9789185873623

Centurion simon scarrow

översättning niklas törnlund

historiska media

Centurion 2.indd 3

09-02-06 11.49.56

den romerska armén – legionerna och hjälpkohorterna

Kejsar Claudius soldater tjänstgjorde i två typer av enheter: legionerna och hjälptrupper (eller auxiliärtrupper) som Tionde legionen och Andra illyriska kohorten, vilka förekommer i denna roman.

Legionerna var den romerska krigsmaktens ryggrad. Med sin bemanning av romerska medborgare var de tungt beväpnade, välutrustade och underkastade ett hårt och brutalt träningsprogram.

Förutom sin funktion som den romerska militärmaktens vassa egg användes legionerna även till omfattande ingenjörsprojekt som väg- och brobyggen. Varje legion hade en nominell styrka på cirka fem och ett halvt tusen man. Dessa var uppdelade på nio kohorter som bestod av vardera sex centurior med åttio man (inte hundra, som man skulle kunna tro) samt ytterligare en, första kohorten, som var dubbelt så manstark som de andra och betrodd med uppgiften att försvara den sårbara högerflanken i slaguppställningen.

Till skillnad från legionerna rekryterade hjälpkohorterna sina soldater från provinserna, och dessa garanterades romerskt medborgarskap efter avskedet om de överlevde mer än tjugo års tjänst.

Romarna hade inte något högklassigt kavalleri eller missiltrupper, som bågskyttar och slungkastare, men eftersom de var praktiskt lagda hyrde de istället in många av dessa specialiteter till hjälptrupperna. Dessa var lika professionella i fråga om utbildningens

9

Centurion 2.indd 9

09-02-05 15.20.14

uppläggning, men deras utrustning var enklare och solden lägre.

Deras plikter begränsades till garnisonstjänst och polisiära uppdrag i fredstid, och insatser som spejare och lätta trupper under fälttåg, där deras främsta uppgift var att binda upp fienden på plats så att legionerna kunde kasta sig över bytet. Hjälpkohorterna var vanligtvis sammansatta av sex centurior, även om det fanns en del större kohorter som Andra illyriska, vilken även hade kavalleri. I aktiv tjänst slogs hjälpkohorterna ofta samman med legionerna till brigader.

I fråga om rang stod både legionernas och hjälptruppernas centurior under befäl av en centurion, med en optio som ställföreträdande. Kohorter kommenderades av högre centurioner i legionerna och i hjälpkohorterna av en prefekt, vilken ofta var en mycket erfaren centurion från legionerna som befordrats. Legionerna stod under befäl av en legat med en stab av tribuner, unga adelsmän på väg att skaffa sig sina första militära erfarenheter. När en armé grupperades var befälhavaren oftast en person med erkänd militär kompetens som utvalts av kejsaren. Denne man hade ofta andra befattningar, som ett regionalt guvernörskap i fallet Cassius Longinus, en av personerna i denna berättelse.

10

Centurion 2.indd 10

09-02-05 15.20.14

I

Medan skymningen sänkte sig över lägret spanade kohortens befälhavare från krönet av klippan ner mot floden. En dimslöja låg över Eufrat och flodbankarna på båda sidorna. Den nådde ända upp över topparna på träden som växte utmed floden och liknade den mjuka buken på en orm som ringlade fram genom landet. Tanken fick håren på centurion Castors rygg att resa sig.

Han drog ihop manteln över bröstet och med kisande ögon spejade han bort mot landet som bredde ut sig på andra sidan Eufrat: parthernas land.

Det hade gått över hundra år sedan det romerska väldet först kom i kontakt med partherna, och ända sedan dess hade de bägge imperierna varit inbegripna i ett dödligt spel om kontrollen över Palmyra, trakterna öster om den romerska provinsen Syrien. Nu, när Rom höll på förhandla fram en nära allians med Palmyra, hade dess inflytande spridit sig till Eufrats stränder alldeles vid gränsen till det gamla fiendelandet. Det fanns inte längre någon buffertstat mellan Rom och Parthien, och få betvivlade att den pyrande konflikten inom kort skulle flamma upp till öppna fientligheter.

Legionerna borta i Syrien hade redan börjat förbereda sig för fälttåg när centurionen och hans mannar marscherade ut genom Damaskus portar.

Tanken gjorde än en gång centurion Castor förbittrad över de order han mottagit från Rom om att leda en kohort hjälptrupper genom öknen långt bortom Palmyra, för att anlägga en fästning här vid klipporna ovanför Eufrat. Palmyra låg åtta dagsmarscher 11

Centurion 2.indd 11

09-02-05 15.20.14

västerut och de närmaste romerska soldaterna var förlagda vid Emesa, sex dagsetapper bortom Palmyra. Castor hade aldrig känt sig så utlämnad i hela sitt liv. Med fyrahundra man befann han sig vid rikets yttersta ände, posterad på en klippa med uppdraget att speja efter minsta tecken på ett parthiskt anfall över Eufrat.

Efter en utmattande marsch över den ofruktbara, steniga öknen hade de slagit läger nära klippan och börjat bygga den fästning som de skulle bemanna tills någon ämbetsman i Rom möjligen fick för sig att sända avlösning. Under marschen hade kohorten stekts i solen under dagarna och nattetid kurat ihop sig i sina mantlar medan temperaturen föll som en sten. Vattnet hade ransonerats strängt, och när de slutligen nådde den stora floden som skar genom öknen och bevattnade den bördiga halvmåne som omgav stränderna, hade hans mannar rusat ner i vattnet där det var som grundast för att släcka sin törst. I vild yra hade de skopat upp vatten till sina spruckna läppar innan officerarna hann hindra dem.

Med sina tre års tjänstgöring i Tionde legionens garnison vid Cyrrhus, med dess utsökta välbevattnade trädgårdar och alla de köttsliga njutningar en man kunde önska sig, betraktade Castor sin tillfälliga postering med växande bävan. Kohorten stod inför utsikten att tillbringa månader, kanske år, i detta fjärran hörn av världen. Om ledan inte tog kål på dem skulle partherna säkerligen göra det. Det var därför centurionen hade drivit på sina soldater att börja arbeta på fästningen så fort de fann en plats på klippan med god utsikt över vadstället nedanför och Parthiens böljande slätter på andra sidan. Castor visste att ryktet om den romerska närvaron skulle nå den parthiske kungens öron inom några dagar, och det var livsviktigt att kohorten byggde upp starka försvarsställningar innan partherna beslöt sig för att gå i strid mot dem. I åtskilliga dagar hade auxiliärerna slitit med att jämna till marken och lägga grunden för den nya fästningens torn och murar. Sedan hade man hastigt huggit till de stenblock som fraktats med vagn från de omgivande klipputsprången till byggplatsen. Stödjemurarna var redan midjehöga och utrymmet mellan dem fyllt med grus och schaktmassor, och när centurionen i det bortdöende ljuset lät blicken glida över platsen nickade han belåtet. Om ytterli12

Centurion 2.indd 12

09-02-05 15.20.14

gare fem dagar skulle försvarsverken resa sig tillräckligt högt för att de skulle kunna flytta in lägret bakom fortets murar. Sedan skulle de kunna känna sig säkra för partherna. Men till dess skulle mannarna få slita varje timme som dagsljuset tillät.

Solen hade gått ner för en stund sedan och bara en svag bård av rödbrunt ljus sträckte sig ännu längs horisonten. Castor vände sig till sin närmaste man, centurion Septimus. ”Dags att sluta för idag.”

Septimus nickade, fyllde lungorna med luft och kupade handen vid munnen och röt ut ordern över byggarbetsplatsen. ”Kohort! Lägg ned arbetet och återvänd till lägret!” Överallt kunde Castor se de diffusa silhuetterna av trötta soldater som travade upp sina hackor, spadar och flätade korgar, innan de tog upp sina sköldar och spjut och lunkade bort och formerade sig i led utanför öppningen där huvudporten skulle uppföras. Medan de sista rättade in sig började det blåsa upp från öknen, och när Castor kisade mot väster såg han en tät, böljande massa som stadigt närmade sig. ”Sandstorm på väg hitåt”, muttrade han till Septimus. ”Bäst vi tar oss ner till lägret innan den slår till.”

Den andre nickade. Septimus hade tjänstgjort på den östra fronten under största delen av sin bana, och han visste mer än väl hur snabbt man kunde mista orienteringsförmågan när man uppslukades av den kvävande, sträva sanden som piskades upp av vindarna som svepte över dessa trakter. ”Lyckostarna i lägret har sitt på det torra.”

Castor drog på munnen. En halv centuria hade lämnats för att vakta lägret medan kamraterna slet med arbetet uppe på klippan.

Han kunde se framför sig hur de redan drog sig tillbaka in i vakttornen, i lä för den bitande vinden och sanden. ”Nåväl, låt oss sätta fart på mannarna.”

Han beordrade framåt marsch och soldaterna började traska nerför den slingrande stigen som ledde till lägret, en dryg mil* från fästningsplatsen. Vinden ökade när himlen fördunklades över * Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 478,5 meter. Övers. anm.

13

Centurion 2.indd 13

09-02-05 15.20.14

landskapet, och soldaternas mantlar fladdrade och smällde när de tog sig nerför den stenströdda leden från klippan. ”Ingen plats man kommer att sakna, centurion”, brummade Septimus. ”Hur länge kan avlösningen tänkas dröja? Mannarna och jag har varma nattkvarter som väntar i Emesa.”

Castor ruskade på huvudet. ”Ingen aning. Jag är lika angelägen som ni att komma härifrån. Allt hänger på situationen i Palmyra, och på vad våra parthiska vänner bestämmer sig för att göra åt den.” ”Förbannade parther”, spottade Septimus. ”De där avskummen ska alltid ställa till det. Det var väl de som låg bakom det där som hände nere i Judeen i fjol, eller hur?”

Castor nickade och mindes upproret som hade blossat upp öster om Jordanfloden. Partherna hade försett rebellerna med vapen och en liten styrka beridna bågskyttar.

Det var enbart tack vare en tapper insats av garnisonen i fortet Bushir som rebellerna och deras parthiska allierade hade hindrats från att uppvigla hela Judeen mot Rom. Nu hade partherna vänt uppmärksamheten mot oasstaden Palmyra – en livsviktig länk i handelsrutterna österut och en buffert mellan det romerska kejsardömet och Parthien. Palmyra var i stor utsträckning självstyrande och var mer av ett protektorat än ett lydrike. Men kungen av Palmyra började bli gammal, och de rivaliserande medlemmarna av hans hushåll intrigerade för att ta över tronen. En av de mäktigaste av Palmyras prinsar hade inte stuckit under stol med sin önskan att slå sig ihop med Parthien, om han skulle bli den nye härskaren.

Castor harklade sig. ”Det är den syriske guvernörens sak att se till att partherna håller tassarna borta från Palmyra.”

Centurion Septimus höjde ett ögonbryn. ”Cassius Longinus?

Tror ni han är kapabel till det?”

Castor var tyst ett ögonblick och övervägde sitt svar. ”Longinus är kapabel att hantera det. Han är ingen kejsarlakej – han har ärligen förtjänat sin befordran. Om han inte kan besegra dem på diplomatisk väg så är jag säker på att han sliter dem i stycken i strid, vad det anbelangar.” ”Önskar jag delade er övertygelse, centurion.” Septimus ska14

Centurion 2.indd 14

09-02-05 15.20.14

kade på huvudet. ”Enligt vad jag har hört var Longinus snabb att ta till fötterna senast han var i knipa.” ”Vem sa det?” fräste Castor. ”Jag hörde det av någon officer i Bushirgarnisonen. Longinus var tydligen i fästningen när rebellerna dök upp. Guvernören satt i sadeln och försvann snabbare än ett Suburafnask länsar ens börs.”

Castor ryckte på axlarna. ”Han hade säkert sina skäl.” ”Det hade han nog.”

Castor vände sig mot sin underordnade med en grimas. ”Hör nu här, vi har annat att göra än att lusgranska guvernören. Särskilt inom hörhåll från mannarna. Så behåll det för er själv, är det förstått?”

Centurion Septimus snörpte på munnen ett ögonblick och nickade sedan. ”Som ni vill, centurion.”

Kolonnen fortsatte nerför sluttningen, och när vinden växte i styrka svepte den första sandvirveln över stigen. Inom några ögonblick hade det omgivande landskapets konturer helt utplånats och Castor saktade farten för att förvissa sig om att han fortfarande ledde sina soldater på rätt väg till lägret. Med axlarna uppdragna bakom sköldarna gjorde de sitt bästa för att skydda sig från de sandiga vindstötarna. Efter ett tag planade stigen ut när de nådde foten av sluttningen. Fortet var bara ett litet stycke bort men doldes av sanden och det annalkande mörkret. ”Nu är det inte långt kvar”, muttrade Castor för sig själv.

Septimus hörde honom. ”Bra. Det första jag ska göra när jag kommer till mitt tält är att rensa strupen med en klunk vin.” ”En utmärkt idé. Någonting emot om jag gör er sällskap?”

Septimus skar tänder vid denna oförutsedda begäran, och dystert ställde han in sig på att dela den sista plunta han fraktat genom öknen från Palmyra. Han harklade sig och nickade. ”Ett rent nöje, centurion.”

Castor skrattade och dunkade honom i ryggen. ”Utmärkt! När vi kommer tillbaka till Palmyra är den första omgången min.” ”Tack för…” Septimus stannade plötsligt tvärt och spanade längs med stigen framför dem. Sedan höjde han handen för att signalera halt.

15

Centurion 2.indd 15

09-02-05 15.20.14

”Vad står på?” sa Castor med låg röst där han stod bredvid sin underordnade. ”Vad är det?”

Septimus nickade mot fästningen. ”Jag såg något alldeles framför oss. En ryttare.”

Båda officerarna spanade in i den virvlande sanden, men trots att de hade alla sinnen på helspänn kunde de inte urskilja någon, vare sig till häst eller till fots, bara de suddiga fläckarna av de förkrympta buskar som växte på bägge sidor om stigen. Castor svalde och tvingade sina spända muskler att slappna av. ”Vad exakt såg ni?”

Septimus sneglade på honom med ilsken min, medveten om sin överordnades skepsis. ”Jag lovar, centurion. En ryttare. Cirka femtio steg framför oss. Sanden skingrades ett tag och jag såg honom, bara precis ett ögonblick.”

Castor nickade. ”Är du säker på att det inte bara var en synvilla?

Det kan ju ha varit någon av de där buskarna som rörde sig.” ”Det var en häst, det såg jag. Tydligt och klart. Jag svär vid alla gudar. Däruppe framför oss.”

Castor skulle just till att svara när bägge männen urskiljde ett svagt metalliskt klingande mitt i vindens tjut. För en soldat var ljudet omisskännligt: svärd som korsades. I nästa ögonblick hördes ett kvävt rop, sedan var allt åter endast vind. Castor kände blodet isas i ådrorna när han vände sig till Septimus och talade med dämpad röst. ”Meddela de andra officerarna. Ställ upp truppen i tät formation utmed stigen. Gör det tyst.” ”Ja, centurion.” Septimus saluterade och gick för att skicka ordern bakåt i ledet. Mannarna spred ut sig på bägge sidor om stigen och Castor tog några kliv i riktning mot fortet. Ett nyckfullt vindkast gjorde att han fick en skymt av vakthuset och, hopsjunken mot träverket, en kropp som späckats med pilar. Sedan skymde en sandslöja sikten mot lägret igen. Castor backade tillbaka mot sina män. Auxiliärerna stod på ett fyra man djupt led tvärs över vägen med sköldarna högt uppe och spjuten framåtriktade medan de oroligt spanade mot lägret. Septimus väntade på sin befälhavare framför centurians högra flank. Bredvid dem höjde sig sluttningen i ett virrvarr av klippor och undervegetation.

16

Centurion 2.indd 16

09-02-05 15.20.14

”Såg ni något, centurion?”

Castor nickade och väntade tills han stod bredvid den andre officeren innan han talade med låg röst. ”Lägret har blivit attackerat.” ”Attackerat?” Septimus höjde ögonbrynen. ”Av vem? Partherna?” ”Vem annars?”

Septimus nickade och hans hand gled nedåt och greppade svärdsfästet. ”Vilka är era order?” ”De är fortfarande i närheten. I den här sandstormen kan de vara var som helst. Vi måste försöka ta oss in i lägret, jaga ut dem och bomma igen porten. Det är vår bästa chans.”

Septimus log bistert. ”Vår enda menar ni väl?”

Castor svarade inte, utan förde bak manteln och drog sitt svärd.

Han höjde det i luften och kastade en blick utmed ledet för att förvissa sig om att de andra officerarna följde hans exempel och skickade signalen vidare. Castor hade ingen aning om hur många fiender det rörde sig om. Om de varit djärva nog att storma lägret och inta det så måste det röra sig om en rejäl styrka. Dimman över floden och den annalkande sandstormen måste ha dolt deras framryckning. Det var en klen tröst för Castor att samma sandstorm nu gav visst skydd för återstoden av kohorten när de närmade sig fortet. Med lite tur skulle auxiliärerna i sin tur kunna överrumpla fienden. Han sänkte svärdet långsamt och lät spetsen beskriva en båge ner mot fortet. Signalen upprepades utmed ledet och vidare till de soldater till vänster om honom som doldes av dammet och dunklet.

Castor drog åt sig svärdet tills bladets egg vilade mot sköldkanten, sedan började han gå framåt. Efter honom ringlade leden när hjälptruppen stadigt trampade fram över den ojämna marken mot lägret. Officerarna höll nere takten för att kunna rätta leden under framryckningen. Till höger övergick sluttningen i öppen terräng när centurian i en kringgående rörelse lämnade klippmassivet.

Med ögon som springor spejade Castor framåt efter en skymt av fienden eller av lägrets skyddsvärn. Då såg han huvudporten framträda som en mörk massa ur den yrande sanden och dammet.

Konturen av den högresta palissaden avtecknade sig in i minsta 17

Centurion 2.indd 17

09-02-05 15.20.14

detalj nu när truppen närmade sig lägret. Bortsett från kroppen vid dörrposten syntes ingen, vare sig levande eller död.

Till höger om honom hördes ljudet av hovar som trummade mot marken. Castor vände sig om i samma ögonblick som en av hans soldater längst ut i ledet skrek till och famlade efter skaftet på en pil som genomborrat hans bröst. Dunkla skepnader bröt fram genom sandstormens slöja när flera parthiska ryttare galopperade fram till hjälptruppen och avlossade sina pilar mot romarnas oskyddade högersida. Ytterligare fyra träffades och tumlade omkull. En annan vek sig dubbel men försökte hålla sig på fötter samtidigt som han ryckte och slet i en pil som passerat genom hans ena lår och naglat fast det vid det andra. Partherna kastade om sina hästar och störtade iväg utom synhåll, medan de skräckslagna soldaterna häpet stirrade efter dem.

Nästan omedelbart kom ett stridsrop från vänster när fienden gick till förnyad attack. ”Håll er i rörelse!” ropade Castor desperat när han hörde ännu fler hästar passera bakom kohorten. ”Spring, gossar!”

Kohortens ordnade led upplöstes i en hop och alla rusade mot huvudporten. Castor var mitt ibland dem när han såg portarna stängas, samtidigt som mängder av ansikten visade sig över palissaden. Bågar höjdes och än en gång väste pilarna fram genom luften och träffade ännu fler soldater som hjälplöst flockades framför lägret. Regnet av pilar rasslade oupphörligt ner från sköldarna eller genomborrade kött med ett dovt, vått ljud. Röster ropade från alla håll och med en känsla av illamående insåg Castor att de alla var så gott som döda om han inte gjorde något. ”Runt mig!” röt Castor. ”Slut upp runt mig!”

En handfull soldater lydde ordern och höjde sina sköldar runt Castor och kohortens standar. Fler anslöt sig och föstes bryskt i ställning av Septimus, som skyndade fram mot sin befälhavare.

När kanske femtio man hade samlats i en tät cirkel med höjda sköldar, gav Castor order att de skulle slå till reträtt utmed stigen bort mot klippan. De drog sig långsamt tillbaka in i skymningsdunklet, bort från sina sårade kamrater som desperat tiggde om att inte lämnas åt partherna. Castor stålsatte sig. Det fanns ingenting han kunde göra för de sårade. Det enda skydd som återstod 18

Centurion 2.indd 18

09-02-05 15.20.14

för de i kohorten som överlevt attacken var det halvfärdiga fortet på klippan. Om de kunde ta sig dit hade de en större chans att sätta sig till ett sista motvärn. Kohorten var dömd till undergång, men de skulle ta så många parther som möjligt med sig.

Den lilla skaran auxiliärer nådde foten av klippan innan fienden insåg deras plan och kom efter dem med full kraft. Ryttare dök upp ur mörkret för att avlossa sina pilar och sedan, när de väl insett att de inte längre behövde dra sig tillbaka mellan attackerna, höll de in hästarna och sköt pilar i jämn takt. När kohorten långsamt avancerade uppför stigen utgjorde den endast en smal måltavla för fienden, och en solid sköldmur skyddade överlevarnas eftertrupp under förflyttningen tillbaka upp till byggplatsen.

Partherna följde efter dem så nära som de tordes och avfyrade sina pilar så snart en öppning visade sig mellan sköldarna. När de insåg det lönlösa i att försöka genomborra sköldarna ändrade de taktik till att sikta på oskyddade ben. Romarna tvingades nu huka sig lågt, vilket sinkade dem medan de kämpade sig uppför sluttningen. Fem soldater hann såras innan stigen planade ut och den lilla skaran nådde fram till det yttre försvarsverket. Uppe på klippan var vinden fortfarande hård, men de slapp i varje fall dammolnen och hade fri sikt ut över den böljande sanden som utplånade det omgivande landskapet.

Castor överlämnade befälet över eftertruppen till Septimus och ledde de andra in mellan grundstenarna till huvudporten.

Murarna var alltför låga för att hindra partherna från att ta sig in i fortet, och den enda plats där romarna kunde sätta sig till motvärn var vid det nästan färdigbyggda vakttornet i fästningens bortre hörn, alldeles intill klippans yttersta kant. ”Hitåt!” vrålade Castor. ”Följ mig!”

De skyndade genom labyrinten av räta linjer som markerade läget för de byggnader och genomfarter som planerades för fortet. Över dem reste sig vakttornets konturer mot den stjärnströdda kvällshimlen. Så fort de kom fram till timmerkonstruktionen ställde sig Castor vid ingången och vinkade in sina mannar. Han hade nätt och jämnt tjugo med sig och han visste att de kunde skatta sig lyckliga ifall de fick skåda nästa gryning. Hukande beordrade han dem att bemanna plattformen ovanpå tornet och fönster19

Centurion 2.indd 19

09-02-05 15.20.14

gluggarna på våningen över ingången. Han behöll fyra soldater hos sig för att bevaka ingången medan han väntade på att Septimus och eftertruppen skulle hinna ifatt dem. Det dröjde inte länge förrän flera dunkla gestalter störtade in genom det ofärdiga vakthuset och rusade mot tornet. Några ögonblick senare dök en våg av fientliga krigare upp och jagade efter dem med triumferande rop.

Castor kupade handen kring munnen och ropade. ”De är alldeles inpå er! Spring!”

Mannarna i eftertruppen, som var nertyngda av både sina rustningar och sitt fullgjorda dagsverke, vacklade fram över byggplatsen. En av dem snavade på en lös sten och ramlade omkull med ett gällt skrik, men inte en enda av hans kamrater hejdade sig det minsta, och några sekunder senare uppslukades han av vågen av parther som strömmade mot vakttornet. De svärmade kring den fallne soldaten några ögonblick, hackade och högg i honom med sina böjda klingor. Hans död gav kamraterna den tid de behövde för att nå vakttornet, och de pressade sig in samtidigt som de sänkte sina sköldar och flämtade efter andan. Septimus slickade sig om läpparna och tvingade sig att stå rak och avlägga rapport medan bröstkorgen hävde sig. ”Två stupade, centurion … En borta på stigen och en alldeles nyss.” ”Jag såg det.” Castor nickade. ”Vad gör vi nu?” ”Vi försöker hålla dem borta så länge vi kan.” ”Och sedan?”

Castor skrattade till. ”Sedan dör vi. Men inte förrän vi skickat minst fyrtio av dem i förväg för att kanta vår väg till helvetet.”

Septimus tvingade fram ett grin, med tanke på soldaterna intill dem. Sedan sneglade han över Castors axlar och hans ansiktsuttryck hårdnade. ”Nu kommer de, centurion.”

Castor vände sig om och höjde skölden. ”Vi måste hålla dem tillbaka här! Formera er!”

Septimus stod vid hans sida och de fyra soldaterna höjde sina spjut, färdiga att slunga dem över huvudet på officerarna. Bortom ingången stormade den svarta massan av parther över den grusbeströdda marken och kastade sig fram mot de sköldar som blocke20

Centurion 2.indd 20

09-02-05 15.20.14

rade porten. Castor samlade kraft ett ögonblick innan insidan av hans sköld pressades mot honom av trycket. Han tog spjärn med sina järnskodda kängor och gjorde en motstöt med hela sin vikt bakom sköldbucklan. En häftig flämtning hördes när stöten träffade rätt. Ovanför hans axel gjorde en av soldaterna ett utfall med sin vassa spjutspets, och ett rop av smärta hördes utanför. Bredvid honom pressade centurion Septimus sin sköld framåt och stack sitt svärd i varje blotta han kunde urskilja mellan sköldkanten och dörrposten.

Så länge de två officerarna höll stånd med understöd från mannarna bakom, som hade spjuten beredda, kunde inte fienden forcera ingången. För ett ögonblick kände Castor ett spirande hopp när striden för första gången började gå i deras favör.

Alltför sent anade han glimten av rörelse nära marken när en av partherna hukade sig lågt och svepte sitt blad under kanten på Castors sköld. Eggen på bladet skar djupt in i hans ankel, rätt genom läder, hud och muskler innan det stoppades av benet.

Smärtan var omedelbar, som om ett rödglödgat järn körts rätt in i fotleden. Castor vacklade baklänges och brast ut i ett rop av smärta och raseri.

Septimus tittade snabbt bakåt och såg sin befälhavare segna ner på ena sidan om ingången. ”Näste man! In i linjen!”

Den närmaste soldaten pressade sig framåt bredvid Septimus, på huk för att skydda benen, och hans kamrater stötte sina spjut mot fienden i en serie snabba utfall för att tränga tillbaka dem från ingången. Sedan hördes plötsligt ett varningsrop ur mörkret och ett brak när stora byggnadsstenar föll ner utanför vakttornet.

När Castor lutade sig fram för att speja runt dörrposten såg han ett stenblock dundra ner på partherna och krossa huvudet på en av dem varpå kroppen slogs omkull på marken. Fler block och stenar föll ner på angriparna. Åtskilliga dödades och stympades innan de hann rusa tillbaka på säkert avstånd. ”Helt jäkla underbart”, morrade Septimus belåtet vid anblicken. ”Nu får vi se hur de gillar att bli angripna utan en chans att försvara sig. Avskum.”

När fienden förflyttat sig utom räckhåll avtog ösregnet av stenar, och stridslarmet övergick i hurrarop och visslingar från solda21

Centurion 2.indd 21

09-02-05 15.20.14

terna uppe i tornet och stönanden och skrik från de sårade framför ingången. Septimus tog en sista titt utanför innan han tecknade åt en av auxiliärerna att ta hans plats. Med skölden lutad mot väggen knäböjde han för att undersöka Castors sår. I det matta skenet från den stjärnklara himlen fick han anstränga ögonen för att urskilja något. Försiktigt trevade han efter såret och kände hur benflisor stack upp i det sargade köttet. Castor flämtade till och bet ihop för att inte brista ut i ett plågat rop.

Septimus sneglade på honom. ”Det är nog färdigkrigat för er del, är jag rädd.” ”Berätta något som jag inte vet”, väste Castor.

Septimus log kort. ”Jag måste stoppa blödningen. Ge mig er halsduk.”

Castor tog av sig den och räckte över den. Septimus lade ena änden om vaden och tittade upp. ”Det här kommer att göra ont.

Beredd?” ”Sätt igång bara”.

Septimus virade tygstycket runt benet, över såret och band det sedan hårt över ankeln och knöt ihop ändarna. Den skärande smärtan var olik allt annat som Castor någonsin utstått och trots kvällens kyla bröt svetten fram när Septimus fick knuten på plats och reste sig. ”Du måste palla upp mig i trappan när det är dags för slutstriden.”

Septimus nickade. ”Det ska jag se till, centurion.”

De två officerarna betraktade varandra ett kort ögonblick och begrundade den fulla innebörden av replikskiftet. Nu när de hade accepterat det oundvikliga kände Castor hur ångestbördan över förbandets öde lyftes från honom. Trots det plågsamma såret kände han hjärtat fyllas av ett resignerat lugn och en fast beslutsamhet att stupa med vapen i hand. Septimus tittade bort, ut genom dörren, och såg fienden stå i klungor utom räckhåll för de belägrades stenar och klippblock. ”Undrar vad de kommer att göra nu. Svälta ut oss?”

Castor skakade på huvudet. Han hade tjänstgjort tillräckligt länge i Österlandet för att känna Roms ärkefiende väl. ”Det lär de inte vänta på. Det är inte ärofyllt nog.”

22

Centurion 2.indd 22

09-02-05 15.20.14

”Vad kommer att hända då?”

Castor ryckte på axlarna. ”Det får vi snart reda på.”

Det blev tyst ett ögonblick innan Septimus vände sig bort från ingången. ”Men vad är alltsammans? En räd? Början på ett nytt fälttåg mot Rom?” ”Spelar det någon roll?” ”Jag vill veta vad jag går i döden för.”

Castor snörpte på munnen och tänkte igenom situationen. ”Det kan tänkas vara en räd. Kanske uppfattade de fästningsbygget som en provokation. Men det är lika tänkbart att de vill röja en väg för sin armé över Eufrat. Det kan vara första steget till att ta kontroll över Palmyra.”

Castors tankegång avbröts av ett rop utifrån. ”Romare! Hör mig!” hördes en röst på grekiska. ”Parthien uppmanar er att lägga ner era vapen och kapitulera!” ”Skitprat!” fnös Septimus.

Mannen utanför reagerade inte på glåpordet utan fortsatte oberört. ”Min befälhavare uppmanar er att kapitulera. Om ni lägger ner era vapen blir ni skonade. Han ger sitt ord.” ”Skonade?” upprepade Castor lågt innan han ropade sitt svar. ”Får vi återvända till Palmyra med livet i behåll?”

Efter en kort paus fortsatte rösten. ”Vi låter er leva, men ni blir våra fångar.” ”Slavar är vad vi blir”, morrade Septimus och spottade på golvet. ”Jag tänker inte dö som någon förbannad slav.” Han vände sig mot Castor. ”Centurion? Hur gör vi?” ”Säg till honom att dra åt helvete.”

Septimus log tunt, och hans tänder lyste i månskenet. Han vände sig mot öppningen och ropade sitt svar. ”Om ni vill ha våra vapen får ni komma och ta dem!”

Castor skrockade. ”Föga originellt, men det satt fint.”

De två officerarna grinade mot varandra och de andra log nervöst, tills rösten anropade dem en sista gång. ”Så ska ske. Då blir denna plats er grav. Eller snarare … ert likbål.”

En svag glöd skymtade nu i andra änden av området och medan Septimus betraktade den flammade en liten låga upp och en kri23

Centurion 2.indd 23

09-02-05 15.20.14

gare på huk med sitt elddon avtecknade sig i silhuett. Lågan matades påpassligt så att den snart flammade upp, och partherna samlades runt den för att tända knippen som hastigt samlats ihop från de omgivande snåren. Sedan närmade de sig vakttornet, och Septimus såg den första eldpilen sträckas fram mot en fackla tills den oljedränkta trasan tog fyr. Omedelbart spände skytten sin båge och sköt mot tornet. Pilen sprakade fram genom mörkret och landade dovt i byggnadsställningarna med ett litet regn av gnistor.

Genast ritade fler pilar sina eldspår mot konstruktionen där de smällde in i träet så att flisorna rök och fastnade brinnande. ”Skit också!” Septimus knöt sin näve hårt runt svärdsfästet. ”De tänker bränna oss ut.”

Castor visste att det inte fanns något vatten i tornet. Han skakade på huvudet. ”Det finns inget vi kan göra. Kalla ner mannarna.” ”Ska ske.”

När den siste av de överlevande lite senare makade sig in i det lilla vaktrummet vid foten av tornet halade sig Castor upp, lutad mot väggen, för att kunna tala till dem. ”Nu är det över för oss, pojkar. Antingen blir vi innebrända, eller så går vi ut och tar några av hyndorna med oss. Så är det. När jag ger order följer ni centurion Septimus ut ur tornet. Uppfattat?”

En handfull av dem nickade och några lyckades få ur sig något enstaka ord som visade att de förstått. Septimus klarade strupen. ”Och ni då, centurion? Ni kan ju inte komma med oss.” ”Jag vet. Jag stannar här och tar hand om standaret. Det ska de inte få lägga beslag på. Castor sträckte ut en hand mot kohortens fälttecken. ”Hit. Ge mig det.”

Standarbäraren tvekade ett ögonblick och tog sedan ett steg framåt och räckte stången till sin befälhavare. ”Ta väl vara på det.”

Castor nickade när han tog standaret i ett fast grepp och använde det för att avlasta sitt skadade ben. Runt omkring dem fyllde sprakandet och det dämpade dånet från lågorna den varma luften, och en skrämmande gulröd glöd lyste upp marken runt vakttornet. Castor vacklade mot den smala trätrappan i hörnet. ”När jag kommer upp på taket beordrar jag anfall. Soldater, kom ihåg att varje spjutstöt, vartenda svärdshugg är livsviktigt.”

24

Centurion 2.indd 24

09-02-05 15.20.14

”Det ska vi göra, centurion”, svarade Septimus lågt.

Castor nickade och tryckte hastigt centurionens arm. Smärtan fick honom att skära tänder när han mödosamt tog sig uppför trätrapporna. Luften blev allt hetare omkring honom och rökstrimmor slingrade sig in i det orangefärgade ljuset som strömmade in genom fönsteröppningarna och skottgluggarna. När han kom upp på taket stod den sida av tornet som var närmast fienden redan i full låga. Castor kunde se mängder av parther som väntade i det ljusa skenet från flammorna, och han fyllde lungorna med luft. ”Centurion Septimus! Nu! Anfall!”

En liten kör av stridsrop hördes från tornets fot och Castor såg partherna höja sina bågar och ta sikte. Sedan yrde deras pilar genom luften som splitter. Från bröstvärnet såg han sin lilla kompakta skara gå till attack över den öppna platsen med Septimus i täten, som öste förolämpningar över partherna. Bågskyttarna höll stånd och sköt sina pilar så fort de kunde mot det rörliga målet.

De som ännu hade eldpilar till hands sköt iväg dem, och skarpt lysande linjer skar genom luften i riktning mot auxiliärerna. Flera pilar slog in i sköldarna och fortsatte brinna men soldaterna sprang vidare framåt. Så såg Castor plötsligt Septimus hejda sig och stå stilla. Svärdet föll ur hans hand och han famlade efter spetsen på den pil som genomborrat halsen medan hans sista rop ännu ekade.

Sedan föll han på knä och stupade framåt på marken, och med allt mattare rörelser vred han sig och förblödde.

Soldaterna slöt sig samman runt hans kropp och höjde sina sköldar. Castor betraktade dem med bitter besvikelse. Rörelseenergin i attacken hade dött med Septimus och nu sköts de ner en efter en när parthiska pilar letade sig in mellan sköldarna och genomborrade soldaterna bakom dem. Castor väntade inte in slutet. Tungt lutad mot standaret tog han sig över till den bortre änden av plattformen och spanade ner från bergstoppen mot floden. Långt därnere hade dimman lättat och månglittret krusades av den virvlande strömmen där den passerade över några klippor som sköt upp ur vattnet. Castor lutade huvudet bakåt och blickade upp i det rofyllda himlavalvet medan han andades in nattluften djupt i lungorna.

Ett plötsligt brak i träverket från bortre änden av tornet fick 25

Centurion 2.indd 25

09-02-05 15.20.14

honom att titta sig omkring, och han insåg att ingen tid fanns att spilla om han ville förvissa sig om att standaret inte skulle falla i fiendernas händer. Genom den böljande ridån av flammor kunde han se de glimmande leden av parther, och han visste att detta bara var början. Snart skulle en flodvåg av eld och förstörelse svepa fram över öknen och hota att uppsluka romarrikets östra provinser. Castor grep standarstången hårt med bägge händerna och haltade fram till kanten av plattformen. Han tog ett sista djupt andetag, bet ihop tänderna och kastade sig ut i tomma intet.

26

Centurion 2.indd 26

09-02-05 15.20.14

XIV

Så fort mörkret fallit ledde Macro och prins Balthus sin kolonn på en väg som var lite längre än den som Cato och Carpex tagit. Det romerska kavalleriet och de palmyrenska ryttarna gick till fots och ledde sina hästar, vars hovar lindats med tygtrasor. Infanteriet hade beordrats lämna sina packningar i en grotta vid bergets fot och marscherade nu i otakt med enbart sina vapen och sin rustning. Alla lösa utrustningsdetaljer hade surrats fast så att soldaterna skulle kunna gå så tyst som möjligt, och allt prat var förbjudet. Officerarna marscherade bredvid sina mannar med öronen på skaft efter minsta överträdelse, vilket skulle rendera vederbörande prygel.

Undsättningsstyrkan trampade på under tystnad och Macro kunde inte låta bli att yvas över vad de åstadkommit. För att kunna ta sig hit hade de korsat en ödemark och slagit tillbaka fienden, och nu var deras mål inom synhåll. Fast om Cato inte lyckades nå ända fram till citadellets garnison och övertala dem att åstadkomma en avledningsmanöver så att Macro och de andra skulle kunna ta sig in i staden, var detta det närmaste de någonsin skulle komma målet. Vid tanken på sin unge vän ångrade Macro än en gång att han hade gett honom tillstånd att ge sig av med Balthus slav. Många andra officerare hade klarat uppgiften lika bra, och hans kohort behövde sin befälhavare. När han grubblade över sitt beslut insåg Macro att om sanningen skulle fram så behövde även han själv Cato i en situation som denna, när samordning och tankeskärpa under förflyttning var livsviktigt. I vanlig hederlig 149

Centurion 2.indd 149

09-02-05 15.20.17

strid man mot man med fienden var Macro i sitt rätta element, och ytterst få i legionerna kunde mäta sig med honom ifråga om ledarskap på slagfältet. Han var lika stark och brutal som han var tapper, och när ivern inför en stundande strid strömmade genom honom som eld kunde han ärligt medge att han faktiskt såg fram emot det hela. Till skillnad från Cato, som såg det som ett nödvändigt medel och inte ett mål i sig.

Eller åtminstone brukade Cato se det på det viset, tänkte Macro med bekymrad min. Tidigare på dagen hade han för första gången sett den begeistrade glimten i Catos blick när han insisterade på att få följa Balthus slav in i Palmyra. Det var ett närmast löjligt farligt uppdrag att anmäla sig som frivillig till, och Macro kunde inte låta bli att oroa sig för kamratens säkerhet. Inte bara för att Cato skulle våga sig in i hjärtat av en stad som kontrollerades av fienden, utan framför allt för att Macro inte var övertygad om att Cato var en kämpe av naturen. I Macros ögon var han beklagligt nog snarare en grubblare. Det tjänade inget praktiskt syfte att fylla huvudet med en massa utstuderad filosofi från obskyra skrifter.

Nej, det var inte ens mycket till underhållning, jämfört med de komedipjäser som var Macros favoritnöje.

Under de år som gått sedan Cato lärde honom att läsa hade Macro mestadels använt sin nya förmåga till att leva upp till den militära byråkratins alla tröttsamma krav. Men de senaste månaderna hade han, tack vare den lugna och behagliga posteringen i Antiokia, börjat läsa för sitt eget höga nöjes skull. De latinska översättningarna av Sokrates och Aristoteles, som Cato grävde fram på det lokala biblioteket, hade Macro diskret lagt åt sidan.

Sina lästimmar hade han istället ägnat åt komedier och andra, mer pikanta verk, och han hade precis tagit sig igenom Plautus pjäser innan den nuvarande krisen med Parthien bröt ut och förde honom hit till Palmyra.

Macros tankar återvände till nuet när en av spejarna kom klättrande nerför kanten på utlöparen som sköt ut på slätten. Han satte upp handen för att hejda dem, och truppen lyckades med viss möda göra halt i mörkret. Spejaren var från en av Andra illyriskas kavalleriskvadroner, och han saluterade innan han avlade rapport.

Macro avbröt honom omedelbart.

150

Centurion 2.indd 150

09-02-05 15.20.17

”Tala grekiska”, sa han med en nick mot Balthus, ”så att vi bägge förstår.” ”Ja, centurion.” Spejaren, liksom de flesta soldater som var stationerade i östra kejsardömet, talade i första hand grekiska, och bara så mycket latin som armén krävde av honom. Han pekade mot något bortom utlöparen. ”Vi har hittat en fiendepatrull i den riktningen, centurion. Högst en halv mil från klippans spets, intill några palmer.” ”Hur många?” ”Inte fler än tjugo.” ”I vilken riktning rör de sig?” ”Ingen alls, centurion. De tycks ha slagit läger för natten. De flesta av dem verkar sova, men två sitter vakt.” ”Förbannat också”, muttrade Macro. Patrullens lägerplats låg precis utmed hans marschväg. ”Vi skulle kunna ta oss runt dem”, föreslog Balthus. ”Gå rätt ut från klippan och sedan i en båge.”

Macro skakade på huvudet. ”Det skulle ta för lång tid. Vi måste in i staden före gryningen. Dessutom”, sa han och vände sig mot det öppna landskapet bortom utsprånget, ”måste vi i så fall gå ännu längre ut för att vara säkra på att de inte ser oss. Annars kan vi vara förvissade om att de omedelbart skulle varsko sina vänner i Palmyra. Och även om de inte upptäckte oss så skulle vi behöva gå ett rejält stycke innan vi kunde sätta kurs mot östra stadsporten igen. Det finns säkert herdar, köpmän eller resenärer där ute på slätten och det räcker att en av dem slår larm.” ”Det är värt att beakta, centurion. Vad föreslår ni att vi gör?”

Macro tänkte efter. ”Det är bäst att vi går raka vägen. Det är snabbast och säkrast, förutsatt att vi eliminerar patrullen först.” ”Eliminerar patrullen?” Förvåningen i prinsens röst var tydlig. ”Ja. Det måste göras snabbt. Vi kan få tag i dem och döda allesammans innan de har en chans att skicka iväg någon för att slå larm. Det är här era gossar kommer in.” ”Vad är det ni talar om?” ”Vi skickar ut dem på varsin sida om lägret. När de intagit sina positioner kan de sitta upp, rida in i lägret och göra slut på rebel151

Centurion 2.indd 151

09-02-05 15.20.17

lerna innan de ens hunnit upp i sadeln. Och ingen får komma undan. Var mycket tydlig på den punkten.” ”Oroa dig inte, romare. Jag vet hur mycket som står på spel.”

Balthus tystnade ett ögonblick innan han fortsatte. ”Men om någon av dem skulle lyckas fly och slå larm, vad gör vi då?” ”I så fall måste vi bestämma om vi ska dra oss tillbaka till bergen och vänta på nästa chans att ta oss in i staden. Men uppriktigt sagt så tvivlar jag på att vi får någon, när rebellerna väl fått upp ögonen för vår närvaro så tätt inpå Palmyra. Allt talar för att de skulle gå in stenhårt för att spåra upp oss och döda oss. Eller …”, sa Macro och betraktade prinsen noga, ”så fullföljer vi attacken och biter oss fast innan rebellerna hinner reagera så mycket. Men det är klart, om de sedan lyckas hålla stadsporten så kommer det hela att ha varit till ingen nytta alls. Det är vad vi har att välja på, om någon i patrullen slinker ur nätet. Vilket föredrar ni?”

Macro visste redan vad han själv tyckte, men har var nyfiken på vilket virke prinsen var av. Skulle prinsen av Palmyra välja att slåss eller skulle han fly? Balthus svarade utan minsta tvekan. ”Om någon flyr så menar jag att vi rycker an mot Palmyra så snabbt vi kan.” Balthus pekade mot bröstet. ”Och eftersom befälet är mitt tills vi når citadellet så är det så det får bli.”

Macro log. ”En man i min smak. Utmärkt. Och nu vill ni säkert ge era mannar deras order inför attacken på patrullen.”

Balthus nickade och gick med långa steg bort till den mörka raden av ryttare ett stycke bortom den romerska truppkolonnen.

Macro betraktade honom ett ögonblick och vände sedan åter till täten i sin egen kolonn och ledde den första centurian i kohorten, under centurion Horatius, framåt. De följde spejaren i riktning mot fiendepatrullen och rörde sig så ljudlöst de någonsin kunde.

Till vänster om honom förflyttade sig de palmyrenska ryttarna bort från utlöparen och längre ut i öknen för att sedan omringa rebellerna. Till höger sluttade klipputsprånget gradvis ner mot slätten där det slutade i ett stenröse. Ett kort stycke därifrån såg han de mörka konturerna av palmbladen avteckna sig mot stjärnhimlen. ”Vi gör halt här”, viskade Macro till centurionen bakom sig och kröp sedan framåt medan ordern tyst vidarebefordrades bakåt 152

Centurion 2.indd 152

09-02-05 15.20.17

genom hela ledet av mörka figurer. Han hann ifatt spejaren och knackade honom lätt på axeln. ”Inte närmare än så här.”

Spejaren nickade och tryckte sig ner mot marken. I nästa ögonblick låg Macro bredvid honom och kisade ut i mörkret. Träden syntes tydligt, liksom de tjudrade hästarna under dem. Runt omkring dessa, hopkurade på marken, fanns rebellerna. Precis som spejaren rapporterat låg de flesta ner, men en handfull satt tillsammans och Macro kunde nätt och jämnt uppfatta fragment av deras samtal. Humöret verkade gott och det var tydligt att de inte väntade sig någon fara. Två man satt på huk i öknen på vardera sidan om lägerplatsen och höll vakt.

Macro bytte till en något bekvämare ställning och viskade lågt till spejaren. ”Gå tillbaka till centurion Horatius och säg att allt är lugnt. Fienden är kvar och Balthus borde kunna överrumpla dem.

Säg till honom att jag vill att de är beredda att rycka fram i samma ögonblick som attacken börjar.” ”Ja, centurion.” ”Sätt fart.”

Spejaren nickade och kröp iväg mellan klippblocken och lämnade Macro att ensam hålla uppsikt över fienden. Förseningen var frustrerande men borde inte försinka dem alltför mycket, hoppades han. Annars fanns ju risken att Catos ljussignal och den kostsamma avledningsmanöver, som han skulle få garnisonen att utföra, blev till ingen nytta. Förutsatt att Cato nu verkligen lyckats ta sig ända fram, påminde Macro sig. Han koncentrerade sig på uppgiften att bevaka rebellpatrullen, och spejade då och då ut i natten efter Balthus och hans män. Men han kunde inte se dem.

Efter ett tag blev han otålig och andades irriterat mellan sammanbitna tänder. ”Kom igen … kom igen. Vi har inte hela den förbannade natten på oss … Var i helvete är ni?”

Medan han öste förbannelser över den palmyrenske prinsen reste sig en av de rebeller som suttit och småpratat med sina kamrater, och började gå i riktning mot Macro. ”Perfekt”, mumlade Macro. ”Sätta sig och skita just nu.”

Irritationen övergick i oro när mannen fortsatte rakt mot platsen där Macro låg. Om han fortsatte skulle han gå rakt på Macro 153

Centurion 2.indd 153

09-02-05 15.20.17

och snubbla över honom. Macro gjorde sig så platt han kunde och sökte sig mot svärdsfästet med handen. Nu kunde han höra mannens hasande steg: ett lågt knastrande över den steniga marken.

Någon ropade något från lägerplatsen, mannen svarade argt och hans kamrater skrattade. Macro låg mellan ett stort stenblock och en förkrympt buske, och han kikade genom härvan av små spretiga kvistar medan mannen närmade sig. Han såg sig omkring ett ögonblick innan han satte sig tillrätta utom synhåll från sina kamrater på en sten inte mer än tio fot från Macro. Han drog upp kläderna och hukade med baken i riktning mot Macro. Grymtande började han krysta och i samma sekund önskade Macro att mannens föda inte hade gjort honom så lös i magen. En vidrig odör fyllde luften, och Macro rynkade äcklad på näsan. Till sist var mannen färdig och letade efter något att torka sig med. Han vände sig mot Macro och stelnade till.

För ett ögonblick rörde sig ingen av dem, sedan reste rebellen sig i hela sin längd fortfarande med blicken riktad mot Macro, som knappt vågade andas. Han lossade greppet om svärdet och famlade efter närmaste lagom stora sten. Han trevade efter en som skulle passa bra i handen och slöt sedan fingrarna om den i samma ögonblick som rebellen tog ett osäkert steg mot honom och gav till ett lågt rop.

Macro störtade fram från sitt gömställe och kastade stenen så hårt han förmådde. Han drog sitt svärd med ett ryck och kastade sig mot rebellen. Stenen träffade mannen på sidan av käken och studsade vidare, men smällen bedövade honom det korta ögonblick det tog för Macro att ramma honom och köra svärdet i magen på honom när de bägge föll omkull på marken. Macro landade med hela sin tyngd på rebellen, så att luften for ur honom med en hes flämtning. Bladet drevs in under bröstkorgen i trakten av hjärtat. Mannen vred sig och kämpade för att få luft så att Macro fruktade att han skulle ropa en varning innan han dog. ”Å nej, det ska du inte”, väste Macro och pressade handen över mannens mun och tryckte ner honom. Mannen slingrade sig och uppbådande sina allra sista krafter för att försöka skaka av sig romaren, men Macro kämpade mot och vickade frenetiskt på svärdet inne i mannens bröst. Till sist sjönk han ihop orörlig, med 154

Centurion 2.indd 154

09-02-05 15.20.17

ögonen blint stirrande mot stjärnorna. Macro höll mannen nere ytterligare ett ögonblick för att förvissa sig om att han var död, släppte sedan sitt grepp och tog bort handen från den slappa käken. Han rullade bort från kroppen, ryckte ut svärdet medan han låg kvar och försökte hämta andan. Det tog några sekunder innan han blev medveten om stanken och insåg att han befann sig precis där mannen alldeles nyss hade hukat. ”Skit också”, knotade han. ”Vilken förbannad fullträff.”

Han sträckte sig mot kroppen, skar loss en bit ur mannens tunika och gjorde sedan vad han kunde för att torka av sig dyngan.

Han fortsatte sedan att spana efter någon skymt av Balthus och hans ryttare. Det här liknar inte ens ett skämt, tänkte han bittert.

Om Balthus dröjde längre med att slå till så skulle de inte hinna fram till stadsporten i skydd av mörkret. En röst ropade från lägerplatsen. Macro höll sig stilla, tills mannen ropade en gång till. Det här var inte bra, insåg han. Om det inte kom något svar härifrån klipporna skulle rebellerna med största sannolikhet skicka ut någon för att leta. Macro knöt skyndsamt av sig hjälmen och lade ner den på marken. Sedan reste han sig upp försiktigt och spejade över klippkanten mot lägret. När rebellen ropade för tredje gången, nu med tydlig oro i rösten, reste sig Macro ytterligare och vinkade. Till hans stora lättnad skrattade männen som väntade på sin följeslagare och återupptog sitt samtal.

Macro hade nätt och jämnt återvänt till sin position bakom klippblocket då han plötsligt hörde ljudet av trummande hovar och såg mörka skepnader strömma ut ur nattmörkret i riktning mot rebellernas läger. Det stumma ljudet från pilar som träffade sina mål kunde urskiljas över hovarnas dova klapper och frustandet och gnäggningarna från skrämda hästar. Sedan klövs natten av larmrop och skrik från de sårade, när de första klingorna korsades med skarpa, ringande slag. Nu fanns det inte längre någon anledning att hålla sig gömd, så Macro lämnade klipporna och iakttog hur ryttarna virvlade runt bland palmerna och högg ner varenda man på marken. ”Centurion?” ropade Horatius, som ledde sina soldater fram mellan klipporna i riktning mot Macro. ”Macro, är ni där?” ”Här borta!” Macro höjde armen, och centurionen och legio155

Centurion 2.indd 155

09-02-05 15.20.17

närerna kom i språngmarsch mot honom. ”Uppställning på led här, men vi deltar alltså inte i detta. Vår uppgift är att förhindra att några rebeller flyr åt det här hållet.” ”Uppfattat.” Horatius sniffade lite i luften och gjorde en grimas innan han saluterade och gick för att vidarebefordra ordern till sin centuria. Macro fortsatte att följa attacken mot rebellerna.

Den var i det närmaste över. Ryttarna red inte längre fram och tillbaka över lägerplatsen, utan styrde hästarna mellan kropparna och stannade till här och där för att avliva de sårade och de som skrämt kröp ihop på marken och försökte ge sig. Inga fångar skulle tas i natt. Det skulle bara innebära förseningar och olägenheten att behöva hålla dem under bevakning, för att inte tala om risken att fångarna skulle röja deras framryckning när de närmade sig staden inför attacken mot stadsporten. ”Bra, nu är det över”, tillkännagav Macro. ”Skicka en löpare tillbaka efter resten av truppen. Det är hög tid att vi fortsätter.”

En ryttare närmade sig från den glesa palmdungen, och Macro förmodade att det var Balthus. ”Vägen är öppen, centurion. Ingen av rebellerna kom undan.

Alla är döda.” ”Ett gott arbete”, medgav Macro. ”Min prins, jag föreslår att vi fortsätter framryckningen omedelbart.”

Det var första gången som Macro visat minsta tecken på aktning för Balthus. Denne gjorde en kort paus för att ta åt sig elogen och respekten bakom orden. Han nickade åt Macro. ”Jag instämmer. Nu när vi nått slätten kommer mina ryttare att sprida ut sig och täcka vår framryckning. Det borde inte bli några fler förseningar.” ”Det är utmärkt”, sa Macro. ”Nu kan vi inte stanna fler gånger innan vi har gått i ställning i väntan på Catos signal.” ”Gott, centurion. Jag ska föra det vidare.” Han hejdade sig. ”Förresten, var kommer stanken ifrån?” ”Stanken?” svarade Macro vresigt. ”Vilken stank?”

Balthus vände sin häst och travade tillbaka till sina mannar.

Macro fäste blicken på dem ett ögonblick, imponerad av den hänsynslösa snabbhet med vilken de slagit till och utplånat patrullen.

Med ett par tusen man av det slaget i Roms tjänst öppnades oanade 156

Centurion 2.indd 156

09-02-05 15.20.17

möjligheter på kejsardömets östra front. Deras skicklighet med båge och svärd till häst sökte sin like. Endast partherna kunde överträffa dem i denna synnerligen rörliga stridkonst och även då, fastslog Macro, skulle palmyrenerna säkert visa sig vara värdiga motståndare. När det orytmiska trampet från resten av soldaterna nådde Macros öron skakade han av sig sitt spekulerande med en antydan till ett leende. Sedan han lärt känna Cato hade han börjat lägga ner alldeles för mycket tid på att tänka. Särskilt när det fanns soldatgöra som väntade. ”Kolonn!” ropade han så högt han tordes. ”Framåt!”

De två kohorterna dök fram mellan klipporna som en svart orm. De marscherade snabbt förbi platsen med den slaktade patrullen och följde i kölvattnet på Balthus ryttarstyrka, som nu hade siktet inställt rakt på Palmyras östra stadsport. De mötte inga fler rebeller, och den enda de skrämde upp var en ung herdepojke som omedelbart försvann i mörkret med sin lilla fårahjord upprört bräkande bakom sig.

När de närmade sig staden var Macro och hans mannar utmattade. Att tvingas anstränga ögon och öron på jakt efter tecken på annalkande fiender eller bakhåll gjorde det betydligt mer tröttande att marschera nattetid än på dagen. Balthus hejdade sina ryttare och spred ut dem längs flankerna när Macro nådde fram med infanteriet. Mannarna beordrades att ligga ner och hålla sig stilla och tysta tills anfallsordern gavs. Macro och Balthus kröp framåt ett litet stycke och makade sig tillrätta inte mer än en kvarts mil från stadsporten. Nu tornade stadsmuren upp sig, mörk och hög, och facklor fladdrade utmed krönet när soldater på vakttjänst sakta rörde sig mellan tornen på spaning efter faror och hot.

Citadellet var synligt i fjärran och Macro kunde ana konturen av dess högsta torn. Om Cato hade tagit sig igenom var det där som signalen skulle tändas, och Macro höll blicken fäst exakt på den punkten. Natten fortskred gradvis men utan någon antydan till signal. Balthus rörde sig lite och vände sig mot Macro. ”Kanske er kamrat och min slav misslyckades med att ta sig igenom.” ”Ge pojken en chans”, svarade Macro. ”Cato klarar det. Det gör han alltid.”

157

Centurion 2.indd 157

09-02-05 15.20.17

Balthus tittade på honom ett ögonblick innan han fortsatte. ”Ni har höga tankar om den unge officeren.” ”Ja. Jo, det har jag. Han är speciell, Cato. Han kommer inte att svika oss.” ”Det hoppas jag inte, centurion. Allt beror på honom nu.” ”Jag vet”, svarade Macro lågt, och bägge spanade de mot staden medan de väntade och undrade vad som hänt med Carpex och Cato.

158

Centurion 2.indd 158

09-02-05 15.20.17