Page 1

Tekniskt sett är jag inte ens gitarrist. Det enda jag spelar är sanning och känsla. – jimi hendrix


INNEHÅLL

Prolog 9

DEL 1 A BOY-CHILD COMIN’    

Johnny/Jimmy 19 Se inte tillbaka 25 Högt i det blå 36 Kampen 41

DEL 2 LONDON, PARIS, VÄRLDEN!     

En otrolig tid 63 ”Det bästa året i mitt liv” 86 Erfaren 110 All Along the Watchtower 140 Rättegången 183


 På drift 200  Purple Haze 214  I farozonen 232 Coda 241

DEL 3 JIMI HENDRIX UPPFINNS PÅ NYTT Inledning 253  1971–1989: Den nya regimen 254  1990–1999: Ett antal uppgörelser 269  2000–2004: Rikedom, makt och lånad ära 293

DEL 4 DET SANNA ARVET 345

Tack 361 Register 363


PROLOG

 februari  Jag betraktade den extravaganta glorian av noggrant tuperat svart hår. De strålande bruna ögonen såg rakt på mig och ansiktet var vänligt. Han hade ett fast handslag. Han log varmt, respektfullt till och med, och sa med låg viskande röst: ”Tack för att du kom ut hit i kväll.” Det här var alltså Jimi Hendrix. De exotiska fotografierna jag hade sett i engelska musiktidningar målade upp en ganska skräckinjagande bild. Men den här kvällen mötte jag en blyg och artig person. ”Sharon”, hade Leslie Perrin sagt i telefon, ”jag har precis kommit hit från London och jag skulle gärna vilja att du träffade Jimi Hendrix. Han är mycket speciell. Och han spelar i närheten av Disneyland i kväll!” Leslie Perrin hade i många år varit en välkänd figur för folk i musikeroch journalistkretsar i London. Han var en gladlynt och smart, kraftigt byggd, kedjerökande medelålders PR-man som hade så olikartade klienter som Frank Sinatra och Rolling Stones. Nu hade han även lagt Jimi Hendrix till sitt stall. Mottot i hans brevhuvud löd: RING MIG NÄR SOM HELST – DAG SOM NATT. ”Det hade varit roligt, Les, men kan vi inte ta det en annan gång? Jag vill jättegärna träffa dig, men vi kanske kan ta en lunch i morgon? Det har varit en oerhört stressig vecka och jag känner mig inte riktigt 


i form. Och det är ingen bra kväll med tanke på allt regn heller.” Jag träffade och intervjuade kändisar, särskilt filmkändisar, varje dag i jobbet som nybakad reporter på United Press International i Los Angeles, som var en inflytelserik nyhetsbyrå på den tiden. Les lät besviken och jag skämdes över mig själv när jag fattade galoppen: Perrin var på okänd mark i LA, han hade överraskats av det plötsliga skyfallet över soliga Kalifornien och han behövde någon som skjutsade honom. Jag började även dra mig till minnes att Les faktiskt var god vän med flera av mina journalistkompisar i London och att han hade varit snäll och gästvänlig när jag var i England för inte alls länge sedan. ”Var ska jag hämta dig, Les?” Så gick det till när jag träffade Hendrix, den hetaste nya stjärnan på den internationella musikhimlen, jag gjorde motvilligt någon en tjänst. Däcken på min blå Dodge Dart tjöt mot de glatta vägarna när vi körde de fem milen till Anaheim sydost om Los Angeles i ett dystert ihållande regn. Vi rökte cigaretter och Les underhöll mig med de senaste musiknyheterna från Swinging London. Till sist sicksackade vi av motorvägen och svängde in på avfarten till Anaheim Convention Center. Konferenshallen rymde sjutusenåttahundra personer och vi letade oss fram genom den proppfulla parkeringsplatsen tills vi hittade en plats i närheten av backstageingången. Jag följde Perrin i hälarna in i den trånga logen där han presenterade mig för trummisen Mitch Mitchell och basisten Noel Redding som visade sig vara två mycket älskvärda engelska pojkar. Vi pratade om deras roll i det senaste anfallet i den ”brittiska invasionen” – som det ökande antalet engelska band på turné i USA under sextiotalet kallades – och om den pressmottagning som The Experience nyligen hade haft på toppen av en skyskrapa i Midtown i New York. Allting de sa fick mig att skratta, till och med det torra skämtet: ”Det kallar jag att vara hög!” Les tog min arm och vi klev ut genom dörren. Där stod Jimi Hendrix i en purpurfärgad sidencrêpeskjorta, sammetsbyxor och svart jacka i skuren sammet. Jag hade aldrig sett en popmusiker klä sig så raffinerat och elegant. Hendrix såg ut som om han skulle posera för omslaget på Vogue. 


Han såg blyg ut. ”Jag har precis stämt gitarren”, sa han. Han lät blyg också. Les Perrin gav sig i väg för att prata med några andra musiker i ”invasionsstyrkan” som förutom huvudbandet The Experience bestod av Eire Apparent, Soft Machine, Eric Burdon och The Animals. Han kom tillbaka tio minuter senare och log nöjt när han fick se Hendrix och mig inbegripna i ett livligt samtal. Jag berättade för Jimi att jag redan hade sett The Experience en gång, det var strax efter Montereyfestivalen när trion var förband till The Mamas and the Papas på Hollywood Bowl. ”Jag tyckte att det var underbart när du kom ut på scenen och spelade ’Sgt Pepper’ ”, sa jag. ”Det är den perfekta låten för att fånga publikens uppmärksamhet.” Jimi sken upp, han gillade den här komplimangen och han verkade förstå att jag helt enkelt sa vad jag tyckte. Jag älskade musik, jag var kunnig, jag var insatt i allt från Ella Fitzgerald och Tjajkovskij till Ray Charles och The Beatles. Mina tidigaste minnen var från ett hem där skivspelaren alltid gav ifrån sig makalösa röster och fängslande melodier och det kunde vara allt från svart andlig musik till Gershwinkonserter. Jag hade en pojkvän, Ron, som gick på college i New York och han var en entusiastisk skivsamlare som var helt tokig i den nya popmusiken. Jag hade svårt att intressera mig för folk som inte brydde sig om musik. ”Min mamma tyckte att ditt band var fantastiskt bra på The Bowl”, fortsatte jag. ”Hon gillade dina låtar och även dina kläder. ’Den pojken har fin smak’, sa hon. Mamma gillar vackra tyger.” Han gjorde stora ögon. ”Tog du med din mamma för att lyssna på oss?” ”I Kalifornien”, förklarade jag, ”har Hollywood Bowl alltid varit ett familjeställe. Man tar med sig en picknick och lyssnar på musik under stjärnorna. Det är en sommartradition.” Jimi nickade. ”Hälsa henne att jag också gillar tyger.” Jag hade väntat mig att Hendrix snart skulle vilja avsluta samtalet, men han verkade ha riktigt trevligt. Så jag fortsatte: ”Min mamma samlar på olika material, bårder, tygbitar – hon är jätteduktig på att sy.” 


Jimi verkade glad över att höra det här och sa: ”Om jag hade någon riktig stans att bo skulle jag också samla på sådana saker.” ”Jag samlar bara på skivor”, sa jag. ”Jag har hundratals album. Jag köpte min första skiva när jag var tio och en av de bästa sakerna med mitt jobb nu är att jag blir bjuden på nästan varenda film som görs och skivbolagen skickar gratisskivor till mig.” ”De måste verkligen gilla dig!” sa han. ”Nej”, sa jag. ”Jag tror mer att det handlar om att de vill ha publicitet. Jag hoppade av college och var tvungen att fiffla lite för att få det här jobbet. Jag var väl blåögd, antar jag, för det är inte förrän helt nyligen som jag har förstått att folk som ger en saker gratis nästan alltid vill ha något av en.” Hendrix gav mig en allvarlig blick. ”Det är så sant”, sa han. Les kom tillbaka igen och kastade en blick på klockan. ”James”, sa han. ”Jag tror att du egentligen borde stå på scenen nu.” Hendrix gav mig ett varmt leende. ”Vi ses sedan!” När han skyndade bort mot logen kom Eric Burdon gående från andra hållet genom korridoren. Jag hade träffat honom ett par gånger tidigare. Han tog entusiastiskt tag i min arm och sa: ”Kom, vi går ut till publiken framför scenen. Det är alltid så spännande när Jimi spelar.” Eric var just klar med att ”värma upp” de sjutusen ungdomarna inför den första av kvällens två konserter. De flesta i publiken väntade otåligt på The Experience. Säkert hade ganska många i publiken bevittnat den fängslande debuten för The Jimi Hendrix Experience på Montereyfestivalen den föregående sommaren. I samma sekund som Hendrix gjorde entré förvandlades den dämpade killen jag precis hade träffat till den mest ohämmade, omåttliga och spektakulära underhållare jag någonsin hade sett. Hans konsert på Hollywood Bowl kändes tam i jämförelse. Nu gav han sig på gitarren med tänderna, tungan, han spelade bakom ryggen och låg ner och spelade på golvet i en ljudmässigt och artistiskt fantastisk uppvisning. Trots att jag hade varit och sett allt från The Beatles och The Stones till Bob Dylan hade jag aldrig varit särskilt uppmärksam på gitarren tidigare. 


Precis som de flesta fans som går på konsert koncentrerade jag mig mest på sångaren. Men den här kvällen uppenbarade sig en djärv och färgsprakande värld med fräscha rytmer och ljud som strömmade ur den där vita Stratocastern som Hendrix verkade hantera utan någon som helst ansträngning, det var som om den vore en del av hans kropp. Ja, tänkte jag. Det här är stort. Den förtrollade publiken verkade knappt märka att det fanns två andra musiker på scenen förrän Mitch Mitchell grabbade tag i dem med ett inspirerat infall på trummorna. Trots att allt strålkastarljus föll på Hendrix var detta en högst samspelt ensemble: The Experience var både tajta och verkade spontana, och det är en ovanlig och uppfriskande kombination. Noel Redding och Mitch Mitchell var den grund som Jimi behövde för att alls kunna uträtta något och när de tre spelade ihop kunde de utöva magi. De återkommande vågorna av applåder hade nu eskalerat till ett upphetsat vrål från publiken. Folk gjorde sitt yttersta för att inte missa en ton från gitarren och av den innerliga lågmälda sångrösten – eller av de snabba blyga kommentarerna han gjorde i mikrofonen. En tonårskille bakom mig sa till sin kompis: ”Hendrix pratar med oss.” Ett år tidigare hade jag utgått från att haussen kring The Experience var något som hade skapats av PR-folk och pressen. Nu förstod jag varför alla de stora brittiska gitarristerna inte kunde sluta att prata om Hendrix. När Hendrix klev av scenen efter föreställningen förvandlades han till samma milda person som jag hade träffat två timmar tidigare. Jag fick intrycket att han var en varelse, han var mer som ett väsen än en person. Utan att veta exakt varför kände jag att jag befann mig i närheten av någon som var unik. Les Perrin mumlade något konstigt i bilen på väg tillbaka till Hollywood: ”Jag hoppas att du lär känna Hendrix. Han kan behöva en vän.” I baksätet satt den store biffige Chas Chandler, före detta basist i The Animals och vid det här tillfället en av Jimis två managers, och log brett medan han återigen räknade de tusentals dollar han hade fått i kontanter för spelningen. Regnet öste ner ännu värre nu, men jag körde snabbare än på ditvägen. Jag var ett nervvrak tills Chandler hade fått in alla de där pengarna i hotellets kassaskåp. 


Jag visste inte att Les Perrin hade gett Jimi mitt telefonnummer så jag blev ganska förvånad när jag en vecka senare fick höra av min telefonvakt att ”en mr Hendrix ringde och tackade för att du hade kommit till hans konsert”. Han hade lämnat telefonnumret till sitt senaste hotell och när jag ringde honom tackade han mig igen. Jösses, tänkte jag, Les måste ha utmålat mig som någon man absolut måste känna i LA. Fiskade Hendrix efter att få komma ut till någon filmstudio, eller vad ville han? Andra engelska musiker jag kände bönade och bad alltid om att jag skulle visa dem var Elvis bodde och att jag skulle ta med dem till filmstjärnornas hand- och fotavtryck vid Grauman’s Chinese Theatre på Hollywood Boulevard. Men när vi fortsatte vårt samtal verkade Jimi bara vara intresserad av att prata. När jag frågade hur han tyckte att turnélivet var överraskades jag av hur öppet han berättade om de problem han ställts inför efter att ha blivit superstjärna över en natt. Han lät spänd på rösten, nästan desperat. ”Gruppen har blivit så stor så otroligt fort. Jag gör alla olyckliga. Jag vill inte överskugga någon.” Jag visste inte vad jag skulle säga. Musikvärlden hade tryckt Jimi hårt till sitt hjärta. Hans framgångar verkade vara gränslösa. Jag hade trott att han skulle säga att han inte kunde ha det bättre. Jag mindes en reklamannons i tidskriften Melody Maker där Track Records gratulerade honom med orden: VAR HÄLSAD KUNG JIMI! På omslaget syntes den självlärde Jimi Hendrix när han tog emot sitt pris som ”Världens bästa popmusiker” med nedböjt huvud och ett ansikte som utstrålade en djup ödmjukhet. Nu påminde jag honom om det. ”Vilken fantastisk ära. Det måste ha känts helt underbart!” Ett leende färgade rösten. ”Ja, absolut!” Vi pratade om nya skivor som spelades i radio och om filmer. Han sa att han beundrade Marlon Brando, James Dean och Sidney Poitier. ”Jag har inte så mycket tid till att gå på bio”, sa Jimi, ”men jag gillar verkligen film. Den senaste jag såg var I nattens hetta. Oerhört cool film. Har du sett den?” ”Den var suverän”, sa jag. ”Poitier är en fantastisk skådespelare. Men jag undrar lite varför du säger Brando och Dean. Vild ungdom, Ung re


bell – är det så du ser dig själv?” Det var sagt på skämt och jag skrattade medan jag pratade. Han skrattade också till, men sedan sa han allvarligt: ”Jo, jag kan känna en samhörighet med de filmerna. Jag tycker verkligen om de filmerna enormt mycket. Jag skulle vilja ha en röd jacka som en hyllning till Jimmy Dean. Det var så sorgligt att han dog så ung, tycker du inte det?” ”Väldigt, väldigt sorgligt”, sa jag. I mitten av mars ringde Hendrix mig från New York och berättade att han hade sett mitt namn under en UPI-artikel i en dagstidning. Jag förvånades över två saker: att han hörde av sig igen och att han läste tidningar. De flesta musiker jag kände öppnade inte en tidning om den inte innehöll en artikel om dem själva. Jimi lät sliten. ”Vi har antingen turnerat eller spelat in i nästan arton månader. Sedan jag åkte till London hösten sextiosex har jag träffat hundratals människor förutom fansen, den sidan av det hela är oftast helschyst. Men att försöka hinna med allt folk inom radion och skivbranschen i alla länder – arrangörer, agenter, kanalchefer, pressfolk, PRmänniskor och bla bla bla – det är öh … öh …” ”Svårt?” sköt jag in. ”Precis, det är jäkligt svårt. Det känns som om jag lever i en bergochdalbana. Jag vill egentligen inte gnälla. Jag är bara trött. Och lägg sedan till alla små dramer som utspelar sig och allt juridiskt skitsnack så har man definitivt tappat lite av koncentrationen på musiken. Jag vill ha tre timmar för mig själv och bara ägna mig åt att skriva en låt.” När han tillfälligt hade lättat sitt hjärta blev han gladare. ”Felet med mig är inte värre än att en veckas sömn hade fixat allt! Jag tänkte på det när vi pratade om filmer. När jag väl får lite vilotid vill jag gå och se tio filmer i rad!” ”Varför ser du inte till att få ledigt för att åka och hälsa på familjen? Koppla bort allt ett tag?” Hendrix fick en helt annan ton i rösten. ”Jag har inget att hämta i Seattle”, sa han bestämt. ”Det är vackert, men jag kan inte bo där. De förstod inte då. Och de förstår inte nu.” När han sa det här kunde jag inte veta att han var i ett desperat behov 


av någon att anförtro sig åt, ett bollplank, en riktig vän som inte hade något med hans karriär att göra. Jag kunde inte heller veta att jag under de kommande åren skulle träffa honom på ett antal olika platser, se honom i många olika situationer och, framför allt, många olika känslolägen som spände mellan lycka och fruktan. Jimi höll inte tillbaka mycket under våra samtal. Det verkade som om en massa känslor hade varit uppdämda i honom under en lång tid och ibland när han fick upp farten ordentligt forsade saker och ting bara ur honom. Jag var en bra lyssnare, jag ställde ofta frågor medan han tänkte tillbaka på sitt liv, men jag fällde sällan några kommentarer. Det hände att jag blev förvånad och förskräckt över hans uppriktighet. Han grät inte ut mot min axel och han ville inte bli ömkad. Jag såg det som om han lättade på trycket bara. Jag blev imponerad av känslan han hade för speciella ögonblick och kreativa upptäckter i sitt musikaliska liv. Vi fick oss några cyniska skratt över absurditeter och besvikelser kring den affärsmässiga sidan av både hans och min karriär. Jag tyckte att det var viktigt att minnas allt, precis allt, han sa om de oroliga åren i barndomen och om besvikelserna, drömmarna, målen och den glädje och passion han kände för musiken. Men hur skulle man kunna glömma en så stark och lysande begåvning och hur han uttryckte sig? Jag kände mig privilegierad under de korta stunder jag fick se och höra honom njuta av att ”öva lite, jobba med ord och kluriga riff ”. Jag valde medvetet att vänta i många år med att skriva den här boken. Jag var inte säker på att jag ville återvända till de ljuva och plågsamma ”Hendrixåren” och jag trodde dessutom att tiden och en större livserfarenhet skulle få mig att se Hendrix i ett annat ljus. Men där hade jag fel. Min instinktiva känsla för vem Jimi Hendrix var och vad han har att säga oss har inte förändrats ett dugg. Jimi är den största musiker och den minst tråkiga människa jag någonsin har träffat. sharon lawrence Los Angeles, november  


DEL 1

A boy-child comin’


KAPITEL 1

Johnny/Jimmy Hon älskade att roa sig. Men det blev inte så många glada stunder i hennes korta hårda liv. Lucille Jeter skakade av sig den tryckta stämning som kriget hade lagt som en blöt filt över alla vuxna i hennes närhet och trots föräldrarnas förmaningar struntade hon i det dystra dripp … drapp … droppande kvällsregnet över Seattle och smet ut och dansade så fort hon kom åt. Lucille var den älskvärda och naiva minstingen i familjen Jeter, hon hade en bror och tre äldre systrar. Föräldrarna Preston och Clarice var typiska för många av Seattles svarta invånare på 1940-talet; många män och kvinnor flyttade västerut i jakten på ett bättre liv och de blev ofta besvikna. Preston Jeter föddes i Virginia och hade utbildning men ingen större tur. Han jobbade bland annat som gruvarbetare och hamnarbetare. Hans fru Clarice kom från Arkansas och bidrog med välbehövliga pengar genom att slita ont som städhjälp och hemhjälp. Ibland fick de förlita sig på socialbidrag. Fru Jeter var pingstvän och religionen skänkte henne både tröst och ett socialt liv. Hon var ständigt orolig för Lucille och hennes bräckliga hälsa och hon bad mycket för henne, Lucille hade nämligen lätt för att ta i lite i överkant. Al Hendrix blev helt fascinerad av den söta lilla ljushyllta svarta flickan 


och det virvlande skratt hon gav ifrån sig när hon kastades upp i luften. Hon verkade aldrig få nog av de glittrande lamporna och jitterbuggens sprittande rytmer. Lucille älskade musik! De spännande nätterna på dansgolvet varade inte länge. Några veckor efter att paret hade träffats blev Lucille gravid och hon gifte sig illa kvickt med den tjugotvåårige Al som var en tilldragande, eller rent av snygg, bantamtupp till karl på knappa 160 centimeter. Hon berättade för sin mamma att hon gillade hur Al log mot henne. Hennes unge make var amerikansk medborgare men hade vuxit upp i kanadensiska Vancouver. Han hade slagit sig ner i Seattle flera år tidigare, han hade kommit dit för att pröva lyckan som lättviktsboxare i stadens Golden Gloves-turnering. Als pappa, Ross Hendrix, kom ursprungligen från Ohio och blev med tiden polis i Chicago. Senare gjorde han det något udda karriärsdraget att bli scenarbetare åt ett varietésällskap. Han gifte sig med en av sällskapets dansare, Nora Moore, som hade en cherokesisk fullblodsindian till mor och en irländare till far. Nora och Ross Hendrix bestämde sig för att sluta med det kringflackande livet och börja om på nytt i Vancouver. Nora födde i rask följd två söner, en dotter och till sist James Allen Hendrix som för det mesta bara kallades Al. Eftersom Al slutade skolan redan efter sjunde klass kunde han inte få något kvalificerat arbete. I stället vände han sig till ett älskat intresse som han hade ärvt av sin mamma, dansen, och lyckades då och då tjäna en slant genom att delta i danstävlingar. Hans specialiteter var stepp, jitterbugg och soloimprovisation. Al skulle senare hävda att han kom från en inflytelserik showbusinessfamilj, trots att mamma Nora stod i köket på en restaurang i Vancouver dag som natt sedan hon lämnat varietésällskapet. Al var servitör där när han var i tonåren. När Al gifte sig med Lucille hade han knappast mer än tre saker gemensamt med sin sextonåriga fru: de var båda yngsta barnet i sina respektive familjer, de delade en stark kärlek till dansen och de skulle få ett barn ihop. Bara några dagar efter bröllopet den 31 mars 1942 tog Al farväl av Lucille. Han hade blivit inkallad i armén och skickades tvåhundrafemtio mil bort till Oklahoma och sedan vidare till Georgia. 


Lucille var nätt och jämnt sjutton år när hon den 27 november 1942 fick sin förste son, Johnny. Förlossningen ägde rum hemma hos Dorothy Harding som var god vän med Lucilles syster Dolores. Släkt och vänner skämtade om hur konstigt det var att Al och Lucille, som var så korta i rocken båda två, kunde få ett så gracilt barn med så långa armar och ben. Att ta hand om ett barn var inte det lättaste och Lucille som precis hade hoppat av skolan var inte förberedd på övergången från flicka till mor. Armén hade strulat till det med utbetalningen av Als lön och hon fick ingen del av den. Inte långt efter att Johnny föddes dog Preston Jeter av en hjärtåkomma. Det resulterade i att Clarice fick ekonomiska problem. Hon älskade Lucilles bebis men hon kunde inte ta hand om honom samtidigt som hon jobbade fem dagar i veckan. Clarice och hennes dotter Dolores var djupt oroade över Johnnys väl och ve eftersom han skickades runt i en ring av släktingar, vänner och ibland helt okända människor som bodde i eller i närheten av Seattle. Johnny visste inte från den ena veckan till den andra vem som var ”chef”, ett uttryck som han tog med sig upp i vuxen ålder. Han sov på kuddar, i korgar och i andras sängar. En natt i en riktig spjälsäng var en lyx som Johnny sällan åtnjöt. Lucille svävade in och ut ur Johnnys liv, hon var hans ”Mama” och han avgudade henne, trots att den unga flickan inte kunde sörja för honom eller klara av att ta hand om honom mer än några dagar i sträck. När Johnny nästan var två och ett halvt fick han flytta in hos en bekant som hans mormor Clarice hade träffat genom kyrkan. Den här kvinnan blev sjuk och dog mycket oväntat och hennes syster reste från Kalifornien till Seattle där hon träffade och blev betagen av lille Johnny. Det blev ett avgörande möte och trots att han med tiden glömde hennes namn glömde han aldrig henne. Hon sa att hon kunde ta hand om pojken i sitt hem i Berkeley i Kalifornien. Lucille hade inga invändningar. Johnny bodde nu i sitt dittills finaste hus: en enkel bungalow, typisk för andra världskrigets Kalifornien, som låg några kvarter från University of Californias campusområde. Han kände sig trygg och tillfreds och han blommade upp i den värme och omsorg som strålade från kvinnan 


som hade räddat honom. Han fick också mycket uppmärksamhet av den äldsta dottern, som var runt tjugo år, och de två livfulla tonåringarna i familjen. Han skulle senare minnas att han gillade när de läste för honom, han ville alltid höra en saga till. Johnnys ordförråd växte dramatiskt under den här lyckliga pausen från osäkerheten i Seattle. ”De sa att jag var en riktig liten pratkvarn”, berättade han för mig och log åt de avlägsna minnena. Al Hendrix hade börjat ångra sitt giftermål, särskilt sedan han fått höra att Lucille hade umgåtts med en annan man. Han funderade på att skilja sig från sin unga fru. Flera veckor efter att han lämnat armén i slutet av 1945 åkte han ner längs västkusten till Berkeley och tog sig en första titt på sin son. Johnny kunde inte riktigt koppla ihop fotografiet på sin pappa i uniform, som hade en hedersplats i vardagsrummet, med den här unge mannen utan uniform som nu inspekterade honom. Al bodde hos Johnnys skyddsänglar några dagar, träffade två av grannskapets lekkamrater, och när det verkade som om Johnny hade vant sig vid honom packade han ihop pojkens saker. De gav sig i väg på en ansträngande 130 mil lång tågresa upp till Seattle. Många år senare skulle Johnny minnas hur han grät och snyftade när den här okände mannen som han nu skulle kalla pappa tuktade honom när de kommit halvvägs: ”Jag vill hoppa av det här tåget! Jag vill hem. Låt mig vara! Jag vill tillbaka till min familj.” ”Jag bara grinade”, sa han. ”Jag visste att de tyckte om mig, att de skulle sakna mig.” Även om detaljerna bleknade glömde Johnny aldrig sin extrafamilj. ”De, och den tiden, har alltid varit som en mysig liten dröm för mig”, sa han som vuxen. När Johnny var nästan fyra år gammal ansökte hans pappa om att ändra pojkens namn till James Marshall Hendrix. Al störde sig på att Lucille kunde ha döpt barnet efter en pojkvän. Pojken fick veta att han hädanefter skulle heta Jimmy. Det här var förvirrande för Johnny och det gjorde honom orolig, han hade lärt sig att ljuda och stava till ”Johnny” i en abc-bok som han hade fått i Berkeley. Grabben, som han ofta 


bara kallades, var nu fullmatad med namn. Hans moster som brydde sig mycket om honom och försökte hjälpa till när hon kunde hade tidigare gett honom smeknamnet ”Buster”. Senare i livet sa Johnny/Jimmy att de första åren i hans liv var ”väldigt förvirrande” och han ville inte gärna prata om sina minnen från barndomen. Under en period i sitt liv, innan han började skolan, bodde han med sin mamma och pappa i moster Dolores lilla hus med hennes allt större familj. ”Min moster försökte alltid göra saker och ting bättre”, sa han. Ibland fungerade makarna Hendrix äktenskap, ibland inte. Då och då skickade de Jimmy över gränsen till Vancouver, i kanadensiska British Columbia, där han bodde ett slag hos sin farmor Nora Hendrix för slippa den otrevliga stämningen mellan makarna. I januari 1948 när Jimmy var sex år gammal fick hans föräldrar en son till, Leon. Knappt ett år senare födde Lucille en tredje son, Joseph. Lucille kände sig instängd. Hon var för ung för att vara mamma och hon var definitivt för ung för att ha hand om först två och sedan tre barn. Hon klarade inte av att vara snärjd på det sättet. Al blev alltmer domderande, ilsken och snål med pengar. Pengaproblem hörde till vardagen för många av invånarna i Seattles Central District. Romantiken var död – så även jitterbuggen – för det här paret. Jimmys pappa sa hela tiden ”ur vägen med dig” och ”sjåpa dig inte” och ”käfta inte emot” till honom. Pojken lärde sig snabbt att det kunde hjälpa att vara tyst och lydig om man ville undvika högljudda och obehagliga gräl. Al sa till Jimmy: ”Den där kvinnan är ett vrak.” Han avskydde att pappa talade illa om mamma och han darrade när han såg henne berusad, snubblig, skakig. Al var inte precis helnykterist själv och den äldste sonen låg ofta och grät i kudden och försökte somna medan otäcka gräl utkämpades ett par meter från hans säng. ”Ibland”, berättade Jimmy senare för en vän, ”låg jag där och frågade mig själv om och om igen: Vem är jag? Varför händer detta mig? Vad kan jag göra åt det?” En mardrömskväll stack Lucille och hon kom aldrig mer tillbaka. ”Min lille Jimmy”, sa hon, ”jag måste fly från det här.” 


För Jimmy blev de orden och hans mammas tårar ett outplånligt minne. Paret skilde sig i december 1951. Al begärde och fick vårdnaden om barnen. Han ville att Joseph skulle ”sättas i fosterhem” och såg till att det blev så. Al sa åt Jimmy och hans lillebror Leon att de skulle hålla sig borta från sin mamma. ”Hon är ett fyllo. Hon är en dålig människa.” En dålig människa. Även dessa ord bet sig fast i pojken, som senare blev mannen Jimi Hendrix, och de följde honom livet ut.



9789185865055  

Tekniskt sett är jag inte ens gitarrist. Det enda jag spelar är sanning och känsla. – jimi hendrix DEL 1 A BOY-CHILD COMIN’  En otrolig tid...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you