9789186183271

Leif Eriksson, Bob Hansson & Martin Svensson

Dingo Dingo Den manliga frigörelsen är här!

Telegram Bokförlag

1

Dingo Dingo www.dingodingo.se © Leif Eriksson, Bob Hansson & Martin Svensson 2011 Enligt avtal med Grand Agency Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2011 ISBN 978-91-86183-27-1 www.telegramforlag.se

2

Förord Författarna till denna bok vill påpeka att avsikten med den inte har varit att i något avseende försämra samhällsklimatet och den anda av konsensus som så länge präglat detta. Inte heller vill författarna så split mellan könen eller på minsta vis ifrågasätta den sköra balans som åtminstone i vårt land börjat skönjas mellan man och kvinna – även om vägen till ett fullkomligt jämställt förhållande naturligtvis fortfarande är lång, mycket lång. Lika lite har syftet varit att håna särskilt utvalda individer eller grupper på grundval av kön, sexuell läggning, hudfärg, dialekt etc.

Avsikten har heller inte varit att skada miljön, den goda smaken och det rena förnuft som så förtjänstfullt fått styra samhällsutvecklingen i vår alltigenom moderna och upplysta välfärdsstat. Författarna ser sig som goda samhällsmedborgare och vill så förbli. De vill likaså bli betraktade som idoga tillskyndare av alla former av saliggörande framsteg. Amen.

Slutligen måste författarna noga framhålla att denna bok tillkommit utan att vare sig kvinnor eller djur kommit till skada.

3

Prolog Om de hade tillåtit kameror hade ni redan sett det här på teve. Det vore rörande bilder. För vissa säkert utmanande. Denna gamla sporthall fylld av vad som ser ut som ett tusental stilla, omfamnande män.

Ni hade då möjligen fått se kameran zooma in på en diskret man i femtioårsåldern, förslagsvis i närbild på hans lätt fårade ansikte där han står på det enkla podiet. Kameran hade kunnat fortsätta ut på detta tysta golv, där nästan inte en rörelse kan uppfattas. Bara dessa tusen stilla kroppar.

Närmast en av dörrarna står en man i vit overall, det är sporthallens vaktmästare och han står i armarna på en ung man som ser ut att komma från vilken yogaklass som helst. Bredvid dem två män i mörka kostymer, vid deras fötter en ensam portfölj.

Jag är inte bara den enda kvinnan, utan också den enda journalisten på plats och jag tillåts bara stå i korridoren och se in genom en öppen dörr. På scenen skymtar jag den påskgula maskinen som de hävdar var upprinnelsen till allt detta.

En maskin de redan berättat för mig att de denna kväll ska slå sönder.

Men för att det här ska bli rättvist och någorlunda begripligt, är det nog bäst att de själva får ta alltsammans från början.

4

Henrik Jag satt i köket. Elisabeth var i vardagsrummet och hade skruvat upp ljudet på teven så högt att jag förstod att hon var mycket arg. ”Hur kommer det sig att han bjuder dig men inte mig?” hade hon sagt en stund tidigare när jag stått och knutit slipsen framför hallspegeln. ”Det är rent ut sagt oförskämt. Varför är det bara män som får komma när han fyller femti? Är han homosexuell?” ”Jag vet inte, kära du”, hade jag svarat och misslyckats med knuten av ren nervositet. ”Jag menar, han är säkert, ja, alldeles bestämt inte homosexuell. Jag har arbetat för Bernt i många år nu och han har aldrig så mycket som petat på mig.” ”Ha!” hade hon fnyst. ”Som om någon skulle vilja göra det. Se själv”, och så hade hon nickat mot min spegelbild med det där ansiktsuttrycket som ofta fick mig att känna mig som någonting värdelöst och dött. I den stunden hade jag till och med tyckt att jag luktade illa, trots att jag duschat och tagit på rakvatten. ”Du är ungefär lika upphetsande som en avbarrad gammal tall”, hade hon lagt till och vänt sig bort och gått in i vardagsrummet.

Nu satt hon i soffan med ett glas vin och själv satt jag vid köksbordet i min bästa kostym och önskade att jag inte hade behövt gå på festen. Kunde jag inte ringa Bernt

5

och säga att jag blivit sjuk? Nej, det var för sent nu. Dessutom var Bernt min chef, och även om jag inte alls var lika rädd för honom som för Elisabeth, så vågade jag inte göra honom besviken.

Jag hade varit Bernts revisor så länge att det kändes som om han var lika beroende av mig som jag av honom. Fast det var naturligtvis inte sant. Han skulle antagligen inte alls sakna mig om jag plötsligt bara försvann en dag. Men han hade bjudit mig på sin femtioårsfest och det förvånade mig faktiskt. Det skrämde mig också, för jag förstod inte varför han gjort det.

Men värst var ändå att det gjorde Elisabeth så rasande. Hon skulle inte låta det passera ostraffat. Gav man henne minsta anledning så var hon inte sen att gå till attack.

Att jag nu berättar så här öppet om henne och mig kommer hon aldrig att förlåta. Men hon har å andra sidan aldrig kunnat förlåta någonting, hur litet det än har varit.

Man förstår sällan särskilt mycket som man. Elisabeth, till exempel, förstår jag inte alls. Hennes reaktioner var alltid lika oförutsebara, och jag hade därför ofta magknip eller annan värk i hennes närhet. Vad som helst kunde hända – när som helst. Som den där dagen när jag råkade säga att jag tyckte att grannfrun verkade trevlig. ”Trevlig?” sa Elisabeth i vad jag då uppfattade som en neutral ton, och tog fram burken med småkakor ur köksskåpet. ”Ja, hon verkar faktiskt … trevlig”, upprepade jag in-

6

tet ont anande. ”Lättsam, på något vis.” ”Hm”, sa Elisabeth bakom min rygg och jag hörde hur hon öppnade locket och började lägga upp kakorna på ett fat. Det doftade kaffe i köket och jag kände mig för en gångs skull nästan avspänd, förledd av det till synes normala och hemtrevliga i situationen: ett par i övre medelåldern som just ska njuta en fika vid köksbordet en stilla lördagseftermiddag.

Jag tyckte för ett ögonblick att det lät som om hon hummade på en melodi, och antog att hon var på gott humör. Jag borde naturligtvis ha förstått att allt som påminner om gott humör hos Elisabeth oundvikligen innebär att jag befinner mig i stor fara. Innan jag alls begrep vad som hände hade något hårt träffat mig i huvudet, och jag skrek ”aj” och tappade tidningen som jag försiktigt bläddrat i. ”Varför …” började jag säga och vände blicken upp mot henne med handen på huvudet.

Men hon avbröt mig med sockertången i högsta hugg – som om hon tänkte använda den till att rycka av mig både näsa och öron. ”Så du tänker hora med grannfrun nu?! Egentligen borde jag bara …” Så kom hon plötsligt av sig och sänkte handen med ett oändligt trött uttryck i ansiktet. ”Förlåt”, mumlade hon och strök med fingrarna över den alltid lika välstrukna blusen. ”Jag vet inte varför jag …”

Jag gnuggade med handen där sockertången träffat och sa: ”Jag menade verkligen bara att hon verkade trevlig – ingenting annat.” ”Jag vet”, suckade Elisabeth och ställde kaffekannan

7

och kakfatet på bordet. Hon satte sig mitt emot mig vid bordet och hällde upp kaffe åt mig med en min som jag nog hade hoppats skulle vara djupt skuldmedveten men som i stället mest hade något på en gång frånvarande och bedrövat över sig.

Som den fogliga man jag var tog jag emot sockertången som hon räckte mig och lade i de två bitar som jag alltid tar i kaffet.

Det är märkligt, tänkte jag nu där jag satt som förlamad på samma plats som den gången, men när hon klipper till mig så är det som om vi kommer varandra nära igen. För då rör hon i alla fall vid mig. Det var såklart en vansinnig tanke, men så som mitt liv och mitt äktenskap hade blivit föreföll den lika rimlig som en förmodan om att solen går upp också nästa dag. Allt – även vansinnet – kan bli vardag och rutin. ”Jävla Bernt!” svor jag lågt för mig själv och hade nog dunkat handen i bordet om jag inte varit rädd för att det skulle höras ut i vardagsrummet. Varför måste han bjuda just mig? Vi var ju inte alls vänner. Jag var bara hans revisor och hade aldrig visat att jag ville umgås med honom privat. Det var egentligen inget fel på honom. De flesta tyckte säkert att han var trevlig och mot mig hade han alltid varit korrekt och så hygglig som det är möjligt för en chef att vara. Men det gick en gräns mellan chefen och hans anställda, och den gränsen hade Bernt Eng gått över när han bjudit mig på sin födelsedagsfest. Han hade på samma gång gett Elisabeth den anledning hon bara väntat på – men det kunde han ju inte gärna veta.

8

Jag lyfte blicken mot köksklockan och insåg att jag borde bege mig till festen. Jag tänkte ta bussen, för jag ville kunna dricka ett glas eller två. Det hände sällan – för att inte säga aldrig – att jag drack alkohol hemma.

Elisabeth drack för oss båda – och mer än så. Jag fick alltid ont i magen när hon hällde upp vin åt sig. För snart skulle hon börja anmärka på något jag sagt eller gjort – för att efter ytterligare ett par glas bli rent elak.

Det gick aldrig att förutse hur arg hon skulle bli. Hon kunde attackera mig helt oväntat, lika gärna med hårborste som med sockertång – som den gången när jag börjat vissla med i en melodi på radion. ”Försök inte inbilla mig att du är lycklig nu”, hade hon fräst och sedan klippt till mig.

Jag försökte resa mig från stolen, men det var som om kroppen inte ville lyda mig. Jag började svettas och må illa. Till slut hade jag i alla fall lyckats ställa mig upp och gå ut i hallen. Där satte jag på mig rocken och stod en stund och gruvade mig för att gå in i vardagsrummet. Ljudet från teven var fortfarande som en form av våld. Så samlade jag mod och gick fram till dörröppningen och tvingades använda ett röstläge som kändes väldigt obekvämt när jag sa: ”Då går jag väl … då …”

Hon såg inte på mig – och verkade inte heller se på teven, utan lite vid sidan av den. Hon hade på sig en av de blusar hon brukade ha på kontoret, och vartenda hårstrå låg där det skulle. Alltid lika elegant – alltid lika perfekt. ”Gör det, du. Ha det så trevligt.” Först nu vände hon

9

blicken mot mig – och den var hård, onykter och olycklig på samma gång. ”Ska du ha på dig den där slipsen?” sa hon och drog lite på sin diskret målade mun. ”Du ser ut som om du ska åka Finlandsbåt … 1982.” Det ekade av skratt i teven. ”Sören skulle aldrig sätta på sig en sån slips. Men så är han ju en man av värld – ingen andra klassens pajas.”

Ständigt denna Sören – det gick inte en dag utan att hon jämförde mig med honom och lät mig förstå hur obetydlig hon tyckte att jag var. Jag hade träffat Sören en enda gång – på en julfest på banken dit de anställda fått ta med sig sina respektive – och då uppfattat honom som bullrig och dryg. ”Fast den där Bernt är ju själv en tölp, så ni lär nog trivas ihop. Försök nu att inte vara otrogen med honom eller någon av de där andra karlarna han bjudit.

Det skulle inte förvåna mig om du var fikus också.” För att vara berusad gav hon mig en anmärkningsvärt vass blick. ”Och var för Guds skull tyst när du kommer hem.

Du vet att jag inte vill bli väckt.” ”Jag ska vara tyst som en mus”, lovade jag och menade det verkligen.

Just som jag börjat vända mig om för att gå, hörde jag henne säga i försmädlig ton: ”Har du inte köpt någon present?” ”Jo”, svarade jag besvärat och klappade med handen på rockfickan, ”jag har den här.” ”Vad är det – om man får fråga?”

Jag harklade mig och sa: ”En slipsnål.” ”En slipsnål”, upprepade hon roat. ”Det var ju rart av

10

dig. Ska du inte köpa en ring också och fria till honom med en gång?”

När jag gick ut ur huset och nedför uppfarten hade jag rentav börjat hata Bernts kalas. Det hade blottat mig mer än vanligt för Elisabeths klor och huggtänder, och hon hade genast tagit tillfället i akt.

Jag ställde mig vid busshållplatsen längre ner på gatan och frös fastän det egentligen inte var särskilt kallt.

Allt jag ville i den stunden var att få slippa komma hem igen. Men jag hade inget val. Jag och Elisabeth var som två straffångar som kedjats fast vid varandra för alltid. ”Jävla Bernt!” svor jag igen och hörde bussen närma sig i höstskymningen någonstans bakom raderna av prydliga villor och lika prydliga häckar.

11

Hampus Jag stängde av radion. De höga klara rösterna gjorde det omöjligt för mig att tänka, trots att jag inte lyssnade ett dugg till orden som sades.

Det fanns en parkering vid ett övergivet industriområde i närheten av Ica Maxi, och det hände att jag svängde in där på fredagarna efter kundbesöken för att just tänka, inte på livet, utan på något roligt och enkelt.

Så här i efterhand skulle jag vilja påstå att det rörde sig om ett tvångsmässigt handlande, som jag nämner enbart för illustrera hur illa ute jag faktiskt var – även om jag beklagligt nog själv inte insåg det då.

Den här fredagen blev jag dock avbruten.

Vi hade en outtalad överenskommelse, jag och Lina, om att jag skulle ringa innan jag helghandlade för att gå igenom inköpslistan, och nu var jag sen.

Det var inte så att Lina krävde att jag skulle höra av mig vid ett angivet klockslag. Men i och med att hon hade vant sig vid att jag ringde vid ungefär samma tidpunkt varje fredag förmodar jag att hon blev orolig och därför ringde mig i stället – dessutom ville hon påminna mig om något, visade det sig. ”Hej älskling, du har väl inte glömt vart du ska?”

Det hade jag, i alla fall fram tills nu. ”Fan, jag vill verkligen inte gå”, stönade jag. ”Du behöver ju bara åka dit och visa dig. Har du

12

köpt någon present?” ”Nä.” ”Då är det bäst att du skyndar på nu.”

Det här var alltså Lina, min underbara fru, som alltid hade ordning på saker och ting, och som nu försökte se till att också mina åtaganden sköttes på bästa sätt.

Likviditeten i mitt bolag hade varit minst sagt ansträngd den senaste tiden och jag var tacksam över all hjälp jag kunde få, men tyckte kanske ändå att just den här typen av affärsrelationsvård var att ta det hela ett steg för långt. Visst, jag hade gjort ett omfattande jobb för att etablera den här mannens företag på nätet och han hade betalat bra, mycket bra till och med. Men: vi hade aldrig setts. Allt hade skötts per mejl eller telefon.

Och nu ville han plötsligt att jag skulle komma på hans kalas.

Det kändes såklart märkligt. Eller märkligt är kanske fel ord nu när jag tänker efter. Klart var i alla fall att tanken på kvällen gjorde mig stressad och tämligen obekväm.

Jag satte på radion igen, och försökte skaka av mig den där känslan som jag uppenbarligen inte helt kan redogöra för. Jag kunde ju ändå inte göra något åt saken, och rationell som jag oftast var i sådana här situationer började jag i stället fundera på något mer konkret.

Det blev en artonårig Macallan. Jag menar, vad kan vara mer passande att ge en man som man inte känner i femtioårspresent än en flaska fin sprit?

Jag hittade den längst in i ett skåp på systembola-

13

get i gallerian. Och om jag dröjer mig kvar vid just den bilden av mig, med den där exklusiva saken snyggt förpackad under armen, är det nästan som om jag, när jag berättar om det, samtidigt berättar om något helt annat.

På vilket sätt?

Jag vet inte, eller kanske känner jag mig bara inte redo för att gå in på det än.

Strax därpå satt jag hur som helst i bilen igen, på väg, utan att veta vart.

Jag var tvungen att ringa Lina. ”Älskling! Vet du var inbjudan är?” ”Ja, den sitter här på kylen.” ”Fint. Skulle du kunna kolla var … var han … har tänkt ha sin fest någonstans?” ”Bernt, älskling, han heter Bernt.”

14

Olof Det är ju inte så att jag känt honom sedan jag var grabb, nädå, men gott och väl i trettio år och så plötsligt sätter han igång med det här. Jag var väl den första han ringde och det var fan något med rösten. Som om han plötsligt visste vad han ville.

Jag satt i gillestugan innan jag skulle gå dit och hörde tjejerna rumstera på övervåningen.

De pratade om Lillans ridträning, något som de alla var till sig över. Jag hade precis varit där och sagt något om vilken tur det är att Gud uppfann ponnys så att man inte behöver bli så stor innan man kan börja rida. De hade alla vänt upp ansiktena och tittat på mig innan de börjat skratta högt. ”Gå du ner och fortsätt hamra, så ska du se att vi tar hand om det här ...” Mina döttrar hade fortsatt fnittra.

Inger hade alltid haft bra kontakt med dem och det var väl bra. Men nu satt jag där i den nedgångna soffan och såg ut över väggen med verktyg, såg upp mot hyllan med alla de idiotiska brödrostarna jag samlat på mig, och kände mig utanför.

Jag hade med mig någon jävla hibiskus som Inger skickat med mig. Den var slarvigt inpackad och stack mig i ansiktet när jag bar omkring den.

När jag kom in genom dörren till hans firmakontor

15

luktade det mat och jag svor till. Skulle vi äta också?

Jag hade ju liksom redan proppat i mig, var mätt som en elefant eller vad man säger, men sedan slog det mig såklart. Det var troligen bara lite cateringkäk och jag andades ut. Om det inte hade varit för att hibiskushelvetet stack till mig i ansiktet så fort jag tog ett steg hade jag nog varit på hur bra humör som helst. ”Jävla tantkruka”, svor jag till och ställde faktiskt ifrån mig den bredvid några andra krukväxter i entrén.

Men när jag i nästa stund ringde på dörren till kontoret en trappa upp, ändrade jag mig. Hur misstänkt är det inte att ställa ifrån sig krukväxter i en entré?

I samma stund som Bernt öppnade dörren, var jag på våningen nedanför igen för att hämta upp den. ”Hallå, hallå”, hörde jag Bernts uppsluppna röst i trappan. ”Hallå, hallå!” ropade jag tillbaka och pustade mig uppför trapporna.

När jag kom upp stod han där i sina vanliga jeans och en tröja. ”Har du inte kostymen på dig?” ”Nä, det är slut med sånt nu.” ”Jaha.” Jag förstod inte vad han menade men räckte över krukjäveln. ”Här har du, grattis på dig! Du är ju ung för att vara gammal i alla fall.”

Det var först när jag kom in i rummet som jag förstod att det var något rejält annorlunda på gång …

Jag kan ibland bli lite bortkommen på kalas och till-

16

ställningar och fester och sådant där som finns för att man ska ha roligt … Roligt? Det är liksom så oprecist … Även om jag till sist brukar kunna slappna av och faktiskt ha hur trevligt som helst, så är jag ibland spänd som en kind på Silvia när dörren öppnas och man ska kliva in. Har ju aldrig en aning om exakt hur ansträngt ens leende kommer att bli.

Men just den här kvällen kunde jag inte säga nej.

Inte till Bernt. Och han var så jävla glad den där kvällen. Hade han föreslagit att vi skulle ta flyget till Köpenhamn eller till månen hade man ramlat med av bara farten. Fan, när jag tänker på det, det är sällan man ser folk så där jävla glada, utom på match då förstås.

Det är ju speciellt, den där delade glädjen på läktaren, förbannat märkligt att det behövs en jävla boll för att vi karlar ska lägga ner garden. Någon med en siffra på ryggen måste sparka till för att vi ska släppa till.

Kanske har det något att göra med min bror också.

Att han valde som han valde. Jag kan nog säga att vi stod varandra nära … att jag var den han hade närmast.

Jag har svårt att förstå hur man egentligen klarade av allting innan Bernt satte igång det här. Jag kan säga det rakt ut och det skäms jag inte för: jag var så jävla ensam då att jag inte ens märkte det. Det är lite som att få glasögon utan att man visste att man behövde det. Man får de där bågarna och man hajar till ”jaha, är det så här världen ser ut, den där dimman satt inte i världen, bara i ögat”.

Som när jag fick reda på att brorsan hade satt ha-

17

gelbössan i käften. Fan, jag hade inte ens den blekaste aning om att han var nere. Är det inte för jävligt, va?

Jag var den han hade närmast och han hade inte ens ryggrad nog att berätta för mig att han hade problem.

Jag visste noll. Hajar ni, hur sjukt är inte det, egentligen, noll …

Den här jävla masken – det var inte en dag för sent att man …

Nu blir jag ledsen, fan också …

Ni får ursäkta, men jag vill inte berätta mer när jag är så här arg.

18