9789185725205

[ 1 ]

10

A V S TÅ N D

[ 2 ]

d i k t e ss ä m e m o a r

[ 3 ]

10

AV S T Å N D l a r s h e r m a n s so n

b o k f ö r l ag e t l e j d

,

[ 4 ] av l a r s h e r m a nss on Vete Fåglarna, 1987 Till Enklövern, 1989 Honeymoon, 1992 Blundar dina namn, 1998 Gå till gå, 2000 Sitta still, 2005 lind säger jag fast jag inte vet men det är en lind, 2005 Tjänstemän, 2010

10 a v s t å n d © Lars Hermansson, 2012 Bokförlaget Lejd, Stockholm Grafisk form och omslag: Anders Weidar www.wordform.se Typsnitt: Janson Text och Gill Sans Tryck: Preses Nams Baltic, Riga, 2012 isbn 978-91-85725-20-5 www.lejd.se

[ 5 ]

[ 6 ]

[ 7 ]

1.

avståndet till golvet börjar i fotsulan och slutar i solen, dess vita sken som ligger på golvbräderna mellan sju och kvart över elva på förmiddagen.

Takhöjden i kök och vardagsrum är 3,23 meter, i hall och våtutrymmen 2 och 80. När ett föremål sugs in i ett svart håls gravitationsfält saktas tiden i det ned till 0 . I morse vaknade jag av regnet och upptäckte att jag hade tandvärk, eller så vaknade jag av tandvärk och märkte att det regnade därute på andra sidan väggen tjugotre centimeter från vårt golv som är en yta ögat uppfattar

[ 8 ]

som helt plan men som handen när den stryker över den urskiljer som ojämn. En annan morgon vaknade jag av fågelsång och märkte att jag hade sträckt benet i sömnen. Eller vaknade jag av smärtan och hörde att koltrasten, var det väl, sjöng ?

Den vanligaste poolformen är utan tvekan rektangeln, ändå skulle man knappast kalla en rektangulär gräsmatta poolformad, nej, det poolformade är välvt som två eller flera vattendroppar som fallit nära varandra på ett nyligen såpskurat golv. Ingenting jag tänker ikväll skall haka i tänkte jag på balkongen i San Sebastian, jag till och med skrev i röda anteckningsboken: idel solitära tankar som rökmoln.

– Är du lycklig, hade jag frågat M. på väg upp mot busshållsplatsen. – Nöjd, sade hon, lycklig ibland, och sedan: varför frågar du ? Nu var solen på väg ned och en kvin-

na i vit aftonklänning kom vinglande nedför backen på röda högklackade med en soppåse i vardera handen.

Hon såg som sprungen ut ur en Marilyn Monroe look-alike tävling, vars final hon missat och därför tagit en drink för mycket. Eller tvärtom missat på grund av den där extra drinken. Balkongens stenplattor var sandfärgade och överdragna med

en färglös emalj. Det kändes som att ha fötterna på glas. Golvet på caféet på Frankfurts flygplats var täckt av en svart gummimatta med små halkpreventiva cirklar i relief. Liksom svävande fyra millimeter ovanför gummit: några smulflak från ett wienerbröd och en ketchupkletig, hopknölad servett. Rätt avstånd till golvet är 0 . Men ibland är 0 fel avstånd. Andra avstånd är 74 centimeter (från bordskivan mätt) och 55 (från stolsitsen). Jag pressar örat mot

[ 9 ]

[ 10 ]

golvplankan och lyssnar efter förändringar i träet, sättningar, sprickbildning.

Det finns en glipa mellan golv och golv- list där grus och damm samlas. Taket syns inte från där jag ligger, men avståndet från halva stolsbenet ned till möbeltassens mjuka golvberöring är njutbart. Jag tänker att du drömmer om en david bowieslank yngling med penis långt ned på låret, och att jag knäpper på den med pekfingret så att den drar ihop sig som en snigel upp mot den pubesmörka ljumsken, och att jag sedan drar dig ned på vardagsrumsgolvet och för in en kudde under stjärten. Det finns ett avstånd som förenar, det finns ett himlavalv. Det finns trägolv, jordgolv, sten- och metallgolv (särskilt i varuhissar), dansgolv, köksgolv, slakthusgolv. Det finns streckkoder, kommatecken, lådor med frigolitisolering och en fjärrkontroll i en tättslutande plastpåse längst in. Golvet på finansde-

partementet är av ljus stavparkett (har vi sett på teve) och befinner sig idag kanske längre bort än någonsin från maktbasen, eftersom denna (vi, du och jag) ständigt matas med illusionen om alltings tillgänglighet via medierna.

Så har platsen för medborgarskapets utövande flyttat från möteslokaler och torg till den enskildes vardagsrum där hon sitter i strumplästen och håller på kandidater. Offentliga toaletters golv kan vara av kakel, ja även marmor på de finare hotellen där också medelklassen i teorin kan pissa, men oftast är offentliga toaletters golv av betong, liksom golv i fylleceller, omklädningsrum, kulvertar, fabriker, lagerutrymmen och i de flesta trapphus byggda efter 1950.

Betong har mycket lång livslängd, skriver Svenska Fabriksbetongföreningen på

[ 11 ]

[ 12 ]

sin hemsida. Såväl Colosseum som Pantheon är byggda i betong. Men korrosion är ett problem, sprickor uppstår, vatten sipprar in, främmande vätskor. Byt ut ordet på i satsen Jag tänker på dig mot vilken annan preposition som helst och se vad som händer. Ett avskedsgolv kan vara ett köksgolv eller ett linoleumgolv på ett café, men också ett sjukhusgolv. Det är minst sorgligt om bägge förmår stå upp. Sedan kommer marken under era fötter att dras undan, ni kommer att stå med fötterna i luften osäkra på om ni alls kan flytta dem. Avståndet till tiden uppfattad som rörelse går genom en skolsal full av slitna, röda sandsäckar. Du sluggar dig fram men kommer ingenstans, det är trångt i blick och hjärta, du har svårt att andas, så du sätter dig ned och upptäcker nära golvet en flackare horisont mot

vilken avtecknar sig på nära håll en hares fuktiga nos. Det rycker i den hela tiden. Den andas, är. Din egen nos består till 90 procent av brosk.

Den är mindre känslig. Det rycker inte i den alls. Men du är ett djur nu, så ja.

[ 13 ]

[ 14 ]

[ 15 ]

2.

på min dotters andra födelsedag den tjugosjunde januari tjugohundrasju i en taxi på väg till Arlanda klottrar jag i bruna anteckningsboken ned en essäidé om noggrannhet som strategi mot hyperkapitalismens konsumtionsideal, fortfarande uppfylld av Georges Perecs underbart omsorgsfulla romanbygge Livet, en bruksanvisning, den enda bok jag börjat läsa om från början igen så fort jag nått slutet.

Grå snöflingor stora som tumnaglar yrde omkring i luften, klafkade in i taxins vindruta, hela tiden. Exakt ett år senare hörs min dotter på sin treårs-

[ 16 ]

dag inne i badrummet uttala de numera bevingade orden: – Vem är det som knackar på min navel ? Jag vet fortfarande inte om hon syftade på sin egen eller på något av smådjurens av plast hon alltid har med sig i badkaret. Tre år, tio månader och tio dagar innan denna badrumsscen skriver jag i ett torftigt möblerat rum i Aten: ett rasande kvitter av primtal i avtagande den överblivna spaghettin i kastrullen någon skärper sig en hel kväll sol på höger ansiktshalva en plaststol ska monteras och ställas vid väggen knarkaffärerna pågår nu även på tyska i parken

Vad som i övrigt hände den dagen minns jag inte. Det handlar om erinring, inte hågkomst, minnesbilderna kommer mig inte i hågen (från fsv. hogher, sinne, mod, tanke). Nej, jag famlar mig dem till mötes. Det finns otaliga från den

månadslånga Atenvistelsen, men jag har svårt att dröja vid en scen och ge den kropp, utmejsla detaljer: jag minns hur Kate och jag blir serverade brinnande korvar på en restaurang i Plaka. Korvarna såg ut som pojkpittar klädda i blå lågor och Kate var så förtjust över att ha hittat tillbaka till restaurangen hon gillade så mycket senast hon var i Aten, men vad talade vi om ? Jo faktiskt: minnet. Kate berättade att hon minns nästan allt: hur replikerna föll i ett tråkigt samtal med en vän för tio år sedan, vilka rätter på menyn hon valde mellan en vårkväll i Paris när hon var arton år – hare, oxfilé, ceasarsallad – minnen hon delar med ingen vilket gör henne till en ensam människa, sade hon den 8:e april på kvällen. Den 10:e april, fortfarande i Aten, skriver jag:

[ 17 ]

[ 18 ]

nu skäller hunden och svanskotan ömmar vänster fotsula tung i golvet, negerhöljet kring den vite mannen grishuden kring den svarte höger fotblad har nu helt och hållet mött golvplankan. känsla av vällust, snor i näsan en ovisshet utan objekt

Jag minns ljuset i rummet, ljuden som letade sig in genom fönstret, röster, fågelkvitter, enstaka bilar, men ingenting av näst sista radens vällust. Hängde den ihop med den där ovissheten utan objekt ? Upptagenheten med det kroppsliga (fotsula snor) hade säkert att göra med att jag mediterade en halvtimme varje eftermiddag: när domningen i fötterna försvunnit, men känslan av stillhet fortfarande var kvar, satte jag mig vid datorn och skrev förutsättningslöst en halvtimme. Inte det slags vildskrift jag annars ägnar mig åt när jag behöver en textkropp att bearbeta, nej,

jag ville lyssna med ena örat ut mot världen, det andra in mot själen efter ljudet av en och samma dikt. Något religiöst tror jag. Jag minns också påsken.

Kate hade åkt, eller inte kommit än, annars hade det väl funnits en påskmiddag att erinra sig ? På långfredagskvällen såg jag Abbas Kiarostamis tre timmar långa Smaken av körsbär dubbad till grekiska på en teve med långsamt rullande bild.

Jag minns att jag frös, att det var mörkt utanför fönstren, att jag saknade M, och ändå inte. Att den person som satt där insvept i filtar i lager på lager var gränslöst ovetande om att ett liv ett par veckor senare skulle bli till i ett curryfärgat sovrum i Majorna i Göteborg, inser jag, men kan inte minnas. Avståndet till dagen innan jag blir pappa är oändligt, kan inte namnges, vilket kanske är detsamma.

[ 19 ]

[ 20 ]

05 + 01 + 27. Det blir 33.

Ett heligt tal inom numerologisk mystik. Så måste man se det. Avståndet till dagen då vår dotter föds är 33, liksom antalet stavelser i denna strof, och i nästa, och i nästa. Dagen börjar och slutar samtidigt någonstans på jorden hela tiden. Dagen då jag rökte min första cigarett. Dagen då jag miste oskulden. Dagen då himlen var rotmosfärgad över östra Södermalm. Dagen då jag föddes. Dagen då jag dog. Avståndet till dagarna är absolut och omätbart eftersom minnet inte upptar någon plats, en decimeter för en mätarlarv, ett sekel för en gud.

Avståndet i tid mätt, tiden mätt i avstånd, elefantguden Ganesh balanserande på dörrposten till rummet där jag skriver detta, snabeln av sandelträ: 2,7 centimeter kanske om den

gick att släta ut, nu är den bullig längst upp och mycket svårmätt. Utanför de svarta fönstren faller andra slags snöflingor än de som föll mot taxins vindruta i början av dikten, tunna, krispigare. De singlar ned som datum till marken, virvlar upp igen. Januari: 26. I morgon, på förintelsens minnesdag, fyller du fem. Tårta beställd. Du önskar dig ett trollspö. Minns maskrosen du i somras stack in i hålet i handtaget på cykelstyret. – Det är en färdblomma, sade du.

Blomman. Blommorna. Jag minns varenda en.

Ditt ljusa ansikte. Nästa dikt heter avståndet till ic a folkungagatan.

[ 21 ]