9789186033934

Var inte r채dd...

Anita Andersson

© 2013 Författaren och Faun Förlag Teckningar Anita Andersson, foto Bosse Andersson Tryck Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-86033-93-4 www.faunforlag.se

Till mina barn: Lyckan รถver att just ni kom in i mitt liv

Innehåll Ur kaoset Kapitel 1 – 42 Efterord Vidkärrs barnhem Stulen barndom Liv i Sverige

sid 7 sid 9 sid 131 sid 133 sid 135 sid 138

Namn på personer och vissa platser har ändrats i syfte att skydda enskilda personers identiteter.

Ur kaoset Talade en röst som sade: Le och var glad Ty det kunde vara värre Och jag log Och det blev bara värre

1

Ett år innan min mamma dog, då jag var i fyraårsåldern, kom jag till Vidkärrs barnhem, liksom mina syskon Anna, Mari och Erik. Uffe som var äldst var inte med oss. Här fick min trygga barndom ett abrupt slut. Vi placerades på olika avdelningar, jag och mina syskon. Jag ensam kom till paviljong nummer sju. Jag omgavs nu av enbart okända människor och mina nära och kära var helt försvunna.

Jag förstod inte riktigt, men jag visste att mamma var mycket trött och sjuk och behövde nog vila sig från oss alla barn. Jag förstod ändå inte vad det skulle komma att innebära för mig.

Barnhemmet var i två våningar. Första våningen bestod av lekrum, matsal och kontor. På övervåningen fanns sovsal och badrum. Så minns jag det i alla fall, men jag är inte helt säker. Men jag minns att jag var livrädd för alla barnen och barnskötarna. Jag satt på en stol och undrade skräckslaget vad som skulle hända mig här. Två barnskötare kom fram till mig och vi gick upp till badrummet. Mina kläder och övriga tillhörigheter slängdes ner i en sopsäck. Min docka vägrade jag att lämna ifrån mig. Jag höll krampaktigt fast min docka och grät. Denna första kamp vann jag. I badkaret skrubbades jag hårdhänt ren från både kärlek och eventuella löss. Det långa korkskruvslockiga håret som jag hade, ansågs inte gå att reda ut. Det bestämdes att jag skulle klippas. Det ville jag inte alls och jag kämpade emot med allt vad jag kunde och försökte slå mig fri. De ordnade så klart det hela ändå. En barnskötare höll fast mig, medan den andra klippte mitt hår i höjd med öronen. Barnhemmet tycktes enbart klä alla barn i vita blusar och rutiga

klänningar eller kjolar. Alla verkade se likadana ut, men det var säkert en mening med denna klädsel. Vi kändes ju alltid igen. När min så kallade ”make over” var klar och jag fortfarande var arg och chockad, visade de mig till min säng i sovsalen. Där lämnades jag kvar ensam för dåligt uppförande och för att lugna ner mig.

Barnavårdsnämndens anteckningar: ”Hon är ett bortskämt barn!”

Nej, det är inte de vuxna som bestämmer, det är du mamma. Mamma de har tagit mitt hår men jag har kvar min docka. När kommer du?

Var inte rädd. Jag går bredvid dig...

2

Tillvaron på Vidkärrs barnhem fortsatte med ständigt nya regler. Olydnad bestraffades och slutade alltid i sovsalen.

Men ännu hade ingen skrämt mig så mycket, att jag inte vågade protestera mot vad jag tyckte var rätt eller fel. Jag ansågs vara ett oregerligt och bortskämt barn. Därför hamnade jag i sovsalen utan att förstå varför det hände så ofta. Den första ordentliga örfilen kom när vi en morgon blev tillsagda att klä på oss de kläder som låg framlagda på våra sängar. Efter mycket möda fick jag på mig blusen… men, vänta nu… Där låg en fin kjol på en annan säng. Den ville jag ha på mig. Så jag tog den på mig och kände mig jättefin. Sprang ner för trappan för att visa hur fin jag blev.

Jag greps då hårt i armen och släpades tillbaka uppför trappan och in i sovsalen. Där small det till i mitt huvud. Det gjorde ont över örat och kinden. Det sved ordentligt och kinden blev alldeles röd.

– Sa vi inte att du skulle ta på dig de kläder som låg på sängen!

Det gjorde jag ju, men jag förstod inte att det bara gällde min egen säng. Jag fick stanna i sovsalen länge den dagen men jag hade min docka.

10

Nu måste du komma! De är jättedumma här.

Var inte rädd. Jag går bredvid dig...

11

3

När barnen blev sjuka på Vidkärrs barnhem fanns det en sjukavdelning att tillgå där alla fick vara för olika åkommor.

Så även jag när jag fick kikhosta. Rummen och sängarna var lika strama och kalla som sköterskorna. Jag minns att min säng var hårt bäddad och väl omstoppad. Framför mig i sängen lades en handduk som jag fick kräkas i. Då och då kom det någon in i rummet och bytte ut den mot en ren handduk. Jag hade troligtvis en svår kikhosta, men mest minns jag ensamheten och känslan av övergivenhet.

En dag fick jag ett oväntat besök. Pappa och min storebror vinkade till mig från andra sidan av fönsterglaset i dörren till mitt rum. De fick inte komma in till mig, så de försvann lika fort som de kommit. Tillbaka på min avdelning fortsatte livet sedan som vanligt. Men med ett undantag. Jag visste nu att min familj fanns kvar någonstans.

Det blev fler vistelser på sjukavdelningen. Jag avskydde det, för varje gång man drabbades av vanliga åkommor såsom feber eller halsont hamnade man i denna isolering.

Besök av min familj upprepades inte heller, fast jag alltid hoppades.

12

Jag har varit sjuk. D책 ska mammor vara hos sina barn. Jag har ju min docka.

Var inte r채dd. Jag g책r bredvid dig...

13

4

En, för mig, lång tid förflöt på Vidkärrs barnhem. Jag var hela tiden övertygad om att mamma eller pappa skulle komma och hämta hem mig en dag. De kom aldrig, hur mycket jag än önskade det. Bland barnen talades det om att andra vuxna människor kunde komma och hämta barn och ta med dem hem till sig. Då och då försvann det barn, men de ersattes snabbt med nya.

En i personalen hade fattat tycke för mig. Och hon ville, vad jag förstått senare, ta hand om mig. Det blev dock inte så, varför är jag osäker på. Jag tyckte nog om henne, men när hon ville prata med mig blev jag orolig och reagerade med att apa mig eller att göra ”små konster”. Vi möttes alltid när jag lekte ute vid gungställningen som var placerad på området. Jag blev rädd och osäker inför henne. Hon pratade alltid glatt med mig, men under tiden hon talade med mig tårades hennes ögon och det visste jag inte hur jag skulle hantera. Jag skulle ju snart åka hem till mamma igen, så jag kunde ju inte följa med hem till henne.

När så beskedet kom att jag skulle lämna Vidkärrs barnhem trodde jag självklart att jag skulle till mamma igen. Men det blev till en helt annan plats.

14

Dom ska 책ka med mig nu mamma. Jag kommer snart. Jag tar med mig dockan.

Var inte r채dd. Jag g책r bredvid dig...

15

5

Jag vaknade tidigt denna morgon mycket förväntansfull.

Den här dagen skulle det ske. Jag skulle åka hem till mamma. När alla morgonbestyr var avklarade, sattes jag i en bil. Min docka hade jag i famnen. Soctanten talade inte med mig under färden, det gjorde mig inget för jag var bara så glad. Snart skulle jag vara hemma igen. Färden gick ut genom staden, ut på den stora vägen. Utanför bilfönstret kunde jag se stora ängar med betande kor och får. Träd och sjöar fladdrade förbi oss. Efter en lång resa svängde bilen av mot en mindre grusväg. Jag började tycka att det var något konstigt med vår resa. Men jag antog att mina föräldrar hade flyttat medan jag var på barnhemmet. Det var så förvirrande att hålla reda på allt som hände, så jag tänkte att det ordnar sig säkert när vi kommer fram.

Plötsligt stannade bilen vid en hög grind och framför oss låg en stor ganska vacker röd byggnad. Den låsta grinden öppnades, man släppte in oss för att sedan stänga och låsa igen. Vi gick ur bilen och gick mot huset. I dörren stod en kvinna och tog emot oss och sa: ”Välkomna till oss”.

Jag tryckte min docka hårt intill mig, för nu började jag bli riktigt rädd. Det stämde inte. Inne från huset hördes ljudet av barn som lekte, skrattade eller grät. Flera vuxna röster hördes också. Jag kunde inte förstå vad min mamma gjorde här. Hon hade inte visat sig ännu. Varför kom hon inte fram? Jag var ju där nu. Hon måste väl ha längtat lika mycket efter mig som jag efter henne?

16

Kvinnan som tog emot oss sa nu att jag skulle följa med henne. Vi närmade oss rummen där jag hade hört ljud och röster från barn och vuxna. Dörren öppnades och jag gick avvaktande in i rummet, vände mig mot kvinnan och frågade var min mamma fanns. En något bestört min syntes i kvinnans ansikte då hon svarade mig: ”Din mamma finns såklart inte här, detta är ju ett barnhem. Här ska du vara tills vidare, så får vi se vad som händer sen”. Instinktivt vände jag helt om på klacken för att lämna detta ställe. Jag tänkte att jag måste hitta och varna någon annan. Då kunde vi hitta soctanten och tala om för henne att hon hade kört oss till fel ställe. Kvinnan fick tag i mig och jag leddes bestämt tillbaka. Skräcken och chocken drabbade mig då med hela dess kraft. Mitt tårdränkta ansikte gömde jag i min docka.

Mellan mina ben blev det plötsligt varmt och vått. En bänk stod intill mig, jag sjönk ner på den. Ett annat beteende hos mig startades också från och med detta ögonblick.

Min kropp gungade. Jag höll hårt om dockan och gungade fram och tillbaka. Inte någon tog min lilla fyraåriga kropp i sin famn för att vare sig trösta eller förklara vad som hände. Detta gungande kom att följa mig även in i vuxen ålder, när livet har blivit svårt av olika anledningar.

Jag ansågs ju redan vara ett svåruppfostrat och bortskämt barn så nu kunde det även läggas till att jag också var obstinat och tjurig. Jag upptäckte att mina systrar fanns på en annan avdelning av huset. Då jag förbjöds kontakt med dem blev jag förtvivlad. Jag ville vara tillsammans med dem hela tiden, men det var ett bestämt nej från personalen.

Vi fick däremot senare träffas ute på gården Mycket av min livsglädje försvann denna dag, med alla dessa för mig oförståliga regler. Jag avskärmade mig från omvärlden och tystnade. Nu förstod jag att alla vuxna ljuger och att jag inte kunde lita på någon längre. Hur resten av dagen förflöt är fallen i glömska. I alla fall upprepades samma procedurer av tvagning som från Vidkärrs barnhem.

17

De har lurat oss! Hur ska du nu kunna hitta mig?

Jag vill inte vara h채r, fattar du inte det!

Var inte r채dd. Jag g책r bredvid dig...

18

.