9789186183653

-"34 .&-*/ ."35*/ .&-*/ -"34 .&-*/ ."35*/ .&-*/

LN=P LNAOO LKHEPEG LN=P LNAOO LKHEPEG

5&-&(3". 'e3-"( 5&-&(3". 'e3-"(

Han hyvlar inga bräder.

Han garvar inget läder.

Han sömmar inga kläder.

Han bygger inga städer.

Han hedrar inga fäder.

Han sammanträder.

Var det en politiker Alf Henrikson tänkte på?

-"34 .&-*/ ."35*/ .&-*/

LN=P LNAOO LKHEPEG

5&-&(3". #0,'e3-"(

%PN CBSB QSBUBS ย -BST .FMJO .BSUJO .FMJO (SBยนTL GPSN +FOT "OEFSTTPO 5SZDL 8BMMnO (SBยนTLB /ย SIBWFO *4#/ XXX UFMFHSBNGPSMBH TF

*//&)a-'e303%

,0/45*(" 4".5"-

10-*5*, `3 413a,

*/5&37+6 40. 4".5"-

%&#"55&/ '3a/ "9 5*-- -*.1" ¥ 4",'3a(03 ¬ '*//4 %0.

'3a/ )"/%-*/( 5*-- 03%

0. .",5

611 &--&3 /&3

.0/"3,* ¬ &/ 413a,-*( 1"3"%09

7"% 10-*5*,&3 7*-- "55 e7&35:(" 5307`3%*()&5

7"% 10-*5*,&3 5303 1a

%e%44:/%&3 * 5"/,"3 03% (`3/*/("3 0$) 6/%&3-a5&-4&3 .&37`3%& 5*0 (6%4 #6% 1, ¬ */(&/ 'a3 -a54"4 0.

"55 7* -a54"4

0. 3e45&3/" * %&5 10-*5*4," 4".5"-&5

13&44&/

4&,6/%&3

%3&7&5 (a3 7"% 45a3 %&5 * 5*%/*/(&/

10-*5*4, 45*-

4-"(03% ¬ 03% "55 4-a44 .&%

&/ 4&."/5*4, '3a("

5*14 '3a/ $0"$)&/ 3&503*, 'e3 7*//"3&

-&5±4 .",& -"8

0. .",5&/4 (3".."5*,

'e303% Har politiker makt?

Nja, säger de själva. Annat var det förr – på Per Albins tid eller Erlanders. Nu är det marknaden, EU, räntan, facket, opinionen … Det blir inte mycket över för en stackars regering.

Jajamänsan, invänder andra. Politikerna befaller över mer än varannan intjänad krona i landet. De befaller inte bara över armén och flottan utan över dagis, teatrar, bensinpris och knattefotboll, ja allt. Och de har koll (= statistik) på allt.

Och journalisterna som granskar makten, hur mycket makt har de?

– Jättemycket, tycker de flesta, allt från nyhetsvärdering, rubrik och vinkel ner till minsta kommatecken. Det är de som sätter agendan –Nej, vi är bara sanningens och objektivitetens ödmjuka tjänare, försvarar sig några få.

Finns maktspråk?

Nja, muttrar en del. Den som har makt behöver aldrig höja rösten. Så varför skulle det behövas några språkliga konstigheter? Åjovars, invänder andra. Språk är ett (av flera) sätt att nå och behålla makten, och språket är ett (av flera) sätt att visa makt.

Och vem kan låta bli att (miss-)bruka dessa möjligheter?

Talar politiker maktspråk?

Nja, velar några. I valet mellan att säga som det är och att bli omvalda väljer politiker oftast det senare.

Såklart, invänder vi författare till denna bok. Det blir som politikerna vill. Ibland ganska hårdhänt, men inte sällan mesigt. Men till och med att fega ur är ett beslut som ofta drivs med blytung auktoritet. Och det krävs större språklig innovationsrikedom för att sitta still i båten än för att föra skutan i land.

Detta är en bok om politik och språk, och om den ganska stora värld där språk och politik samspelar. Det är inte en bok om språk, så vill du veta mer om subjekt och predikat finns annan litteratur. Det är heller inte en bok om politik, så vill du lära dig något om parlamentarismen är detta inte rätt skrift. Men det är rätt skrift om du undrar varför politikerna låter som de gör.

En bok om språk och politik måste ta greppet från ax till limpa, alltså från tankesmedjan via talskrivare, politiker, kommentatorer, journalister till slutkonsumenten, väljaren.

Denna näringskedja har blivit allt längre och alltmer komplicerad och – framför allt – alltmer språklig.

För att angripa detta angelägna ämne, är vi tvungna att använda hela vår språkliga arsenal av statistik, satir, språkvetenskap och allt mellan verkliga exempel och rena sagor.

Men som C.S. Lewis konstaterar så är sagan det perfekta stilmedlet om man har något viktigt att säga. Men hur vi än anstränger oss, överträffar alltid verkligheten dikten.

Några kapitel i denna bok har varit publicerade på annat håll tidigare. Det anges alltid med en not.

Våren 2011 Lars Melin och Martin Melin

10-*5*, `3 413a, ¬ %PN HzS JOHFOUJOH EPN CBSB QSBUBS %FUUB jS FUU WBOMJHU QlTUlFOEF PN QPMJUJLFS 0DI EFU jS IFMU SjUU EF TBNNBOUSjEFS EF IlMMFS UBM EF EFCBUUFSBS EF EJTLVUFSBS EF GzSBOLSBS EF QSBUBS 1PMJUJL jS QSBU

'3a/ "9 5*-- -*.1" ÂĽ ÂĽ PDI GSlO QjSN UJMM QjSN

4QSlL jS WJLUJHU GzS QPMJUJLFO J TKjMWB WFSLFU jS QPMJUJL LOBQQBTU OlHPU BOOBU jO TQSlL 4l WBSGzS JOUF CFWJTB EFU NFE FO šLUJW CFSjUUFMTF TPN LjNQBS UBQQFSU GzS BUU zWFSUSjGGB WFSLMJHIFUFO

Det rüder stor nyhetstorka. Inga naturkatastrofer, inte en enda skandal, inte ens en ny bantningsmetod i sikte. Sü det blir lätt att fü in en debattartikel med den drastiska rubriken �En halv miljon svenska barn tuggar pü naglarna�. Artikeln är en kondenserad forskningsrapport frün institutionen fÜr socialt arbete vid HÜgskolan i Tomelilla, ett aktstycke pü femtio sidor plus bilagor.

Inte mycket, men det räcker fÜr att vi ska kunna fÜlja politiken frün ax till limpa – men ocksü ge en trailer fÜr denna bok frün pärm till pärm.

Men den tändande gnistan kunde lika gärna ha kommit frün en tankesmedja (de stÜrsta, Arena och Timbro, är stÜrre än tidningsredaktioner) eller ett partikansli (som oftast är ännu stÜrre än tankesmedjorna), en organisation (som är det stÜrsta som finns i Sverige) eller en proffstyckare (och de är ganska münga). Pü opinionsmarknaden rüder ingen arbetslÜshet.

Men vi startar i debattartikeln, ett stycke sprĂĽk pĂĽ cirka

3 000 tecken som, om det publicerades i DN, haft en teoretisk chans att nå nästan en miljon läsare.

Men antalet är likgiltigt. Det viktiga är vilka läsarna är, och i denna nyhetstorka blir artikeln läst på rätt ställen.

Redaktioner med samma nyhetstorka reagerar häftigt. Författarna kommenderas i väg till studios och morgonsoffor.

Och kvälls- och gratistidningarna hänger på. För under förmiddagens lopp har det blivit en viss intresseförskjutning.

Det handlar inte längre om fula naglar. Det handlar om varför. Nagelbitandet är ett symtom på stressade barn, försummade barn, ensamma barn, barn med problem, ja helt enkelt olyckliga barn.

Eftersom det är lika lätt att skriva om olyckliga barn som övergivna kattungar, blir det mycket text – kompletterat med ledsna barnansikten från bildarkiven. Intet öga i nationen är torrt.

Nagelbitare blir etta på twittertoppen och de dominerar bloggosfären. Och den så kallade bloggskvallersfären zoomar in kända svenska barns fingerspetsar. Det visar sig att till och med näringslivstoppar, nöjesprofiler och rikspolitiker har barn med sönderbitna naglar. Facebook har plötsligt flera grupper med konstiga namn som Rädda fem miljoner barnfingrar! och Nageln i ögat. I gammelmedia är det trångt i insändarspalterna och det diskuteras intensivt i Ring P1.

Detta var en tsunami av språk, men mest ettor och nollor, bilder, rubriker, löpsedlar, allt. Och i enorma upplagor.

Syndabocken? Jo, frågorna haglar: Vad gör regeringen?

Vad gör samhället? Hur kan vi i ett land som Sverige tillåta detta? Indignationen stiger, och inte nog med det. I ett svar i riksdagen gör socialministern – den högst ansvarige för en halv miljon olyckliga barn – missgreppet att förringa problemet. Det är, påstår han, ett svagt samband mellan nagelbitning och grad av välbefinnande hos barn. Och det finns

ett finmaskigt nät av barnavårdscentraler, förskola, skolhälsovård, för att bara ta ett par exempel, som övervakar små barns hälsa, och även naglar.

Detta svar blir några få rader i riksdagens protokoll. Men mer lättåtkomligt är Youtube-inspelningen av interpellationssvaret. Det finns länkar dit överallt. Självklart finns varianter där ministerns tal bytts ut mot ett tal om vikten av manikyr i tidig ålder.

De rättänkande, de som värnar om värnlösa barn, skummar av ilska. Man kräver att socialministern avgår, ja, helst hela regeringen. Utanför Rosenbad och utanför ministerns bostad samlas skaror av journalister och upprörda. ”Vad säger du till en mamma med ett barn med deformerade naglar och blödande nagelband???”

Nu, när frågan är etablerad som en fråga, är det dags för politiska kommentarer på ledarsidorna. Och därmed kommer också naglarna upp på tv:s debattprogram. ”Socialministern blundar med båda ögonen”; ”Ingen hjälp från socialministern”; ”En socialminister trampar på 500 000 barn”.

Nu lyssnar hela politikersverige: 24 ministrar, 349 riksdagsledamöter, 4 592 landstingspolitiker och 42 231 kommunpolitiker. Och alla politiska hang-arounds. Och 5 000 anställda vid Regeringskansliet biter på naglarna av oro.

Fram träder nu journalistikens A-lag, de oberoende observatörerna, en K G Bergström, Inger Arenander, Mats Knutson med flera. Allt gammalt grävs upp ur arkiven: sälarna i valrörelsen 1988, Astrid Lindgrens burhöns, Sigvard Marjasins sönderklippta kvitton, med mera med mera. Allt vägs och mäts ur den politiska journalistikhistoriens perspektiv: kommer detta långsiktigt att skada den sittande regeringen?

I mindre seriösa medier undrar man om socialministern: ”Var han kanske själv nagelbitare som barn?”

Den som i detta läge googlar på ”nagelbitare” finner att detta ord plötsligt är ett av svenska språkets vanligaste ord.

Oppositionen andas morgonluft. Är inte detta en fråga där man tydligt ser regeringens tillkortakommande inför ett allvarligt folkhälsoproblem. Partistrategerna börjar göra kopplingar till aktuella initiativ inom landstigen. Ledarskribenter är redo att peka ut regeringen som en lojal försvarare av det iskalla vårdetablissemanget på de stackars barnens bekostnad. Med sådana grepp är nagelbitarfrågan plötsligt blockskiljande.

Regeringspartiernas PR-konsulter, kommunikationsstrateger, spinndoktorer, kanslirävar med flera kan inte låta detta hända. Alla vill stå på barnens sida. Statsministern skyndar till kameror och mikrofoner för att kryssa mellan socialministerns kalla svar och regeringspartiernas varma och inkännande hållning till barnen – allas vår framtid. Vi måste, menar han, vara uppmärksamma på varje tecken på att det finns revor i samhällets trygghetsnät. Vi måste vara vaksamma så att inte angelägna problem faller mellan stolarna, utan observeras och tas om hand på bästa sätt, på avsett sätt och alltid skyndsamt och med barnens bästa för ögonen. Vi måste se varje barn. Vi har nu hört, hävdar han, hur varningsklockor ringer. Allt står inte rätt till. Då är det politikernas skyldighet att ingripa, och ingripa kraftfullt och snabbt.

Socialdemokraterna talar om att nagelbitning är en klassfråga; Fi menar att barnen bara responderar på överansträngda kvinnors situation och Sverigedemokraterna visar egna statistiska kurvor där nagelbitningens ökning är parallell med invandringen. Bara Liberal ungdoms mest liberala förespråkare menar att det är ett fritt val att bita eller inte bita på sina naglar – ingenting som politiker ska lägga sig i.

Exakt hur snabbt och kraftfullt ingripandet ska ske blir klart i statsministerns nästa replik. Regeringskansliet håller på, upplyser han, att färdigställa direktiv för en utredning

om barnhälsovården, vilken planeras inbegripa en utvärdering av barnhälsovårdens diagnostiska kompetens. Denna snara översyn har i själva verket varit under beredning under en tid, och den förklarar, tillägger han med kraftfull stämma, socialministerns annars anmärkningsvärda lugn i denna fråga. Just han vet bättre än andra att saken är under kontroll.

Att utreda ett ärende är det självklara medlet att tysta en debatt. En utredning är i praktiken en skolklass stor med ledamöter, experter, sekreterare, ordförande och vice ordförande.

Och som alla skolklasser innehåller den pigga och sömniga, lydiga och busiga, intresserade och likgiltiga. Till en början.

Efter ett halvår är alla sömniga, busiga och likgiltiga. Det är bara sekreteraren som håller sig skärpt.

Utredningens sekreterare, en riksdagsman i karriären, driver arbetet mot det värdiga slutresultatet: ett betänkande i Statens offentliga utredningar. Titeln är som alltid lite småvitsig Fingertoppskänsla i vården men undertiteln är desto mer snustorr: Barnhälsovårdens strategival för tidig diagnos av ohälsa hos barn. Och själva betänkandet är en motbjudande anrättning av svårtuggad kansliprosa och intetsägande tabeller, men sammanfattningen gör allt för att i 20-ordsmeningar väcka samma lidelser som den första artikeln, flera år tillbaka i tiden. Här talas om folkhälsoproblem, om mörkertal, om oklara ansvarsområden och – framför allt – om behovet av ytterligare uppföljning.

I klartext: vildvuxet och aggressivt mediespråk mals ner till kanslispråk i Statens offentliga utredningar.

Få inser omfattningen av det svenska utredningssystemet.

Varje år utkommer cirka hundra tegelstenar, nja, alla är inte tegelstenar för snittstorleken är drygt 200 sidor. Men volymer på 500 till 1 000 sidor är inte ovanligt. Det innebär att den redan enorma samlingen av utredningar växer med cirka en och en halv hyllmeter per år. Med tanke på att detta har pågått sedan

Gustav II Adolfs dagar handlar det om en gökunge som håller på att spränga Riksarkivet inifrån. Men självklart förutsätts varje plikttrogen riksdagsledamot tugga i sig denna textmängd.

Utredningen är ett mäktigt berg av språk, men inte ett kommunikativt språk utan det rör sig om ett språkligt monument som man kan peka på, hänvisa till, stödja sig på och ta sin utgångspunkt från.

Inte ens ledamöterna läser annat än bitar. Men alla minnesgoda personer i partikanslierna minns den gamla mediedebatten och inser att detta kan bli en glödhet fråga igen.

Det finns bara en utväg. Och enigheten är total.

Utredningen skickas på remiss till alla som levererat statistik till den och därför är urless på hela frågan. Alla myndigheter och institutioner svarar ganska lika. Först en ren avskrift av några sidor ur sammanfattningen, därefter något intetsägande om att utredningen pekar på ett väsentligt problem, men att vårt kunskapsunderlag, trots den förtjänstfulla utredningen, är bristfälligt. Alla slutar med att de ser lösningen i att den egna myndigheten eller institutionen tillförs ökade resurser för att göra uppföljningsarbetet.

Medievärlden är knäpptyst. Det är inte nyhetstorka längre. Men det kan bli det igen, inser politikerna. Så efter en kort tid, men en tid av intensiv tankemöda, skapas en ny myndighet, Barnhälsoinstitutet. Generaldirektör blir utredningssekreteraren som bättre än någon annan kan ärendet.

I själva verket har han inte bara tryggat sin egen försörjning utan också skapat en språkfabrik. In i myndigheten kommer statistik som krävs in från varje minsta berörd enhet inom myndighetens verksamhetsområde, och ut kommer ord: policydokument, anvisningar, ramföreskrifter, protokoll, nyhetsbrev, rapporter etc. Allt finns på hemsidan som har en handfull besökare som googlat in av misstag, men också på hyllor på alla vårdinstitutioner.

En myndighet lÜser alla problem. Trafiksäkerhetsverket tillkom inte därfÜr att riket behÜvde ett trafiksäkerhetsverk utan därfÜr att personer som projektarbetat med hÜgertrafikomläggningen behÜvde fü en fast anställning. Men det behÜvdes ocksü därfÜr att folk oroade sig fÜr trafiken, talade om trafiken, debatterade trafiken. Och pü den vägen är det: ett säkert verk i stället fÜr säker trafik. Ingen vet längre hur münga myndigheter det finns i landet, men de är i alla fall flera hundra.

Det är fortfarande – nügra miljarder ord senare – en halv miljon barn som biter pü naglarna.

4",'3a(03 ÂŹ '*//4 %0.

7BSKF QPMJUJTLU QBSUJ IBS TKjMWCJMEFO BUU EFU ESJWFS TBLGSlHPS BW TUPS CFUZEFMTF GzS WjMKBSOBT WjM .FO EFO LSBTTB TBOOJOHFO jS BUU WBSKF GSlHB J TKjMWB WFSLFU jS FO TQSlLGSlHB

Den som fÜrsÜker hänga med i det politiska spelet tycker sig snart se att det finns tre sorters frügor: plünboksfrügor, ideologiska frügor och sü rena symbolfrügor. Lüt oss titta pü likheter och skillnader.

4:.#0-'3a(03 Ibland tänder det till i frügor som rÜr nästan inga människor alls. Ska vi ha burkafÜrbud? I sü fall skulle maximalt 100 1. Avsnitten om kÜnsneutrala äktenskap och om –ism-ord har tidigare publicerats som krÜnikor i tidskriften Axess.

kvinnor i landet bli tvungna att byta kläder. Detta lilla struntärende skulle inte behöva spaltkilometer i tidningar, sändningstimmar i radio och tv och debattid i riksdagen – för att inte tala om insändarspalter. Ingen som deltar i debatten har annat än suddiga idéer om vad en burka är, och bara någon enstaka infödd svensk kan skilja mellan burka och niqab.

Men det hindrar inte debattlustan.

Så det pratas på, för och emot. Och pratandet är långt viktigare än saken, för det viktiga är inte vad man tycker utan hur man motiverar det: Omsorg om religionsfrihet?

Omsorg om kvinnors frihet? Och i så fall frihet att bära burka eller frihet från vederstyggliga plagg? Ett kraftfullt nej mot muslimsk expansion i landet? Ett försvar för svenska seder i Sverige? Dessa fyra motiveringar – av flera tänkbara – har distinkt olika signalvärden för olika grad av politisk korrekthet respektive jävlar anamma. Bäst att passa på att signalera. Därför kräver symbolfrågor mer av formuleringsskicklighet än andra. Vi tar det tydligaste exemplet hittills.

4USJE PN PSE Den uppslitande politiska striden om könsneutrala äktenskap är över, och riksdagen har fattat ett beslut. Men det beslutet har inte förändrat världen ett dyft eftersom äktenskap mellan homosexuella fanns redan tidigare, fastän den legala beteckningen var registrerat partnerskap. Men frågan var kanske inte bara legal. Handlade det också om lokal, personal och ritual?

Nej, inte ens det. Svenska kyrkans känsliga morrhår vädrade tidigt ett hot och ställde allt till förfogande: kyrkor i stället för rådhus, präster i stället för tjänstemän och Guds ord i stället för lagens bokstav.

Så vad handlade striden om? Jo, om ordet äktenskap – och

bara ordet. Det var en fröjd för en språkvetare att sitta på åskådarplats.

I ena ringhörnan stod de homosexuella (och alla deras vänner) som inte gillade klangen i ordet registrerat partnerskap. De ville få samma ord som alla andra. I den andra ringhörnan stod en grupp som menade att ordet äktenskap redan är upptaget. Ordet fick inte omdefinieras.

Ett märkligt fenomen är att också den trendkänsliga Svenska kyrkan markerade distans mot detta lilla ord, och bara det. Under hela sin existens, snart 500 år (eller om man vill räkna på ett annat sätt, 2000 år) har kyrkan ansett att homosexuella handlingar är synd. Nu har Svenska kyrkan gjort en U-sväng, nja vänt 179o i alla fall. Den sista graden ville man helst inte vika från. Ordet äktenskap borde inte röras.

Låt oss betrakta vinstpokalen i denna kamp. Ordet äktenskap förekommer cirka 20 gånger på en miljon ord. Ordet är alltså ungefär lika vanligt som strand, glass och sallad. Ett sådant ord äger ingen. Jurister och lagstiftare kan få råda ensamma över ord som jäv och bigami, men allmänord definieras av hur vanligt folk använder dem.

Så vad kan hända nu efter lagändringen? Det finns tre huvudscenarier: 1. Lagens definition accepteras fullt ut: Alla kombinationer är äktenskap, och de allra flesta svenskar använder också ordet så.

2. Äktenskap får utvidgad betydelse, men många anser att det behövs ett nytt begrepp, så man skiljer mellan äktenskap och riktigt äktenskap (alltså tvåkönat).

3. Äktenskap behåller sin gamla betydelse men den kan tillfälligt utvidgas. Man skiljer alltså mellan äktenskap och samkönat äktenskap.

Utan lagändring skulle det knappast finnas mer än två scenarier: 1. Äktenskap och registrerat partnerskap uppfattas som samma sak, och äktenskap kommer att används för alla könskonstellationer. Registrerat partnerskap blir en rent juridisk term.

2. Etablerat språkbruk kvarstår.

Det går inte att sätta några odds på dessa utfall, så det finns teoretiskt 33 procents chans/risk att lagändringen slår igenom även i allmänspråket. Och det kunde gå på tok/bli en framgång även utan lagändring.

Men viktigare är vad som sker med de ännu vanligare orden make, fru, (äkta) makar. Den som tror att man kan lagstifta om sådana ord är mer än naiv, så ingen har varit korkad nog att föreslå det. Det kan till och med bli sambo av alltihopa.

Ordet sambo är nämligen en oförutsägbar anarkist. Ordet har behövt decennier för att få fäste i officiella texter. I SAOL anges att det betonas som skatbo, fastän alla (även språkvårdare) betonar det som hambo. Och ordlistan rekommenderar pluralformen sambor fastän alla (utom språkvårdare) skriver sambos.

Just nu är sambo faktiskt ett vanligare ord än både fru och make tillsammans (åtminstone i skrift). Å andra sidan förekommer samboskap bara en gång på tio miljoner ord. Å tredje sidan: utvecklingen av vanligt språk är fullkomligt oförutsägbar, och vad tjänar det då till att försöka erövra en position i Svensk författningssamling?

Och detta var frågan som nästan skapade regeringskris, och detta var frågan som Mona Sahlin menade var den viktigaste under hennes tid som partiledare. En fråga om ord.

&/ *%&0-0(*4, '3a(" I och för sig kan en sakfråga också vara ideologiskt riktig/ felaktig, men det är ändå saken – resultatet – som uppges vara viktigast. Och inget parti anser sig numera driva någon fråga bara för att den är ideologisk.

Det röda och blå laget ser ändå lite olika på ideologier, eller talar i varje fall olika om saken. Peter Santesson, en samhällsvetare vid näringslivets forskningsinstitut Ratio, har räknat hur många gånger ”ideologiska skäl” används i positiv respektive negativ mening i riksdagsdebatter om budgeten de senaste tio åren. Socialdemokrater använde frasen 74 gånger totalt, men endast två gånger för att stödja egen politik. Alltså 72 gånger för att misstänkliggöra de borgerligas orationella tänkande. Moderaterna använde det 28 gånger, alltid om motståndarnas tråkiga vana att hellre tänka efter partiprogrammet än efter verkligheten.

Men i det röda laget finns fortfarande möjligheten att – i undantagsfall – stödja sig på ideologi.

I valrörelsen sa Mona Sahlin flera gånger ”Detta är inte en ekonomisk fråga, det är en ideologisk” för att markera extra vikt åt något förslag. Hon använde bland annat uttrycket i en debatt med Fredrik Reinfeldt som en summering av en ganska teknisk fråga om prövning och tidsbegränsning för sjukskrivning (något som socialdemokrater utrett i decennier utan att komma till något beslut).

Men hur gör man teknikaliteter hos försäkringskassan till ideologi. Jo, Mona Sahlin spänner blicken i Fredrik Reinfeldt och säger: På vilket sätt blir Sverige rikare på vilket sätt får de som är sjuka större chanser till ett arbete på vilket sätt stöttar du de sköraste genom att det finns en tidsgräns där människor med ett sjukintyg ändå blir utförsäkrade

på vilket sätt har du mage att i stället uppmana människor att i stället söka socialbidrag?

När Mona Sahlin gjort klart att tidsgränser och prövning av arbetsförmåga i själva verket är en kamp mellan friska och sjuka, rika och fattiga, moderater och socialdemokrater, då har den tekniska frågan blivit ideologisk. Det är alltså en fråga om retorik.

Det är, som sagt, bara inom det röda laget som man med formuleringar adlar en sakfråga till en ideologisk fråga. I det blå laget gör man i stället om hårda frågor till mjuka frågor.

Exakt det som Mona Sahlin angrep motiveras av Fredrik Reinfeldt med att ingen sjukskriven får lämnas i utanförskap; någon ska komma till de sjukskrivna och se hur det är med dem; den sjukskrivna måste bli sedd; allas förmåga till arbete ska prövas, alla ska in i gemenskapen. Pratet blir mänskligt varmt, men sällan retoriskt. Frågan blir inte ideologisk utan empatisk.

Men för alla partier gäller att ideologi är ett utmärkt medel att göra politiken förutsägbar. För ideologi är ett perspektiv ur vilket vi ser verkligheten. Den blir ett filter som släpper igenom rätt beståndsdelar till berättelsen om världen, och ideologin färglägger rätt delar med starka signalord.

Vi testar hur ideologierna blommar ut i språk vid en fullt normal händelse.

4OzLBPT Det är november, och något som ingen har kunnat förutse händer – utan minsta förvarning. Snön faller med stora tunga flingor över gator och torg. Efter en halvtimme är det decimetertjockt med tung blötsnö, efter en timme är det trafikkaos.

I en modern civilisation är detta en katastrof av apokalyptiska dimensioner, en püminnelse om hur lite människan fÜrmür mot Makterna. Men makterna är inte nügot entydigt begrepp. Och den lilla människans fÜrsÜk att fÜrstü och hantera katastrofen är ännu mindre enhetliga. Längs den igensnÜade gatan tittar münga vilsna Ügon ut genom nerisade fÜnster och sÜker se samband, fÜrklaringar och utvägar. " Ett Ügonpar längs den igensnÜade gatan ser en händelse som drabbat alla lika, och det är rimligt att ütgärderna ocksü blir kollektiva. Samhället müste gripa in. Det behÜvs en organisation, främst en politiskt tillsatt styrelse, självklart ocksü ett kansli med ett antal nitiska tjänstemän och kanske ocksü nügra snÜrÜjare med kollektivavtal och lämplig utrustning.

Denna organisation ska vara i beredskap üret om sü att ingen behÜver vara rädd fÜr att plÜtsligt och oväntat utsättas fÜr obehagliga Üverraskningar. En kollektiv nyttighet müste ocksü finansieras kollektivt. # En annan längs gatan ser klimatet som slür tillbaka mot människans rovdrift med naturens ändliga resurser. Klimatet är pü misshumÜr, och det med rätta. Men det är bara en lätt morrning mot vad som komma skall om vi inte gÜr bättring. SnÜmassorna pü gatorna är en struntsak; det är den moderna människans livsstil som är problemet. FÜr 50 000 ür sedan när vi alla levde i Serengeti fanns inga snÜstormar, och fÜr Üvrigt odlade man ekologiskt pü den tiden. Sü ütgärd 1: FÜrbjud allt. Och ütgärd 2: Skotta bort snÜn – fÜr hand. $ Ett tredje Ügonpar ser ut, men ser inte lüsningar utan lÜsningar. SnÜ är arbetstillfällen och snÜkaos betyder Ükad betalningsvilja hos kunden. Men det gäller att smida medan snÜn är kall. EntreprenÜren vet vad han ska gÜra och gÜr det.

% Ett fjärde par trÜtta Ügon kastar en resignerad blick pü eländet. OK, det snÜar, och ingen vet om det är borta i eftermiddag eller i maj. Men det gür Üver. Sü har det alltid varit, och det enda viktiga är att inte gripas av panik och gÜra nügot ogenomtänkt. Blir det värre für jag ta en skovel och rensa trappan. Detta är en del av Guds plan, världsordningen eller Murphys lag. Och det är upp till var och en att leva med det. & Typiskt, väser en annan betraktare. Det är alltid kvinnorna som drabbas. De blir insnÜade eller kommer fÜrsent till jobbet. Männen sticker elegant iväg i sina SUV:ar eller ocksü tjänar de grova pengar pü snÜrÜjningen. Men det är kvinnorna som für betala. Fast det är snart slut med det. KÜnsmaktsordningen ska inte fü rüda Üver vädret. ' Längst ner pü gatan tittar en Üverlevare frün fÜrr ut: Tja, vem tjänar pü detta? Intresset ljuger inte. Det är marknaden som vill ha snÜkaos. ProfitÜrerna tjänar pü saken, och de profithungriga mellanhänderna gÜr extrapüslag, och det är den vanliga jobbaren som fÜrlorar.

Samma väder, samma morgon men oerhÜrt olika berättelser. En sprükmorgon.

Ni, kära läsare, har fütt ta del av en fiktiv historia som vi tyckte var sü larvig att vi diskuterade om den var fÜr larvig att ta med i boken. Men verkligheten kÜrde om oss. Under februari 2011 utbryter i Stockholms stadshus en mindre blockkamp om snÜn. SnÜ är lüngt mer än en praktisk früga, det är nügot som bara Karl Marx och Adam Smith kan reda ut.

1-a/#0,4'3a("/ De flesta politiska frågor handlar om pengar, och kvällstidningarna upprättar listor med vinnare och förlorare. Och den politiska retoriken är full av målgrupper som ska tilltalas: studenter, pensionärer, barnfamiljer, sjukskrivna m.fl.

Det sägs att plånboken inte ska få styra. Men det är precis vad den gör.

Plånboksfrågornas moder är maxtaxan på dagis, men jobbskatteavdraget och RUT-avdraget är också fullträffar.

Men inte ens sådana frågor är bara siffror. Som vanligt är det språket som är viktigast. Vi tar ett exempel från Almedalsveckan 2010.

NJMKBSEFS NFS jO EV LBO TjHB ”Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.”

Det var rubriken i Aftonbladet den 3 juli. Samma formulering användes som påannonsering i SVT:s Aktuellt samma dag.

Men riktigt så var det faktiskt inte. Nyheten var att de rödgröna partiledarna vid en presskonferens lovade att de skulle toppa Alliansens föreslagna satsning på välfärden med 12 miljarder.

Men det som antyddes i rubriken har faktiskt hänt. I valrörelsen 2006 lovade Fredrik Reinfeldt att han skulle bjuda över varje satsning från de rödgröna. Alliansen skulle alltid ge mer pengar till skola, vård och omsorg.

Men är detta verkligen vad svenska folket vill ha: dyrare välfärd? Vill de inte snarare ha bättre?

I ett tänkt läge där varje svensk ur egen kassa skulle betala för sin egen välfärd skulle alla vara angelägna om att få

så bra tjänster så billigt som möjligt: alltså mest välfärd för pengarna.

Så varför lovar inte partierna bättre välfärd: friskare, mer välutbildade och mer ompysslade svenskar?

Svar 1: De får inte.

Vård, skola och omsorg – det alla valrörelser handlar om – är ingenting för Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Det sköts av kommuner och landsting, så det är något för fru Reinfeldt. Det enda regering och riksdag kan göra är att pumpa in mer pengar och hoppas att dessa används förståndigt. Vård, skola och omsorg är rikspolitikens livslögn. Självklart kan de stifta lagar om betyg i skolan och vårdgarantier, men rikspolitikerna varken vårdar, undervisar eller pysslar om.

Svar 2: De vet inte hur man gör.

Den som skickar sin Mats till skolan, går med sin onda tumme till Vårdcentralen eller skickar sin gamla mamma till hemmet vill ha kvalitet. Men detta är något som uppstår i en skön kombination av kompetens och engagemang – inte som politiskt beslut.

Så det man egentligen vill ha (om man är medborgare) eller vill skapa (om man är politiker) måste ersättas med vad man bevisligen kan åstadkomma: ord och pengar.

Pengar är lättast, för det finns en ohelig allians. Anställda inom vård, skola och omsorg gnäller alltid över otillräckliga resurser. Detta är rent straffsparksläge för politiker: ”Här har ni era pengar. Gör nåt bra!” Och medborgarna hör pengagnället med ena örat och politikerlöftena med det andra och tror att det ena matchar det andra: nu blir det bra.

Men politikerna har glÜmt lagen om den avtagande effekten, en lag med generell giltighet. Tänd ett ljus i ett kolmÜrkt rum! Det blir en enorm fÜrbättring. Tänd ett till! Ja, det märktes en skillnad, men det blev inte dubbelt sü ljust. Och vid det tionde märks knappast nügon skillnad alls. Samma sak gäller att gÜdsla ükrar, ge leksaker till barn, Üka antalet kanaler i tvabonnemanget, kÜpa starkare bilmotor, snabbare processor i datorn, pengar till kommunerna etcetera. Vetenskapen har inte hittat nügot omrüde där den avtagande tillväxtens lag inte gäller. Alltsü ju mer pengar desto mindre effekt.

Ord är svürare, men ingen omÜjlighet fÜr en pratglad politiker. Det handlar om att formulera policy och riktlinjer, sätta upp mül, ställa krav etc. Nü, hur blir det helt konkret?

En titt pü partiernas hemsidor mitt under valrÜrelsen 2010 visar läget.

4KVLWlSE NPEFMM .

7J NPEFSBUFS WJMM IB FO TLBUUFšOBOTJFSBE TKVL WlSE NFE IzH LWBMJUFU TPN jS MJLB GzS BMMB PDI TUZST FGUFS CFIPW 1BUJFOUFO TLB BMMUJE TUl J GPLVT PDI WJ WJMM UB UJMMWBSB NFEBSCFUBSOBT FOHBHFNBOH PDI LPNQFUFOT 4KVLWlSEFO NlTUF CMJ NFS SjUUWJT KjNMJL PDI UJMMHjOHMJH "MMB JOWl OBSF J 4WFSJHF TLB IB TBNNB SjUU UJMM CSB WlSE PBWTFUU CFUBMOJOHT GzSNlHB CPTUBETPSU LzO lMEFS FUOJDJUFU FMMFS TQSlLLVOTLBQFS

4KVLWlSE NPEFMM 4 "MMB NjOOJTLPS IBS SjUU UJMM FO HPE IjMTB PDI FO CSB TKVLWlSE %FO TWFOTLB TKVLWlSEFO IlMMFS FO NZDLFU IzH LWBMJUFU PDI GzSEFMBT SjUUWJTU FGUFS CF IPW 7J TPDJBMEFNPLSBUFS IBS LjNQBU GzS BUU EFU TLB WBSB Tl 7BSKF NjOOJTLB PBWTFUU CFUBMOJOHT GzSNlHB LzO FUOJTL UJMMIzSJHIFU FMMFS lMEFS TLB IB UJMMHlOH UJMM

CSB WlSE PDI PNTPSH %FU VQQOlT CjTU PN BMMB jS NFE PDI CF UBMBS HFNFOTBNU GzS WjMGjSEFO %jSGzS UZDLFS WJ BUU WlSEFO TLB WBSB TPMJEBSJTLU šOBOTJFSBE  JOHFO TLB CFIzWB GVOEFSB zWFS BUU TLBGGB TJH FO QSJWBU TKVLGzSTjLSJOH GzS BUU Gl EFO CjTUB WlSEFO

I sak vill büda ha en skattefinansierad vürd som är lika fÜr alla och som fÜrdelas efter behov. I retoriken vill moderaterna att individen ska stü i centrum och socialdemokraterna vill att kollektivet (ordet solidaritet) stür i centrum. Orden flyter pü sü elegant att fü tänker pü att socialdemokraterna lovar nügot orimligt. Vad betyder att man har rätt till sin hälsa? Kan man Üverklaga en sjukdom?

Det var vĂĽrden. LĂĽt oss kontrollera skolan ocksĂĽ.

4l IjS TjHFS TPDJBMEFNPLSBUFSOB ,VOTLBQFSOB J CBTjNOFOB TWFOTLB FOHFMTLB PDI JOUF NJOTU J NBUFNBUJL NlTUF CMJ CjUUSF 7J GzSF TMlS EjSGzS FO zSPONjSLU NJMKBSE QFS lS UJMM TLPMBO GzS BUU ÂşFS FMFWFS TLB Ol LVOTLBQTNlMFO

4l IjS TjHFS NPEFSBUFSOB 3FHFSJOHFO IBS HFOPNGzSU FO TBUTOJOH Ql TLPMBO NFE GPLVT Ql lSTLVST ÂŹ NJMKPOFS LSPOPS TLB BOWjOEBT GzS BUU GzSCjUUSB FMFWFSOBT CBTLVO TLBQFS J lSTLVSTFSOB ÂŹ /FECSVUFU Ql JOEJWJE OJWl JOOFCjS EFUUB FO TBUTOJOH Ql LSPOPS QFS FMFW PDI MjTlS "MMB CBSO TLBMM LVOOB MjTB TLSJWB PDI SjLOB OjS EF MjNOBS lSTLVST USF

'BDJU Socialdemokraterna leder med 0,1 miljard. Men moderaterna bryter ĂĽ andra sidan ner beloppet pĂĽ individnivĂĽ. Och de lovar nĂĽgot som de garanterat aldrig kan hĂĽlla, att alla barn

ska kunna läsa, skriva och räkna. Om det ska vara möjligt måste man sätta kraven orimligt lågt.

Om Socialdemokraterna får välja skola haglar värdeorden: kvalitet, respekt, ordning och reda, kunskap, kreativitet, flexibilitet, initiativ, förmåga lära nytt och lära om, ansvar och elevinflytande. Men om Moderaterna får välja skola haglar delvis samma värdeord, men det tillkommer flera: en skapande skola och evidensbaserade åtgärder.

Räcker orden för att byta parti, eller 0,1 miljard?

&/ 413a,-*( ,0/7&35&3 Eftersom alla frågor i princip verkar vara språkfrågor behövs mekanismer för att hantera underkategorierna. Mona Sahlin gick den långa vägen och använde retorik för att adla en sakfråga till ideologisk fråga (som vi såg i exemplet på sidan 19 ovan). Vanligare är att göra om motståndarens sakfrågor till perverterade ideologifrågor.

Då är -ism medlet.

Den som hävdar att det ena eller andra är nedärvt och alls inte en social konstruktion beskylls ofta för biologism. Och den som ruskar på huvudet åt politikernas reformförslag och undrar om vi verkligen har råd, får snart veta att han är fången i ekonomismen.

Har avledningsändelsen -ism blivit ett medel att skapa skällsord? Ja, faktiskt. Biologi och ekonomi är vetenskaper.

Det hörs på att de slutar på -i, för det gör alla vetenskaper, i varje fall de som inte slutar på -ik. Genom att vi låter dem sluta på -ism i stället kommer de att likna ord för diverse ideologier som kommunism och fascism. Vips har vi gjort vetenskap till sin raka motsats, det vill säga till ett knippe åsikter, lite tyckande och ganska mycket bekännelse. Eller kanske är

avsikten att dra en gräns mellan vetenskapens sanna kompetensområde (som vi vill se som så litet som möjligt) och den angripna personens kvasivetenskapliga mumbo jumbo. I vilket fall, ändelsen -ism är ett debattgrepp, och ett mycket smidigt sådant.

Och det är fritt fram för nybildande. Den som ogillar vad vi skriver i denna bok kan säga att vi ägnar oss åt lingvism, eller är det filosofism?

Hur gör man då med den ideologiska frågan man ogillar?

Jo, det finns en ändelse för det också.

En gammal svensk avledningsändelse är -eri i till exempel snickeri och snideri. Det står alltså för rejält gammaldags hantverk. Men koppla ihop hantverksändelsen med intellektuell verksamhet och märkliga ting händer: grubbleri och navelskåderi. Det rejäla är som bortblåst, och fram träder något som är både valhänt och destruktivt. Och värre kan det bli. Ord som ränksmideri, rofferi, kappvänderi och bedrägeri står helt och hållet för negativa verksamheter. Vi använder eri-orden systematiskt för att racka ner på saker vi inte gillar, och vi kan till och med bilda ord som Hollywooderi – ganska långt från gammalt hederligt hantverk. Även ord utan minsta negativa klang blir negativa med -eri: fögderi, regereri, och gifteri (= giftermål). Det helt neutrala ordet låtskrivande kan lätt som en plätt göras om till en ganska tvivelaktig kommersiell verksamhet: låtskriveri. Och gillar man inte kulturdebatter får det heta kulturdebatteri.

Varför inte köra hela loppet? Vad sägs om demokrateri och jämställeri? De högsta och heligaste av alla svenska ideologier förlorar sig i ett träsk av tarvligt taktikiserande hantverk.

Ingen skulle våga, men potentialen finns där. För det är med språket vi gör det.

'3a/ )"/%-*/( 5*-- 03% &O HlOH J UJEFO WJTTUF WjMKBSF WBS EF IzSEF IFNNB 0DI QPMJUJLFS WJTTUF WBE EF TLVMMF HzSB /V jS WjMKBSOB WJMTF PDI QPMJUJLFSOB WFU LOBQQU WBE EF TLB TjHB

Den politiska megatrenden är Ükad rÜrlighet, inte bara bland väljare utan lika mycket bland politiska partier. Och allra mest – men minst känt – bland politiska ord. Sü lüt oss blicka tillbaka i historien.

Socialdemokraterna har sitt historiska hjärta pü Norra Bantorget: fÜrsta maj, rÜda fanor, internationalen och LOborgen. Prototypväljare var länge arbetaren, familjefÜrsÜrjaren och fÜreningsmannen. Prototyppolitikern var den trygge, stabile och püläste 50+-mannen. Och de var münga, büde väljarna och politikerna.

Pü andra kanten stod HÜgerpartiet. Själva uppfattade de sig som samhälls- och traditionsbärarna. Motstündarna menade att de var svärdets, altarets och penningpungens plikttrogna fÜrkämpar. De var pü tok fÜr fü fÜr att kunna bära vare sig samhälle eller traditioner. Ofta fick HÜgerpartiet nÜja sig med valresultat kring fem procent.

Sedan fanns kommunisterna (en otüligare art av socialdemokrater), liberaler (en hemvist fÜr en heterogen skara som var fÜr individuella fÜr att vara socialdemokrater och fÜr vardagliga fÜr att känna sig hemma hos det riktigt fina folket i HÜgerpartiet) och bondefÜrbundare (en Üverlevare frün stündsriksdagen).

I princip: människor rÜstade efter sin position i samhället.

'SlO QPTJUJPO UJMM JEn Detta stabila bygge hĂśll inte. Det har tillkommit kristdemokrater, miljĂśpartister, nydemokrater, feminister, pirat-

partister, sverigedemokrater och mycket annat. Och vi kan vara säkra på att det kommer mer. Dessa grupperingar har inte mycket gemensamt förutom att de bryter mot principen att man röstar efter sin position i samhället. Det är åsikter om familj, miljö, kön, nationens betydelse etc. som framtonar som viktigare än status som arbetare, bonde, tjänsteman eller traditionsbärare.

Men framför allt har hela bygget fått rejäla råsopar av historiens vingslag. Murar föll, både mellan Öst- och Västeuropa och mellan Sverige och EU. Men mest har det partipolitiska bygget ändå förändrats av partierna själva. Och förändringsarbetet fortskrider i accelererande takt.

Det är nykomlingarna (kristdemokraterna, miljöpartisterna, feministerna med flera) som tagit ledartröjan. De gamla partierna blir mindre och mindre positionspartier och mer och mer åsiktspartier. Det handlar inte längre om medlemmarnas kollektiva situation som ska förbättras utan det handlar om hur man med ord ska beskriva den mentala position som medlemmarna vill bege sig till. Alla partier har därmed blivit språkbundna partier och i högsta grad språkberoende. Berättelser ska formuleras, argument finslipas och program utarbetas.

Förändringarna har varit drastiska.

Gamla Bondeförbundet såg miljöfrågor som en ny nisch och kärnkraftsmotståndet som en hävstång. Detta fick under en period upp det nya Centerpartiet till 25-procentsnivån, och långsiktigt hade man tagit steget från landsbygd till storstad och därmed en snabbare puls i trenderna: företagsvänlig politik och acceptans för kärnkraft.

Gamla heterogena Folkpartiet som gjort sig känt för att vara oförutsägbart, otydligt och ombytligt gjorde tvärtom. Ja eller Nej var partiets tagline för ett par valrörelser sedan, och det har man levt efter. Man är inte vagt för Europa, man är

federalistisk och man vill ha EMU, nu. Man vill inte bara – lite vagt – ha en bättre skola. Man vill ha krav, betyg, utvärderingar, stödåtgärder, ordning och sanktioner. Man vill inte bara – lite vagt – att vi ska stödja fred i världen. Man vill att vi ska gå med i Nato. Man inte bara accepterar kärnkraft.

Man vill bygga ut den. Från nja till ja/nej är ett lika stort steg som Centerpartiets väg till storstad och företag.

Socialdemokraterna vädrade tidigt ett hot i avindustrialiseringen och positionerade sig närmare den nya, växande gruppen i tjänstenäringarna. Gradvis har partiet accepterat EU-medlemskap, privata företag i vård, skola och omsorg, viss försiktig avreglering av marknader, fri radio och tv, betyg i skolan och annat som var komplett otänkbart för några årtionden sedan.

Kristen Demokratisk Samling bildades på sextiotalet för att politiskt slå vakt om kristna värden, som snart omdefinierades till mjuka värden och etik. Nu framtonar familjefrågor som det centrala. Det intressanta är att Kristdemokraterna nyligen försökt göra en makeover inför öppen ridå.

Då hade alla chansen att se hur politiska planer utformas och provas i skarpt läge. Så här gick det till.

Under vintern 2009/2010 redovisade Roland Poirier Martinsson vid tankesmedjan Timbro i en krönika i SvD hur han identifierat en ledig nisch i svensk politik.

Inget parti tar i dag, menade han, ställning för den lilla människan, mannen på gatan, medelsvensson eller vad vanligt folk hetat genom tiderna. Allt handlar i stället om vilka åsikter hos den lilla människan som partierna kan exploatera.

Samtidigt har politiken trängt längre och längre in i människors privatliv. Skatter, bidrag och offentlig service bestämmer hur vanliga familjer lägger sitt vardagspussel. Och det finns starka krafter som vill gå ännu längre, till exempel tvinga föräldrar att dela lika på föräldraledigheten.

Politikerna tränger alltså ända in i sovrummet, genom att ekonomiskt reglera när det är fördelaktigt att skaffa barn, med vilka intervall man gör det och hur föräldraledigheten delas när barnet är fött.

Enligt Roland Poirier Martinsson skapar det här, utöver lagar och offentliga incitament, en obehaglig känsla av att det är ”någon annan” som sitter och skriver regler för vad man egentligen ska tycka i högst personliga frågor. Föräldrar upptäcker att dagis plötsligt har förbjudit krigsleksaker. På skolan har en genuspedagog förbjudit snöbollskrig. Till och med rent estetiska frågor som preferens för föreställande konst kan bli politiserat. Det är inte politiskt korrekt att gilla Älg i månsken. Män ska inte stå och kissa. Och mycket annat. ”Någon annan” är förstås politiker, politiskt tillsatta tjänstemän, typ rektorer och opinionsbildare i press och etermedier. Men framför allt: alla som strävar efter politisk korrekthet lyssnar lyhört till dessa signaler.

Roland Poirier Martinsson räknade med att ett stigande obehag inför dessa vardagens många Prussiluskor skulle ge ett utrymme för cirka 10 procents påbackning för det politiska parti som lyfte frågan.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund läste och drog slutsatser. För att fylla luckan lanserade han begreppet verklighetens folk med tanken att attrahera alla dem som kände sig hotade av etablissemangets åsiktspolis. Poängen var att han skulle framstå som en politiker som stod på folkets sida i kampen för att vinna tillbaka rätten att själv få bestämma över sin egen vardag.

Göran Hägglund lyckades, initialt. Verklighetens folk lanserades i en debattartikel, ett tal i Almedalen och en rad andra sammanhang. Slagordet var så effektivt att Hägglund fick rikligt med möjlighet att lägga ut texten. Problemet var att Hägglund bara koncentrerat sig på att lansera dessa två

ord utan att fundera på alla ord som behövs för att förklara vad de två första egentligen betyder. Och eftersom tanken var ny i partiet, saknades både invanda argument och inövade svar på kritiska frågor.

Ett annat problem var förstås att KD inte själv hade rena händer. Det var, tvärtom, besudlat av klåfingrigt detaljreglerande i frågor om snus, husdjurshållning och alkohol. Därför blev det också lätt för de angripna politikerna att avhåna förslaget och kalla KD för ”overklighetens folk”. De som förslaget skulle appellera till glömde snart bort hela saken.

Det intressanta med Kristdemokraternas försök är inte bara att vi kan se hur och varför en idé utvecklas, utan också hur den testas och varför det inte lyckas. Och så kommer det att fortsätta tills idéerna tagit slut.

Ett annat exempel på åsiktsmarknaden är Folkpartiets 80/20-strategi. Tanken var att man skulle anpassa sig efter vad ungefär 80 procent av folket tyckte – för att få röster – och reta upp de övriga 20 procenten till högröstade protester – för att få medieutrymme. Folkpartiets förslag att språktesta invandrare inför valet 2002 är det mest kända exemplet på en sådan kampanj. ”Vill man ha uppmärksamhet och en livfull debatt i valrörelsen är det smart att reta kulturvänstern”, sammanfattade Johan Jakobsson, Lars Leijonborgs spinndoktor och 80/20-strategins ingenjör.

Tydlighet har också varit ledstjärnan för Lars Ohly. Han levde kvar i positionspolitiken då han en bit in på detta årtusende deklarerade att han var kommunist och förväntade att väjarna girigt skulle konsumera hans idéprodukter. Kristdemokraterna däremot lever definitivt i idéperioden, liksom Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. De har alla mer eller mindre marknadskänsliga R&D-avdelningar som snickrar på produktidéer som kommer att lyckas si eller så på åsiktsmarknaden.

Allt detta är i själva verket en fråga om återanvändning av gamla idéer. Och sanningen tycks vara att idéer är en ändlig resurs, så precis som positionspolitiken, som kom till vägs ände, kommer vi säkert att se ett slut på idépolitiken. Frågan är bara vad som kommer då.

Jo, vi vet.

Opinionspolitiken.

'SlO JEn UJMM TFOTPS Vi har sett trenden lite smygande, men inte riktigt förstått den. Varför har politiska partier bytt namn så ofta medan företag ängsligt bevakar sina varumärken: #POEFGzSCVOEFU m $FOUFSQBSUJFU )zHFSQBSUJFU m .PEFSBUFSOB m %F OZB NPEFSBUFSOB ,PNNVOJTUJTLB QBSUJFU m 7jOTUFSQBSUJFU LPNNVOJTUFSOB m 7jOTUFSQBSUJFU

,SJTUFO %FNPLSBUJTL 4BNMJOH m ,SJTUEFNPLSBUFSOB Detta har motiverats med att partierna tagit en ny idéinriktning, eller med att de gamla namnen inte riktigt täcker den nya framtoningen. Men i samtliga fall har beteckningarna blivit mindre precisa. Partierna här ovan har placerats i fallande ordning. Centern är obegripligt för den som saknar politiska kunskaper och bara är hänvisad till ett lexikon. Är det den tuffaste anfallsspelaren på planen eller en fegis som inte sticker ut åt något håll? Moderat betyder måttfull. Vet folk det? Och på vad sätt är det bra? Och vad står ”nya” för, och hur länge är det nytt? Kommunisterna har gradvis gjort sig fria från ett östligt system som inte finns längre. Men i vilken riktning gör de anspråk på att röra sig? Och KDS är

nu mindre småländsk frikyrka och vill vara som de stora partierna i Europa. Diffusare.

I stället för att skylta med idéer kan politikerna ligga lågt och avlyssna stämningarna och leverera vad folk vill ha.

Detta är som industrialismens tre faser. Först hade vi bristsamhället då fabriken gjorde saker som butiker sålde i rasande tempo. Sedan hade vi konkurrensperioden då snillet på R&D satt och tänkte ut vad man skulle kunna sälja till kunderna om två år och sa till fabriken att göra det. Nu närmar vi oss manufacturing on demand: kunden beställer vad han vill ha.

Noam Chomsky, som i hjärtat är positionspolitiker och ivrig anhängare av bristsamhället, ser oroligt på hur dialogen mellan politiker och medborgare blir som ett gungfly enligt följande principer: Väljarna försöker lyssna på politikerna för att hitta politiska budskap som de kan tro och rösta på, medan politikerna lyssnar efter vad väljarna vill ha, för att kunna anpassa sitt budskap efter det. Trettiotalskomikern Groucho Marx, som var flera decennier före sin tid, har uttryckt samma sak så här: ”Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem så har jag andra.”

Den största förändringen har Högern, Moderata samlingspartiet, De nya moderaterna genomgått. Det var länge sedan partiet var konservativt, och det är nu flera år sedan det var Sveriges mest liberala parti med skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar högst upp på agendan. Det gamla arbetsgivarpartiet har blivit det nya arbetarpartiet. De gamla nyliberalerna har blivit det nya miljöpartiet. Och det gamla privilegiepartiet har blivit det nya välfärdspartiet. Många gamla moderater hoppades att Fredrik Reinfeldt höll fingrarna i kors bakom ryggen när han formulerade dessa paroller.

Naturligtvis inte. Han menar vartenda ord så länge det opinionsmässigt lönar sig. Och därmed avstår han från att

driva egna linjer. Han fångar upp strömningar och verkställer det i politik. Han skapar inte opinion, han drivs av opinion. Hans R&D-avdelning drivs av opinionssensorer.

Många socialdemokrater tänkte Groucho Marxistiskt efter valförlusten 2010: passar inte våra gamla idéer får vi tänka fram nya. Den store föregångaren tycks vara Silvio Berlusconi, som helt har byggt sin karriär på att lyssna. När han lade grunden till sina framgångar i mediebranschen, gjorde han det genom att konsekvent anpassa programutbudet efter konsumentundersökningar. När han sedan byggde sin politiska karriär, gjorde han det på precis samma sätt.

Allt detta betyder förstås inte att politiken blir mindre språkintensiv i framtiden. Det handlar om att fånga upp strömningarna, formulera dem internt och omformulera dem för externt bruk. Man talar om att möta väljarna, att ha rätt tilltal, att ha förståelse för väljarnas frågor snarare än att ha 1930-talets svar.

Men, som nämndes inledningsvis, är det inte bara väljare och politiska partier som är rörliga. Ännu rörligare är de politiska orden.

'e3& %&55" 10-*5*4," 03% Vi kastar ånyo en blick tillbaka i tiden. Och där ser vi att det fanns tre politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Vi har i förra avsnittet sett dessa haverera, men orden finns kvar, och de har precis som partierna gått skilda vägar.

Strax före murens fall, år 1989, var de tre ideologiorden fördelade i frekvens ungefär som partiställningen i riksdagen. Tjugo år senare har konservativ ökat med 20 procent, liberal med hela 500 procent och socialistisk minskat med 70 procent. Allt detta mätt på 19 miljoner ord tidningstext.

Självklart räcker inga politiska förklaringar till för dessa enorma förskjutningar under två decennier. Här krävs handfast semantik. Så här ligger det till.

I dag handlar segrarordet liberal sällan om inrikespolitikens kärna. Det finns dock en del liberal politik utanför landets gränser (mycket i USA och en del i EU). Det som orsakat ökningen på hemmaplan är något mycket suddigare: liberal anda, hållning, inställning etc. Vad detta än är för något så verkar liberal vara ett positivt ord. Men snävar det in på politiska delområden finns det utrymme för skilda åsikter.

Här finns till exempel liberal drogpolitik, liberal feminism och liberal skolpolitik. Det finns mycket sådant, men det är inte så lätt att förstå vad liberal drogpolitik har gemensamt med liberal feminism. Det är heller inte lätt att förstå varför liberal drogpolitik verkar användas negativt, medan liberal kyrkosyn verkar vara positivt och liberal feminism kan användas både negativt och positivt. Liberal är ett kluvet ord, men synnerligen framgångsrikt, och nästan alltid positivt. I varje fall hjälper inte ordets betydelsekärna av frihet så mycket om vi vill reda ut betydelserna. Liberal är ett lagom suddigt ord för något man gillar.

Tvåan konservativ har inte så mycket klarare betydelse, men genomgående en mycket negativ klang. Det handlar ofta om olika slags syn: kvinnosyn, människosyn, bibelsyn, konstsyn – alla lika förhatliga. Det finns konservativa branscher, bygdeideal och allt, till och med konservativa socialdemokrater – alla lika frånstötande i de texter där de förekommer.

Men om ordet avser politik(er) är det (precis som liberal) med något enstaka undantag utländska företeelser som pekas ut. Konservativ verkar betyda ”något jag ogillar”. Och av ordets historiska kärna av bevarande är inte mycket bevarat.

Eftersom konservativ haft 20 procents ökning finns det en del att tycka illa om, men mer att älska ändå med liberal.

Men konservativ har i alla fall en ny, positiv betydelse, nämligen ”försiktig”, till exempel en konservativ beräkning.

Och en sådan är alltid berömvärd, oavsett om det är röda eller blå laget som räknar.

Socialistisk – det enda ord som minskade och minskade rejält – avser alltid politik, aldrig syn och inställning, eller ens räkning. Ordet står som bestämning till debatt, stat, diktatur, finansminister, konspiration, varuekonomi etc., oftast utanför landets gränser och oftast utan påtaglig värdeladdning. Personer som Göran Persson, Lars Ohly och Håkan Juholt kallas sällan socialister, så på hemmaplan är ordet utrotningshotat.

Av de en gång så mäktiga ideologierna finns idag alltså en positiv men diffus segrare, ett aja-baja-ord och en klar loser.

Om vi i stället söker oss till ytterligheterna, reaktionär och radikal, och mäter från åren efter 1968 då dessa ord stod som högst i kurs, minskar radikal med två tredjedelar och reaktionär, som konkurrerats ut av det numera helt synonyma konservativ, minskar med hela 95 procent. Vi får också en betydelseåterställare för radikal som i de flesta fall nu åter betyder ”omvälvande” utan någon röd- eller blåmarkering. Det går alldeles utmärkt att skriva radikal skattesänkarkurs utan att man därmed anger om man gillar eller ogillar den.

)63 3e3*(5 40. )&-45 Partierna rör sig, och de måste ständigt motivera sina rörelser. Det gör dem oerhört språkberoende. Nu tillkommer att de måste tolka tidens tecken för att lägga sig rätt i idéflödet, identifiera nischer, inta dem och forma en berättelse om dem. Detta handlar till stor del om att avlyssna språkliga

skiftningar, och det blir inte l채ttare av att traditionellt stabila politiska begrepp 채r minst lika flyktiga som partierna och v채ljarna sj채lva.