9789186033996

Andetagets leende Morgan Gustafsson

Faun Fรถrlag

© 2013 Författaren och Faun Förlag Omslagsfoto: Tommy Persson Kostymering: Robin Alex Grafisk formgivning: Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-86033-99-6 www.faunforlag.se

Andetagets leende Historisk roman

Morgan Gustafsson

1 Markaryds socken, södra Sverige, 12 april 1700

Den friska luften förställde sig inte. De snabba andetagen från både människa och häst skickade vårens rena luft genom lungorna vidare ut i venerna, känslan och doften av våren var efterlängtad och nu äntligen här. Naturens varma leende var i full färd med att spridas över det nyvakna landskapet, den nygjorda väg som skred fram under hästens kraftiga hovar skapade för varje dag en ny saga i grönskans tecken. Skogens grenar kämpade tafatt för att släppa fram vårens grönska, de teaterlika grenarna formade sig målmedvetet likt en knoppig pinnallé mot den ljusblå himlen. Högt upp mot de få moln som studsade fram som duvor på en äng kom nya flyttfåglar från främmande länder och platser.

Allt detta sagoaktiga, magiska försvann i dunklet av en ryttares ansträngda ritt. Den uniformsklädda mannen skyndade på sin robusta häst i en rasande fart; även om gudstjänsten nu hade börjat hoppades han hinna fram innan den var slut.

Ryttaren var en ung ambitiös löjtnant vid namn Axel Gyllenstam, en reslig, stilig ung man med imponerande fysik. Trots den ringa åldern av tjugotre var han redan respekterad och även i viss mån fruktad. Med sin närhet till sitt heta temperament omslöts han av få människor. Löjtnanten var inte illa omtyckt, men få vågade komma honom så nära att de kunde referera till honom som sin vän. Gyllenstams historia tedde sig märkvärdig men ändå anonym. Efter det att kung Karl XI för femton år sedan tog tillbaka egendom från adeln för att reformera och bygga upp en imponerande krigsmakt, hade han blivit berövad sitt adliga arv. Detta var ändå inget som löjtnanten brydde sig om, han hade alltid strävat efter att bli officer och hade satsat allt han ägde och hade för att bli just det. Genom sin far, friherre Gyllenstam, hade han kommit i kontakt med och utvecklat en fördelaktig vänskap med sin fars vänner runt den bortgångne konungen Karl XI. Vänskapen hade givit den unge soldaten ett spännande och avundsvärt arbete, men också ett svårt sådant, att som musketerare vid livgardet arbeta sig uppåt i sin militära karriär. Genom enorm flit och total hängivenhet hade han med fördel blivit en av Svea Rikes mest framträdande unga officerare.

Hans Majestät Karl XII tilltalade honom vid namn, detta kan måhända varit mer slump än skicklighet. Axels far hade i Frankrike byggt upp en blomstrande affärsrörelse som distribuerade tobak till Sverige; det mest markanta i sin barndoms dagar var att han under viss möda hade fått lära sig flytande franska.

Språket och övrig skola hade format honom till att bli både bildad och världsvan.

Eftersom den unge konungen föredrog det franska språket i tal och skrift, kom det sig nu så att det franska språket användes inom vissa delar av livgardet. Den som talade det franska språket bäst i kompaniet var Axel Gyllenstam. Av olika

anledningar kunde han därför nu följa med som eskort vid konungens jakter.

Axels franska var inte den enda orsaken till att konungen hade fått upp ögonen för honom. Ryktena i livgardets kaserner gick om Axels färdigheter som soldat, vilket spred sig som en löpeld. Mycket var till Axels fördel och tack vare sin eftertänksamhet använde han sitt rykte väl. Genom många jakter under de fem åren som Gyllenstam tjänstgjort i livgardet hade otaliga jakter också genomförts med konungen. Då de kungliga livdrabanterna var löjtnantens primära mål, hade han envist fortsatt att bejaka sin utlagda kurs. Detta hade till slut resulterat i en befordran till konungens kompani, livdrabanterna. Upptagningen till förbandet hade skett efter uttryckliga uppmaningar från konungen. Efter befordran hade den unga officeraren för första gången druckit sig berusad; av detta hade han senare fått ångest och lovat sig själv att aldrig göra så igen. I denna värld fruktade han ingen eller inget, men gudsfruktan var påtaglig. Händelserna runt livdrabanterna hade varit en grundsten likt ett fundament i hans liv men nu hade allt på ett ögonblick förändrats.

Svetten formade sig i små rännor som sakta porlade nerför kinderna. I ett försök att svalka sig hade den annars så elegante och propre löjtnanten knäppt upp rocken och lättat på den åtsittande halsduken en aning. Den mörka, tyngda hästen andades och frustade våldsamt under ritten. Genom hård ridning hade ritten mellan Stockholm och södra Småland endast tagit några dagar. Nu var således hästen på gränsen till utmattning. Gyllenstam började känna igen sig, de nyligen upprustade vägarna gjorde det dock emellanåt svårt att orientera sig i den snårbevuxna skogen. Däremot fann han andra naturliga tecken i landskapet som gjorde det lättare att orientera sig. Det var längesedan Gud hade skänkt honom förnöjsamheten att få rida så långt söderut. Fanns det någon i världen som han kunde kalla vän så var det en löjtnant i Kronobergs regemente vid namn Erik Haane; det var honom han sökte efter och tiden var knapp.

Gyllenstams mor och släkt hade sitt ursprung i Sunnerbo härad i sydvästra Småland, ett litet härad med ett bondesamhälle som genom många duster med danskarna hade upplevt många år av hunger och fientligheter. Nyckeln i häradet låg i posthuset i Markaryds socken som under trettioåriga kriget hade fungerat som hjärtats utpost i kontakten med kontinenten. Nu hade vägarna rustats upp, ett nytt indelningssystem för armén hade införts och häradet var nu väl fungerande med ett kompani soldater och några officerare som tillhörde Kronobergs regemente. Även om hela det svenska riket under de senaste åren drabbats av svår missväxt så var framtidstron ändå stor då olika reformer under senare år hade fått ekonomin att stadigt gå framåt.

Löjtnanten insåg med ett visst svårmod att han skulle komma för sent till gudstjänsten. Det fanns dock ingen tid till att misströsta, och synnerligen inte i detta läge. Avvaktande närmade han sig i skritt kyrkan. Det var många känslor som spelades upp i hans inre, iver och ödmjukhet var två av dem. Axel visste att han kunde finna sin vän i kyrkobänkarna, sannolikt också långt fram. Med denna vetskap och förhoppning hoppade han av hästen, landade först med höger och sedan på ett påtagligt ljudlöst vis med vänster stövelsula. Gyllenstam slöt sakta ögonen med käkpartiet lätt uppåtriktat, tog ett djupt andetag, höll luften i sina lungor och följde upp med tre djupa andetag med stor passion och känsla.

Det hade alltid känts som hemma här. Även om det nu hade varit flera år sedan Erik hade varit här kände han ändå igen sig. Han lät blicken vandra lätt medan solen lyste honom i ansiktet. Mycket koncentrerad tog han av sig sina åtsittande älgskinnshandskar. Det var helt klart så att kyrkan var imponerande för en så liten by, grusgången och växtligheten runt omkring avspeglade sitt tydliga syfte. Den stora träkyrkan vilade med blida ögon på den spegelblanka sjön. Vilket paradis på jorden, tänkte han för sig själv. Gyllenstam rättade till sin uniform intill perfektion, han dammade av stövlarna och band fast sin trogna häst. Tanken på att avbryta gudstjänsten väcktes med viss tvekan, men nu var det ont om tid och det var bråttom. Han sträckte på ryggen och marscherade upp för trappan i rask takt med ordentliga ståndsmässiga kliv. Axel tog tag i handtaget med en kraftig rörelse, men möttes av att någon öppnade inifrån.

Gudstjänsten var över för dagen och församlingen var på väg ut. Gyllenstam handlade instinktivt och tog tre steg tillbaka, vände på klacken och ställde sig en bit därifrån. Efter det att ett stort antal församlingsmedlemmar lämnat kyrkan kunde han urskilja ett bekant ansikte. Det var inte så att löjtnant Haane var löjtnant Gyllenstams totala motsats men de var inte heller lika.

Till utseendet skilde det avsevärt. Erik var inte bara över tjugo centimeter kortare, utan också mycket mindre åt alla håll. Han var nästan insjunken i ansiktet, men med en kontrollerad hårdhet i kroppen tycktes ingen ta honom för svag eller ynklig. För Haane existerade endast tre saker: familjen, Gud och konungen, i den ordningen. Han var far till två pojkar, hade fru och en löjtnantsgrad, vilket innebar att han hunnit med mycket i sitt tjugofyraåriga liv.

Med sin kvickhet och sin sociala kompetens var han väl omtyckt av merparten i socknen. Av sina soldater var han både idoliserad och respekterad. Som far var han närvarande, lugn och mild. Sönerna, som var tvillingar, hade precis fyllt fyra och var ögonstenarna i både herr och fru Haanes liv. De var kvicka, energiska och äventyrslystna, även om deras äventyr än så länge sträckte sig till att studera små djur och deras levnad. Erik hade som löjtnant fått axla ett stort ansvar, då kaptenen över Södra Sunnerbo kompani var en försupen och slarvig man. Att kompaniet skred framåt och utvecklades på det sätt som Karl XI och numera Karl XII ville, hade ingenting med kapten Anders Hansson att göra. Kompaniet var nu samövat enligt reglementet som konungen föreskrev.

Kompaniet hade tränats och drillats hårt allt sedan löjtnanten fick sin tjänst.

Löjtnant Haane hade också lyckats få den nya blåa uniformen uppsydd i hela kompaniet. Detta skulle enligt reglementet redan gjorts för åtta år sedan, men på grund av girighet och inkompetens hos kapten Hansson hade det runnit ut i sanden. För att rädda kompaniets rykte hade löjtnanten arbetat både natt och dag för att påverka och förändra så mycket han kunde. Efter febril jakt på mått och reglementsenlig blå färg såg nu hela kompaniet ut som reglementet föreskrev.

Denna oförrätt och missunnsamhet var ingenting som Haane funderade på.

Det viktigaste var att kompaniet fungerade som det skulle; belöningen skulle Gud ändå skänka honom, det var hans fasta övertygelse.

De båda officerarna hade tillbringat i stort sett varje dag av sin yngre tonår ihop.

I vilda upptåg i Hannabads gamla skogar hade de båda lärt sig allt om vad den rika naturen hade att ge. Jakt, fiske och ritt var bara några av de möjligheter som

den svenska naturen med sitt rika djurliv hade skänkt dem. Det kom sig så att de båda var kusiner på sina mödrars sida. Efter det att Axel Gyllenstams far hastigt gått bort i en fallolycka när Axel var fjorton år, hade familjen flyttat tillbaka till Sverige och bosatt sig tillsammans med Axels mosters familj. Axels och Eriks liv hade utkristalliserats och var menade för en sak, i båda deras arvslott låg officersyrket. Deras äldre bröder hade utan att veta det redan stakat ut deras kurs. Genom att välja att gå i sina fäders fotspår skickade de också sina yngre bröder till antingen en ställföreträdare i familjens rörelse, till präster eller till soldatlivet. Lotten för de båda ynglingarna föll då på krigsmakten. Valet var inget påtvingat eller ångestladdat, båda hade alltid drömt om det ridderliga i uppgiften som soldater. Efter att ha värvat sig i Södra Sunnerbo kompani som trumslagare och sedan avancerat till musketerare, hade de genom flit och även med hjälp av pengar kunnat få köpa sig en officerstitel. Axels kontakter runt livgardet hade hjälpt dem mot den bana de ville resa. Genom otvingad rekrytering hade de båda därmed också värvats till livgardet. Drömmen om att tjäna sitt land nära konungen i huvudstaden blev nu sann. Erik Haanes hemlängtan hade dock gjort sig påmind, och efter en kort vistelse i livgardet hade han tagit avsked och blivit omplacerad till Kronobergs regemente. Genom att låna pengar av alla sina vänner, inklusive Gyllenstam, kunde han genom rekommendationer och enligt sedvanlig praxis köpa sig en löjtnantsgrad av en äldre småländsk löjtnant som varken orkade eller ville tillbringa de sista åren av sitt liv i kronans kläder.

Erik hade fått ha vittnen till hjälp för att styrka att han var en god soldat och framför allt en god lutheran innan den äldre officeraren lämnade sitt ämbete.

Axel hade inte alls förstått sin väns avhopp. Han trodde att Livgardet och Livdrabanterna hade varit de bådas gemensamma dröm. Till en början hade Axel både känt sig bedragen och lurad. När han i nästa ögonblick fick frågan om han ville vara marskalk på Eriks bröllop förstod han genast. Ilskan hade förvandlats till glädje, och de båda hade i ett spontant glädjeyttrande omfamnat varandra.

Bruden var inte okänd, men det var först under de senaste åren som de hade börjat betrakta henne som den unga kvinna hon var. Genom åren hade hon varit någon de hade umgåtts med, en kamrat, en medtävlande i alla de upptåg som tog sin plats i skogarna. Nu hade de alltså gift sig en solig sommardag på Erik Haanes utsmyckade officersgård. Ett halvår senare hade fru Maria Haane under en bister vinterdag fött fram tvillingarna Gustaf och Fredrik.

Löjtnant Erik Haane ställde sig på kyrktrappan och såg ut över kyrkogården, allvarsamt och fundersamt. De ljusblåa ögonen tittade bort mot en häst som han såg ut att känna igen. Ett leende växte fram i det allvarsamma ansiktet och hans blick började leta efter ett bekant ansikte. Han letade febrilt med blicken och tog några lätta steg framåt.

Axel sa ingenting, utan synade istället sin vän med ett ännu större leende, han hade saknat sin kusin som en bror; det hade varit alltför längesedan. ”Där står du och hänger, hoppas vår herre har överseende med en missad gudstjänst bara”, ropade Haane. Med raska steg och ett avslöjande leende omfamnade han sin vän. ”Av vad jag har att berätta så tror och hoppas jag att vår fader är med oss, och då kommer han förlåta mig också”, svarade Gyllenstam med ett lika stort leende.

10

Några sekunders tystnad förflöt medan de båda herrarna kramade om varandra i en enorm glädje. De ville inte släppa taget, men generat gjorde de ändå det till slut. ”Förlåt mig”, sa Haane, påtagligt rörd och överraskad av sin kusins plötsliga visit. Han drog upp armen och med hela handen pekade han bort mot sin familj. ”Maria!” ropade han leende.

Med ett besvarande leende sken Maria upp, hon tog några lätta steg framåt med sina söner tätt bakom. ”Vad i all sin dar.” Leendet fick nästan kinderna att spricka i eufori. ”Vilken glad överraskning.” Hon tog en konstpaus för att stilla sin iver. ”Axel, du ser ut att må bra.”

Hennes hand sträcktes fram och Gyllenstam kysste den lätt, medan han tog av sig sin hatt, förde upp den under armen och slog ihop sina klackar. ”Trevligt att se dig, Maria, din skönhet växer för varje gång jag ser dig”, svarade Axel. Hans ögon växlade leende över till tvillingarna. ”Jag ser att era söner är lika sin mor, det var väl ändå för väl”, fortsatte han med ett ännu större leende och klappade sin kusin lätt på axeln. ”Jaså!?” svarade Erik skrattande. Han tog tag i sin tyngre kusin och försökte brotta ner honom. Glädjen hos de tre inblandade gick inte att ta miste på. Gyllenstam slog sig skrattande fri och lyfte glatt upp sina gudsöner Gustaf och Fredrik och kramade om dem.

Ståhejet som utspelade sig gick inte obemärkt förbi. Den fromme men allvarsamme kyrkoherde Eriksson nickade lite lätt mot Axel. Det var ett sätt för kyrkoherden att visa att han kände igen Axel, men också ett sätt att visa att den högludda uppståndelsen inte var uppskattad utanför Guds hus. ”Om det är så roligt så kanske du kan dela det med församlingen.” Kommentaren kom ifrån en korpulent, orakad och spritluktande herre i femtioårsåldern.

Gyllenstam tittade upp och fick se personen som var en del av orsaken till varför han hade kommit tillbaka.

Kapten Hansson ställde sig mitt framför Axel, hans mörka ögon stirrade rakt in i Axels blåa, tiden stod för ögonblicket stilla. Kapten Hansson andades tungt och spritlukten spred sig som en vägg vilket gjorde att Axel fick anstränga sig för att inte grimasera för mycket. ”Kapten!” svarade Gyllenstam stramt och gick upp i enskild ställning. ”Löjtnanten!” Kapten Hansson synade noga Gyllenstams blå uniform och fortsatte: ”Du ska inte tro att du är något extra bara för att du är livdrabant, här är du ingen.” Han stannade upp i sin ordkavalkad och slog med sina handskar på Gyllenstams bröstkorg. ”Fel. Här är du mindre än ingen. I huvudstaden kanske sådana sprättar som du är accepterade, men inte här. Utan krigserfarenhet är du ingenting, alltså: du är ingenting. Här är vi kronobergare, sunnerboare, stolta män.” ”Fyllbult”, viskade Haane. ”Vafalls!” skrek kaptenen och vände sig mot löjtnanten som de facto var kaptenens ställföretradare. ”Ni två, ni två”, fräste kaptenen fram. Av någon anledning började Hansson nu reta upp sig själv. Han vinkade fram sina två korpraler som egentligen var kaptenens drängar, men som han hade befordrat 11

till underofficerare. Hansson pekade med hela handen på dem och fortsatte: ”Ni borde ta lärdom av mina korpraler, de kommer gå långt. Jag brukar få som jag vill och så blir det säkert i detta fallet också.” Han log förnöjt och vände nonchalant på klacken med sina två drängar i släptåg.

Kvar stod de unga officerarna i enskild ställning, disciplinerat och stramt, utan att avslöja vad deras hjärtan skrek.

Maria tryckte sina söner tätt intill sig, hon sa inget utan stirrade ner i marken.

Kyrkoherde Eriksson och de kvarvarande församlingsmedlemmarna tittade bort på dem och efter det att kaptenen passerat kom kyrkoherden fram till dem. ”Du är hjärtligt välkommen, är glad att se dig, Axel”, sa kyrkoherden leende, räckte fram handen och fick genast Gyllenstams hand i sin. ”Vad var det med Hansson?” frågade Gyllenstam och lät sina ögon vila på Eriks barn som undrande och nära till gråten tryckte sig nära sin mor. ”Han tappar greppet om kompaniet, det har varit så här en tid. Det senaste är att han befordrade sina drängar. De måste vara det dummaste paret skitstövlar i hela socknen, ursäkta språket, kyrkoherde”, svarade Erik, en aning tystare än sitt normala tonläge för att inte framställa sig själv som någon som talade illa om sin överordnade. ”Ingen fara, Erik, du ser vad vi andra ser. Det är ett problem, vad händer om dansken kommer stövlande”, sa kyrkoherden en aning kort med en eftertänksam min.

Löjtnant Gyllenstam harklade sig diskret. ”Axel.” Erik tittade med spända ögon på sin vän. Musklerna i hans kropp var likt granitblock stelnade i tidens anda. ”Är det därför du har kommit?” Frågan var både hård och ärlig, men med en fläkt av iver.

Kyrkoherde Eriksson åstadkom ett stelt leende. Som ledare för församlingen hade han varit med i åtskilliga strider i Skåne under den förra konungens regi.

För honom var krig Satans verk på jorden, utan något som helst pardon för mänskligt lidande. ”Det är så att jag har ridit från huvudstaden i ett mycket brådskande ärende.

Jag har det här.” Axel plockade fram ett hoprullat papper med konungens sigill på och räckte över pappret till sin vän.

Kyrkoherden stod fortfarande som förstelnad. ”Till mig?” frågade Erik när han tog skrivelsen försiktigt i sin hand. Han tittade på sin fru ett kort ögonblick innan han mötte Axels blick. Inga ord kom till svar utan endast en kort nick. ”Vet du vad som står?” Erik stirrade nu på Axel medan han lyfte på försändelsen. ”Ja, jag känner till innehållet. Nyheter kommer sällan neutrala, så inte i detta fallet heller”, svarade Gyllenstam med ett sammanbitet ansiktsuttryck.

Löjtnant Erik Haane bröt konungens sigill med fingret, vecklade upp brevet och läste det raskt för sig själv, varefter han rullade ihop försändelsen och stoppade ner den innanför bältet. Hans ansiktsfärg skiftade lätt till det rödare och han tittade upp på sin vän.

12

”Jag förstår, jag kan inte förklara hur mycket jag gläds åt detta, men inte heller förklara oron för och misströstan i vad som nu väntar oss. Jag hoppas Gud är med oss i varje steg, både nu och i framtiden”, sa Haane, varefter han vände blicken mot sin fru och sina söner. ”Vad är det frågan om, Erik?” undrade Maria med intensiv blick. Hennes ansikte såg ledset ut, men tonen i hennes röst krävde ett snabbt svar.

Eriks ögon vilade på Maria, hon var den sista han på något vis ville såra, men nu var han tvungen till det. Samtidigt inspirerades han av brevet, men det svåra i orden, det var det som skapade förtvivlan i hans bröst. ”Enligt detta dokument är vi i krig med Danmark och Sachsen-Polen.”

Han tog upp pappret igen, rullade upp det, läste det igen och var tyst en stund. ”Sen”, han log i sin tystnad, ”har jag av konungen blivit utsedd till kapten i Södra Sunnerbo kompani och Axel kommer bli min ställföreträdare.” Erik log nu brett med hela ansiktet, men hans ögon kunde ändå inte dölja oron för Marias känslor.

Vinden hade ökat något och smet utmed träväggarna på kyrkan. Kyrkoherden reagerade instinktivt med att borra ner huvudet i axlarna vilket gjorde att hans hals försvann på ett uggleliknande vis. ”Danskjävlar”, viskade kyrkoherden och funderade en kort stund innan han fortsatte. ”Vad händer med kapten Hansson då?” frågade han sedan uppriktigt. ”Han kommer att få flytta ur kronans hus, löjtnant Gyllenstam kommer att flytta in i där. Var sen Anders Hansson tar vägen bryr jag mig inte om.” Erik betonade Anders Hansson för att påvisa att han inte längre skulle tituleras som kapten. ”Detta har jag väntat på under hela min tjänstgöring här, sannerligen ett stort nöje”, fortsatte Erik med upplivad röst. ”Vidare står det här en marschorder som gäller förflyttning av kompaniet till Karlskrona och avresa mot Rügen där regementet ska samlas för vidare anfall mot Danmark via Holstein-Gottorp.”

Erik tystnade och funderade en stund och fortsatte: ”Regementet fick en tidig varning om detta i vintras. För att vi skulle vara redo för uppbrott har jag arbetat outtröttligt för att få kompaniet på fötter och vara så krigsförberedda som vi någonsin kan vara. Vi är redo, Axel. Det är för mig en stor ära att gå i strid med dig, för vår konung, vår fana och med Gud vid vår sida.” Erik Haane rättade till uniformen och tittade upp mot sin längre vän som tycktes bli ännu längre av den brinnande iver som svepte runt honom. ”Kapten”, började Axel med ett smålurigt leende, ”bara du inte drar gard mot mig, du vet att jag anhöll om att få bli din ställföreträdare.” Axel svarade med enorm stolthet i blicken, och med sin högra hand gjorde han en markerande honnör åt sin vän, som svarade på samma vis. ”Jag misstänkte det. Känns tryggt att ha dig vid min sida, det vet du. Vi ska ta oss igenom detta ihop. Är uppriktigt glad över att ha dig här”, sa Erik och tog bort sin sträckta hand från sin hatt och vände sig omsorgsfullt mot sin fru. ”Maria, du måste vara stark nu.” Han tittade sorgset på henne. ”Älskade Erik”, svarade Maria med tårar i ögonen.

Hon rusade raskt fram och kramade om sin make. Glädjen över hans befordran, som skulle säkra ekonomin för hela familjen, var stor, men rädslan för att

13

förlora maken på samma vis som hennes far hade förlorats, i krig, var större.

Maria visste att det var en dröm för hennes make att visa upp sig i fält, i strid, men hon var också medveten om att ett mörkt domedagsliknande moln fanns i hans hjärta; familjen var viktig för honom.

Med ett kraftigt tag tryckte Erik henne nära intill sig. Den nyblivne kaptenen lutade sitt huvud bakåt, tittade sin fru i ögonen och nickade lätt. Ibland fanns det inget att säga, nu var en sådan stund. Maria tog nu djupa ångestfyllda andetag, medan en genomskinlig tår letade sig ner över hennes röda högra kind.

Hon lutade sitt huvud framåt för att torka bort tåren med en vit näsduk; hon ville visa sig stark även om hela hennes själ skrek av smärta. Erik kramade om henne igen, hans känslor för henne var starkare än något annat, men hans plikt och heder som soldat stod lagligt före. Privilegiet att kunna välja mellan vad som kändes rätt och orätt var andras, själv stod han kvar med uppoffringarna.

Så var det, själens smärta var tvunget att besegras. Bakom dem lekte deras barn med en nyupptäckt salamander, fast i barndomens oskuld, lyckligt ovetande om dramatiken som utspelade sig bakom dem.

14

2 Haanes officersgård, Markaryds socken, april 1700

Den svartvita sädesärlan var vanligtvis en utmärkt fingervisning om att våren var här; den glädje och tacksamhet som i orörda dagar följde med småfåglarnas kvitter var borta. Andetagen i den friska luften, som tidigare på dagen hade fått munnen att le, var sargade. Ingenting var som nyss, ingenting skulle mera bli som det var. Den lugna, grusiga, men inte dammiga väg, som ringlade från Markaryd genom Hylte by, lurade ögat. Känslan av frid, återhållsamhet och balans i landet Sverige var borta. Olyckan hade drabbat landet, missväxten, den kalla vintern och nu kriget som skrämde. Vems sida var Gud på? Den nyblivna kaptenen och hans ställföreträdare, och tillika närmaste vän, stod på varsin sida av ett rektangulärt träbord, fullt sysselsatta med att inventera kompaniets papper och reglemente. I fokus låg att avsätta den före detta kaptenen Anders Hansson. Ingenting var lätt, men det var nu det gällde. I de svåra stunderna, i de bittraste och mest krampaktiga stunderna, det var då karaktären testades.

I tonåren hade de många nätter ridit fel i skogarna för att sedan hitta rätt utan att för ett ögonblick stressa upp sig, de hade lärt sig att lita på varandra. Allting i deras liv hade lett fram till denna dag. Träningen, tävlingen, viljan att vinna, uthålligheten för att nå dit de nu var, tvånget att uppträda korrekt oavsett politik och mot bättre vetande. Gud hade satt dem till jorden för att tjäna som soldater, om det var ingen tvekan. Det var svårt, om inte omöjligt, för de båda att tänka sig ett annat liv. Fasan i ett civilt liv, fullt av skvaller och strävan efter individens behov, var ingenting de ville uppleva.

Maria hade lämnat de båda officerarna i fred och satt nu med famnen full av garn med en önskan om att ta hand om sönernas sönderskavda byxor. Hon hade påtalat detta mer än en gång för sina söner som tycktes lyssna med döva öron.

Att allting skulle vara så svårt? Att allt skulle upp till diskussion så fort hon sa något åt dem. Hon ville inte skälla på dem, de var oftast snälla, men ibland var tålamodet på väg att rinna över. Nu var det en sådan gång när de precis fått nya byxor, var uppklädda och fina för söndagens gudstjänst. På vägen hem hade de oförmodat råkat i handgemäng, vilket hade slutat med sönderrivna kläder.

Händelsen mitt i själens skrik efter barmhärtighet hade inte fallit väl ut. Efter att eldigt ha förklarat för sina söner hur det nu skulle vara, hade de lugnat ner sig, om än tillfälligt. Så satt hon nu där, knappt nåbar och uppretad, ledsen och bedrövad på samma gång. Hon kikade bort mot de andra, men hon ville inte störa eller lägga sig i. Det var mycket möjligt att hon hade något att säga om saken, men vad skulle det hjälpa, de hade säkert lyssnat på henne, men nu var det Eriks och Axels extremt flitiga militära sida som visades, den direkta motsatsen till de älskvärda personerna som hon avgudade.

Erik tittade bort mot henne där hon satt, hans stressade glasiga blick mötte hennes trötta. Ingen av dem orkade säga något, inte heller visste de vad som 15

skulle sägas, allt var som förbytt, det var förbryllat, engagerat och uppjagat.

Maria slingrade sin fot runt stolen för att på något sätt hålla sig kvar i sitt medvetande medan hon såg sin man vända på klacken. Hon kunde se sin man blåklädd, rakryggad och stolt. I en snabb tanke kom det över henne, varför hon hade blivit kär i honom. Så stolt, en sådan ledare i allt han gjorde. Erik mötte inte hennes blick mer, utan hoppade utan ord upp på sin häst. Axel, sittande på sin häst, tog av sig sin hatt och vinkade till Maria i ett artigt farväl.

Hade dagen varit igår hade ritten varit magnifik. En vårdag, en solig sådan.

Fyllde lungorna med ren och klar, frisk men inte kall luft. Axel, som hade tillbringat de senare dagarna i en transportsträcka från huvudstaden, borde ha varit trött, men luften, uppdraget och den värme som det skänkte att återse sina vänner i kända miljöer gjorde honom stark och fylld av tillförsikt. Stämningsläget hos hans nye chef, hans vän, var lite omtumlande. Erik var tyst men inte knäckt. Trots blandade känslor var han nu fokuserad, färden skulle gå till Anders Hansson. Enligt de direktiv, som av både konungen och regementschefen var givna, skulle Hansson avsättas, degraderas och vräkas ifrån sin boning där den nyblivna löjtnanten Gyllenstam skulle flytta in. De båda officerarna räknade med någon form av bråk, därför hade de av försiktighetsåtgärd beslutat att plocka upp sex soldater som hade sina rotar i närheten av kapten Haanes hem. Efter att de en efter en hade blivit informerade och ställda i ledet färdades de nu med de båda officerarna längst fram till häst. De unga officerarna var uppklädda i reglementerade uniformer. Bakom de unga officerarna följde tre soldater i vardera två led. Av deras rotar, bönder som hade till uppgift att förse dem med uniform och beväpning, hade de endast hunnit att få med en del av deras huvudbeväpning. Musköter, värjor och pikar i en salig röra var beväpningen. Det skulle gå snabbt nu, därför hade de fortfarande på sig sina smutsiga, svettiga bondekläder.

Bestörtningen hos soldaterna, när de hade blivit informerade om situationen, hade uteblivit. Haane och Gyllenstam var ledare av den nya skolan. Uttryck av hurrarop och applåder från soldaterna hade stärkt de unga officerarna. Socknen var inte stor, individerna som utgjorde befolkningen var väl förtrogna med varandra, därför var det ingen lätt sak som skulle göras, men nålen i ögat, gruset i ögonen, taggen i fingret, den skulle plockas bort. Hansson med följeslagare var allt annat än populära. För soldaterna bakom officerarna var detta det nya klara, det underbara sköna. I de nya officerarna kunde de identifiera sina äventyrsdrömmar. Även om några av soldaterna hade familjer och ett tryggt liv så kunde alltid böndernas sura gliringar höras om att de betalade för dem. Det var därför kriget gav dem alla en chans till att avancera för att skapa ett bra liv för familjen, men också för att komma iväg ut i världen för att skapa ära åt sig själva och sina kamrater. Marschera var de alla vana vid, men Hanssons drängar var kända bråkstakar. Småfåglarnas kvitter och de nyvakna insekterna som kröp längs vägen kunde inte släppa på anspänningen. Inte konflikträdda, men inte heller konfliktvana, förberedde de sig nu mentalt för vad som skulle hända. I samband med att de slog ett brohuvud runt Hanssons soldatgård slog deras träning an. Ingenting var nu längre omöjligt och med beundran kunde de se hur deras överordnade, de två unga officerarna, med lätthet i stegen, nästintill 16

ljudlöst, hoppade av sina hästar för att genom en koncentrerad samling ropa på Hansson. Vinden kom ifrån väster. Även om den förde med sig en vårdoft piskade den illa i ansiktet. Varje soldat gjorde sitt bästa för att söka lä, dra upp kragen eller luta ner sin hatt för att komma bort från blåsten.

På gården stod en av Hanssons drängar och slipade sin värja. Lite längre bort stod den andre drängen och pumpade frenetiskt upp vatten ur gårdens brunn.

Ut ur huvudbyggnaden kom Hansson, tvekande, uppriktigt överraskad, men inte på något sätt from. Med ansträngda steg tog han sin korpulenta kropp ner för de tre trappstegen. ”Vad är det om?” skrek Hansson.

Kapten Erik Haane sträckte på sig, gick framåt mot Hansson och överlämnade samma brev som han tidigare på dagen mottagit av löjtnant Gyllenstam.

Hansson tog brevet i sin hand, stirrade Erik i ögonen med en allvarlig min innan han läste brevet. ”Ja, jag förstår att du tagit hit hjälp. Det finns inte en chans att jag går härifrån till fattighuset”, sa Hansson, förvånat och uppretat på samma gång. ”Då blir du eskorterad dit”, svarade Haane blixtsnabbt; Erik var märkbart irriterad och hade lite till övers för eventuella hinder.

Vid sidan av började nu drängarna uppmärksamma vad som var på väg att hända, de förflyttade sig på varsin sida av gården. Axel följde den som stod närmast, hans ögon genomborrade drängen som snabbt förvandlades till en måltavla.

Hansson såg ut att fundera på vad han skulle göra. Med hög andning började han nu bli brydd, tvekande förflyttade han sig något steg åt sidan. Det såg förvirrat och ängsligt ut. Hansson förstod var som var på väg att hända och hans stolthet höll honom i ett järngrepp. ”Eskort!” ropade kapten Haane vidare.

Soldaterna hörsammade ordern direkt. Medan två soldater täckte framryckningen sprang de andra i riktning mot Hansson i en öppen fyrkant. ”Försvara mig!” skrek Hansson desperat ut mot sina korpraler, hans ansikte var rött av oro och vrede på samma gång.

I hast sprang en av drängarna med dragen värja mot Axel. Drängen gjorde det klumpigt och hans vrede kunde höras på långt avstånd. Med ett kontrollerat leende drog Axel upp sin värja och mötte angriparen med två pareringar innan han la ner motståndaren i en kraftig duns. Värjans vassa spets rörde nu strax över drängens adamsäpple. ”Jag kan ge dig nåd, men då ska du be om det”, sa Axel, fortfarande med ett leende på läpparna och stövlarna på samma ställe som när han hade dragit sitt vapen. Gyllenstams andning var kontrollerad och lugn, han hånlog åt drängen vars ansikte grimaserade av rädsla. Pareringen som Axel gjort överraskade drängen lika mycket som alla andra.

Drängen sträckte armarna åt sidan för att visa att han gav sig. Den andre drängen hade fått två musköter riktade mot sig och sträckte uppgivet upp händerna.

Hansson förstod att hans medhjälpare var bortmanövrerade och försökte i desperation dra sin värja. Erik svarade på detta genom att med ett kraftigt knytnävsslag få ner Hansson på marken. Sittande på grusgången mot ingången 17

till huset var han nu en trasig man. Inget att säga, inget att kommentera utan bara ett försök till att rädda det lilla han eventuellt kunde ha kvar i både heder och stolthet. För honom handlade en eventuell kapitulation om fattigdom och ett förpassande långt ifrån den makt han hade förskansat sig. ”Du har trettio minuter på dig att samla ihop dina saker och ge dig av från gården. Dina så kallade underofficerare fråntas grad. Vad du vill göra med dem senare är inte min eller kronans sak”, fortsatte Gyllenstam. Axels ögon borrade sig som en projektil in i Anders Hanssons själ. Axel tryckte värjans spets hårdare mot drängens hals vilket snabbt fick huden att spricka och kragens färg förvandlades från beigesvart till röd. Drängens skäggiga, härjade ansikte grimaserade illa. ”Två följer med in i huset och övriga tar plats utanför så eskorterar vi herr Hansson med följe härifrån innan timmen är slagen”, sa kapten Haane och beordrade med en vinkning fram sina soldater.

Ansiktena på soldaterna, som stramt, utan ordväxling, tog plats på trappan, avslöjade det mesta. I morse var allt lugnt, nu hade plötsligt deras kapten blivit avsatt och denne kraftfulla löjtnant Gyllenstam hade dykt upp och avväpnat den största bråkstaken i häradet utan ansträngning. Soldaterna hade försökt, utan större framgång, att dölja sin fascination, de följde honom med blicken med risk för att tappa fokus på vad som hände inne i huset. För de, fattiga, oftast ensamma män i ung ålder, hade aldrig beskådat någon som löjtnanten.

Uniformen, rörelserna, hans långa, bruna, vågiga hår fäst i en svart rosett, allt väckte deras intresse. De kunde se hur löjtnanten stod och pratade med deras nye kapten; deras familjära attityd mot varandra var påtaglig. Ledarskap var mer än en grad, det hade soldaterna vetat sedan flera år. Många gånger hade de missnöjt stått uppställda och oroat sig över ledarskapet. Nu något helt annat, något nytt som skänkte dem både beslutsamhet och hopp. Soldaternas blickar och leenden mot varandra kunde i vårsolen visa vad de tänkte. Deras krigarsjälar, det enda de kunde, det enda de ville, allting stärktes.

Efter drygt en halvtimme hade Hansson och drängarna i stor hast lastat en medelstor vagn med personliga tillhörigheter. Kapten Haane hade nu tröttnat och stressat på vederbörande. Hansson, vars öga nu var både igenbommat och blått, hade svårt att acceptera vad som var i görningen. Svordomar och andra glåpord gjorde det hela klart att detta aldrig skulle glömmas. Kapten Haane påtalade att detta hade ingenting med honom att göra, och var det något i ärendet som Hansson ville överklaga, så var det till regementschefen. Efter att häradets soldater hade tagit plats i en rektangulär position runt vagnen eskorterades Anders Hansson och hans drängar bort från gården, molokna och uppretade.

Befälet överlämnades till den unge fänriken Påhlman som plikttroget och vant kommenderade ut sina order. På bara några minuter hade de lämnat gården.

Kvar stod en nytillträdd kapten och en nöjd löjtnant och synade gården. ”Ja, gården är ju större än vad din är; du får gärna flytta in hit så tar jag ditt boende”, sa Axel sedan han gått runt och tittat.

Erik, som stod och ritade fyrkanter med sin sula i marken, nickade lite lätt.

18

”Jag vet, men vi bor bra där vi bor, tror inte det blir bättre av att flytta, men behöver du inte åkermarken så kanske min familj kan använda den”, svarade Erik och pekade slött med handen bort mot den bit av åker som tillhörde gården. ”Jag ska låta min mor flytta hit, jag har ju ingen fru eller så, hon har behövt en bra boende länge”, sa Axel fundersamt. ”Nobelt av dig, men det kan vara vettigt, annars tar väl bönderna det. De har så de klarar sig ändå. Undrar om din mor lämnar min mor ensam, tror ändå inte det”, svarade Erik och tittade uppriktigt på Axel. Axel var alltid så god mot de som stod honom nära, alltid omhändertagande. Den som han såg som fiende hanterade han precis tvärtom. Där fanns inga gråzoner, allt var svart eller vitt i Axels liv. ”Är det svårt för dig?” frågade Axel och tittade på sin vän.

Erik tittade upp på sin kusin, de kände varandra utan och innan, den enes känsla av oro återspeglades snabbt hos den andre, så fungerade de ihop. ”Svårt? Jag vet inte om det är rätt ord. Det är klart. Jag liksom du har ju alltid längtat efter detta. Alla berättelser om krig och äventyr”, svarade Erik sedan och tystnade, tittade sedan upp med ett leende och fortsatte: ”Jag menar, kolla bara på fänrik Påhlman, han har inte varit längre än på övningar i Växjö och nu ska han ut i världen. Det är ett äventyr, ett spännande sådant.” Erik hejdade sig igen, tog en kort paus och fortsatte: ”Men det är ju så, jag saknar mina barn.

Jag vet att det är moderns arbete, deras fröjd, men det är klart att jag kommer sakna dem, konstigt vore väl annars. Jag hoppas kriget blir kort och ärorikt och att jag sen kan åka hem i frid och leva mitt liv därefter.” ”Ja, jag hoppas på det också, men vi behöver vårt krig, Erik. Soldater utan krig är som fiskar utan vatten. Du ska se att allt kommer gå fort, så vi kan återvända hem. Men vi ska krossa dem, driva dem framför oss, det är ett påtvingat krig och vi ska ge dem vad vi har, tro inget annat”, svarade Axel medan han kikade runt på sin nya gård. Tavlan, den rödfärgade tavlan, med svart skrift, som fanns på varje soldattorp i hela det svenska riket, plockade han varsamt ner. Med omsorg skrev han ner sitt namn, sin grad, regemente och kompani. ”Det är väl inte troligt att länsstyrelsen gör någon omedelbar besiktning av boendet nu. Kan vi inte påtvinga en skrivelse angående huset?” fortsatte han under tiden som han skrev. ”Jo, det är ju inget som måste göras nu, jag vet inte riktigt hur det där fungerar. De har varit hos mig en gång varje år, så går de och kollar lite. Sen får man skriva på ett papper om att besiktning är utförd. Men det är klart, du bör nog ha någon som sköter stället medan du är borta”, svarade Erik medan han nu kikade in i ladugården. ”Ja, men det får rotebönderna ordna, jag bör väl hälsa på dem innan kvällen blir natt.” Axel tog tag i sin vallack och hoppade stilfullt upp i sadeln. ”Gör du så, jag startar larmlistan, sen träffas vi imorgon. Om två dagar bör och ska vi vara marschfärdiga. Gud vare med dig, Axel”, sa Erik och gjorde en lätt honnör. ”Gud vare med dig också, Erik, hälsa familjen”, svarade Axel och red iväg mellan de omsorgsfullt byggda staketen som omslöt gården och åkrarna.

19

Erik stod kvar en stund, reflekterade och andades. Han såg ryggtavlan på sin vän där han tog till vänster efter gården och i ilfart begav sig bortåt. Erik log i själen.

Glädjens tid att återse sin kusin, tänkte han.

Omsorgsfullt, med ett leende andetag, vände han sig om. En blodpöl, som en av drängarna hade lämnat efter sig, fångade hans blick. Den röda sörjan hade torkat upp, men färgen påvisade vad som hade hänt bara en timme tidigare.

Svea Rike, skulle det någonsin bli sig likt igen, tänkte han.

I stundens eftertänksamhet föll han på knä på grusgången med knäppta händer. Han bad en tyst bön för sig själv innan han hoppade upp på sin häst och gav sig iväg.

20

Erik och Maria Haane levde ett gott liv tillsammans. Men deras tillvaro skulle komma att hastigt förändras. En vårdag år 1700 återkommer Eriks kusin och bästa vän Axel Gyllenstam från ett besök i Stockholm med ett mörkt budskap, Sverige är angripet av krig och armén ska samlas för motattack. Erik och Axel ger sig ut i kriget medan Maria stannar kvar hemma i socknen. I desperation börjar sockenkvinnorna förstå att många män inte kommer tillbaka. Med gemensam kraft och kyrkoherdens goda minne bygger de upp en rörelse, som de kallar änkegården. Axel lever för striden men får annat att tänka på när den franska katolska diplomathustrun Adele hastigt dyker upp.

De båda kusinerna slåss med sin längtan bort från kriget och med sin lojalitet och ära som soldater i livdrabanterna. Makarna Haane tvingas leva i förtvivlan och saknad. Ska de någonsin få se varandra igen?

Författaren är en 35-årig historieintresserad sydsmålänning som har lagt mycket av sin tid i det militära, som anställd och i frivilligrörelser. Andetagets leende är en historisk roman som levandegör människor och händelser i en för vårt land omskakande tid.

www.faunforlag.se