9789186183776

Magnus Zaar

Den nakne ambassadรถren

Telegram Bokfรถrlag

den nakne ambassadören © Magnus Zaar 2011 Sättning: Happy Book, Stockholm Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2011 isbn 978-91-86183-77-6 www.telegramforlag.se

Prolog – Östkongo den osande fotogenlampan spred ett fladdrande gulskitigt sken inne i skjulet, lyste med möda upp en slarvigt bäddad säng som stod mot ena väggen.

Bortsett från sängen fanns inga möbler. Ett rum med kala väggar. Rått cementgolv. Nakna ohyvlade träbjälkar, plåttaket lagt direkt på. Inte mycket annat.

Det var ett sånt ställe.

Gränden han kommit genom hade varit nyregnad, lerig, ojämn och hal, hopplös att gå framför allt i hans tillstånd. Nu stod han i dörröppningen, lutade sig tungt mot den råa dörrkarmen, ryggen åt den nattmörka gränden. Någonstans bakom sig tyckte han sig höra mäns rop. Han uppfattade det som unga mäns rop, en bit på avstånd. På något sätt hånfulla. Han var säkert en överraskande syn. En vit man. Här?

Hans närvaro tycktes vara ett resultat av ren sprit.

Och ren slump.

Vilket det inte alls var.

Skjortan hängde oknäppt. Det grå håret klibbade mot den svettiga pannan efter att han halkat sig genom de leriga gränderna.

Han stod lätt vinglande på tröskeln, tacksam över att vara framme.

Han hade inte orkat mycket mer.

Han tog ett par steg inåt rummet, raglade till och rasade klum5

pigt framstupa ner på sängen. Han vände sig mödosamt om, stödde sig för en sekund på ena armbågen, föll sen över på rygg. ”Wait, mister… Don’t sleep”, sa en mjuk kvinnoröst någonstans i mörkret.

Ur skuggorna kom en siluett, en svart kvinna. Hon satte sig på sängkanten och i ljuset från fotogenlampan syntes det att hon var naken, hennes hud lätt svettig, två vackra bröst blottade. ”Hey, inte somna”, sa kvinnan lågt. Hennes händer fumlade med livrem och blixtlås på mannens byxor, krängde ner dem en bit. Hon stoppade ner handen innanför kalsongerna. ”Mmm, hello…”, sa hon förföriskt.

Sen med nytt tonfall: ”Come on… kom igen. Känn här då”, sa hon nästan irriterat och tog mannens hand och förde den upp mot sitt ena bröst. ”Bättre så?”

Den vite mannen slöt sina ögon – oklart om det var av upphetsning eller berusning, oklart om han ens uppfattade att den nakna kvinnan satte sig grensle över honom.

Hon rullade med höfterna, tryckte sitt kön mot hans. ”Men va fan…”, sa hon rakt ut. ”Det här är hopplöst… Jag kan inte göra nåt. Han är för full.” ”Bara få det överstökat”, kom det dovt någonstans från mörkret i rummets ena hörn. ”Gör det du ska.”

Hon gjorde som hon blev tillsagd, drog ner mannens kalsonger en bit, grävde fram hans slappa organ, fumlade med kondompaketet, försökte rulla på kondomen. ”Det går inte. Det får räcka så. Han är för full”, sa hon surt.

Hon reste sig från mannen och gick naken mot hörnet där rösten hörts. ”Mina pengar. Ge hit nu. Jag har gjort mitt jobb”, sa hon. ”Tillbaka upp på honom. Du ska få dina pengar – men först… gör det du ska.”

6

Kanske hade det gått en timme. Kanske två.

Den nakne mannen låg fortfarande kvar på sängen. Utslagen.

På huk med ryggen mot sängens fotände satt en svart man.

Klädd som män i allmänhet; ett par grova svarta skor, ett par enkla byxor, en ljusbrun sliten skjorta. Men också något som gjorde klädseln aningen ovanlig: en huva, ett illa tillklippt stycke av skitig säckväv som skylde hans anletsdrag. Han satt på cementgolvet, stirrade då och då upp i taket, upp mot de grovt tillhuggna takbjälkarna, upp mot plåttaket. Han satt på vakt, försjunken i sina tankar och var med all sannolikhet inte beredd på det som skedde. Han såg inte hur den vite mannen mödosamt satte sig upp, hur han böjde sig fram, tog tag i huvan och drog av den med ett ryck.

Den vite mannen stirrade på huvan han hade i handen. Insåg vad han just gjort. Insåg att det inte alls var bra.

7

statssekreterare nord öppnade det hastigt sammankallade morgonmötet med tre ljudliga suckar. Han var irriterad. Ett par grå hårtestar drog sig parallellt över hans nästan kala huvud och hans käkar malde. Han försökte med all kraft se ut som den biträdande utrikesminister han önskade att han vore. Han satt parkerad bakom sitt L-formade skrivbord i mörk mahogny. I besöksmöblemanget i ljus Carl Malmsten-björk satt Afrikachefen Birgitta Bengtsson, i grå dräkt och lika grå frisyr.

Någon hade ställt fram ett fat med Ballerinakex. Det stod orört. ”Jaha, och var är Clara Fabre, då?” sa Nord och gav ifrån sig en irriterad suck.

Han fick inget svar. Afrikachefen Bengtsson satt ytterst på kanten av tvåmannasoffan. Hon fingrade på sin armbandsklocka i guld som hon fått förra året efter att ha jobbat förtjänstfullt på myndigheten i tjugofem år. Hennes blick flackade nervöst och det enda hon verkade finna lugn i var att stirra stint på fatet med de upplagda Ballerinakexen.

Den breda dubbeldörren på kontoret öppnades och in klev en datorväska och en svart kappa, en lång halsduk och ett ”Ursäkta att jag är sen… dagis”.

Clara Fabre tog hastigt av sig, la jacka och halsduk över Afrikachef Bengtssons ryggstöd, rättade till sin svarta dräkt och drog bak det mörka håret i den där strikta knuten som gjorde att hon 8

såg aningen äldre ut än sina trettiotvå år. Hon hade hunnit med ett par drag med rougeborsten på kinderna – det var nog för att rama in hennes lite pojkaktiga ansikte.

Hon nickade åt Birgitta samtidigt som hon lite besvärat rättade till skjortan. Den spände över brösten och hon ångrade för en sekund att hon tagit den, det var en sådan där skuren modell och hon var på tok för vältränad för den, den stramade överallt.

Hon satte sig i fåtöljen intill Birgitta Bengtsson och sa: ”Jaha, då kan vi börja.” ”God morgon”, sa Nord torrt och lämnade sin plats bakom skrivbordet genom att sittande i sin skrivbordsstol sparka sig tvärsöver golvet bort till Carl Malmsten-möblemanget. ”Det kom ett samtal”, sa han när han nått fram. ”Enligt papprena kom det kl 07.12 svensk tid. Ett samtal som gjorde att jag valde att kalla till detta möte. Samtalet gällde en av våra utsända i Afrika, därav Afrikaenhetens inblandning.” Statssekreteraren nickade mot Birgitta Bengtsson, som fortfarande fingrade nervöst på sin klocka.

Nord pausade, suckade igen och det nästan syntes hur han tog av sig den där självpåtagna biträdande utrikesministertiteln som han aldrig fått. Det var som om han kapitulerade inför den besvärliga situationen. Problemet skulle lösas och det var de tre i rummet som skulle hantera det hela. Det här fick inte spridas i vidare kretsar.

Så med en betydligt mänskligare, mjukare ton sa han utan påklistrat ministermanér: ”Ja, det finns säkert många sätt att hantera det här på, men här är hur som helst mitt förslag. Samtalet i morse handlade om ambassadör Ekberg, Stig Ekberg. En av våra afrikaveteraner. Just nu i Östkongo, eller ERC kanske man ska säga för att vara korrekt, Eastern Republic of Congo. Det är skälet till att även du kallats”, sa han med en nick mot Clara. ”Ja, du känner ju Östkongo och är 9

väl fortfarande mellan två jobb, eller?” ”Clara är placerad på Afrikaenheten, men står till utrikesministerns förfogande”, sköt Bengtsson in, med en nervöst välvillig röst som antydde att hon var glad att hon kunde bidra.

Clara sa inget. Men visst, hon var hemtam i Östkongo. Hennes senaste postering hade varit på ambassaden i huvudstaden Kutolungo – och även om just det uppdraget fått ett abrupt slut, kände hon landet väl. ”Och du känner Ekberg? Du jobbade väl med honom när du var nere?” frågade Nord. ”Han kom dit när jag lämnade”, sa Clara kort.

Nord nickade och fortsatte: ”För att gå rakt på sak så är Ekberg försvunnen. Spårlöst borta sen ett par dagar.”

Birgitta satte häpen handen för munnen. ”Men hur? Men jag har inte hört… Ingen har ringt mig”, sa hon. Hon nästan stammade.

Nord suckade. ”Nej, just det… Det borde ju ha varit det naturliga med tanke att du är chef över avdelningen.”

Han tystnade och lät sin kommentar få avsedd effekt.

Point taken, tänkte Clara. Sluta köra över stackars Birgitta nu. ”Okej, det här är ett slutet sällskap. Lika bra att tala klarspråk”, fortsatte Nord sen. ”Ekberg är ett hopplöst fall. Ja, ni vet väl alla det här redan, men Ekberg har stora alkoholproblem. Han har haft det länge men hanterat situationen hjälpligt. Han har varit stationerad i Afrika i tjugo år. Ambassadör sedan 1988, tror jag.

Med tanke på hans spritproblem och allt annat så har inget annat än Afrika varit aktuellt för honom.”

Birgitta höll försynt upp ett pekfinger. ”Vill bara säga att vi i fjol faktiskt försökte få till stödsamtal med en terapeut för Stigs räkning”, sa hon lite osäkert, ville på något 10

sätt ändå markera att hon visst hade kontroll på de ambassadanställda. Nord avbröt henne med en gest med handen som tydligt visade att han ville gå vidare. ”Ekberg har försvunnit förr. Inte som en vana. Men det har hänt. Senaste gången hittades han efter fyra dagar av ett gäng Röda Kors-arbetare i nån stad utanför Kutolungo. Berusad och pank”, sa Nord och pausade, kontrollerade med ena handen att de glesa hårtestarna låg rätt uppe på huvudet. ”Som ni förstår är det här ett delikat ärende som vår utrikesminister absolut inte ska behöva ta i. Framför allt inte som läget är nu, med utfrågningar i KU, misstroendevotum och sparkade kabinettssekreterare och en kvällspress som driver hetsjakter. Vi orkar inte med fler affärer i media.”

Clara förstod precis var hon kom in i bilden – tyvärr.

Hon ville inte.

Inte alls.

Men det kom som ett brev på posten. ”Clara”, sa Nord med eftertryck. ”Jag vill att du åker ner till Kutolungo och att du därifrån rapporterar direkt till mig. Se till att saker och ting hanteras så smidigt som möjligt. Hitta Ekberg och se för guds skull till att inte hela Östkongo är med när du gör det.

Sen får vi ta det därifrån. Han måste väl in på behandlingshem, antar jag.”

Clara tittade upp. ”Ursäkta, men har statssekreteraren tänkt igenom det här? Efter allt som hände senast?” ”Låt mig säga så här”, sa Nord med en röst som signalerade att förhandlingsutrymmet var obefintligt. ”Jag förstår vad du menar, men beslutet är redan taget. Officiellt ska du bara ner och sammanställa en rapport om problemen i norr. Ser bra ut både inåt och utåt. Det är ett bra uppdrag för dig, Clara. Planet går kl 05.30 i morgon.”

11

utrikesdepartementet var som en stat i staten, som en värld i världen.

UD var inte som andra departement. Inte alls som de där vanliga, alldagliga, gråa. UD hade guldstuckaturer och väldiga oljemålningar och äkta mattor. UD var finare. Finare än Socialdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet, finare än alla de andra, de som hade linoleumgolv i sina korridorer.

UD med sin märkvärdiga agenda fylld av världshändelserna, säkerhetspolitiken och de internationella konflikterna och katastroferna låg där i Arvfurstens palats, ett stenkast från Riksdagshuset, mitt emot Operan i högdragna och värdiga kvarter.

För att uttrycka det enkelt: UD var allt som Socialdepartementet inte var.

Clara satt vid sitt skrivbord. Bortsett från en glimt av ena flygeln på Slottet, om man lutade sig riktigt nära fönstret, och en förskrämd bit stuckatur längs ena väggen var det inte mycket av det storslagna som gjorde sig påmint i korridoren där handläggarna satt. Hon bläddrade förstrött genom mailen på datorn: en beställning på svar på en riksdagsfråga om vad Sverige gör för att främja de mänskliga rättigheterna i Elfenbenskusten – utkast som skulle vara inne under dagen. En beställning på nya talepunkter inför utrikesrådets besök i Chad – deadline kl 15.00.

Clara suckade. Fyra timmar på att sätta ihop ett vettigt underlag 12

för ett möte mellan två länder. Det var bara att saxa från tidigare underlag. Efter åratal av nedskärningar och allt fler internationella engagemang hade UD-handläggarna utvecklat ”copy-paste”metoden till fulländning. ”Clara, ska du med och äta lunch på Sushi Seikoen?” hördes plötsligt en pigg röst.

I dörröppningen stod Helena och Jesper, två av Claras kompisar från diplomatutbildningen. Helena hade blankt cendréfärgat hårsvall och väl avvägd makeup, en dyr Filippa K-blus under strikt kavaj och ett obligatoriskt par höga skinnstövlar. Jesper hade en snyggt skuren kostym och en ljusblå skjorta med skarp, nystruken krage. De såg ut som om de hämtats från någon rekryteringsannons för Accenturekonsulter.

Clara noterade ett par stora guldörhängen med vit pärla på Helena. Jesper höll en, att döma av den sirliga loggan, väldigt dyr tunn portfölj i ljust skinn i famnen.

All time high på piffighetsskalan, tänkte hon. ”Snygg outfit”, sa hon och nickade menande mot dem. Själv hade hon aldrig varit särskilt intresserad av att lägga tid på sin look. Hon körde Tiger-tricket, som hon kallade det; en ny kjolbyxa-kavaj-uppsättning från Tigerbutiken på NK i början av varje säsong, vilket innebar att hon klarade av klädesdetaljen med minsta möjliga engagemang och tidsspillan. Shopping var inte hennes grej. ”Tack för erbjudandet. Men jag hinner inte i dag. Lite för mycket just nu.” ”Men Clara, du behöver röra på dig. Baby, kom igen…”, sa Jesper och himlade med ögonen. Han dolde inte sin gay-image. ”Röra på mig?” sa Clara med eftertryck, fortfarande leende. ”Nån powerwalk till nåt sushiställe, det behöver jag inte. Jesper, du tittar på en tjej som gjorde hundra armhävningar i går. Efter sitt träningspass…”

13

”Du och din judokarate, eller vad det nu heter.” Han skakade spelat upprört på huvudet.

Clara log åt hans teater. ”Herregud, har inte du svart bälte? Då borde man väl få ta det lite lugnare… ”, fortsatte han. ”Se så, häng med nu.”

De hade alla tre börjat på UD samtidigt. Nu satt Helena som biträdande för ministerkansliet och Jesper hade nyligen blivit gruppchef på enheten för säkerhetspolitik. De två gick raka vägen, kanske inte den snabbaste men den på förhand utstakade.

Clara själv hade klivit på uppåt hon med, även om hon inte valt en lika karriärstyrd väg. Hon hade gjort Moskva, Uganda – och sen den där Östkongoposteringen… Efter det – ingenting. Efter det som hänt hade hon hamnat ”on hold”, satts i outtalad karantän. ”För att känna dig fram” och ”för att få en chans att komma tillbaka”, som de inlindat uttryckte det på personalavdelningen.

Det här Östkongouppdraget var ett lillfinger.

De testar mig bara, insåg Clara. De vill kolla om lojaliteten finns kvar, uthålligheten, viljan. Hon kände sig som en brottsling vars förtroende provades – sakta, sakta, steg för steg. Det var en obehaglig metod – men hon brydde sig inte om det, brydde sig inte om det tvivelaktiga i tillvägagångssättet. I hennes huvud fanns inget alternativ. Hon skulle tillbaka. Punkt slut. Karantänen skulle snart vara över.

Helena tittade uppfordrande på henne från dörröppningen. ”Men vi ska luncha med Lars-Erik som sitter på FN i New York, kom igen, networka lite… det är bra för dig.” ”En annan gång, och ärligt talat, Lars-Erik skulle inte ta i mig med tång just nu. Det vet ni också.”

Efter det som hänt var hon stämplad och ”ställd till ministerns förfogande”. Rena parian på UD, även om Clara vägrade se det på det viset. Hon borrade ner sig i de arbetsuppgifter som kom i hennes väg. Hon släppte aldrig. Såg till att lösa problemen. Försvann 14

in i det. Jobbade. Det hade räddat henne förr. Borde göra det nu också. Även om hon inte använde uttrycket själv – hon var inte särskilt bekväm med ordet ”älska” – så älskade hon sitt UD-jobb. Att kunna arbeta varhelst i världen och byta inriktning så fort verkligheten kom ikapp var en frihet – men också en bakdörr och räddningsplanka.

Om du ständigt är i rörelse, hinner inget ikapp dig. Och på UD, oavsett tjänst, kunde man jobba hur mycket som helst. För många var det en förbannelse, för Clara var det en sorts trygghet.

Men nu, när hon hamnat vid sidan av hade mycket av UD kommit i en annan dager. Avigsidorna hade blivit tydligare. Karriärshetsen, prestigen, ängsligheten, dolkarna i ryggen, de där osynliga strukturerna med sina godtyckliga beslutsvägar. För att inte tala om det eviga skvallrandet om vem som snabbast blev ambassadör och vem som fick Paris, New York eller Moskva.

För Clara var allt sådant ointressant, det var inte de ”fina” posteringarna hon var ute efter, och hon ställde sig helst utanför det där UD-spelet. Det fanns tillräckligt många som hängav sig åt det.

Helena och Jesper stod kvar i dörren med lunchfrågan hängande, när Afrikachef Bengtsson stack fram huvudet i dörröppningen. ”Ursäkta mig.”

Helena och Jesper makade artigt på sig där i dörröppningen – det var ju en överordnad. ”Clara, skulle du kunna vara med på min veckodragning hos utrikesministern nu om tjugo minuter? Ja, det rör sig nog mest om utrikesministermötet mellan EU och Afrika, men jag tänkte, med tanke på ditt uppdrag, att det vore bra om du följde med.”

Clara nickade jakande till Birgitta, som sedan försvann iväg.

Clara gjorde en urskuldande gest mot de två i dörröppningen.

15

”Som sagt, ingen lunch i dag.” ”Ner till Afrika igen?” sa Helena och det hördes på hennes tonfall att Afrika var en bra bit ner på skalan över vad hon ansåg vara hett inom UD. ”Yes, Östkongo”, sa Clara. ”Du och dina Afrikaprojekt…”, suckade Helena. ”Vi får ta lunchen när du är tillbaka från eländet där nere.”

Clara skulle just till att bemöta kommentaren, säga något i stil med att ”världen är så mycket mer än bara Bryssel”, när Helena istället ivrigt frågade: ”Förresten, har du hört nåt om vem som får jobbet som chef för EU-samordningen?”

Clara log. ”Nej, Helena, det har jag inte. Men min gissning är att den som spelar badminton med kabinettssekreteraren den här säsongen som vanligt ligger bäst till.”

Clara insåg att både Helena och Jesper hoppades på det där jobbet.

Men tyvärr, ingen av dem ägde ens en badmintonracket.

16

clara anmälde sig till en av sekreterarna som satt på pass utanför utrikesministerns rum, sa att hon var en aning tidig och att hon skulle vänta in Afrikachefen. Hon satte sig i en av de ljusbruna skinnstolarna. Det kändes som hos tandläkaren, bortsett från att Svensk Damtidning var ersatt med en trave av de senaste numren av UD-kuriren.

Rummet var imponerande, som förmak betraktat rentav gigantiskt. Golvet täcktes av en väldig antik matta och stuckaturen längs taket var guldkantad. Fem meter höga fönster vette ut mot Operan och utrikesministerns två sekreterare satt som Hugin och Munin vid ett stort gemensamt skrivbord.

Frågan var om inte de här två hade mer makt än de flesta ambassadörer? tänkte Clara. De satt som grindvakter till något som vissa betraktade som pärleporten, andra mer som Hades. De reglerade med bister uppsyn strömmen av kostymklädda tjänstemän och besökare, som kom och gick med papper i händerna, stödord och stolpar för sina dragningar för ministern, med lätt nervösa anletsdrag och förhoppningar om att just deras fråga skulle uppmärksammas och lyftas upp på agendan. Alla tycktes tyngda av vetskapen att en klapp på axeln och ett ”bra jobbat” kunde innebära en skjuts i karriären – och att motsatsen kunde innebära att man fick stämpla pass i Minsk.

Clara plockade upp en tidning från högen av UD-kurirer, bläddrade förstrött. Ögnade rubrikerna – Amman, Kabul, Strasbourg, 17

Kampala… Hon längtade ut igen, men förstod att det skulle ta ett tag innan det blev aktuellt. Hon behövde återupprätta sitt förtroende först. Ta sig tillbaka till det som en gång varit. Clara hade mer eller mindre omgående efter att hon kommit in på UD fått ord om sig som ”ung och lovande”. Att hennes första postering hade blivit Moskva, en karriärspostering, var tecken nog. Med en sådan start var det tydligt att personalavdelningen hade ett gott öga till henne – och att de önskade stödja hennes utveckling.

I Moskva hade Clara börjat etablera sig som en av UD:s nya Rysslandsexperter. Allt tydde på en spikrak väg mot ambassadörskapet.

Samtidigt drev hon envist impopulära frågor, tog sig an journalister som skulle räddas undan förföljelse och grävde fram nya obekväma fall och skandaler som hon tyckte förtjänade svenskt engagemang. Hon fick igenom en hel del, men hade börjat få rykte om sig att vara, om inte svår att samarbeta med, så i alla fall krävande. Vilket inte är särskilt bra i en organisation där smidighet är en dygd.

Men Clara ville inte ha den där förväntade ambassadörsposten hängande över sig, ville inte låta någon diktera hennes väg. Hon ville styra själv. Och hon ville ut i fält.

Så istället för att göra det förväntade och fortsätta sin utstakade karriär med Rysslandsposteringen som språngbräda, kastade hon sig iväg till Afrika. Rena periferin i UD-sammanhang. Först en vända till Uganda och sen till ERC. ”Att välja Afrika efter en Rysslandspostering? Det är ju som… som att börja spela gärdsgårdsbandy precis när man kommit med i fotbollslandslaget”, muttrade hennes chef, den svenske ambassadören i Ryssland, inför förflyttningen. ”Du kunde ju blivit vår första kvinnliga Rysslandsambassadör, Clara.” ”Fröken Fabre”, sa den ena sekreteraren bakom det väldiga bordet. ”Varsågod.”

18

Clara reste sig och rättade till dräkten. ”Afrikachefen då?”

Sekreteraren skakade lätt på huvudet, nickade bara lite stressat mot dörren, som om hon menade: ”Så, gå in nu. Låt inte ministern vänta.”

Utrikesminister Ludvig Fredlund satt med ryggen mot dörren bakom sitt antika skrivbord. När han hörde Clara komma in snurrade han runt på sin gammalmodiga snurrskrivbordsstol. Han hade grått välkammat ”ambassador’s hair”, tunna glasögon utan båge, grå kostym med väst som spände över magen. ”Utrikesministern ville träffa mig…?” ”Clara, vad bra. Ja, jag ställde precis in mötet med Afrikachefen. Men så hörde jag att du satt här utanför och väntade”, sa han och knäppte händerna på den runda magen, lutade sig bak i stolen som fjädrade tillbaka lite lätt. Han såg verkligen ut som den statsman han var, med pondus i form av extra kilo runt midjan och en perfekt grå sidbena. ”Vad säger du om situationen?”

Han tittade uppfordrande på Clara.

Hon tvekade en aning, Nord hade ju varit tydlig med att han ville hålla röran nere i Östkongo från utrikesministerns bord – även om hon misstänkte att han redan visste allt.

Fredlund läste hennes tankar. ”Jag är naturligtvis informerad.”

Clara kände sig lättad – hon tyckte inte om att spela spel. ”Än så länge är det inte mycket att säga. Jag har gått igenom läget med ambassaden nere i Kutolungo. De är lite skärrade, förstås. Men jag har poängterat att de måste hålla det hela internt.

Och jag har stämt av med FN:s säkerhetssamordnare där nere, men han hade inte mycket att tillföra. Enligt honom finns det ingen hotbild som skulle kunna vara relevant i sammanhanget.” ”Bra, bra”, sa Fredlund.

19

”Men… man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad som skett. Det är ju inte första gången Ekberg försvinner. Och omständigheterna var inte särskilt smickrande den gången. Kan bli besvärande för oss om det här kommer ut.”

Fredlund nickade tankfullt. ”Den spriten, den spriten… Ekberg är ju dessutom en gammal vän och en trogen ambassadör. Det här är inte bra. Inte alls bra”, sa han bekymrat och tänkte säkert lika mycket på Ekbergs situation, som på hela UD:s.

Han lutade sig fram, fick locket av en liten genomskinlig grön karamellskål som stod på skrivbordet: ”Polkagris?” frågade han.

Clara skakade på huvudet.

Fredlund tog själv en, stoppade den i munnen samtidigt som han med ett leende sa: ”Har bjudit både Clinton och Bush på polkagrisar ur den här.”

Clara visste, hon hade hört det förr.

Med insugna kinder slog Fredlund in på det lite mer officiella spåret igen och medan han snurrade polkagrisen i munnen sa han: ”Som jag förstått är läget i Östkongo bättre nu än tidigare, rebellaktiviteterna tycks vara mer sporadiska i nordväst och den sittande regimen har fått bukt med oroligheterna kring inflationen och de galopperande matpriserna. Det är goda tecken, men, ja, jag tror väl i och för sig inte att sista ordet har sagts där.”

Clara kunde inte annat än imponeras av hans extrema kapacitet, han kunde de flesta frågor utan och innan, behövde till handläggarnas förtret sällan deras underlag. Men framför allt beundrade hon honom för att han var genuint engagerad i biståndsfrågan och i Afrika. En utrikesminister som kunde dra läget i ett litet bortglömt land någonstans mitt i Afrika, det var man inte bortskämd med.

20

Fredlund fortsatte: ”Mönstret går igen. Sittande regim är stark och kontrollerar alla maktmedel. Oppositionen förföljs konstant och även om den växer sig starkare och starkare, så klarar den sig inte”, summerade han och la sen till: ”Det är alltid lika hopplöst för oppositionen.

De har inte mycket att sätta emot när den sittande regimen kontrollerar både militär och polis.” ”Och statsbudget”, flikade Clara in och tänkte på hur lätt det var att få lojalitet och röster när man kontrollerade de enda resurserna i ett samhälle. ”Ja, det är riktigt. Militären, polisen – och statsbudgeten”, konstaterade Fredlund.

Clara läste in en viss uppgivenhet i hans tonfall. Valen blev alltid en hopplös David mot Goliat-kamp för oppositionen. Presidenten hade alla trumf på hand – och alla cash… ”Och de länderna kallar vi för demokratier…”, suckade Fredlund. ”Men det har jag aldrig sagt, det får stanna mellan oss…”, la han till med ett snett leende och reste sig från sin stol. ”Regeringssammanträde om två minuter”, ursäktade han sig, ”men jag vill bara säga att jag är glad att Nord valde dig. Jag vet ju vad du går för. Du är ju hemma i Östkongo. Och allt det där andra, det är utagerat nu. Åk ner och red upp härvan. Vi har haft nog med skandaler här på departementet nu, KU-förhör och nepotismbeskyllningar och… Tror inte jag orkar med fler drev just nu.”

Han plockade upp en plastmapp med papper, gjorde sig redo att gå. Mötet var över.

21

den mjuka, mörka rösten formulerade sig med tydlig stockholmska. ”Clara! Vad roligt. Kom in”, sa Ostrogolov och tittade upp bakom tre svarta laptops som stod uppfällda på skrivbordet. ”Stör jag?” sa Clara och klev in på kontoret. ”Stör? Inte alls”, sa han och gjorde en gest åt en besökssoffa, samtidigt som han stängde av en teve som stod påslagen. Hans röst passade inte riktigt ihop med hans övriga uppenbarelse. Rösten var mjuk och djup och skulle passat bättre på en rundlagd man. Men bara på hans handslag förstod man att han var vältränad. Det fanns något fast, något starkt och rejält över hela honom.

Han borde haft en stramare röst, tänkte Clara.

Leonid Ostrogolov var chef för SÄK-S, Utrikesdepartementets enhet för ”Internationell Säkerhet”, officiellt UD:s länk till militären och Säpo.

Han hade ryska föräldrar, eller rättare sagt ukrainska, men hade varit svensk medborgare under större delen av sitt liv även om han bott och jobbat över hela världen. Han hade varit högt uppsatt inom både Säpo och försvaret och gjort en sväng på Interpol också. Clara hade lärt känna honom under sin tid i Moskva, där han varit militärattaché, och frågade man henne var det bara ett snyggare namn för spion. Vilket på något sätt var en passande bakgrund. SÄK-S fungerade som UD:s informella underrättelse22

service, en enhet som i hyfsad hemlighet kunde erbjuda lösningar strax utanför de råmärken som utgjorde internationell praxis.

Ostrogolov och hans avdelning hittade lösningar på det mesta. ”Jag tar inte ansvar för vad som görs. Bara hur…”, brukade han urskulda sig.

Han hade en hög, om än outtalad, status på UD. Men själv påminde han om den enhet han ansvarade för: höll låg profil, märktes inte, fanns knappt om sanningen skulle fram. Enheten för Internationell Säkerhet var av förklarliga skäl inte något som UD saluförde offentligt. Kontoret låg i en anonym källarkorridor, längst bort, längst in, längst ner. Clara hade roat sig med att räkna stegen hit ett par gånger – om man stegade och försökte uppskatta avståndet insåg man att källarkorridoren till Ostrogolovs kontor var längre – betydligt längre – än motsvarande korridor i själva byggnaden ovanför. Avdelningen låg uppenbarligen i en kulvert, sannolikt bombsäker, en bra bit ner i marken, någonstans mellan Arvfurstens palats och Brunkebergstorg. Bortsett från att det saknades fönster var rummet på det hela taget en ganska vanlig kontorsmodul. Det fanns ett skrivbord, ett par hurtsar, en telefon. Men till skillnad från andra kontor – inte ett papper. ”Vad har du på hjärtat?” sa Ostrogolov med den där mjuka rösten. ”Jag ska till Östkongo…”, sa Clara rakt på sak och slog sig ner i besökssoffan, la plastpåsen hon hade med sig i knät. ”Då förstår jag. Och hur känns det att åka tillbaka?” ”Nån gång ska vara den första”, sa hon med en suck. ”Och anledningen?” ”Ambassadör Ekberg. Han är visst försvunnen. Igen.” ”Aha. Vilket förtroendeuppdrag”, log Ostrogolov. ”Verkligen”, konstaterade Clara torrt. ”Det luktar test lång väg.

De vill kolla min lojalitet. Budskapet var loud and clear: om du gör detta så ska vi börja tro på dig igen. Till och med Fredlund 23

kallade in mig, säkert bara för att kolla upp mig.” ”Ganska uppenbart att du får en ny chans, alltså. Och nu tänker du att du måste inse din plats i kedjan, acceptera att du är en kugge i maskineriet, bara göra som dina överordnade säger tills du så småningom blir ambassadör. Gilla läget och anpassa dig.

Och ducka”, sa Ostrogolov med en överdrivet myndig röst, så att Clara inte skulle missa att han var raljant.

Clara log lite plågat. ”Eller så får du börja hos mig. Du har alltid en plats här om du vill”, sa han uppriktigt. ”Tack, jag vet det”, sa Clara. Ostrogolov hade erbjudit henne både en och två tjänster med frestande löner. SÄK-S följde inte gängse lönetabeller. Han hade en gång till och med övertydligt gett henne eget lösenord för inpassering: welcome_clara. ”Men du vet att jag inte skulle klara av att sitta still här.” ”Ja, jag vet. Att inte flytta vidare vartannat år är som att ta syret ifrån dig. Vad skulle du göra utan den möjligheten?” sa han.

För henne hade UD absolut inte varit ett självklart val. Men samtidigt, hon hade tidigt varit engagerad i Amnesty och hade varit ordförande i utrikespolitiska föreningen, talade fyra språk, så på sitt sätt – vad vore väl mer naturligt? Och särskilt många arbetsplatser i Sverige fanns inte där man kunde engagera sig i världspolitiska frågor. Inga andra faktiskt. Så till slut hade hon bestämt sig och sökt in. I kamp med tusentals förhoppningsfulla hade hon handplockats, bedömts ha vad som krävdes; intellektuell skärpa, internationell kompetens och gott omdöme, som det så fint brukade uttryckas. ”Var det nåt annat du ville tala om?” frågade Ostrogolov.

Clara nickade. ”Två saker. Först säkerhetsläget i Östkongo. Nåt nytt? Förmodar att det fortfarande är en fyra på gränsen till Sudan. Jag har läst en del rapporter om kränkningar och sett en del noteringar om flyk24

tingströmmar efter rebellaktiviteter på andra sidan gränsen. Men det är ju inget ovanligt.” ”Precis, det stämmer. I övrigt är det som vanligt, en no-go-zone i den allra nordligaste delen, fortfarande en del rebeller i området …” ”… vilket vi väl inte brytt oss om på ett par år nu, eller?” bröt Clara in. ”Det har ju inte hänt nåt där på länge.” ”Nej, förvisso. Men enligt officiella EU-direktiv är det fortfarande en no-go-zone. Men det är bara för att danskarna alltid ska vara så försiktiga av sig.” ”Som vanligt alltså.”

Ostrogolov nickade. ”Nåja, mitt egentliga ärende var att komma förbi med den här…”, sa Clara med ett skevt leende och plockade med plastpåsen och drog upp en flaska champagne ur den. ”Köpte den i Bryssel förra veckan. Den är till dig.”

Clara såg alltid till att plocka med sig en flaska Bollinger från taxfreeshoppen. Det hade blivit en tradition sen tiden i Moskva och Ostrogolov tackade alltid med samma fras: ”Mmm, Bollinger, utsökt val. Ett märke för intellektuella.”

Han sträckte sig efter flaskan och sa med ett skratt: ”Och om du nu ska till Östkongo igen så behöver du definitivt en skvätt…”

Clara nickade, men la till: ”Inte för mycket. Jag ska hämta på dagis.”

Så slutade det som vanligt. Ostrogolov stängde dörren ut mot korridoren och korkade upp flaskan där på kontoret.

De kände sig inte särskilt intellektuella med den bubblande Bollingern upphälld i små vita pappmuggar.

Möjligtvis en aning snurriga.

25

”snälla bianca, vi måste ta på skorna nu. Konstra inte nu. Jag måste hem och packa”, sa Clara och tuggade lite extra på mentoltuggummit. Hon ville inte gärna att dagispersonalen skulle känna champagneandedräkten.

Bianca satt på golvet mitt i kapprummet på dagis och drog av sig först den ena strumpan, sen den andra. ”Inte jumpoj”, sa hon och la armarna i kors; nej, hon skulle inte ha några strumpor på.

Clara böjde sig fram och försökte trä på Biancas strumpa igen. ”Bianca inte jumpoj”, upprepade Bianca så självklart som bara någon mitt i trotsåldern kan. ”Det är november, kallt ute. Du kommer att frysa om fötterna”, sa Clara. ”Inte”, sa Bianca. ”Men sluta nu…”, sa Clara lite mer bestämt och precis när hon böjde sig ner för att dra på den ena strumpan ringde mobilen.

Fortfarande framåtlutad över Bianca tittade hon på displayen.

Det var från hennes hemtelefon.

Fredrik hade en ledig dag, insåg hon.

Han fick vänta. Strumpproblematiken måste lösas först. ”Det är bra att du har en egen vilja, bra att du säger ifrån, jättebra, verkligen. Men vi måste faktiskt gå nu”, sa hon och försökte få tag på Biancas ena fot.

Telefonen ringde igen. Clara gav upp, satte sig ner på golvet 26

där i kapprummet på dagis. Benen rakt ut, Bianca framför sig.

Hon virade av sig halsduken, krängde upp kappan en aning. ”Hej Fredrik”, svarade hon och klämde luren mellan kind och axel, samtidigt som hon lirkade på Bianca strumpan. ”Jag är precis på dagis. Ser att du ringer hemifrån mig, så vi ses snart”, sa hon och låtsades inte märka att Bianca drog av sig strumpan igen.

Hon avslutade samtalet och stoppade ner telefonen, sen knep hon ihop ögonen till två springor och vände sig till Bianca: ”Okej, Bianca. My friend, du vill spela högt. Jag ska ge dig två val. Strumpor på och Bianca kommer att vara glad hela kvällen.

Eller inga strumpor – och Biancas fötter kommer att frysa… Vad säger du? Jag tror att du bluffar.”

Bianca rörde inte en min. Pokercharaden verkade inte gå hem. ”Så du ska bestämma?”

Bianca nickade. ”Okej. Då gör vi som du vill”, sa Clara och reste sig.

Hon krängde på Bianca overall, mössa, vantar och stoppade ner strumpor och kängor i sin väska.

Så promenerade de ut från dagis. Clara i kappa, skinnstövlar, mössa och vantar. Bianca i full vintermundering. Barfota.

Clara kände doften av vitlök så snart de steg in i trappuppgången hemma i Midsommarkransen, vilket betydde Fredriks potatisgratäng vilket i sin tur betydde att han ansträngt sig lite extra. Antingen ville han be om ursäkt för något, eller så ville han ha sex. ”Bianca, fryser du?” sa han med ett leende borta från diskbänken och nickade mot Bianca som nöjd traskade in i köket med overallen på. ”Klädpoker”, sa Clara och log och gav Fredrik en lätt puss på kinden där han stod med uppkavlade skjortärmar, händerna i diskvattnet. ”Oklart vem som vann.”

27

”Mamma upp i dagen”, sa Fredrik med glimten i ögat, förstod precis hur det låg till. Han torkade händerna på kökshandduken och lyfte ner en vinflaska från skåpet, började rota i en låda efter korkskruv.

Clara satte sig vid köksbordet, tog upp Bianca i sitt knä, krånglade henne ur overallen och värmde hennes kalla fötter med sina händer. ”Ska du sova över?” frågade hon Fredrik. ”Hade tänkt det…”, sa han och drog handen genom håret och tittade på henne med lite rynkad panna. James Dean-posen, tänkte Clara och log. Ena handen nerstucken i fickan på jeansen med armen rak så att de breda axlarna under den storrutiga skjortan framhävdes lite extra och så en sned blick under lugg. Hon hade alltid haft svårt att motstå just den.

Men i dag var det bortkastat. ”Inget vin för mig…”, sa hon och nickade mot vinflaskan i Fredriks hand. ”Jag har precis dragit i mig en halv flaska champagne.

Och jag måste packa. Jag ska till Östkongo”, sa hon och inväntade reaktionen.

Fredrik sa inget, bara vände sig om och vred av ugnen. James Dean försvann ur rummet. ”Till Östkongo? När då?” ”Typ om…” Clara tittade lite överdrivet på sin armbandsklocka och låtsades göra en överslagsräkning. ”Typ… om sju och en halv timme.” ”Vad ska du göra där?” ”Det är hemligstämplat”, sa Clara och pausade, tyckte det lät överdrivet dramatiskt. ”Trust me, det är inget som hade varit särskilt intressant, även om jag hade fått berätta”, fortsatte hon. ”Men det blir en kort resa. Bara ett par dagar. Okej?”

Fredrik skakade på huvudet. Han la tillbaka korkskruven i lådan och ställde tillbaka vinflaskan.

28

”Clara, du vet att jag aldrig lägger mig i ditt jobb. Men… ska du verkligen tillbaka till Östkongo nu? Har du inte sagt att du skulle vänta? Är det verkligen smart att åka dit?” ”Jag har inte mycket till val, tyvärr. De testar min lojalitet.”

Fredrik suckade. ”Hör du inte själv hur du låter? Du gör vad som helst för UD. De behandlar dig som skit och sen tar du tacksamt emot minsta hundben”, sa han surt. ”Fredrik, är det något jag inte gjort så är det väl att ställa upp på UD-spelet? Det är möjligtvis mitt problem… Men just nu har jag faktiskt inget val alls, om jag ska vara ärlig. Och det är mitt eget fel.” ”Hur kan du försvara dem? Hur kan du säga att det är ditt fel?

Bara för att det blev en tragedi, betyder det inte att du gjorde fel som stod upp för vad du trodde på.” ”Som reagerade med instinkt och inte tänkte mig för, menar du?” ”Clara. Lägg av. Du var bara på fel plats.” ”Fredrik, nu har jag gått och ruttnat bort utan ett uppdrag för länge nu. Jag… jag måste få jobba igen. Det här är inte bra för mig, inte för Bianca, och inte för… ja, inte för oss heller. Jag måste jobba. Det är det enda som kan få mig att komma på rätt köl igen.” ”Men det finns andra jobb. Det finns val. Det vet du. Det är bara att bestämma sig och säga vad man tycker. Bara att skita i att åka… bara säga ifrån…”, sa Fredrik och blåste ut ljusen som han tänt i ljusstakarna på bordet. ”Det finns potatisgratäng och lite kött, det är bara att ta”, muttrade han.

Clara skakade på huvudet, sa uppgivet: ”Okej, nu fattar jag. Nu förstår jag varför du stör dig på att jag ska dit.” ”Vadå?”

29

”Det är Klas, va? Är det Klas som bekymrar dig?”

Fredrik såg besvärad ut. ”Det gör ju inte saker och ting roligare”, sa han. ”Men nej, det är det inte. Jag är orolig för dig.” ”Fredrik. Jag ska inte precis till nån brinnande konflikt där det regnar bomber. Jag ska bara till Kutolungo ett par dagar. Nu får du ge dig. Sluta sura, för fan.” ”Och Bianca, då?” försökte Fredrik. ”Ska jag bo här och ta hand om henne nu en vecka eller hur länge du nu blir borta, bara för att du ska åka ner till din gamla älskare i Östkongo? Ring din far, så får han ta hand om Bianca.”

Clara suckade: ”Min far? Han? Laga välling? Han har väl aldrig ens kokat en kopp te…” ”Ring till Biancas pappa då, så får han ställa upp för en gångs skull.” ”Fredrik, lämna det där ämnet är du snäll. Du vet precis som jag vad som gäller för Biancas pappa. Han betalar räkningar. Punkt slut. Inte mer. Inte mindre. I övrigt finns han inte. Och du vet mycket väl att han inte är nån man ringer…” ”Nä, han är onekligen jävligt speciell. Ingen man ringer…”, sa Fredrik och härmade Clara med tillgjort tonfall. ”Om du är intresserad, så hade jag faktiskt inte tänkt be dig ta hand om Bianca”, sa Clara och bet ifrån. ”Jag och Bianca reser till Östkongo tillsammans. Hon är bara två. Hon följer med mig. Precis som vanligt.”

30