, har redan borrat sig in i mammas famn.

Han kommer vara en mammagris hela livet ut.

– Borde inte du sova, lilla gubben, säger mamma och gosar med

honom som om han var en liten katt.

Bortskämda lilla skitunge!

– Hej, Amanda! säger hon sen, samtidigt som hon släpper taget

om Love.

Mamma kallar alltid Amanda för ”Amanda”. Inte någonsin ett

endaste litet smeknamn. Är det för att hon inte tycker om henne

lika mycket som pappa gör? Eller mer? Det känns i alla fall mer respektfullt att bli kallad vid sitt riktiga namn och inte en massa bebisnamn. Fast ibland säger hon faktiskt ”gumman” till Amanda, men så säger hon till sina väninnor också.

– Hur har det gått med matten?

– Inte bra, du skulle ju komma hem och hjälpa mig.

– Jag vet, Amanda, men mötet drog ut på tiden. Det fanns så

mycket annat än resan att prata om. Hur det ska bli med den nya klassindelningen till sexan och så.

Amanda vet redan att hon kommer hamna i en klass med bara

töntar och jobbiga killar. Och så får Emma och Bianca gå tillsam-

mans i en annan klass. Hon kan slå vad om en miljon att det blir så.

– Ni kommer inte direkt att få välja men de ska intervjua er och

ni får berätta vilka ni känner er trygga med. Och det behöver ju inte alltid vara dem som man är bäst kompis med.

Hur skulle man kunna vara mer trygg med någon som man

inte ens är kompis med, tänker Amanda. Det är typiskt vuxna att säga så.

Sedan säger mamma något som får Amanda att glömma både

äckliga mattetal och nya klasser.

14

– Jag hade sällskap med Sofia hem, Simons mamma. Vi är

bjudna dit på lördag.

– Va? Hem till Simon? Varför det?

– Hon bjöd hem oss, det räcker väl som anledning. Sofia och

jag ska vara med i planeringsgruppen inför resan. Biancas mamma också. Sofia och jag ska förresten börja på samma yoga också.

Samtidigt som mamma försvinner in på toan ropar hon till

pappa:

– Det blir väl bra va? Vi har väl inget annat på lördag?

– Mmm… visst, mumlar pappa uppifrån övervåningen, säkert

utan att släppa datorskärmen med blicken.

När han är mitt i ett jobb går det inte att få kontakt med honom.

Det är allt oftare så när Amanda tänker efter. Nu håller han på med bilder till en ny bok. Det är som om han gömmer sig i sina bilder och böcker.

Pappa är orolig för farmor också. De visste först inte om hon

ens skulle kunna bo kvar själv i sin lägenhet efter den där hjärn-

blödningen hon fick så plötsligt, en stroke kallas det visst. Hon ser sämre, har svårt att gå ordentligt och hittar inte orden riktigt när hon vill säga något. ”Hon som bara varit pensionär i ett par år och

skulle göra allt hon inte haft tid med”, brukar mamma säga när hon berättar om det för sina vänner. Fast för Amanda verkar det

som om mamma mest tycker att det blir besvärligt för henne själv, för att de måste hjälpa farmor med en massa saker. ”Det positiva är att hon inte orkar prata så himla mycket längre”, sa mamma i tele-

fon en gång, när hon inte visste att Amanda hörde. Farmor kämpar på med att träna upp sig igen och lite bättre har hon blivit i alla fall.

Amanda inser att det inte finns någon återvändo. Hon måste

gå till Simon på lördag. Och hon vet hur det kommer bli. I skolan

kommer de inte att säga något om att de ska ses på lördag, inte ens låtsas om varandra. När Amanda sedan kommer hem dit är de jät15

teblyga för varandra i två timmar, trots att han inte verkar direkt

rädd för att prata med andra i skolan, tvärtom. Love kommer

dessutom att börja klänga på Simon så att Amanda inte ens får en chans att prata med honom. Simon har dumt nog inga småsyskon, lyckos han.

Undrar vad Emma kommer att säga om att Amanda ska hem

till Simon. Kanske säger hon ingenting, utan bara skickar iväg sina hatblickar mot Amanda när hon vänder ryggen till.

Medan Amanda borstar tänderna tänker hon också på att det

blir första gången hon går in på tomten sedan Brittas hus revs förra våren. Hur konstigt kommer inte det att kännas? Att gå in i Simons hus blir märkligt också, trots att det inte alls liknar Brittas. Det nya

är ganska fyrkantigt, medan Brittas var mer spetsigt liksom. Allt

kommer förstås vara nytt och fräscht och inte alls påminna om

hur det gamla huset såg ut inne. Hon saknade Britta så, den första tiden efter att huset revs. Nu har hon bleknat bort och blivit till en dröm som Amanda hade för länge sedan.

16

4

Vid infarten till Simons hus brinner två marschaller. Lågorna fläk-

tar trots att det känns alldeles vindstilla. Amanda puffar ut sin

andedräkt som blandar sig med rökslingorna från marschallerna.

Samtidigt blundar hon och tar ett djupt andetag. Hon önskar att de

vore på väg hem istället, att tiden ska trolla, så där som den tyck-

tes kunna göra när hon var med Britta, att de är på väg därifrån medan marschallernas ljus håller på att brinna ut. Att kvällen är slut och åtminstone inte varit lika pinsam som hon fruktar.

Dröm och glöm.

Mamma och Love har babblat hela tiden medan de gått. Simons

mamma har tydligen sagt att de har en massa gamla teve- och

dataspel som Love inte bara ska få spela med, utan till och med få med sig hem sen. Som en extra julafton i förskott till det lilla äckelkrypet. Bara han inte ska tvinga Simon att spela med honom hela

tiden. Eller, förresten… det vore ju asbra så slipper Amanda prata med Simon. Pappa säger ingenting, som så ofta på sista tiden. Han går väl och tänker på sina bilder.

Simons pappa, Claes, tar emot i dörren. Han är äldre än pappa,

säkert tio år eller så. Över 50 måste han vara i alla fall mot pappas 43.

Kommer pappa också att bli så där gråhårig? Sedan kommer Sofia,

Simons mamma, ut i hallen. Hon ser ut att vara i mammas ålder, 39 alltså. ”Sofia och Claes”. Det är så typiska föräldranamn. Precis som ”Ann och Johan”, som Amandas mamma och pappa heter.

Sofia kramar om mamma som om de varit värsta bästisarna 17

Ta mig tillbaka är en berättelse om vänskap och kärlek, känslor och svek, drömmar och verklighet. Boken är en fristående fortsättning på Huset som trollade med tiden, där Amanda blir vän med Britta, som tycks kommer från en annan tid. Amanda har nu fyllt 11 år och i hennes värld är kompisar, skolan, familjen och kärleken i fokus. Hur ska det bli med Simon, som just flyttat in i det nya huset på Brittas gamla tomt? Hur ska det bli med gamla bästisen Emma, som har förändrats? Och kommer Amanda att träffa Britta igen?

Boken vänder sig till ungdomar mellan 9 och 12 år.

Jonas Cederquist har tidigare skrivit ungdomsböckerna Huset som trollade med tiden och Tornsvalan. Han skriver också idrottshistoriska böcker och jobbar som lärare i SO-ämnen på högstadiet.

2