9789186183929

Skalpelldansen inlaga.indd 2

2012-03-06 11:33

Jenny Milewski

Skalpelldansen

Telegram Bokfรถrlag

Skalpelldansen inlaga.indd 3

2012-03-06 11:33

SKALPELLDANSEN © Jenny Milewski 2012 Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 ISBN 978-91-86183-92-9

www.telegramforlag.se

Skalpelldansen inlaga.indd 4

2012-03-06 11:33

Till Jarek, Astrid och Kajsa.

Skalpelldansen inlaga.indd 5

2012-03-06 11:33

I never wanted to kill I am not naturally evil Such things I do Just to make myself More attractive to you Have I failed? – The Last of the Famous International Playboys av Morrissey (1989)

Skalpelldansen inlaga.indd 7

2012-03-06 11:33

PROLOG

De pratar om honom igen.

Pojken under pelarbordet i salongen sitter som han brukar.

Så långt in mot mitten av den runda bordsskivan som möjligt, med armar och ben virade runt det klotformiga benet och med kinden vilande mot det blankfernissade träet. Hans tunna barnfingrar passar precis i träklotets svarvade skåror, och om han spärrar ut dem bara en aning kan han hålla ett finger i varje skåra samtidigt. Tio fingrar, med tio spår att följa. Bordets röda duk färgar ljuset och förvandlar hans gömställe till en varm grotta.

De vet inte att han sitter här just nu. De vet inte att han ofta sitter under bordet, alldeles stilla med rumpan mjukt nedsjunken i den tjocka mattan. Så vitt de vet sitter han aldrig någonsin stilla.

Han kan inte se mycket från sin plats under bordet, men han hör att de är nära. Rösterna stiger och sjunker strax bortom bordsdukens fransar. Hans mors ljusa. Den hon kunde ha använt till att sjunga barnvisor och läsa godnattsagor. Den som blir så gäll att det skär i öronen när hon är arg eller ledsen. Som nu.

Och så faderns. Mörk och släpig, som om han inte fått tillräckligt med sömn.

Faderns röst är alltid lika lugn. Han blir aldrig arg eller ledsen. När fadern talar till honom är det orden, inte tonen, som skär i öronen.

Om han släpper taget med ena armen och låter kroppen luta åt sidan tills han nästan ligger parallellt med golvet kan han skymta deras skor i springan mellan golv och fransar. Till vänster 9

Skalpelldansen inlaga.indd 9

2012-03-06 11:33

ett par svarta pumps med höga klackar, i ständig rörelse över den persiska mattan. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Till höger två bruna herrkängor. Oputsade, med små klumpar av lera hängande längs sulans kant. De rör sig nästan inte alls.

Han begriper inte allt rösterna säger. Ord som ”ondskefullt”, ”illvillighet”, ”inflytande” och ”barnpsykolog” svävar förbi hans sexåriga hjärna som obegripliga ordballonger utan att lämna några spår efter sig.

Men en del saker förstår han.

Som att de är arga över det som fanns under hans säng till exempel. Väldigt arga. Hans mor till och med snyftar när de pratar om det. Han visste att de skulle bli arga om de hittade det och nu ångrar han sig. Han borde ha tänkt ut ett bättre ställe.

Pojken rätar upp sig till sittande ställning igen. Det är jobbigt att lyssna på deras prat, han blir alldeles trött i huvudet. Den plötsliga rörelsen får bordet att vicka till och han hoppas att vasen som står ovanpå bordet inte ska välta och avslöja att han sitter här.

Han älskar den vasen.

Så länge han kan minnas har den stått på bordet i salongen, strategiskt placerad så att alla gäster ska upptäcka den dyrbara antikviteten. Den är stor och grön och är dekorerad med silvriga fiskar.

Två fiskar är det på vasen. En stor som precis är på väg att sluka en liten. Den stora fisken har munnen full av tänder och slår hungrigt med stjärten. Den ser arg ut, som om det är den lilla fiskens fel att den är så hungrig. Den lilla fisken slår också med stjärten. Den simmar så fort den kan, för att försöka rädda sig undan den stora, arga, hungriga fisken.

På sommaren när de åker till sjön för att bada, brukar han låtsas att han är den stora fisken. Han kan inte simma riktigt än, men 10

Skalpelldansen inlaga.indd 10

2012-03-06 11:33

dyka under vattnet är han bra på. Med cyklopet framför ögonen plöjer han genom vattnet medan han letar efter små fiskar att sluka. Han håller sig så nära botten att magen nästan skrapar mot sanden, vrider sig fram och tillbaka och spanar genom det grumliga vattnet.

En gång när han lekte sin lek i vattnet hade han till slut känt sig så hungrig och arg att han inte kunde låta bli att bita sig fast i vaden på en badande tant.

Resten av den badutflykten fick han sitta i bilen. Smaken av blod blandat med sjövatten satt kvar på tungan hela dagen.

På andra sidan bordsduken har diskussionen nu blivit ännu hetsigare. Faderns röst är fortfarande lugn och uppmanar modern upprepade gånger att ”för fan, ta det lugnt” och ”hetsa inte upp dig så förbannat”. Men hon lyssnar inte. Hennes röst blir allt gällare och promenaderna över mattan allt snabbare.

Han vill inte höra mer nu. Han vill inte sitta här under bordet längre och lyssna när rösterna säger dumma saker om honom. Han vill gå tillbaka till sitt rum och leka med sina saker och glömma bort vad rösterna säger.

Vägen ut finns bara ett par meter bakom honom. Men dörren in till nästa rum är stängd och han kan inte öppna den utan att de märker. Han är fast här i sin varma grotta med det röda ljuset och de silvriga fiskarna ovanför huvudet.

Han slår händerna för öronen, kniper ihop ögonen och tänker så hårt han kan. Sluta prata, tänker han. Sluta prata och försvinn härifrån, tänker han. Men det fungerar inte. Med föräldrarna fungerar det aldrig. Han borrar in pekfingrarna i öronen tills det gör ont. Men inga pekfingrar i världen hjälper när hans mor till slut skriker med sin allra gällaste röst: ”Men fattar du inte? Jag vill inte ha honom. Jag vill inte ha honom här i huset längre. Jag vill aldrig se den där ungen mer.

Jag önskar att vi aldrig hade fått honom!”

11

Skalpelldansen inlaga.indd 11

2012-03-06 11:33

Pojken under bordet sitter alldeles stilla. Alldeles stilla sitter han medan moderns ord fortfarande vibrerar i rummet och hans föräldrar står orörliga på den orientaliska mattan.

Sedan börjar han långsamt flytta kroppen bakåt, hasar på baken tills hans rygg syns som en utbuktning på den nedhängande bordsdukens blommiga yta. Han tar ut pekfingrarna ur öronen, placerar händerna bakom sig och lutar sig bakåt med händerna som stöd mot golvet. Han lyfter benen och sätter upp fötterna så långt han kan på det mörka träklotet. Sedan drar han in benen mot magen för att få så mycket kraft som möjligt och sparkar till. Han sluter ögonen och väntar på smällen.

12

Skalpelldansen inlaga.indd 12

2012-03-06 11:33

1

Jonas Lerman lät blicken diskret glida över publiken från sin plats på det låga träpodium som skulle föreställa scen. Hon borde vara här någonstans. Det brukade alltid finnas någon.

Jo, där satt hon. Han höll tillbaka ett leende, förundrad över tillvarons förutsägbarhet. På andra raden, med det ena benet över det andra och blicken nonchalant fästad åt sidan, upp i taket, ner i golvet. Aldrig åt hans håll. Hennes händer låg löst knäppta i knäet, vilande på det tummade omslaget till hans senaste bok.

Idag hade hon långt svart hår, mörkblå ögon inramade av kraftig kajal, svarta kläder och läderband lindade runt handleder och överarmar. I tjugofemårsåldern, smalt byggd med små bröst under det svarta linnet. Ingen behå.

En annan dag hade hon kunnat ha illrosa pagefrisyr och trasiga strumpbyxor. Eller rakat huvud och svart slips. Alltid fanns det någon där. Oavsett hur de såg ut och på vilken rad de satt var de alltid likadana. Och alla kom de bara för hans skull.

Hon var förmodligen kulturvetare med litteraturvetenskap som inriktning. Jobbade extra på Espresso House i väntan på det stora genombrottet med en självbiografisk roman om en tröstlös uppväxt i en svensk småstadshåla. Eller möjligen, om det inte fungerade, ett genombrott som dokusåpastjärna. Naturligtvis med en feministisk och ironisk agenda, med syfte att avslöja hela den förljugna medievärlden. Och förstås gärna bli kändis på kuppen.

Och, precis som de andra, hade hon kommit hit därför att 13

Skalpelldansen inlaga.indd 13

2012-03-06 11:33

han, den berömde Jonas Lerman, var den ende som förstod.

Den ende som såg tillvarons mörka sida på samma sätt som hon och hade genomskådat alla vardagens tarvligheter. Det var vad de alla verkade tro i alla fall. Att han var en själsfrände som kunde läka alla sår och göra dem hela igen. En räddare som skulle svepa dem iväg från tristessen och ta dem med in i sin underbara, ondskefulla värld.

Eller så tyckte de bara att han var snygg. Honom kunde det kvitta.

Hennes sätt att slänga med håret och utstuderat undvika att möta hans blick när han vände huvudet åt hennes håll tydde i alla fall på en sak. Att den här kvällen kanske inte skulle bli så tokig ändå.

Till höger om podiet förberedde sig kvällens konferencier för sin roll.

Den medelålders damen var klädd i en klänning från Gudrun Sjödén och var förmodligen bokhandelschefen. Hon förde en ojämn kamp mot mikrofonstativet och kastade hoppfulla blickar åt ljudkillens håll. Det verkade inte ha någon som helst effekt.

Bokhandelschefen och hennes personal hade verkligen ansträngt sig för att ge kvällens evenemang en värdig inramning.

De hopfällbara svarta plaststolarna stod i snörräta rader. Ovanför podiet hängde tre svartvita författarporträtt i storformat tillsammans med en tryckt banderoll prydd med bokhandelns logotyp samt texten ”Författarfestival – med spänningen i centrum”.

På tre bord vid sidan om podiet låg signeringsexemplaren redo i högar tillsammans med prydligt framlagda kulspetspennor, även de prydda med bokhandelns logotyp.

Allt var förberett för en riktig helkväll.

14

Skalpelldansen inlaga.indd 14

2012-03-06 11:33

Bokhandelns ansträngningar visade sig heller inte vara förgäves.

Ett par minuter före utsatt tid var gott och väl tre fjärdedelar av plaststolarna framför podiet upptagna. Ett förväntansfullt sorl fyllde lokalen, lyfte mot taket och svävade in bland bokhyllorna.

En minst sagt brokig skara människor hade valt att ägna denna tisdagskväll åt att gå på författarfestival. Förutom de alltid närvarande kulturtanterna, den trogna, foträta skara som ensamma bär upp i princip hela Sveriges kulturliv, och några tillfällighetsbesökare som valt att dröja sig kvar efter stängningsdags av ren nyfikenhet, kunde man se tre tydliga kategorier i publiken – direkt kopplade till de tre författare som satt uppradade i väntan på att få börja uppträda.

Längst till vänster satt den celebra deckarförfattarinnan Charlotte Hagberg, i en diskret mönstrad omlottklänning, perfekt skuren för att framhäva hennes figur på bästa sätt och med den ena pumpsbeklädda foten otåligt vippande i luften. Då och då markerade hon med ett litet leende och en nådig nick ankomsten av någon av de kvinnor i yngre medelåldern som utgjorde kärntruppen i hennes egen läsekrets.

Välputsade och färgmatchade storstadsmammor satt i små grupper och viskade ivrigt med varandra medan de kastade beundrande blickar upp mot podiet. Den uppenbara uppsluppenheten berodde säkert minst lika mycket på att de skulle få träffa sin stora idol som på att de för en gångs skull hade fått lämna sina märkesbarnvagnar hemma för en bebisfri kväll med väninnorna.

Charlotte Hagberg hade slagit igenom med dunder och brak några år tidigare och hade sedan dess dominerat bokhandlarnas topplistor å det brutalaste. Blandningen av chick lit-glamour, vågade sexskildringar och bestialiska mord i Lidingömiljö hade uppenbarligen slagit an i de breda lagren av deckarläsare och tre av hennes romaner hade redan hunnit bli film.

Kritikerna avskydde henne förstås. En recensent i en av mor15

Skalpelldansen inlaga.indd 15

2012-03-06 11:33

gontidningarna hade några veckor tidigare avslutat en fullständig sågning av den senaste boken med: ”Charlotte Hagberg är oslagbar om man är för trött för att vilja förstå något om sig själv, eller lära sig något nytt, eller uppleva något – helt enkelt en författare för människor som egentligen är för trötta för att läsa böcker.”

Men den kritiken brydde sig uppenbarligen varken Charlotte Hagberg eller hennes anhängare om. Och varför skulle de bry sig? Mammorna fick precis den underhållning de behövde för att liva upp amningsstunderna. Och Charlotte Hagberg tjänade mer pengar på sina böcker varje år än vad ett helt Nobelpris skulle ge.

Vad Jonas beträffade hade Charlotte Hagberg alla hans sympatier på sin sida, även om han aldrig hade brytt sig om att läsa någon av hennes böcker. Också han hade fått mer än sin beskärda del av föraktfulla recensioner och tyckte att den som ville lära sig något om sig själv kanske borde gå i terapi istället för att läsa deckare.

Utspridda i publiken satt också ett antal äldre män med slips och kostym. De var här för att lyssna på den gråhårige man med mustasch som satt på stolen till vänster om Jonas och precis var i färd med att göra några sista justeringar i sitt talarmanus. Bengt Frykander. Hovrättsrådet Bengt Frykander.

I över tjugo år hade han hållit på nu, med sina komplicerade mordgåtor i juristmiljö som hans hjälte Anders Gripenstierna, även han hovrättsråd, löste med bravur varje gång.

Men trots att Bengt Frykander hela tiden hade hållit en jämn produktion med en ny roman nästan varje år hade han aldrig fått något riktigt genombrott. Kanske för att hans läsekrets till största delen bestod av andra jurister, som mest var intresserade av att se om det verkligen var den nya riksåklagaren som var förebild för strypmördaren på sidan 241. Antagligen var det inte heller några andra än jurister som kunde vara intresserade av 16

Skalpelldansen inlaga.indd 16

2012-03-06 11:33

böckerna. Jonas hade försökt läsa en av dem men gett upp efter halva. Enligt hans mening var den, precis som Bengt Frykander själv, så tråkig att klockorna stannade.

På sistone hade det verkat som om även Bengt Frykander själv hade börjat tappa sugen. Under de senaste åren hade han ägnat mer och mer tid åt sin nya passion i livet, långdistanslöpning. Bland annat hade han blivit Sveriges första deckarförfattare under tre timmar i Stockholm Marathon och syntes numera oftare i löpartidningarna än på kultursidorna.

Och så var det han själv då. Även Jonas kunde urskilja små öar av egna supportrar i publikskaran nedanför podiet. Numera sålde han visserligen så pass bra att hans läsare rimligen borde finnas i de flesta samhällsgrupper och förmodligen stod även hans böcker i bokhyllan hemma några av Charlotte Hagbergs beundrarinnor. Kanske till och med hos en och annan jurist.

Folk som av nyfikenhet hade köpt en pocket när tidningarna hade börjat förfasa sig och läst den som en av alla andra i högen på bordet bredvid sängen. Som såg på honom som en av alla andra författare.

Men det fanns de som inte gjorde det. Förutom den svarthåriga tjejen på andra raden som nu växlade mellan att smygtitta på honom, skriva något förmodat djupsinnigt i en svart anteckningsbok och kasta nedlåtande blickar mot de kvittrande mammagrupperna intill, såg han åtminstone en handfull andra som alldeles säkert hade kommit bara för hans skull. Och som med största sannolikhet varken hade något av Charlotte Hagberg eller Bengt Frykander på nattduksbordet.

Längst fram satt som vanligt David, en av hans allra mest trogna anhängare, dagen till ära uppklädd i en svart tröja med texten ”Team Jonas Lerman” tryckt i vitt. Tröjan hade David designat själv och sålde för 150 kronor på sin Jonas Lermanfansajt – som han också hade designat själv. Nu satt han ivrigt framåtlutad med kollegieblock och digitalkamera redo. Redan 17

Skalpelldansen inlaga.indd 17

2012-03-06 11:33

ikväll skulle det alldeles säkert ligga en utförlig rapport på hemsidan.

Jonas nickade knappt märkbart åt Davids håll för att visa sin uppskattning. David log glatt tillbaka och höjde kameran till hälsning. Trots de hundratals timmar David måste ha lagt ner på hans författarskap genom åren hade de aldrig sagt mer än några få ord till varandra. Jonas hade en känsla av att David aldrig sa särskilt mycket till någon. Förutom på nätet då. I ögonvrån såg han hur den svarthåriga blängde svartsjukt åt Davids håll. ”Lugn, tjejen”, tänkte han. ”Du ska nog få ditt lite senare.”

Några andra typiska Jonas Lerman-fans fanns också i publiken, män med svarta tröjor och glesa helskägg som gillade splatterfilm och spelade Call of Cthulhu och som troget köade till signeringarna i SF-bokhandeln varje gång han släppte en ny bok. I mångas ögon säkert hopplöst nördiga, med obefintlig modekänsla och bristande social kompetens. Men för Jonas spelade det ingen roll. De var hans. Och han var deras.

Längst bak, nonchalant lutade mot en pelare, stod också ett par representanter för en helt annan del av hans läsekrets. Det var efter hans tredje bok, som delvis utspelade sig i Stockholms undre värld, som det hade börjat dyka upp kraftiga, tysta män med rakade skallar och stora tatueringar på hans uppläsningar.

Och mer än en gång hade han fått beundrarpost med avsändaradress Kumla, Hall eller Tidaholm.

Gudrun Sjödén-damen verkade inte helt nöjd över dessa udda bokhandelsbesökare och kastade oroliga blickar åt pelaren till. Rädd för ett plötsligt utbrott av gängrelaterat våld, förmodade han.

Själv var Jonas inte särskilt bekymrad över att hans böcker hade en så stor attraktionskraft på Sveriges yrkeskriminella.

Risken för att de skulle ge sig på honom bedömde han som tämligen obefintlig och varifrån de fick sina pengar struntade han fullständigt i så länge de lade en liten del av dem på att 18

Skalpelldansen inlaga.indd 18

2012-03-06 11:33

köpa hans böcker. Han tyckte mest det var imponerande att de överhuvudtaget läste böcker, med tanke på deras i många fall säkerligen undermåliga skolgång.

Dessutom var det bra för hans image.

Vilken samling de var. Någonting för varje smak. Charlotte Hagberg med sin dyra klänning och en egen modeblogg. Bengt Frykander med sin juristprosa och maratonlöpning. Och så han själv. Som ett författarnas svar på 90-talets Spice Girls. Posh Spice, Sporty Spice … och Scary Spice.

I samma ögonblick avbröts hans tankar av att bokhandelschefen stegade fram till mikrofonen, slog prövande på den ett par gånger och förkunnade: ”Jaha, då är klockan sju och det är dags för vårens andra författarfestival här på Akademibokhandeln. Kvällens tema är spänning och vi har följaktligen tre mycket spännande författare här ikväll.”

Den lilla lustigheten belönades med några enstaka uppmuntrande leenden från kulturtanterna. Bokhandelschefen lät sig inte nedslås utan fortsatte: ”Först ut är den alltid lika förtjusande Charlotte Hagberg, Sveriges just nu mest säljande deckarförfattare. Som ni alla vet har Charlotte också nyligen gett ut en kokbok, ’Mördande gott’ som även den har gjort stor succé. Bra jobbat och varmt välkommen hit, Charlotte!”

Charlotte Hagberg log avmätt och vinkade lite lätt åt publiken. Bengt Frykander gjorde en sur grimas i smyg. ”Med oss här ikväll har vi också hovrättsrådet Bengt Frykander, domstolsdeckarnas grand old man och Sveriges snabbaste domare – åtminstone utanför rättssalen. Välkommen du också!”

Trots bokhandelschefens glada leende såg Bengt Frykander nu ännu surare ut. ”Och sist men inte minst har vi Jonas Lerman, pappa till 19

Skalpelldansen inlaga.indd 19

2012-03-06 11:33

Carl Cederfeldt, mannen vi älskar att vara vettskrämda för. Men vi vågar väl ändå säga välkommen till dig också, Jonas!”

Som vanligt kände Jonas ett kort styng av avundsjuka. Carl Cederfeldt. Alltid Carl Cederfeldt. Ibland undrade han vem som var den verkliga stjärnan, han eller hans romankaraktär.

Samtidigt visste han mycket väl att utan Carl Cederfeldt hade han inte suttit här. Och någon som den svarthåriga hade aldrig kastat heta blickar åt hans håll.

Det hade gått fem år sedan hans debutroman Skalpelldansen kom ut. Det var det första skönlitterära verk han någonsin hade skrivit. Inte ens en novell eller minsta lilla dikt hade han skapat innan Skalpelldansen, även om han i intervjuer brukade ljuga och säga att han hade hittat på otäcka sagor redan som barn.

Han tyckte att det lät mer seriöst så.

Men en hel del annat hade han trots allt skrivit. Efter flytten till Stockholm, under hans planlösa studier på universitetet och senare, parallellt med extraknäck på 7-Eleven, hade han försörjt sig som frilansande skribent och copywriter. Och visst hade han, som de flesta skribenter och copywriters, haft vaga planer på att någon gång skriva den stora romanen och aldrig någonsin behöva hitta på fler menlösa broschyrtexter om rostfria byggkomponenter eller sevärdheter i Roslagen. Men, som många andra, hade han inte haft en aning om var han skulle börja.

Inte förrän den galne kirurgen Carl Cederfeldt dök upp.

I tre månader hade han ägnat varje vaken sekund åt Carl Cederfeldt och hans vidrigheter. Han skrev det första han gjorde på morgnarna och det sista han gjorde innan han gick och lade sig.

Under arbetspassen på 7-Eleven hade han ett skrivblock under disken som han klottrade i mellan kunderna. Och så fort han kom hem kastade han sig över datorn och skrev in det han hade åstadkommit. Han till och med drömde om Carl Cederfeldt.

I takt med att han producerade den ena scenen blodigare än 20

Skalpelldansen inlaga.indd 20

2012-03-06 11:33

den andra upptäckte han också två saker. För det första att han var bra på att skriva om otäcka saker. Och för det andra att han tyckte om det.

För första gången i livet kändes det som om han hade kommit hem.

Till skillnad från många andra författare hade han faktiskt heller aldrig behövt kämpa under år av tröstlösa refuseringar från oförstående bokförlag. När han var färdig med manuset hade han helt enkelt skrivit ut det, lagt det i en svart mapp och skickat det till ett enda förlag. Kaos Förlag.

Den enda egentliga anledningen till valet var att han en gång hade hört förlagschefen Sten Jerhammar säga i en tv-intervju att: ”... svenska romankaraktärer är för jävla tråkiga. Bara medelsvenssons och småbarnsföräldrar hela bunten. Fan i mig, vi behöver fler vettvillingar och galningar i litteraturen, lite folk som kan skrämma livet ur Augustprisjuryn.”

Och med hjärtat i halsgropen hade han lagt manuset på brevlådan och hoppats att han kunde leverera den vettvilling Sten Jerhammar letade efter.

Han kom fortfarande ihåg känslan när han fick beskedet ett par månader senare, när han insåg att Kaos Förlag verkligen ville publicera Skalpelldansen. Hans historia. Som han hade hittat på alldeles själv. I flera dagar gick han omkring alldeles omtöcknad av glädjerus.

När Skalpelldansen till slut landade på bokhandelsdiskarna, uppbackad av all marknadsföringsbudget det lilla förlaget kunde uppbringa, blev mottagandet till en början minst sagt svalt, åtminstone från litteratursveriges proffstyckare.

Recensenterna, i de få tidningar som överhuvudtaget uppmärksammade boken, klassificerade Skalpelldansen som omväxlande ”splatterfest”, ”slaskigt thrillerförsök” och ”seriemördarbo21

Skalpelldansen inlaga.indd 21

2012-03-06 11:33

nanza”, och tävlade om att spy galla över det utstuderade våldet, Carl Cederfeldts tomma och ytliga karaktär, den förnedrande kvinnosynen och den totala brist på moral som genomsyrade hans debutroman.

Det var fruktansvärt. Trots att han försökte låta bli läste han vartenda negativt omdöme och varje gång ville han bara sjunka genom jorden och försvinna. Han ville inte tro att det var sant.

Att Kaos Förlag kunde ha satsat så otroligt fel och att hans författarkarriär skulle vara över innan den ens hade börjat.

Sten Jerhammar hade däremot inte varit det minsta bekymrad, snarare barnsligt förtjust över uppståndelsen hans nya skyddsling hade orsakat. När Jonas satt på hans kontor och deppade över den senaste sågningen skrattade Sten bara, hävde sig bakåt på skrivbordsstolen och skickade iväg ännu en perfekt rökring mot taket. ”Det är väl klart att de måste låtsas upprörda, de där uppblåsta hyenorna på kulturredaktionerna. Annars får de för fan feministflatorna och moraltanterna efter sig direkt. Men ta det bara lugnt, grabben. Folk kommer inte att kunna låta bli att älska den där jävla galningen du har hittat på.”

Och precis så blev det. Efter en trevande försäljningsstart började ryktet sprida sig på internetforum och bland splatterälskare om boken med seriemördaren som fick andra litterära galningar att likna småskolefröknar. När den första försäljningsstatistiken sedan droppade in visade det sig att förstaupplagan hade sålt riktigt bra.

Med pocketupplagan tog försäljningen riktig fart och snart hade Sten lyckats sälja romanen till både Danmark, Tyskland och England. Bara tre månader efter att Skalpelldansen släpptes bildades den första ”Vi som gillar Carl Cederfeldt”-gruppen på Facebook och fick över 100 medlemmar redan efter några dagar.

Och detta trots att Facebook på den tiden hade långt kvar till att bli den landsomfattande folkrörelse som det var idag.

22

Skalpelldansen inlaga.indd 22

2012-03-06 11:33

Han kunde tyckas vara en mycket osannolik folkhjälte, Carl Cederfeldt.

Efter att tidigt ha upptäckt sin särskilda förkärlek för vassa eggar och att tillfoga andra människor smärta inleder Carl sin karriär med att fuska, muta och hota sig igenom en läkarutbildning och manövrerar sig så småningom fram till en tjänst vid ortopedkirurgen på Huddinge sjukhus.

Därifrån får han dock så småningom sparken, och efter att först ha tortyrmördat den ansvarige överläkaren övergår han därefter till att på heltid ägna sig åt sin favoritsysselsättning – att kidnappa folk till kirurgiska experiment. Dessa utför han helst i dubbelgaraget intill sin villa i Täby, iförd sin speciella signaturutstyrsel bestående av vit läkarrock samt en grön heltäckande vinylmask av det slag som brukar användas av showbrottarna i den mexikanska wrestlingcirkusen.

Allt igenom motbjudande, överlägsen och känslokall, utan några som helst försonande drag jagar Carl skoningslöst efter offer bland de allra mest utsatta i vårt samhälle, papperslösa flyktingar, hemlösa eller allra helst trasiga tonårstjejer med självskadebeteende, på flykt undan LVU och en oförstående vuxenvärld.

Hans handlande drivs inte av några rasistiska motiv eller några moraliskt rättfärdigande teorier om att rensa samhället från slödder. Carl Cederfeldt har en enda anledning till att ägna så mycket tid och energi åt att plåga och förnedra andra.

Att han tycker att det är roligt. Och eftersom Jonas hittills inte skrivit in en enda polis ställs Carl aldrig någonsin till svars för sin ondska.

Trots det älskade läsarna den galne kirurgen och alla hans hemskheter. Knappt ett år efter debuten kom den lika populära uppföljaren Ärrvävnad och därefter Missfostret där läsarna fick ta del av Carls tragiska och blodiga uppväxt och fick förklaringen till det ekonomiska oberoende som möjliggjorde hans extravaganta livsstil.

23

Skalpelldansen inlaga.indd 23

2012-03-06 11:33

Vid det laget hade Jonas av media utnämnts till både ”skräckmästare” och ”seriemördarkung” och suttit i fler tv-soffor än han kunde räkna. Utan att han egentligen visste hur det hade gått till hade han plötsligt ett yrke. Han var författare. Och han hade en bindgalen kirurg i mexikansk brottningsmask att tacka för framgången. Ändå hade han för några månader sedan satt allting på spel och riskerat sin nyfunna karriär. När hans fjärde bok Nattjägaren kom ut i handeln fanns Carl Cederfeldt inte med alls. Istället kretsade berättelsen kring en plågad ung man som på grund av en ovanlig sjukdom inte kunde vistas i solen och därför inbillade sig att han var en vampyr och måste bita ihjäl folk om nätterna.

Trots att Nattjägaren var precis lika blodig och grym som hans tidigare böcker hade Jonas förstått att risken var stor att hans Carl-frälsta läsekrets skulle vända honom ryggen. Till och med Sten hade för ovanlighetens skull verkat lite nervös inför lanseringen. Och visst hade det knorrats lite bland fansen, men kritikerna hade uppskattat nytänkandet och boken hade sålt nästan lika bra som de tidigare. Sten och styrelsen för Kaos Förlag kunde andas ut och räkna hem den ekonomiska chanstagningen och själv hade han fått åtminstone ett litet bevis på att hans framgångar var mer än bara nybörjartur i karaktärsval.

Kort sagt hade de senaste åren varit mer framgångsrika än han någonsin hade kunnat drömma om. Nästan allt som en författardebut kunde leda till hade han uppnått. Hans böcker hade översatts till över tio språk. Han åkte på signeringsturnéer i Tyskland. Det hade gjorts featurereportage om honom i flera herrmagasin med lättklädda dokusåpatjejer på omslaget.

Skalpelldansen och Missfostret hade till och med filmatiserats.

Visserligen som lågbudgetproduktioner med mer blodiga specialeffekter än psykologiskt djup, men ändå.

Ja, visst borde han vara nöjd. Han tjänade bra med pengar, medlemsantalet i hans fanclub växte stadigt och han blev så ofta 24

Skalpelldansen inlaga.indd 24

2012-03-06 11:33

igenkänd på stan att det var på gränsen till påfrestande. Med andra ord, Jonas Lerman hade flyt.

Eller rättare sagt, Jonas Lerman hade haft flyt. Till för fyra månader sedan.

25

Skalpelldansen inlaga.indd 25

2012-03-06 11:33

2

Resten av kvällens författarträff gick precis som förväntat. Upplägget var det gamla vanliga. Först tjugo minuter till varje författare för högläsning samt valfritt självförhärligande skitsnack om skrivandets vedermödor. Sedan allmänhetens frågestund följd av en välregisserad signerings- och autografskrivningsritual.

Charlotte Hagberg var först ut. Det enda som gick utanför mallen under hennes framträdande var tillkännagivandet att hon tillfälligt tänkte sluta blogga för att istället koncentrera sig på sitt nya bokprojekt, vilket gav ett besviket mummel bland mammorna.

Sedan var det Bengt Frykanders tur. Det enda som gick utanför mallen under hans framträdande var tillkännagivandet att han tillfälligt tänkte sluta skriva, för att istället förbereda sig för New York Marathon. Det gav nästan inget mummel alls, till hovrättsrådets tydliga besvikelse.

Och sedan var det till slut dags. Det var tid för Scary Spice att få sin stund i rampljuset.

När bokhandelschefen ännu en gång hade presenterat honom som ”pappan till mannen vi älskar att vara vettskrämda för” reste Jonas sig långsamt från sin plats och ställde sig bakom mikrofonen, helt svartklädd och med ett noga inövat sarkastiskt leende spelande i mungipan.

Han lyfte boken och slog upp stället han hade valt för kvällens uppläsning. Enligt den gängse författarträffsetiketten borde det ha varit Nattjägaren han skulle läsa ur eftersom det var hans senaste bok. Men inte den här gången. Det hade Sten bestämt. ”Nä vet du, Jonas. Jag tror vi skiter i Nattjägaren”, hade han 26

Skalpelldansen inlaga.indd 26

2012-03-06 11:33

sagt i telefon tidigare samma dag. ”Dina fans har säkert redan köpt den och de andra kommer aldrig att pynta tvåhundra spänn för en inbunden. Det är bättre du tar något riktigt blodigt ur Missfostret, den finns ju i pocket. Vi tar upp Nattjägaren igen till Bokmässan när pocketupplagan är ute ... eller då kanske det börjar bli dags att förhandsboosta din nya, eller vad tror du?”

Jonas hade inte svarat på det. Och han hade inte heller bråkat om att Sten ville bestämma över hans uppläsning. Som läget var just nu tänkte han inte bråka med Sten överhuvudtaget. Om Sten ville ha Missfostret skulle han få Missfostret. Och något riktigt blodigt skulle han definitivt få. Som alltid.

Han drog ett djupt andetag och svepte en sista gång med blicken över publiken. Han lät den dröja ett ögonblick vid den svarthåriga, innan han tittade ner i boken och började läsa.

Carl tryckte på den lilla knappen och den digitala armbandsklockans siffror lyste till i mörkret. 07.08. Det borde inte vara många minuter kvar nu.

Han sträckte lite på armar och ben för att få igång blodcirkulationen och lyfte på rumpan för att slippa direktkontakten med det iskalla betonggolvet för ett ögonblick.

Det var trångt bakom halmbalen, det var knappt han fick plats. Han började bli riktigt lång, hade vuxit nästan en decimeter sedan i våras. Den blå arbetsoverallen lämnade numera både anklar och handleder bara och ibland vaknade han på nätterna av växtvärken.

Han vred på sig för att försöka hitta en bekvämare ställning och klappade lite på den hoprullade handduken bredvid sig.

Hans älsklingar.

07.13. Han kunde höra getterna röra sig alldeles intill honom.

Klövar som skrapade mot golvet. Ett horn som stötte emot en 27

Skalpelldansen inlaga.indd 27

2012-03-06 11:33

brädvägg. Det malande ljudet av käkar som tuggade i sig havre.

Han hade utfodrat och mjölkat getterna precis som vanligt, trots att han inte längre var tvungen att göra det. Han tyckte om getterna. Det var inte de som förtjänade att lida.

Den svarta himlen började skifta i grått utanför fönstret och mörkret inne i ladugården mjuknade i kanterna. Han kände nervositeten komma krypande. Han hade inte lång tid på sig nu, snart skulle dagsljuset nå in i ladugårdens dunkel och obarmhärtigt avslöja hans planer. Varför kom de aldrig?

07.16. Fortfarande ingenting. Men så, var det inte ytterdörren till boningshuset som smällde igen? Jo, nu hörde han de dubbla stegen som närmade sig i gruset utanför. De kom tillsammans, Svinet och Subban, precis som han visste att de skulle göra.

De var alltid tillsammans. Inte av kärlek, utan för att de inte litade tillräckligt på varandra för att någonsin våga vända ryggen till.

Redan innan dörren till ladugården slogs upp hörde han Svinet vråla: ”Hörru ditt förbannade missfoster, är du inte klar med getterna än? Klockan är kvart över sju, jag ska ha min frukost nu, annars jävlar ...”

Det blev tyst ett ögonblick. Han höll andan och föreställde sig hur Svinets feta fingrar trevade över väggen efter platsen där strömbrytaren borde sitta. Strax därefter hördes ett sprakande ljud och Svinet vrålade igen, av smärta den här gången, när de nakna koppartrådarna i den frilagda sockeln skickade 230 volt genom hans hand.

Han log för sig själv när han såg framför sig hur Svinet stapplade bakåt, förblindad av smärta, och hur Subban stapplade efter och försökte trösta.

Strax därefter kom den, dunsen han hade väntat på. Och 28

Skalpelldansen inlaga.indd 28

2012-03-06 11:33

sedan fler vrål, i två olika tonarter den här gången. Fällan hade slagit igen.

Det var showtime.

Han sträckte ut handen bakom sig och satte i kontakten. Sedan rullade han upp handduken, valde ut ett par av knivarna och trasslade sig ut från sin plats bakom halmbalen.

Den nyss så mörka ladugården badade nu i det starka ljuset från byggstrålkastaren. Nöjd kunde han konstatera att hans plan hade fungerat precis som det var tänkt. Båda två hade ramlat handlöst över de uppspända snubbeltrådarna och landat precis på rätt ställe.

Att för hand limma fast över trehundrafemtio tvåtumsspikar på betonggolvet hade tagit större delen av natten och gett honom både ömma knän och stel rygg. För att inte tala om hur lång tid det hade tagit att i smyg vässa spetsarna sylvassa mot bandslipen i verkstaden.

Men nu låg de där, blodiga och förvirrade, och blinkade hjälplöst mot ljuset. De jävlarna. Äntligen hade hans tid kommit. Äntligen skulle missfostret slå tillbaka.

Hans tillfälliga övertag skulle inte vara länge, det visste han.

Efter allt arbete på gården var Svinet ovanligt muskulös för sin ålder, muskler som hans egen gängliga pojkkropp ännu inte hade hunnit bygga upp. I en fajt på schysta villkor skulle han inte ha en chans. Därför tänkte han se till att villkoren i den här fajten blev så långt ifrån schysta det bara var möjligt.

Med ett ryck kastade han sig framåt över golvet och sparkade undan spikarna på vägen med sina stålhättade arbetskängor. Han tog sikte på Svinet som halvlåg på rygg och svärande försökte dra loss sin högra hand från spiken som stack upp genom hans blodiga handflata. När Carl sjönk ner på knä bredvid honom tittade han upp och sa förundrat: ”Men, vad fan ... ?”

29

Skalpelldansen inlaga.indd 29

2012-03-06 11:33

Fler ord hann han inte få fram, bara ett gurglande ljud när morakniven sjönk djupt in hans mage.

Han lät kniven sitta kvar i såret. Han inbillade sig att det skulle ta längre tid att förblöda då, att döden inte skulle komma lika snabbt. Och var det någonting han inte önskade Svinet just nu så var det en snabb död. Dessutom behövde han den inte.

Han hade ju fler.

Han lämnade det jämrande och flåsande Svinet åt sitt öde tills vidare och gick bort till Subban som låg och stirrade på honom med vidöppna, skräckslagna ögon. Snyftande försökte hon maka sig bort från honom, men hon satt hjälplöst fast och kom ingenstans.

Han satte sig gränsle över hennes bröstkorg och låste fast hennes armar under sina knän. Tyngden fick spikarna att tränga ännu längre in, hon började skrika av smärta och kastade med huvudet fram och tillbaka. Leende satte han knivbladet mot hennes läppar och viskade: ”Sch ... inte skrika nu, Birgitta lilla.”

Det var första gången någonsin han hade sagt hennes namn.

Redan från början hade de tvingat honom att kalla dem Far och Mor, vid de få tillfällen de lät honom säga något alls.

Det var nu han hade planerat att hålla sitt lilla tal, där han skulle tala om hur mycket han hatade dem, hur länge han hade längtat efter det här och hur fri han skulle känna sig när det var över.

Han hade sett framför sig hur han skulle berätta varje detalj i hur han alldeles strax skulle skära sönder deras ansikten och kroppar till oigenkännlighet, föreställt sig hur han skulle njuta av att se dödsskräcken växa i deras ögon.

Men nu hade han ingen lust längre. Det fanns ingen upprättelse att hämta här. Ingen ånger att klämma fram ur dessa patetiska ursäkter till mänskliga varelser. De var inte värda något tal, ingen förklaring till varför. De var bara värda att lida och dö.

30

Skalpelldansen inlaga.indd 30

2012-03-06 11:33

Först när det nästan var över, när Subban redan hade lämnat dem och Svinet bara hade sekunder kvar att leva, lutade han sig fram över köttmassan som en gång hade varit Svinets ansikte, tittade rakt in i hans ögonlockslösa ögon och viskade: ”Vem är det som är ett missfoster nu då, ditt jävla svin?”

Efter en lagom lång konstpaus slog Jonas igen boken med en smäll och tittade upp igen. Han älskade det här ögonblicket.

Försäljningssiffror och recensioner var en sak, men det var i ögonblick som detta som författarskapets verkliga värde bestämdes. Det var här, i publikens ögon, som alla ensamma timmars slit i datorskärmens kalla ljus fick sin belöning.

Han lät blicken glida över åhörarna och sög i sig alla nyanser av känslor och reaktioner som fanns representerade där. Där fanns den vanliga rödkindade upphetsningen och villkorslösa hängivenheten från David och de andra, de som säkert kunde nästan varje ord utantill men ändå njöt lika mycket varje gång.

Alldeles särskilt rödkindad var den svarthåriga, som såg ut att vara redo att kasta av sig det där svarta linnet när som helst.

Men även om reaktionerna från de redan frälsta var tillfredsställande i sin välvillighet så var det i resten av publiken som de verkliga guldkornen fanns. Upprördhet, äckel, skamfylld och motvillig beundran från dem som alltid skulle hävda att de inte var det minsta intresserade av spekulativt underhållningsvåld men som ändå inte kunde låta bli att känna den där lilla kittlingen av spänning i maggropen.

Till och med glödande vrede kunde han räkna in bland känslorna därute. En kvinna kastade ilskna blickar på honom, samtidigt som hon höll båda händerna hårt för öronen på en pojke i förskoleåldern, som hon otroligt nog hade tyckt var lämpligt att släpa med på kvällens författarträff.

Och alla dessa känslor hade han, Jonas Lerman, lyckats åstadkomma med bara tjugonio bokstäver och en gnutta fantasi 31

Skalpelldansen inlaga.indd 31

2012-03-06 11:33

som redskap. Det var bättre än sex. Bättre än droger. Den kicken var det största av allt. Han visste att i just det ögonblicket delade alla i publiken samma tanke. Samma fråga formade sig i allas huvud, ställd i upphetsning, hängivenhet, beundran, upprördhet eller vrede. ”Var får han allt ifrån?”

32

Skalpelldansen inlaga.indd 32

2012-03-06 11:33