9789185763238

Avst책ndet mellan

X Publishing AB www.xpublishing.se Avståndet mellan Copyright © Gunnar Ardelius Sara Bergmark Elfgren Inti Chavez Perez Kevin Frato Charlotte Glaser Munch Anthony Grooms Fabian Göranson Ülkü Holago Malin Isaksson Tony Johansson Anneli Jordahl Jenny Jägerfeld Mats Kempe Johanna Koljonen Katarina Kuick Björk Mirjamsdotter Ubah Musse Ingrid Olsson Otto Rimfors Ingelin Røssland Mårten Sandén Jessica Schiefauer Erika Söderström Johanna Thydell Redaktör: Karin Mossed Omslag: Erika Söderström/Kapish produktion Illustrationer i inlaga: Fabian Göranson Sättning (Bembo Std): X Publishing Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2012 isbn 978-91-85763-23-8

Red. Karin Mossed

utdrag:

Gröndalsviken – Tungelsta * Johanna Koljonen Tungelsta – Nynäshamn * Jenny Jägerfeld Nynäshamn – Kallhäll * Sara Bergmark Elfgren

Mellan Gröndalsviken och Nynäsgård är natten perforerad.

Jag föredrar att låtsas att jag åker tåg bara för att sticka vantar.

Den som stickar offentligt väver världen. Den som stickar på pendeltåget spänner osynliga trådar över hela vagnen. Med fem strumpstickor och tre garnnystan är man inte obeväpnad. Det går inte att mucka med en tjej som stickar. Den som stickar inbjuder inte till fylleragg. Hon har sitt eget samtal i all tysthet med sig själv.

Antagligen går det inte att råna den som stickar heller. Man kan rycka väskan, men hur ställer man krav om plånbok och mobil? Ögonblicket från rånarens sista hotfulla konsonanter till att rånoffret avslutar sin maska och lyfter blicken är oändligt, förödande, förkrossande långt. Rånaren skulle tappa allt i den stunden. Det förstår de intuitivt, kamphundarna och tuppkycklingarna. Sådant fattade de redan på högstadiet. De kunde försöka håna en bit ifrån men de kunde aldrig kräva något av den som satt och stickade.

Om jag själv skulle råna någon som stickar på pendeltåget skulle jag först säga: Se på mig. Först sedan etablera vem som står och vem som sitter.Vem som har kniven. Jag skulle med en knyck med huvudet, utan att bryta ögonkontakten, signalera att tjejen – eller tanten? Nej, tjejen, lite äldre än jag kanske men inte över 35, det skulle kännas konstigt att råna en vuxen – att hon ska lägga ifrån sig stickningen på bänken.

När jag tänker på att knycka med huvudet rycker mitt huvud till. Om det inte känns tillfredsställande kanske jag gör det igen,

Gröndalsviken – Tungelsta

5

avsiktligt. Om det känns som att det hade funkat, att hon skulle lyda, upprepar jag rörelsen några gånger tills den sitter perfekt.

Jag tror inte utsidan av huvudet rycker särskilt mycket men det är ändå skönt att ingen kan se mig när jag har den bästa platsen, rygg mot vägg men med överblick och utvägar. Eller, det finns en plats snett bakom mig, om det sitter någon där och tittar på mig just nu. Jag kan inte kolla för då förstår han att det var något jag inte ville att han skulle se.

Det är ändå ingen där.

Det är inte helt rätt.Varför känns det inte rätt?

Mellan Gröndalsviken och Nynäsgård är natten perforerad.

Efter Nynäsgård vänder vägarna ut i natten och sedan är där ingenting. Mörkret bara och det tysta och i det tysta trådarna av ljud som väver vägen. Några är rytmiska. Några är melodiska.

De låter som ett rymdskepp. De gamla tågen lät mer som tåg, som trafiken. De skramlade. Man hade känslan av torra gummilister som sprack i fönsterkarmarna.

Det är de gamla bänkarna som spökar, den blå räfflade plasten … Var den blå plasten i Sverige? Det var den nog inte.

De gamla tågens bänkar här var ett åttiotalsmönster i nåt slags industrivelour.

Bänkens rundade form var kruxet. Man skulle aldrig lägga ifrån sig stickningen på en sådan bänk, inte utan att kasta minst en blick på den, och även om man var försiktig skulle risken vara stor för att en strumpsticka ramlade ner mellan ryggstöden.

Klibbiga dammtussar i ett äckligt mörker som aldrig blev riktigt rengjort. Eller att ett garnnystan åkte i golvet, usch, colaklibb och snöslask. Nej, hon skulle kasta en blick åt sidan och lägga ifrån sig stickningen ordentligt. Eller så skulle vi båda följa nystanet med blicken. Ögonkontakten skulle brytas och då skulle rånet gå åt helvete i alla fall.

Alltså i det gamla tåget. Den här bänken är konkav och ytan strukturerad. Det finns ingen orsak att inte lägga något på bänken

6

Gröndalsviken – Tungelsta

här. Bara de där slitna mörka ställena som ser ut som insuttet tug�gummi. Men dem rör man ju ändå med handen när man sätter sig, bara för att kolla, innan man ställer väskan på den bänken. ”Se på mig.” Mina läppar formar orden. Nacken rycker till igen.

Det är förstås löjligt, otänkbart, att jag skulle råna någon, på pendeltåget eller någon annanstans. Snarare exakt tvärtom. Det är därför man stickar offentligt. Men ändå. Kan ju vara bra att ha tänkt hur man själv skulle ha gjort, om man en gång sitter där.

Eller det är mer än så: Jag har givit mig själv tillåtelse, jag minns tillfället men inte exakt när det var, att inte känna skuld över mina tankar. Det var dagen då jag blev fri.

På utsidan syntes absolut ingenting och det bekräftade att min intuition hade varit korrekt. På den tiden var det sex, förstås, men också sådant som att mamma skulle dö i en olycka eller att en knivmördare skulle ta sig in och döda oss alla som i Truman Capote. Jag hade insett, anat att det inte skulle synas på utsidan.

Att det är mellan mig och mig vad jag tänker och vad jag känner om de tankarna.

Sex varv är för långt att hantera det tredje nystanet när det inte egentligen behövs. Plus risken att tappa det i golvet. Men om jag kapar det gröna blir det två lösa ändar till att sy så småningom.

Det är ändå värt.

I början var det som en medveten process. Bilderna flimrade skrämda upp och jag fick fånga dem lite ömt som en vetenskapskvinna i labbrock med skyddsvantar i vit bomull. Ett fast tag runt kanterna bara, lyfta upp den mot ljuset utan att skrynkla den det minsta.Vad har vi här?

I början grumlades tankarna och föll i skamsna stycken. Kanske en av tio skymtade jag. Allt det mest förbjudna: Incest. Kriget. Att jag egentligen inte tycker om Peppe. Hur det skulle kännas att klippa mig i ansiktet med en sax. En del av det var sant men det mesta hade aldrig hänt. Jag märkte bara att det var

Gröndalsviken – Tungelsta

7

lättare att se tanken i ögat och sedan släppa den än att försöka hindra mig från att tänka något. Jag vill hellre ha bilderna mitt i synfältet en sekund än strykande omkring i utkanterna av medvetandet för evigt.

De syns ju ändå inte på utsidan.

Melodierna vänder nedåt, rymdskeppet klart för landning. Ösmo eller Segersäng?

Segersäng.

Nu går det inte jämnt ut och jag får räkna hela varvet mot mönstret.Två gånger. Felet är bara i de tre sista maskorna. Måste komma ihåg att byta till de större stickorna, tumraden, två varv, byt, lite för sent eftersom jag glömde det på andra handen. Det är viktigare att det är symmetriskt än att det blir helt rätt.

Jag kan tänka ut ganska elaborata planer på brott och så, på att till exempel – okej nu måste jag kolla om det sitter nån i siktlinjen – till exempel på att döda den där killen. Det är okej. För det mesta tänker jag inte så eftersom det inte är förbjudet. Men ibland. Farligheten i mig vävs in i mönstret på vantarna. Blommor. Salmiakrutor. Hjärtan och traditionella isländska pixelgubbar. Peppe sa en gång att ”Bianca kommer att leva hela sitt liv utan att någon någon enda gång kommer att tänka på henne som farlig”. Men dom kommer inte att tycka att jag är mesig heller, inte om de ser mina ögon. Kanske om de bara ser stickningen.

Det är okej.

Jag vet vem jag är. Jag vet vem jag inte är för jag låter tankarna dyka upp och ställa sig vid gränsen av min personlighet så att jag vet vad som står på vilken sida.

En gång stannade det här tåget mellan Segersäng och Hemfosa. Då märkte man vilka som inte åker den här linjen normalt eller kanske bara har gjort det nån gång bakfulla på väg hem från färjan. Att de inte fick nåt grepp om namnen, att tåget hade stannat mellan två platser som inte riktigt fanns. De passagerarna blev påtagligt närvarande. Alla andra var uttråkade som vanligt.

8

Gröndalsviken – Tungelsta

Men det är för tyst på de sena tågen vardagskvällar för att inleda ett samtal med någon man inte känner. De stirrade ansträngt naturligt ut i natten genom sina egna ansikten i fönstren.

En lockig kvinna från Hemfosa. Sätter sig i närmaste fyran.

Det slår aldrig fel. Jag stickar; främlingen sätter sig nära om hon är kvinna. Tvärsöver gången vid fönstret om det är en man som aldrig har varit i slagsmål. Tuffa tjejer lite halvlångt bort och killar som skulle kunna slåss om det behövdes i andra ändan vagnen som ett slags motvikt.

De skulle slåss för mig om det blev tjafs. Folk som är farliga mot sådana som jag sätter sig inte där någon stickar.

Folk som behöver hjälp gör det alltid. Det kan jag ta. Men jag har åsikter om psykvården nu, förr tänkte jag varken eller.

Sex orangea maskor tillbaka till vänstra stickan, det är det mest tillfredsställande på hela vanten. Helt slätt men sex maskor bullar ut så lite att det knappt syns och där ska tummen sitta. Två varv till de tjockare stickorna. Kommer inte hinna före Tungelsta.

En kille med breda axlar går genom vagnen. Han stannar inte.

Jag har aldrig bevittnat något våldsamt eller kriminellt på tåget.

Det är ett mönster. Att man är rädd och så är det ingenting. Sista maskan spänner man onödigt hårt för man tror att annars löser allt upp sig.

Gröndalsviken – Tungelsta

9

Det kan inte vara sant.

Det kan inte vara sant det kan inte vara sant det kan inte vara sant!

Där är han. Där går han. Där rör sig hans slängiga kropp mot mig.

Mot min kropp.

Håret är kortare, jeansen är helare, gympadojorna renare. Men det är han. Det går det inte att ta miste på. Äldre ser han ut, det är inte särskilt konstigt, han är förstås äldre, ändå förvånar det mig. I minnet är han konserverad – mumifierad om jag får våga mig på ett skämt – för evigt tjugotre och ett halvt.

Hannes.

Han rör sig åt mitt håll, det gör han, letar med blicken över sätena. Jag vet hur han tänker. Han undrar om det finns någonstans han kan sitta utan att placera sig för nära någon annan och utan att bli störd av något fyllo?

Ingen skulle bli imponerad av min analys. Så där tänker alla som åker pendeln mot Nynäs efter midnatt. Alla som inte själva är fulla och har svårt att reglera närhet och avstånd. Alla som inte är precis som jag.

Men jag vet hur han tänker. Jag vet exakt. Jag ägnade månader, kanske år, åt att ta reda på precis just det.

Han har en väska i en rem över axeln, brunt slitet läder. Den ser tung ut, slår mot hans lår när han rör sig. Säkert har han en dator däri. En dator som han skriver sina böcker på. För han är författare nu. Inte särskilt rosad, och inte särskilt läst – tack gode

10

Tungelsta – Nynäshamn

gud för det, den framgången hade varit svår att unna honom – men ändå. En författare.

Och eftersom jag inte har någon självbevarelsedrift har jag läst varenda en av hans mediokra skräcknovellsamlingar.

Så ser han mig. Och skiner upp. Ansiktet liksom öppnar sig, breddas i ett leende och de där fantastiska smilgroparna uppenbarar sig, en mjuk fördjupning i vardera kind. De har alltid fascinerat mig så.

Och en kort stund. Glömmer jag.

Omständigheterna.

Och tror. Att det är mig han ler till.

Mig. Jag vill vara kvar i den stunden, i den där airbrushade, pastellfärgade vanföreställningen, men blir väckt ur den av hans skratt. Ett slags hest harklande fulgarv. Om jag skulle stava till det skulle jag skriva: Hö hö hö. Det är inte särskilt charmigt, och det är inte särskilt smittande och det bär små salivstänk av hån.

Minns plötsligt hur jag tänkte på det där skrattet som hans enda brist.

Jag ser upp mot honom och möter hans blick. Ögonen glittrar. Jo, men förlåt för i helvete, men de gör det, och de tar mig sex år tillbaka i tiden.

Den där repliken ur hans smilgropsomgärdade mun.

– Studentrum är förrädiska.Ytan är så begränsad att det är lätt att hamna i någons säng bara för att det inte finns någon annan plats att sitta på, inget annat att göra.

Men var det bara därför du låg med mig, Hannes?

Var det bara därför du låg med mig sexton gånger, eller sjutton om man räknar den där gången då vi inte hade kondom och du i stället valde att spruta över min mage, över mina bröst.

Det låter porrigt när man tänker på det så här i efterhand. Men då. Nä. Inte porrigt. Mer praktiskt. Typ som att man pissar när

Tungelsta – Nynäshamn

11

man ändå är på toa.

Han liksom ramlar ner på sätet precis mittemot mitt. Väskan dunsar ner bredvid. Han tittar på mig. Ogenerat. Följer inte upp det ganska underliga faktum att han just skrattat rakt ut, med allra största sannolikhet åt mig.

Jag är inte paranoid, eller jo, det kan väl hända. Men jag är också realist.

Jag tittar ut genom fönstret, jag tvingar min blick ut dit, och jag tittar ut genom fönstret medan hjärtat slår lika hårt och snabbt som en ursinnig dödsmetalltrummis.

– Så … säger han och tvingar mig bara genom detta lilla enstaviga ord att titta på honom.

Makten genom orden ur hans mun.

Och jag möter hans blick. Den där blicken. Den där glittrande blicken av brunt och honungsgult. Och konstaterar. Att han inte känner igen mig.

Och det är väl kanske inte så konstigt, min haka, min panna, mina öron går knappt att urskilja, men ändå.

Det gör ont.

Det gör ont så det krampar i magen, men det är skönt på samma gång. För visst har jag drömt om det här. Drömt om att vi ska ses igen på ett tåg, faktiskt just så, ses på ett tåg. Sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och bara prata. Och allt skulle vara annorlunda.

Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för ibland, i enstaka osannolika fall, slår ens patetiska små önskningar in. Jag tror inte på gud, eller ödet eller någon särskild mening med livet, döden eller resten av skiten. Allt som händer är bara ytterlig och meningslös slump, men det hade varit oerhört skönt att skylla på någon. Lite grand: Hur tänkte du nu? Förbanna den högre maktens sadistiska sinne för humor.

För det var inte så här jag hade tänkt mig det hela.

Inte på ett jävla pendeltåg, inte full som en rysk gruvarbetare

12

Tungelsta – Nynäshamn

en lönefredag, inte invirad från hjässan till hålfoten i skitiga bandage.

Men visst. Annorlunda är det. Det är det verkligen.

Hans röst.

– Trafikolycka?

Jag låtsasskrattar torrt.

– Du, jag har redan hört alla skämt. Lite mer innovativ får du vara.

Hör att jag till och med låter fullare utanför mitt huvud än innanför. Hårdare också.

– Nä nä. Okej. Du jobbar för… Edet? Nån slags reklamkampanj för nåt nytt oerhört mjukt toapapper? Inte det …?

Du … du studerar mode. Det här är det mest avantgardistiska du någonsin har producerat. I din nästkommande kollektion har de bara plåster på sig.

Jag ler. Ofrivilligt ler jag och håller upp handflatan mot honom för att signalera stopp. En remsa av bandaget har lösgjort sig. Smutsig och vinfläckig vajar den några decimeter under armbågen.

– Maskerad. Skräcktema.

– Kul! – Dessvärre inte, säger jag och stirrar spelat lojt ut genom fönstret.

Tåget bromsar in vid Segersäng, stationen med det lustiga stationshuset som ser ut som en blandning av en alphydda och ett gult pepparkakshus. Och det är komiskt det där med Segersäng.

Man ska förstås uttala det Segers-äng, men det är det aldrig någon som gör. Seger-säng är det alla säger. Och det är ironiskt att vi står här just nu, för i den där sängen i Hannes studentrum där vår så kallade relation huvudsakligen tog plats, där inföll inga segrar, inga alls. Ja, inte för mig i alla fall. Bara nederlag och något enstaka oavgjort.

Vinet pulserar genom ådrorna gör mig varm fast det är kallt

Tungelsta – Nynäshamn

13

gör mig dum fast jag är smart gör mig tom fast jag är full.

I fönstret kan jag betrakta honom. Han letar i sin väska nu.

Spegelbilden är mörk och grå, en spökbild av hans verkliga jag, men jag fyller i med mina minnen, projektioner, fantasier.

Han tar upp ett par vita lurar. Sladden har trasslat ihop sig.

Tålmodigt börjar han reda ut den. Nej, tänker jag desperat. Lägg ner de där. Prata med mig i stället. Och en tanke far plötsligt genom huvudet, lika självklar, blank och skinande som en projektil i kirurgiskt stål. Jag vänder mig och ser mot honom. Han tittar upp och möter min blick.

– Förra gången jag var på maskerad med skräcktema, ja, det var väl på halloween antar jag, klädde jag ut mig till mimare.

Svarta trikåer, vitt smink, vita handskar. Det var ingen som fattade nånting. Dom ba: ”Är du han från Clockwork Orange, eller?”

Och jag bara skakade på huvudet, jag kunde inte prata, du vet?

Jag var ju mimare!

Jag spärrar upp ögonen, formar munnen till ett ”o” och mimar hur jag desperat trevar längs väggarna i min osynliga glasbur.

– Så den här gången tänkte jag att jag måste vara lite mer obvious, säger jag och slår ut med armarna på bästa allsångsmanér och tittar effektsökande ner på mitt bröst, mina lår, mina fötter.

Han följer min blick. Han betraktar min bandagerade kropp.

Och jag minns hur han betraktade min kropp när den inte var bandagerad. Då. För sex år sen.

– Du är så mjuk! Så mjölkvit och len! Magen! Brösten, armarna, låren … Stjärten! Jag vill bita i den! Vill bita dig.

Och han tryckte ner mig i madrassen och bet mig i axeln, fastän just den inte kan ha varit särskilt mjuk. Det blev märken förstås. Märken efter hans tänder i mitt kött. Som när man brännmärker ett djur för att markera sitt ägande. Han ville nog inte ens äga mig, men det var precis det han gjorde och det var precis det jag ville. Jag ville bli ägd.

Han var alltid bra på att ge mig komplimanger för min kropp.

14

Tungelsta – Nynäshamn

Framför allt när vi hade sex. Han avgudade mina bröst. Kunde liksom inte låta bli att känna, att massera och klämma. Men han sa aldrig något om mitt ansikte.

Och det gjorde mig så fruktansvärt osäker.

– En mimare, säger han glatt, var du utklädd till det? Är det sant?

– Ja, ljuger jag.

För jag ljuger. Förstås.

Jag ljuger så det sjunger om det, så det stänker om det, så det skriker om det.

Jag har aldrig varit utklädd till mimare.

Men jag ljuger. Eftersom jag vet hur han hatar dem. Han ser uppskattande på mig, blinkar intensivt och drar handen genom håret. Luggen faller ofelbart fram igen.

– Gud så genialt, säger han. Så briljant! Jag hade förstått dig.

Det finns inget mer obehagligt än mimare. Det där överdrivna minspelet, gestikulerandet … jag avskyr det.

– Eller hur!? säger jag och min röst blir skolflicksgäll av upphetsningen. Av erkännandet. Över värmen och samförståndet i hans blick.

Chockeras av att tiden inte verkar spela någon roll. Sex år har gått, men han triggar fortfarande igång mekanismer. Viljan att stå i strålkastarljuset från hans ögon. Att bli sedd och ja, vadå? Älskad?

Hur naiv får man bli?

Jag bitchslappar mig själv hela vägen tillbaka till den ammoniakdoftande verkligheten. Som en heroinist som åker dit på första silen tog det mig år att komma över honom.Varför skulle jag då prova heroin igen?

För att det är så … skönt?

Nu sitter jag med facit. Sex år har gått. Allt är annorlunda nu. Jag kommenderar mig själv att sluta tindra med ögonen. Att inte vara så förbannat till lags. Att inte skratta åt hans skämt om

Tungelsta – Nynäshamn

15

de inte är genuint roliga.

Det irriterande är att han oftast är förbannat rolig. Eller, var i alla fall, nu vet jag ju inte. Jag bestämmer mig för att inte skratta åt hans skämt även om de är genuint roliga. Inte skratta helt enkelt. Över huvud taget.

Det lär inte bli särskilt svårt.

Han fnissar till.

– Fan, du ser för rolig ut. Mumie. Briljant. Hur … fick du tag i allt bandage?

Och den där bländande projektilen far genom huvudet ännu en gång, och som en politiker undviker jag skickligt hans fråga och börjar i stället tala om det jag vill. Precis just det jag vill.

– Jag fick idén från Poe. Edgar Allan Poe. Jag uttalar namnet långsamt och betraktar uppmärksamt hans ansikte för att kunna skönja musklernas förändring och mycket riktigt. Där. Som om jag hade dirigerat det. Positiv förvåning.

Uppskattning. Jag fortsätter: – Det här med att bli levande begravd. Det är ju ett tema i flera av hans noveller. Folk blir inmurade eller begravda i jorden fastän de egentligen lever. Och det, det fascinerar mig! Och det finns ju mycket mytbildning kring det här med mumier, att de går igen och så. Tänk att bli inspärrad, ja, som i en pyramid …

Jag hinner inte längre. Nöjt kan jag konstatera att han blir så pass upphetsad att han blir tvungen att avbryta mig.

– Men … det är ju fantastiskt! Jag … jag är faktiskt författare, jag skriver gotiskt inspirerad skräck kan man säga, och många av mina kritiker, ja, de som har varit positiva vill säga, har smickrande nog jämfört mig med honom, med Poe! – Jaså, säger jag, med spelad förvåning.Vad heter du då?

– Hannes Schulze.

Jag låtsas tänka efter. Och jag älskar att låtsas tänka efter. För det förminskar honom så underbart mycket. Reducerar, krymper och förkortar. Jag rynkar pannan och biter på underläppen i

16

Tungelsta – Nynäshamn

en fundersam min. Kanske är den överdriven, men jag räknar iskallt med att bandaget skymmer hälften av det jag vill signalera.

– Schulze … Nej … nej det ringer ingen klocka.Vad har du skrivit då? Kanske känner jag igen nån titel?

Silverkorset Albatrossen Skuggbilder Slottet vid floden Rhen – Nej, äsch, nej det gör du säkert inte, det är inte viktigt, men det var bara ett sånt sammanträffande att du nämner honom, det … det är verkligen en av mina ...

Jag vet vad han ska säga redan innan han säger det: Husgudar.

– … husgudar.

Hur tjatade han inte om sina husgudar? Jag skulle kunna rabbla hans husgudar som multiplikationstabellen. Författarna, filmskaparna, musikerna. Ett homosocialt universum. Bara män, män, män.

– Fantastiskt, säger jag och ler på det mest förbindliga vis mina mungipor kan uppbåda. Han ler tillbaka.

– Fantastiskt, ekar han och ser mot mig, ögonen vidgade och klara. Ser mig för första gången sedan han klev ombord. Ser mig.

Tåget stannar till vid Ösmo. På andra sidan plattformen står ett annat silvergrått tåg på väg in mot stan. I ett av fönstren skymtar jag en kvinna. Hon håller något i handen, något metalliskt som glimmar till i nattmörkret. Min första tanke är att det är en kniv, men jag inser snabbt att det är för smalt för att kunna vara det. Är det möjligen en strumpsticka? Eller är det projektilen? Tåget lämnar plattformen, men det där långa vassa föremålet fortsätter glimma i mitt medvetande. Blir till en blänkande skalpelliknande tanke. Som tränger genom köttet. Lätt och snabbt som en kniv genom rumsvarm hjärnsubstans.

Jag tar upp min telefon och lurarna. Han har blivit sittande

Tungelsta – Nynäshamn

17

med sina i knäet. Outredda är de. Och det är min förtjänst. Min och endast min.

– Roligt att prata med dig, säger jag och ser att han inte vill avsluta, ser att han vill prata mer.

Sätter en lur i örat, måste föra bandaget något åt sidan, och innan jag hinner sätta i den andra hör jag hans röst: – Vad lyssnar du på?

Och jag svarar: – Einstürzende Neubauten.

Han höjer ögonbrynen så mycket att han liknar en seriefigur.

– Känner du till dom? fortsätter jag. Det är ett tyskt band.

Deras första skiva, Kollaps. ”Tanz Debil.” Alltså, den låten. Så jävla bra.

Och jag tror att jag citerar honom ordagrant, samma intonation, samma frasering, samma tankfulla pauser, när jag säger: – När jag hörde den skivan första gången ... det var magiskt!

Den förändrade totalt min syn på musik, min syn på världen, min syn på … på … mig själv.

Och det gör honom stum. Han stirrar på mig. Som om han sett ett spöke.

Men det har han inte. Han har sett en mumie.

Och utan att ta blicken ifrån mig tar han av sig jackan, tröjan han har därunder och långsamt, mycket långsamt viker han upp skjortärmen, ända upp mot axeln. Och där är den. Där på överarmen är den. Einstürzende Neubauten-symbolen jag inte sett på sex år, inte sett sen han tömde sig över mig den där sjuttonde gången. Den där grottmålningslika lilla människan. Två ben, ett kortare än det andra, två armar och ett runt huvud med en svart prick mitt i, som ett enda ensamt öga.

Till synes ofrivilligt spänner han armen och jag ser att han fått muskler, åtminstone fysiskt blivit en sådan där man som han alltid verkade längta så förtvivlat efter att bli.

– Wow, säger jag. Fin. Så du gillar dom antar jag.

18

Tungelsta – Nynäshamn

– Inte gillar, säger han, och jag väntar in honom, och precis i samma stund som han uttalar: Avgudar säger jag precis detsamma, och våra Avgudar liksom ekar mellan oss.

Avgudar. Avgudar.

Och jag skrattar till så där lättsamt som man gör när något lite oförutsägbart händer. Som när man samtidigt råkar säga samma ord.

Nickar leende mot honom och stoppar in den andra luren i örat. Inte lyssnar jag på Neubauten inte. Nej. Just nu lyssnar jag inte på någonting alls och jag har aldrig kunnat stå ut med det där skramlandet från deras egentillverkade skrotinstrument.

Men låtsats har jag gjort. Jag är så vansinnigt bra på det.

Naken. Ensam, mumielikt invirad i de svettiga lakanen i hans väggfasta säng. Medan han duschar bort de sista partiklarna, molekylerna, atomerna av mig. Fastän det är jag som borde duscha av mig honom.

För det finns gott om partiklar, molekyler, atomer av honom. Över hela min mage, över hela mitt bröst.

Bara en vägg emellan oss. Bara en vägg och en värld.

Blixa Bargelds röst, omgärdad av disharmoniska oljud: ”Stell dich tot, stell dich tot. Gier! Stell dich tot. Gier! Öffne meine Venen. Dicht unter der Haut. Du brauchst dick’re Nadeln als ich.”

Han kommer ut från duschen, en handduk med ett ovärdigt Mupparna-tryck, Miss Piggys tryne rakt över kuken.Torkar sig i håret.

– Den här låten är så jävla bra!

– Ja, säger jag. Ja, visst är den.

Och jag gör som Blixa säger. Och spelar död.

Jag tittar ut genom fönstret och samtidigt som jag konstaterar att vi närmar oss Nynäshamn ser jag hur han stirrar på mig i fönsterglaset. Skjortan fortfarande uppvikt. Jackan i knäet. Forskande betraktar han mig och jag lutar mig en aning tillbaka för att se min egen spegelbild, se det han ser. Bandaget som går över pannan, runt öronen och ner mot halsen där det oavsiktligt

Tungelsta – Nynäshamn

19

sticker ut lite kort blodrött hår. Mina irisar är svarta som korp­ ögon och skulle det inte bli för mycket skulle jag gladeligen ha kastat åt honom även den Poe-referensen, som en matte kastar ett köttben till sin hund.

Han är min hund nu. Jag äger honom.

Och jag ser på min hund. Jag möter hans blick. Och då! Då är det plötsligt som om en hinna dras bort från hans ögon. En glimt av igenkänning.

Han andas in: – Vi … vi känner varandra!

– Gör vi? säger jag obarmhärtigt.

– Ja, jag tror att vi känner varandra, säger han. Gör vi inte?

Jag reser mig upp i hela min mumifierade skepnad. Ser att bandaget lossnat inte bara på armen utan även runt magen och låret. Meterlånga hänger de skitiga vinfläckiga lindorna ner på golvet. Släpar efter min kropp som brudslöjan från en odöd.

Tåget saktar ned, kör in på perrongen.

– Jag ska av här, säger jag.

Som om inte han skulle det. Som om det inte vore ändstationen.

Han tittar på mig och hans pupiller är vidgade. Så där som de blir när en förälskad person betraktar sin älskade. Han skrattar till. Han skrattar till med det där ofullkomliga, defekta skrattet och jag vet att det inte är hans enda brist. Han ser på mig och han skrattar sitt hostande, skrällande, störande skratt och han ser faktiskt alldeles oerhört förälskad ut.

– Hade vi inte sex en gång, slänger han så plötsligt ur sig. Rösten angelägen. Han ser sig omkring och upprepar, nu viskande: – Hade vi inte sex en gång? I Uppsala för länge sen?

Jag betraktar honom medlidsamt. Stryker bort en liten bandage­remsa ur pannan.

– Inte en gång, säger jag sakligt, ja, nästan kallt.

– Inte en gång, fortsätter jag. Utan sexton. Eller sjutton.

20

Tungelsta – Nynäshamn

Beroende på hur man räknar.

Och jag gör det där som jag inte gjorde i Uppsala för sex år sen, den där sjuttonde gången i hans säng. Jag tar mina saker och går. Jag spelar inte död längre. Trots att jag är mumie spelar jag inte död.

För allt är annorlunda nu.

Tungelsta – Nynäshamn

21

Nynäshamn. Det är dags att åka härifrån igen. På avstånd hör jag tåget närma sig.

En vindby träffar mig när jag går ut på perrongen. Doften av havsis som smälter, minnen av vår. Småbåtshamnen, kluckandet mot skroven, knarrandet i förtöjningarna, tjära, bränsle och färg, kaffedoften när mamma skruvade av termoslocket. Jag försöker hålla fast vid minnena och känslorna som fladdrar förbi. Men de är redan borta.

Tåget rullar in och stannar. En tjej utklädd till mumie går av.

Hennes leende skymtar under bandagen som nästan täcker hennes ansikte. Hon doftar underbart, vin och liv, och hennes hjärta slår dunk-dunk-dunk-dunk när alkoholen pumpas runt i ådrorna.

Jag hittar platsen där hon nyss satt. Drar in hennes doft tills den löses upp, blandas med de andra lukterna i vagnen, lukterna från tåget och dess passagerare. Svett, deodorant, matos, parfym, urin, rengöringsmedel, utspilld cider.

Jag trycker pannan mot fönstret och vilar blicken i mörkret.

Det är vårdagjämning. Jag borde planera för nästa resa söderut, till något land vid ekvatorn där solen sjunker som en sten på kvällen och nätterna är becksvarta. Eller så byter jag halvklot. Jag borde bestämma mig snart.

Jag har alltid varit en nattmänniska.

När jag tänker på mina tonår så är det nätterna jag minns. En obäddad säng med urtvättade Star Wars-lakan. Datortidningar prydligt insorterade i tidsskriftssamlare. En halvtom pet-flaska

22

Nynäshamn – Kallhäll

med cola bredvid datorn. Surret från fläktarna. Hela världen där innanför.

Jag hade sparat länge till datorn, bildskärmen och modemet.

De sista tusenlapparna sköt mamma till, fast det var tufft för henne.

När jag tryckte på startknappen var det som om mitt liv började. För första gången kände jag det. Suget. Suget efter att lära mig mer, lära mig allt. För första gången kände jag att jag kunde bli bäst på något. Bli en vinnare. När jag väl släpade mig till skolan satt jag bara och läste om programmering. Mina imbecilla klasskamrater drömde om att få vidröra hud. Jag drömde om lena tangenter.

En natt träffade jag Hampus. Han skrev att han hade haft ögonen på mig, att jag var en stor talang. Han blev min mentor.

Han kallade mig ”lillbrorsan”. Och när han startade sitt företag ville han ha mig med. I början fick jag aktier i stället för lön.

Sedan kom boomen. Ösmo.

Tåget saktar långsamt in, bromsar mjukt vid perrongen.

En kvinna i sjuttioårsåldern kliver på. Hennes hud är så tunn, nästan genomskinlig. Längre bort i vagnen vrålar ett gäng ryssar som klev på i Nynäsgård, och jag ser tantens axlar spänna sig.

Hon kastar en nervös blick på mig – fiende eller beskyddare?

Jag ser tydligen tillräckligt ofarlig ut för att hon ska våga sätta sig mitt emot mig.

Det tar ett ögonblick innan jag förstår vad som är fel med hennes doft. Under mattan av tung parfym ligger något ruttet, skevt. En tumör växer i henne. Jag undrar om hon vet om det.

Hon ler försiktigt och jag vänder bort blicken. Jag har alltid haft svårt att se folk i ögonen.

Mamma fick syn på mig i dag. Hon kan inte ha sett mitt ansikte där jag stod i skuggorna utanför huset. Men jag är säker på att

Nynäshamn – Kallhäll

23

hon ändå kände igen mig. Hon stod där en lång stund, inramad av köksfönstret. Blickstilla. Sedan fällde hon ner persiennerna.

Hon måste ha trott att hon blivit galen.

Vi hade inga möbler än.Vi satt på golvet.

Vårt nya kontor. Mitt kontor.

Fönstren stod på vid gavel för att vädra ut den stickande lukten av målarfärg. På Vasastans hustak satt koltrastarna utposterade och sände ut sina snirklande melodier. ”Skål”, sa Hampus.

Det var första gången jag drack riktig champagne. Jag kände ingen skillnad mellan det och det billiga bubbel som mamma hade bjudit på vid min student. Självklart sa jag inte det. Jag förstod vikten av att låtsas. Kanske låtsades de allihop, även de som hävdade att de kunde känna skillnad.

Det sved i min tatuering, min första, min enda.Vi hade gjort likadana på vänster underarm: Survival of the fittest. Det hade varit Hampus idé. ”Du och jag, lillbrorsan. Vi kommer att ta över världen”, sa Hampus.

Han hade hinkat öl hela eftermiddagen innan han fick idén att vi skulle inviga våra nya lokaler. ”Jag litar inte på någon annan jävel än dig”, sa han. ”Det vet du va? Jag vet vad du vill. Jag vet vad du känner. Jag vet hur du tänker.Vet du varför? Det är för att jag har varit där du är. Jag har varit du. Därför är du den enda jag litar på.”

Jag nickade och log som om jag instämde. Själv litade jag inte på någon. Det gör inte en vinnare.

Och Hampus hade ingen aning om vem jag var.

Vid Tungelsta reser sig tanten och går av.

Två tonårstjejer tränger sig förbi henne. De sätter sig på andra sidan gången, slänger upp sina högklackade stövlar på sätena,

24

Nynäshamn – Kallhäll

de långa benen utsträckta framför sig. De doftar nagellack och sprit. Någon förälder kommer sakna sin fina whisky. De tittar på varandras mobiler, skrattar åt bilderna de tagit.

De ser mig inte.

De har aldrig sett mig.

Jag är 170 centimeter lång, knotiga lemmar, flygigt gult hår som jag klipper för sällan. Mina ögon är vattnigt blå. Min näsa för stor för mitt smala ansikte. Hyn är sjukligt vit, öronen spetsiga.

Hampus brukade skämta om att jag såg ut som en rollspels­ figur, något slags grottlevande alf. Jag brukade låtsas att jag tyckte det var roligt.

Hampus var åtta år äldre än jag.

Han kom från ett ”trasigt hem”. Skilda föräldrar. Periodare båda två. Han jobbade extra i en dataaffär. Ägarna lät honom sitta där på nätterna och programmera. Det visade sig att han var ett geni.

Men det var hans personlighet som gjorde honom speciell.

Han kunde charma alla, från bankpersonal till mormödrar. Det spelade ingen roll att han hade sju synliga piercings och en stor 666-tatuering på underarmen, han fick ändå alltid lån.

Så snart Hampus blev rik började han samla på udda och makabra föremål. En dödskalle som sades vara en av seriemördaren Ed Geins offer. Små skarabeéer och statyetter från egyptiska gravkammare. En SS-officers skärmmössa. Han lät mig förstå att han hade ännu större och mörkare skatter, sådana som han skulle visa för mig när jag ”var redo”.

På sitt kontor hade han tre flipperspel och alla tevespelskonsoler som fanns. Han festade med musiker och programledare. Tog droger. Jag tyckte han var outhärdligt barnslig. ”Youth is wasted on the young”, brukade han säga när han ramlade in bakfull efter lunch och såg mig sitta på kontoret framför datorn.

Nynäshamn – Kallhäll

25

Han gav aldrig upp i sina försök att släpa med mig på restauranger och klubbar, tjatade ständigt om att jag borde utnyttja min ungdom till max, att man inte fattar hur värdefull den är förrän den är borta. Ibland följde jag med bara för att få tyst på honom. Så fort han blev tillräckligt full stack jag.

Jag var den enda som han inte kunde charma.

Men han var skickligare med datorer än jag, och jag visste ingenting om hur man driver ett företag. Så länge jag hade något att lära, så länge jag behövde honom, tänkte jag stå ut.

Jag spelade med. Lyssnade när han höll sina ändlösa utläggningar om livet, sina visioner, sina problem, sina rädslor. Hampus hade många bekanta men det var bara mig han anförtrodde sig åt. Han misstog min tystnad för inkännande intresse.

Han begrep inte hur olika vi var. Han hade överlevt genom sin talang och charm. Jag genom min talang och förmåga att hålla käften och bida min tid.

Jag behöver inte er.Vänta bara.Vänta bara, så ska jag visa er.

Och jag visade dem.

I Västerhaninge blir tåget stående ett par minuter.

Dörrarna öppnas och han kliver på.

Han slår sig ner några rader längre bort, vid fönstret tvärs över gången. Slayer-kepsen är nertryckt i pannan så att jag inte kan se hans ögon. Men jag känner att han ser på mig.

Hampus.

Självklart är det inte Hampus.

Det är Hampus.

För första gången på tolv år börjar jag frysa.

Tåget åker vidare mot stan.

På ett par år svällde företaget.Växte och svävade iväg, som bubblor gör, hänförde alla med sin skimrande yta.

Men egentligen är det ju helt fel att prata om bubblor i det

26

Nynäshamn – Kallhäll

här sammanhanget. När en såpbubbla spricker finns ingenting kvar, bara en våt fläck. När en ekonomisk bubbla spricker finns massor kvar: skulder, konkurs, utmätningar, sömnlösa nätter, hålögda dagar, hjärtklappning, magkatarr, panikångest, förnekelse, förstörda relationer, hela den blytunga ofriheten som ekonomisk ruin innebär, särskilt för den som saknar de färdigheter som krävs för att hantera den.

Det är så lätt att bli dum när man blir rik.

Dum, blind och lat.

Som Hampus.

En gång i tiden hade han klarat sig på existensminimum. Men han blev bekväm.

Ordet krasch passar bättre.

Jag tänkte på det när jag klev in på kontoret.

Flipperspelen var fyllda med krossat glas och stod och blink­ ade med alla lampor. Teveskärmen, sönderslagen. Papper låg utspridda över golvet. Bara datorn, den som på sätt och vis kunde sägas bära skulden till det hela, var intakt. Skärmen var nersprejad med Hampus blod, även han reducerad till ett av rummets trasiga föremål där han halvlåg över sitt antika skrivbord, som sades ha tillhört Aleister Crowley. Hjärnsubstans över den massiva polerade träskivan som hammaren knappt hade rått på.

Med Hampus kontakter var det inga problem att få tag på en pistol. Kanske hade han skjutit sig direkt efter att han hade ringt och bett mig komma dit.

Till lillbrorsan, stod det på det vita kuvertet som låg längst ut på skrivbordsskivan, närmast mig. Jag sprättade upp det och drog ut ett visitkort från en antikaffär. Det var allt.

Hampus avskedsgåva till mig.

Jag, som hade sålt i tid.

Det är inte Hampus som sitter där.

Självklart inte.

Nynäshamn – Kallhäll

27

Tåget stannar i Handen.

Tonårstjejerna reser sig och går av.

Inte Kepsen. Han rör sig inte.Vi är ensamma i vagnen.

Antikhandlaren var yngre än jag hade väntat mig, inte äldre än trettiofem. En lejonman av tjockt vitblont hår. Släta, rödblossiga kinder och blodsprängd blick. Han klädde sig som en gubbe.

Butiken låg på en tråkig bakgata på Östermalm och var så diskret att jag nästan missade den. Det lilla skyltfönstret låg i gatuplan, man ringde på en klocka för att bli insläppt och gå en trappa ner.

Några gamla möbler stod utplacerade längs väggarna. Smycken glittrade i en glasmonter som även fungerade som disk. ”Jag beklagar”, sa antikhandlaren.

Jag stirrade på hans händer som vilade på montern. Naglarna var blekrosa, ovanligt långa och spetsiga. ”Han var din bästa vän, inte sant?” fortsatte han. ”Han talade alltid så väl om dig.” ”Jag vill inte prata om Hampus.”

Han sa inget mer utan ledde mig in i det bakre rummet, stängde dörren efter oss.

Vid första anblicken såg det ut som ett vanligt kontor. Om det inte hade varit för det röda sammetsdraperiet som täckte en dörröppning längst bort i rummet.

Det var något med det där draperiet.

Det böljade lätt, som av ett vinddrag. Men luften i rummet var alldeles stillastående. Och det var tyst. Alldeles för tyst. ”Vänta här”, sa antikhandlaren och försvann bakom draperiet.

Jag skymtade ingenting på andra sidan, bara ett mörkt rum.

Bara ett ögonblick senare kom han tillbaka med ett föremål i händerna. Det var inslaget i svart tyg. Han ställde ner det på ett litet bord klätt med grön filt.

Jag såg på det svarta tyget, på det som dolde sig där under och

28

Nynäshamn – Kallhäll

tog ofrivilligt ett steg framåt. Det var som om det lockade på mig. Mina fingertoppar längtade efter att få vidröra det. ”Det här är Hampus arv till dig”, sa antikhandlaren. ”Den är det enda i sitt slag. Och den innehåller en gåva. En gåva som fascinerar alla, men som alla inte vill eller vågar ta emot. Hampus valde att inte göra det.”

Jag tog ett steg till. ”Så den är min nu?” sa jag. ”Ja och nej”, sa antikhandlaren. ”Du får inte ta med dig själva föremålet härifrån. Men dess gåva är din, om du vill ha den. Om du vågar.”

Försiktigt lyfte han på ett hörn av tygstycket. Packade långsamt upp föremålet.

Jag gick närmare.

Det är inte första gången jag ser hans dubbelgångare.

Jag har sett män som har påmint om Hampus i städer världen över – en ryggtavla, en nacke, något med öronen, ögonen. Jag har slutat reagera på det.

Den här gången är det annorlunda.

Den här mannen är för lik. Näsan, hakan med sin spjutliknande piercing under läppen, det svarta okammade håret som han vägrade klippa kortare än axellängd. Kläderna döljer tatueringarna, men jag är säker på att de finns där.

Jag vill gå fram till honom, slita av honom kepsen och se att jag har tagit miste. Men jag vågar inte. För jag är säker på att det skulle vara Hampus blick jag skulle möta, hans bruna ögon som skulle stirra tillbaka på mig.

Ett spöke?

Varför inte?

Varför skulle jag vara den enda avvikelsen från naturens ordning, från allt som vi har fått lära oss om möjligt och omöjligt?

Jag drar in ett djupt andetag, känner lukterna av smuts och

Nynäshamn – Kallhäll

29

mänskliga utsöndringar. Och så hans doft. Den är ovanligt svag, men han har en. Svett och cigaretter. Och när jag koncentrerar blicken ser jag halspulsådern bulta under den tunna huden.

Inget spöke.

Det borde kanske lugna mig men det gör det inte.

Tåget saktar in vid Årstaberg och jag tänker att jag borde gå av.

Jag borde gå fram till honom.

Jag borde vrida nacken av honom.

Jag borde fråga honom varför han har kommit nu.

Jag borde fråga honom om han visste.

Tåget fortsätter norrut.

Jag sitter kvar.

Det var en ask.

Kvadratiskt formad, tjugo centimeter hög och i mörkt lackerat trä.

Jag sträckte fram handen och rörde vid den.

Den var alldeles varm och slät. ”Öppna den inte”, sa antikhandlaren och jag stelnade till i rörelsen. ”Inte än”, tillade han med ett leende. ”Jag kan inte vara i rummet då. Och jag måste berätta vad den innehåller först.

Sådana är reglerna.”

Jag var ovan vid att känna mig så otålig. ”Säg det bara”, sa jag. ”Evigt liv.”

Jag visste genast att det var sant.

Jag visste att det var sant på samma sätt som när jag visste att datorn var min räddning, som när jag visste att jag måste klamra mig fast vid Hampus, som när jag visste att det var dags att släppa honom och gå vidare. ”Till ett pris, naturligtvis”, fortsatte antikhandlaren. ”Liv kostar liv. Andras liv för ditt. Det brukar räcka med en i månaden.

Du klarar dig på färre, men då börjar kroppen åldras. Och så är

30

Nynäshamn – Kallhäll

det ju det där med solljus. Du brinner inte upp, men det sätter igång en uttorkningsprocess i kroppen. Efter en dag i solen ser du ut som Bockstensmannen. Men ljusa nätter borde inte vara något problem för dig, du har ju råd att privatchartra ett jetplan till andra sidan halvklotet när det börjar brinna i knutarna.”

Han log. Jag försökte ta in det han hade sagt. ”Blod?” frågade jag. ”Med liv … Menar du blod?”

Han nickade. ”Varmt, levande blod. Påsalternativet är inte att tänka på. Inte djur heller. Och du måste döda. Liv för liv. Survival of the fittest.”

Jag ryckte till när han sa det, men så såg jag att hans blick var fäst på min tatuering. ”Gör ditt val”, sa han och lämnade rummet.

Tåget bromsar in vid Centralen. Han reser sig och utan att tänka mig för följer jag hans exempel.

Vi blir stående så.

Först när dörrarna stängs och han sätter sig igen inser jag att han driver med mig.

Vreden sipprar fram inom mig, men jag rör mig inte. Jag fäller inte ut kniven som jag alltid bär i fickan, snittar inte upp hans hals, dricker inte hans söta, metalliska blod.

Han skrämmer mig.

Det gör mig upphetsad.

Det är mer än vad jag har känt under de senaste åren. Mer än vad jag någonsin har fått ut av mina årliga minnesresor till Nynäshamn.

Jag vill tacka honom. Jag vill döda honom.

Jag sitter kvar.

Jag var aldrig impulsiv, inte ens som barn.

Men när jag stod inför mitt livs viktigaste beslut, vägde jag inte för- och nackdelar för en sekund.

Nynäshamn – Kallhäll

31

Lådan kallade på mig. Hampus hade inte vågat, men jag gjorde det. Av oss två var jag den utvalda.

Jag lyfte på det lilla mässingsspännet som höll locket på plats och öppnade asken.

Ljuset kom direkt ur lådan och det bländade mig. Det var som att se rakt in i solen men jag kunde inte sluta titta, trots att mina ögon brändes sönder. Jag kunde inte blunda. Kunde inte skrika.

Sedan: Ingen smärta.

Jag låg på trottoaren några kvarter bort från antikhandeln. Det var natt.

Jag reste mig och visste att förändringen hade ägt rum.

Mycket av det jag hade läst i böcker och sett på film visade sig vara sant, annat inte. Jag var definitivt inte överjordiskt vacker, men jag var snabbare, starkare, hade skarpare sinnen.

Det var inte svårt att döda första gången. Jag hade dragit ut på det så länge så att jag var nästintill galen av hunger. Kroppen begravde jag i ett friluftsområde.

Först senare insåg jag hur oförsiktig och dum jag hade varit.

Jag hade till och med återvänt till gravplatsen flera gånger, bara för att se till att ingen hade upptäckt den, eller att kvinnan – vars utseende jag hade svårt att erinra mig – skulle ha återvänt från de döda.

Det hade hon förstås inte gjort.

Andra gången var svårare. Det hade inte gått lika lång tid, och jag var mer medveten om vad som hände. Mer människa, mindre rovdjur. Han var i min egen ålder och efteråt plågades jag av fantasier om vem han var, vilka som skulle sakna honom, vad han hade kunnat bli. Jag undvek tidningar för att slippa läsa om det.

För första gången i mitt liv upptäckte jag att jag hade ett samvete.

Det blev allt svårare att upprätthålla ett vanligt liv. Jag förde

32

Nynäshamn – Kallhäll

över pengar till utländska konton, lämnade en del, skrev ett testamente där en hygglig summa betalades ut till mamma varje månad. Tillräckligt för att hon skulle klara sig, men inte tillräckligt för att hon skulle förgöra sig själv.

Sedan dök jag från Västerbron inför vittnen.

Ingen som kände mig blev nog förvånad över mitt självmord.

Kanske inte ens mamma.

När sommaren närmade sig följde jag antikhandlarens råd och chartrade ett plan till ett land där ingen höjde på ögonbrynen när fattiga människor försvann spårlöst. Å andra sidan – var gör man det någonstans?

Ett tag fick jag för mig att jag skulle leka hämnare. Jag valde ut offer som jag tyckte förtjänade att dö. Men det var för arbetsamt och vetskapen om att de hade begått hemska brott lindrade inte mitt samvete.

Jag började tröttna.

Jag var ensam.

Det var då jag begick mitt värsta misstag: Jag försökte skapa sällskap.

Först när vi lämnar Jakobsberg förstår jag vart vi är på väg.

Hampus kom från Kallhäll.

Han pratade ofta om det. Berättade gärna och omständligt om sin uppväxt i ett hyreshuskomplex.

Tåget bromsar in.

Kepsen reser sig och går av.

Jag följer efter.

Antikhandlaren var förstås spårlöst försvunnen, lokalen förvandlad till en skönhetssalong.

Men det var inte svårt att hitta kandidater på nätet. Jag valde ut en.Vi lärde känna varandra. Sedan var jag tvungen att se henne dö en långsam, smärtsam död, förgiftad av mitt blod.

Nynäshamn – Kallhäll

33

Jag försökte två gånger till på andra vis.

Samma resultat.

Jag gav upp och svor att aldrig göra om det.

Men via nätet hade jag hittat mina nya offer.

De som var döende till kropp och själ. Svårt sjuka utan hopp.

Självmordskandidater. De var tacksamma för det jag gav dem, men jag kände mig inte god när jag släckte deras liv.

Jag kände ingenting.

Innan jag öppnade asken hade jag sett mig själv som rationell och relativt känslokall. Jag betraktade dessa egenskaper som dygder. Jag trodde att det gjorde mig stark, bättre än de andra svaga, känslostyrda människorna. Bättre än Hampus.

Men det var först när jag verkligen förlorade min mänsklighet, som jag insåg hur mänsklig jag hade varit.

Det är något fel på ljusen på perrongen. De flimrar och pulserar, stör mitt nattseende. En kvinna ropar: ”Sajeed!”

Först tror jag att Kepsen har försvunnit. Jag ser mig omkring.

Tåget drar iväg med ett ylande. Kvinnan som ropade försvinner mot utgången på klapprande klackar.

Tystnaden lägger sig och en röst säger mitt namn.

Jag vänder mig om.

Han har tagit av sig kepsen och nu förstår jag inte hur jag kunde tro att det var Hampus.

Håret är en lejonman. Han doftar rakvatten och tändsticksplån. ”Du ser förvånad ut.”

Antikhandlaren ser roat på mig. Han knäpper upp sin kamelhårsulster. De långa, spetsiga naglarna klickar mot knapparna. ”Det intressanta med din sort är att i stort sett all fiktion har missuppfattat er”, säger han. ”Ni lever inte i hundratals år. Ni skulle kunna göra det. Men det fungerar inte så. Ledan. Isoleringen. Det tar knäcken på de flesta efter bara några år. Inte ens psykopaterna klarar mer än några decennier. Jag trodde att du

34

Nynäshamn – Kallhäll

kanske tillhörde den gruppen, men din brist på empati hade nog mer med ungdom och narcissism att göra. Hur som helst. Du har klarat dig ovanligt länge.”

Jag fumlar i fickan efter kniven, känner det trygga stålet mot fingertopparna.Vem han är, vad han är … ”Låt bli det där”, säger han och jag drar upp handen ur fickan igen. ”Vad vill du mig?” ”Inte jag”, säger han.

Han visar sig som Hampus igen. Nu är han barärmad i sin svarta, säckiga T-shirt. Survival of the fittest-tatueringen ser färsk ut, rödflammig och lite blodig kring konturerna. Det vattnas i munnen på mig. ”Jag har ett budskap från Hampus”, säger antikhandlaren och ser ut som sig själv igen, stryker sitt vitblonda hår bakåt.

Jag undrar om det här är hans sanna skepnad. ”Vem är du?” säger jag. ”Vad är du?”

Antikhandlaren ser irriterat på mig. Hans pupiller är små som nålprickar, irisen gul som bärnsten. ”Vem är det som man brukar sälja sin själ till?”

Han ser att jag förstår och ler. ”Vill du höra Hampus hälsning till dig?”

Iskyla fyller mig. Jag kan bara nicka. ”Han planerade sitt självmord noggrant. Alla hans ägodelar skulle ju beslagtas, men asken kände inte myndigheterna till.Vi hade en särskild överenskommelse, Hampus och jag. Och han betalade mig för ett sista jobb.” ”Han var bankrutt …” ”Asken, din idiot”, säger antikhandlaren mjukt. ”Han gav den till mig så att jag kunde sälja den vidare. Men först skulle jag erbjuda dig gåvan. Och när det var dags skulle jag söka upp dig igen. Jag håller alltid mina överenskommelser.”

Han stoppar ner handen i fickan och jag stelnar till innan jag

Nynäshamn – Kallhäll

35

ser att det är ett kuvert han håller i handen. Ett vitt kuvert.

Till lillbrorsan Det södergående tåget närmar sig. Jag tar emot kuvertet. Limmet lossnar lätt. Jag läser Hampus sista meddelande: Det är skillnad på att överleva och att leva. Eller hur? ”Han visste vad du hade gjort”, säger antikhandlaren när jag tittar upp. ”Han visste att du inte sålde ’för att starta eget’. Han visste att du hade fått ett tips, att du anade att kraschen skulle komma och att du ändå inte sa något till honom. Han hade kunnat förhindra sin konkurs, men han lät det bara ske. Han hade redan förlorat det som var viktigast för honom.”

Det bränner i ögonen. Smärtan är outhärdlig. Jag kvider till. ”Det var därför han sköt sig”, fortsätter antikhandlaren. ”Han älskade dig. Han såg dig som en bror. Och du svek honom.”

Det svider i mina ögon. Ont. Ont. Ont. Jag faller ner på knä.

Mina ögon brinner. Jag känner antikhandlarens hand mot min hjässa. Han stryker mig sakta över håret. ”Fascinerande”, mumlar han. ”Ni gråter alltså blod.”

Det södergående tåget saktar in på andra sidan perrongen och hans hand lämnar mig. Tåget accelererar och försvinner.

Jag vet inte hur länge jag sitter där.

Blodet stelnar på mina kinder. Stramar mot min hud.

Till slut reser jag mig upp.

Kallhäll.

Det är alltså här jag ska möta gryningen.

36

Nynäshamn – Kallhäll

Avståndet mellan Nynäshamn – Västerhaninge * Gunnar Ardelius Västerhaninge – Hemfosa * Kevin Frato Hemfosa – Jordbro * Tony Johansson Jordbro – Farsta strand * Katarina Kuick Farsta strand – Stockholm C * Mats Kempe Stockholm C – Bålsta * Ingelin Røssland Bålsta – Sundbyberg * Ubah Musse Sundbyberg – Karlberg * Otto Rimfors Karlberg – Kungsängen * Ülkü Holago Kungsängen – Stockholm C * Mårten Sandén Stockholm C – Skogås * Ingrid Olsson Skogås – Ösmo * Malin Isaksson Ösmo – Nynäsgård * Mårten Sandén Nynäsgård – Krigslida * Jessica Schiefauer Krigslida – Trångsund * Johanna Thydell Trångsund – Älvsjö * Ubah Musse Älvsjö – Jakobsberg * Erika Söderström Jakobsberg – Bro * Otto Rimfors Bro – Barkarby * Charlotte Glaser Munch Barkarby – Stockholm C * Björk Mirjamsdotter Stockholm C – Årstaberg * Inti Chavez Perez Årstaberg – Stockholms södra * Anneli Jordahl Stockholms södra – Västerhaninge * Anthony Grooms Västerhaninge – Gröndalsviken * Fabian Göranson Gröndalsviken – Tungelsta * Johanna Koljonen Tungelsta – Nynäshamn * Jenny Jägerfeld Nynäshamn – Kalhäll * Sara Bergmark Elfgren Kalhäll – Bålsta * Kevin Frato

Väntan på ett rån. Och en kille på hembesök.

En förälskad fabriksarbetare.

En incidentrapport. En gatupoet. Kaffesump.

Ett telefonsamtal. En betraktare.

Stora plastkassar fulla med tyg.

En konsertcellist i Drömmandet. En docka.

Fri vilja. En ofödd. En möhippa.

En bror, en syster, en pappa. Ett brev hem.

En smutsf läck. (Och en jacka.)

En backpacker i främmande land. Köpa säng.

Ett av dom patetiska sönderskurna indiekidsen som Henric de la Cour pratat om?

Juliàn.

Efter olyckan. Prostatacancer. Två f lugor på en kebab. Den som väver världen.

En hämnare utklädd till mumie.

En skräckfylld IT-krasch. Två månar.