9789186203535

11.26.00

N

Förord av Ingmarie Froman, journalist och tidigare korrespondent för Sveriges Radio i Paris.

VA R DA G S H J Ä LTA R

Maria Malagardis är frilansande journalist. Hon har varit korrespondent för BBC och för Libération i Sydafrika.

H

alagardis med Maria M marie Froman Förord av Ing

g kande läsnin tar är uppska ckare de de »Vardagshjäl tta de än påhi an yt br ls ha er och m orgenbladet tarlyor.« M at rf fö a gg try från

”

I det stora hela är boken alltså mer nedslående än upplyftande. Men hoppet ligger i de små historierna. Och de små porträtten i den här boken är så engagerande beskrivna och vardagshjältarnas personliga historier så imponerande att man, när man läst ut boken, till slut kan tro att en annan värld är möjlig, trots allt.

med Maria Malagardis

orska Eva Joly kom till Paris som au pair på 1960talet och blev kvar för kärlekens skull. Hon läste juridik, arbetade inom rättsväsendet och utnämndes 1994 till undersökningsdomare med inriktning på ekonomisk brottslighet.

Eva Joly granskade oljebolaget Elf för dess internationella affärer, där det förekom bestickning och mutor. I denna omfattande utredning hade hon en stab på närmare hundra personer. Hennes arbetsinsats kunde ha kostat henne livet.

Hon utsattes för förtalskampanjer, hon skuggades, hennes telefoner avlyssnades och det skedde flera inbrott på hennes kontor. Utsatt för mordhot tvingades Joly att under flera år leva med skydd av livvakter. Hennes historia har filmatiserats av Claude Chabrol, med Isabelle Huppert i huvudrollen, och dramatiserats i form av en tv-film.

Eva Joly har varit rådgivare åt den norska regeringen i kampen mot korruption, haft en viktig roll i utredningen efter finanskraschen på Island och företräder nu det franska miljöpartiet Europe Écologie i Europaparlamentet.

Joly har fått Transparency Internationals integritetspris.

Hon har berättat om sina erfarenheter i flera uppmärksammade och storsäljande böcker.

är avslöjar journalister, poliser, höga ämbetsmän, banktjänstemän och vanliga medborgare en värld av korruption och ekonomiska intriger i London, Neapel, Ljubljana, Sofia och Paris. De skildrar allt från skatteparadiset Jersey till avfallshanteringens Syditalien.

Det är chockerande berättelser som ger skiftande exempel från olika länder på hur korruptionen manifesterar sig. Dessa vardagshjältar utan välkända namn har ifrågasatt makten och deras liv liknar ofta en thrillerartad mardröm. De är utsatta, men ger inte upp.

När Eva Joly granskade oljebolaget Elf i det som kom att utvecklas till 1990-talets mest omfattande korruptionsskandal i Frankrike blev hon en oerhört omskriven, beundrad och fruktad person. Hon räknas idag som en av världens främsta experter på ekonomisk brottslighet. Tillsammans med journalisten Maria Malagardis berättar hon om så kallade whistleblowers – människor som vågar slå larm om fiffel, mutor och andra oegentligheter.

Vardagshjältar är en spännande och djupt engagerande bok om mänskligt mod.

E VA J O LY

A D R VA

R A T L A J H GS

Y L O J A EV

Dagsavisen

Hon har lyckats behålla sin förmåga att göra uppror. Hennes bok är hälsosam och uppfriskande!

Elle

VA R D A G S H J Ä LTA R SNS FÖRLAG

En kvinna och en bok som hedrar Frankrike.

La Stampa

Eva Joly är Europas tuffaste korruptionsjägare som fört bort storbolagsdirektörer i handbojor.

Veckans Affärer

Foto: © Stéphanie Lacombe

10-09-16

ISBN 978-91-86203-53-5

JolyRouge FÄRGKORR.pdf

”

eva joly i samarbete med Maria Malagardis

Vardagshjältar föror d Ingmarie Froman

öv ersät t ning Nadja Leijonhufvud

sns för l ag

in neh å ll

9 21 31 57 79 111

· · · · · ·

· · · ·

139 159 182 197

Förord av Ingmarie Froman Inledning John – dissidenten från Jersey Raffaele – rädda Neapel eller dö Mark och Helen – kraftmätning på högsta nivå Maria, Asen, Ognjan och Christo – de sista motståndskämparna i Sofia Drago Kos – ensam mot den nya slovenska draken De okända soldaterna i Transparency International Avslutande ord Tack

Förord

i sina dagböck er ger förre statsministern Tage Erlander glimtar av en politisk vardag som i dag, några decennier senare, väcker både förvåning och ett visst vemod. Under de första åren började hans arbetsdagar på samma sätt. Sveriges statsminister kördes till jobbet av sin fru, som släppte av honom vid Kanslihuset och sedan for vidare till sitt arbete som lärare. På kvällarna skrev han sina tal hemma i lägenheten medan hon rättade skrivningar vid matbordet. Han tog ofta tåget till olika uppdrag och förrättningar, ensam och vanligtvis med en bok att fördriva tiden med. En anspråkslös livsföring präglade Tage Erlander under hela hans tid vid makten, och historien om hur hustrun Aina efter parets pensionering besökte regeringskansliet för att återlämna en bunt pennor som det stod »Tillhör Statsverket« på, har berättats många gånger.

För inte alltför länge sedan var alltså makten i sig belöning nog för en politiker, och det fanns också en tid när staten var så noga med offentliga medel att man till och med märkte minsta lilla penna.

9

Förord

För en svensk var det länge lätt att låta sig duperas av Tage Erlanders flärdfria framtoning och inbilla sig att det lutherska arvet vaccinerat hela samhället mot girighet. Mutor och svindel fanns i andra länder, om det förekom i Sverige handlade det väl ändå bara om enstaka syndares missgärningar? Visst fanns det dessutom mekanismer och spärrar i Sverige som förhind­ rade korruption?

Under min tid som korrespondent i Paris fick jag många gånger tillfälle att fundera över sådana frågor.

Flera stora muthärvor och skandaler avslöjades nämligen under 1990-talet i Frankrike, och vi utrikeskorrespondenter blev plötsligt tvungna att lära oss vad en juge d’instruction var. Det var nämligen alltid en sådan, knuten till vad som i Sverige motsvaras av ekobrottsroteln, som stod i spetsen för de omfattande och snåriga korruptionsutredningarna. En juge d’instruction, undersökningsdomare, finns inte i det svenska rättssystemet. I Sverige sköts en brottsutredning av åklagaren, men i Frankrike är det undersökningsdomaren som har den uppgiften, och inte enbart i mål som handlar om korruption. Undersökningsdomaren tillhör en domstol med en stab till sitt förfogande och har en stark ställning, men kan inte själv ta initiativ till en ­utredning utan får sig sitt uppdrag tilldelat. När förundersökningen är klar lämnas den över till åklagaren, som är 10

Förord

den som fattar beslut om åtal ska väckas eller inte.

I mina Parisinslag från den tiden dyker ofta namnen på de mest kända ekobrottsutredarna upp: Éric Halphen, Laurence Vichnievsky, Thierry Jean-Pierre, Renaud Van Ruymbeke och naturligtvis Eva Joly.

Samtliga beundrade och hyllade men även – av de kretsar som granskades – avskydda, och flera av dem fick också betala ett högt pris. Några av dem tvingades lämna sina uppdrag, som till exempel Éric Hal­ phen som under sju år undersökt om det kommunala bostadsbolaget i Paris utnyttjats för att slussa pengar till dåvarande presidenten Jacques Chiracs parti rpr.

Halphen krävde bland annat att få förhöra presidenten själv – tidigare inflytelserik borgmästare i Paris – men blev i stället fråntagen sin uppgift i och med att utredningen las ner. Samma öde hade drabbat hans kollega Thierry Jean-Pierre några år tidigare. Jean-Pierre ledde en utredning om illegal finansiering av socialistpartiet, men även den las ner efter ett överklagande till högre instans och Thierry Jean-Pierre valde att lämna juridiken för att i stället ägna sig åt politiken. Hans undersökning kunde dock senare återupptas och föras vidare av Renaud Van Ruymbeke.

Eva Joly lyckades bättre. Hennes sisyfosarbete med att kartlägga oljejätten Elf-Aquitaines svindlande affärer ledde åtminstone till åtal och så småningom 30 fäl11

Förord

lande domar – till dem som fälldes i första instans hörde den tidigare utrikesministern Roland Dumas. Hon fick i gengäld känna in på bara skinnet hur det var att utmana en elit som ansåg sig stå över lagarna.

Allt började en vinterdag i mitten av 1990-talet när hon och hennes medarbetare skulle beta av en trave ärenden som skickats över till dem. Överst låg en rapport som handlade om att oljebolaget Elf-Aquitaine, Frankrikes största företag, pumpat in kapital i textilföretaget Bidermann. Men varken Eva Joly eller hennes medarbetare kastade sig över frågan omedelbart. Själv var hon upptagen av ett insidermål som krävde all hennes energi för tillfället. Men när de tillsammans gick igenom Bidermannakten upptäckte de ytterst komplexa konstruktioner och märkliga penningströmmar som satte myror i huvudet på dem. Då tändes en liten lampa, skriver hon i en bok där hon skildrat sitt arbete med Elfutredningen: Sanningens ögonblick: min kamp mot korruption och globalt finansbedrägeri. Hon beord­ rade sina medarbetare att gräva djupare.

Det var inte bara hos Eva Joly som en misstanke väcktes. Runt om i Paris började samtidigt vissa personer att bekymrat rynka pannan när de hörde talas om den envisa undersökningsdomarens grävande, och de var beredda att gå till ytterligheter för att stoppa henne.

De hade en ansenlig arsenal att ta till: övervakning, tele12

Förord

fonavlyssning, öppna hot och desinformerande skvaller.

Till att börja med försökte de skrämma henne.

Plötsligt cirkulerade främmande bilar runt hennes villa, av olika märken och färger men med samma registreringsskylt så att hon skulle förstå att man hade ögonen på henne. En dag fann hon en lista på dörren till sitt arbetsrum med namnen på olika domare, inklusive hennes eget. Hennes namn var det enda som inte var överkorsat. Alla strukna namn på listan tillhörde personer som dödats.

Sedan trappades hoten upp. De blev brutalare och ofta kastade rakt i ansiktet på henne, även om de yttrades över ett champagneglas. På en middag hos – som hon trodde – en trevlig, ny bekantskap, presenterades hon för en man som med låg men fast stämma förklarade för henne att 98 procent av alla brott kan klaras upp, men att de återstående 2 procenten rör statshemligheter som man ska låta bli att peta i. »Så se upp, staten har folk som vakar över hemligheterna och dom är inte särskilt snälla av sig.« Mötet ägde rum i början av hennes arbete med förundersökningen, och den middag som hon såg fram emot därför att hon behövde koppla av och skingra tankarna, visade sig vara organiserad med en speciell baktanke. Den sympatiske, nyfunne vännen var en lojal liten springpojke åt dem hon höll på att granska.

13

Förord

Under en mottagning på en ambassad mötte hon en högt uppsatt officer – med många stjärnor på uniformen – som mitt under kallpratet spände ögonen i henne och avrådde henne från att också ge sig på vapenindustrin: »Där varnar dom inte ens folk. Om ni skulle börja en granskning där, så skulle jag tro att ni har max 48 timmar på er.« När hennes överordnade sedan söktes upp av en man, väl förankrad i etablissemanget, som förklarade att Eva Joly svävade i livsfara, utrustades hon med tjänstebil – en civil polisbil – och permanent livvaktsskydd.

Hon fick aldrig ta pendeltåget hem, aldrig shoppa ensam under lunchen, aldrig smita in på ett café för ett glas vin. Minst två män följde henne natt och dag och gick naturligtvis alltid före henne in i hissen och i hennes arbetsrum. Men de flyttade även in i hennes hem, slog sig ner i vardagsrummet med sina skjutvapen på bordet och vakade på nätterna i ett utrymme bredvid hennes sovrum. Hon fick inte ens själv öppna dörren till sitt eget hem. Det var livvakternas uppgift.

I hela åtta år levde hon under denna belägring.

Hon beskriver sig själv som en person som drabbats av en dödligt smittsam sjukdom. Hon isolerades och runt henne växte tomrummet, ingen fick eller kunde närma sig henne utan att godkännas av livvakten. När hon någon enstaka gång var ute med sin man (och liv14

Förord

vakterna, givetvis) och slappnade av i bilen på väg hem, kunde hon plötsligt finna sig liggande med ansiktet pressat mot bilgolvet därför att vakterna uppfattat ett hot.

Hon berövades praktiskt taget all sin fysiska integritet under flera år, men skulle ändå fortsätta att borra i Elfs affärer och förhöra inblandade. Hon fick under utredningens gång hjälp av Laurence Vichnievsky och Renaud Van Ruymbeke, men hon urlakades intill utmattning och när slutet av utredningen närmade sig 2002 arbetade hon på ren och skär vilja.

Eva Joly fick sedan ett nytt uppdrag av regeringen i sitt födelseland Norge och lämnade Paris. Hon har också engagerat sig politiskt och företräder nu det franska miljöpartiet Europe Écologie i Europaparlamentet. Laurence Vichnievsky begärde förflyttning redan innan arbetet med Elfaffären var ­avslutat, och även hon har anslutit sig till det franska miljöpartiet. ­Thierry Jean-Pierre valde att gå med i ett nyliberalt parti och hann sitta ett tag i eu-parlamentet innan han avled i cancer. Éric Halphen lämnade juridiken helt under några år. Jag deltog på hans ­presskonferens i Paris när han meddelade sitt beslut, bitter, sliten och djupt besviken. Visserligen har han återkommit till domstolen, men något uppdrag att utreda korruption kommer han knappast att få igen.

15

Förord

I varje normalt, demokratiskt samhälle borde förstås så beslutsamma korruptionsjägare skyddas i stället för att malas ner. Eva Joly skriver i Sanningens ögonblick att hon inte vet vem eller vilka som stod bakom hoten mot henne. Men hon fick under arbetets gång erfara att statsmakten inte skyddade henne och hennes kolleger som de borde ha gjort. Trots det har Eva Joly inte resignerat. 2003 var hon med och tog initiativ till Parisdeklarationen, en appell mot global korruption som undertecknades av bland andra hennes kolleger Baltasar Garzón i Spanien och Antonio Di Pietro, ansvarig för antikorruptionskampanjen »Rena händer« i Italien, men också internationella personligheter som till exempel Wole Soyinka. Den globaliserade ekonomin har i grunden skakat om våra samhällen, menar hon, och gett upphov till en korruption som i all tysthet och utan att möta effektivt motstånd breder ut sig med hjälp av olika skatteparadis. En global ekonomi kräver därför ett globalt juridiskt regelverk, står det i Parisdeklarationen.

I den här boken intervjuar Eva Joly en grupp ­whistle­blowers, människor som vågat slå larm om fiffel, mutor och andra oegentligheter. De är inte lika ryktbara som de franska undersökningsdomarna, Baltasar Garzón eller Antonio Di Pietro, men de är lika illa tålda av dem som står för den smutsiga byken, och troligtvis 16

Förord

mer utlämnade. De borde också få ett starkare skydd, för det är tack vare sådana personers känsla för rättvisa och respekt för lagen som framtida Elfskandaler kan stävjas.

Ungefär samtidigt som rättegången om Elfaffären inleddes i Frankrike, avslöjades i Sverige Skandiadirektörernas bonusprogram. Därefter har flera mutaffärer och svindlerier avslöjats, och girigheten finns även här.

Sverige var inget undantag. Men hur utbredd är girigheten? Det jag lärde mig av de franska undersökningsdomarnas rotande var att den frågan bara kan besvaras om man verkligen undersöker saken. ingm a rie from a n frilansjournalist tidigare korrespondent för Sveriges Radio i Paris

17