Issuu on Google+

et

Faun Fรถrlag Faun Fรถrlag


Mitt älskade harem med från vänster Karina Ahlsén, Dunnia Salazar,Birgit Egerling och Nidia Perea. En i sanning munter skara, utan vars benägna hjälp med glada tillrop och uppmuntran, jag förmodligen varit oförmögen att färdigställa mina tokiga historier. Ett varm tack till samtliga i seraljens fantastiska besättning.


© 2012 Författaren och Faun Förlag Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Tryck Bording AB, Borås ISBN 978-91-86033-73-6 www.faunforlag.se


Bankrรฅnet i Lysekil

en mรถrdande kriminell skrรถna av Carl O Andersson


Ett varmt tack till Ulf Paulsson som varit behjälplig med korrekturläsning. Författaren

Till läsare med bättre lokalkännedom om Lysekil än jag Eftersom min lokalkännedom om Lysekil inskränker sig till ett halvårs vistelse där under år 1955, och då jag f.n. inte besitter de fysiska förutsättningar som krävs för att på platsen skaffa adekvat information, har jag fått inskränka mig till att anlita kartor på webben. Dock har jag, med en författares rätt, tagit mig friheten att ändra lite i kommunens stadsplanering och förlängt viss gata samt placerat ett kafé på en plats, där det enligt webbens kartor något sådant icke skall finnas. Hoppas att Ni har förståelse för denna min klåfingrighet.


Innehåll Teofil Storm blir hundägare I karantän Utflykt med ”Svinpälsen” Fri från karantän Dag 1 Förberedelse för husköp Husköp Middag på Hotell Lysekil Gullan Bankrån Ofullgången polisanmälan Konstapel Erik Friman skickar väska till mostern Den förmodat värdefulla väskan På kaféet – Teofil ringer till Täby Stockholmsresan – Etapp Uddevalla Byte i Herrljunga Doktor Behringer och Baron åter i lägenheten Stockholm Dag 2 Marianne Nicander Byte av sportbag Återresa från Stockholm Polisanmälan – Kvinna mördad

Morgonen därpå I Funestrand Möte med Dubbel-I I Lysekil Emil Jonsson – Kriminalkommissarie Hotellunchen Andra besöket hos Emil Överläggningar hos Emil I väntan på oönskade hyresgäster. Måndag Det börjar dra ihop sig Tisdag kväll I tunneln med Ulf Janzon Onsdag Överenskommelsen Torsdag Värdetransport Timmen B som Bankrån Rånet Poliscentralen Från Otters horisont Färden till Kolleröd får förhinder Mercedes & långtradare På polisstationen i Lysekil Förhör med direktör Otter Epilog


Personer Teofil Storm Hunden ”Baron von Schiessenverrückt” Gudrun ”Gullan” Söderhjälm Rosviksgatan 20 Ivar Ingman, ”Dubbel-I”, pensionerad kriminalare från Kungshamn, tidigare Varheda Herrmann Schmidt – invandrad tysk, säljer hus o stor tomt till Teofil Lysekilspolisen Kommissarie Emil Jonsson, chef och ansvarig för stationen Konstapel Nils Fogel Konstapel Åke Werngren Konstapel Erik Friman; med en åldrig 82-årig moster, Marianne Nicander på Biblioteksgången 6, 3 tr i Täby norr om Stockholm. Sekreterare Maj Nilsson Kungshamnspolisen Chef, kommissarie Rapp Uddevallapolisen Tekniker Ulf Janzon Nils Svensson, fejkad kriminalkonstapel som ska byta ut väskor hos Marianne Nicander Gangstergäng 1 George Otter – Gangsterboss, rik (tack vare knarkhandel) Nils Larsson – Livvakt, kraftigt bygg slagskämpe – Dör på tåget. Bryter nacken. Sven Barr – Livvakt. Chaufför av Mercedesbilen. Emil Syrén – Avskedad från armén. Sprängämnes - & vapenexpert Herbert Bolin –Kassaskåpsexpert Lennart Börjesson – Chaufför till långtradaren Gangstergäng 2 Arve Larsson – Boss, avundsjuk på Otter Knut Engström Sven Bergman – chaufför till Forden Bröderna Elof och Nils Pettersson


Teofil Storm blir hundägare Under fisketur i Öresund blev Teofil först sur alldenstund utan napp på sin krok, tyckte allt var på tok tills han fångat en speciell hund. Det hade hunnit bli mitten av april, och Teofil Storm hade som nybliven pensionär tänkt söka sig tillbaka till Lysekil. Sin gamla födelseort. Tanken hade dykt upp i hans skalle, efter ett tips han fått, om att det i närheten av stan skulle finnas ett billigt hus till salu. Det skulle vara av den mindre sorten och mera likt en större sommarstuga, men då den skulle ha en stor och rejäl tomt, hade den fått honom att fundera över om det inte skulle vara dags att flytta hem. Visserligen skulle platsen vara belägen en bit österut in i landet, åt Lyse till, men ändå? Som lycklig ägare till en Volvo herrgårdsvagn, borde inte det lilla extra avståndet vålla några problem. Och nu, när han blivit lycklig pensionär, och det var staten som i fortsättningen skulle stå för försörjningen, hade han också tänkt sig få mera tid för sina hobbyer, vilka var jakt och fiske. Men före husköpet, ämnade han som vanligt göra en avstickare ner till Helsingborg, för att delta i det på vårkanten årligen arrangerade horngäddefisket. Husköpet fick vänta. Hade han varit med om detta speciella fiske de tio senaste åren, så ville han inte bryta traditionen. Dessutom fick han ju också tillfälle att träffa gamla bekanta. Och avslutningsfesten, som i vanlig ordning senare på kvällen skulle hållas på hotellet, ville han för allt smör i Småland absolut inte avstå ifrån. Det var ju ändå inte någon speciell brådska med husköpet. Han hade liksom förra året fått löfte av gamle Oskar Lilja att låna dennes motorbåt, och han hade som vanligt tagit in på Hotell Linnea. Ett hotell där han kände ägaren och där han brukade bo, när han gästade staden. Då nu allt var förberett för fisket, kunde han med gott samvete vila ut på sitt hotellrum och invänta morgondagen. 11


Klockan hade blivit lite över halv sju på morgonen, och omgiven av övriga ivriga fiskare satt Teofil nu i sin lånade motorbåt mitt ute i Öresund och väntade på att stimmen av horngädda skulle komma. Det var ingen vind att tala om. Endast en mycket svag bris, som då och då sågs röra om lite på vattenytan. Han kikade bort mot sin närmaste fiskande granne och ropade, för att få en uppfattning om hur det var ställt med fiskelyckan för honom. Men mannen i den något större båten skakade nekande på huvudet. Själv slog Teofil ut med armarna i en uppgiven gest för att visa att samma förhållande rådde hos honom. Alltså ännu ingen horngädda i sikte. Då fick plötsligt ett lätt plaskande honom att vrida sig om. – Vad i hell … Kan det verkligen vara … Men visst var det så. En stor och lurvig hund kom tungt simmande upp mot båten, och Teofils empati väcktes genast till liv. Han tog upp en kläpp* och sträckte ut mot den kämpande hunden – Ja sug i, du är strax framme. Här, hugg tag i kläppen! Kom igen nu, bara en meter till. Han sträckte ut den lilla båtshaken och hunden bet tacksamt fast i den, varpå Teofil försiktigt drog hunden till sig. Med möda, och sannolikt i sista minuten, lyckades han få ombord den uttröttade hunden, som med ett ljudligt plask föll ihop nere på durken. Den stackars kraken hann precis ge honom ett tacksamt ögonkast, innan den tuppade av. – Vad håller du på med, ropade mannen som han vinkat till tidigare. – Vete katten, men det kom plötsligt en hund simmande. Och den verkar vara fullständigt färdig. Totalt slut. Fasen, men jag lyckades i alla fall få stackarn ombord, och nu ligger han platt på durken i båten och … Helsike! Jag tror han tuppat av! Måste nog ge mig av iland på direkten, så han får hjälp. – Ja lycka till! Du får ge’n konstgjord andning, ropade den främmande fiskaren. Och Teofil gjorde så gott han kunde. När han hållit på en stund, och märkte att hunden flåsade på ganska bra, ordnade han så den kom att ligga så bekvämt som möjligt. Därefter bredde han över den en bit presenning, för att det inte skulle bli så kallt, varpå han kvickt drog upp sina redskap och satte högsta fart mot land. * Bohuslänskt dialektord för liten båtshake 12


På kajen stod ett par ungdomar, som utan att tveka, genast hjälpte honom att bära över den svårt medtagna hunden till bilen, och som till och med följde honom upp till Regiondjursjukhuset. En veterinär tillkallades, och denne tog omedelbart hand om hunden, som rullades in i ett behandlingsrum. Teofil satt i väntrummet och samtalade med ungdomarna, när veterinären återvände. – Det ser faktiskt ut som hunden klarat strapatserna över förväntan. Jag har gett honom en lugnande spruta, vilket jag nu i efterhand nog tror mig kunnat avstå ifrån. Men hunden såg väldigt medtagen ut, och jag ville snabbt få den att sova för att återhämta sig. Nu snusar den i alla fall lugnt och skönt, men det var nog i grevens tid du fick fatt på den. Den hade sannolikt inte klarat sig länge till, så det var nog en sabla tur att ni kom. – Jag? Jag kom inte. Det var han som kom till mig. Men det var, som du säger, inte mer än att han orkade de sista metrarna. Jag stack ut en kläpp åt honom, och man kunde se hur tacksamt han högg tag i den med käften. – Jag förstår det. Hundstackaren var säkert alldeles färdig. – Men nu är frågan, sa Teofil, vad tusan hade hundkräket att göra mitt ute i Öresund? Och vad gör vi med den nu? – Det kan jag tala om, sa veterinären och fortsatte. – Tidigt i morse rapporterade de på radion att en ensamstående pensionerad dansk kriminalare hade hittats död i sin båt. Han hade suttit hopsjunken och drivande vind för våg ute i Öresund. Och när jag förut kikade på hundens halsband, så kunde jag konstatera att den tillhört den döde kriminalaren. Det sas att mannen skulle ha deltagit i horngäddefisket, men troligen drabbats av hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Ja, så var det med det. Och han har sannolikt haft hunden med sig i båten. När så denne plötsligt sett husse sjunka ihop och inte längre ge respons på försök till kontakt, har sannolikt gruppinstinkten tagit över och fått honom att hoppa överbord för att skaffa hjälp. Det blev tyst i väntrummet, medan de begrundade vad veterinären sagt. Så tog denne åter till orda: – Ni får gärna följa med in och kika på honom, där han ligger och snörvlar. I gåsmarsch följde de efter veterinären, som gick över till en brits och drog undan förhänget. Rasslet fick hunden att vakna, och den såg

13


sig förvirrat omkring tills den upptäckte Teofil. Då la den med en suck av lättnad åter ner huvudet och viftade lite grann med svansen. Veterinären gav upp ett kort hjärtligt skratt och sa: – Aha, den har redan bestämt sig. Jag gratulerar dig till din nya hund. Försök och säg nej till den blicken, om du kan. Nå, vad säger du? Teofil svalde. Han fick inte fram ett ord. Han var fast. Det var klart att det var hans hund, och att han, från och med nu, var den där ”Svinpälsens” husse. Han böjde sig fram över hunden och viskade: – Jaha min vän. Du förstår antagligen vad som hänt din gamle husse. Han tystnade, svalde och strök lätt med handen över hundens huvud. Så harklade han och mumlade tyst med tjock röst: – Käre vän, eftersom du inte längre har någon husse, och om du inte har något emot det, så önskar jag dig välkommen hem till mig. Med en ansträngning lyfte ”Svinpälsen” åter på huvudet och slickade honom rakt i ansiktet.

karantän På karantänen i Uddevalla, man okända hundar installa. Men utan stamtavla de tillåts ej avla utan snöpes och blir därför galla. På karantänstationen i Uddevalla, dit den halvdränkte hunden blivit förd, kom de gjorda medicinska examineringarna till samma resultat. Frånsett att hunden ansågs vara en aning undernärd, var den fullt frisk. Dock var det nödvändigt för honom att få vila upp sig både psykiskt och fysiskt efter den traumatiska upplevelsen ute i Öresund. Chocken efter den plötsligt avlidne hussen, samt utmattningen från den långa simturen, hade tagit sin tribut. – Han får stanna här några dar, så får vi se. Kanske hör de av sig från Danmark och vill ha sitt ord med i laget. Man kan ju inte veta så säkert. Men eftersom vi inte funnit några fysiska defekter på honom, så får herr Storm, så länge hunden befinner sig här, gärna gå ut och 14


promenera med honom. Men kom då ihåg att göra det med måtta. Inga excesser. Hm, och med koppel förstås. Och skulle det vara så att ni inte har något koppel, så kan ni få låna eller köpa av oss. Veterinären satte ett knotigt pekfinger i bröstet på Teofil och konstaterade torrt: – Jaa, men konstigt nog finner jag inga större fel på honom. Trots det dödströttande Sisyfosarbete han måste ha utfört där ute. Vete katten egentligen hur han överlevt. Och lite fysiskt undernärd som han är. Han skulle säker kunna lägga på sig något kilo utan det störde. Hm, men jag upprepar. Tänk på vad han gått igenom, så gå inte för långa sträckor med honom nu i början. Han får stanna här någon vecka och hämta sig. Äta upp sig. Och det kontot kommer att stå på dig. Nå, är du villig att stå för fiolerna? – Ja, det är klart. Det är ju min hund, och jag är inte den som sticker undan ansvar. Det gick ögonblickligen en ryckning genom den magra hundkroppen. Ett ögonlock öppnade sig och det uppenbarade ögat skickade Teofil en sådan tacksam blick, att denne fick en klump i halsen och måste svälja. Och för att ytterligare en gång göra klart för både veterinären och den uttröttade hunden, sa han: – Det är klart att jag står för fiolerna. Det skulle bara fattas annat. – Jaha, sa veterinären, det var bra det. Och det blir naturligtvis i förskott. Jag går och fyller i papperen. Det kommer nog att kosta dig en slant. – Det får kosta vad det vill. Och försök göra klart med myndigheterna i Uddevalla, är du snäll. Vore tacksam om de kan se till att jag får alla papper som behövs. Papper på att jag är den rätte ägaren till ”Svinpälsen” i fortsättningen. Vad tror ni egentligen om mig kanske? Pratar som om jag inte skulle vilja ha honom. Va? Min hund? Min kompis? Min egen gamle ”Svinpäls”? Precis som det skulle hänga på pengar? Nej fy Fa . . . – Ja, jag tror dig. eftersom han tyr sig så till dig, måste det absolut vara din hund. Så skulle han aldrig göra mot en främmande. Res på dig och gå en bit, så får vi se hur han reagerar. Teofil reste sig. Och omedelbart såg man hur hunden kämpade för att komma på fötter och följa honom. – Där ser du, skrattade veterinären, var det inte det jag sa? Från och med nu, är det din hund och ingen annans. 15


www.faunforlag.se


9789186033736