9789185725182

Våra händer stickande, kliande

,

Selene Hellström | noveller

BOK FÖR L AG ET L EJ D

3

vå r a h ä n d e r s t i c k a n d e , k l i a n d e © Selene Hellström, 2 0 11 Bokförlaget Lejd, Stockholm Grafisk form och omslag: Anders Weidar www.wordform.se Omslagsfoto: Hans M. Karlsson Typsnitt: Galliard, Gill Tryck: Preses Nams Baltic, Riga, 2 0 11 i s bn 9 7 8 - 9 1 - 85 7 2 5 - 1 8 - 2 www.lejd.se

4

till Jenny, Isabella

5

6

Kundra

husvagnarna på långt håll och de flesta var vita och det var något med dem. Som om det att hösten kommit och att de var övergivna syntes utanpå. Det var inte så många i gläntan, bara några stycken och de stod inte så tätt på campingen som de brukade. De var spridda lite här och där och när man kom närmare såg man att fönstren var fördragna med gardiner. Och så gick vi ännu närmare och fram till den första husvagnen och kände på dörren och den öppnades bara så där. Vi visste inte riktigt men eftersom den nu var öppen och vi var ensamma så gick vi in. Och där inne var det en lukt som var egendomlig men ändå på något sätt trivsam så vi satte oss vid bordet och drog undan gardinerna. Campingen såg likadan ut inifrån och vi reste oss och gick bort till pentryt och rotade. En syltburk som var halvfull och ett paket skorpor som var oöppnat och en kniv som vi hittade i en låda tog vi fram.

Vi åt och smulade på bordet men ingenting fanns det att dricka. Skorporna var goda med kardemumma och sylten verkade hemgjord av hallon. Hallonkornen fastnade i tänderna och vi fick inte bort dem hur vi än petade och höll på. Vi plockade undan efter oss och sopade smulor, men skorppaketet var öppet nu. Det var inte mycket att göra åt det. Vi gick ut igen och stängde om oss.

Tystnaden var på ett särskilt sätt, utan vind eller fågel-

v i såg

7

k u n dr a

kvitter. Det var som just efter en hög smäll. Vi gick genom hela campingplatsen utan att gå in i någon annan av husvagnarna, för det var som att vi visste att de skulle vara öppna allihop.

När vi stod i den andra änden framför den sista husvagnen innan skogen började igen så kunde vi ändå inte låta bli. Vi hade skogen i ryggen och den var mörk och tät på den här sidan, om det var något skulle den sluka oss på nolltid. Vi gick fram och kände på handtaget. Dörren gick upp. Ingen där inne, men ändå något i luften, i kortleken på bordet. Vi luktade på den, bläddrade korten mellan fingrarna. Det var inget särskilt, men ändå att den låg där.

Vi satte oss och delade korten mellan oss i lika stora högar, började spela. Vi var jämnstarka och leken ville inte gå ut.

Det var som en skugga först. Att vi tittat dit samtidigt gjorde det svårare att bortse från. Vi kände svetten under armarna, men fortsatte ändå spelet som om ingenting.

Andra gången förstod vi att det verkligen var något, att någon var i husvagnen bredvid, för fladdret var kvar i gardinen. Vi satte oss med blickarna ut genom fönstret och vaktade. Till slut dök det upp, ett ansikte där i rutan på den andra husvagnen, och svart hår runtom. Det såg rätt på oss men våra blickar var stadiga och vek inte undan. Lika snabbt var det försvunnet, men nu visste vi ju och ville se på det närmare.

Vi lämnade korten på bordet, gick bort till husvagnen och såg in genom fönstret där ansiktet tittat ut. Det var en röra där inne, matförpackningar och filtar och en stor dunk mitt på bordet. Vi gick in genom dörren, flyttade undan filtarna och satte oss på bänken. Vi bestämde att vi skulle vänta. Det stod koppar på bordet som vi använde och vi tog för oss av innehållet i dunken. Det var vatten och vi 8

k u n dr a

släckte törsten. Det dröjde, men så öppnades dörren och han klev in. Liten till växten men han var i vår ålder och det svarta håret hängde långt ner i ögonen. »Kom och sätt dig«, bad vi och vi lockade med fingrarna för han förstod inte vad vi sa. Han kom och satte sig mitt emot oss, och händerna gömde han i tröjärmarna. Där satt han sen med armarna i kors och ett litet leende hade han också. Vi hällde upp vatten åt honom i en kopp och så skålade vi och han höjde koppen utan att ta ut handen ur tröjärmen och vi drack. Han sa något på sitt språk och vi skrattade högt. Han log igen för han förstod visst inte att det lät löjligt. Och vi pratade på sinsemellan medan han satt och såg på oss, satt med leendet som drog i mungiporna.

Eftersom vi inte ville skrämma honom skålade vi med honom ibland och hällde på mer vatten i hans kopp och han verkade glad att vi var där och gjorde honom sällskap. Vi reste oss och plockade i röran, hittade gamla cigarettpaket och tomma godisaskar som vi kastade mellan oss. Hela tiden satt han stilla på sin plats och log. Men så var det en låda i plåt som låg under en hög med kläder. Vi tog fram den och han kastade sig upp så att pallen välte och då höll vi den utom räckhåll, sträckte armarna med lådan högt ovanför honom och skrattade oss röda i ansiktet. Han fick inte tag i den och till slut gav han upp och vi satte oss på bänken med huvudena samman och öppnade locket. Inuti låg en klocka som var repig och hade stannat och en bunt med brev som vi inte kunde läsa. På botten fanns ett pass med okända bokstäver och en bild på honom med hår som var kort så att hela ansiktet syntes. Vi stängde igen lådan och gav den till honom men efter det log han inte mer. Han tittade inte ens på oss utan böjde huvudet så att luggen hängde ner över ögonen.

9

k u n dr a

»Det var bara på skoj«, sa vi, och det var väl inget att bli så där för, men han förstod ju ändå inte och bara satt där med luggen framför ögonen. Vi tog honom i armen och drog honom med oss ut ur husvagnen fast han åmade sig och stretade emot. »Nu kommer du med«, sa vi, för vi ville inte att han skulle vara så där sur och bara titta i marken. Och vi gick till en husvagn intill och den var öppen precis som de andra och vi rotade runt och letade efter något att äta. Vi gick från vagn till vagn och letade, armkrok med honom mellan oss, men han hade väl redan varit och tagit det som gick att äta, det var väl därför han hade så många tomma förpackningar i sin vagn. Så kom vi att tänka på skorporna och hallonsylten och skyndade oss bort till andra änden av campingen och när vi dukade fram åt oss vid bordet så tittade han äntligen upp och såg glad ut igen. »Skorpa«, sa vi och pekade på den som låg framför honom röd och glansig av sylt. »Skorpa«, härmade han och tog den mellan tänderna och smulorna rasade ner i knäet på honom. Vi skrattade.

Han log. »Skorpa«, sa han igen och det yrde ur munnen på honom. Det var roligt att se på honom när han åt, hur han slickade de torra läpparna utan att smulorna följde med tungan tillbaka in i munnen. Vi satt där och tittade på honom. Det långa svarta håret som stripade ner i ansiktet, de gulaktiga ögonvitorna och läpparna som såg nästan lila ut och var prickiga av smulor. Hans grå tröja hade fläckar och hål och när han ätit upp skorpan for händerna in i tröjärmarna igen. »Kundra«, sa han och mötte våra blickar men vi förstod ju inte. »Kundra.« Han pekade mot sin egen bröstkorg.

10

k u n dr a

»Aha«, sa vi, »Kundra«, och pekade på honom och samtidigt var det något som stötte mot husvagnstaket, och så igen och igen. Utanför fönstret studsade vita kulor mot marken och vi skyndade oss ut och gapade mot himlen och höll ut handflatorna. »Hagel«, skrek vi, »hagel«, och Kundra sa hagel fast det mer lät som hajel. Vi gjorde en ring och dansade runt honom och hagelskott stack våra huvuden. »Kundra«, ropade vi, »Kundra Kundra Kundra.« Han skrattade och pekade på oss men vi bara dansade fortare och ropade högre »Kundra Kundra !«.

Hagelskotten föll tätare och hårdare och vi sprang tillbaka in i husvagnen, skrattade högt och vilt och Kundra slängde sig på britsen och tjöt så ansiktet blev rött och vi såg alla tänder i munnen på honom. Det dånade av haglet på taket och utanför blev marken vit och vi skrattade fortfarande högt när det plötsligt blev tyst och stilla.

Vi gick ut igen och det var som en annan plats, ett vinterland. Allt verkade orört och nytt och då blev vi också som nya och Kundra en svart ängel. Himlen var vit och nu var det en annan tystnad, som om hela skogen runt om höll andan. Det blev fotspår på marken av våra försiktiga steg och vi la oss ner och gjorde änglaavtryck som blev gröna av gräset därunder. Sen var det orörda och nya borta, vinterlandet förstört och vi kramade bollar som vi slängde på varandra och på husvagnarna. Kundras skott var rappa och hårda som pisksnärtar, och vi kved av smärta när han träffade oss. Vi tog skydd bakom husvagnarna, men Kundra var som en spårhund som smög på lätta fötter och hela tiden var han oss hack i häl och vi vågade inte dela på oss. Tryckta tätt intill varandra väntade vi på att han skulle dyka upp ur tomma intet och vi skrek rakt ut och hade våra hjärtan i 11

k u n dr a

halsgropen. Det var som om han aldrig skulle tröttna på att gång på gång hitta oss och låta oss komma undan igen.

Så kröp vi in under en av vagnarna och låg där och såg på hans ben som kryssade fram och tillbaka och till slut stannade just framför oss. Han böjde sig ner och vi såg inte hans ansikte för håret hängde framför och han skrattade.

Han ålade sig in mellan oss och vi låg kvar, låg där tillsammans omslingrade. »Kundra«, viskade vi in i hans öron, »Kundra Kundra.« Och hans armar släppte oss inte, det var som ett järngrepp som han höll oss i och det blev tungt och grötigt i våra kroppar.

Men till slut fick vi resa oss och gå tillbaka in igen, för så värst varmt på marken var det inte. Skorporna var slut och vi snokade runt efter något vad som helst. Ingenting mer fanns att äta förutom några påsar med pulvermat, soppa och såser som man behövde vatten för att blanda till. Vi sjöng för varandra om tomtar och vinterland och också Kundra sjöng något som vi inte kände igen och vi ackompanjerade honom genom att slå och smälla i skåpluckorna.

Det var Kundra som lyfte på britslocket men han var snabb att slå igen det och gömde sig under luggen. Vi förstod ju att det var något han dolde och tog honom i armarna och drog honom bort ifrån platsen. Han stretade emot men vi var starkare och fick honom därifrån och så öppnade vi luckan. Där inne låg travar med tidningar. Vi gjorde plats på bordet och bredde ut dem, täckte hela bordsskivan med dem. Kundra satt längst bort i hörnet och ville inte titta, men vi bläddrade och bilderna gjorde oss varma och fuktiga. »Kom«, lockade vi, men han bara drog ihop ansiktet i en sur grimas. Det glansiga pappret och sida upp och sida ner, 12

k u n dr a

tidning efter tidning spred vi omkring oss. Allesammans avverkade vi medan Kundra satt i hörnet med luggen över ögonen.

Vi klev upp från golvet med våra händer stickande, kliande och drog gardinerna för fönstret.

13

14

Man får lirka lite

m i n a b a r f o t a f ö t t e r daskar mot det blankpolerade linoleumgolvet. Knytet trycker jag mot mina hårda, svullna bröst och jag håller mig nära väggen ända bort till korridorslutet. Barnläkarens rum står öppet och hon tittar upp från skrivbordet där hon sitter. Jag står kvar i dörröppningen. »Kom in Maria«, säger hon och hennes ansikte är vackert och så väldigt ungt. För ungt på något sätt. Jag kliver in i rummet, räcker över flickan. Läkaren tar henne och hon lyser in i ögonen, öronen, kontrollerar reflexer. Med en självklarhet i händerna håller hon kroppen, vrider och vänder. »Hon får ersättning nu ?« »Ja, hon får lite var fjärde timme.« Läkaren nickar och studerar viktkurvan och helt stämmer det tydligen ändå inte. »Ni får nog bli kvar här några dagar. Vi vill veta att amningen fungerar innan vi släpper iväg er.« Jag får tillbaka knytet insvept i filten. »Hur mår du själv ?« Hon lägger sin hand på min axel och jag rycker till, tar ett steg bakåt i rummet. Utanför fönstret rasar snöflingor förbi. »Oroa dig inte. Försök bara slappna av ska du se att det ordnar sig.«

15

m a n få r l i r k a l i t e

Det knackar på dörren och jag lyfter blicken ur veckotidningen. Sköterskan som kommer in har en matbricka med sig. »Lite soppa och ett par smörgåsar. Försök att få i dig alltsammans för ni behöver näringen bägge två.« Hon ler och ställer ner brickan på bordet, vänder sig mot den genomskinliga sängen på höga ben strax intill min. Hennes hand sjunker ner bakom den tjocka plasten, blir till en vanställd akvariefisk som fladdrar över den helt lilla kroppen. Jag tänker på vaggan därhemma, med sina sjuttiotalsgröna kanter, den lilla blomkransen målad på dess ena gavel. Ja. Jag ska äta.

Brösten är hårda och knöliga, som fyllda med stenar. Försiktigt masserar jag de ömmande knutorna och en gul droppe tränger fram ur den mörknade vårtan, lägger sig längst ut som en liten druva. Jag fångar upp den med pekfingret, stoppar den i munnen. Varm och sötaktig lägger den sig på tungan. Jag skruvar på duschkranen och går in under strålen, står där och ser på blodet som strilar längs mina lår och ner över knäna. Jag faller bakåt mot det isande kaklet, glider med vattnet ner mot golvet. Värmen sköljer och sköljer över mig.

Flickan rör på sig i bädden, gnyr till. Än skriker hon inte.

Jag har tryckt igång lampan och dess blinkande röda känns djupt ner i magen. Så trycks handtaget ner och det är en sköterska jag känner igen, Malou. »Jag ska amma henne nu. Jag undrar om jag kan få hjälp.« Malou lyfter upp flickan och sätter sig på sängkanten. Hennes röst är mjuk, nästan som om hon sjöng en vaggvisa. »Lägg dig på sidan och så tar du henne tätt intill dig. Det 16

m a n få r l i r k a l i t e

är enklast för henne att få grepp med munnen om bröstet kommer som ovanifrån.« Jag gör som hon säger. Flickan gnyr och smackar, viftar och svänger med armarna. »Pressa ut några droppar och vät hennes läppar med så ska du se att hon får smak på det.« Malou nyper med försiktiga fingrar om bröstvårtan och drar den fram och tillbaka över flickans mun. »Ser du ? Nu märker hon att det finns något där.« Och så föser hon in vårtan i flickans munhåla. Läpparna försöker och försöker sluta om och suga tag men det glider undan, hela tiden glider det iväg. »Man får lirka lite, men det kommer ska du se. Försök du nu.« Jag tar tag och trugar, men flickan vill inte, kan inte få grepp. »Det är något fel«, säger jag och ska just ge upp när den lilla suger sig fast. Smärtan är intensiv och koncentrerad precis bakom bröstvårtan, värken drar från bröstet och bakåt, inåt. Malou lägger handen på min arm. »Det är bara att ringa om det är något. Jag är kvar hela kvällen. Se till att du får i henne lite ersättning också innan hon somnar.« Hon nickar mot den lilla plastkoppen med vit vätska på bordet, reser sig upp och går. Jag hör dörren slå igen. Det lilla ansiktet är alldeles rött, kinderna buktar taktfast in och ut. Vårtan och hela vårtgården har försvunnit in i gapet. Jag smeker med pekfingret över det ludna huvudet, tänker på skalet på kiwifrukter och det mjukgröna innanmätet.

Skriken studsar mellan väggarna och jag sätter mig upp.

Flickans ansikte är krampaktigt knutet och tandköttet 17

m a n få r l i r k a l i t e

glimmar i mörkret. Nävarna riktas ursinnigt hit och dit.

Jag tar tag om flickans ena fot och kroppen spänner sig bakåt i en båge, tårna krullar sig i min hand. Springan under dörren släpper in ljuset från korridoren. Där ute är det dag, alltid. Jag släpper foten som fortsätter att rycka spastiskt på madrassen. I stället trycker jag mina fingrar mot flickans axlar, pressar ner henne. Skriken ökar i styrka och jag lutar mig framåt intill munnen, känner hennes strömmande andedräkt och hur hon suger tag om min läpp. Jag sjunker tillbaka ner i sängen, drar täcket över oss båda. Det pulserar rytmiskt i underläppen, blir till en domnande värk.

Den lilla kroppen blir alldeles stilla och tystnaden sprider sig ut i alla vrår.

Ett annat rum, ljuset som faller in mellan gardinspringorna.

Den gröna vaggan intill sängen, hur den vippar fram och tillbaka, ett lätt klickande ljud av medarna mot golvet. Luften är tjock. Jag måste skjuta undan den för att ta mig fram, men mina steg är ljudlösa. Vaggans vippande, gavelns blomsterkrans som guppar upp och ner. Något är fel, det gapar tomt när jag når fram. Mina hjärtslag ekar i huvudet, som vassa klackar mot parkett. Så ser jag henne.

Hon ligger på golvet bredvid vaggan med ansiktet nedåt.

Jag böjer mig ner och tar tag om hennes arm som är hård och stel. Skallen buktar inåt som efter ett knytnävslag. Jag lyfter upp henne försiktigt, vänder henne om. Ett blodrött leende och klarblå ögon slår emot mig. En docka.

Lampan blinkar ovanför dörren. Magen skorrar under tyngden av flickan och det gläntar på dörren, en okänd sköterska tittar in. »Jag är så hungrig. Jag undrar, kan jag få in lite lunch.« 18

m a n få r l i r k a l i t e

Sköterskan glider in genom springan och stänger dörren om sig, kommer fram till sängen. Hennes ansikte är blekt och försvinner bakom kraftiga mörka glasögonbågar. »Maria . . .« Sköterskan sätter sig ner på sängkanten, lutar sig en aning framåt. »Hur går det med flickan ? Får hon i sig någonting ?« Rosetten på flickans tröja glider fram och tillbaka mellan mina fingrar. Tröjan är vit, kantad med landstingets blå rand. »Hur mycket ersättning får hon ?« »Tjugofem milliliter var fjärde timme.« Sköterskan ser ner på sina händer, snurrar en slät guldring runt, runt på ringfingret. »Och hon är knappt fyra dygn gammal. Om vi skulle ta och dubbla mängden från och med nu. Jag ska höra med läkaren.« Hon reser sig upp, slätar ut rocken. På bordet står en gul plastkopp som hon plockar upp och släpper ner i papperskorgen borta vid dörren. Så vänder hon sig om. »Lunchen serveras i matsalen. Det är pannbiff och potatismos i dag.« Bestick skrapar mot porslin och pratet är dämpat. De stora fönstren släpper in vinterljuset som slår skarpt mot det blanka golvet. Mina bröst är nakna och sprängfyllda innanför tröjan, behån passar inte längre. Inte tröjan heller, som lämnar en glipa över magen. Jag ser inte på paren vid borden, går rakt fram mot kvinnan i bespisningen. Hon ger mig en tallrik med pannbiff, sås och potatismos och jag ställer ner den på brickan. Den glider genast av och faller med en skräll i golvet.

19

m a n få r l i r k a l i t e

En strimma av sol når in genom fönstret, letar sig ner i barnets säng och lägger sig i en triangel på hjässan. Ögonen är blått uppslagna, bröstkorgen häver sig under den vita tröjan. Det knackar på dörren och en sköterska kommer in. Hon ställer ner en halvfull plastkopp på bordet, går igen.

Jag lägger ifrån mig veckotidningen och ser inåt väggen. Väven buktar i rutor under den vita målarfärgen. Jag sträcker mig efter koppen, lyfter den till munnen och låter den söta vätskan rinna ner över tungan.

20