9789185873104

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 3

Bruno Manz

Fångad av hakkorset Nazist och soldat i Tredje riket Översättning Ulf Gyllenhak

historiska media

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 4

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se Originalets titel: A Mind in Prison.

The Memoir of a Son and Soldier of the Third Reich © Potomac Books, Inc. © Denna utgåva Historiska Media 2008 Översättning: Ulf Gyllenhak Faktagranskning: Lars Gyllenhaal Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström Omslag: Jacob Wiberg Tryck: ScandBook, Falun 2008 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85873-10-4

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 5

Innehåll Förord

9

Prolog

17

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

I förtvivlans skärseld En virvelvind av förförelse och tvivel Skändningen av ett försvarslöst sinne En fjättrad tankevärld Ingen utväg Den skickligaste av fångvaktare Lärare och propaganda Blind lydnad utan syfte Ishavsfronten ”Vill ni ha det totala kriget?”

Den långa reträtten Det totala nederlaget, den totala besvikelsen Sanningen sjunker in Berusad av frihetens vin Början på ett normalt liv

21 33 39 45 49 67 79 107 129 153 177 205 225 245 265

Epilog

279

Register

283

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 17

Prolog Eftersom detta är den svenska upplagan av min bok tänkte jag inleda med några rader speciellt avsedda för mina svenska läsare.

Jag beklagar djupt att hög ålder gör det omöjligt för mig att besöka Sverige, Norge och Finland, länder som jag har mycket goda minnen från trots kriget, vilket självklart fortfarande kastar en mörk skugga över allt som hände mig åren 1939 till 1945. Min tågresa genom Sverige 1941 varade bara några timmar men var lång nog för att jag skulle få njuta av det vackra vinterlandskapet, de ordentligt upplysta tågen och järnvägsstationerna och främst den vänlighet som de svenska kvinnor som serverade förfriskningar visade oss, trots att vi inte var deras allierade.

Och nu till ämnet för min bok.

Det här är berättelsen om mitt liv i Tyskland mellan 1921 och 1957 – ett liv som nästan från början dominerades av Adolf Hitler. Jag berättar min historia eftersom jag anser att den behöver berättas.

Det har länge diskuterats hur mycket tyskarna visste om koncentrationslägren, i hur pass hög grad de accepterade sakernas tillstånd och även deltog i övergreppen. Jag påstår inte att jag har ett enkelt svar på de här frågorna, men jag tror hur som helst att mitt vittnesmål är ett värdefullt bidrag till den dom som historien kommer att fälla.

Jag var inte, och är inte heller nu, en ”typisk tysk”, av det enkla skälet att det inte existerar någon sådan varelse. Men mitt öde var typiskt för den katastrofala inverkan den nazistiska propagandan, 17

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 18

fångad av hakkorset i kombination med dåtidens tyska kultur, hade på den tyska ungdomen. Min tankevärld var fjättrad av denna ödesdigra kombination under mer än fjorton år, alltså under något längre tid än vad ”det tusenåriga riket” existerade. Min kropp hamnade aldrig bakom lås och bom, vilket däremot gällde mitt själsliga jag, och jag kände mig alltid förpliktad att vara ett instrument för Führerns vilja.

Vid tio års ålder var jag redan förgiftad av antisemitiskt hat. Vid elva års ålder, ett och ett halvt år innan nazisterna kom till makten, anslöt jag mig till Hitler-Jugend. Och nyårsnatten 1939–1940 blev jag soldat i Hitlers krigsmakt.

Jag erkände min mentala inspärrning varken för mig själv eller för andra utan uppfattade snarare den dystra stämning som präglade min tonårstid som ett naturligt sinnestillstånd. Till och med innan min inspärrning började på riktigt hade jag redan betingats av slagord som: ”Du är ingenting, Tyskland är allt.” Jag insåg inte att ”strävan efter lycka” är en mänsklig rättighet. Det skulle dröja ett kvartssekel innan jag till min oförställda förvåning läste denna sanning i den amerikanska självständighetsförklaringen.

Eftersom jag växte upp i Nazityskland var jag inte van vid att förlita mig på mitt eget omdöme vad gällde sociala och politiska frågor. Så fort som mina egna uppfattningar kolliderade med den officiella ideologin offrade jag min rätt till självständigt tänkande på fosterlandskärlekens altare. När man är ung och ska pröva sina intellektuella vingar, var jag redan fjättrad och saknade viljan att spränga mina bojor. I stället för att tänka själv och låta mig styras av mitt eget samvete, lydde jag order. Fram till Tredje rikets undergång var jag inte min egen herre utan Führerns lydiga redskap.

Ondskan söker sig två vägar: antingen förgiftar den din kropp eller din själ – eller kanske båda två. Fängelset har alltid varit dess favoritinstrument. Detta instrument var även det nazistiska tyranniets främsta metod. När nazisterna ville rekrytera någon till sina ondskefulla syften, fängslade de hans själ. Ville de förgöra honom, spärrade de in honom i koncentrationsläger.

18

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 19

prolog

Jag försöker inte för ett ögonblick att jämföra mitt lidande med vad de upplevde som hamnade i Hitlers fängelser eller koncentrationsläger. Bara det fåtal som överlevde den skärselden kan uttala sig om det lidande alla de som dog där upplevde. Mitt lidande var av ett annat slag – inte lika brutalt som deras men mer utdraget.

Det var mer subtilt och försåtligt, likt en smygande sjukdom eller en gradvis förgiftning, droppe för droppe. Jag säger inte detta för att beklaga mig eller för att försöka väcka medkänsla utan för att avslöja hur oförmärkt ondskan kan maskera sig till godhet.

Den som vill vittna i denna pågående historiska rättegång måste vara fullständigt sanningsenlig. Det är han skyldig inte bara offren utan mänskligheten i stort, för detta är inte en rättegång där en nation står åtalad utan där människan som varelse måste göra självanalys. Alla försök att dölja sanningen skulle vara en synd mot offren och ett brott mot mänsklighetens framtid. Om det finns ett sammanhang där människan behöver den absoluta sanningen, är det just i det här fallet.

Därför tänker jag inte skona någon under mitt vittnesmål inför historiens domstol, vare sig min far eller mig själv. Det kommer att bli smärtsamt att beskriva hur far underblåste hatets lågor och satte min åtta år gamla själ i brand med antisemitism. Och det kommer att bli obehagligt att erkänna att jag fick flera tankeställare som jag inte brydde mig om. Men om jag inte nu hade modet och självinsikten att säga sanningen, hade det varit bättre att jag hade hållit tyst.

Jag tror att varje tysk i min ålder och de som var äldre och som levde i det nazistiska Tyskland under förintelsen måste besvara följande frågor: Var befann du dig?

Vad visste du?

Vad gjorde du eller vad gjorde du inte?

Vad har du nu att säga?

19

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 20

fångad av hakkorset Detta är den anda som genomsyrar den här boken. För att göra texten så autentisk som möjligt har jag skrivit direkt ur minnet utan att rådfråga andra källor. Och trots att detta är en självbiografi handlar den här boken inte främst om mig. Den handlar om nazismens barbari. Det är ett dokument om ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Och det är en återbetalning av en skuld som förföll för många, många år sedan.

20

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 21

kapitel 1

I förtvivlans skärseld Jag föddes 1921 i staden Dortmund, en av de största industristäderna i Ruhrområdet i västra Tyskland. Under min barndom var staden ständigt insvept i rök och sot från de två största industrierna: kolgruvorna och stålverken.

Jag var nummer två i en syskonskara om fyra. Far var arkitekt med eget kontor och han arbetade nästan jämt. Han hade blivit sårad 1914, alltså i början av första världskriget, och hans ena ben var obrukbart. En granat hade exploderat alldeles i närheten av honom och splittret trängde in i kroppen. Han föll i hästspillning och fick stelkramp. De därpå följande fyra åren svävade han mellan liv och död. Mor var också handikappad: hon hade förlorat synen på ena ögat i barndomen.

Det var en svår tid för föräldrar att uppfostra barn. Det var dåliga tider, arbetslösheten var hög och det var politiskt kaos. Jag minns fortfarande när mina föräldrar låg efter med hyran och utmätningsmannen dök upp och konfiskerade en möbel som mor och far var mycket förtjusta i. Trots alla umbäranden lyckades mina föräldrar förse oss barn med ett hem där vi kände oss älskade och trygga.

Jag älskade och respekterade mina föräldrar och det gör jag fortfarande. Inte desto mindre spelade far en ödesdiger roll i mitt liv.

Jag var inte ens tio år fyllda när han initierade den försåtliga process som skulle resultera i att jag fjättrades själsligen och andligen, 21

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 22

fångad av hakkorset en process som de nazistiska institutionerna och propagandan senare fullföljde med än större effektivitet. Far var anhängare av drömmen om Stortyskland och det dröjde inte länge förrän han hittade sin frälsare i Hitler. Hans nationalistiska storhetsvansinne exemplifieras kanske tydligast av hans älsklingsuttryck: Von deutschem Wesem wird dereinst die ganze Welt genesen (”Det tyska väsendet kommer en dag att bota hela världen”). Han talade om Tyskland som poeternas och filosofernas nation och antydde, såsom nazisterna gärna gjorde, att Tyskland var kulturens vagga (ordet ”civilisation” hade intressant nog fallit ur modet). Jag anslöt mig helhjärtat till denna övermodiga tankegång eftersom den på ett så förslaget vis förkläddes till urgammal visdom i poetisk dräkt. Jag begrep inte att kollektiv stolthet är en drog för de själsligt hemlösa.

1929, samma år som den stora depressionen, blev far medlem av nazistpartiet. Från den dagen försökte han envist övertyga alla i sin omgivning om det rätta och riktiga i nazismen. Jag minns fortfarande hans ständiga demagogiska försök att värva nya medlemmar och hans benägenhet att lägga skulden för Tysklands problem på andra grupper och nationer, och då särskilt judarna. Vad jag minns allra tydligast är hans hatiska utbrott, som främst riktades mot tre grupper: judarna, fransmännen och de så kallade novemberbrottslingarna som hade förhandlat fram Versaillesfreden. Samtidigt prisade han nazistiska brott, såsom mordet på Walter Rathenau (en tysk statsman), och menade att illgärningarna var uttryck för patriotism och historisk rättvisa.

Hade far varit reserverad och likgiltig för oss barn skulle kanske hans åsikter inte ha påverkat mig lika djupt. Men han var kärleksfull och omtänksam och tillverkade fantastiska leksaker till oss barn som alla våra vänner avundades oss. Bland annat gjorde han en skalenlig timmerstuga från Schwarzwald åt oss och försåg den med små människor och djur. Den var så fin att det kom folk från hela stan för att titta på den. Till min yngre bror sydde han en grenadjäruniform från den preussiska armén under Fredrik den stores tid kom22

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 23

i förtvivlans skärseld plett med hjälm och trägevär. På juldagen promenerade han längs stadens gator med sin sexårige son och visade upp honom.

Till mig byggde han en miniatyrfabrik på ett stort bräde. Här fanns en elektrisk motor, en transmission, en generator, en ångmaskin och ett dussin specialverktyg som en cirkelsåg och en svarv.

Han gav mig också bitar av exklusiva träslag och visade mig hur man gör schackpjäser. Tyvärr saknade jag hans begåvning och jag gjorde honom besviken genom att förvandla träbitarna till flisor.

Mina käraste minnen är de små promenader vi tog varma sommarmorgnar trots hans fysiska handikapp. Under de stunderna glömde han bort sitt antisemitiska hat. I stället talade han om sitt arbete, om husen han byggde och hur de passade in i landskapet. Detta var min barndoms lyckligaste ögonblick. Jag skulle tro att det också var stunder som far mindes med glädje.

När våra samtal vid middagsbordet inte handlade om politiska ämnen var de ofta intressanta, konstruktiva och lärorika. Far hade två favoritordspråk som påverkade mig djupt. Det ena var ”Gör rätt och frukta ingen”; det andra var ”Du förmår mer än du anar”. Jag tror att han gjorde sitt bästa för att leva upp till dessa principer, men han insåg aldrig att han förgrep sig på sin första lärosats genom att ständigt predika hat. Sitt andra motto anser jag däremot att han var trogen. Hade det inte varit för det katastrofala politiska gift han spred omkring sig hade han varit en idealisk far.

Min familj var i allt väsentligt icke-religiös. Far betraktade sig som ateist och mor hade under sin barndom trakasserats av katolska nunnor eftersom hon var född i ett ”blandäktenskap” med protestantisk far och katolsk mor. Om hon missade söndagens bibelskola bestraffades hon på måndagsmorgonen i skolan. Hon fick sträcka fram händerna och sedan slog nunnorna henne med en linjal över fingrarna. Den berättelsen gör att jag i dag till fullo uppskattar att kyrka och stat är skilda åt i den amerikanska författningen. Även om mina föräldrar inte uppskattade kristendomsundervisningen i den protestantiska skola där jag gick, hade jag turen att få 23

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 24

fångad av hakkorset en lärare på mellanstadiet som hade en fantastisk förmåga att återberätta bibliska historier som Josef i Egypten eller den heliga familjens flykt. Far måste ha insett att jag verkligen uppskattade bibelundervisningen för han undvek att kommentera mitt intresse, bortsett från att han hänvisade nedlåtande till läraren som en Sozi (ett slangord för socialdemokrat). Men hans fientliga inställning till kyrkan riktade sig inte lika mycket mot protestantismen som mot katolicismen. Han menade att katolikerna var inskränkta och trångsynta och kallade den årliga katolska processionen i vår stad för ”dumhetens segertåg”.

Far hade fötts och vuxit upp i en liten by alldeles intill den franska gränsen. Hatet mot fransmännen var djupt rotat i byn och han hade ärvt sin fars chauvinistiska inställning. Fadern, som var föreståndare för en kolgruva, hade rykte om sig att vara en riktig tyrann både i hemmet och på arbetet, men han var noga med att alla hans tolv barn fick en ordentlig gymnasieutbildning. Inte desto mindre avskydde han allt vad fransmän och judar hette och han överförde det hatet till far, som i sin tur överförde det på mig.

Men den antipati far kände mot fransmännen gick inte att jämföra med det rödglödgade hat han kände mot judarna, utan snarare handlade det om ett slags förmätet förakt. Han framställde fransmännen som omanliga, trots att han under första världskriget med egna ögon sett otaliga bevis på fransmännens tapperhet.

Ett av hans favorittalesätt var: ”En god tysk föraktar fransmännen men dricker gärna franskt vin.” Liksom så många andra i sin generation plågades han fortfarande av att Tyskland förlorat kriget. De var djupt förbittrade på Versaillesfreden från 1919 och kallade den för ”Versaillesdiktatet” och menade – helt korrekt – att fördraget var ett sätt att hämnas på tyskarna. Med sina förnedrande villkor, såsom att tyskarna inte längre fick bestämma över sina floder och vissa delar av sitt territorium, bidrog fördraget i avsevärd grad till den hämndlystnad som många tyskar kände och därmed i förlängningen till andra världskriget.

24

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 25

i förtvivlans skärseld Trots att far hade drabbats hårt av kriget, talade han med ömhet i rösten om sin tid i den kejserliga armén. Han pratade lyriskt om den tjocka ärtsoppan. Ja, den var så tjock att skeden stod rakt upp i den. När jag tog värvning i Hitlers armé under andra världskriget, kunde jag till min besvikelse konstatera att varken ärtsoppan eller så värst mycket annat heller för den delen var så förträffligt som far hade påstått. I själva verket betvivlar jag att han alls hade trivts så bra i armén som han påstod. Snarare tror jag att han motiverades av nationalistisk glöd och lusten att väcka samma iver till liv inom mig. Och det lyckades han definitivt med.

Bägge mina föräldrar hade haft det mycket knapert under slutet av första världskriget och åren därefter. Mor berättade kusliga historier för oss om folk som dog av hunger på gatorna. Hennes bror var ett av offren. Vad som fyllde tyskarna med särskild bitterhet var att livsmedelsblockaden fortsatte till och med efter att Tyskland hade kapitulerat, och att den inte upphörde förrän Weimarrepublikens representanter hade undertecknat Versaillesfreden.

Men inte ens då var det slut på bestraffningarna. När Tyskland inte kunde betala det enorma krigsskadeståndet, invaderade fransmännen Ruhrområdet och tog stål och kol i stället för pengar.

En direkt konsekvens av det orimliga krigsskadeståndet var hyperinflationen på 1920-talet. Eftersom den tyska regeringen inte lyckades skrapa ihop de miljarder mark som Frankrike krävde, tryckte man mer pengar och skapade härigenom en inflationsspiral. Mor berättade för oss om hur lönen betalades ut när far arbetade på ett stort industriföretag i Dortmund. På grund av den galopperande inflationen fick de anställda betalt varje dag. Mina föräldrar träffades vid grinden till företaget, där far lade ifrån sig sedelbuntarna i mors förkläde. Sedan rusade hon iväg till närmaste bageri för att köpa en limpa bröd innan priset fördubblades. Hon visade oss också en sedel på en miljard mark med tryck enbart på ena sidan för att spara tid och tryckkostnader.

Jag minns inte att jag kände något hat när mor berättade de här 25

Fångad av hakkorset 4

08-03-25

21.40

Sida 26

fångad av hakkorset historierna för oss, bara ett behov att få beklaga sig över lidandet.

Det låg i hennes natur att lida, inte att hata. Under andra världskriget, när Dortmund stod i lågor efter de allierades bombräder och hennes hem lades i ruiner, gav hon uttryck för samma sorg befriad från hat. Hennes favorituttryck var hämtat från Goethe: ”Vill du lära dig vad som är rätt och fel, fråga väluppfostrade kvinnor.”

När far talade om krigets umbäranden och dess efterdyningar lät det annorlunda, särskilt när han pratade om Versaillesfreden. Ironiskt nog skyllde han mer på judarna än på fransmännen. Enligt honom bar judarna ansvaret för allt: för att ha underblåst tyskfientliga känslor över hela världen, för att ha startat kriget, för den förnedrande Versaillesfreden, för svälten och för allt det elände och alla de umbäranden som fortfarande hemsökte det tyska folket. Han var övertygad om att judarna stod i spetsen för en världsomspännande konspiration mot Tyskland och han predikade sitt irrationella hat med en nästan religiös glöd. Rotschild, Morgan, Rathenau och Trotskij var några av de judiska ledare vars namn han uttalade som om de vore jordens avskum.

Ett bra exempel på fars försök att värva medlemmar till den nazistiska rörelsen var en familj som bodde i lägenheten under oss. De var kyrksamma katoliker som inte ville ha med Hitler att göra – det vill säga fram tills att han kom till makten. De var goda vänner till oss, trots fars envisa försök att omvända dem till nazismen. Den som råkade värst ut för fars fanatism var fadern i familjen – som inte förmådde värja sig. Ibland verkade det som om far hade vunnit över den politiskt obevandrade familjefadern på sin sida, men så snart mannen gick till kyrkan väcktes tvivlen till liv inom den stackars saten – som vi kallade honom för – och han ställde sig på nytt avvisande till de nazistiska idéerna. När far märkte att mannen fått ett ”återfall” sade han att det var dags att ge mannen en ny ”hjärntvätt”.

Till sist gav upprepade ”hjärntvättar” resultat. Efter varje duvning närmade sig vår grannfamilj den nazistiska rörelsen alltmer. Och 26