9789185725144

TJ Ä NS TEM Ä N

1



L AR S HER M A NS SON

TJÄNS TEMÄN

B O K F Ö R L AG E T LE J D 3

av lars hermansson Vete Fåglarna, 1987 Till Enklövern, 1989 Honeymoon, 1992 Blundar dina namn, 1998 Gå till gå, 2000 Sitta still, 2005 lind säger jag fast jag inte vet men det är en lind, 2005

TJÄNSTEMÄN © Lars Hermansson, 2010 Bokförlaget Lejd, Stockholm Omslagsbild: René Magritte, Golconde, 1953 reproducerad med tillstånd av The Menil Collection, Huston © Foto Golconde: Hickey-Robertson, Houston Grafisk form och omslag: Anders Weidar www.wordform.se Typsnitt: Minion Pro Tryck: Preses Nams Baltic, Riga, 2010 isbn 978-91-85725-14-4 www.lejd.se



Men förbi en annan kan ingen nå, och det som återstår är världen.

Ständigt vända mot skapelsen, ser vi i den bara återspeglingen av det fria, fördunklat av oss. Eller att ett stumt djur ser rakt igenom oss med lugna ögon.

Sådant är ödet: att vara motpoler, aldrig mer än det och för alltid motpoler. rainer maria rilke, ur »Duinoelegi nr 8« , översättning: Camilla Hammarström

5



1

7



ho n kommer in i rummet och höjer sin knutna näve, ställer sig mitt på golvet, står så ett par sekunder och ser in i kameran: kvinnan han kallar nummer 1. Bortsett från rånarluvan är hon naken. Höfterna är breda i förhållande till de smala axlarna, brösten stora men liksom alldagliga.

Han tänker att det är som en stillhet omkring henne. När hon sänkt näven går hon genom rummet fram till madrassen, sätter sig på huk och puffar upp kudden, lägger sig på rygg med händerna bakom nacken, väntar.

Därefter rör sig kameran över en tom vit vägg tillbaka till dörröppningen. Där står mannen som fått samma siffra, 1.

Hans mörka kön är normalstort, aningen erigerat. Bröstkorgen tunn, halsen vad man brukar kalla »fågellik«. Även han lyfter en knuten näve och ser in i kameran. Eftersom ansiktet är täckt har hans mörka ögon ingen blick, men genom glipan vid munnen kan man ana att han ler, strån av en fjunig mustasch sticker fram. Han sänker näven och går över golvet bort mot kvinnan på madrassen.

Kvinnan ligger kvar med händerna bakom nacken i en pose som ska verka inbjudande. Mannen lägger sig ned bredvid och börjar ta på henne med vänster hand. Efter 9

några inledande rörelser över höft och mage når han brösten, smeker, klämmer, nyper med pek- och långfinger i höger bröstvårta. Under en mycket lång tid ser man bara hans rygg och svarta yllenacke. Sedan vänder kameran åter över den tomma vita väggen bort mot dörröppningen där man nummer 2 väntar.

2 är kraftigare byggd än 1. Hans kön mindre, kanske tjockare, behåringen kraftigare, även skuldror och handrygg är skuggade av hår. Under rånarluvan kan man ana ett fyrkantigt ansikte, framskjutet hakparti och så vidare.

När han höjer näven och ser in i kameran sväljer han plötsligt, adamsäpplet rör sig som ett djur under det stickade tyget. Han går bort mot paret på madrassen, står och rycker sig i penis en stund, den är fortfarande slak, lägger sig sedan på den andra dynan. Kvinnan har nu en man på ömse sida av sig.

Ingen har sagt något än, men trots att ljudkvalitén är dålig kan man höra kvinnans andhämtning häftigare nu.

Reza känner hur könet styvnar. Det får det inte, alltså slaknar det. Han är ändå tvungen att försäkra sig, sticka in handen och känna efter. Om en halvtimme ska han ha glömt. Det brukar han göra. Han fryser bilden och skakar fram en cigarett. Kvinnan har ovanligt kraftiga vader, kanske sysslar hon med idrott. Han slår på filmen igen.

När kvinna nummer 2 dyker upp i bild och gör proceduren, knyter näven, lyfter den et cetera påminner hon för ett ögonblick om hans dotter. Han har inte sett henne naken sedan hon fyllde nio, men han har föreställt sig och då 

sett en kvinna som ser ut ungefär så här: lång och slank, kraftigt axelparti, breda höfter. Hudens färg, som alabaster kanske, små oskyldiga bröst. Senare i filmen ska man se att hon samlat sitt hår i en tjock fläta, som kommer ut ur rånarluvan som en extra svart lem ned över ryggen.

Reza försöker granska hennes fötter, men han får inget fäste med blicken, bilden är för kornig. Han tänder cigaretten och ser henne gå över golvet med bestämda steg fram till man 2 vars kön nu är styvt och mycket tjockt.

Med en rörelse som knappt märks, som vatten, går hon ner på knä, rättar till rånarluvan så att glipan kommer mitt för munnen, böjer sig ned över penis och slickar på den några gånger. Kameran zoomar in skeendet. När hon tar den i munnen ska det ha gått tre minuter och sjutton sekunder av filmen. Vid fyra minuter exakt, placerar kvinna nummer 1 sitt underliv över man nummer 1: s styva kön. Ännu en inzoomning. Vid fyra minuter och tio sekunder har hon det i sig. Och så vidare.

Och det är inga möbler i rummet, bara madrasserna under ett fönster med neddragna persienner, ett vattenelement.

På väggarna hänger två inramade affischer med de två imamerna, standardvarianten man ser i de flesta offentliga lokaler, skäggen vördnadsbjudande, historiska. De likadana glasögonen är stora och fyrkantiga och upptar nästan en tredjedel av ansiktet. Inuti de grå skalmarna löper som isgröna ådror, vittnande om himmelsk harmoni. Ibland rör sig kameran upp mot de visa ansiktena som för att 11

berätta vad som pågår nere på madrasserna. Golvet är inte av marmor.

Vid nio och fyrtioåtta tar filmen oväntat slut. När Reza fryser bilden och kisande betraktar de fyra kropparna ser han att de liknar svin, det är bara den svarta huvudbonaden som vittnar om att de är människor. Den och att de gör det på madrasser. Ibland försöker Reza föreställa sig hur filmen fortsätter, hur man 2 styvnar igen och penetrerar kvinna 2 i anus, medan hon fortfarande har nummer 1:s stake i det andra hålet – det vore ett möjligt scenario, men vilken fortsättning han än tänker sig slutar synen alltid med att de fyra förbrytarna, efter vederbörliga orgasmer, reser sig upp och med en teaterbugning framför kameran sliter av sig maskerna. Ansiktena är helt blanka.

Reza har rökt klart. Fimpen ligger tillsammans med tio nästan identiska stumpar i ett askfat av järn, en hamrad skålform stående på fyra kloliknande fötter. En gång räknade Reza till trettioen fimpar i fatet, som då ändå inte var fyllt till brädden. Askfatet följde med inredningen, liksom allt annat på kontoret, porträtten av imamerna inräknade, likadana som de i filmen. De enda personliga ägodelarna i rummet är två fotografier i bokhyllan, ett på hustrun iklädd mörkblå chador taget i Fågelparken en vacker vårdag för tio år sedan, hon ler större än vad som behövs, i höger hand har hon en påsklilja. Hon råkar stå bredvid en papperskorg med en fotboll i, det ser ut som om papperskorgen satt i halsen.

Det andra fotot är från Shalas femtonårsdag, det är 

taget i studio. Hennes svarta hår är täckt av en vit hejab och hon stirrar förbi kameran mot en obestämd punkt i fjärran. Den blågrå bakgrunden skulle framhäva hennes ansiktsfärg, sade fotografen. Reza tycker snarare att den framhäver hejaben. Fotografen var i femtioårsåldern, han hade tunn mustasch, sirliga handrörelser, och kryddade sin farsi med franska ord så ofta han kom åt. Hela hans uppenbarelse var kontrarevolutionär, trots att han inte gjorde någonting som i sig var förbjudet. Om det blev en nästa gång skulle Reza välja en annan fotograf.

Han har rest sig upp och står vid skrivbordet. Till och med denna lilla ansträngning får honom att svettas, det piper i luftrören när han andas. På bordet har han lagt ut de fyra papprena med »särskilda kännetecken«. Under kvinna 1 har han idag antecknat: »Kraftiga vader, aningen spolformad kropp«, vilket han sedan strukit under.

Under man 2: »Möjligen plattfot. Korta fingrar ?«. Han spolar tillbaka och fryser bilden där kvinna nummer 2 står i dörrposten, precis innan hon höjer näven. Hon vilar på vänster ben, höger är aningen böjt, egendomligt smalt i just denna vinkel, gracilt är kanske ordet.

Till skillnad från nummer 1: s är hennes könsbehåring regelbunden, en perfekt triangel. Reza stirrar på den, han liksom fastnar i det svarta som flimrar och vibrerar och tycks växa och ta över bilden samtidigt som den krymper.

Det utgår ett sug från denna svarta triangel, som Reza bara lyckas neutralisera genom att ställa sig frågan hur triangeln kan vara så triangulär. Rakar hon sig ? Gör Shala också det ?

13

Reza slår bort tanken och granskar än en gång det mörka, suddiga föremål som hänger på väggen längst upp i höger bildkant. Ett fyrkantigt, lådliknande ting, stort som ett a4 papper. Nu ser han, det är en elmätare.

m i nst e n gå ng om dagen blir jag stoppad på gatan av manspersoner som frågar varifrån jag kommer, vilket hotell jag bor på, om jag är journalist. De presenterar sig inte, men jag tror att de är basij, utan att egentligen veta vad en basij är. Trafiken är mer intensiv än i någon annan storstad jag varit i, avgaserna gör min astma värre för var dag. När hissen på hotellet står stilla och jag måste gå de tre trapporna upp till rum 311, börjar jag hosta kraftigt redan på första våningen. Det finns ett bönekit i en genomskinlig plastpåse på nattduksbordet. Bönestenen är ljust grå och stor som ett gäng femkronor lagda ovanpå varandra, bönemattan gul, svart och grön och inte helt olik en supporterhalsduk. På teven nyss såg jag Tomas Brolin göra piruetten efter ett av sina mål i vm 94, det mot Bulgarien tror jag. Nu är det nyheter, uppläsaren bär chador, hon har en mikrofon framför sig på bordet. Jag sitter på sängen. Rummets enda fönster vetter ut mot en mörk, kanske fem kvadratmeter stor bakgård, eller schakt, som verkar användas som grovsoprum. Fönstret går inte att öppna. Jag minns inte att jag hört en enda böneutropare sedan jag kom hit. Hela staden är som stängd.



– V i h a r fått reda på att du tycker om film.

Pojken tycks tillfälligt lugnad av den neutrala formuleringen, rädslan viker från hans ansikte en smula, han svarar: – Ja, ibland. Som alla andra.

– Videofilm.

Pojken svarar inte.

– Med unga människor som skådespelare. Vänner till dig, härifrån fakulteten ?

Tystnad.

– Vi vet att du har sett filmen. A. har berättat.

– Jag vet inte vilken film ni talar om.

De befinner sig i ett seminarierum på universitetet, bokskåp i grönmålad plåt längs väggarna, pärmar med dokument, referenslitteratur, även på främmande språk.

Pojken sitter vid långändan av ett kontorsbord med ljus bordskiva. En man med mörka, säckiga kläder och brottarnacke har suttit overksam på en stol bredvid ett av bokskåpen, nu går han och ställer sig bakom pojken. Reza säger: – Det där är Ali. Pojken ser sig om över axeln upp mot den mörkklädde, sedan ned på sin högra hand som håller om armstödet.

– Vi vet hur det gick till. Det var tomt häruppe ett par timmar. Ni trodde det var lugnt, eller hur ? Men så hände det, luckan fastnade. Ni kunde inte få ut den. Måste ha känts fruktansvärt, vilken, ursäkta uttrycket, satans otur.

15

Pojken bara tittar på honom. Rädslan är tillbaka i hans blick. Reza böjer sig fram över bordet.

– Okej, du får välja. Antingen ger du oss ett namn här och nu, eller så följer du med upp till kommittén, det vet du vad det innebär, eller hur ?

Pojken ser upp på Reza.

– Så vad väljer du ?

– Jag kan inte ge er nåt namn. Jag har inte sett nån film.

Jag vet inte vad ni pratar om – Du följer med, alltså.

– Jag kan inte, jag svär vid Allah, jag vet ingenting.

Reza ger Ali ett tecken och går sedan och ställer sig vid fönstret och ser över campusen. En aning självhögtidligt tänker han att det är Irans framtid han ser gå omkring därnere, nästa generations arkitekter och andliga ledare.

Många av flickorna har bara strumpbyxor under tunikan.

Det hade de på hans tid också och ännu värre: kort-kort, men det var under shahen. Det känns som om han varit i rummet förut. Plötsligt minns han ett möte med en doktorand, de skulle diskutera hans uppsats om lägesenergier.

Ett objekts lägesenergi, minns Reza, är störst i instabil jämvikt. Han ser framför sig en bild från en av kursböckerna, en röd kula i instabil jämvikt längst uppe på en välvd blå form.

Fortfarande med blicken ut genom fönstret frågar Reza: – Är du klar ?

En lugn röst svarar: 

– Ja. Reza vänder sig om. Pojken har två blåröda märken på halsen. Pannan är täckt av små svettdroppar, ögonvitorna är strimmiga.

Reza går fram till bordet.

– Fortfarande inga namn.

Pojken skakar på huvudet. Han gråter fortfarande.

– Vi kommer tillbaks till dig.

Reza tar fram ett kort ur innerfickan på kavajen, placerar det noggrant på bordet framför pojken.

– Här, ring mig om du kommer på nåt.

De går ut ur rummet. Pojken sitter kvar. Hans bröst häver och sänker sig. Han ska sitta där på stolen tills andhämtningen är normal. Bordsytan är tom, visitkortet har pojken sopat ned på golvet. Han är klädd i en röd kortärmad skjorta med en papegoja broderad i svart på ena halvan av skjortbröstet, han reser sig upp och plockar fram en glänsande stålkam ur bröstfickan. Några av bokskåpen längs väggarna har glasdörrar. Han går fram till en av dem, hittar det ställe där spegelbilden är som skarpast och börjar dra kammen genom håret. Locken ska ligga bakom höger öra, locken ska ligga bakom vänster. Vertikalt längs pojkens ena kind ska en boktitel avteckna sig genom glaset: Organsystemens terminologi.

Även psykisk ansträngning kan ge hungerkänslor, men de fort går över. Halva tallriken är fortfarande täckt av sås och ris, men köttbitarna är i alla fall uppätna, Reza säger: 17

– Det finns en elmätare.

Ali rör ned smör i riset.

– Precis i början, när kvinna två kommer in och höjer näven.

– Kvinna två ?

– Ja den andra, den smala.

Ali slickar av kvarblivet smör från gaffeln.

– Så du har siffror på dom ?

– Ja ?

– Jag kallar dom Shirin och Shala.

Det kommer spegelreflexer från en av dörrarna i Rezas vattenglas, han ser sig om över axeln och konstaterar faktum: det var från dörren. Kan det verkligen ha undgått Ali att Reza har en dotter som heter Shala ? Reza: – Shirin och Shala ?

– Nåt måste dom ju heta.

– Måste dom ?

– När jag för anteckningar, tänker på dom, för att skilja dom åt, du har siffror, jag har namn.

– Känns inte det konstigt ?

En snaggad pojke går förbi med fem teglas på en bricka, sorlet i lokalen är för starkt. Reza tänker att han borde ha ätit på kontoret.

– Varför det ? frågar Ali. – Som att du ger dom en själ ?

– Har jag inte tänkt på. Hur då ?

– Jag kan inte förklara bättre. Som att du ger dom en själ. Siffror är mer opersonliga. 

– Kanske det.

Ali spetsar en trådig bit kött på gaffeln och för in i munnen.

– Vilken av dom är Shala ?

– Den smala. Hur så ?

– Jag vet inte, jag hade nog gissat tvärtom.

Saltkaret är format som en minaret. Det ligger brödsmulor på duken, fettfläckar glänser. Om saltkornen är ord, tänker Reza, flyger det omkring en duva därinne. Det är Fatima som reciterar samtliga Koranens sextusentvåhundratrettiosex verser på en minut, Bismi Allahi hörs det inifrån saltkaret, Bismi Allahi. Reza vinklar gaffeln så att han kan få upp lite av såsen. Den smakar som väntat. Shala är en och sjuttioen lång står det i passet, hårfärg svart, ögon svarta. Alis ögon är också svarta, Rezas bara bruna.

Ingen har vita ögon, inte ens de otrogna.

– En elmätare, sa du ?

– Jag berättar sen, när jag har mer att säga.

De fortsätter äta under tystnad. Det är bara män i lokalen. Arbetsföra män på tunga stolar av järn, böjda över fat av rostfritt stål slevar de i sig. Rösterna och slamret från besticken studsar mot golvet av ljusblått kakel. I en plötslig svacka i sorlet hörs en radio stå och prata i ett hörn.

Reza tittar dit och känner igen märket, en Grundig med trähölje, gammal sak, alltså. Tyskarna kunde sina saker.

Snart slut på lunchen. Kyparna står och hänger. Ali har matrester i mustaschen. Hans näsa breder ut sig i ansiktet.

Det är omöjligt att se vad han tänker. Radion är nu en 19



2

127



C a l Ja m m e r s får sitt första »och« med den hårdpornografiska förväxlingskomedin Antika Begär. Att få ett »och« innebär att ens namn står sist i rollistan på omslag och filmaffisch, föregånget av just ett »och« och följt av ett braskande tillägg som i Cals fall lydde: »och Cal Jammers/i rollen som den kåte slaven«. Ett »och« är första steget i en lansering från bolagets sida. Det ska nu avgöras om man kommer att glida in i den mediokra skara hårt arbetande och illa betalda frilansare som utgör majoriteten i branschen, eller avancera till kontrakterad stjärna. En man har i genomsnitt tre »och« på sig innan han tillhör den ena eller andra kategorin, en kvinna något fler.

Antika Begär är en stor satsning från Sin City med en budget på två miljoner dollar. Större delen av filmen spelas in i en hyrd villa uppe på Mulholland Drive med en magnifik trädgård med dammar och pergolas i antik stil.

Storyn är komplicerad, birollerna många och det blir en hel del dödtid för skådespelarna. Cal tillbringade timmar vid poolen på baksidan av huset, ofta ensam, ibland i sällskap med någon statist. En eftermiddag gick han upp till husets övervåning för att försöka sova, öppnade en garde129

robsdörr och hittade en exakt likadan leksaksrobot som han själv hade som barn, en silverfärgad robocop med blinkande röda ögon och en enda replik: »Destroy !« För premiärfesten har man bokat Bally Lounge på Van Nuys Boulevard. Cal har hyrt en vit smoking med tillhörande svart skjorta, fluga och skor. Mot sina principer har han grundat med några drinkar på en bar, och för att inte anlända ensam har han bjudit med Tim, en kille från gymmet som jobbar som vaktmästare på en restaurang i Bel Air och som en gång vunnit en Tom Cruise look alike tävling i Pasadena. – Tim Cruise, brukar han ibland presentera sig, men det leder oftare, säger han, till förstämning och förvirring än till ett gott skratt. Cal har förvarnat honom att de nog kommer att förlora varandra i vimlet när festen dragit igång. »Inga problem Cal, jag jagar hellre ensam«, säger Tim. Cal har aldrig förr varit på en fest av det här slaget. Den röda mattan utanför entrén är visserligen sliten, men stället saknar inte klass: en livréklädd vakt kommer och tar hand om Cals Plymouth och ger honom ett grönt kvitto. Väl inne är det idel nya erfarenheter: laxsnittar, champagne, fotoblixtar, tacktal och kindpussar, kindpussar, kindpussar. Aldrig har Cal sett så många kända ansikten på en gång. Bill Margold, Barbara Dare och John Stagliano i samma blickfält. Men det är inte bara branschfolk, en stor svart kille vid baren måste vara Evander Holyfield, boxaren, och Charlie Sheen har lovat komma tillsammans med Ginger Lynn, en farbror i blå kostym som skrattar hela 

tiden och viftar med en tjock cigarr, har Cal sett på Fox News.

Cal söker ögonkontakt med Jill som sitter vid ett bord på en avsats ovanför dansgolvet tillsammans med några äldre män och kvinnor han antar är producenter. Hon är sedesamt klädd i röd långklänning med bara axlar och ett pärlhalsband som gnistrar och ser dyrt ut. Cal försöker ta det lugnt med spriten, men skäms för att fråga om det finns något alkoholfritt på faten kyparna hela tiden sträcker fram mot honom. Det knackar på axeln, han vänder sig om och ser ett par vita tänder i ett stort solbränt ansikte, »Fan Cal, grattis, det hade jag aldrig trott, skål för fan, Cal«. Cal skålar och tackar och har ingen aning om vem människan är. Det hela accelererar. En Yolanda har plötsligt tryckt sin fylliga kropp mot honom i ett hörn, en kameraman gör tummen upp i trängseln med armen om en topless-brud. Det är en känsla av välvilja, av att alla vill samma sak, uppknäppta skjortbröst och halskedjor, gungande rumpor och ögon.

På en storbildsskärm ser Cal hur han tar Jill bakifrån på ett vitt lakan omgiven av vindruvsklasar och brunetter.

Sedan en närbild på kuken som han daskar några gånger mot hennes ena skinka innan han för in den. Han känner igen den som sin egen, men undrar samtidigt vad det är som gör den unik ? Vilka egenskaper har egentligen en penis ? »Vad vill du med livet ?« ropar han till Yolanda där de står inträngda i hörnet vid baren. Han minns repliken från en åttiotalsfilm där Al Pacino spelar melankolisk diskare.

131

Den lät djup på något vis. »Jag vill leva, leva, leva . . .«, ropar Yolanda tillbaka. Cal vet inte hur han ska gå vidare. »Yeah«, är allt han får ur sig, trots att Yolanda är ung och vacker, nitton år och med en kropp som tycks vilja bölja sig ut ur klänningen. »Jag vill skapa«, säger han sedan och nu är han ute på djupt vatten, vet inte hur han ska fortsätta, »jag vill skapa mitt liv« kommer det ur honom och Yolanda tar liksom ett steg tillbaka, ser på honom med allvarlig blick och säger: »Du är en konstnär Cal.« Men Cals blåsa är liten. Han ursäktar sig och lämnar Yolanda i hörnet med en kille i cowboyhatt, en Rufus från Oklahoma, designer. Det är svårt att ta sig fram, många vill gratulera, säga något, andra står bara i vägen med sina tunga kroppar. Det är som om alkoholen har förvandlat dem till sådana där rundningsmärken av grön plast med sand i botten, vilka går att rubba, men är för tunga att flytta. Cal känner att han ler utan att egentligen vilja det, ansiktsmusklerna tycks ha fastnat i ett läge. Ibland är det som om leendet förändras (inför ett bekant ansikte, eller ett berömt), men inte heller då är det något han gör av fri vilja.

Trots denna allomfattande och ständigt växande tröghet, är han helt plötsligt framme vid toaletten. Redan i dörren lossar han livremmen. »Hallå där cowboy, ta det lugnt !« ropar en blondin i svart plastfodral som står och vinglar på det svartvitrutiga golvet omgiven av tre rödbrusiga män med intensiva rörelsemönster. En har en blågulgrön hawaiiskjorta, en annan senapsgula ökenkängor. 

En kille i smoking gör i ordning strängar av vitt pulver med ett rakblad på ett av handfaten. Det rinner spott från kvinnans ena mungipa. »Du är ju Cal Jammers«, skriker hon med frånvarande stämma, mascaran tjock runt ögonen, »får jag se din kuk ?« Männen hyssjar och förmanar, »Skärp dig, visa lite hyfs . . .« Cal skakar på huvudet och går bort mot pissoarerna. Kvinnan ger sig inte. »Kom igen, jag suger av dig, den bästa avsugning du nånsin fått.« Hon försöker ta ett steg bort mot Cal, men någon håller i henne. »Kom igen, det är ju Cal Jammers«, sluddrar hon. Cal försöker pissa. Det kommer inget. Handfaten är av svart marmor, vägglamporna har snirkliga hållare, förgyllda. Skärmarna leker westernsaloon med ett grönt glansigt tyg. »Gratis«, skriker kvinnan, »om jag får en roll i din nästa film.« Ett vasst, plaskande ljud, en örfil och hon tystnar. Sedan en till, hon är tyst. Man återgår till att tala om kokainet, en lugn röst säger något om andelar, betalning. Cal känner att han har leendet kvar i ansiktet och blåsan nästan värker nu, men det kommer inget, det kommer inget, snart. Kvinnan är tyst, en rund blå gummimatta med små hål längst ned på pissoarens botten, i en räfflad bård runt om står namnet T E R FE L tryckt en två tre fyra fem sex gånger, Cal hade en klasskompis i Fort Dodge som hette Terfel, Bryn, som den där, ja, vad då ? Trummisen i något band eller en producent ? »Jesus jävla kristus«, skriker en av männen och »fuck fuck fuck« och nu kommer det, det kommer, det släpper, Cal känner hur det strömmar i urinröret, rakt igenom ut och ned 133

i porslinsskålens öppna hals över den blå gummimattan med de små hålen och Bryn Terfels finniga ansikte. »Kom igen nu«, hör Cal kvinnan skrika, »nu vill jag, kom igen, jag vill . . .« När Cal har pissat klart skakar han av den omsorgsfullt.

Han tänker att han måste gå förbi sällskapet därborta utan att se på dem, men samtidigt inte verka högdragen, kanske till och med säga något, »Vi ses« eller »Ha en trevlig kväll«. Det senare vore kanske överdrivet, men »Ha det bra« skulle nog funka. Han stoppar in kuken och går, utan tydlig strategi, de tio metrarna bort mot dörren. Smokingkillen står och hyperventilerar över ett av handfaten, hawaiiskjortan sitter hopsjunken i en hög pappersnäsdukar på golvet. »Så där, ja«, säger han när Cal passerar, »så där, ja.« Tillbaka ute i vimlet är det alldeles för mycket folk. Cal måste hitta en plats där han kan andas, gärna utomhus, en balkong eller terrass av något slag. Han såg inget sådant på vägen in i lokalen och gissar att han måste ta sig igenom människomassan igen för att kanske hitta en innergård eller baksida. Han känner sig lite som en rugbyspelare där han står och letar efter en lucka i köttet. Till slut upptäcker han en nästan fri passage vid balustraden som vetter ned mot dansgolvet. Han skyndar dit, men hinner inte fram innnan luckan fyllts igen av klungor av män i smoking och ljusa kostymer som står och bolmar på rökverk.

Då ser han en korridor till vänster om sig. Han hittar rätt och kommer igenom, kryssar mellan ett par långklän

ningar och en rad spelautomater och kommer till slut in i en bakre bar, relativt glest befolkad. En ensam flicka i jeansshorts sitter och sover över ett bord, halvdruckna ölflaskor, två män i kritstrecksrandiga kostymer står tysta framför varsin orörd drink. Cal upptäcker två höga glasdörrar öppna ut mot vad som måste vara en terrass. En kypare med stort lockigt hår uppmärksammar honom. Ja ?

Nej. Cal fortsätter rakt fram mot de öppna dörrarna och därute, där står Jill.

Också hon omgiven av tre män, fast på respektfullt avstånd, som planeter runt en sol. »Cal, kom hit, det här är. . .« och det är Murat Sing, biträdande producent på . . . och Ralph Lee, också någon sorts producent och Cal skakar hand och tittar omväxlande på händernas ägare, idel äldre män och Jill, hennes bara solbrända axlar, halsen och han vet inte hur man gör nu, vad man säger och det är som om männen känner det på sig, för en efter en ursäktar de sig och troppar av. Cal står där utan drink med händerna i fickorna bredvid en palm i en stor lerkruka och säger: »Kan jag få träffa dig imorgon« och rösten bär så han fortsätter »vi skulle kunna . . . göra en utflykt.«

Jag h a r r e da n skrivit ett första utkast till kapitlet om Cal Jammers när jag åker till Los Angeles för att träffa Bill Margold. Han var inte svår att få tag i, han svarar omgående på mejl och ställer mer än gärna upp på en intervju. I Susan Faludis reportagebok Stiffed får man via 135

intervjuer med folk i branschen följa lantisen Cal Jammers uppgång och fall från Hollywoods porrhimmel i slutet av nittiotalet, ungefär vid samma tid som de fyra studenterna i Teheran stenades till döds. Bill Margold är en av dem som intervjuas: »›I grund och botten var han en vallhund som inte kunde avgöra när det var dags att sluta slicka ens hand.‹ Margold nickade i riktning mot den jamande katten. ›Som den där katten, bara det att den inte är lika beskedlig.‹« Jag tar bussen upp till Hollywood och går sedan söderut ned mot Woodruff Avenue. Det är sömniga kvarter, låga enplanshus i trä, ganska ruffiga, men de flesta har egen veranda och en liten trädgård. Woodruff avenue 84 däremot visar sig vara ett gråvitt hyreshuskomplex i tre våningar byggt på en låg kulle. Man går in genom en trång port och kommer upp på en mörk innergård så liten att en pliktskyldig swimmingpool på några kvadratmeter upptar nästan all plats. Rudimentära balkonger hänger på varje lägenhet utom de på nedre botten.

Jag är som alltid punktlig, klockan är tio och trettio, det är en torsdag i mitten av januari 2008. Det är helt tyst på gården, de flesta som bor här är antagligen på jobbet.

Poolen är välstädad. Jag letar förgäves efter skyltar som anger vilka lägenheter som ligger i vilken uppgång. Efter att ha provat några på måfå hittar jag slutligen fram till Bill Margolds lägenhet: nummer 24.

Jag ringer på.

Korridoren med lägenheter på ömse sidor påminner 

om ett billigt charterhotell. Jag har förstås sett liknande i otaliga Hollywoodfilmer som vill skildra människor som lever i marginalen. Kanske hade jag väntat mig en mindre sjabbig miljö, en aldrig så liten, men i alla fall doft av Bel Air och Malibou Beach. Men jag visste också att det var ett tag sedan Margold stod på toppen av sin karriär, han är född 1942 , alltså knappast någon hingst längre, pengarna lär inte forsa in. Dörren öppnas och Margold tar emot iklädd samma ljusblå hawaiskjorta som jag sett honom ha på flera av bilderna på nätet. Det vågiga grå håret når honom till axlarna, det är flygigt, antagligen nytvättat och han ser smalare ut än vad jag hade förväntat mig.

– Kom in, grabben.

Nästan omedelbart ser jag att allt därinne, väggar, lister, hela möblemanget, är liksom strimmigt av hår från en djurpäls, antagligen en katt: soffan, bokhyllan, den heltäckande mattan: allt är gråstrimmigt. Margold förklarar att han inte har städat lägenheten en enda gång under de sju år han bott i den, han tycker det är tråkigt att städa, säger han och sedan Viper försvann ur hans liv har han ingen att städa den för.

Eftersom jag är pälsallergiker känner jag först en viss oro, men jag har rest ända till Los Angeles, och ingen kan göra jobbet åt mig. Sedan ser jag att det dräller av nallebjörnar i lägenheten, i soffan, fåtöljen, ovanpå bokhyllan (som enbart innehåller porrfilmer, de flesta i V HS-format). Det ger ett bisarrt intryck vid sidan av all porrparafernalia: filmaffischer, prisplaketter, inramade och signerade foton.

137

Men det kommer inte som någon överraskning, redan Faludi nämner att Margold går under smeknamnet Papa Bear. Margold, som står och diskar upp några tekoppar: – De flesta har jag fått av fans och vänner, jag vet inte var jag ska göra av dem, men de är bra på att få folk att gråta.

När Margold kommer tillbaka från köksavdelningen med två koppar te, ser jag att även de är strimmiga av katthår. Margold slår sig ned i rummets enda fåtölj, själv fortsätter jag att se mig omkring. Trots att jag är över en och nittio lång och en bra bit över fyrtio år, kallar Margold mig konsekvent för »kid« – »Have a good look around kid, there’s lots to see.« Han frågar om förutsättningarna för intervjun, hur lång den kommer att bli, var den ska publiceras . Jag har förstås skrivit i mejlen att det handlar om research inför en roman, men för att göra honom mer motiverad säger jag att jag antagligen kommer att göra ett radioreportage också.

Margold har vikt hela dagen åt mig, säger han, jag ska få en grundlig introduktion till porrbranschen. Medan jag kollar inställningar på bandaren frågar han rakt på sak om jag gillar porr, jag svarar att porr intresserar mig, om jag gillar eller ogillar vet jag inte, men jag är inte är ute efter att döma någon, jag har till och med runkat till porrfilmer på teve några gånger. Margold: – Tur för dig, grabben.

Men själva upprinnelsen till romanen har jag inte nämnt något om. Så jag berättar historien om de fyra stu

denternas öde i Teheran, Margold lyssnar uppmärksamt, sedan säger han: – Stackar jävlar, men du vet, jag har gjort samma sak här i Hollywood, slagits för yttrandefriheten.

– Men du lever fortfarande.

– Ja, fast inte Savannah, Shauna Grant, John Holmes, det finns hur många självmördare som helst i den här branschen, alla är dom offer för det förljugna samhälle som runkar till oss med höger hand och förskjuter oss med vänster. Porrstjärnor är som tonårsbrottslingar på rymmen, dom vill ha allt genast och med mycket socker.

Du kanske märker att jag talar i soundbites grabben, det är för att jag red in i den här branschen på en penna, jag skrev porrnoveller i pulpblaskor och recenserade porrfilmer i de tidningar som hade stake nog att trycka sånt . . .

Han talar så mycket och så fort att jag har svårt att se hans ögon, han sitter förvånansvärt stilla i fåtöljen och säger att nu när porr finns i var mans hem genom internet har kvalitén försämrats och med den lönerna, han säger att det är en tidsfråga innan porrstjärnan är en utdöd art, han säger att det var annat när porr var farligt och skådespelarna yttrandefrihetskämpar. Samtidigt är anledningen till att det finns så mycket knark och självmord i branschen att porr anses skamligt och degraderande och därför attraherar unga människor som vill sig själva illa, och sedan säger han likt en annan jesus kristus att »det kan komma en tid i ditt eget liv när du förnekar att du någonsin träffat mig«, jag frågar vad han menar med det och han svarar profetiskt: 139