9789186033750

Jakten p책 den svarta draken

Maria Evertsson

Prolog Klifs, klofs, klifs, klofs. Jägaren klafsar fram över myren.

Kvällen är och skön och full av dofter. Så här skulle det alltid vara, tänker jägaren. Myren, skogen, hunden…

Men vad tar det åt hunden? Jägaren stannar tvärt. Det känns som…Han sniffar i luften. Ja, sannerligen. Det känns precis som om någon just bränt av ett stort fyrverkeri.

Han ser sig omkring. Inte en människa. Det enda som hörs är hunden som flämtar. Men det luktar. Ja, faktiskt.

Det stinker!

Knappt hinner han tänka tanken förrän det prasslar till och något stort och svart tornar upp sig i strandgräset.

Vad är det? Ett jättelikt djur med röda glödande ögon. Ett jättelikt djur som frustar och morrar.

Jägaren vänder sig om och springer med stora älgkliv därifrån. Glipp–glopp–glipp–glopp låter det när stövlarna fastnar i mossan. Han stannar inte förrän han, med vilt dunkande hjärta, är framme vid bilen. Då vänder han sig om för att se efter att hunden är med. Det är den inte.

Jägaren får fatt i en polis som motvilligt följer med ut i skogen. Jägaren håller sin bössa i handen och uppmanar polisen att ladda tjänstevapnet. När de närmar sig sjön, ser de en stackars hund ligga i gräset.

– Pirro kom! ropar jägaren.

Hunden lyfter på huvudet och viftar försiktigt på svansen. Jägaren och polisen böjer sig ner bredvid hunden, som gnäller och tittar med bedjande ögon på sin husse.

– Ser otrevligt ut, det här, säger polisen, och stryker försiktigt hunden över ryggen. Vad var det du sa att det var för djur då såg?

Jägaren tvekar, men så säger han: – Det var stort och svart.

Polisen, som tagit upp anteckningsblock och penna väntar på fortsättningen.

– Och så hade det blank, liksom fjällig päls.

Han gör ett uppehåll för att studera polisens tveksamma min.

– Och så sprutade den eld!

1 Strand på spanska Egentligen skulle de kunna gå hem. Emma och Ture har fått sina terminsintyg och sagt glad sommar till Brita, sin lärare. Det är sista dagen innan sommarlovet. Sista dagen i skolan. Skolgården är öde. Det är bara Emma och Ture som är kvar. De står på varsin sten.

– Vet du vad strand heter på spanska? säger Ture.

Emma hoppar till en annan sten.

– Vet du det?

Hon tar ett skutt till en liten sten, så liten att det knappt går att stå på den. Det blir lite vingligt. Hon kan nästan inte hålla balansen.

– Playa, säger Ture. Det är en strand. Mamma har sagt att hon ska skjutsa mig till Ingestabadet. Hon säger att det är en playa som duger bra. Vad tycker du, Emma, är det en bra playa?

– Kan väl duga, säger Emma och sparkar till en grankotte. I brist på bättre.

– Vad ska du göra? säger Ture. Du ska förstås åka till en riktig playa, din lyllos!

Emma svarar inte med en gång. Hon har ingen lust att prata om det.

– Äh! säger hon till sist. Nu går vi hem, va?

Den bistra sanningen är att Emma inte ska åka på semester. Hennes föräldrar ska nämligen jobba. De ska på en jobbresa. Därför ska Emma bo hos sina föräldrars kompisar, ett par som äger en bokhandel.

– Hur kul är det? fräser Emma för sig själv.

I hallen hemma möts hon av två stora resväskor som ligger öppna. Emmas mamma packar och nynnar medan hon stuvar små och stora plastburkar, påsar, våg, förstoringsglas, mikroskop, handskar, en gammal väldigt liten skrivmaskin och en massa andra grejer.

– Vad ska du med handskarna till? undrar Emma.

Emmas mamma tittar upp.

– Det finns växter som bränns och sticks, säger hon.

Och spindlar.

– Jag är inte rädd för spindlar, säger Emma.

Hennes mamma suckar.

– Vi har pratat färdigt om det här.

– Jag gillar inte böcker, säger Emma. Och inte gamla tanter heller!

– Så förskräckligt gamla är de inte! Och Vanja och Monika är faktiskt väldigt rara. Det viktigaste är att du får det lugnt och skönt. Det känns bra att veta att du är i trygga händer medan vi är borta.

Bokhandeln heter Anderssons Antikvariat. Bredvid bokhandeln ligger ett café. Det står en skylt utanför som gör reklam för glass. På andra sidan ligger ett garage.

Och en affär som säljer däck.

Förutom glassreklamen finns det ingenting som ens påminner om det som finns på Emmas önskelista över ett lyckat sommarlov. Med hängande huvud kliver hon ur bilen med sin ryggsäck i handen.

– Oj, är den tung? säger en liten tant med grått krulligt hår, som dyker upp från ingenstans och tar Emmas ryggsäck. En till tant kommer fram och pratar med Emmas föräldrar.

Emmas pappa och mamma kramar sin dotter och Emmas pappa viskar: – Vi ska göra nåt kul när vi kommer hem. Jag lovar!

Vi ska göra något spännande!

När de har åkt bär tanterna upp Emmas packning på övervåningen.

Rummet är litet med snedtak och blommiga tapeter.

– Din enkla boning, säger Vanja, den krullhåriga tanten.

– Vi fikar om en liten stund, så kom ner när du är färdig, säger Monika, som är lång och smal med rött hår och runda svarta glasögon.

10

Sängen knarrar och säckar ihop på mitten när Emma sätter sig på den. Överkastet är rosa med vita blommor.

Rummet luktar som det brukar när man kommer hem från en resa och ingen har vädrat på länge. Det finns ett litet fönster under det låga sneda taket. Emma kikar ut.

Från fönstret ser hon bara tak och andra små vindsfönster. Hon suckar och tar trappan ner till köket. Där sitter tanterna redan och mumsar på varsin macka.

– Nu ska vi se. Det ska bli trevligt att ha dig här. Vad vill du ha till frukost? frågar Vanja. Vi brukar äta havregrynsgröt och ett kokt ägg. Ja, och så kaffe förstås.

Fast det kanske du inte gillar.

– Gröt blir bra, säger Emma fast hon aldrig har ätit havregrynsgröt.

11

2 En annorlunda bokhandel Tre gånger pinglar klockan. Det betyder två kunder in och en kund ut. Fast kunderna är inga riktiga kunder, tänker Emma. Vissa av dem är försäljare. Alltså raka motsatsen till kunder. Emma sitter på en pall bredvid kassan. På så sätt har hon bra utsikt över vad som händer. Det kommer många som vill sälja böcker. De har kassar med sig som de lyfter upp på disken. Eller också visar de upp en lista på böcker som de har hemma och som de säger att de kan åka och hämta om tanterna blir intresserade.

– Får ni tillbaka samma böcker som ni säljer? frågar Emma.

Monika tittar upp bakom en trave engelska deckare.

Hon går igenom en stor hög som de just fått in och bestämmer vad de ska kosta. Det har Emma redan frågat om. Så hon vet att Monika skriver priset för hand i början på boken. Det vet kunderna också, för det är ingen som frågar efter priset. Alla verkar veta var de ska titta för att få reda på vad boken kostar.

När Monika inte svarar frågar Emma på nytt: – Kommer folk tillbaka med samma böcker som de har köpt här?

12

Monika hummar för sig själv.

Emma har ingen lust att fråga en gång till. Försiktigt reser hon sig och smyger upp för en knarrande trappa.

Hon har ju faktiskt inte undersökt huset ännu. Kanske borde hon fråga om lov först. Men så bestämmer hon sig för att kika runt lite. Hon öppnar en dörr på måfå.

Rummet där innanför är, precis som affären, fyllt med dammiga högar och hyllor med böcker. Emma drar försiktigt igen dörren efter sig och ser sig omkring. Så mycket böcker! Hon sätter sig på golvet. När hon tittar på de överfulla hyllorna så här nerifrån ser de nästan ut som branta klippor. Hon låtsas att hyllan är ett berg.

Böckerna är stenar. Hon drar lite i en sten, det vill säga en bok, medan en fet fluga surrar vid fönstret.

Bäst hon sitter där och pillar i bokraderna hörs en liten röst nerifrån golvet.

– Nu när du har plockat ut mig så ska du väl läsa mig också!

Emma ser sig omkring. Hon är ensam i rummet. Hon reser på sig och gläntar på dörren. Står det någon där utanför? Men nej. Det är ingen där heller.

– Jag är här!

Rösten kommer från den gröna bok hon har plockat ut och släppt med uppslagna boksidor på golvet. Emma sträcker fram handen för att lyfta på boken. Vad kan det vara? Vad kan gömma sig där under? Tänk om det är något farligt. Något som bits.

13

– Lyft upp mig då! piper det under boken.

Emma sträcker försiktigt fram handen, nyper tag i ena kanten och välter snabbt boken över ända. Där ligger – ingenting!

Men boken rör sig. Bladen fladdrar.

Just då öppnas dörren.

Vanja kommer in med en bricka i handen. Emma skyndar sig att ställa tillbaka boken i bokhyllan.

När hon gör det hörs en djup suck från boken.

Vanja stannar till och stirrar på Emma. Emma tror att Vanja tänker säga till henne att hon inte får vara i rummet. Men i stället säger hon: – Ja, du suckar min flicka. Jag vet att jag borde försöka hitta på någonting åt dig att göra.

Vanja ser sig omkring.

– Du skulle till exempel kunna sortera min stensamling.

Hon ställer ifrån sig brickan, tar upp en sten från golvet och blåser på den.

– Titta på den här stenen.

Emma böjer sig fram. Stenen är svart med lila glitter i.

– Håll den under skrivbordslampan, säger Vanja. Så ser du bättre.

Emma håller stenen under lampan. Den ser väldigt fin ut.

– Är den värdefull?

14

– Inte så värst. Men den är tjusig, tycker jag. Sa jag vad den heter?

Emma skakar på huvudet.

– Blyglans.

– Blyglans, säger Emma.

Vanja snor runt skrivbordet, drar ut en låda på andra sidan och tar fram en svart tygpåse med en läderrem om. Hon knyter upp remmen och häller påsens innehåll i sin kupade handflata.

– Kan du gissa vad det här är?

Emma skakar på huvudet.

– Det är förstås ingen vanlig mineral, det här.

Vanja väger stenarna i handen.

– Äkta drakblod. Direkt från Sicilien.

Emma ser ett myller med små svarta, blanka stenar.

Hon ser förstås med en gång att det måste vara blod.

De svarta stenarna är små och kolsvarta och ser ut som bloddroppar.

– Var ligger Sicilien?

Vanja häller tillbaka stenarna i påsen och lägger påsen i lådan. Hon drar ut en stor bok ur hyllan.

– Italien, säger hon och pekar på en karta. Nedanför klacken, du vet. Mafiosos och drakar. Det är vad de är kända för på Sicilien.

Emma ser vad Vanja menar med klacken, för på kartan ser det precis ut som stövelklack.

15

– Vad är en mafioso?

Vanja kliar sig i håret.

– En mafioso? Jo, alltså en skurk.

– Varför säger man inte skurk då?

– Bra fråga. Bra fråga. En mafioso kan man säga är en särskild slags skurk. En som kommer till affären och säger att han ska beskydda dig. Fast bara om du betalar. Om du inte betalar kommer han tillbaka och slår sönder allt i affären. Han säger att alltihop är för ditt eget bästa.

Innan Emma hinner komma med några fler frågor, plockar Vanja fram ett tjockt engelskt uppslagsverk och lägger på en stol.

– Hoppa upp! säger hon. Så når du bättre.

– Ska inte Monika ha något?

– Inte nu, säger Vanja. Monika har försvunnit in i de engelska deckarnas värld. Där lär hon bli kvar ett bra tag. Det är inget som kan få henne så inspirerad som engelska deckare.

De äter smörgås och Vanja berättar om huset och bokhandeln och hur hon och Monika lärde känna varandra. Det var i London. De var båda på jakt efter en viss bok, som inte var så lätt att få tag på. Till sist lyckades Vanja hitta ett exemplar på en av de stora bokhandlarna, Foyles. Men just då dök det upp en annan kund som också ville ha den boken.

16

– Ja, det var så det började, säger Vanja med en suck.

Och nu är det böcker som gäller. Böcker är sannerligen någonting magiskt!

Vanja tar upp en bok med ett bokmärke i och sjunker ner i en fåtölj och tänder en lampa som ser ut som ett solparasoll.

– Ska bara, säger hon och byter glasögon.

Det dröjer inte många minuter förrän hon somnar.

Emma glider ner från stolen och tittar bort mot hyllan. Där står den. Hon hinner knappt röra vid boken förrän boken hoppar rakt i handen på henne.

– Söta barn! säger den.

Vanja ger ifrån sig en utdragen snarkning.

– Oj då! Du är inte ensam!

Emma håller försiktigt boken i handen.

– Jag tror hon sover, viskar Emma och pekar på Vanja som sitter och snusar i fåtöljen.

Inte för att hon vet om boken kan se att hon pekar, men det känns ändå naturligt på något sätt.

– Aha! Det var ju bra. Jo, alltså. Det här var ju väldigt trevligt!

– Vadå? viskar Emma.

– Att vi skulle råkas så här. Det är inte varje dag må jag säga. Men nu när vi har lärt känna varandra så måste du lova mig en sak.

Emma nickar försiktigt.

17