9789186198411

Provläs

MOLNINGAR

T A N K ES T Y C K A T

Text och bild Roger Fjellström OrdStröm förlag 2012

ISBN 9789186198411 © Roger Fjellström

Brev om mörkrets hjärta

Käre Olof, med beundran har jag nu – dina lysande artiklar om Gulfkriget i friskt minne – läst din bok Färd med mörkrets hjärta, om Joseph Conrads roman. Där gör du så många intressanta iakttagelser om läsning, Conrad och västerlandet att jag blev tvungen att ta för mig av själva Mörkrets hjärta, med din lykta i hand.

Det var länge sen (någon gång på sextiotalet?) jag läste den, minns att den inte gjorde så starkt intryck på mig som den borde – förmodligen efter ett övermått av vidriga bilder och beskrivningar av våldet och terrorn som USA:s reguljära armé begick i Vietnams djungler; fortfarande tycker jag höjdpunkten, ankomsten till Kurtz läger och skildringen av hans hemska utsvävningar känns viktoriansk och beslöjad, full av hum, att kanske… eller kanske… Den minnesbilden samt din analys blev mig dock en utgångspunkt för en kanske intressant läsning som jag vill delge dig.

Jag fastnade för ditt påpekande om mörkrets roll i boken, mörkret som lägrar sig medan berättelsen rullas upp, de mörkrets gärningar och tillstånd som skildras, förblindelsen som utpekas i imperiehjärtat, London. Och jag roade mig med att söka i romanen var ljus finns. Först slår den oerhörda kontrasten mellan det mörker och den svalka berättandet sker i och orten för det berättade, det solstarka, heta Afrika. Säger det något avgörande om subjekt‐objekt: berättaren /vi befinner oss i mörker, snart permanent, och afrikanerna i ljus? mörker i ljust skinn, ljus i mörkt skinn –. Vår tråd svart, deras vit.

Det finns en stark beundran för afrikanerna. Första mötet med dem ingav en underbar tröst, säger Marlow, upplevelsen av deras kroppars energi och vitalitet gav honom för en stund känslan av att tillhöra en värld av rättfram verklighet. Deras glänsande, vibrerande kroppar återkommer ständigt; de sägs sanna, med starka – äkta – känslor. Och Kurtz afrikanska kvinna: ”otämd och härlig, vildögd och grann; det vilade något ödesdigert och sublimt över hennes avmätta gång. Och i den tystnad som sänkt sig över hela det beklämmande landskapet, den ändlösa vildmarken, tycktes det fruktbara och hemlighetsfulla livets urbild betrakta henne”. De svartas trummor ljuder än med en religiös ton, än som Marlows hjärtslag, han blir berusad av närheten till deras läger och eldar (de har alltid eld i sitt mörker!).

Har inte för Marlow den näranog helighet som närmandet till Kurtz innebär, sitt upphov i att denne är i kontakt med de ursprungligas

starkare liv, det Marlow genom att möta Kurtz får en smak av, smak utan vilken han anser sitt liv förlora sin ”riktning”! och han blir en – död, som de andra vita han mött. Kurtz… vildmarkens ”omhuldade, bortklemade älskling”, en som funnit – i motsats till de irrande, spökaktiga ”pilgrimerna”.

Kurtz skildras också som ovanligt levande: ”jag förvånades över ögonens livliga glans och ansiktets uttryck av lugn vila… den tonvolym han gav ifrån sig utan minsta ansträngning… var förbluffande. En röst!

En röst! Den var allvarlig, djup, vibrerande”. Kurtz har en röst! Alltså, vi andra, vita saknar röst. Jag kommer att tänka på en passage i Michaux aforism i Vinkelben, ”Till och med deras röst är spretig.” Kurtz, en högre potens av människa, liksom av man: den vilda kvinnas smärta när han lämnar henne… Han har levt, hur obehagliga drag han än uppvisat, hans yttre stämmer med hans inre – i motsats till fariséerna i Gravstadens riken.

Kurtz, ett slags kristusgestalt, inte söndagsskolans Kristus, utan en i världen med dess motsägelsefullhet absolut levande – en som därför dödas av det vita Gravfolket (utom sig och inom sig) – under hånskylten: VILDARNAS KONUNG. Eller rättare, dör av att han låter lura sig åter till Gravstaden (som Jesus) – en som förråds – med Marlow i Judasrollen. Både däri att han mot sina starka hjärtslag utnyttjar Kurtz utmattning av den inre själskampen och lyckas få honom att vända tillbaka till vår kultur, och i det att han i sin skildring – svartmålar Kurtz.

Inte ens hans ”magiska ord” förmedlar Marlow, Kurtz refereras bara med floskler, banala eller lågsinnade fraser; i och för sig kanske vad som blir kvar av hans speciella konstnärskap efter att han fallit till föga.

Marlow? – av ”mar”, ”fördärva”, ”stjälpa”, och ”low”, ”låg”, ”lågsint” – den låge stjälparen, eller fördärvaren av det låga? En skuldtyngd –. Se hur Conrad beskriver Marlow i den stund han berättar: ”så flammade en tändsticka till och Marlows ansikte belystes, tärt, urgröpt, med neråtgående rynkor och sänkta ögonlock,” Marlow‐Judas som förnekar, sviker, utlämnar – men nästan går under när hans mästare dör, som störtar ner i kaos: mörker. Som senare, i motsats till Judas, försöker förbli honom trogen (men trogen bara hans civiliserade jag; lägger troheten i en plikt att oändligt stryka ut det uppenbarade. Se scenen med fästmön), men nu ändå prövar berätta det hela, med alla aspekter, som en gud (liksom Kurtz…) – i gestalt av en sonad Buddha.

Alltså, att vi i boken får en skildring i dubbel mening i mörker av Marlow‐Judas, dels att berättaren inte riktigt vet eller förstår vad som egentligen hände, vem Kurtz var, vad han gjorde, stod för, dels att hans

berättelse är friserad till att rättfärdiga berättarens handlande.

Berättelse som samtidigt inrymmer element som antyder en radikalt annan, positiv bild av Kurtz, dock utan att lyfta fram vari Kurtz antydda storhet, ja helighet består. Märklig kontrast mellan det ljus Marlow i berättelsens början säger sig ha funnit vid resans vändpunkt, och det mörker han framställer när berättelsen kommit dit.

Historiens mörker också betingat av sakförhållandena. Vad Marlow antar är Kurtz viktigaste skrift förstörts av bolagsdirektören, kvar blir bara den för européerna smickrande, före avgörande upplevelser av Afrika skrivna pamfletten… Marlow/Conrad befinner sig i en situation som påminner om evangelieskrivarnas motsägelsefulla, fragmentariska, undanglidande och judifierade versioner av Jesus.

Kurtz är konstnär, målare, poet, och ingen misslyckad sådan, ehuru inte av vårt gängse, bokliga, dukliga slag. En poet med hela sig, en som får människorna som hört honom att skälva vid blotta minnet av hans ord, ja, röst! – ”av hans gåvor den som lyste över alla de andra, som gjorde honom så levande att man förnam det som verklig närvaro, var hans ordkonst…”. Kurtz, en som genom sin geniala personlighet och gränstillvaro mellan vildmarken och vår civilisation känt, tänkt och sett djupare än de flesta, och som hade modet att uppleva den djupa ambivalensen av tillvarons motsägelsefullhet. Står han också för en sida – den innersta – hos Conrad? Se den märkliga likheten mellan namnet Kurtz och vad grabben Korzeniowski med sitt ursprungs namn möjligen kallades – i det främmande landet Österrike. Överlappar vildmarken med barndomens förcivilisation?

”Kurtz” betyder bara till en del, ljudmässigt, ”kort”, och det på tyska, vilket inte är Kurtz språk. På engelska, som Kurtz helst talar och Marlow berättar på, låter det mer som tysk sägande ”court’s”: domstolens, hovets man… Till sin utsida: Conrad en Marlow, en i Gravstadskulturen, han måste både för sig själv och för publiken dölja, mörklägga det slående hjärtat i den outhärdliga insikten om vår kulturs mörker –: inte bara att vi imperialister förnedrar, dödar – utan också att vi tvingar och tvingas att dölja och beljuga våra känslor, tvingas leva med rötterna till naturen, kroppen, dansen… avskurna.

Utanpå prydligt vita, inuti fulla av död och smuts. Och vitheten, vårt vitmenande ljus, bländoljuset, är alltigenom – huvudets, som hos Kurtz gravstadsfästemö: huvudet som en onaturlig, till bristningsgränsen överspänd glödlampa över den förmörkade kroppen.

Hos fästmön, allas vår Tillkommande? (O, kontrast av den svarta

kvinnan –) är det som om döden långsamt stiger, hela kroppen under hakan i sorgedräkt, att till sist släcka människan.

På den första stationen, vid Kongoflodens mynning, mötte oss ljuset som dekor, reklamskylt, huvudets pomaderade glans, fullfjädrat, nästan bevingat, vitalt i allt – utom i sanning och mänsklighet: ”När man måste föra in korrekta poster i böckerna fylls man av hat mot de där vildarna – dödligt hat.” (Byt ut ”vildarna” mot t ex ”ungarna” som skriker, och du får en bild av de flesta av våra bokförare…)

Marlow yttrar sig med respekt, ja högaktning om bokhållarens prydlighet och karaktärsstyrka, samtidigt som i dubbelexponering hans mänskliga tomhet visas: skyltdocka. Ljus, här: arbete, status, effektivitet, pengar –. När dessa saker är i sin ordning, är allt ”i bästa ordning”, enligt skyltdockan. Under denna ordning går de levande människorna – de som måst tämjas – omkring med kedja om halsen – medan deras kroppar förtärs, förfaller, släpar sig fram.

Flodbåten uppför Kongofloden var för Marlow en färd från vår fjättrande civiliserade värld till en ännu ofjättrad: ”Jorden var inte vår gamla vanliga jord. Vi var förtrogna med ett besegrat vidunder i fjättrar, men vad vi såg där var vidundret i frihet.” Vägen tillbaka nedför floden blir också vägen åter till fjättrarna, för den nervsjuke Kurtz återvändande till de gamla värderingarna, fadershamnen. Han tyr sig som ett barn till dem som tar hand om honom, återfaller – i dillande om pengar och berömmelse; med det bruna vattnet som snabbt rinner ur hjärtat av mörkret ilade också Kurtz liv snabbt bort, ”rann och rann ur hans hjärta ut i den obevekliga tidens hav”.

Fråga: Vilka avser Kurtz med ”the brutes”, vars utrotning han åkallar – odjuren, de brutala? – är det inte ”vi”, de skenvita, som nedbryter det mänskliga?! som bekrigar det äkta, ljusstarka livet, beskjuter och gör våld på Modern‐Kvinnan‐Naturen! (Jo. Mörkt står ofta för kvinna, kropp, jord, ljus för manligt, tanke, himmel). Sägs inte Kurtz tillägg i pamfletten, ”Exterminate all the brutes!” vara ett blixtnedslag?

Något som kortsluter de idealistiska, eurocentriska floskler han broderade ut före sin kontakt med vildmarken? – att vi, som ”vildarna” ska uppfostras till, i själva verket är jordens ohyra! vår bildning en illusion, vårt ljus blint –. Och deras liv i själva verket överlägset vårt…

Som en sig ödmjukande negerhövding kryper Kurtz på alla fyra tillbaka mot eldarna i djungeln… Kurtz –? ”Kurz machen”, ”cut short”, ”klipp av”… Försöker inte Kurt? överfallet på flodångaren, de som ska komma och hämta honom tillbaka. Och utropen, när Kurtz närmar sig sin framkomst och sitt slut: ”The horror! the horror!” – syftar de inte på

vad som sker i hans nu, åter mot gravlandets skräck… ner i den djupa klyfta i vilken Marlow ser den borttynande Kurtz.

Intressant, när Marlow står inför den Tillkommandes kammare i Gravstaden, i begrepp att knacka på den höga blanka dörren, dyker plötsligt Kurtz bild upp i dörrspegeln – spöket Kurtz, halvt upprest, gapande på båren, spöket, som nu skiftar innebörd (hemma… vit…), hemsöker Marlow. Då tolkade han Kurtz som girigt gapade över hela jorden, nu framstår hans gapande som renaste fasa över den polerade levande döden och som hunger på nervskakande verklighet. Detta var ett triumfens ögonblick för vildmarken, kommenterar Marlow, någon han tycker sig nödd att slå tillbaka – och han manar åter fram för sig Kurtz som en girig, elfenbensfixerad hycklare.

Berättarens bild av Afrika är nästan schizofren, t ex i skildringen av de vitala svarta med äkta känslor – inbegripna i ett ”demoniskt spektakel”, ren galenskap för de vita/honom. Från spökenas horisont förefaller djungeln vidunder… Denna klyvnad når en kulmen i mötet med Kurtz, den gudomlige, som slår om till den med Satan förpaktade – där de behornade svarta vid eldarna är veritabla djävlar med satanistiska ceremonier. Här är inte pilgrimernas slapphetsdjävul, utan vitalitetens, det fysiskas djävul, utlevelsens: de spända musklerna, de vibrerande sinnena och känslorna, utlevelsen – är helvete. Kurtz har överträtt också Marlows tabun; vid ankomsten till lägret är den tidigare idealiseringen förbytt till idog nedvärdering, han väljer ut för Kurtz negativa drag och förtiger eller hånar de positiva, rentav gudomliga, t ex vad Kurtz skulle ha att säga om kärlek. Det är som om Marlow svartmålar i svartsjuka på Kurtz och hans potenta existens – det ursinniga skriket när han hör hur hövdingarna närmar sig Kurtz… Det finns ett drag av bestraffning för förbrytelse (”ge honom ett kok stryk”) när Marlow ska skära av vägen tillbaka till djungeln för Kurtz, och drag av kastration, mord: strypa honom. Ty Kurtz är den store och framgångsrike älskaren av djungeln, som ledigt penetrerar hur han vill och tar vad han vill ha – inklusive hövdingarna… – och därtill blir älskad för det.

Sexualiteten, som Marlow fruktar. Man kan se idel sexuella anspelningar i hans berättelse, som de stora elfenbenen – penisar – med Kurtz som störste leverantör, och floden, omgiven av frodig djungel – ”Vad fanns därinne? Jag kunde konstatera att det kom litet elfenben därifrån, och jag hade hört att Mr Kurtz var därinne.” I själva verket beskrivs hela Kurtz som en figur i elfenben, en hård kuk; men notera hur moraliserande och hånfullt Marlow talar om detta, han

behandlar honom faktiskt som en redan död: ”Och Mr Kurtz pannvälvning! Det påstås att håret ibland fortsätter att växa, men det här, det här – exemplaret var det skalligaste man kan tänka sig.

Vildmarken hade klappat honom på huvudet, och se det hade blivit blankt som ett klot, ett elfenbensklot. Den hade smekt honom, och se och skåda – han hade förvissnat; den hade tagit honom, älskat honom, famnat honom, trängt in i hans blod, förtärt hans kött och bundit hans själ vid sin genom de obeskrivliga ceremonierna vid någon djävulsk invigning.”

Är det inte som en pedagogisk lektion om onani eller sexuell lössläppthet ur en viktoriansk läkarbok för ungdomar? (Som också Kurtz fått i sig, sic.) Vid lägret finner Marlow följdriktigt Kurtz som förvissnad, utsugen, kan inte ens stå upprätt, ryggmärgen förtvinad? Han väger nästan ingenting trots att han är en tvåmeters, vältränad karl –. Kurtz kropp sägs vara motbjudande, ömklig, ytterligare en fantom, ett spöke – men av motsatt skäl mot de slappa pilgrimerna viftande med sina pinnar! Från en mardröm till en annan…

På den sista hållplatsen före vändpunkten, ankomsten till lägret, flammar plötsligt den yttersta av vår kulturs fyrbåkar upp – ett ”helt annat ljus än det tekniska” – i detta kaotiska, tygellösa hörn av världen: själva civilisationens stöttepelare och borg, navigationsexpert Towers (som möjligen är Tawsers eller Tawsons – ”taw” betyder både ”vitgarva” och ”spela kula”, ”taws” betyder ”läderpiska” – Tawser, piskaren, Tawson, den garvade vitmenarsonen…) bok, funnen i kojan där ved för slutetappen lämnats, skildrande ”en målmedveten, en ärlig omsorg om rätta sättet att ta itu med ett arbete… fick mig att glömma djungeln och pilgrimerna för en underbar känsla av att ha träffat på något ovedersägligt äkta.”

Här tillber Marlow sida vid sida med skyltdockan, Harlekinen och Conrad själv. I berättelsens början betygar och bekänner Marlow i en europeiserad Buddhas form effektivitetens evangelium, budskap som effektivt vederlägger posen. Conrad, bekänner i förordet till Konfidentiellt att ”jag har en verklig skräck för att ens för en enda sekund förlora den fullständiga självbehärskningen som är det första villkoret för ett gott arbete. Och jag har fört över min uppfattning om ett gott arbete från min tidigare existens till den nuvarande”.

Nej, ”vildarna” är inte särskilt bra på att arbeta, deras sinnlighet och känslomässighet är lastbar… (Jag förstår den svarte Achebes vrede över Conrads ordval: vildar, förhistoriska varelser, förädlade vildar – fast Achebe ironiskt nog skjuter in sig på att Conrad inte låter de svarta tala

perfekt engelska.) Klyftan mellan dem och oss, som den mellan den avskyvärde Mr Hyde och den kultiverade dr Jekyll, med Kurtz som av de svarta vidunderfierad. ”Vi” på färd uppefter ursprungets flod – ”kunde ha föreställt de första människorna som tog i besittning ett olycksarv”, förefaller det Marlow/Conrad.

Du påtalar det märkliga i att alla stolpar med avhuggna huvuden utom en, är vända inåt, mot stationsbyggnaden, mot Kurtz själv. Ja, för skulle de tjäna som varning borde de väl rimligen vändas utåt. Kanske är det att pressa min tolkning för hårt, men måhända de sitter där som en påminnelse för Kurtz om värdet av… huvudlöshet? Eller är det ett rituellt offer? märkligt, de svarta huvudena ler… Capital punishment? – Capital, av ”huvud”, som bekant huvudstad, liksom kapital – här klippt?

De avrättade var rebeller, mot vad – måhända var de samarbetsmän med direktörens anhang? (han tycks välinformerad). Kurtz ville bryta med bolaget, handla på egen hand, för att realisera storslagna projekt – som kanske verkligen var det? Vad för bolagsfientliga saker stod egentligen i dokumentet som direktören förstörde? – handeln stod inte i centrum för Kurtz planer. Riktar de avhuggna skallarna hot mot bolaget som äger stationen? en station Kurtz låter förfalla och inte vill bebo… Utifrån – t ex från anländande bolagsångare – ser det ut som en serie obscena gester med fingret som symbolisk pick – med svart huvud –, därtill från stolparna i det eliminerade vita stängslet mot vildmarken – kanske svaret på den likaså obscena gest av Eldoradoexpeditionens ledare: ”Jag såg honom slå ut med den ena korta, tjocka armen i en gest som omfattade skogen, flodarmen, gyttjan, floden – en gest som övermodigt förnekade landets solljusa ansikte… Det var något så chockerande i rörelsen att jag rusade upp och såg mig om mot skogsbrynet som om jag hade väntat mig något slags gensvar på denna skurkaktiga förtroendeförklaring.”

Kurtz är sjuk, antyds det, inte så mycket fysiskt som psykiskt, av kluvenhet mellan det svarta‐vildheten‐sinnet och det vita‐civilisationen‐ huvudet, båda av vilka han försökt avskära. Han må ha funnit, men är en som – likt Rilke i en av Duinoelegierna – med den människa han nu är inte uthärdar mötet med det starka ljuset. Mörkrets människa känner mordisk vrede över ljuset.

I början av boken, före Marlows berättelse, gör Conrad vad du kallar en prefigurering: ”mörkret som ruvade högre upp i farleden, i väst, djupnade med var minut, som om det vredgats över solens närmande”. När solen försvinner är det som skulle den slockna, ”dödsmärkt vid beröringen av det mörker som ruvade över ett

människomyller”. Det verkliga mörkret finns hos oss, Kurtz undergång beror på att han är alltför präglad av det för att kunna leva i Afrikas ljus.

Jag tycker att du gör för mycket av Kurtz förfall i början av återresan; det du kallar hans gräl med direktören om elfenben – vilket ger bilden av en Kurtz lika tom som denne – är ju mer att Kurtz i klarsyn anklagar direktören för att alls inte ha kommit av omtanke om honom, Kurtz, utan för elfenbenets skull. Kurtz har alltså en skiljaktig värdering: människan går före kapitalet? En detalj: det mesta av Kurtz elfenben är fossilt, vilket innebär upplockat nergrävt, dvs att Kurtz huvudsakligen ägnat sig åt att gräva fram sådant elfenben snarare än åt att döda elefanter för att ta deras betar.

För att knyta ihop. Det är inte bara i mörker berättelsen görs.

Publik i mörker, alstrare av mörker – gengångare av de skenvita figurerna från historien: bolagsdirektör, bokhållare, advokat… folk av profiten, likluktens upphov – vilande, i hamn, nära själva Gravesend, gravens kant, snarare dess början än dess slut. Bolagsdirektören är den dominerande gestalten, kapten och värd.

”Vi fyra betraktade tillgivet hans rygg där han stod i fören och såg utåt havet. På hela floden fanns ingenting så sjömannamässigt. Han såg ut som en lots, vilket för sjöfolk är inkarnationen av allt pålitligt.”

Ärligt? Hejdlöst ironiskt? Hur tvetydig är inte den avslutande satsen: ”Det bar emot att tänka att hans gärning inte placerade honom därute i den ljusa flodmynningen utan bakom oss, i det ruvande dunklet.” Är alltså berättelsen en bolagsdirektören tillgiven variant av vad som förevarit? Ska kanske det mesta tolkas som sin motsats? Är i så fall min tolkning, motsatsen till den som Marlow skenbart lägger fram för sällskapet – vilken alla uttolkare av boken så vitt jag vet godtagit som Conrads, och sin egen! – vara vad Conrad egentligen ville säga, utan att kunna det i sällskapet – kanske sig själv inbegripen? Berättelsen som en i drömform förvrängd självanalys –? Conrad ger nycklar till en sådan läsning, i att berättelsen sägs växa fram som en dröm, och uttalandet att för Marlow ”var en händelses mening inte att söka inuti, som en kärna, utan utanför, som ett hölje kring historien vilken gör den synlig på samma sätt som ett ljussken gör en dimma synlig.”

Jag ser förstås inte min tolkning som den enda möjliga eller sanna, inte heller som ett enkelt klargörande av hur det förhåller sig mellan oss och ”vildarna”, kroppen/sinnena och moralen; Conrad tycks mig samtidigt idealisera och demonisera de svarta – utifrån ett evolutionistiskt 1800‐talsperspektiv, med touch av en dr Jekyll‐mr Hyde‐ psykologi. De vilda har ju sin kultur, föreställningar om gott och ont,

beteendenormer, sin brutalitet och själsfinhet, och den granna svarta kvinnan är förvisso tämd även hon, av sin stams mönster – och vi är väl inte heller alltigenom döda, kultur med otvivelaktiga värden och fantastiska skapelser.

Inte desto mindre tror jag Conrad är inne på ett oerhört, tabuartat ifrågasättande av vår civilisation och våra framsteg, ifrågasättande alltmer brännande i takt med skapandet av en kommersiell, materialistisk monokultur över jordklotet, med utrotning av de vilda djuren, fåglar, insekter, urskogar, aboriginer, nomader, indianfolk, hjärtats trumrytmer… – alltmedan de glänsande gravstenarna mångfaldigar sig, gör sig högre och bredare, sträcker sig mot skyarna, allt mer kyliga, monolitiska, med artificiellt ljus.

Stoppa vår tid! den obevekliga… kanske Conrad kände igen sig i den anarkist han diktade om, han som egendomligt nog ville spränga den precisa tidgivningens central, Greenwich‐observatoriet. Denna bisarra handling rimmar åtminstone för någon som hisnande förnummit jordens innerligare hjärta, med livets egen skiftande rytm, vilken vi accelererande ödelägger.

Hoppa av. Lämna det sjunkande skeppet! – skita i om alla vilsna pilgrimer går under med skorven Fäderneslandet… kan vi?

Tillgivne

Roger

PS. Vem Harlekinen är? han som övergav eller glömde Tawserboken i sista anhalten före Kurtz läger… Alltjämt vitklädd och prydlig. Men hans yttre har fått fläckar av färg, och hans sinne närmat sig vildarnas, lättrörligt, ljust, entusiastiskt – något som för en Tawsermänniska är komiskt, teatraliskt… (stadiet innan vreden vrider om näsan på rodret) – Kurtz, däremot, är utan kläder – som en vilde – ett lik – en demaskerad – grotesk! motbjudande! – måste höljas – svepning – mörklägga – spolas ut… Och alltjämt gäller han i västvärlden som fascisten!

Av samme författare

SVARTA DROPPAR. Aforistisk satir. OrdStröm 1979.

SPETSAR PUNKTER HÅL. Kortkort prosa, aforismer. OrdStröm 1981.

SOLTALS. En svit naturlyrik med motiv från Nordingrå. OrdStröm 1984. ÅR BLÅS. Ordblad med tuschkråkor från Nordingrå, hantverksboktryck från Näsåker. OrdStröm 1986.

KORNRAPP Å SPÅNFLYN. Serier aforistiska notater och utslag, med 10 tuschteckningar. OrdStröm 1987.

MAJA ÅNG. Diktframgent, en ordbildmusik, krossad naturlig svit från den radioaktiva våren 86. OrdStröm 1988.

TILT. Blandade störigheter från 70‐ och 80‐tal, prosa och satir, pekböcker, aforismer. OrdStröm 1990. *** http://ordstromforlag.wordpress.com/