9789185763184

Översättning Helena Hansson

ett

–Dash– 21 december

Tänk dig följande: Du går omkring i din favoritbokhandel och tittar i hyllorna.

Du kommer till avdelningen där en av dina favoritförfattares böcker står, och där, inklämd mellan de oerhört välbekanta bokryggarna, tittar en röd anteckningsbok fram.

Vad gör du då?

Jag tror det är självklart: Du tar ut den röda anteckningsboken och öppnar den.

Och sedan gör du precis vad den säger åt dig att göra.

Det var juletid i New York, den allra mest avskyvärda tiden på året. Människohorderna, alla oändliga besök av eländiga släktingar, den falska munterheten, de glädjelösa försöken till glädje – min naturliga motvilja mot mänsklig kontakt kunde inte annat än intensifieras i den här situationen. Vart jag än gick hade jag boskapshjorden emot mig. Jag var inte beredd att skänka ”frälsning” via någon ”armé”. Jag skulle aldrig bry mig om ifall julen var vit eller inte. Jag var en myterist, en bolsjevik, en yrkesförbrytare, en filatelist som var fångad i 5

outsägliga kval – vad som helst som ingen annan var, det var jag villig att vara. Jag gjorde mig så osynlig jag kunde där jag gick bland de pavlovskt köprusiga massorna, de deprimerade jullovsfirarna, de utländska turisterna som hade flugit över halva världen för att få se en julgranständning utan att förstå vilken fullständigt hednisk ritual det rörde sig om.

Den enda ljusglimten i denna dunkla tid var att skolan var igenbommad (förmodligen för att alla skulle kunna shoppa tills det stod dem upp i halsen och upptäcka att släkt, precis som arsenik, är bäst i små doser … om man inte längtar efter att dö). I år hade jag lyckats bli frivilligt föräldralös över julen genom att säga till min mamma att jag skulle fira jul med pappa och till min pappa att jag skulle vara hos mamma, vilket hade lett till att de var och en på sitt håll hade bokat icke ombokningsbara semesterresor med sina nya kärlekar. Mina föräldrar hade inte pratat med varandra på åtta år, vilket gav mig mycket fria tyglar att bestämma sanningen kring alla faktiska sakförhållanden och därmed mycket tid för mig själv.

Jag kilade fram och tillbaka mellan deras lägenheter medan de var bortresta – men större delen av dagarna tillbringade jag på Strand, denna oemotståndliga lärdomsbastion, som snarare än en bokhandel är en kollision mellan hundra olika bokhandlar, med litterärt vrakgods utspritt över trettio hyllkilometer. Alla bokhandelsbiträdena släntrar omkring med kutig rygg och frånvarande min i sina stuprörsjeans och loppisfyndade skjortor med knappkrage, ungefär som storasyskon som aldrig någonsin skulle orka prata med en eller bry sig om en eller ens låtsas om att man existerar om deras 6

kompisar är med … vilket de alltid är. En del bokhandlar vill att man ska tro att de är något slags fritidsgård, som om de skulle vara tvungna att anordna en kakbakningskurs för att man ska köpa lite Proust. Men på Strand får man helt och hållet reda sig själv, i en dragkamp mellan ordningens och excentricitetens oförenliga krafter, där excentricitetens varje gång avgår med segern. Det var med andra ord en kyrkogård helt och hållet i min smak.

För det mesta var jag inte upplagd för att leta efter något speciellt när jag gick till Strand. Ibland bestämde jag att eftermiddagen var sponsrad av en viss bokstav, och då besökte jag varenda avdelning för att ta en titt på alla författare vars efternamn började på den bokstaven. Andra dagar kunde jag bestämma mig för att ta itu med en enda avdelning eller för att undersöka de nyligen uppackade luntor som hade slängts i lårar som vägrade underkasta sig bokstavsordningen. Eller också tittade jag bara på böcker med grönt omslag eftersom det var alldeles för länge sedan jag läste en bok med grönt omslag.

Jag kunde ha umgåtts med mina vänner, men de flesta av dem umgicks med sina familjer eller sina Wiin. (Wiin? Wiii?

Vad heter det i plural egentligen?) Jag umgicks mycket hellre med döda, döende eller desperata böcker – begagnade, som vi kallar dem, något vi aldrig skulle kalla en människa såvida vi inte vill vara elaka. (”Se på Clarissa … hon är verkligen bättre begagnad.”)

Jag var en förfärlig bokmal, nästan så att jag sa det rent ut, men det var inte socialt accepterat, det visste jag. Jag var 7

speciellt förtjust i ordet bokmal, som jag hade märkt att andra människor använde ungefär lika ofta som petimäter eller kumpan eller godtemplare.

Just den här dagen bestämde jag mig för att titta till några av mina favoritförfattare för att se om det hade dykt upp några ovanliga utgåvor från nyligen avlidna personers boksamlingar. Jag höll på att gå igenom en av mina främsta favoriter (som här måste förbli namnlös, eftersom jag kanske vänder honom ryggen en vacker dag), när jag såg något rött skymta fram. Det var en röd anteckningsbok av märket Moleskine, vilket betyder mullvadsskinn, trots att boken varken är gjord av mullvadar eller skinn. Icke desto mindre var det den mest populära sortens skrivhäfte bland dem av mina kamrater som kände ett behov av att anteckna saker i icke-elektronisk form. Vilken sorts papper en person väljer att föra sina anteckningar på kan säga mycket om honom eller henne – själv var jag helt och hållet för smallinjerat papper, eftersom jag saknade talang för att teckna och skrev med mikroskopiska kråkfötter som fick bredlinjerat att se spatiöst ut. Olinjerat papper tycktes vara populärast – jag hade bara en enda vän, Thibaud, som valde rutat. Åtminstone gjorde han det ända tills studievägledarna konfiskerade hans anteckningsböcker för att bevisa att han hade gjort upp planer på att döda vår historielärare. (Detta är en sann historia.)

Det fanns ingen text på ryggen på just den här anteckningsboken – jag var tvungen att ta ner den från hyllan så att jag kunde titta på framsidan, och där satt en bit maskeringstejp med orden VÅGAR DU? skrivna med svart märkpenna. När jag öppnade 8

pärmarna hittade jag ett meddelande på första sidan.

Jag har några ledtrådar åt dig.

Vänd blad om du vill se dem.

Var snäll och ställ tillbaka boken i hyllan om du inte vill se dem.

Handstilen tillhörde en flicka. Alltså, man ser det. Den där bedårande skrivstilen.

Men jag skulle jag ha vågat mig på att vända blad i vilket fall som helst.

Då sätter vi igång.

1. Låt oss börja med fransk pianism.

Jag vet egentligen inte vad det är, men jag tror knappast den kommer att försvinna från hyllan.

Charles Timbrell är mannen du söker.

88-07-02 88-04-08 Vänd inte blad förrän du har fyllt i det som saknas (men skriv inte i anteckningsboken, är du snäll). _____________________ _____________________ Jag kan inte påstå att jag någonsin har hört talas om fransk pianism, men om mannen på gatan (utan tvivel iförd 9

­lommonstop) hade frågat mig om jag trodde att frans­ p männen var pianistiska typer, skulle jag utan vidare ha gett ett jakande svar.

Eftersom jag kände bokhandelsgångarna på Strand bättre än mitt (mina) eget (egna) hem, visste jag precis var jag skulle börja – på musikavdelningen. Det verkade nästan som fusk att hon till och med hade gett mig författarens namn. Vad trodde hon om mig – att jag var en dumbom, en slöfock, en träskalle? Jag ville att hon skulle ha lite högre tankar om mig, även om jag inte hade förtjänat det ännu.

Det var inte alls svårt att hitta boken – inte alls svårt för någon som har fjorton minuter över, vill säga – och det var precis en sådan bok som jag hade föreställt mig, en bok som kan bli stående i hyllorna i åratal. Förlaget hade inte ens brytt sig om att förse omslaget med en illustration. Bara orden Fransk pianism: Ett historiskt exposé. Charles Timbrell. Och sedan (ny rad): Förord av Gaby Casadesus.

Jag förmodade att siffrorna i anteckningsboken var datum – 1988 måste ha varit ett händelserikt år för den franska pianismen – men jag hittade inga hänvisningar till 1988 … eller 1888 … eller 1788 … eller något annat 88 vad det anbelangar.

Jag kom ingen vart … förrän det gick upp för mig att min ledtrådsgivare hade använt sig av det urgamla bokmalsmantrat: sida-rad-ord. Jag bläddrade fram till sidan 88 och kollade rad 7, ord 2 och därefter rad 4, ord 8. Är du Var jag vadå? Jag var tvungen att ta reda på det. Jag fyllde i det som saknades (i huvudet, eftersom jag tog hänsyn till 10

hennes önskemål om de orörda tomraderna) och vände blad i anteckningsboken.

Okej. Inget fusk.

Var det något som störde dig på den här bokens framsida (förutom att den saknade bilder)?

Fundera på det och vänd sedan blad.

Jaha, det var enkelt. Jag retade mig oerhört på att de hade använt konstruktionen Ett historiskt exposé, när det givetvis borde hetat En historisk exposé, eftersom ordet exposé har n-genus.

Jag vände blad.

Om ditt svar var den förkastliga frasen ”Ett historiskt exposé” kan du fortsätta.

Om du svarade något annat vill jag att du ställer tillbaka den här anteckningsboken i hyllan.

Jag vände blad en gång till.

2. Tjocka Hoochie, balens drottning 64-04-09 119-03-08 _____________________ _____________________

11

Ingen författare den här gången. Inte mycket att gå efter.

Jag tog med mig Fransk pianism (vi hade kommit att stå varandra nära, jag kunde inte lämna henne) och gick fram till informationsdisken, där det satt en kille och såg ut som om någon hade smusslat ner ett par litiumtabletter i hans CocaCola Zero. ”Jag söker Tjocka Hoochie, balens drottning”, sa jag. Han svarade inte. ”Det är en bok”, sa jag. ”Inte en människa.”

Nähä. Ingenting. ”Kan du inte åtminstone berätta för mig vad författaren ­heter?”

Han tittade på sin dator, som om den på något sätt skulle kunna tala till mig utan att han behövde röra vid tangent­ bordet. ”Har du hörlurar på dig som är osynliga för mig?” frågade jag. Han kliade sig i armvecket. ”Känner du mig?” envisades jag. ”Slog jag dig sönder och samman på dagis, så att du nu finner en sadistisk njutning i att hämnas på detta småaktiga sätt? Stephen Little, är det du? Är det det? Jag var mycket yngre då, och det var jättedumt av mig att nästan dränka dig i den där drickfontänen.

Till mitt försvar vill jag säga att det var en helt oprovocerad aggressionshandling av dig att dessförinnan riva sönder min bokredovisning.” Äntligen en reaktion. Expediten bakom informationsdisken skakade på sitt lurviga huvud. ”Nej?” sa jag.

12

”Jag får inte berätta var Tjocka Hoochie, balens drottning står”, förklarade han. ”Inte för dig. Inte för någon överhuvudtaget.

Och även om jag inte är Stephen Little, borde du skämmas för vad du gjorde mot honom. Skämmas.”

Okej, det här skulle bli svårare än jag hade trott. Jag försökte gå in på Amazon på mobilen för att ta en snabbkoll – men det fanns ingen täckning någonstans i affären. Jag tyckte inte det var så troligt att Tjocka Hoochie, balens drottning var en fackbok (om den ändå hade varit det!), så jag gick till den skönlitterära avdelningen och började söka igenom hyllorna.

När detta inte gav något resultat mindes jag att det fanns en avdelning för ungdomslitteratur en trappa upp och gick genast dit. Jag hoppade över alla bokryggar som inte hade en liten gnutta rosa på sig. Min instinkt sa mig att Tjocka Hoochie, balens drottning borde vara åtminstone fläckvis rosa. Och har man sett på maken – när jag kom till bokstaven M stod den där.

Jag bläddrade fram till sidorna 64 och 119 och hittade: villig att Jag vände blad i anteckningsboken.

Mycket listigt.

När du nu har hittat det här på tonårsavdelningen måste jag fråga dig: Är du en tonårskille?

Vänd blad i så fall.

13

Om du inte är det ber jag dig ställa tillbaka den här anteckningsboken där du fann den.

Jag var sexton och utrustad med rätt sorts könsdelar, så det hindret klarade jag galant.

Nästa sida.

3. Sexuell njutning för bögar (tredje upplagan!)

55-12-05 181-18-07 _____________________ _____________________ Tja, det rådde ingen tvekan om vilken avdelning den skulle stå på. Det var alltså bara att ge sig ner till hyllorna för Sex & samlevnad, där blickarna var omväxlande förstulna och utmanande. För mig personligen kändes tanken på att köpa en begagnad sexhandbok (om vilken sorts sexualitet som helst) en smula sjaskig. Det var kanske därför det stod fyra exemplar av Sexuell njutning för bögar i hyllan. Jag bläddrade fram till sidan 55, letade upp rad 12, ord 5 och hittade: snoppar Jag räknade en gång till. Dubbelkollade. Är du villig att snoppar?

Kanske, tänkte jag, användes ordet snoppar som verb (till exempel: Var vänlig och stör mig inte när jag snoppar jordgubbar).

Jag bläddrade vidare till sidan 181, inte utan en viss bävan.

14

Att älska utan att ge ljud ifrån sig är som att spela på ett ljuddämpat piano – det duger att öva på, men du går miste om det fulländade stycket.

Jag hade aldrig trott att en enda mening kunde ha en så avskräckande verkan, både när det gällde älskog och pianospel, men så var det.

Tack och lov fanns det ingen illustration till texten. Och jag hade mitt sjunde ord. dig Vilket gav mig: Är du villig att snoppar dig Det lät inte rätt. Det lät verkligen inte rätt, rent ­grammatiskt.

Jag tittade på sidan i anteckningsboken igen och stod emot lusten att vända blad. Jag granskade det flickaktiga klottret noga och insåg att jag hade läst sexor som femmor. Det var sidan 66 (lillebrorsversionen av djävulens tal) som jag var ute efter. hänge Betydligt vettigare. Är du villig att hänge dig … ”Dash?”

Jag vände mig om, och där stod Priya, en tjej i min skola, något mitt emellan en vän och en bekantskap – en ­vänkantskap skulle man kunna säga. Hon hade varit kompis med min före detta flickvän Sofia, som nu bodde i Spanien. (Inte på grund av mig.) Priya hade såvitt jag kunde urskilja ingen särskild personlighet, men i rättvisans namn ska det tilläggas att jag inte hade letat så noga. ”Hej, Priya”, sa jag.

15

Hon tittade på böckerna jag höll i handen: en röd anteckningsbok, Fransk pianism, Tjocka Hoochie, balens drottning samt, uppslagen på en sida med en ganska åskådlig teckning av två män som gjorde något jag dittills inte hade trott vara möjligt, Sexuell njutning för bögar (tredje upplagan).

Jag gjorde en snabb bedömning av situationen och insåg att någon typ av förklaring vore på sin plats. ”Det är till en uppsats som jag håller på med”, sa jag med ett tonfall som dröp av simulerad intellektuell övertygelse. ”Om den franska pianismen och dess följder. Du anar inte hur långtgående verkningar den franska pianismen har fått.”

Priya såg tack och lov ut som om hon ångrade att hon överhuvudtaget hade sagt mitt namn. ”Kommer du att vara hemma under lovet?” frågade hon.

Om jag hade erkänt att jag skulle vara det, skulle hon mycket väl ha kunnat få för sig att bjuda mig på äggtoddykalas eller anordna en utflykt till julfilmen När mormor blev överkörd av en ren, där en svart komiker spelar alla rollerna utom den kvinnliga Rudolph, som, får man anta, är föremålet för de ömma känslorna. Eftersom jag omedelbart skulle falla till föga för en konkret inbjudan, var jag fullt och fast övertygad om nyttan av förebyggande undanflykter – med andra ord att ljuga på ett tidigt stadium för att hålla ryggen fri senare. ”Jag ska åka till Sverige i morgon”, svarade jag. ”Sverige?”

Jag såg inte (och ser inte) det minsta svensk ut. Det var uteslutet att det var fråga om att hälsa på släkten. För att förklara mig sa jag bara: ”Jag älskar Sverige i december. Dagarna är 16

korta … nätterna är långa … och deras design är så fullständigt fri från krusiduller.”

Priya nickade. ”Det låter kul.”

Vi stod där. Jag insåg att det enligt alla samtalsregler var min tur. Men jag insåg också att om jag vägrade att följa dessa regler kunde det leda till att Priya gav sig av, vilket jag i allra högsta grad önskade.

Efter en halv minut stod hon inte ut längre. ”Jaha, jag måste sticka”, sa hon. ”Glad chanukka”, sa jag. Jag tyckte alltid det var kul att säga fel högtid, bara för att se hur den andra personen skulle reagera.

Priya tog det med fattning. ”Ha det så roligt i Sverige”, sa hon. Och så var hon borta.

Jag flyttade om mina böcker så att den röda antecknings­ boken låg överst igen. Jag vände blad till nästa sida.

Det faktum att du är villig att stå där på Strand med Sexuell njutning för bögar bådar gott för vår framtid.

Men om det är så att du redan äger denna bok eller skulle ha användning för den i ditt liv, är jag rädd att vår tid tillsammans måste sluta här.

Den här tjejen gillar bara kille–tjej, så om du är mer för kille–kille har du mitt fulla stöd, 17

men jag förstår inte var jag skulle komma in i bilden.

Och nu en sista bok.

4. Vad de levande gör av Marie Howe 23-01-08 24-05-09, 11, 12, 13, 14, 15 ______ ______ ______ ______ ______ ______ ______?

Jag satte genast av mot lyrikavdelningen med massor av ­myror i huvudet. Vem var denna mystiska Marie Howe-­läsare som kallade på mig? Det verkade lite för bra för att vara sant att vi båda två skulle känna till samma poet. De flesta i mitt umgänge kände faktiskt inte till några poeter överhuvudtaget.

Jag försökte minnas om jag hade pratat om Marie Howe med någon – vem som helst – men ingenting dök upp. Bara Sofia, förmodligen, och det här var inte Sofias handstil. (Dessutom var hon i Spanien.)

Jag kollade allt på H. Ingenting. Jag gick igenom hela lyrikavdelningen. Ingenting. Jag var nära att skrika av frustration när jag såg den – allra längst upp i bokhyllan, minst tre och en halv meter från golvet. Det var bara ett litet hörn som tittade fram – men jag kände igen den tunna volymen och den mörklila färgen och visste att det var den boken jag sökte. Jag drog fram en stege och anträdde den farofyllda ­klättringen. Det var en dammig uppstigning, och de svåråtkomliga höjderna omgavs av moln av ointresse, vilket gjorde luften tyngre att 18

andas. Slutligen hade jag volymen i min hand. Jag kunde inte vänta utan bläddrade snabbt fram till sidan 23 och 24, där jag fann de sju ord jag behövde. åt den tveklösa åtråns ilning av välbehag Jag föll nästan av stegen. Är du villig att hänge dig åt den tveklösa åtråns ilning av ­välbehag?

Formuleringen gjorde mig upphetsad, för att utrycka det milt.

Jag klev försiktigt ner igen. När jag väl var nere på golvnivå hämtade jag den röda anteckningsboken och vände blad.

Då var vi framme.

Nu är det din sak att bestämma vad vi ska göra (eller inte göra).

Om du är intresserad av att fortsätta med det här samtalet ska du välja en bok – vilken bok som helst – och stoppa in en papperslapp med din mejladress i den.

Ge den till Mark i informationsdisken.

Om du ställer några frågor om mig till Mark kommer han inte att vidarebefordra din bok.

Inga frågor, alltså.

Var snäll och ställ tillbaka den här anteckningsboken där du fann den när du har gett Mark din bok.

Om du gör allt detta, kan du mycket väl komma att höra från mig igen.

Tack. Lily 19

Plötsligt såg jag fram emot jullovet för första gången på så länge jag kunde minnas, och det kändes som en lättnad att jag faktiskt inte skulle fraktas i väg till Sverige morgonen därpå.

Jag ville inte fundera för mycket på vilken bok jag skulle välja – om jag försökte hitta på något smart skulle jag bara vilja ta något ännu smartare och något ännu ännu smartare, och jag skulle aldrig komma ifrån Strand. Därför valde jag en bok nästan på måfå, men i stället för att lämna min e-post i den bestämde jag mig för att lägga i något annat. Jag antog att det skulle ta ett tag innan Mark (min nye kompis bakom informationsdisken) hann ge Lily boken, så jag skulle få ett litet försprång. Jag räckte honom boken utan ett ord, han nickade och stoppade den i en skrivbordslåda.

Jag visste att nästa steg för mig skulle vara att ställa tillbaka den röda anteckningsboken, att ge någon annan chansen att hitta den. I stället behöll jag den. Och dessutom gick jag fram till kassan för att köpa de exemplar av Fransk pianism och Tjocka Hoochie, balens drottning som jag hade i handen.

Hon var inte den enda som kunde leka den här leken.

20

21