9789185903450

Du och jag och Selma Elin Pettersson

Förlag: Bokförlaget K&R 2015 bokforlaget.kr@telia.com www.bokforlaget-kr.com Omslagsillustration: Kajsa Berglund Layout: Moa Olsson Tryck: Förlagstryckeriet Vitterleken ISBN 978-91-85903-45-0 Copyright © Elin Pettersson

2

Prolog Jag kan inte ordagrant berätta vad som hände. För ärligt talat vet jag inte själv. Jag minns att vi hade bråttom. Jag minns det klingande ljudet och bommarna som sakta gick ner. Utan att se dig för smet du under. Innan jag hann blinka var du borta. Tåget kom och släpade dig med sig, ut ur mitt liv.

Har du sett någon dö? Har du sett livet rinna ut ur någon du älskar? Har du saknat någon så mycket att du tappat bort dig själv?

Det har jag.

3

Kapitel 1 Jag cyklar men det känns som om jag flyger.

Det susar i öronen och ögonen tåras. Små droppar rinner ut längst med mina tinningar för att landa i mitt röda hårfäste. En flod skapad av vinden. Det är fredag. Inte vilken fredag som helst, utan fredagen som i första dagen på höstlovet.

“Kan du fatta att vi är lediga i tio dagar?” ropar Elsa där hon cyklar bredvid mig. Tio dagar. Det är 240 timmar, 14 400 minuter, längre än så orkar jag inte räkna. Jag har ju lov! Just nu känns det i alla fall som en evighet innan vi måste återvända till tonårens fängelse.

“Höstlov!” ropar jag tillbaka. Bara ordet får mig att le.

Elsa ger upp ett lätt skri. Till en början hörs det knapp men samtidigt som farten ökar, stiger volymen i hennes röst.

Högre och högre. Det är ett frihetens rop. Jag faller in i min bästa väns skrik och tillsammans låter vi som Ronja Rövardotter. Jag tittar på Elsa där hon sitter på sin rostiga damcykel. Hon skrattar och hennes blonda hår står upp som en gloria runt hennes huvud. Vi har likadana dunvästar på oss men hennes är röd och min beige.

Det finns dagar jag tror att jag skulle dö om jag inte hade Elsa. När ser på henne ser jag mig själv. Inte för att vi är direkt lika till utseendet. Hon är hela sex centimeter längre än mig – vi mätte oss hos skolsyster förra veckan. Hennes hår lockar sig fint över axlarna. Hon har långa, smala ben som slutar i något för stora fötter. Hennes blå ögon ramas in av korta, vackert täta, mörka ögonfransar och när hon ler lutar mungiporna lätt neråt istället för uppåt, som om hon bar på en spännande hemlighet. Jag däremot är bara 1,56 meter. Mina ben är något för korta i proportion till min över-

4

kropp. Mitt röda hår är långt och spikrakt. Inte en suck till liv. Mitt ansikte är fullt av fräknar. Jag avskyr dem.

Så även om jag och Elsa inte direkt är lika som bär, vill jag tro att hon är min tvillingsjäl. Hon förstår mig bättre än någon, kanske bättre än jag förstår mig själv. Jag minns en gång i lågstadiet. Vi spelade spökboll på gymnastiken. Jag och Elsa var i samma lag. Gymnastiksalen, som då kändes stor som en slottssal, är inte ens en fjärdedel av gymnastiksalen vi svettas i nu, på högstadiet. Vårt lag var på väg att förlora. De flesta hade blivit till spöken och stod nu och hejade på andra sidan salen. Så kom en boll flygande mot mig. Jag hoppade snabbt undan för att inte bli träffad samtidigt som Elsa försökte få tag på bollen. Vilken krock det blev! Jag flög bakåt och landade på ryggen. Mitt huvud smällde hårt i det gamla trägolvet och på något vis bet jag mig själv i tungan. Inte ett litet lätt bett, nej, jag kunde känna undertänderna med mina framtänder. En ofrivillig piercing. Blodet forsade ur min mun. Det såg ut som om du spydde blod fick jag höra efteråt. Elsa kunde inte sluta gråta.

Hon skakade i hela kroppen och bad om ursäkt tusen gånger.

“Det gör inget. Det var en olycka”, lugnade jag henne där jag stod med ansiktet över ett handfat i flickornas omklädningsrum. Jag minns än idag kontrasten, de blodröda dropparna mot det kritvita porslinet.

“Var inte orolig”, sa Ingeborg, vår mulliga, terrierliknande fröken. “Tungan är den muskel i kroppen som läker snabbast.”

Lite senare frågade jag Elsa varför hon gråtit så mycket.

Kanske hade hon också slagit sig. Hon svarade att det hade gjort ont i henne att se att jag hade så ont. Då insåg jag att vi var sammanlänkade på något speciellt sätt. Jag förstod precis vad hon menade. På samma sätt som hon upplevt min smärta hade jag känt hennes oro och förtvivlan.

5

“Hur tror du att det gick för dig på kemiprovet?” frågar jag samtidigt som vi parkerar cyklarna framför ingången till Elsas hus. Det är ett vitt tegelhus med röda trädetaljer. Väldigt sött. Som taget ur en historia man hörde när man var liten. Framför huset står ett krokigt äppelträd som om somrarna ger små, hårda äpplen. Nu har trädet tappat nästan alla sina löv. Det står där naket och väntar på att vintern skall svepa in det i sitt täcke. En kråka kommer flygande och landar på den översta grenen. Den flaxar med armarna och ger ifrån sig ett högljutt kraxande som bryter förortens slumrande tystnad.

“Vet inte och jag bryr mig faktiskt inte. Vi har ju lov!

Kom Emma!”

Utanför ytterdörren väntar katten Molly på att bli insläppt.

“Hon vill säker ha mat”, skrattar Elsa.

Molly är den största katt jag någonsin sett. Hon har samma kroppsvolym som tre katter tillsammans. Jag lovar!

Framifrån ser hon ut som en pälsboll på två ben. Vi släpper in Molly och slänger våra dunvästar på hallgolvet. Det luktar på ett speciellt sätt hemma hos Elsa. Det är svårt att sätta ordet på vad det är. Jag drar in ett djup andetag genom näsan – en blandning av te, tvål och tantblommor. Det är nog en av de bästa dofterna jag vet. Hemtrevligt och tryggt.

“Vill du ha något att dricka, te?” undrar Elsa samtidigt som hon fyller på Mollys matskål.

“Gärna”, svarar jag och virar av mig halsduken.

“Vet du vad det bästa med att ha höstlov är?” frågar jag där vi en stund senare sitter och blåser på vårt te. Radion spelar lågt i bakgrunden.

“Att vi slipper göra läxor”, försöker Elsa.

“Nej, det bästa är att vi slipper alla idioter i klassen. En vecka utan tjafs, dumma kommentarer, dålig stämning och konstiga blickar.”

6

“Det är sant”, instämmer Elsa.

Vår klass måste vara den värsta klassen genom tiderna, fylld av IQ-befriade killar och självupptagna tjejer. Allt handlar om att synas och höras mest. Vara poppis. I våras åkte Elsa på influensan och var borta från skolan i över en vecka. Jag trodde allvarligt talat att jag skulle gå under.

“Utan dig skulle jag inte klara mig”, säger jag och Elsa höjer sin mugg till en skål.

“Detsamma du”, säger hon och vi slår ihop våra turkosa tebaljor.

“Hur går det till?” undrar jag medan Elsa blandar kortleken noggrant.

Vi har druckit upp vårt te och kakfatet är tomt. Molly har kurat ihop sig på en fårfäll som ligger utbredd på den lilla köksbänken i rummets kortända. Dags för en tupplur efter maten. En låg, blekgul eftermiddagssol är på väg att försvinna bakom grannens tegeltak. Pelargonerna i fönstret bildar långa skuggor på väggen i köket.

“Det är inte så komplicerat egentligen”, svarar Elsa. “Du kan fråga vad som helst men det måste vara en ja- eller nejfråga. Om kortet du väljer visar sig vara rött är svaret på din fråga ja, om kortet är svart betyder det nej. Fattar du?”

Jo, visst förstår jag.

“Fråga något!” uppmanar Elsa och ser förväntansfull ut.

Hennes händer formas kring kortleken. Naglarna är målade i en grönglittrig färg som börjat flagna bort. Jag funderar.

Vad vill jag ha svar på?

“Kommer jag att bli godkänd på kemiprovet?” försöker jag. Elsa ser missnöjd ut.

“Ok, en bra fråga att värma upp med men lite mer spänning vill vi väl ha?”

Jag drar ett kort ur kortleken och vänder sakta upp det.

Hjärter knekt. Jag ler. Godkänd. Kemi är inte mitt starkaste ämne. Tidigare idag hade vi ett prov på syror och baser. Ty7

värr gick det inte så bra. Elsa är däremot grym på kemi. Hon är nog bra på det mesta när jag tänker efter. Enligt hennes spådom blev jag godkänd. Hoppas verkligen att det stämmer. Jag tar emot kortleken från Elsa. Hennes tur att ställa en fråga. Jag kuperar leken, breder ut den som en solfjäder och väntar spänt. Elsa ler. Hennes uppspärrade ögon lyser.

“Vem kommer dö först av oss? Nej, vänta. Det är ju inte en ja- eller nej-fråga. Kommer jag att dö före Emma?” Jag rynkar pannan och kollar nervöst på Elsa. Vill vi verkligen veta det? Elsas gröna naglar fingrar på leken. Hon tar lång tid på sig. Känner på varje kort som om hon väntar på ett tecken från högre makter. En tryckt känsla lägger sig över det lilla köket. En tung suck hörs från Molly i hörnet. Så drar Elsa kortet längst ut på vänster kanten. Håller det gömt i handen i några sekunder och vänder sedan dramatiskt på det. Ruter nio. Rött – ja. Elsa kommer dö före mig. Elsa skrattar när hon ser min förskräckta min.

“Inte förrän jag är minst hundra. Alla i min släkt trillar av pinn sent. Gammelmormor blev 102. Hon kommer överleva oss alla, sa mamma jämt. Så en sommarkväll somnade hon framför sin lilla TV-apparat och vaknade aldrig mer”, berättar Elsa och den kusliga stämningen släpper. Jag andas ut. Min tur att fråga något. “Är någon kär i mig?”

Elsa klappar händerna.

“Nu börjar det likna något”, säger hon nöjt och sträcker fram korten mot mig. Mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag vet en person som jag önskar vore kär i mig. Mer än allt annat.

“Dra ett kort!” halvskriker Elsa och rycker mig ur mina tankar. Jag blundar och drar ett kort. Svart. Nej. Nej, ingen är kär i mig. Det visst jag ju redan så varför blir jag då så besviken? Elsa slänger korten i bordet.

“Det här är bara strunt. Kom så hittar vi på något annat.

Ska vi baka en kladdkaka?”

8

En klassisk Emma och Elsa-kladdkaka är inte inne i ugnen längre än tio minuter, helst bara fem. Ju kladdigare desto bättre. Det slutar oftast med att vi tar varsin sked och äter direkt ur formen. Det går ändå inte att skära några bitar, allt bara rinner ihop.

9

Kapitel 2 Det är sjätte dagen på höstlovet. Jag vaknar långsamt, blinkar bort nattens konstiga drömmar och masar mig ner till nedervåningen där mamma och pappa sitter och äter frukost.

Det luktar gott av nybryggt kaffe och rostat bröd.

“Hur har du sovit gumman?” frågar pappa och tittar fram bakom morgontidningen. Han bär sin urtvättade, gröna morgonrock som han burit varje morgon så länge jag kan minnas. Den utstrålar trygghet på ett sätt som endast gamla saker och invanda rutiner kan göra. Jag gäspar till svar och stoppar ner två mackor i brödrosten. Pappa jobbar med aktier. Jag vet inte exakt vad det innebär, trots många ingående försök från hans sida att förklara.

“Tänk dig att det här mjölkpaketet är ett företag. Vanligt folk, som du och jag, kan köpa en liten del i företaget, en aktie, och på så vis äga en del av mjölkpaketet. Om affärerna går bra stiger värdet på vår del och om det går dåligt sjunker värdet. Du kan köpa och sälja aktierna på en slags marknad, en börs. Kanske vill du investera pengar i den här osten eller flingpaketet där borta. Mitt jobb går ut på att välja om vi ska investera i osten, mjölken eller flingorna.

Förstår du?”

“Jag köper gärna några skivor ost, tack. Finns det te på börsen?”

“Inte köper, gumman. Investerar.” “Åh, kan man bara få äta lite frukost?”

Mamma är polis. Det är lättare att förstå vad hon pysslar med under dagarna. Inte lika abstrakt som aktier och börsmarknader.

“Har du packat klart, Emma? Vi måste åka om 30 minuter om vi ska hinna i tid”, säger pappa och viker ihop morgontidningen.

10

“Kom igen, jag fattar inte varför jag inte kan få stanna hemma själv. Det är ju bara två nätter”, säger jag för tusende gången samtidigt som bröden flyger upp ur rosten.

“Emma, vi har ju redan pratat om det här. Det blir väl kul att bo hos farmor och farfar över helgen.”

Mamma och pappa skall åka till London för att fira sin bröllopsdag. Jag insisterar på att få stanna hemma själv men mina vilda övertalningsförsök går uppenbarligen inte hem.

Istället ska jag sova hos farmor och farfar. Det gör egentligen inte så mycket, förutom att jag inte får träffa Elsa på några dagar. Farmor lagar god mat och farfar har alltid intressanta historier att berätta.

Efter en stressig packningshistoria, inkluderande många rop och flertalet ruscher upp och ner för trappan till tvättstugan, rullar vi in på uppfarten till mina farföräldrars stora, gula villa.

“Titta där sitter farmor på kökstrappan och röker igen”, påpekar mamma och stänger av motorn. Farmor fimpar snabbt och vinkar åt oss. Hon har tjuvrökt så länge jag kan minnas. Det är en hemlighet som egentligen inte är en hemlighet för hela släkten vet om den. Pappa säger att det är bäst att spela med och låtsas som ingenting. Mamma tycker att farmor beter sig som en löjlig tonåring. Jag bryr mig inte.

Ibland när ingen ser snor jag åt mig en cigarett som jag och Elsa senare smygröker upp bakom hennes garage. Det är äckligt som bara den men det är inte för smaken vi röker.

Det är för spänningen, risken att bli påkommen och känslan av att göra något förbjudet. Det liksom pirrar i hela kroppen.

Jag funderar på om det är värt att försöka få med sig en cigarett hem samtidigt som vi stiger ut ur bilen för att hälsa på farmor.

“Hej på er. Hinner ni in på en kopp fika innan flyget?”

“Tyvärr mamma. Vi har lite bråttom”, svarar pappa och ger farmor en snabb kram.

11

Farfar stapplar ner för yttertrappan på osäkra ben. Han bär säckiga snickarbyxor med oljefläckar på. Byxorna hålls uppe av breda hängslen som spänner över en rödrutig skjorta. På fötterna bär han som alltid träskor. De här skorna får ni begrava mig i, brukar han skoja.

“Hej Luckis!” säger farfar och lyfter upp mig i sin famn.

Han luktar sågspån och rakvatten. Luckis har han kallat mig så länge jag kan minnas. Historien bakom det smeknamnet har jag hört tusen gånger men sen är det också en av mina favoriter.

“Det var en sensommarkväll. Du var inte mer än två-tre år gammal, Emma. Hade nyligen lärt dig gå för egen maskin och snubblade omkring på dina knubbiga ben. Vi brukade stå på balkongen och titta på luftballongerna som landade på fältet framför huset. Du greppade tag om balkongräcket och glodde med stora ögon och öppen mun på de flygande bollarna i glada färger som passerade över våra huvuden. Så plötsligt tog du tag i mitt ben och vände ditt runda, lilla ansikte mot mig. Fajfaj, luckalong, sa du och pekade upp mot himlen.” Sedan den dagen har han kallat mig för Luckis.

“Det är viktigt att man vispar sockret och äggen pösiga. Då blir kakan luftig och fin.” Farmor inspekterar resultatet i bunken och viftar med handen. “Lite till, Emma.”

Farfar sitter vid köksbordet och lägger patiens.

“Låt henne inte köra med dig, Luckis” Helgen hos farmor och farfar passerar snabbt. För snabbt.

Snart är det dags för mig att återvända till tonårsfängelset.

Jag försöker njuta av de få dagar som är kvar men en krypande känsla av oro har redan börjat sprida sig i magen.

När sockerkakan är färdiggräddad dekorerar farmor och jag den med vit glasyr. Glasyren rinner ut och bildar ett vacker, randigt mönster. Till kakan kokar vi kaffe i farmors gamla

12

kaffebryggare. Den ger ifrån sig ett pipande ljud när kaffet är färdigt.

“Berätta om hur det var att växa upp efter kriget farfar”, ber jag och skivar upp en till bit kaka. ”Det var fattigt må du tro. Det billigaste och för det mesta enda köttet man kunde hitta var kyckling. Vi hade en egen lite hönsgård och jag var ansvarig över att ta kål på fjäderfäna. Varje gång jag närmade mig, spred sig paniken bland hönorna, som om de visste att något var i görningen.

Efter att ha jagat ifatt den utvalda grep jag tag om benen på den, svingade runt den några varv, innan jag tog tag om yxan och högg av huvudet. Ibland sprang hönan runt några varv, utan huvud. Det såg bra konstigt ut må du tro.”

“Hur gammal var du då farfar?” undrar jag.

“Kanske åtta–nio år och sedan dess har jag varken ätit höna eller kyckling. Det tar emot förstår du.”

Jag lyssnar på farfars berättelse och för stunden glömmer jag att lovet snart är över. Jag glömmer skolan, kemiprovet och gymnastiklektionen på måndag.

På kvällen ringer jag till Elsa. Hon svarar inte. Jag försöker igen lite senare, efter att vi traditionsenligt druckit vårt kvällste, men får inte tag på henne. Hon skulle inte hitta på något speciellt över helgen så jag kan inte begripa var hon tagit vägen. Jag skriver ett sms innan jag somnar.

“Hej E, hur är läget? Jag har lyckats få tag på en cigg :) Saknar dig! Ses imorgon kväll vid busken som planerat?

Kram och god natt /E.” I mörkret ser jag två små ögon, långt borta, som snabbt växer sig större och större. Ett starkt strålkastarljus närmar sig. Något eller någon är på väg mot mig. Jag försöker backa men snubblar på en stock som sitter fastspänd mellan två metallskenor. Snart är det för sent. Ett tjutande ljud skär genom mörkret. Jag vaknar med ett ryck. Pannan är blank av 13

svett och lakanen har skrynklat ihop sig runt mina ben. Jag sätter mig upp i sängen och lyfter bort håret som klistrat sig i nacken. Jag behöver luft. Jag tänder den lilla lampan med röd sammetsskärm som står på nattygsbordet och går för att öppna fönstret. Jag ser ut över trädgården samtidigt som jag skjuter upp fönstret. Det är nästan kolsvart där ute men i skenet från lampan ser jag någon stå där. Ljust hår och en röd väst – Elsa! Jag ska precis till att ropa men då är hon försvunnen. Såg jag i syne? Varför skulle Elsa stå i min farmor och farfars trädgård mitt i natten? Jag stänger snabbt fönstret och kryper ner i sängen. Plötsligt känns rummet kallt och otäckt. Jag försöker somna om men kan inte sluta att tänka på vad som precis skett, vad jag sett eller kanske inte sett. Morgonen därefter vaknar jag ändå, så på något vis måste jag ha somnat. Nattens händelse känns nu mer som en dröm. Kanske var det bara en dröm. Min hjärna spelar upp händelseförloppet om och om igen. Den röda västen, det blonda håret, den tomma blicken. Såg jag verkligen Elsas ansikte eller är det något min hjärna skapat i efterhand, likt en fantasi? Kanske var det rentav farmor jag såg stå och tjuvröka i trädgården. Jag bestämmer mig för att så var fallet. Lugnad av denna tanke klär jag på mig och går ner för att äta frukost.

“Har du sovit gott, Luckis?” frågar farfar och häller upp te till mig.

“Ah”, gäspar jag och slår mig ner vid frukostbordet.

Ingen idé att berätta om nattens händelser. Jag vet ju knappt själv vad eller vem jag såg stå där ute i trädgården.

“En smörgås?” farmor sträcker fram brödkorgen och jag väljer en limpskiva.

Frukost hos farmor och farfar är den bästa frukosten. Det serveras alltid starkt te med honung och mjölk, limpa täckt av ett tjockt lager smör och honung och vid sidan av assietten ligger det en tjugolapp att köpa godis för. Det spelar ingen roll om jag sedan länge slutat köpa lördags14

godis, på samma sätt som jag sedan länge slutat tro på tomten eller påskharen. Tjugolappen ligger där precis lika säkert som att jultomten dyker upp den 24 december. Det är konstigt men på något vis skänker det en trygghet, att veta att saker och ting inte förändras, att farmor och farfar fortfarande serverar starkt te, att farfar fortfarande bär samma gamla träskor och att farmor fortfarande tänder en cigarett i smyg då och då.

“Vad känner du för att hitta på idag, Emma?” undrar farmor.

“Jag tror jag vill ta mig en promenad ner till sjön”, svarar jag med munnen fulla av limpa.

“Då är det bäst att du klär dig ordentligt, det verkar bli regn.”

Jag får låna farmors långa, gula regnrock och något för stora gröna, gummistövlar och ger mig ut i höstvädret.

Farfar har tagit sig en tupplur efter frukosten och farmor löser korsord samtidigt som hon lyssnar på radion. Det skränar klassisk musik ur den lilla bandspelaren och i bakgrunden tickar väggklockan långsamt, som om någon stoppat ett tuggummi i dess urverk. Tiden tycks alltid gå så långsamt hos gamla människor... Och på kemilektioner, tänker jag samtidigt som jag styr stegen ner mot sjön.

Mamma och pappa ska hämta mig senare ikväll och imorgon börjar skolan igen. Den gråmulna himlen ovan tycks samspela med stämningen i mitt sinne. Jag vill inte tillbaka till skolan. Jag blickar ut över den lilla sjön. Ett ungt par med en hund passerar men tycks inte lägga märke till mig. Jag böjer mig ner, tar upp en sten och kastar den mot sjöns grå yta. Stenen bryter vattnets stillhet, bildar små ringar som växer sig större och större för att därefter försvinna. Blankt igen, som om ingenting hänt. Förra sommaren badade jag och Elsa här. Vi simmade ut till flotten och övade på att dyka. Jag ser framför mig hur Elsa sträcker upp händerna över huvudet, tar sats och dyker i. Inget 15

magplask, nästan inget stänk. Så graciöst. Då var det soligt och varmt. Stranden var fylld av människor i solhattar och färgglada badkläder. Smältande glassar och skrikande barn.

Nu är här helt tyst, öde. Vid sandbrynet ligger en punkterad badboll, annars är spåren av sommarens glada aktiviteter som bortblåsta. Jag vill inte tillbaka till skolan, tänker jag igen och kastar ytterligare en sten i sjön.

Jag iakttar och väntar min tillvaro är en orättvis evighet igår såg jag en glimt av ditt leende idag är jag borta igen när vardagen är försvunnen finns endast evigheten kvar han hånler åt min ständiga värk förföljer mig i sällskap av min skugga med lätt ironi i blicken diagnostiserar de mig analyserar min otillräcklighet ibland lyckas jag smita undan ett misslyckat försök att få tiden att gå sen står de där tillsammans igen min skugga och evigheten

16