9789186033606

© 2011 Författaren och Faun Förlag

Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Omslagsfoto Katarina Karlsson Tryck CO-print i EU, www.co-print.se ISBN 978-91-86033-60-6 www.faunforlag.se

Svartkostymen blev kvar på tåget Sanningar, skrönor och syndabekännelser

Stig Lång

Innehåll

När kossan kom till Konsum Träsktårar Slädfärden Flykten Spiken Plopp Två vilda ögon Danska vågor Rune Ryck Sången om liv och död Stigar till Elvis Stjärnhimlar och yllekalsonger Sammakko Fem Sputnik på raken Den gruvliga hämnden Dårars paradis Hack i skivan Man och pappa på riktigt Trasigt blir helt?

Oönskat möte På posten I Laestadius fotspår Återseendet Som han fått det berättat för sig Skor på drift Hem till byn

7 16 28 34 37 47 53 58 64 68 72 77 85 88 97 107 113 119 121 131 136 140 151 153 158 161

När kossan kom till Konsum

Bertil står hemma på gammelgårn med en pilgrimsfalk på sin vänstra axel. Han står alldeles invid stenen med den lilla runda gropen, den som ser ut som ett avtryck från någons finger före försteningen. Däri brukade en matsked hav dröja kvar efter regnet, till barnets stilla förundran.

Men nu är Bertil tio år och väntar otåligt och nervöst på den saktfärdige fotografen. Att han ska lyckas masa sig ut ur stugan med kameran, innan allt är för sent. Innan rovfågeln på hans skuldra ska hinna ledsna och flyga sin kos.

Fågeln hade tidigare den här sommaren blivit kidnappad av byns modiga storpojkar. Hade tvingats bort från sin trygga tillvaro högt uppe i en tall på andra sidan träsket. För endast fem kronor kom en av de tre skräckslagna ungarna att hamna hemma hos Bertil och hans storebror.

De skulle fortsättningsvis fungera som falkens beskyddare och fångvaktare.

Den lilla dunbollen med de vaksamt misstänksamma ögonen stängs genast in i en trång och obegriplig värld och blir serverad gammal grånad köttfärs, istället för färska aptitliga möss fångade av hans egen mor. Äntligen kommer så den stora dagen när det är dags för flygträning ute på ängen. Där får den halvtama falken dag för

dag pröva sina kuvade vingar i allt vidare luftfärder. Trots att Bertil innerst inne önskar att den ska vara klok nog att välja friheten, gläds han ändå varje gång den återvänder hem.

Men i den stund som fotograferingen till sist äger rum, vet han inom sig att falken snart ska lämna honom för gott.

Att den står där flygfärdig och beredd, redo att strax ta det definitiva språnget. Själv har Bertil inget annat val än att ännu några år bli kvar i byn och i den skola som dag för dag ska beröva honom på lusten och förmågan att flyga.

Farbror Oskar var den som höll i kameran som sen hängdes in i kallskrubben. Efter hans död, en kvarts sekel senare, lämnar Bertil in filmrullen för framkallning. Där, på ett suddigt svartvitt fotografi, tonar strax fram ett bortglömt ögonblick ur hans egen barndom. Den stolta pojken tittar rakt in i kameran och ser inte det minsta rädd eller osäker ut.

Bakom honom finns lagårn, stallet och gårdens övriga uthus, som en trygg och stadig mur. Alla var de resta av Bertils farfar, när tiden för honom var mogen och hans blick riktad mot en ljusnande framtid. De skulle sedan under ett antal år komma att pulsera av gårdens varma djur och människornas möda, deras flit och tro på arbetets välsignelse.

När Bertil fyllt tio har dessa en gång så nödvändiga utrymmen helt spelat ut sitt ursprungliga syfte. Numera nyttjas de mest som bollplank och till roliga lekar som Burken och Knutgubbe. Men även som effektiva gömställen för den som ibland behöver dra sig undan i ensamhet, i väntan på att skammens hetta ska falna och släppa sitt förlamande grepp.

Bertils farfar slapp vara med vid denna snöpliga nedrustning. Han har lämnat det strävsamma jordelivet redan när Bertil som liten parvel reser sig upp på vingliga ben för att påbörja den spännande utforskningen av sin närmaste omgivning, med alla intressanta uthus.

I hans barnsliga dagar pratas ännu råm, gnägg och grymtspråket på gården. Den årliga gödgrisen är alltid namnlös, eftersom han iallafall snart måste dö och det är svårare att svälja ner den som fått ett egennamn. Han syns ensam böka omkring i sin geggiga stia, dallrande av vitt julskinksfett som till största delen ska komma att hamna på fars tallrik.

Ty ingenting som går att äta får gå till spillo och knappt någon av alla människans synder är större än att slänga duglig mat. Ändå ska snart de, som utger sig för att vara klokare än Bertils far, komma och påstå att för mycket fett inte alls är bra, varken på grisar eller i fars mage.

Stjärna, Rosa och Blenda står ännu kvar i lagårn i sina bås. Och där på en liten träpall sitter Bertil många tidiga morgnar och väntar tålmodigt på att mor nån gång ska bli klar med mjölkningen. Han väntar på den skummande vita dryck som hon med fasta klämtag om spenarna och till kossornas lättnad med ett rytmiskt väsande ljud styr rätt ner i stävan som är fast förankrad mellan hennes lår.

En mugg fylld med spenvarm mjölk som strax ska avnjutas med en sockerbit i munnen, är det bästa Bertil kan tänka sig i den arla morronstunden.

Men förändringens kraftiga vindar blåser och snart ska Stjärna, Rosa och Blenda vara borta, lagårn och de tre båsen 10

stå där kalla och övergivna. Tryggvarma barndomsdofter ska obevekligen spädas ut till en diffus overklighet för den som inte var där. Ändå, som om inget hänt, vaggar byns sista levande kor ute på sin gröna äng. De är lyckligt ovetande om den nya tidens obevekliga intrång och idisslar, med dumklok uppsyn, obekymrat vidare på sina saftiga grässtrån. Som om kossorna på fullaste allvar tror att de för all framtid ska fortsätta att förbli en självklar del av byns identitet.

Det känns inte alls naturligt att gå ända till andra änden av byn för att köpa mjölk, när man varit van att få den från egna kor. Ändå blir det obevekligen Bertils måstetur ibland, att med motvilliga och fördröjande steg knata iväg bortåt byvägen med mjölkhämtarn dinglande i ena handen, då inga protester i världen hjälper.

I storköket hemma hos störst och sistbonden, han som äger de där sista korna och har sitt herresäte där i den andra änden av byn. Här råder den sortens gudfruktighetstystnad som gör det svårt att andas för en sån som Bertil. Allt som hörs härinne i deras kök är den stora väggklockans tickande, ackompanjerad av ljudet från husbondens stilla gnekande i den svarta gungstolen efter arbetsdagens slit.

Fromma fruntimmersögon följer under kvävande tystnad varje krampkliv som Bertil tar längs sitt långa gatlopp över de breda golvplankorna. Måste ända fram till långbänken, där ordlös utväxling av mjölkhämtare ska äga rum.

Från långbänken återstår ändå den värsta prövningen av dem alla. Han ska lyckas ta sig tillbaka till dörren utan 11

att snava och spilla ut det nymjölkade innehållet över hela köksgolvet. När han lycklig och lättad är framme vid sitt mål, kommer till sist de där obligatoriska orden från husbonden, som alltid måste sägas precis innan Bertil hinner smita ut genom porten.

– Hälsa Guds frid till familjen!

Med den grova rösten vibrerande i ryggen lyckas Bertil med att knysta fram ett svagt…

– Jo. Befrielsens tid för honom och hans gelikar infinner sig samma dag som kossan kommer till Konsum. Äntligen ska han slippa gå den långa gruvsamma vandringen, med mjölkhämtarn i ena handen. Som en extra glad belöning tycker han att drycken från Konsums apparat smakar bättre, nu när han blivit äldre och inte längre uppskattar den spenvarma sorten. Dessutom är den goda köpesmjölken helt befriad från alla äckliga gräddklumpar. De, som trots hans mors desperata vispande, jämt brukade flyta upp till ytan, precis när glaset skulle föras till munnen.

Ingen vill längre ha bondens mjölk och snart körs, helt oförstående, de allra sista korna bort från byn. De stolta hässjorna, som fram tills nu varit perfekta gömställen och tillflyktsorter för tjuvrökare och hånglande par, är snart ett minne blott. Men så en dag, likt små miniatyrer av Egyptens pyramider, gör de bängliga mjölktetrorna sitt minst sagt kluvna intåg i folkhemmet. Bertil hoppas att Gud vill förlåta far för alla svordomar som han utgjuter över all dyrbar 12

dryck som går till spillo vid hanteringen av dessa omöjliga förpackningar.

Det är sommaren 1959. Farbror Oskar tittar precis i det här ögonblicket ut genom köksfönstret och råkar få syn på Bertil och falken på gården utanför. Den oväntade synen väcker nånting slumrande till liv i honom. För ovanlighetens skull tycker han att det är lönt att idas knata fram till den lilla kallskrubben i köket och plocka ner den nästan oanvända kameran från sjutumsspiken, som den hänger på.

Farbror Oskar själv, skulle nästan aldrig komma att fastna på några fotografier, då han av någon dunkel vuxenanledning som Bertil inte kunde begripa sig ett dugg på hade valt att leva sitt liv utanför lyckliga familjeporträtt.

– Han var gammelgoss redan som barn, brukade hans far säga med en lätt nedlåtande ton, som Bertil inte alls uppskattade.

Som om Oskar ändå hade all tid i världen går han som vanligt sakta och noggrant tillväga, innan han är klar med sina förberedelser. Under tiden hinner Bertils kropp och knopp belägras av den där myrkrypande olustkänslan som alltid infinner sig när mor bums behöver prova och nåla upp hans nya byxor. Fast han är mitt uppe i leken och inte alls har tid.

I efterhand tänker Bertil att det nog var rena rama turen att falken iddes sitta kvar där på hans axel, så länge som det

13

behövdes innan hans farbror sent omsider kom sig för att trycka på den magiska knappen.

Efter förrättat värv, och troligen ganska så nöjd med sitt ovanligt spontana infall, hänger Oskar åter in kameran på spiken i kallskrubben i köket. Där i mörkret ska den länge och tyst ruva på sin lilla hemlighet. Ty efter att inspirationen kommer över farbror Oskar den här sällsynta gången, så ska han aldrig så länge han lever finna det lönt att idas gå fram till skrubben och plocka fram kameran igen.

När Bertil är fem år flyttar han med far och mor och storebror in i det nya huset, på andra sidan vägen, välsignat med inomhusklosett och badkar. Då får farbror Oskar ta över den gamla stugan. Under vinterhalvårets långkallmörkdagar, vistas hans farbror nere i gammelstugans kök enbart för att koka sitt kaffe och tillaga sin enkla måltid. Annars kurar han ihop sig i ett rum på övervåningen iförd dubbla blålångkalsonger och senare får han ett par varma yllekalsonger från mors nya stickmaskin. Extravärme strömmar ur ett par små elektriska element med rödglödgande ståltrådar som flammar till varje gång en dammtuss seglar in där. Ibland innan den värsta kylan ännu krupit in i väggarna, kan Bertil ha turen att få bevittna det hastiga eldskenet från någon överlevande insekt som råkar hamna på fel kurs.

Bertil ser ofta utifrån sin farbror sitta däruppe vid fönstret sugande på sin pipa. Han vet att pipan är stoppad med Tigerbrand, som är Oskars favorittobak. Ensamheten ser

14

alltid som sorgsnast ut när Bertil iakttar den så där på håll.

Då smyger sig lite extra lessenhet in i hans bröst utan att han kan hejda det. Han tycker inte att nån ska behöva bo så där, alldeles själv.

Ruben Larsson som brukade hjälpa folk i byn med deklarationer och annan besvärlig pappersexercis, hade en tid innan det var dags, blivit uppringd av farbror Oskar. På hans begäran och önskemål hade Ruben så uppfört ett lagenligt och noggrant testamente.

Bertil ska ärva allt jag äger, står det med maskinskrivna bokstäver i testamentet som han håller i sin hand, en tid efter farbror Oskars bortgång. Papperet är undertecknat med hans darriga, näradödenhandstil.

Bertil hade många år tidigare lämnat byn och flyttat söderut.

Men till hans förvåning fortsatte med jämna mellanrum breven från hans farbror att dimpa ner i brevinkastet. De berättade med få ord om ett annat slags liv, där en talgoxes joxande utanför fönstret eller en rävs snokande runt vebon kunde te sig viktigare än alla världsnyheter.

Mellan raderna kunde han höra storlommens vemodigt entoniga rop över det kvällsstilla Grundträsket. Påminde honom om en annan verklighet, där tystnaden erbjöd en möjlighet att höra och se.

Orden i breven var smärtsamt provocerande för Bertil som vid den här tiden var totalt vilsen i själen och rädd för

15

sina egna hjärtslag. Och som alltid bar vita piller i fickan, för säkerhets skull.

Arvet: Åttifyratusen kronor i kontanter. Sparade pengar från honom, som i förtid lämnat arbetarbaracken vid Järnverket i Luleå, där Bertil förstått att Oskar aldrig trivdes.

Han längtade alltid därifrån och flyttade hem för gott flera år innan pensionen inföll. Han framlevde återstoden av sina dagar hemma i byn, på enklast möjliga vis.

Förutom pengarna lämnade han efter sig en röd motorcykel av märket Husqvarna 125 kubik. Och kameran hängde kvar på spiken i kallskrubben.

16

Femårige Bertil sitter där upphöjd och viktig på pakethållaren bakom mors mjuka rumpa och njuter.

Fast han nyss råkat svälja en spik inne i bagarstugan inför ögonen på en hel hop förskräckta tanter. Sjukstugan ligger fem kilometer grusväg bort på mors röda Monark. Av mors stränga varningsrop förstår han att spikolyckan är ingenting mot om han trasslar in sina fötter i cykelhjulet. Kanske blir de vridna tvärsom som hos den svartklädda gumman i morfars by? Hon som går med fötterna bakochfram.

Bertil tycker synd om henne, som hela tiden måste gå baklänges. Bertils eget barndomsuniversum finns i Överkalix i byn som ligger inklämd mellan två träsk.

Stig Lång berättar om flykten till andra sidan träsksket, från byn till Dårars paradis i söder i en senapsgul Saab V4. Författaren har under många år varit verksam som dramalärare och pedagog i Mälardalen.

streckkod in här