9789186293185

johnny martinsson

Och du ska kalla dig man ROMAN – BASERAD PÅ EN SANN HISTORIA

Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se © Johnny Martinsson Omslagsfoto: Samot/IBL Grafisk form och omslagsdesign: Stefan Lundström isbn 978-91-86293-18-5 Tryckt i Lettland 2013

inledning

Jag tror inte på kärleken längre. Har raderat ordet ur min vokabulär. Försöker jag känna efter dyker bilder upp, men ingen som är vacker. Bara mörker. Svart. Likt en överkörd grävling vid vägkanten en måndagsmorgon på väg till jobbet.

Jag vet, det låter tragiskt. Det är det också. Hur blev det så illa? Det har jag kämpat med att förstå en längre tid, men finner inte några svar. Just nu vet jag bara att någon har gjort mig väldigt illa. Kanske för första gången i mitt liv känner jag hat. Det är ingen skön känsla. Men likväl finns den där, lika tydlig som besvärande. Det här kommer inte att sluta bra.

Så tänkte jag, hela tiden. Det här kommer inte att sluta bra.

Det finns många beskrivningar av män som misshandlar kvinnor i relationer, både fysiskt och psykiskt. Sällan finner vi beskrivningar om att även män far illa i relationer där kvinnan är plågoanden. Men det innebär inte att det inte förekommer. Jag vet, för jag har hört många berättelser från män som gråtande, ofta för första gången beskrivit hur de brutits ner till en blek, trasig version av sig själv.

Kanske är det på grund av att det är förnedrande att prata om. Att det fortfarande är så att vi inte kommit längre i vår jämställdhet än att det är för pinsamt att erkänna att en

kvinna skadar en man. Det är ju tragiskt i sig, om det är så.

Att en människa, oavsett kön, anser sig ha rätt att behandla en annan människa illa är oförlåtligt. Det spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt våld, smärtan och skadorna kan vara likvärdiga.

Jag heter Johan Widén. Det här är min historia, en del av den, men också kanske den del som påverkat mig allra mest.

Jag kände bara att jag var tvungen att berätta den. För alla dem som inte, av olika anledningar, kan eller vill göra det.

4

kapitel 1.

Jag är rädd.

Det är natt och vinden sliter i hustakets plåtar. Du är inte hemma. Du borde varit det för längesedan men hur jag än anstränger mig hör jag inte ljudet från dina klackar slå mot korridorens golv. Tystnaden gör ont i mig. Musklerna är spända, nacken värker och benen sticker som om tusen myror krupit innanför skinnet och nu vill tränga sig ut.

Lyfter upp telefonen från golvet och trycker in knappen som får displayen att lysa upp som en julgran. Inget meddelande. Ringer ditt nummer, signalerna ekar i mitt huvud, ända tills din röst bryter av.

Men det är bara telefonsvararens raspiga version av dig som möter upp i natten. Utan att vänta trycker jag av.

Var är du? Varför svarar du inte? Som så många gånger förut vänder jag mig om i sängen i ett desperat hopp om att bara få somna och slippa känna. Oron, ångesten. Det mörka.

Det är omöjligt. Vad var det? Lät det inte som steg ute i korridoren? Utan att andas är jag på fötter och ute i hallen. Väntar. Lyssnar.

Men det är tyst. Tittar på klockan. 05.30.

Sätter mig på soffkanten med pannan i händerna. Drar fingrarna genom håret. Pulsen slår igenom huden, blodet forsar genom systemet.

Hur många nätter har jag suttit här? Utan att veta.

5

Är du berusad bortom reson? Har du råkat illa ut? Lever du? Är du i någon annans hem?

Jag orkar inte mer. Nervsystemet närmar sig alltmer det röda strecket. Måste bryta. Ta mig ur. Vet bara inte hur.

6

kapitel 2.

Att vara barn var att leva i kärleken. Det fanns inga hinder, inga problem, bara möjligheter. Det var ändlösa sommardagar av vänskap och salta bad, smultron och lekar i den varma kvällen. Det fanns inga avstånd att överbrygga, inga faror som lurade bakom hörnet. I mitt hem bodde inga konflikter eller hårda ord, inga som nådde oss barn, om det nu fanns några.

Det gjorde det säkert men de doldes väl om så var fallet.

Så tog jag med mig bilden av världen in i vuxenlivet. Med tiden blev det fler än ett bakslag i försöket att bevara den livsåskådningen. Trots det var det så jag ville ha det när det väl var dags att bygga bo med den min själ sökte.

På något sätt tror jag det är en inbyggd längtan hos oss, eller kanske är det bara en dröm som skapas inom oss genom litteraturens kärleksdraman och i romantiska filmer, att det finns någon speciell därute. Den rätte. Vår själsfrände. För min egen del har letandet alltid varit tydligt och närvarande, på något sätt en sanning även om den inte stått att finna i något facit. Ibland har det känts som sökandet varit över, att jag var framme nu och att det var min station att kliva av på. Men efter ett tag har känslan alltid kommit smygande, den som sagt att »nej, det är inte rätt, inte nu heller.« Till

7

en början har jag försökt tysta ner den, gömma den, för det skulle vara så skönt att slippa ta på ryggsäcken och resa vidare.

Men så småningom har det visat sig att valet inte längre varit just det rätta utan resan var tvungen att fortsätta. Oavsett vad anledningen varit till det hade det aldrig fallit mig in att ge upp. För någonstans därute fanns det någon som mina ögon skulle falla in i och vissheten om att vi skulle höra ihop skulle vara så stark att det inte heller då fanns något val. Fast på ett bra sätt. Vi skulle välja varandra, för att vi hörde ihop.

Det var med den ingången mitt hjärta tog emot Emma när våra vägar korsades första gången. Min själsfrände. Det var så jag kände, det jag såg. Som att komma hem, på något underligt sätt. I samma stund vi hälsade på varandra var det som om våra själar sa, »hej, jag har väntat på dig.« Att vi möttes var vad vissa kallar slumpen, andra ödet, men det är inte så viktigt. Jag hade valt att hoppa av utbildningen på universitetet ett år tidigare då jag aldrig kunde finna mig tillrätta på skolan, inte känna att det var rätt plats. Men saker hände i livet som drev mig tillbaka in i ledet för att avsluta det jag en gång påbörjat. Jag hade gått igenom en period som slitit på mig och ville bara få min examen, inget annat. För mycket tid hade gått åt till sociala engagemang och relationer med människor jag egentligen inte ville ägna tid åt. Nu skulle jag hålla mig för mig själv och bara avsluta. Det var mitt mål.

Det fungerade till en början. Men då det var dags för den första gruppuppgiften och vi delades in i grupper om fyra och fyra var det slut på den föresatsen. Jag reste mig från min plats i hörnet och sökte upp dem som också fått nummer sju tilldelat sig. »Hej, jag heter Emma«, sa en röst och jag höjde blicken

8

och mötte hennes. En känsla for genom mig, som om allting stannat upp och ljuden tystnat runt oss. Hennes ögon gnistrade i ljuset från lysrören och verkade hypnotisera mig. Våra händer möttes i ett handslag, så uppenbarligen fungerade motoriken trots tillståndet. Till slut lyckades jag bryta mig ur förlamningen och svarade: »Hej Emma. Jag heter Johan.« Hon log och jag med och händerna förblev sammankopplade.

Det var det märkligaste jag upplevt. Till slut drog hon tillbaka sin hand och jag gjorde detsamma. Vi hälsade på de andra två deltagarna i den uppgift vi fått att lösa. Vi såg på varandra i smyg några gånger under tiden föreläsaren gav instruktioner vid tavlan om hur vi skulle gå till väga. Mina tankar var någon helt annanstans och informationen dansade hambo genom mina hjärnvindlingar för att sluta i någon form av limbo. Vad var det som hände? Jag var ändå snart 40 år och det där hade jag aldrig upplevt innan, och det var inte direkt så att jag lidit brist på relationer i mitt liv. Men det här var något annat.

Frågan som snurrade var: kände hon samma sak? Och kunde jag fråga henne det?

Det hade gått drygt ett år sedan min senaste relation avslutats. Den var inte något Shakespeare skulle skrivit ett drama om och hade följaktligen inte heller lämnat några djupa spår inom mig. På något sätt hade det snarare bidragit till en steg­ ring av känslan av att det kanske inte skulle bli så där hänförande igen. För det hade varit så en gång och jag visste hur det skulle kännas och vara då jag en gång upplevt det. Jag var bara tonåring och kärleken tog mig, oss med storm. Stormigt var det sannerligen, sådär som det kan vara när passionen är så brännande att tankarna om att förlora den andre kan förgöra den bäste. Men mest var det bra och när det tog slut fyra år

9

senare var mitt hjärta brustet och tomheten stor. Det tog lång tid innan jag startade någon ny relation då ingen kom i närheten av det vi hade haft. Många gånger hade jag önskat att vi aldrig gått isär, att det gått att laga det som var trasigt och gå vidare. Tillbaka till kärleken.

Men det var nu länge sedan och de relationer som följt efter det var ljumna i jämförelse. Valen var gjorda på grund av bekvämlighet eller tillfälligheter, inte på känslan av kärlek.

Ingen hade väl egentligen gripit tag om min själ och kramat den tills luften nästan tagit slut. Så möjligheten fanns ju att jag övertolkat och bara inbillat mig. Framtiden skulle väl få utvisa att det var min sista tanke den kvällen när jag släckte ljuset för att möta sömnen.

10

kapitel 3.

Det visade sig att Emma just hade separerat. Hon berättade det när vi satt i kafeterian en dag. Vi var två veckor in i grupparbetet och vår relation blev närmare och djupare för varje dag. Det var till och med så att jag började längta efter att få gå till skolan redan när jag kom hem på kvällen. Tyvärr berodde det inte på en nyupptäckt kärlek till själva utbildningen. Nej, det var att få träffa Emma, det var jag medveten om men kunde inte styra över det. Ville inte heller försöka. Om någon var värd kärleken så var det jag. Så resonerade jag med mig själv. Inte för att något skett som hade gett några löften om en kärleksrelation, men något var det. Jag kunde se det, kunde känna det.

När Emma berättade att hon precis separerat började varningsklockorna ljuda i mitt huvud. Nej! Fan också! Inte igen…

Jag hade upplevt det innan, blivit förälskad i personer som varit skadade, sårade och oläkta. Visste att det var dödsdömt att vara den som kom precis efter något sådant. Som blev tröstaren, läkaren och lyssnaren. För att sedan få se den »hela« personen glida iväg och träffa någon annan, trots att hon sagt att hon behövde vara själv ett tag. Jag hade bestämt att det aldrig skulle få ske igen. Men tiden för förnuft och klokhet var redan förbi.

11

»Det var bara en känsla som dök upp, som inte ville ge med sig.

Som om någon petade till mig i sidan så fort jag tänkte på något annat. Känslan bars av en röst som sade att Emma gjort något som skulle vara det sista slaget mot det som var vi. Det var Slutet som petade mig i sidan och jag visste det.« Den håller sig inte inom några förut­ bestämda regler eller ramar. Den verkar göra som den vill. Lika okontrollerbar som vädrets makter.

Johan blir smärtsamt medveten om att det är så det förhåller sig. Trots sin psykologutbildning och erfarenhet, står han hand­ fallen när han börjar inse att allt inte står rätt till med kvinnan han för­älskat sig i. Det som verkade så rätt förändras snart till något som sätter allt djupare spår i själen.

Men han vill inte se och väljer att blunda för signalerna. Allt för att få vara kvar i de starka krafter kärleken representerar. Hur förgörande de än må vara.

Kärleken är inte logisk.

Och du ska kalla dig man är en inblick i en relation som präglas av kärlekens destruktiva krafter, där en person utsätter sin part­ ner för en allt mer avancerad form av misshandel. Men också vad som får en människa att bli kvar där. Och göra våld på sig själv. I kärlekens namn.

»Fängslar och berör från första till sista kapitlet« Liise Dahlqvist, coach

ISBN 978-91-86293-18-5

9 789186 293185