9789186183288

FĂ„LLA

Leino Fallan.indd 1

2011-02-09 11.36

MARKO LEINO

FÄLLA Översättning av Mårten Westö

TELEGRAM BOKFÖRLAG

Leino Fallan.indd 3

2011-02-09 11.36

FÄLLA Orginalets titel: Ansa Copyright © Marko Leino 2010 Tryck: Wallén Grafiska 2011 ISBN 978-91-86183-28-8

www.telegramforlag.se

Leino Fallan.indd 4

2011-02-09 11.36

”Jag lider, alltså finns jag till.”

Samuel Beckett ”We’re caught in a trap I can’t walk out because I love you too much baby.”

Mark James

Leino Fallan.indd 5

2011-02-09 11.36

PRELUDIUM

Leino Fallan.indd 7

2011-02-09 11.36

SNUSKEN

Snusken ligger jävligt risigt till. Han hade insett att han var i knipa redan två timmar innan, när han klivit in på hyreskasernens gård på Kanteletarvägen i Gamlas, styrt stegen mot sin bil och till slut lagt märke till vad som stod skrivet på den röda skåpbilens sida.

Först hade han inte fäst någon uppmärksamhet vid de två männen.

De hade parkerat sin skåpbil på gästplatsen i raden intill hans egen Opel. Männen stod och rökte och verkade inbegripna i ett samtal. Det var inte förrän Snusken fiskade upp bilnyckeln ur fickan och förgäves försökte sticka in den i Kadettens lås, som han kastade en blick åt sidan och såg texten på skåpbilen: TURUNENS BYGGSERVICE AB. Det gick kalla kårar längs ryggen, men han försökte koncentrera sig på låset. En avbruten tändsticka var inpillad i låscylindern. ”Har du problem?” frågade en röst bakom honom. Accenten var omisskännligt ingermanländsk. En återinvandrare. ”Jävligt kass kärra du har.”

När Snusken vände sig om såg han ett skäggstubbigt ansikte stirra på honom några meter bort. Skäggstubben tog ett steg framåt och sträckte ut handen, den andra höll han kvar i fickan. ”Hit med nyckeln. Du får skjuts med Ilja. Och du kan säkert gissa vad jag har i fickan. Japp, ingen lakritspipa precis. Och Ilja har en likadan”, tillade han och nickade i riktning mot skåpbilen. ”Vad är det fråga om?” sa Snusken med halvkvävd röst. ”Framgår i sinom tid. Nyckeln, tack”, sa skäggstubben och knäppte med fingrarna.

Snusken släppte nyckeln i den spadlika näven. ”Sätt dig i bilen där borta. Ilja tar dig med på en liten bankomattur.

Du länsar kontot. Ilja håller dig sällskap vid bankomaten.”

Medan Snusken fogligt började gå mot skåpbilen, vars sidodörr Ilja redan varit vänlig nog att skjuta upp, kände han hur rädslan fick knäna att svikta. Innan han klev in i det nästan tomma bagageutrymmet, såg han sig över axeln. Skäggstubben satt redan i hans Opel och drog

9

Leino Fallan.indd 9

2011-02-09 11.36

igen dörren på passagerarsidan. Snusken såg mannen kravla sig över mittkonsolen och växelspaken till förarplatsen. Fönstret till sitt eget hus hann Snusken inte se. Vilket kanske var lika så bra, tänkte han, eftersom lill-Petteri säkert stod där och vinkade till honom, en vana sonen lagt sig till med på sista tiden. Förhoppningsvis stod grabben inte där i dag, plirandes mellan muminmönstrade gardiner, uppsträckt på plastpallen de skaffat åt honom från Etola. Just det här uppbrottet ville han nämligen inte att Petteri skulle få se. Snusken mindes fortfarande hur pojken strålat av lycka när han klättrat upp på pallen för första gången, lutat sina små handflator mot fönsterbrädet och pressat den lilla nästippen platt mot rutan. ”Här ser jag ända ner till stora vägen!” hade pojken ropat. Och Kirsi och han hade stått bakom Petteri, redo att ta pojken i famn ifall han skulle förivra sig och tappa balansen. Men det behövdes inte, för Petteri hade ärvt sin fars kraftiga och stadiga ben, han skulle fortfarande kunna bli en lika bra hockeyspelare som sin pappa, ja, om inte rentav ännu bättre. Kanske Petteri hade vett nog att satsa mera på spelarkarriären än han själv hade gjort. Snusken hade lagt av när man borde ha börjat. Räihä, hans tränare, hade ringt honom en lång tid efteråt. I början hade samtalen kommit nästan dagligen, sedan i stort sett varje vecka för att till slut, efter hans första inbrottsdom, upphöra nästan helt. Ett par gånger hade han av en slump stött ihop med Räihä på gatan, men den grånade coachen låtsades inte längre känna igen honom. För Petteri skulle det inte få gå på samma sätt. Snusken ville inte att Petteri skulle göra samma tabbar som han själv hade gjort. Sonen skulle aldrig få bli yrkeskriminell, det skulle han se till. Det var han skyldig Petteri, Kirsi, sig själv. Allihop.

Det var därför han gått med på att delta i den här operationen – den skulle bli det första steget på väg mot en ny början. Mot en bättre och tryggare framtid.

Därför sitter Snusken nu där han sitter, ser sitt blod droppa på den gröna presenningen. Dripp, dropp, dripp.

Han sluter ögonen och ser för sitt inre hur han är hemma tillsammans med Kirsi och Petteri. Han sitter i soffan med armen om Kirsi och Petteri på sitt knä. Och han ser på sin fru och han ser på deras son, vars pärlande skratt kittlar hans öron. Kirsi och Petteri, han talar till dem i sitt sinne, och han är övertygad om att de kan höra honom. Det

10

Leino Fallan.indd 10

2011-02-09 11.36

är ingen fara, säger han, när det här är över kommer pappa hem igen.

Det här är annorlunda, det här är inte som tidigare gånger. Inte alls. Nu är allt bra. Allt kommer att gå bra. Allt kommer att ordna sig. För alltid.

11

Leino Fallan.indd 11

2011-02-09 11.36

SARI

För första gången på länge har jag kostat på mig att vara lycklig, ja, jag kan skatta mig lycklig att jag fortfarande är vid liv. Alla är vid liv. Jag vill inte längre dö, jag vill leva. Jag vill åldras tillsammans med Juha, jag vill se Liina växa upp, bli tonåring, vuxen och börja leva sitt eget liv. Och en dag kommer jag att vara mormor och hålla Liinas barn i mina armar.

Och då kommer jag inte längre att färga håret, då vill jag se precis så gammal ut som jag är, då ska det synas att jag levt. Och Juha kommer att sitta lika gråhårig vid min sida och jollra lika tafatt med babyn som han en gång jollrade med vår dotter. Lite generad, men stolt. Nuförtiden har Juha det redan lättare med Liina. Ju äldre flickan blir, desto bättre kommer de överens. Hela familjen klarar sig bättre för varje dag som går, och jag vet att den känslan kommer att bli bestående, växa sig allt starkare. Jag kommer att bli allt starkare. Nu är allt bra, allt är så mycket bättre än förr. Jag inser att det finns ett värde och en skönhet även i det mest alldagliga. Det gäller allt: det finns inte längre något villkorande, ingen längtan. Det enda som gäller är här och nu. Diskmedlet doftar, tallrikarna dunsar under skummet mot diskhons botten, och det varma, nästan brännheta vattnet får det att svida i skinnet, får mig att känna mig allt tryggare, alltmer levande. Snart kommer mina händer att se ut så som de kommer att se ut i framtiden, ett par mjuka, rynkiga och kärleksfulla händer som bara kan göra gott. Aldrig mer göra illa, inte mot någon. Aldrig mer sådana tankar, inte en tredje gång.

Det var en bra idé att diska för hand, jag är full av energi, det räckte inte med att bara dammsuga, torka damm och ladda diskmaskinen. Nu förstår jag att det funnits för lite av allt: för lite tid, samtal, kärlek, tillit, tro, trygghet. Nu när jag tillfrisknat vill jag ha mer av alltihop, jag vill roffa åt mig av livet. Jag har vaknat, jag är pånyttfödd. Varför i fridens namn var jag beredd att frivilligt ge upp allt detta? Hur kunde jag låta det gå så långt? Och hur länge kommer det att dröja innan Juha litar på mig igen? När kommer jag att ha återvunnit Liinas förtroende? Lyckligtvis känner de inte till alla detaljer. Lyckligtvis kan jag nu lita på mig

12

Leino Fallan.indd 12

2011-02-09 11.36

själv. Det som hände, i synnerhet det jag var på vippen att göra, var så fel som det kan bli, en sjuk människas tankar. Men lyckligtvis stannade det vid tanken. Men redan det faktum att jag övervägde det hela, att jag plockade upp kudden, borde aldrig ha fått hända. Ändå hände det. Redan för andra gången. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna förlåta mig själv. Kommer jag någonsin att kunna acceptera sjukdomen som ett svepskäl? Jag kan helt enkelt inte förhålla mig till livet såsom mamma en gång lärde mig att man skulle göra: att människor begår misstag och felsteg, och det är något vi bara måste leva med, lära oss av och gå vidare. Men att döda en annan människa, eller ens tänka den tanken, kan det betraktas som ett misstag eller felsteg? ”Varför använder du inte diskmaskinen? Och vem pratar du med?”

Liinas fråga får mig att spritta till. Tallriken slinter ur min hand och tallrikskanten dunsar mot diskhon. Jag hörde inte när Liina kom in.

Men där står flickan nu, i sina vita strumpbyxor och sin röda polo, och med boken dinglande i handen medan hon stirrar på mig under sin blonda, alltför långa pannlugg. ”Vi måste ta och klippa ditt hår”, säger jag, bara för att säga något. ”Kom ihåg att påminna mig i morgon.” ”Varför använder du inte diskmaskinen?” ”Därför att jag ville diska så här.” ”Är maskinen sönder?” ”Nej.” Nej. Ingenting är längre sönder, varken diskmaskinen eller jag. ”Men varför gör du så där då?” ”För skojs skull.” ”Vem viskade du åt?” ”Mamma var bara i sina egna tankar.” ”Jaha. Läser du för mig sen när du diskat färdigt?” ”Vad vill du att jag läser?” ”Den här.”

Liina håller upp boken med båda händerna. Det är Lille prinsen. Jag vänder hastigt blicken mot disken igen. Varför måste hon välja just den boken? Vid tallrikarna som väntar på att sköljas har vattnet bildat en liten pöl som reflekterar lysrörsljuset. En brinnande sjö. ”Vill du inte höra något annat för omväxlings skull?” ”Nej, jag vill läsa den här!” snäser hon och stampar med foten i golvet.

13

Leino Fallan.indd 13

2011-02-09 11.36

”Men, lilla gumman, du kan den ju utantill”, säger jag och ler mot henne. ”Än sen?” ”Nej, det är inget fel med det.” ”Snälla mamma, du kan väl läsa?” ”Jo, sen när jag diskat färdigt.” ”Tar det länge?” ”Nej”, svarar jag.

Flickan nickar och vänder sig om. ”Du, Liina.”

Flickan ser sig om i dörröppningen. Trots att Liina liknar mig för trettio år sedan, har hon Juhas ögon. Hon blinkar trögt. Blicken är kletig och etsar sig fast. ”Brukade pappa eller mormor läsa den för dig?” ”När då?” ”Då, när”, börjar jag, men vet plötsligt inte hur jag ska fortsätta. Pausen är inte lång, men känns som en evighet. Jag måste lära mig att prata om det. Jag måste lära mig att växa förbi det. ”Då, när … mamma var sjuk?” Jag måste klara av att läsa högt för Liina och glömma natten och kudden och alla reaktioner som boken väcker hos mig själv. Jag måste klara det, ta ännu ett steg på vägen. ”Nej.” ”Jaså. Bad du att de skulle göra det då?” ”Nej.” ”Varför inte?” ”Det är inte samma sak när någon annan läser. Jag vill att du ska göra det. Och jag väntar på dig i vardagsrummet”, svarar Liina med det där käcka tonfallet hon snappat upp av tanterna på dagis. ”Jag hämtar Pontus. Han vill också höra.”

Sedan är flickan borta. Jag sluter ögonen och kämpar med gråten. Jag slamrar med borsten mot kärlen i diskhon och torkar mig i ögonvrårna med handryggen. Vad tänkte jag på? Tänk om jag hade lyckats? Gudskelov gjorde jag det inte. Gudskelov är jag här, Liina väntar i vardagsrummet och Juha är bara ute och springer sin kvällsrunda. Gudskelov finns vi alla fortfarande till, och det onda är borta. Borta ur mig för gott.

Och den här gången kommer det inte längre tillbaka.

Jag älskar Liina, jag älskar Juha, jag älskar mig själv. Jag älskar livet. Nu

14

Leino Fallan.indd 14

2011-02-09 11.36

väller gråten fram i mig, hämningslöst. Men det är en bra gråt, en tacksam gråt. Handryggen är blöt, varm, rynkig och skummig. Allt är bra nu. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. För alltid.

15

Leino Fallan.indd 15

2011-02-09 11.36

VESA

”Du lovade.” ”Jo, jo. Jag vet, men jag var tvungen. En sista gång.” ”Så där har det låtit nu i flera månader.” ”Jo, jo. Men du vet att jag inte har något val”. Vesa ser sig i spegeln samtidigt som han pratar i telefon. ”Jag ville inte att det skulle bli så här.” ”Hur ska jag veta att du inte har något val? Det enda jag vet är vad du själv har sagt. Jag har börjat fundera.” ”Tro mig. Bara en räd till, sen är jag kvitt.” ”Och det vill du att jag ska tro.” ”Kom igen, Tiina. Bara en gång till. Sen kommer allt att bli annorlunda. Allt kommer att ordna sig. För alltid.” ”Jo, säkert. Det enda som har blivit annorlunda är du själv. Du har blivit helskum, jag känner dig inte längre.” ”Äh, ge dig”, svarar Vesa fast han känner ett styng inombords. ”Varför berättade du överhuvudtaget någonting för mig? Jag vill inte höra ett enda ord till.” ”Lyssna på mig. Efter det här har jag pröjsat alla skulder efter farsan.

Och så kommer det att bli lite över också.” ”Jaså, det var ju kul. Och när hade din farsa tänkt komma hem då?” ”Sen när allt det här är över”, säger Vesa hastigt. ”Tiina, jag har lagt undan en del. Vi skulle kunna testa att bo ihop. Typ. En hyreslägenhet förstås, åtminstone till en början. Jag kan fixa ett jobb. Något hederligt kneg. Så har jag tänkt.” ”Så har du tänkt?” ”Ja, vadå? Vi har ju snackat om det här i över ett år. Nu går vi liksom bara från ord till handling.” ”Du har snackat, inte jag.” ”Lägg av. Okej, jag fattar, du är skraj. Det handlar ändå om stora saker.” ”Jag har aldrig sagt att jag är skraj. Jag har inte sagt någonting alls.”

16

Leino Fallan.indd 16

2011-02-09 11.36

”Du, om den här stöten … Det kommer att gå bra, allt kommer att ordna sig”, säger Vesa och sneglar på nytt på sig själv i spegeln. Han nickar och försöker le, mest för att övertyga sig själv. Leendet liknar en kvalfylld grimas. ”Jag vet hur jag ska fixa det här. Det är rena rutingrejen för mig.” ”Precis som jag.” ”Hej, hallå. Du är ju solstrålen i mitt liv, vetja. Du ska le och vara glad. Hörrudu, solstrålen min.” ”Jo, jo. Men nu går den här solen ner.” ”Tiina? Lägg inte på än. Hallå? Hallå? Fan!” Vesa knäpper av den stumma telefonen. Han tittar på sig själv i spegeln och ser de mörka ringarna under ögonen. Resten av huden är blek, som snö. Tiina vet inte allt, kommer aldrig att göra det heller. Plötsligt är det som om han ser sin egen far i sig själv, sin döde far. Som då när det kändes som om farsan hade blickat upp mot honom genom sina slutna ögonlock, stirrat, anklagat. Men känslan drar lika hastigt förbi nu som den gjorde den gången. Han är inte som sin far, kommer aldrig att bli.

Morsan. Fan också. Det var han som till slut hade fått klämma fram med beskedet, han som fått stötta henne med alla sina krafter, och ändå var det knappt att hennes ben bar henne. Trots all skit farsan ställt till med hade hon ändå gråtit och sörjt uppriktigt. Åtminstone en tid.

Själv hade Vesa inte fällt en enda tår, men han hade gjort sitt yttersta för att se lika bedrövad ut som morsan gjorde när han kramade om henne. Hon hade varit helt ifrån sig efter farsgubbens död, och var det alltjämt, ja, nu mer än någonsin, sedan hon halkat in i krökandet igen.

Men vad tänkte hon egentligen, vad kände hon inombords? Kanske skulle hon ha det lättare ifall de hade kunnat prata om det som hänt?

Svårt att säga. Skulle jag själv ha det lättare om jag hade kunnat berätta om alltihop? Ingen aning. Bär jag spår av morsan i mitt ansikte?

Nej, han är inte som sin mamma heller, han liknar inte någondera av dem. Eller vill åtminstone inte göra det. Plötsligt ser Vesa samma uttryck i sitt ansikte som farsan hade den där gången då Vesa …

Han går bort från spegeln och in i toalettbåset. Låser om sig och sätter sig på toalocket. Gräver ur rockfickan fram en bit hopvikt stanniolpapper. Bara lite, för att lugna nerverna.

Sedan blundar han. Ögonen tåras. Det svider i näsborrarna. Efter ru-

17

Leino Fallan.indd 17

2011-02-09 11.36

schen irrar tankarna som rastlösa ögon under ett par slutna ögonlock, rusar hit och dit men ändå utan att kunna fokusera på något särskilt.

En gemensam lägenhet.

Ett jobb. Vilket som helst. Bara något.

En framtid. En schyst framtid.

Vanlig vardag. Svenssonliv.

Efter den här räden kommer hela skulden att vara betald. Han kommer äntligen att kunna lägga all skit bakom sig. Det gäller bara att snabbt fixa ett kneg. Få tag i ett normalt liv igen och lägga av. Vesa knyter händerna utan att han märker det, hela kroppen blir spänd.

Alltihop är farsans fel, den skitstöveln. Också i döden lyckas han sabba allt för Vesa. Men strax kommer allt att vara över, snart kommer han att slippa alltihop och i samma veva bli kvitt farsgubben för gott.

Ja, han skulle kanske rentav kunna ge snuten ett anonymt tips, vid ett lämpligt tillfälle. Så att morsan skulle få sörja på ett anständigt sätt och få fason på sitt liv igen. Fast vid närmare eftertanke är det nog bäst att inte koppla in snuten. Annars får de kanske båda två göra farsan sällskap, både morsan och han. Eller så skulle han kanske tvingas förklara, och då är risken stor att han bryter ihop och berättar allt. Och då skulle Tiina kanske dumpa honom. Och det vore slutet, för Tiina är allt han har kvar. Det gäller att hålla fast vid henne och glömma, det är hela grejen. Och att få morsan att glömma också, såvida hon inte redan gjort det. Hon är så konstig nuförtiden, omöjligt att veta vad som döljer sig bakom den konstanta fyllan.

Vesa spolar på toaletten, och medan vattnet skvalar börjar han med svag stämma, ja nästan viskande upprepa orden, vilka format sig till ett slags mantra. Det lugnar både sinnet och andningen, som plötsligt skenat iväg. ”Allt kommer att gå bra. Allt kommer att bli bra. För alltid. Allt kommer att gå bra. Allt kommer att bli bra. För alltid.”

18

Leino Fallan.indd 18

2011-02-09 11.36

LUHTA

Sundströms cell fyllde Luhta med olust varje gång. Så även nu. Det var något motbjudande över den. I dörröppningen framstod den som vilken annan cell som helst på avdelningen, men när man klev in kändes det med ens som om luften blivit svårare att andas och svetten började tränga fram vid hårfästet. Dessutom var cellen ofattbart prydlig. Sundströms få personliga ägodelar var noggrant undanstuvade i snörräta och lodräta rader och travar. En handfull böcker, några häften och tre små prydnadsföremål: en gulögd berguv av trä, en sittande gulgrå björn med svart nos och fotsulor som pryddes av ordet Bukowski respektive ett rött hjärta, samt en staty föreställande Don Quijote; en mager och pipskäggig man som med vänster hand höll en bok tryckt mot sin mage medan den högra höll i ett långt svärd som såg så tungt ut att man väntade sig att det när som helst skulle trilla ner på hyllplanet och vidare ner på den oklanderligt bäddade sängen. Samma säng där Sundström just nu sitter och tittar snett upp mot Luhta med ett spydigt leende på läpparna. ”Och hur ska jag veta att jag kan lita på dig?” frågar Sundström. ”Därför att jag talar sanning”, svarar Luhta. ”Ja, det gör vi ju alla”, säger han. ”Frakten kom aldrig”, säger Luhta. ”Och Pakarinen dök aldrig upp.

Jag väntade på honom i över en timma efter utsatt tid.” ”Om det du säger är sant, så se till att skaffa fram en ny kontakt.” ”Jag ljuger inte.” ”Okej”, säger han och nickar. ”Jag tror dig. Jag ska överföra killen som blåste mig på andra uppgifter. Sådana som han klarar av.” ”Som vadå?”

Sundström håller i en brun färgpenna och i knät ligger ett färgläggningshäfte för barn. Just nu är han sysselsatt med ett rådjur, vars späda stickor till ben han precis färglagt. Ibland har Luhta spionerat på Sundström genom titthålet i celldörren. När han färglägger är Sundström koncentrerad som en liten pojke; tungan sticker ut mellan de tunna

19

Leino Fallan.indd 19

2011-02-09 11.36

läpparna, och ansiktet, som ser för litet ut i förhållande till huvudet, har ett egendomligt frånvarande uttryck, som om Sundström stängde ute hela resten av världen. Väggarna i cellen är belamrade med färdiga bilder som med jämna mellanrum är fästa med häftmassa. Alla föreställer olika djur, och de färgade partierna, inklusive bakgrunderna, är så exakt utförda att de ser ut som om de nyss spottats ut från ett färgtryckeri. ”Det angår inte dig. Jag meddelar dig ny tid och plats.”

Luhta står fortfarande orörlig. Han måste våga säga det. ”Var det något annat?” frågar Sundström och hans vassa, stirrande blick börjar kännas besvärande. Luhta viker undan med blicken och drar försiktigt efter andan innan han till slut öppnar munnen. Han måste säga det. Nu. ”Jag orkar inte längre.” Han harklar sig, rösten har låtit så tunn, så kvävd. ”Jag blir galen. Dessutom trodde jag att vi var kvitt?” ”Kvitt?” Sundström skakar småleende på huvudet. ”Sedan när är det du som bestämmer när vi blåser av spelet?” ”Här finns gott om intagna som är i permissionsgång”, säger Luhta.

Rösten låter ännu bräckligare nu, men han tvingar sig att fortsätta. ”Du kan välja vem du vill, jag lovar att själv stå i mottagningsrummet och ta emot besökarna. Och jag kommer att se mellan fingrarna.”

Sundström försjunker på nytt i sitt häfte. Han gnuggar med pennspetsen och sätter färg på råddjurets bakdel, under stubbsvansen. Ett jämnt lager med brun färg sprids millimeter för millimeter över ett allt bredare område. Tungspetsen sticker ut ur Sundströms mun. ”Jag sa ju nyss att jag inte behöver välja. För jag har redan gjort det.

Jag valde dig. Jag informerar om ny tid och plats. Och du gör precis som du gjort hittills.” ”Varför jag? Jag är helt slut. Och så har jag börjat väcka misstankar.

Till och med Jaatinen har börjat titta skumt på mig.” ”Alla misstänker vi ju varandra. Det är som det ska vara. Den enda man kan lita på är sig själv. Och i vissa fall är också det tveksamt. Litar du på dig själv, Luhta?” ”Vad menar du? Nu förstår jag inte.”

Sundström suckar och lyfter blicken från rådjuret ”Det gör inget, det behöver du inte göra heller. Oftast har det räckt med att jag förstår.”

Luhta känner hur en svettdroppe lösgör sig från hårfästet, och han

20

Leino Fallan.indd 20

2011-02-09 11.36

torkar sig snabbt i pannan med ärmlinningen på sin vaktuniform. Den har ingrodda saltfläckar från tidigare. Han har stått i samma cell förut, alltför många gånger. ”Jag menar allvar. Jag går sönder.” ”Du använder fel tempus. Du har varit paj jävligt länge. Det var därför jag valde dig”, de sista orden riktar Sundström till rådjuret. Han håller upp bilden i ansiktshöjd och blåser lätt på den. ”Vad tjänar det här överhuvudtaget till? Du går max några papp på vinst. Den här affärsverksamheten betyder inget för dig.” ”Jodå. Jag tycker om att spela. Pottens storlek är av underordnad betydelse. Huvudsaken är själva spelet. Det borde du förstå. Dessutom är det kul att spela med dig.” ”Tänk om jag bara ger upp?” ”Knappast. Du har alltför mycket att förlora. Därför lönar det sig för dig att ta risken. Och för mig att ta risken med dig. Det är den balanserande faktorn i spelet. Och det mest intressanta och utmanande är att risken hela tiden växer. Det gör min strategi mer kittlande”, säger Sundström med ett så dämpat tonfall att det snarast verkar som om han talade ut i tomma luften än till Luhta. Sundström håller bilden av det brunfärgade rådjuret på armlängds avstånd, och betraktar den med huvudet på sned. ”Vadå för strategi? Varför pratar du hela tiden om ett spel? Det här handlar om mitt liv.” ”Livet är ett spel”, säger Sundström med mild röst och ser Luhta rakt i ögonen. ”Därför måste man ständigt vara alert. Man måste ha olika alternativa strategier. Har du det? Det har jag nämligen. Och oss emellan kan jag avslöja att i mitt fall gäller inte den vanliga euklidiska geometrin.” ”Öh … vadå?” ”Vill du verkligen att jag förklarar?”

Luhta säger inget, allt håller på att barka åt skogen. Sundström fortsätter småleende att färglägga rådjurets päls. ”Du gör precis som jag säger, fattar du?”

Luhta rör sig inte ur fläcken. Pennan raspar mot pappret. ”Hörde du vad jag sa?” ”Ja”, piper Luhta. ”Och jag tar reda på vad som hände med kontakten”, igen tittar Sund-

21

Leino Fallan.indd 21

2011-02-09 11.36

ström upp mot honom, den här gången forskande. Inte misstänker väl Sundström honom? ”Allvarligt talat, får jag fråga dig ett par saker?”

Luhta sväljer och nickar. Han misstänker något, fan också. Sundström vänder rådjuret mot honom. ”Vad tycker du – borde jag färga bröstet gult eller lämna det vitt?” ”Va?” ”Du hörde vad jag sa.” ”Eh … lämna det vitt”, lyckas Luhta pressa fram.

Sundström vänder åter bilden mot sig själv och betraktar den under tystnad. ”Du har rätt. Jag färgar det gult”, säger han till slut och sträcker sig fram efter en gul penna ur asken som ligger på bordet. Han fortsätter färglägga i en lätt framåtböjd ställning. Pennan raspar mot pappret och Sundström gnolar igen på samma låt. Det är kanske den enda han kan. Suspicious Minds. Elvis röst börjar omedelbart eka i Luhtas medvetande. We can’t go on together with suspicious minds and we can’t build our dreams on suspicious minds. Luhta tittar ner och blicken fastnar på Sundströms sko, som stampar takten mot golvet. ”Vilken var den andra frågan?” undrar Luhta, och fruktar redan på förhand sitt svar. Elvis tystnar och Sundströms sko stannar. ”Jaså, den. Jag har alltid undrat hur det känns när världen är så där svartvit?” ”Va?” Ett stråk av allvar far över Sundströms ansikte innan mungiporna igen kröks i ett spydigt leende. ”Va-va-va? Är det allt du har att säga? Fan står du där för, din jävla idiot. Du går mig på nerverna. Och du vill väl inte att jag ska sabba det här rådjuret, va?”

När Luhta går mot avdelningsdörren, måste han hindra sig själv från att springa. Han är som på flykt, det gäller sig att ta sig härifrån kvickt som fan, ut och ta en cigarett. Sundström vet, eller åtminstone kommer han att få veta, att Luhta aldrig gick till det avtalade mötet. Vad gör Sundström då? Aldrig att han låter Luhta komma undan så lätt. Vad hade han inbillat sig? Att Sundström skulle säga ”okej, jag fixar någon annan”. Att saken därmed skulle vara ur världen? Att han själv skulle vara fri?

Väl ute på gården röker Luhta med darrande händer en cigarett, se-

22

Leino Fallan.indd 22

2011-02-09 11.36

dan tänder han en till. Så småningom lugnar han sig. Han börjar fundera på sina alternativ. Det finns exakt två stycken: antingen fortsätter han att vara Sundströms slav i det oändliga, eller så knallar han raka vägen till fängelsedirektören och sjunger ut om allt. Sedan måste han klara av att berätta alltihop för Annika innan det läcker ut. Och det måste han göra själv. Hur kommer Annika att ta det? Kommer hon att tycka att han är en feg jävel som inte klarar av att ta ansvar för sin familj? För att inte tala om Teemu och Ville? Båda pojkarna är i en känslig ålder, det kan bli strul i plugget, risken är att de blir mobbade för att farsan är en mes. Nej, det är inte bara en risk, det är högst sannolikt. Grabbarna kommer att få spö och bli utskrattade, precis som han själv en gång i tiden. Trots att det är över trettio år sedan, händer det fortfarande ibland att Luhta vaknar mitt i natten av att han står omringad av en skara mobbare – svettig, skamsen, tårögd och full av hat mot sin egen svaghet. Återstår bara Sundström, och den ständiga förödmjukelsen och skräcken för att åka fast. Finns det inga andra alternativ?

Luhta knäpper iväg fimpen, den missar gurkburken, studsar mot tegelväggen och slocknar med ett väsande i en vattenpöl. Han dröjer kvar, och just som han ser den sista rökslingan stiga från fimpen, kommer han på ytterligare ett alternativ. Ett tredje.

Han skulle kunna skaffa fram en pistol? Det var inte omöjligt att komma över en sådan. Han skulle kunna höra sig för hos Makkonen.

Den snubben vet var det lönar sig att lägga ut några krokar.

Han skulle äntligen kunna agera som en riktig man, äntligen våga visa vad han går för. Det skulle vara den bästa lösningen, då skulle han slippa all denna skit. Och Annika, Teemu och Ville skulle åtminstone få det lite bättre. Visserligen skulle det ta tid för dem att komma till rätta med chocken, men efterhand skulle de repa sig. Folk kommer över det mesta, folk accepterar, glömmer, människor är sega. Livet skulle bli lite bättre dag för dag, tills de vaknar en morgon och inser att de egentligen inte gått miste om särskilt mycket. Vilket skulle vara alldeles sant. Och efter den morgonen skulle allt bli bra. Allt skulle ordna sig. För alltid.

23

Leino Fallan.indd 23

2011-02-09 11.36

VIITASALO

Återigen en likadan natt. Hur Viitasalo än försöker övertyga sig själv om att det inte är hans fel, så har han inte kunnat sova ordentligt. På dagen kan han fokusera på jobbet och glömma allt för en stund. Men varje gång han kommer hem, ser de nedsläckta fönstren och den tysta lägenheten känner han sig lika dyster igen. Kvällarna är värst. När han har nattat Liina, stängt dörren till barnkammaren och gått ut i det ödsliga vardagsrummet, får han alltid först syn på den tomma soffan. Den vänstra delen, den med divanen, är hans sida. Det är inget de kommit överens om, det har bara blivit så. Han försöker titta på den stumma tv:n en stund, bara för att vakna till halvtimmen senare och inse att han inte har en aning om vad han tittar på. Och varje gång letar sig blicken mot väggen, fastnar på bröllopsfotografiet.

Men det allra värsta är ändå stunden när han ska gå och lägga sig.

Han kan skjuta upp det hur länge som helst och sitta och nicka till i soffan till långt in på efternatten, men det går ändå inte att undvika det i det oändliga. För Viitasalo måste sova, han måste orka, han har inte råd att ge efter. Inte nu, och inte någonsin. Han måste vara stark, nu när andra inte är det, nu när andra människor behöver honom. Han måste bita ihop och visa att ingen ska behöva bekymra sig för honom.

Men väl inne i sovrummet försöker han titta bara på sin sida av väggen. Längs hela väggen, på en halv meters höjd, löper ett blått streck som Liina en gång ritade dit med tuschpenna. Man borde måla över det någon gång, tänker han, om man bara orkade. Och när han klär av sig, viker ihop kläderna, lägger dem över pallen, kryper ner i sängen och drar det kyliga täcket över sig, ja, då händer det igen. Det är alltid då som det övermannar honom: osäkerheten, och den kladdiga känslan av skuld. Och fastän han blundar och försöker tysta de inre rösterna, så händer det ändå varje gång han vänder sig på vänster sida, att han instinktivt anar sig till tomrummet bredvid honom. Och då bara måste han slå upp ögonen, och han ser kudden men inte Saris huvud som brukar vila på den. Och han sträcker ut armen och pressar handen

24

Leino Fallan.indd 24

2011-02-09 11.36

mot tomrummet, och trots kuddens svalka inbillar han sig ändå hennes närvaro. Men han hör bara sin egen andning, och det enformiga tickande ljudet från den urgamla väckarklockans sekundvisare. Det är ljud av ensamhet, det är ljud av skuld. Och även om det känns orimligt att skuldbelägga sig själv, så är det en känsla han inte blir kvitt. Och när han till slut somnar, slumrar han bara till korta stunder, och drömmer om sådant han inte skulle vilja drömma om och som får honom att på nytt minnas verkligheten och öppna ögonen. Och när han vaknar på morgonen till väckarklockans ljud, då är han tröttare än när han gick och lade sig kvällen innan. Och varje morgon kramar han den tomma, kyliga kudden. Och han viskar att han älskar, fastän han skäms. För han kan inte rå för det. Han längtar så efter Sari. Kommer Sari verkligen ihåg allt hon sa? Menade hon verkligen allt hon sa?

Viitasalo laddar kaffebryggaren och går in i badrummet. Han har gjort det till en vana att ta en iskall dusch innan han rakar sig. Det är enda sättet för honom att vakna, att orka ta sig igenom den kommande dagen.

Han sätter gröten i mikron innan han går in för att väcka Liina.

Flickan sover fortfarande djupt, med armarna om tygbjörnen Pontus. Viitasalo står vid sängen, han måste stålsätta sig för att inte gripa tag i flickan och brista i gråt. Han hukar sig ner och anpassar sin andning efter flickans rytm. Och när han har betraktat Liinas rofyllda, tilllitsfulla ansiktsuttryck en stund, och strukit bort det nattfuktiga håret som fallit ner över pannan, ja, då har hennes tillit och lugn än en gång smittat av sig på honom. Och när han hör mikrons plingande och vet att gröten är nästan färdig, då böjer han sig ännu lite längre ner och trycker en kyss på Liinas panna. Flickans svettiga hud känns varm mot läpparna, den lilla handen nuddar vid det kyssta stället, sedan vänder hon sig på andra sidan och drar täcket över huvudet på Pontus och sig själv. Viitasalo sätter sig på Liinas säng och betraktar ännu ett ögonblick sin dotter. Lyckligtvis har hon ärvt sin mors sirliga och känsliga anletsdrag, inte hans grovhuggna gestalt. När han griper henne om axlarna och ruskar henne försiktigt, ger osäkerheten och skuldkänslorna vika för en stund. Varje morgon händer samma sak, så även i dag. ”Snälla pappa, bara lite till”, mumlar Liina. ”Nej, nu måste du gå upp. Annars kommer vi för sent till dagis”, säger Viitasalo och lyfter upp flickan i famnen. ”Nu går vi och borstar tän-

25

Leino Fallan.indd 25

2011-02-09 11.36

derna. Och sen äter vi gröt.”

Och medan Viitasalo står där, med en lätt motsträvig Liina i famnen och flickan slår armarna om hans hals, är han plötsligt övertygad om att bara det blir ett nytt år, och snön smälter och Sari kommer hem igen, ja, bara de får vara tillsammans igen hela familjen, ja, då kommer allt att bli bra. Allt kommer att ordna sig. För alltid.

26

Leino Fallan.indd 26

2011-02-09 11.36