9789186033330

© Författaren och Faun Förlag 2012 Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Porträttfoton: Christer Undfors, David Karlsson Omslagsbild Siewert Carlsson Tryck Bording AB, Borås ISBN 978-91-86033-33-0 www.faunforlag.se

Siewert Carlsson

som om det fanns en strand saklighetens mystik i Ulla Olins poesi

Ulla Olin var min företrädare som litteratur- och skrivarlärare på Sörängens folkhögskola när jag kom till skolan 1989. Vi arbetade sedan under många år tillsammans med och för Poesifestivalen i Nässjö. Mötet med Ulla och hennes diktning blev min främsta inspiration till att fördjupa mig inom poesin.

Vi blev goda vänner och jag fick glädjen att tillsammans med Ulla ställa samman och redigera hennes sista diktsamling, Oförklarligt lysande, och samlingsvolymen Vid en isrand.

Ullas styrka och integritet som människa lärde mig värdet av självrespekt, att ha tilltro till sitt eget ärliga uppsåt och att se sitt eget värde. Det är grunden för att också rätt kunna värdera och våga vara ärlig också inför andra människor.

Ulla lärde mig mycket, inte främst som lärare utan som en god vän. Inte genom att predika eller lägga ut texten men genom att vara ärlig mot sig själv och uppriktig mot mig.

Lärdomar för livet. Tack Ulla.

Siewert Carlsson

I n nehå l l Ett liv av diktning En sen upptäckt Det finlandssvenska arvet Poesidebut och krigsutbrott Kärlek, arbete och poesi Konst och kvinnoliv Kris och genombrott De rätta orden Döden som förlösare Mellan solen och döden Försök till testamente Ett leende över gråberget Ekfraser Ikoniska dikter Levandets mod Som om det fanns en strand En mystikers bilder Traditionell och modernist Diktens drivkrafter Sökandet efter de rätta orden Kvinnobilder och bildkonster

Det riktigt svåra Gåtfull utan hemligheter Litteratur och övriga källor

s8 s 11 s 13 s 17 s 26 s 36 s 43 s 48 s 51 s 59 s 64 s 68 s 75 s 81 s 84 s 89 s 95 s 98 s 104 s 111 s 115 s 118 s 122 s 124

Ett liv av diktning

”Det var en bestämd flicka, med studentmössa på huvudet”, sade Bertel Appelberg, förlagschef på Söderströms förlag. Flickan hade just överlämnat ett handskrivet manus till en första diktsamling.

Det var vår i Helsingfors och året var 1939. ”Det är ju snyggt skrivet”, berömde han, och lovade besked om högst två veckor. Längre skulle hon inte behöva vänta.

Appelberg antog hennes manus och den ödesmättade krigshösten debuterade Ulla Olin, nitton år ung, med diktsamlingen Vårbrytning. Fyra diktsamlingar och en akademisk examen senare flyttade hon till Sverige. I Lund mötte hon Nils Gustaf Nilson, gifte sig och födde barn. Som lärare och sedan också rektorska på Sörängens folkhögskola, utanför Nässjö, fick hon allt mindre utrymme för poesin, men hon fortsatte att skriva. År 1989 utkom diktsamlingen Inte nu men nu och Ulla Olin utnämndes av landets ledande litteraturkritiker till en av samtidens främsta diktare.

Ulla och Nils Gustaf tog 1987 initiativ till Poesifestivalen i Nässjö. Under festivalen ledde hon kurser i poesiskrivande och i Nässjös kulturhus skulle hennes elever läsa egna dikter inför publik. Många darrade inför uppgiften och en ung flicka bleknade betänkligt. ”Du tänker väl inte svimma?” Ulla såg den unga poesiflickan stint i ögonen.

Nej, poesiflickan svimmade inte. Av pur förvåning eller chock läste flickan klart och tydligt sin dikt och Ulla kunde gå vidare i programmet. Ullas nyktra och osentimentala syn på tillvaron smittade av sig med en lugnande inverkan. Det är nu inte hela världen om man lyckas eller misslyckas med det ena eller det andra.

”Mitt i bråten bilden av flickan/som i sin ungdom levde av böcker” skrev hon i dikten ”Kompost”, ett självporträtt. Ja, dikten blev tidigt ett verktyg för att hantera livet och dess mysterier.

I en självbiografisk berättelse ”I fjol på Rosavillagatan” skriver Ulla om ett övergrepp, som starkt kom att påverka hennes liv. Hon var inneboende hos sin släkting Ida Nyström i Helsingfors.

Allt äger rum under en middag, ”då knivarna borde ha avväpnats”. Redan före hugget har väggarna i den skumma hallen kommit närmare. Men ”I ett sista försök lyfter sig taket, och en blåaktig zeppelinare glider förbi. Det går med ens att samtala, att tala förbi varann. Det går för Flickan att tala för mycket”. Som en avrättning kommer angreppet från Idas inne­boende väninna, ”Bolagisten”. Flickans prat tystas brutalt.

Utåt sett upphör gråten. Inuti börjar djupfrysningen. Så småningom upphörde gråten av utmattning och av ensamhet. Men den var inte utgråten, inte borttorkad och tröstad. Längst inne fanns den kvar, under dagar och veckor tills den slutligen inte kändes som gråt utan som ett tomrum. Och i det tomrummet ekade det: Kom inte hit, kom inte hit! ”Här ska inte gråtas mer, inte en tår. Här ska inte heller skrattas.”

Flickan är lika beslutsam som Ibsens Brand. Hennes beslut handlar om att göra sig onåbar. ”Hon tänkte stanna. Om det så kostade att hon blev förvandlad till en isstod.” Hon flyr inte från denna svåra miljö, hon stannar enbart för den högst märkvärdiga skola som hon har fått möjlighet att gå i, den som får henne att växa.

Om tomhet skrev Ulla Olin många år senare i dikt­samlingen Dröm om viktlöshet: Tomheten är mera full än tom den är full av sin tomhet Och har ingen plats kvar för vare sig gråt eller glädje I den tomhet som ”är mera full än tom” rymdes allt som var för svårt att känna. Där fanns drivkraften till ett helt liv av diktning. Ulla Olin var litterärt aktiv ända fram till sin bortgång år 2008.

10

En sen upptäckt

Först under 1980-talets sista år uppmärksammades Ulla Olin av ”de stora kritikerna” i de svenska rikstidningarna. Det var en senkommen upptäckt som kulturredaktionerna gjorde. Ulla Olin hade redan utgivit tio diktsamlingar. Hon hade sedan debuten 1939 i Helsingfors omsorgsfullt uppmärksammats i Finland men i Sverige mer i notisform. Uppvaknandet blev därför abrupt och skuldfullt konstaterade Torsten Ekbom 1990 i Dagens Nyheter att ”tydligen kan sådant ske att stora författarskap förbigås under decennier”.

Det var i en antologi med modern finlandssvensk lyrik, utgiven 1987 av Bo Carpelan och Claes Andersson, som Ekbom först mötte Ulla Olins poesi.

För att överhuvudtaget bli observerad så måste man bo i Stockholm eller ha försänkningar där – det är Ulla Olins slutsats av den svenska tystnaden kring hennes diktning fram till det publika genombrottet 1989-90. ”Jag blev inte mycket recenserad, verkligen inte”, konstaterade hon i en intervju 1999.

Av de namnkunniga kritikerna i svensk press var det vid mitten av 80-talet endast dansken Poul Borum, som upptäckt Ulla Olin.

Han ansåg att hennes under 1986 utkomna diktsamling Vintertvätt nog var den bästa svenska diktsamlingen 1986. En orsak till den orättvisa behandlingen av Ulla Olin är just hennes kristallklarhet, gissade Borum, och prisade hennes dikter som alla färgade av samma starka och kloka personlighet.

Ulla Olin publicerade 16 diktsamlingar, två utgåvor av valda dikter, medverkade i antologier och publicerade ett mindre antal dikter i andra sammanhang. Hennes poesi höjdes till skyarna av eniga kritiker, sedan de väl upptäckt hennes storhet. Hon belönades med Pär 12

Lagerkvist-priset 1991 och fick Ferlin-priset 1992. Jönköpings läns landstings kulturpris, Nässjö kommuns kulturpris, Nässjömedaljen och Hallpressens kulturutmärkelse, Hallpriset, är andra belöningar.

I nyinrättade Smålands Akademi invaldes Ulla Olin 1993.

Trots uppskattning och stort intresse för hennes diktning saknas omfattande arbeten om Ulla Olins poesi. Hennes poesi från genombrottet fram den sista diktsamlingen, Oförklarligt lysande, 2002, har däremot ingående behandlats av litteraturkritiker och andra i recensioner och kulturartiklar. Essäer och reportage har publicerats i tidskrifter och tidningar, i radio- och TV-program har Ulla Olins poesi presenterats och hon själv porträtterats.

Ulla Olin citerar, i en text om diktning, R R Eklund: ”I dikten gäller det väl slutligen endast att vara. Att vara som människa.

Alla andra kvalifikationsgrunder äro av andra rang. Och diktens formalprincip är: att förnimma och vara övertygad om vikten av denna usla existens, om dess fortbestånd och uppgift.”

Ulla Olin berättade att diktandet kan fungera som ett slags utforskande av döden. Men genom dikten kan även annat nå upp till ytan. ”Genom att skriva blir man medveten om vad det är som man känt.”

Drivkraften framtvingar skrivandet, det kan också bli en bearbetning av och i viss mening bot för de upplevelser som åstadkommit denna drift att skriva. ”Det talas ju om poesi som terapi – det tycker jag är alldeles sant.

Kan man skriva är man sin egen terapeut – och behöver inte kasta ut några dyra pengar på sådant.” När Ulla Olin 1991 intervjuas om sin långa diktargärning beskriver hon sitt arbete med poesin som ett halvt sekels existentiell grundforskning.

13

Det finlandssvenska arvet

En biografisk teckning av Ulla Olin gjordes 1985 av Hilding Sallnäs, i Småländskt och öländskt. Några författarporträtt. Sallnäs, som skrivit läroboksklassiker i litteraturkunskap och inkännande essäistiska skildringar av svenska författare, var under många år rektor för Sörängens folkhögskola, företrädare till Ulla Olins make, Nils G Nilson. Sallnäs har tecknat Ulla Olins bild, ett porträtt av en person med stor integritet, allvar och ett stort konstnärsskap.

Ulla Olin var finlandssvenska men levde merparten av sitt liv i Sverige. Intrycken och upplevelserna av kultur, natur och människor i två nordiska länder har präglat hennes författarskap. Hon föddes i Tenala i Västra Nyland, där fadern var jordbruksinspektor.

Ulla Olin var sommarbarn, född i augusti månad 1920 på Boijes sjukhus i Helsingfors. Första barnet, Maria, hade mamma Gunni fött drygt ett år tidigare i hemmet, Olsböle gård i Tenala, med hjälp av ackuschörska. Efter några år flyttade familjen till Juus gård i Esbo socken, ett kronohemman med anor från Karl XI:s indelningsverk, som man till en början arrenderade. Dottern Birgitta kom till världen och 1927 fick Ulla en lillebror, han döptes till Carl-Henrik.

Ulla Olin växte upp i en kultiverad miljö. Mamma Gunni hade sångarglädje och när hon själv bildat familj kom hon och maken med i byns sångkör. De sjöng därhemma också. ”Sången lyfte dem nästan en tum över golvet”, skrev Ulla i en dikt om föräldrarna.

Hemgården och hela den då ännu lantliga Esbo-trakten har betytt mycket som inspirationskälla för Ulla Olins poesi. Det finns i en av hennes tidiga diktsamlingar, Mörk ligger jorden, från 1943, en dikt som heter just ”Sång till Esbo”. De första dikterna skrev hon åtta år gammal.

14

Fadern, Lennart Olin, var intresserad av socknens angelägenheter och kommunal förtroendeman. Modern Gunhild var uppvuxen i folkhögskolemiljö, hennes föräldrar, Robert och Olga Rostedt, startade år 1891 Finns folkhögskola i Esbo. Robert Rostedt hade sitt kall i folkhögskolan och hängav sig åt sitt arbete med framgång.

Men han drabbades av tuberkulos och dog redan 1894. Olga Rostedt stannade kvar på skolan som lärare och husmor. År 1899 blev diktaren Arvid Mörne rektor på Finns folkhögskola och verkade där ända till 1911. Olga Rostedt blev god vän med både honom och hans hustru Signe Mörne och själv var hon kvar på skolan till sin död 1927.

Mormodern Olga fängslade dotterdottern Ulla, vilket framgår av en biografisk skildring av morföräldrarna, Olga och Robert Rostedt.

Två folkhögskoleöden, som Ulla publicerade 1991, dels av en poetisk skildring av mormodern.

Olga Rostedt var en radikal kvinna med kristen pliktkänsla.

Modern Gunhild kom att växa upp i folkhögskolemiljön med sin mor, som redan 1894 blivit änka. Ullas mor växte in i en miljö präglad av Ellen Keys och Carl Larssons stilideal. Politiskt var det en dramatisk tid i Finland, med förryskning och oro, 1904 mördades den ryske generalguvernören Bobrikov.

Som åttaåring sattes Ulla i skola i Helsingfors. Där blev hon inneboende hos en släkting, Ida Nyström, och elev i nystartade Tölö svenska samskola, vardagligt kallad Zilliacuska skolan. Det var en skola med revolutionerande arbetsmetoder, med elevaktiviteter i olika former och med världshändelserna på schemat. Under skoltiden på 30talet kom hon i kontakt med de finlands­svenska tjugotalsmodernisterna som Björling, Parland och Diktonius. D H Lawrence och Hagar Olsson blev andra läsupplevelser, av sinsemellan mycket skilda slag. ”Jag läste de tidiga författarna, Björling, Parland, de kom på besök i skolan. Södergran träffade jag aldrig, hon dog så tidigt.

Hemma läste vi Arvid Mörne, han var vår huspoet”, berättade Ulla Olin, intervjuad av Elisabet Norin i Sörängsboken. 2009. Vidare i intervjun: 15

”Vad betyder det finlandssvenska?” ”Allt.” ”Vad är viktigast?” ”Språket.”

Efter studentexamen som sjuttonårig fortsatte Ulla Olin sina studier vid universitetet i Helsingfors och blev filosofie magister. I ämnet litteraturhistoria undervisade då – utom professorn, Gunnar Castrén – tre docenter. Den förste var diktaren Arvid Mörne, som föreläste i finlandssvensk, finsk och svensk litteratur, den andre var Emil Zilliacus, som föreläste om grekisk poesi och kultur, diktare också han. Den tredje var Hans Ruin, med ämnen som dikt- och konstpsykologi. Det var tre män med stark personlig utstrålning och Ulla besökte flitigt deras föreläsningar.

Hon fördjupade sig i Arvid Mörnes poesi i en uppsats betitlad Folkmålsord och arkaismer i Arvid Mörnes diktning. Arbetet blev uppskattat och Ulla fick ett av Svenska statens stipendier för studerande i nordisk filologi. Det gav henne möjligheten till ett studieår, 1946, vid Lunds universitet, ett år som skulle komma att avgöra hennes fortsatta liv. Det var under året i Lund hon träffade sin blivande man, Nils Gustaf Nilson. Han studerade också litteratur och nordiska språk i Lund och de förenades i sina intressen. Ulla hade kontakt med Litterära studentklubben och hon publicerade dikter i den litterära kalendern Vox. Ulla återvände till Finland under 1947-48 för att arbeta på Schildts förlag som korrekturläsare och språkgranskare. Hon arbetade under lång tid tillsammans med Elmer Diktonius med översättningen av Alexis Kivis Sju bröder. Hennes uppgift var att hjälpa Diktonius till ett ledigt svenskt språk så att Kivis verk skulle kunna uppskattas av en rikssvensk publik.

På nyåret 1949 flyttade Ulla Olin, som nygift, för gott till Sverige.

Då hade hon fått fem diktsamlingar utgivna i Finland, den sista av dem med en delupplaga på Bonniers.

16

Hon blev lärare lärare vid Sörängens folkhögskola, rektorska 1967 och blev en drivande kraft som lärare och bibliotekarie på skolan. Litteratur, svenska och konst var hennes arbetsområden.

Senare tillkom film- och teaterhistoria, när man på Sörängen 1975 startade en estetisk linje.

Ulla Olin verkade under många år inom Smålands Författar­ sällskap och Nässjö konstförening. Ulla och hennes man Nils G Nilson var initiativtagare och drivande krafter när Poesifestivalen i Nässjö startades 1987, ett sedan dess årligen återkommande stort evenemang med uppläsningar, skrivarkurser och poesiseminarier.

Sin förbindelse med Finland upprätthöll Ulla Olin på skilda vis.

Hon medverkade i den finlandssvenska tidskriften Nya Argus och en period som litteraturrecensent i Hufvudstadsbladet, den mest betydande svenskspråkiga dagstidningen i Finland.

17

Poesidebut och krigsutbrott

Redan 1939 debuterade Ulla Olin, nittonårig, med diktsamlingen Vårbrytning. Den första samlingen följdes av ytterligare tre under 40talet. 1941 kom Verklighetens idyller, 1943 utkom Mörk ligger jorden och 1945 publicerades Tillblivelsedag. Man kan säga att de första samlingarna innebar övning och förberedelse. Det finlandssvenska modernistiska arvet från Södergran och Björling är tydligt.

Det vilar tungsinne över denna tidiga femrading, ”Pessimism” i Vårbrytning: Allt är vått av regn, gatlyktorna speglar sig avlånga i blankvåt asfalt.

Träden är trötta och gamla.

Regntunga moln släpar sig över hustaken och själva hösten är tröstlöst gammal.

Kärleken till det enkla, vardagsnära i hembygden och naturen bryter igenom i de tidiga dikterna; här i dikten ”Sång till Esbo”, Mörnes vardagston känns igen.

Under en sommars höga, välvande himmelstak blir bygdens jordiska strävan självfallet, enkelt rak.

Ingenting överflödigt får rum i den.

Livet är verk och möda.

Ron kommer i skymningen.

18