9789186033897

Till min son Marcus, Christer, moster Titina, Cindy – med kärlek.

Tack till mina kära vänner och medresenärer, för deras kärlekfulla stimuli: Marianne, Tom, Andreas, Isabel, Sebastian, Ruben, Josef, Lars, Anders, Agneta, Eva, Johan.

Tack till Patrizia, Paola och Betty som öppnade sitt hjärta och dörren till sitt hus.

Sicilien Heta stunder vid Erices fot Illustrerade dikter

Marilyn OyarzĂşn Yarza

© 2013 Marilyn Oyarzún Yarza Omslagsbild: Marilyn Oyarzún Yarza Akvarellmålningar: Marilyn Oyarzún Yarza © Foto: Marilyn Oyarzún Yarza, Marianne Lagercrantz (sid 143, 154, 156) Thomas Middleton (sid 173,174, 175, 177) Tryck Bording AB, Borås ISBN 978-91-86033-89-7 www.faunforlag.se

När stunden är mättad av känslor och intryck, när du som en glittrande vattendroppe sväller med förnimmelser, upplevelser och tankar till din yttersta gräns, är det diktade ordet en trygg återanvändbar behållare som tar emot dig, lättar ditt sinne och skänker dig och din kropp tröst.

Marilyn Oyarzún Yarza

Som en inledning Leonardo Lo Sciuto lär ha varit en lång, elegant och charmig man. Han kom från en stor bondsläkt i närheten av Trapani, på Sicilien. Under hela barndomen tillbringade pojken sina sommarlov på landet i familjens ”baglio”, en för Sicilien typisk bondgård. Denna tidiga och intensiva kontakt med naturen och djurlivet på ön utvecklade hans känslighet för det vackra och hans svaghet för harmonin.

Då tiden var inne för att välja utbildning, lockades han av arkitekturen. Han ville föra samman konst och vetenskap.

När den unge Leonardo träffade Angela, en vacker kvinna från trakten, drabbades han av den stora kärleken. Angela hade sedan barndomen drömt om att bli skådespelerska, men den dagen Leonardo friade till henne ville hon inget annat än att gifta sig med honom. Paret fick så småningom tre döttrar som alla blev konstnärer. Betty, den äldsta dottern, studerade till grafisk formgivare och koreograf. Paola valde att bli bildkonstnär inom videokonst, fotografi och måleri.

Och Patrizia, den yngsta av döttrarna, vigde sitt liv åt dansen.

Paola, som idag undervisar i kostymdesigns utveckling genom historien på Konstakademin i Rom, minns sina föräldrar: Mor var vacker, elegant och samtidigt en genuin och anspråkslös person; hon utstrålade en ovanlig själslig skönhet. Liksom min far älskade hon det vackra.

Hon kom från en familj av individer med konstnärlig känslighet. Hennes morbror, Andrea Tosto De Caro, som flyttade in då mormor Paola Tosto De Caro blev änka, var poet, musiker och bildkonstnär. Med sig hade han ett piano, flera grammofoner, sina skulpturer och en kamerasamling. Själv blev mamma skollärare och ledde oss in på konstens väg. Hon lärde oss hur man genom konsten kan förvandla lidandet till något positivt, att konsten kan vara en livskamrat, vägen till vårt medvetandes utveckling – att den kan vara själva livet. Hon lärde oss att det viktigaste för oss människor är att skapa, att poesin finns i allt.

Hennes uppväxt hade varit kantat av svårigheter och i sitt hjärta bar hon en stor sorg. Hennes far, Peter Rizzo, som stödde fascismen i Italien, var en våldsam man. Angela, den yngsta av fem barn, föddes efter det att Mussolini erbjöd unga föräldrar ekonomiska incitament då landet efter andra världskriget led av brist på befolkning. När nyheten nådde morfar att hans äldste son, som under kriget skickats till fronten i Ryssland, hade deserterat, blev skammen omätligt. Han

drabbades av en hjärtattack och föll död ner framför ögonen på Angela, som då bara var tolv år gammal.

Min far var en konstnärlig, skapande innovatör. Han älskade att förändra saker och ting. Men även han måste nå vuxenlivet faderlös. Hans far, Baldassare Lo Sciuto, dog tidigt. Som barn hade han emigrerat till Sydamerika och levt i Patagonien under trettio år. Han kom tillbaka till Sicilien, trettionio år gammal, med tillräcklig med pengar för att köpa sig ett hus och gifta sig. Tio år senare insjuknade han och dog. Efter sig lämnade han fru och två barn.

Kanhända som en kompensation för det svåra i livet tillät våra föräldrar oss att växa fria, fria att uttrycka oss och leka i hemmet så som vi ville, utan att de blev upprörda när vi vände upp och ner på huset med våra fantasifulla, vilda lekar.

Som arkitekt och egen företagare blev Leonardo tidigt uppmärksammad av landsägaren och kemiprofessorn Mateo Battiata. Battiata sägs ha härstammat från en av de gamla vicekungarna från Erice, bergsbyn som byggdes under det karthagiska handelsväldet på berget Erices topp, och som under forntiden varit en plats vigd åt fruktbarhetens gudinnor. Han ägde stora markarealer i Trapaniprovinsen, som försåg talrika lantarbetare och små hantverkare i regionen med sitt dagliga bröd. Men på 1970-talet, när många småbönder började överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i städerna, bestämde sig Battiata för att stycka sin egendom och sälja alla sina ”parecchiater” eller tomter. Leonardo Lo Sciuto, som kände till området lika väl som sin egen ficka, fick av Battiata uppdrag att finna nya ägare som ville bygga hus på platsen.

En helt vanlig dag stod den unge familjefadern mitt i en olivlund vid en kulles sluttning och blickade ut över Bonagiabukten som skimrade under solen. Åt höger reste sig majestätiskt berget Cofano, som i folkmun fått namnet mannen, och åt vänster, berget Erice, som kommit att kallas kvinnan, med sin uråldriga by på toppen. Han blev djupt tagen av vad han såg och av den energi han kände på platsen. Mängder av vilda växter viskade till honom att här måste det finnas gott om sötvattenkällor. Han talade om en magisk plats där han ville bygga sitt eget hus. Leonardo blev den förste att välja sin ”parecchiate” i området.

Det tog sin tid innan hans dröm blev verklighet. Efter bröllopet blev paret kvar i föräldrahemmet i elva år, den tid det tog för att spara ihop pengar till att börja bygga - ett rum i taget. Så fort som det första rummet fått tak, flyttade mor och far in med sina tre döttrar och trängdes där med fem sängar, spis och kylskåp.

Leonardo tänkte sig ett bekvämt hus med stort vardagsrum där familjen kunde äta tillsammans och umgås, försett med en öppen spis att tända under kyliga höstkvällar. Köket måste vara stort, och terrasserna, där man kunde vila i lugn och ro och obekymrat betrakta omgivningarna, skulle vara flera och generösa.

Sovrummen skulle ligga på andra våningen, i höjd med pinjeträdens paraplyformade kronor, för avskildhetens skull. Efter åtta år stod så hans drömhus klar.

Från en av husets terrasser på översta våningen betraktar jag Leonardos yngsta dotter, Patrizia, medan hon kärlekfullt vattnar några gamla olivträd som finns kvar från hennes fars tid, då han satte sin fot på platsen för första gången. Hon har kommit hela vägen hit från Paris, där hon idag dansar, koreograferar och undervisar i modern dans och koreografikomposition, för att se till huset och trädgården. ”När min far planlagde trädgården tänkte han att den skulle nära

oss, hans barn, med olika frukter under alla årstider. Det blev mina föräldrars kärleksträdgård fram tills deras död”, berättar den unga kvinnan som sörjer den gångna tiden men som än idag kan andas in sina föräldrars närvaro bland frukträden. Är det möjligt att en människas känsla för ett hus också kan gå i arv? Att en främmande, tillfällig besökare som idag tillbringar en tid i Leonardos hus förmår uppleva det som drev denne känslige italienare att skapa sitt hem, sitt universum, sitt eget lilla kosmos? Kan det vara så att människans längtan efter trygghet, gemenskap, skönhet och harmoni ständigt leder henne till de platser där hon kan uppleva något som känns evigt, ursprungligt och igenkännbart?

När blir ett hus ett hem? Vad är det som gör skillnaden: husets väggar och tak, dess dörrar och fönster - det vill säga det vi kan se, husets fysiska kropp? Eller är det något annat som ett hus har - eller inte har - som vi varken kan se eller ta på, men som vi ändå kan uppleva om vi vistas eller bor i det? Vissa kallar detta för husets själ, husets energi eller husets ande. Liksom Leonardo, tror jag att ett hus får sin själsliga näring delvis från den plats det står på och från allt som man kan betrakta ifrån det. Men det måste finnas något mer som vi, dess invånare, bidrar med så att huskroppen får ett grundläggande värde som knyter oss till sig och får det att börja leva och tala till oss. Jag syftar på särskilda händelser och intryck som kan färga invånarnas upplevelse av boet, som förmår viska intimitet, trygghet och kärlek. Först då är vi i ett hem, på en plats där vi kan drömma och skapa – och återskapa oss själva.

Fotografierna i denna bok vittnar om vad som hände under några heta dagar sommaren 2012 i Segesta och Marsala, och vid foten av berget Erice på ön Sicilien, just där Italien blickar ut över den afrikanska kontinenten vid Medelhavet och längtar efter ursprungliga sånger från Kalahariöknen. Bokens fotografier vittnar om sömniga, långsamma dagar i den fyravåningsvilla som den sicilianske arkitekten, Leonardo Lo Sciuto, en gång byggde och som idag förvaltas av hans tre döttrar. Han såg till att resa sitt sommarhus högt uppe på en gyllene kulle varifrån hans döttrar kunde se långt över havet och paradoxernas dal, Valderice, Ericedalen, där en karg jord ger näring åt buganvillan, rododendron, frodiga fruktträd, berusande kaprifoler, krälande vinrankor, generösa pinjeträd, ståtliga cederträd, silvriga olivträd och vajande palmer. När Leonardo Lo Sciuto tänkte på betydelsen av ett hus, talade han alltid om skönhet, harmoni och kärlek. Och detta fångade han bra då han skapade sitt fantastiska sommarhus med trädgård, livsverket ”Il Giardino dei Cedri in Fiore”.

Titta noga på dessa bilder. Ta dig tid att demaskera det som måste demaskeras.

Vad söker din blick?

Vad finner dina ögon?

Vad minns du för ögonblick?

Marilyn Oyarzún Yarza

10

11

12

13

Vid vattnet Drömmen längtan Vår-kanten väntan Stenen stum Linjen Skum Stranden blött rum Viljevåg: rädslan vaggar Önsketvång: lusten draggar

14

15

Angela & Leonardo Lo Sciuto. Fotograf ok채nd

188