Issuu on Google+


GODA DAGARS MAGI Petter Camilla Cherry Sleepy


E

n sak jag förstått efter alla dessa år är betydelsen av musik och subkulturer. Att få vara en del av något, att känna en tillhörighet och framförallt, att ha en identitet. Åren då jag var som mest osäker i skolan och aldrig riktigt fann någon lycka i sport eller andra aktiviteter kom hiphopkulturen och dess rörelse i Sverige att betyda väldigt mycket för mig. Jag och många andra ungdomar i Sverige under samma period fastnade för formen, rytmen och uttrycket. Hiphopen har varit en medresenär under större delen av mitt liv och

genom den har jag funnit självkänsla, en uttrycksform, en säkerhet och en möjlighet att kunna påverka. På frågan om jag har några idoler svarar jag alltid att mina idoler finns runtomkring mig, för det gör människorna på bilderna i den här boken. Berättelsen om hur hiphopen kom till Sverige handlar om dem, det är de som har gjort och gör svensk hiphop till det den är idag.  Några av dem har jag känt från början, andra kunde jag först bara se upp till. De är mina förebilder, allt från Ayo, Infinite Mass, Sherlock, Gordon Cyrus, Cherno, GFX, ADL,Jappe, Thomas Gylling till min gode vän och kamrat idag Dj Sleepy. Patrik ”Dj Sleepys” Elofsson

historier är otroliga i den här boken precis som Camilla Cherrys bilder är vackra och helt unika. Detta är inte ett försök att göra den stora boken om svensk hiphops historia, det här är våra personliga upplevelser och minnen av hur vi fångades av en subkultur och fann våra identiteter. Det här är vår historia och i mycket en nostalgisk tillbakablick. Men det handlar inte om att det var bättre förr utan är vårt sätt att visa den stora tacksamhet vi känner för att vi fått vara en del av den svenska hiphopscenen. Det är för mig, Camilla och Patrik Goda dagars magi. Petter


90

TAL


Jag kände mig akademiskt underlägsen, men hiphop var jättestort i min skola och fick mig snabbt att känna mig unik och speciell. Jag stack onekligen ut som gillade både reggae och hiphop. När jag som 13-14-åring sedan började springa på Fryshuset upptäckte jag hur stort hiphop hade blivit i hela stan. Nere på Fryshuset samlades ungdomar från hela Stor-Stockholm, det var allt möjligt folk från innerstaden och från alla förorter. Det hörde till Anders Carlbergs filosofi och tänk att alla skulle kunna vara på en och samma plats. För mig var

Fryshuset som mötesplats ovärderlig och dessutom en kanal för inspiration. Det var disco, konserter och filmvisningar som avlöste varandra för att ungdomarna skulle ha någonstans att hålla till. Klädkoderna och stilarna var många, men en kille som alltid utmärkte sig extra mycket var Jappe. Han var huvudet längre än alla andra och hade alltid kläder som ingen annan hade. Det svårt att få tag i hiphopkläder, det var knappt att den numera legendariska butiken Punkshop på Plattan hade något som passade stilen man ville upprätthålla på Fryshusets discokvällar. Jappe

var alltid ”mad fresh” med nya Air Jordans, matchande byxor och tröja samt Chicago Bulls-mössa (laget som Michael Jordan spelade i och som dominerade NBA-serien i USA). Varje helg när jag såg Jappe i något nytt blev jag helt knäckt. Tankarna spårade och jag undrade ibland om Jappe hade en egen fabrik hemma som tog fram alla de där coola plaggen åt honom. Senare har jag fått veta att Jappe hade en amerikansk släkting som var flitig besökare på det amerikanska postkontoret och via den vägen försåg Jappe med den där ”rätta” skiten man själv aldrig fick tag på i Sverige.


GYLLING På 90-talet spelade jag in hundratals kassettband. Min pappa hade lådor med kassettband med inspelade radioprogram och klassisk musik eller något som hade med Bob Dylan att göra. Själv satt jag på mitt rum och gjorde blandband inför promenaden till skolan nästa dag. Jag spelade in låtarna i perfekt ordning och längd. Vissa spelade jag in från egna skivor som jag köpt men skivor, precis som kläder, vara svåra att få tag i på den här tiden. Reggae var ännu svårare att få tag

i än hiphop. Jag har alltid älskat musik från Västindien och en av de bästa på att sprida den musiken i Sverige var och är Thomas Gylling. I radioprogram som Rythmdoktorn i P3 lärde jag mig om salsa, soca och framförallt reggae. En kompis till mig hade spelat in ett av programmen där det fanns en socalåt, och jag ville så gärna kopiera det där kassettbandet men kompisen vägrade. Sjukt snålt tycker jag än idag. Thomas är en person som jag följt sen jag var väldigt liten. Jag minns att

jag jagade honom längs Götgatan på Götgatans dag och Midnattsloppet hela vägen bort till Zinkensdamm där han huserade och var dj på en lastbil med ett gigantiskt soundsystem. Det var folkfest på riktigt när Thomas Gylling dök upp. Idag är vi goda vänner och jag har spelat och arbetat med Thomas ett antal gånger genom åren, och även ett antal gånger förklarat hans betydelse och inspiration för min musikaliska utveckling.


D

et här gänget såg man på med lite skräckblandad förtjusning. Att bli accepterad av de här killarna var ingen lätt sak och det skulle ta mig många år innan jag kände mig som en av dem. Det fanns olika grupperingar i Stockholms egentligen ganska lilla skara av hiphopare och man skulle kunna påstå att det här var en av dem. Jag umgicks egentligen mer med killarna runt Infinite Mass och The Latin Kings och Sherlock. Dj Sleepy var nog den enda som brukade vara i alla olika grupperingar eftersom han

spelade skivor på olika ställen som Mikaels Källare, Sjögräs och Ikkys balkong i Kungshallen. För mig var de här killarna idoler på flera sätt. De såg ut som mina rapidoler från USA, de pratade engelska, klädde sig med rätt grejer och var väldigt duktiga rent artistiskt. När jag rappar ”Hiphop som Adam den lille” och ”Flowar som Swing” i låten Såklart!, då menar jag att jag ville vara lika mycket hiphop i mitt mentala, i hela min swag som ADL samt ha ett rapflow som SwingFly. När jag till slut vågade ställa frågan till Dj Sleepy i början av 1998 om han ville vara dj åt mig på min kommande turné och fick ett ja, var det nästan

som det slutliga erkännandet: Jag var en fullvärdig medlem av den här kulturen, och på det mest trovärdiga sätt. Därför har jag alltid tagit det på allvar, och ibland kan jag känna att jag och Sleepy har de där vibbarna som man hade i början av 90-talet, när jag tyckte att han och gänget på bilden var The Shit. Jag ryser av det faktum att jag senare åkt på turné med ADL och han har spelat klassikern Daddy i mitt set, eller att jag stått på scenen med Swing. Samma sak när jag träffar Jappe på en flygplats och snackar bandy (Jappe är mycket duktig på bandy och tränar spelare). De här killarna är legender för mig.


Jag hade en lite kluven inställning till Dr Alban när jag växte upp i Stockholm. På ett sätt var det lite töntigt att lyssna på Dr Alban och inget man riktigt erkände öppet. Det kändes ”inte på riktigt” eftersom jag sedan 13 –14 års ålder varit ganska välbekant med kvalitativ reggaemusik. Men samtidigt fanns det något väldigt tilltalande i Dr Albans låtar som No Coke, Our Father och framförallt Hello Africa. Jag såg honom live på Fryshuset när även Army of Lovers uppträde. Några ungdomar kastade vattenballonger på Jean Pierre Barda och Army of Lovers men Dr Alban kom undan

med hedern i behåll. Alla tyckte det var lite mäktigt att han var tandläkare och utöver sin musikkarriär drev Dr Alban också en affär som låg vid Hötorget, precis bredvid Groove Records. Butikerna hade bara en transparent glasvägg mellan sig, och när jag handlade skivor på Groove Records sneglade jag ibland in till Albans butik. Han sålde typ vad vi skulle kunna kalla för hiphopmode blandat med Africainspirerade kläder. Jag vågade aldrig gå in, lite av samma anledning som jag fick samla mod till mig att besöka Timebomb-butiken på Rörstrandsgatan.

År 1998, när jag precis slagit igenom med Vinden har vänt och första skivan Mitt sjätte sinne skulle släppas, var jag på en promotionträff i Göteborg. Vi kom in på en nattklubb och vid ett bord längst in i hörnet satt en svart kille helt själv med en champagneflaska i en hink och liksom nickade åt mig när våra blickar möttes. En blick som på något sätt sa: ”Jag respekterar det du gör och jag tycker du är duktig.” Idag tycker jag att Dr Alban är en otroligt mäktigt snubbe och jag har definitivt respekt för karln så Dr Alban får alltid den där respekterande blicken av mig när vi möts.


M

in första skiva var Televinken, som jag fick i present från mina föräldrar. Nästa var en samlingsskiva med The Beatles och den var helt ok, men den tredje skivan som jag kom över via min äldre bror fick mig att slå bakut: Forces of Victory med reggaeartisten Linton Kwesi Johnson. Det är tung monoton reggaemusik med Lintons mörka röst och i form av en toastrap. Jag förstod inte ett ord av

hans texter till en början men lärde mig mer och mer allteftersom. Men först och främst blev jag tagen av det hårda och djupa soundet. Ju hårdare och monotont desto bättre, enligt mitt tycke. Jag lärde mig älska reggae innan jag upptäckte hiphopmusik. Det var min första kontakt med en musikform och jag fångades av kulturen och alla dess konstnärliga uttryck. Hiphopscenen var ganska liten i Stockholm under hela 90-talet och det var även reggaescenen, och som två små svarta musikstilar delade de ofta mark var

det än hölls fester och evenemang. Det fanns ett hiphopgolv på reggaeklubbarna och vice versa. The Latin Kings, som alltid haft starka influenser från reggae- och dancehallkulturen, samarbetade under en längre period med Daddy Boastin, som på sitt sätt revolutionerade toast i Sverige genom att göra det på svenska. Samtidigt som Papa Dee var vår största raggamuffinpinonjär på engelska. Det var två kulturer som delade på publiken eftersom det var en sådan liten grupp till antalet, och det fungerade alltid väldigt bra.


MEGA Sergels torg, eller Plattan, är förmodligen den fysiska plats som tillsammans med Kungsträdgården och Fryshuset spelat störst roll som samlingspunkt för den första och andra generationen av hiphopare i Stockholm. I ett större perspektiv så är det nog den platsen som mer än någon annan i Stockholm lockat till sig unga människor som velat komma bort och sökt efter något odefinierbart ”annat”. Promenaden mellan Kungsan via Sergelgången till Plattan fram och tillbaka, om och om igen, varje kväll/ natt de sista sommarveckorna under de sista åren på 80-talet var en enormt stor del av mina tonår. När Mega/ Skivakademin öppnade vid Sergels torg i början av 90-talet blev den snabbt ett naturligt hangout för många. Dj:s i Stockholm hade sina naturliga samlingspunkter i specialistbutiker

som Groove Records på Slöjdgatan, Space i Filmstaden och framförallt Pitch Control på Gamla Brogatan som tidigare gick under namnet Vinyl Mania (på Vasagatan), och skivrundorna som gjordes varje tisdag eftermiddag (den veckodag som USA-sändningarna med det nyaste landade) utökades raskt till att inkludera Megas singel/vinyl-del som styrdes av reggaeprofilen Michael Dodd. Men Mega var långt ifrån endast för stans lilla dj-klick utan innefattade även ett café, möjligheten för vem som helst att lyssna på musik i hörlurar (när musik kostade pengar och man var ung med endast en liten veckopeng var det långt ifrån lika enkelt att lyssna på den där skivan man hört så mycket snack om) och en scen där det bjöds på signeringar och gratis konserter. Den kanske mest hysteriska konserten

var Kris Kross promotionbesök 1992. Hypen över barnrapparna med bakochframvända baggyjeans var enorm och trycket översteg vida vad Megas säkerhetsvakter och lokalen klarade av. Fans svimmade medan en stor folkmassa inte ens kunde ta sig in i lokalerna. Mega/Skivakademins kurva följer tydligt musikbranschens utveckling, och efter att ha varit ett självklart första val för att köpa cd:ar för gemene man i Stockholm under 90-talet så förvandlades det mer och mer till en dvd-butik mot slutet innan den gick i graven under 00-talet, när betala pengar för fysiska plattor inte längre var att tänka på för den större massan. Men Plattan lever i högsta grad kvar som en farlig men spännande samlingspunkt för ungdomar på jakt efter något annat. Sleepy


INFINITE MASS Rap-sm 1989 och 1991 är historiskt intressanta händelser i flera avseenden. Leila K placerade sig på 2:a plats 1989 men nådde åren därefter stora internationella framgångar. Sons of Soul som vann var en älskad och högt respekterad grupp i hiphopkretsar när de deltog, men de nådde aldrig ut till den bredare publiken. De släppte ett par singlar och ett självbetitlat album via Denniz Pops skivbolag Swe Mix. 1992 kom The Latin Kings 3:a efter att ha framfört Snubben och påbörjade där och då sin resa till det ikoniska band de idag är, men högst på prispallen samma år stod ett annat band: Infinite Mass. Detta klassiska band lett av Amir Chamdin och Rodrigo ”Rodde” Pencheffs har nu funnits i 20 år. Amir och Rodde har alltid varit fasta medlemmar men flera olika personer har kommit och gått genom åren, bland annat Bechir som var en av originalmedlemmarna och som även hann ge ut soloalbumet Sunrise innan han lämnade musikvärlden

för juridikstudier. Och Polarbear, en av Sveriges skickligaste dj:s, som lämnade landet för att jaga sin dröm om att producera hiphop på plats i L.A. Han fortsatte även därifrån bidra till flera av gruppens största låtar. I början hade gruppen ett väldigt hårt sound influerat av brittisk hardcorehiphop, Public Enemy och tidiga N.W.A. Det hörs tydligt på vinylen Da Black Mass från 1993 som skivbolaget WEA gav ut (att släppa en EP var 1:a priset i tävlingen). I skivan ingick bland annat låten Shoot the racist, som de även framförde i en scen i filmen Sökarna och som i remixad form och omdöpt till Area Turns Red senare blev en av deras största hits. Bandet hittade till det West Coast/ G-funk-sound som skulle ge dem stora framgångar lagom till albumdebuten Infinite Patio 1995. De blev med tiden de första hiphopartisterna i Sverige som helt struntade i genreindelning och reglerna för vad rapmusik kan eller får låta som, och de har dessutom gjort det med stor framgång både

kreativt och kommersiellt. Rodde och Amir är i allra högsta grad aktiva idag med diverse musikprojekt under olika namn (bland annat medverkade Rodde, då som Rigo, i Melodifestivalen 2009) och enligt båda finns planer på att återvända som Infinite Mass snart. Amir är nuförtiden mest känd som filmmakare med otaliga musikvideor (bland annat till min singel Vår Stil från 2001), reklamfilmer och Cornelisfilmen och den vackra Om gud vill på sitt resumé. Början på den filmkarriären kom i och med Infinte Mass videos. Premiärvisningen av videon till Area Turns Red, som innehöll den typ av morph-effekter som man fram till dess endast sett i storbudgetfilmer från Hollywood à la Terminator 2, var episk. Alla i publiken, inklusive mig, kände nog att en ny nivå och standard sattes för musikvideor i Sverige – hur märkligt det än kan tyckas när man ser den idag. Sleepy


CHERNO I hiphopkretsar ett välkänt ansikte under 90-talet och för många, inklusive mig själv, nästan en myt. Alla visste att Cherno var en vass kille på att rappa men få hade hört något konkret. Om man hade tur kunde man råka se honom på fester, klubbar eller jam, som på ett hiphopjam i Malmö på bilden här. Jag och Pee Wee hade som sanna entreprenörer satt i hop en bussresa. I stort sett alla som sysslade med hiphop i Stockholm var med på den resan. Cherno och hans Solna BlueHill Crew åkte självklart i egen bil eftersom den stockholmska scenen såg ut så, den var delad i två läger. Många roliga saker inträffade på den där resan, t ex spelade Thomas Rusiak för första gången en kassett med NAS, som då kallade sig för Nasty Nas. Dessutom dök inte Rock Steady Crew, huvudakten, upp och arrangören var jagad av alla som köpt biljett den natten. Däremot uppträdde de mycket kompetenta svenska dansarna Throw Down Rockers och dessutom blev det en open mic session från scenen. Efteråt drog vi alla runt i Malmö och

målade eller hängde på Mc Donald’s. Det var mitt första möte med Cherno. Att kalla det för ett möte är kanske att överdriva eftersom det snarare var ett första försök att få kontakt med honom. Cherno var det coolaste jag visste på den tiden, han var den ultimata bilden av exakt det jag ville vara och låta som (som ADL, en förebild utan dess like). Cherno, som också var känd för att alltid ha perfekt strukna t-shirts utan en enda rynka, kritvita sneakers och en klädstil som helt enkelt var på en egen nivå. Cherno gick upp till arrangören för att klaga på att Rock Steady Crew inte var på plats och jag gick lite fegt upp bredvid och höll med i hopp om att få Chernos uppmärksamhet. Visst, Rock Steady Crew kom aldrig. Men för mig kvittade det, då en av Stockholms absolut bästa rappare var på plats och jag stod bredvid honom. Att våra vägar senare skulle korsas på så många sätt kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig då. När jag några år senare träffade Cherno i en studio då han skulle spela upp sin remix för Mikrofonkåt

var jag som ett barn. Jag fick även med honom på att producera på min andra skiva Bananrepubliken, vilket var en seger i hiphopsammanhang för mig.



9789186183783