9789186033651

mellan liv och dรถd

Andra tryckningen

© 2011 Författaren och Faun Förlag Lektör Ruta Öhrlund Redaktör och grafisk formgivare Siewert Carlsson Foton Alf Pergeman, VLT, Lars Höglund, VLT, Teresa Binbach Tryck Bording AB, Borås ISBN 978-91-86033-65-1

Björn Klingmalm

mellan liv och död om skilsmässa, leukemi och kampen för ett nytt liv

Förord En solig höstdag 1993 pekade min då nioårige son på min mage och sa: – Pappa, jag tror du är sjuk där!

Han hade sett att jag ofta tog mig åt magen. Ett läkarbesök senare visste vi varför. Mina vita blodkroppar hade ”exploderat” och infekterat mjälten som svält och ömmade. Sjukdomen heter leukemi (kronisk myeloisk leukemi, för att vara exakt), fick vi veta. Vi fick också veta att någon given bot inte fanns och att dödligheten för personer med leukemi var obehagligt hög. Vidare att kronisk leukemi inom några månader upp till två år övergår i ett akut stadium och då, om inte förr, är det riktigt farligt.

– Vi får hoppas att vi har upptäckt din leukemi i början av sjukdomen och att vi hinner finna någon bot, sa läkarna.

Jag var 37 år ung, gift, med två barn på nio respektive sju år, hade ett bra jobb som informationschef på Västerås stad. Det som försvårade situationen ytterligare var att jag och min Marie, barnens mor, just inlett en separation. På prov, sa vi. Nu blev det ett prov utöver det vanliga.

För att få dagar och nätter att gå började jag blanda gråt och ensamhet med att skriva av mig sorg och oro. Jag tänkte att min berättelse också kunde bli ett minne för mina barn, som på så sätt fick en chans att lära känna sin pappa – om han nu skulle dö i en nära framtid.

Det hjälpte en aning och ryktet om min sjukdom och mitt skrivande spred sig till bland annat den lokala dagstidningen, VLT. Journalisten och numera författaren Anders Lif tog kontakt och det resulterade i ett antal mycket uppmärksammade artiklar, där delar av den berättelse, som denna bok innehåller, publicerades. Av reaktionerna att döma kände många, både av sjukdom drabbade och anhöriga, sig hjälpta av det de läst. Det fick mig att se ytterligare ett mål med skrivandet. Det skulle kunna bli en autentisk berättelse av en svårt sjuk person i en svår personlig situation. Både drabbade och anhöriga kunde få en inblick i hur det är att vara dödssjuk och livrädd.

Med facit i hand och en 17-årskontroll på Akademiska sjukhuset våren 2011, som visade att jag är kärnfrisk, bestämde jag mig för att skriva klart denna bok. Det är en berättelse, skriven i de ögonblick det svåra inträffar.

Den här boken handlar inte bara om den mycket allvarliga sjukdom, som jag drabbades av 1993, den handlar också om den skilsmässa jag, frun och barnen genomled samtidigt.

Jag skrev en dagbok. Huvudsyftet var att skriva av mig min egen sorg och oro. Ren egenterapi med andra ord. Ett bisyfte var att jag ville lämna en levande beskrivning efter mig att läsas av mina närstående. Jag hoppades att någon olycksbroder eller -syster skulle kunna dra nytta av att ta del av mina erfarenheter.

Då, i skrivande stund, visste jag inte om jag skulle leva så länge att jag hann se något av detta uppfyllas. Men jag var en ung man med två underbara barn, som förtjänade att få behålla en pappa vid sin sida genom uppväxten.

Björn Klingmalm

Innehåll Chockbesked Livet med döden Små chanser och stora risker Sjuk och snart skild En svag man och två starka kvinnor Barnen börjar förstå Julafton Nytt år – nytt liv?

Att skiljas är att dö en smula Kärleken slut – inte livet Gode Gud var barmhärtig Vård i världsklass Barn är bästa anhöriga Finns det ett liv efter detta?

Varmt tack till er alla Ett nytt liv kan börja Epilog

sid 9 sid 14 sid 27 sid 66 sid 82 sid 112 sid 141 sid 155 sid 198 sid 227 sid 266 sid 274 sid 296 sid 322 sid 353 sid 370 sid 383

Chockbesked Fredagen den 24 september 1993 Jag är 37 år gammal, civilekonom, gift med Marie, vaknar frisk och kry vid halvsjusnåret, omgiven av våra underbara barn, Pontus 9 år och Matilda 7 år, som tydligen flyttat från sina sängar till min och Maries säng under natten. De ser lugna och harmoniska ut. Jag brukar roa mig med att titta på dem en stund när jag vaknat och de sover sin Törnrosasömn. De är då helt gudomliga. Det var de den här fredagen också. En fredag som skulle visa sig bli den värsta dagen i mitt 37-åriga liv. I skrivande stund undrar jag om jag någonsin får uppleva en sådan morgon till. Jag undrar också om de får det.

Efter det vanliga tjatet om att de måste gå upp, tvätta sig, klä sig och äta frukost, skickade jag iväg dem på sina cyklar till skolan, som ligger på behagligt cykelavstånd från huset där vi bor. Ja, sanningen är, som jag redan antytt, att jag sedan nyligen lever i en separation – som går under benämningen ”prov”. Konkret är det så att jag och barnens mor, Marie, turas om och bor varannan vecka med barnen i huset – och varannan vecka bor jag eller Marie i en etta på stan sedan tre veckor.

Alla som gått igenom en separation vet hur otroligt tragiskt och genomsorgligt det är – för alla inblandade. Jag själv har gråtit floder i månader, min hustru har säkert gjort detsamma och barnen lider på sitt sätt, trots våra gemensamma försök att bespara dem så mycket oro det bara går.

Marie och jag träffades för 22 år sedan. Vi var då bara 14 respektive 13 år unga. Även vänner, bekanta och föräldrar får genomgå en svår period när man separerar. Såväl jag själv som hustrun går hos psykolog för att bearbeta, förstå och orka leva – det gör så ont. Detta är min levnadssituation när jag vaknar fredagen den 24 september 1993.

Jag har sedan en tid haft lite ont i magen och lite hög vilopuls, som jag bortförklarat med att jag inte mår psykiskt bra på grund av vår separation.

Av det skälet har jag bokat tid hos en läkare denna morgon. Jag har som

vanligt bråttom, kastar mig bilen och kör för fort till lasarettet. Kommer in efter en ovanligt kort väntan och får träffa en trevlig läkare som undersöker mig, tar lite blodprover och kollar puls och blodtryck. Han säger att jag kan vara helt lugn. Han frågar om jag tränar mycket då jag har mycket fina värden. Jag blir lite glad och framför allt lugn och åker till jobbet. Jag jobbar som informationschef på Västerås stad. Efter lunch träffar jag min psykolog och vi pratar om livet är värt att leva under en separation. Jag tvivlar i vanlig ordning och han blir orolig och vill skriva ut lite medicin för att jag inte ska ta livet av mig.

Väl tillbaka på jobbet är jag lite sen. Jag ska åka 20 mil till en ny kvinnlig bekant som just nu gör livet värt att leva. Ska just till att gå då telefonen ringer. Det är stadshusets växel som säger att man ringt från ett lasarett och jag måste ringa tillbaka genast. Jag överväger om jag ska strunta i det, men gör det ändå. Läkaren från i morse säger då att mina blodvärden inte är riktigt bra. Jag har för höga värden av vita blodkroppar. 87 i stället för 9, vad det nu betyder. Han säger också att jag måste åka tillbaka till honom nu och hämta resultatet, en remiss och genast åka till centrallasarettet och medicinakuten.

På frågan varför får jag bara undvikande svar. Det gör mig förvånansvärt nog inte orolig. Jag är mer irriterad än orolig, för jag ska resa bort. Hur som helst åker jag – och ännu fortare än på morgonen.

Med remissen och provsvaren åker jag till centrallasarettet och medicinakuten. Jag möts i korridoren av en riktigt snygg läkare, en kvinna i mina år. Jag säger att det var väldigt fin service att mötas så, men icke desto mindre bra, för jag har bråttom. Hon ser besvärad ut och drar på orden, samt ber mig gå in i ett litet kalt, vitmålat rum med blott en säng och en stol. Jag får klä av mig allt utom kalsongerna och lägga mig på britsen med en filt över. Läkaren kommer in efter viss väntan, sätter sig ner och ställer en massa frågor om mina civila omständigheter, som om jag är gift, har barn, föräldrar i livet och om jag har några syskon. Jag tycker frågorna känns allt konstigare och börjar själv fråga vad det hela rör sig om. Läkaren, som var mycket sympatisk, skruvar på sig och säger att läkaretiken inte medger att man i sådana här fall uttalar sig om diagnos utan att ha 100 procent säkra och bekräftade prover på blod- och benmärg, men eftersom jag är så frågvis och strukturerad – och hon själv redan är säker, kan hon säga som det är.

– Vad är det, undrar jag med en accelererad oro.

Hon svarar att jag ser frisk och stark ut och att hon förstår att jag kommer att bli chockad.

10

– Vi har funnit tio gånger mer vita blodkroppar i ditt blod än vad som är normalt och dessutom har vi sett celler i blodet som inte ska vara där.

Det talar för att du lider av en blodsjukdom…

– Jaha, vad är en blodsjukdom, säger jag. Ska jag äta lite vitaminer eller?

– Nej, tyvärr är det mycket svårare än så. Det du lider av heter kronisk myeloisk leukemi och kan betyda döden inom några månader upp till två år!

Leukemi, leukemi, ordet klingar liksom avlägset utan att nå fram till mig.

Jag ligger nästan naken på en kall brits i ett kalt, vitt rum med en stark lampa i taket. Orden räcker inte för att förklara hur jag kände mig i detta ögonblick. Jag hör mig själv säga att det här klarar jag inte själv, jag behöver en nära anhörig att hålla i handen. Hon frågar om jag vill ringa själv, eller om hon ska ringa åt mig.

Jag ber henne, med gråten i halsen, ringa min provseparerande fru, som jag vet har en mobiltelefon i fickan nu när hon är med våra barn på en dansövning. Läkaren går och lämnar mig ensam – ensammast i världen.

Kommer in igen och säger att hustrun är på väg. Lämnar mig igen och jag ligger på nytt ensam med mina totalt förvirrade tankar som går till mina underbara barn, mina underbara föräldrar och mina vänner. Hur i hela världen ska jag kunna berätta detta för dem? Hur? Tiden står stilla och efter en evighet, som visar sig vara en halv timme, kommer Marie in genom dörren. Hon är rödgråten och jag sade: – Du behöver inte oroa dig för separationen, den tar naturen hand om och jag ska dö.

Hon gråter förtvivlat och undrar nästan hysteriskt.

– Vad det är för fel?

Jag svarar nästan som i trans att jag lider av en blodsjukdom som heter leukemi. Hon blir alldeles utom sig och kastar sig över mig på britsen, kramar mig som aldrig förr och gråter.

– Nej, nej, nej! Det är inte sant.

– Jo, Marie, det är sant, säger jag. Jag gråter hejdlöst. Så nära som vi är i detta ögonblick har jag aldrig varit med henne, eller någon annan människa.

De följande minuterna är som ett töcken. Jag minns inte riktigt vad som hände förrän läkaren kommer igen och sätter sig ner och sakta börjar prata med oss. Hon visar sig vara en storartad pedagog. Hon lyckas få oss 11

lugna och vi för ett logiskt resonemang om vad som nu kommer att ske.

Hon säger att hon förstår att vi kommer att rusa hem och slå upp leukemi i läkarlexikon. Hon vill därför redan nu förklara vad där står. Det står att jag kan leva 0-5 år. Men hon tillägger snabbt att det stämde när boken trycktes. Nu sedan cirka ett år gäller det inte i alla fall. Nu har forskningen gått framåt och nu kan man rädda en del patienter. Hur många vet hon inte, men det finns ett hopp, understryker hon. Utan att övertyga mig.

Jag bara tänker på barnen och att jag inte får vakna med dem igen, se hur trygga och fina de är när de sover sin Törnrosasömn. De får inte heller växa upp med en far som finns där till deras hjälp och stöd. En outhärdlig tanke. Tårarna rinner, rinner genom slutna ögon.

Jag hör Marie avlägset.

– Det här klarar du, det här ska vi klara tillsammans. Du är historiens mest envisa och starkaste man.

Jag tror jag ler inombords. Det var ett tag sedan jag hörde så vänliga ord från min provseparerande och underbara fru. Ingenting ont som inte för någonting gott med sig, tänker jag.

När vi samlat oss lite till ber läkaren att Marie avlägsnar sig då doktorn ska ta ett benmärgsprov, som tydligen inte är så roligt att bevittna. Nu vet jag att det stämmer. Efter en bedövning strax under hakan i bröstkorgen häver sig snygga doktorn över mig och försöker skruva eller borra ner en sak in i bröstet och in i bröstbenet för att därefter gänga på en ståltingest som ser ut som ett litet skruvstäd. Jag är tydligen lite hård för hon får kämpa allt hon kan och det tar tid.

Till slut lyckas hon och hon drar ut benmärg. Det känns som hon drar livet ur mig, från nedre delen av magen till övre halsen. En obeskrivlig, men uthärdlig känsla. Hon säger att jag är osannolikt duktig och det gör machon i mig glad, men jag anar att hon säger det till alla.

Därefter kommer Marie in och vi försöker prata om hur vi nu ska göra.

Doktorn råder henne att glömma separationen idag och låta mig komma hem och bo där jag känner viss trygghet.

Marie undrar om jag klarar av att träffa barnen, utan att skrämma upp dem. Jag tvivlar och hon föreslår då att hon ska ringa efter min nya kvinnliga bekantskap, som kanske kan åka upp från Borensberg, 20 mil, och ta hand om mig denna natt, så vi får planera bättre sedan. Jag säger att jag inte har något omdöme att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag kan

12

inte låta bli att imponeras av hennes vidsynthet. Vi har trots allt varit ett par sedan vi var i tidiga tonåren.

Annemarie blir naturligtvis chockad och mycket ledsen, men Marie och hon kommer överens om att hon packar omedelbart och åker upp till mig.

Under tiden bestämmer jag och Marie att åka över till mina föräldrar för att berätta.

Mötet med mina föräldrar går inte att återge i ord. Det var hemskt. De älskar mig över allt på jorden och har alltid visat mig det. Det gör mig så ont att göra dem så illa. Marie är ett fantastiskt stöd. Hon är beundransvärd och stiger i aktning för varje ögonblick som nu går. Mina gamla föräldrar tar det fantastiskt bra. De är ledsna men förvånansvärt starka. Jag kommer att beundra dem för det så länge jag lever, om det så bara är i ett par år till. * Mitt liv hänger nu på en skör tråd. Tråden utgörs av en benmärgstransplantation och bästa donatorer är mina systrar, har vi förstått. Därför ringer Marie till min ena syster, Ingrid, som bor på Geddeholms gård utanför Västerås, och ber henne komma över till vår lilla etta. Hon kommer efter ett tag och jag möter henne i dörren. Jag omfamnar henne och vi gråter hejdlöst tillsammans. Därefter berättar jag alltihop, med avbrott för gråtattacker.

Hon lovar att ställa upp som donator, om hennes benmärg passar.

Annemarie dröjer och Marie måste åka hem och ta hand om våra barn.

Ingrid stannar till Annmarie kommer. Vi upprepar proceduren och gråter i varandras armar. Ingrid åker hem och Annemarie och jag pratar oss till söms. Jag har fått starkt lugnande medel och somnar utmattad.

13

Livet med döden Lördagen den 25 september 1993 Dagen gick helt i sorgens tecken. Jag var så bedrövad och chockad att jag inte minns mycket av dagen. Telefon gick varm. Många vänner ringde och beklagade, chockade av det som hänt. Annemarie tvingade mig att gå ut på stan för att få något annat att tänka på. Det gick över förväntan. Vi dristade oss till att hälsa på min mamma och pappa som i denna svåra stund var så enastående storsinta att de välkomnade mig och min nya bekantskap.

Tänk er själva – ena dagen får ni ett besked om att er son ska dö och nästa dag kommer han och visar upp en ny ”fru”. De är 76 och 78 år gamla, det gör inte prestationen sämre. De tycker om Marie och har så gjort i 22 år, från det hon var 13 år. Sådana föräldrar finns det nog bara ett par av.

På kvällen gick vi på bio för att skingra tankarna. Det var svårt att koncentrera sig, men var säkert bättre än att sitta hemma och titta på väggarna i vår etta.

Söndagen den 26 september 1993 Marie ringde och undrade hur vi mådde. Hon föreslog att vi skulle åka ut och se Pontus spela fotboll. På så sätt kunde Marie få träffa Annemarie, som hon aldrig mött. Dessutom kunde Marie introducera Annemarie för barnen så hon inte blev hotfull för dem. Nog är det enastående storsint.

Vilken kvinna!

Annemarie var också stark som ställde upp. Kan inte ha varit lätt att träffa min fru, mina barn och hela fotbollslagets föräldrar samtidigt. Fotbollsföräldrarna tittade konstigt och vi tre hade riktigt roligt åt det. Marie tog Annemarie under armen och gick en promenad för att lära känna henne och för att bestämma vem av dem som ska vårda mig när, var och hur. Fantastiskt – jag har två kvinnor som är beredda att hjälpa mig fast på olika sätt – mitt i en provseparation. Marie och min andra Marie, Annemarie.

14

Det gick över all förväntan och barnen verkade inte alls chockade.

Pontus lag förlorade alla matcherna och det blev till att åka hem. Jag åkte i Annemaries bil och hade med mig en mobiltelefon som snart ringde. Det var Pontus som ringde från vår bil och ville varna Annemarie för att jag körde som en galning och undrade om hon kände mig så bra att hon var medveten om det. Otrolig kille. Jag skrattade gott.

Annemarie och jag åkte ut till min systers hus på Geddeholm. De var inte hemma, men det var systerdotter Maria och hennes nya kille, Magnus, som jag nu träffade för första gången. Stackars Magnus, vilken chock för honom. Han visade sig vara en superkille, som trots sin relativa ungdom fann sig otroligt bra och var mycket trevlig.

Mötet med Maria blev känsloladdat med många tårar. Maria är precis som jag mycket känslig av sig, men det gick ändå bra. Stackars Annemarie har nu träffat flera av mina släktingar under en dag och under mycket speciella omständigheter. På kvällen gick vi på ishockey, det blev en skön avkoppling. I lilla Borensberg där Annemarie bor finns inte mycket till hockey. Jag var dock mycket spänd under matchen. Jag skulle hem till min arbetskamrat och bästa vän sedan sju år, Helmer, och hans familj för att berätta vad som hänt. Jag och Helmer står varandra så nära som två vuxna bara kan, så det var mycket, mycket svårt. Ville att Helmer skulle få höra det från mig och inte på omvägar. Jag var så nervös att jag knappt kunde prata. Rösten svek mig flera gånger och jag grät floder. Det gjorde mig så ont att göra honom, hans fru Evy och dottern Ulrika, så illa. Jag mådde fysiskt illa.

Chocken förlamade dem. Helmer och jag, som skrattat oss genom de senaste sju åren och som planerat att fortsätta åldras och skratta oss genom livet. Som jobbar så jättefint ihop och som inspirerar varandra till att göra ett ännu bättre jobb i stadshuset, för de arma skattebetalarna.

Jag hade ytterligare ett syfte med besöket och det var att be Helmer berätta för mina kolleger och chefer på jobbet, för det mäktade jag inte med. Helmer skjutsade hem mig till ettan, där Annemarie tog över.

Måndagen den 27 september 1993 Vi gick på stan och var sedan ute på Västerås golfklubb och jag försökte lära Annemarie spela lite golf. Hon var mycket läraktig, som hon verkade vara i allt hon företog sig. Roligt tyckte jag, för den händelse vi skulle bli ett par på allvar, framöver – om jag får leva.

15

Tisdagen den 28 september 1993 Spelade golf med syster Ingrid och Annemarie var caddy. Även det gjorde hon bra. Så bra att vi blev bjudna på middag ute på Geddeholm.

Telefonen ringde en hel del när vi kom hem. Bland andra ringde Hasse Björk, en golfspelande bekant som vi träffade på golfbanan. Han ville höra lite mer hur jag mådde och uppmuntra mig. Han har egen erfarenhet av ganska svår sjukdom, så hans uppmuntrande ord betydde att jag mådde lite bättre. Alf Mattsson, stadens gatuchef ringde också. Han är en av stadens bästa chefer och definitivt en stor medmänniska. Fler sådana i organisationen och staden och dess personal skulle må mycket bättre.

Onsdagen den 29 september 1993 Jag var först hos psykologen på morgonen och pratade om varför jag känner som jag gör och varför Annemarie känner oro över att jag inte förmår lämna fru Marie och att hon själv bara förblir ”den andra kvinnan”. Vi var sedan på Ängsö och njöt av tystnaden, hösten och solen. På Ängsö golfklubb försökte jag ånyo lära Annemarie spela lite golf. Köpte en ny begagnad driver. Pratade med vännerna Classe, Bosse, Per, Anders Lif på VLT, Björn Eklundh som erbjöd sig vara barnvakt, Lena på Kentab samt kamrat Uffes Anne i telefon. Skönt att man har så många vänner. Jag kommer att behöva dem framöver.

Torsdagen den 30 september 1993 Annemarie åkte tidigt hem till sina barn och till sin katt. Jag talade med Marie, mamma och pappa i telefon. Cyklade hem, hämtade golfbagen och åkte ut till Ängsö för att spela en golftävling, Kentab Open. Jag spelade bättre än någonsin och hade 24 poäng ut, 6 under par. Tappade sedan men vann tävlingen. Blev ledsen när jag skulle hålla tacktal. Det blev för mycket för mig. Kent, som arrangerat tävlingen, förstod och hjälpte mig till bilen.

Väl hemma träffade jag barnen och Marie. Vi hade en trevlig kväll och Marie och jag hade ett mycket bra samtal. Jag lyckades somna och sov bra.

16

Fredagen den 31 september 1993 Gick upp med barnen, skjutsade min dotter Matilda till skolan. Därefter åkte jag till något som heter Vallbyinstitutet, för en konferens med mina arbetskamrater. Jag var mycket spänd inför detta första möte efter sjukbeskedet. Inledde med att berätta om min sjukdom för alla.

Det började bra men ganska snart grät jag och vissa av cheferna gjorde detsamma. En märklig och gripande situation, minst sagt. Jag bet dock ihop och fullföljde. Till allas lättnad, tror jag.

Konferensen gick därefter bra. Sedan hämtade jag dotter Matilda och skjutsade henne till en danskurs. Det var underbart att se henne, en liten levnadsglad sjuåring, ryckas med av musiken och dansa och leva. Jag grät utan att någon såg det.

Många ringde när jag kom hem. Barnen börjar undra varför så många ringer jämt. Ingela, en god vän, Per, Classe, mamma och flera andra ringde.

På kvällen kom min gamla glade festkamrat Classe över och hälsade på.

Vi umgicks först med barnen, tittade på TV innan de gick och lade sig.

Därefter pratade vi om sjukdomen. Innan Classe kom hade jag för första gången slagit upp leukemi i Bra Böckers lexikon, en vecka efter det att jag fått beskedet. Det var ingen munter läsning. Det stod bland annat att jag statistiskt sett hade tre år kvar att leva.

Det betyder att jag kan vara död inom ett år. Kan man tänka den tanken om sig själv? Sannolikt inte. Jag läste att de symptom jag nu uppvisar – ont under vänster revben, betyder att jag har en uppsvälld mjälte. Mjälten producerar vita blodkroppar, vilket är kroppens försvar. Det i sig betyder att jag haft sjukdomen och dödsdomen under lång tid och att sjukdomen befinner sig i ett ganska sent skede! Det står vidare att jag inte nu har något bra motstånd mot andra sjukdomar och att det ofta tar patienternas liv, innan själva leukemin gör det. Andra symptom är att man drabbas av aptitlöshet och viktminskning. Jag har minskat 10-15 kg det senaste halvåret – i tron att det berodde på min psykiska obalans, depression i samband med separationen med min fru. Viktminskningen har jag varit mycket glad för. Inte för att jag hade lidit av någon större övervikt, omkring 85 kg fördelade på 178 cm längd, utan för att jag trott att det skulle vara en konkurrensfördel när det gällde att behålla min fru.

Jag läser vidare att man tror att leukemi uppstod bland befolkningen efter atombomben i Hiroshima i Japan under andra världskriget. Det har med andra ord inte skördat sitt sista offer än – nästan 50 år efter kriget! Vad 17

betyder det för alla kärn- och atomvapenprov man nu genomför världen över? Cirka 800 fall av leukemi upptäcks i Sverige varje år, står det. Det är lika många som de som dör i trafiken varje år i Sverige. De som drabbas är vuxna, mest män, mellan 30 och 40 år, läser jag vidare. Det verkar stämma, jag är 37 år.

Avslutningsvis läser jag att det finns tre sorters leukemi – akut, kronisk lymfatisk och myeloisk leukemi. Sämst är att drabbas av akut leukemi, då kan man dö inom några månader. Näst sämst är min myeloiska där man kan leva i snitt tre år och bäst resultat har man uppnått med lymfatisk.

Varför i hela världen har jag inte fått lymfatisk? Varför har jag överhuvudtaget drabbats? I Västerås upptäcks bara ett par fall om året. Ett par!

Det betyder en eller ett par fall per 120 000 invånare. Vilken osannolikhet, skulle vilken statistiker som helst säga. Jag är statistiker, det ingår i civilekonomexamen, vilken jag läste mig till efter mycken möda och stort besvär för 15 år sedan.

Denna kväll är min älskade men provseparerande hustru i Stockholm på konsert, där Paul McCartney uppträder. Jag hoppas hon har det bra och inte tänker på mig eller våra problem. Under tiden lyssnar jag på en skiva med samme begåvade musiker, för att känna någon slags samhörighet.

Klockan är mycket men jag vågar inte gå och lägga mig med mina döds­ tankar, varför jag sitter uppe och skriver detta. Jag tänker redan på varför jag skriver, men tror att det har två syften. För det första skingrar det mina tankar och för det andra tror jag att det kanske kan bli till någon hjälp för dem som drabbas efter mig. Jag känner starkt att jag skulle vilja träffa någon som kunde berätta för mig hur det känns i en stund som den jag nu befinner mig i.

Jag försöker bestämma mig för att inte ge upp, utan att kämpa! Kämpa för mig själv, för mina barn och för min fru, mina föräldrar, mina syskon, vänner och för min nya kvinnliga bekantskap Annemarie, som gett mig så mycket. Jag funderar också över vad detta ska göra med mig som människa, hur det ska påverka mina relationer med alla dessa människor. Vad händer med relationen med Annemarie, som varit mig till sådan lycka?

Kommer det att föra min fru och familj närmare igen, vilket jag tidigare önskat – och därmed skapa ett irreparabelt avstånd mellan Annemarie och mig? Underbara, men samtidigt hemska tanke. Skuldkänslorna växer som en svulst inom mig.

18

Lördagen den 2 oktober 1993 Barnen väckte mig vid 08.30-tiden. I vanlig ordning vaknade jag i tron att jag var frisk, men fann i samma ögonblick att så inte var fallet. Känslan går bara inte att beskriva. Panik blandas med djupaste sorg. När jag väl vaknat gick jag upp och gjorde frukost åt oss alla tre.

Jag försökte vara glad och kärleksfull. Ge av mig själv till barnen då jag vet att de behöver det extra mycket nu när frun och jag har det som vi har det. Problemet är bara att det är så oerhört svårt att ge när man själv är i så stort behov av att få kärlek. Min fru har sagt att hon ska ställa upp till 100 procent nu. Undrar vad det innebär? Jag blir lätt självisk nu, det är nog naturligt, men jag måste komma ihåg att Marie, och till viss del även jag, hade kommit fram till att vi inte hade det riktigt bra tillsammans och att något måste göras.

Marie mådde nog sämst eftersom hon tog steget, men jag mådde heller inte bra. Annemarie är ett tydligt bevis, som jag träffade ett par månader innan Marie ville bryta. Jag får alltså ha tålamod och inte döma Marie.

Hon liksom jag måste få komma över chocken av sjukdomen och successivt växa in i ett nytt liv. Ingen vet idag vad det innebär.

Att vakna, känna dödsångesten välla över mig och få krama om en kvinna som älskar mig och kan trösta. Så var det när Annemarie var här de första sex dagarna. Att vakna ensam är obeskrivbart. Tankarna på den enkla utvägen, självmord, passerar. Paniken, ångesten, oron, ensamheten gör att magen värker och jag mår fysiskt illa.

Ingen kan förstå. Ingen! Jag hör folk säga att de förstår, men de är inte ens i närheten av det.

Varför, varför lever jag dessutom i en smärtsam separation? Det är ju i svåra situationer som den här man bäst behöver sin familj – och så har jag ingen, eller en familj i upplösning. Det kan inte bli jävligare. Aldrig!

Det har nu gått nästan 10 dagar sedan jag fick min dödsdom. De sex första tog Annemarie hand om mig. Hon lämnade barn, jobb, allt och åkte 20 mil för att ställa upp för mig. Det ska jag minnas så länge jag lever. Vilken insats. Måtte hon bli lycklig någon gång. Hon, om någon jag känner, förtjänar det. De flesta som ringer eller hör av sig på annat sätt säger att det kommer att gå bra, att jag ska rycka upp mig, att jag ska vara glad med barnen, att jag ska än det ena, än det andra. Annemarie lyssnar lyhört, deltar i sorgen och är mer ledsen än jag, vilket känns stärkande.

19

Det känns som om jag vill bli stark för att ta hand om henne, i stället för tvärtom. Det känns bra.

Hon har dessutom andra kvaliteter och förmåga att ge – ge i denna svåra stund, hon är beundransvärd. Hon visar sig bättre för varje gång jag träffar henne och ändå anar jag att sjukdomen kan komma att skilja oss åt.

Orättvist låter så banalt. Det är mycket värre än så. Eller så är det precis tvärtom – jag inser att min fru inte kommer mig nära, ens i en stund som denna och då blir det omöjligt för mig att fortsätta tro på oss.

Min psykolog har nog rätt, hon brukar ha det. Hon säger att jag inte ska fatta några beslut nu. Inga alls, bara vara, känna och följa min intuition.

Det är viktigt för att må bra. Jag ska inte tillfredsställa alla andra. Jag ska tillfredsställa mig själv och våga säga ifrån, våga säga vad jag känner. Det är svårt för mig eftersom jag alltid försökt vara lyhörd för andras uppfattning och synpunkter. Jag har alltid tyckt att det är ett fint drag. Det handlar om respekt för andra. Jag känner ändå inte att jag gjort avkall på min egen person och integritet. Jag uppfattar mig som stark och som en personlighet. Just nu måste jag nog ändå göra det. Särskilt när det gäller Marie och Annemarie. Det kommer att smärta en av dem eller båda, men psykologen säger att det är ärligare och den som älskar mig förstår och accepterar. Måtte hon ha rätt. Fan, jag vill inte såra någon. Jag vill vara snäll, glädja andra – och bli omtyckt.

Hur ska det gå ihop? Var mig själv, lyssna till den inre rösten, följ intuitionen. Ge inte upp. Jag kan, jag vill, jag ska!

Annemaries sex första dagar och nätter följdes av en natt då Marie sov hos mig i vårt hus. Hon somnade i vår dubbelsäng, men jag vaknade ensam, därför att hon hade bytt plats med Pontus, vår son, som var orolig. Efter detta har jag nu bott ensam med barnen i ett par dagar och nätter. Frun har varit på konsert och bott i Stockholm med kompisar, därefter i lägenheten. I natt ska hon sova här igen, för att barnen ska fotograferas i skolan imorgon och hon vill göra dem snygga i håret och klä dem.

Min intuition säger mig att allt det här är fel. Det känns inte bra. Det måste betyda något. Jag känner det starkt. Hon ställer upp, men mår inte bra. I skrivande stund är hon och tränar efter att ha sovit ut till kl 10.30.

Det behöver hon nog för att orka. Hon kommer hem till kl 15.00, just innan jag ska gå på ishockey. Egentligen borde jag gå och träna och börja bygga upp min fysik, så jag orkar stå emot sjukdomen och den hemska 20

behandlingen som följer. Men nu sitter jag här helt ensam med barnen, som jag inte har något tålamod med. Jag orkar inte med dem känner jag, inte som jag skulle vilja. Det är synd om dem. De kan ju inte förstå och de har ju inte gjort något fel. Arma barn.

Att vara ledsen – förkrossad är ett bättre ord, och inte få visa det, som med mina barn, är näst intill omöjligt. Man sprängs inifrån.

Jag kom på en bra liknelse när jag vaknade ensam i morse. Mitt liv har alltid ”gått som på räls”. Visst har det blivit yviga kurvor ibland, men det har gått tryggt och bra. Skolor, jobb, karriär, fru, barn, hus, bilar, båtar. Jag har varit frisk och dessutom fötts med en bra kropp, med anlag för att kunna utöva alla idrotter. Jag har nästan åkt tåg i första klass, kan man säga.

När beskedet om sjukdomen kom, kändes det som konduktören flyttade ut mig från resten av familjen i den trygga förstaklassvagnen till en plats framför loket. Nu känns det som om jag står på kofångaren framför loket, som rusar fram genom hösten i mycket hög fart mot okänt men dödligt farligt mål. Inne i loket kommer folk och hälsar på ibland. Det är mina syskon, som klivit fram och gör vad de kan nu. Det är massor av kompisar, arbetskamrater och andra som är där inne i det trygga loket.

Mina barn är också där. Det är hemskt att se dem där inne utan att riktigt kunna nå dem. Folk vill dessutom hålla undan dem från mig så de inte ska förstå hur farligt det är att stå framför ett tåg. Jag förstår det förståndiga i det, men det gör ändå oerhört ont. Min fru som är den som kanske skulle kunna lugna mig bäst inifrån loket, genom att vara närvarande och prata mig lugn, är inte närvarande så ofta, till följd av separationen. Hon hade ju inlett den redan när jag hamnade framför tåget, så det får jag ta.

Jag tror att var och en kan förstå ungefär hur jobbigt det är att slitas från sin familj i den trygga förstaklassvagnen, hur livrädd man är stående framför ett tåg och hur skönt det är att ha någon att tala med i loket som kan förklara hur rälsen kommer att svänga, hur man kan jobba på att stanna tåget, hur skicklig lokföraren är. Hur känns det när besökaren i loket säger att han eller hon måste gå? Man får panik och blir oerhört ensam framför tåget på den livsfarliga färden, 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan!

Samtidigt hör jag genom vindrutan att de förstår att jag är rädd. Jag hör också hur de säger att det kommer att gå bra. Det kan de säga, som står därinne i det trygga loket. De vet att de inte kommer att hamna framför tåget. Jag kommer att få stå där alldeles själv, tills tåget stannar eller tills jag ramlar av eller tåget kör på något och jag dör.

21

streckkod in h채r