9789185555123

Den rรถde prinsen

Timothy Snyder

Den röde prinsen Wilhelm von Habsburgs hemliga liv

Översättning: Margareta Eklöf

Albert Bonniers Förlag

www.albertbonniersforlag.se ISBN: 978-91-85555-12-3 Amerikanska originalets titel: The Red Prince: The Secret Lives of a Habsburg Archduke Copyright © 2008 by Timothy Snyder First published in the United States by Basic Books, a member of The Perseus Books Group Översättning: Margareta Eklöf Copyright © 2009 Albert Bonniers Förlag Omslagsformgivare: Sofia Scheutz Sättning: Bonnierförlagens produktionsavdelning Tryckning: ScandBook AB, Falun 2009

Till I. K., till T. H., till B. E., till dem som gick fรถre och dem som kanske fรถljer efter.

Detta liv, ditt eviga liv!

Nietzsche

Innehåll Kommentarer till beteckningar och språk 9 Prolog 13 Guld Kejsarens dröm 19 Blått En barndom vid havet 41 Grönt Det österländska Europa 63 Rött En prins i vapen 91 Grått Skugglika kungar 113 Vitt Imperialismens agent 135

Violett Paris 163 Brunt Aristokratisk fascism 197 Svart Mot Hitler och Stalin 219 Orange Europeiska revolutioner 253 Epilog 283 Författarens tack 289 Släkttavla 291 Kortbiografier 295 Dynastin Habsburgs kronologi 305 Noter 309 Bibliografi 337 Register 351

Kommentarer till beteckningar och språk

D

et finns inget kort, heltäckande namn på det välde som är föremålet för denna bok. Fram till 1804 hade habsburgarna ingen kollektiv beteckning på sina europeiska besittningar.

Mellan 1804 och 1867 kallades dessa territorier för ”Kejsardömet Österrike”. Mellan 1867 och 1918 gick de under namnet ”ÖsterrikeUngern” eller ”dubbelmonarkin”. Jag reserverar ”Österrike” för den lilla alpina republik som bildades efter vartdera världskriget, dagens Österrike. ”Österrike-Ungern” är mer förvillande än det ser ut vid första ögonkastet. Det fanns en ungersk halva av monarkin men ingen österrikisk. De territorier som låg utanför det ungerska var ”områden och kungariken representerade i Kejserliga rådet”. Denna bok handlar huvudsakligen om territorier inom den icke-ungerska delen av kejsardömet. Provinserna Istrien och Galizien, där en stor del av handlingen äger rum, ingick båda i ”områden och kungariken representerade i Kejserliga rådet”.

De som har studerat den habsburgska monarkin känner till de tyska förkortningar som lämnade utrymme för administrativ precision under perioden 1867–1918. Institutioner som var kejserliga, ”kaiserlich”, betecknades med ”k”. Ungerska institutioner var kungliga och därmed ”königlich” – också betecknade med ”k”. De gemensamma österrikisk-ungerska institutionerna var följaktligen 9

Den röde prinsen

”k. und k.” – kejserliga och kungliga. Det var därför som författaren Robert Musil lät handlingen i Mannen utan egenskaper utspela sig i landet Kakania. Denna byråkratiska utbredning av bokstaven k förklarar kanske också delvis varför Kafka avskydde den första bokstaven i sitt efternamn. Jag undviker dessa varianter och använder i stället adjektivet ”habsburgsk” eller substantivet ”dubbelmonarkin” i genitiv.

De institutioner som var kejserliga och kungliga, k. und k., och som förekommer i denna bok är armén, flottan, utrikesministeriet och ockupationsmakten i Bosnien. När jag talar om den habsburgska armén är det alltså den kejserliga och kungliga armén, K. und k.

Armee. Varken det österrikiska eller det ungerska lantvärnet (Landwehr och Honvéd) berörs i större utsträckning. Båda de sistnämnda deltog i ockupationen av Ukraina 1918 och det var Honvéds trupper som föll offer för en blodig massaker som jag omnämner, men man behöver inte göra skillnad mellan dessa habsburgska väpnade styrkor i beskrivningen av ockupationen. Bland de institutioner som förekommer i texten och som utövade makt i den icke-ungerska delen av riket, kejserliga men inte kungliga, ingick regeringen och parlamentet.

Att ge habsburgarna deras rätta titlar är som att samla fjärilar: det är nöjsammare att leta i den rika faunan än att nåla fast det man hittar. Kejsarens och hans anförvanters fullständiga titlar täcker sida efter sida och återges nästan aldrig ens i de underdånigaste heraldiska verk. Frans Josef och Karl var kejsare av Österrike och kungar av Ungern. Wilhelm och hans far och bröder var ärkehertigar av Österrike och prinsar av Ungern, hans mor och systrar var ärkehertiginnor i Österrike och prinsessor i Ungern. Här och där har jag bytt ut titeln ”ärkehertig” mot ”prins”, som utanför Österrike är den gängse beteckningen på personer med arvsrätt till tronen.

Dessa habsburgares fullständiga namn var Habsburg-Lothringen.

Dynastin uppkom 1736 då ärkehertiginnan Maria Teresia von Habsburg vigdes vid hertigen av Lorraine (som fick titeln kejsare men inte härskarmakten). Den så kallade pragmatiska sanktionen tillät Maria Teresia att härska och hennes barn att efterträda henne på 10

Kommentarer till beteckningar och språk

tronen. Alla moderna habsburgare som omnämns i denna bok är avkomlingar till Maria Teresia och därmed medlemmar av huset Habsburg-Lothringen.

Det finns inte heller något riktigt bra system för hur ortnamn ska återges. Förvaltningsspråket i den icke-ungerska delen av dubbelmonarkin var tyska, och därför har kartorna före 1918 i regel tyska geografiska namn. De habsburgare som avhandlas i denna bok var (på några undantag när) födda före 1918, men liksom deras välde var de inte tyskar i nationell bemärkelse. Huvudregeln har varit att använda de moderna ortnamnen.

Wilhelm använde sex språk: tyska, franska, ukrainska, polska, italienska och engelska. Fem skrivs med det latinska alfabetet.

Ukrainska har liksom ryska kyrillisk skrift. Ukrainska person- och ortnamn har translittererats enligt gängse regler. Med undantag av utdragen i romaner angivna i bibliografin har jag själv gjort alla översättningar från dessa och andra språk, även om jag skamlöst har bett vänner och kolleger om hjälp.

Samtliga män i Wilhelm von Habsburgs närmaste släkt hette Karl, efter ärkehertig Karl, hertig av Teschen, som var Wilhelms farfarsfar (och mormorsfar), och på längre håll efter kejsar Karl V, över vars 1500-talsvälde solen aldrig gick ner. Wilhelm själv var döpt till Wilhelm Franz Josef Karl, hans far hette Karl Stefan, den ene brodern Karl Albrecht och den andre Leo Karl. Till råga på allt hette kejsaren från 1916 också Karl. För att förenkla det hela har jag gått in för samma lösning som de samtida och använder namnet Stefan i stället för Karl Stefan, Albrecht i stället för Karl Albrecht och Leo i stället för Leo Karl. Kejsar Karl är alltså den ende Karl i boken.

Wilhelm gick under olika namn i olika sammanhang. Familjemedlemmar, vänner, kärlekspartner och kamrater kände honom som Guillaume, Guy, Robert, William, Vasyl, Willi eller Vysjyj.

Under pojkåren låter jag honom heta Willy och som vuxen Wilhelm.

Bruket av dessa tyska namn betyder inte att han var tysk till nationaliteten. Han var formellt tysk endast under en kort period. En gång i tiden antydde det tyska språket det universella, och det universella inom en människa är alltid mångtydigt. Efter den nazistiska perioden har tyskan fått en annan klang än den hade under en stor del av 11

Den röde prinsen

Wilhelms livstid. Före 1933 var den tyska kulturen Europas blomma, inte endast i själva Tyskland utan även i dubbelmonarkins territorier.

Till skillnad från K., hjälten i Kafkas Processen, valde Wilhelm den identitet för vilken han dömdes och dog. Liksom Ulrich, hjälten i Musils Mannen utan egenskaper, betraktade han aldrig ett sådant val som slutgiltigt.

Prolog

D

et var en gång en söt ung prinsessa som hette Maria Kry­styna. Hon bodde i ett slott och läste böcker från slutet till början. Så kom nazisterna och efter dem stalinisterna. Den här boken är berättelsen om hennes familj, och därför börjar den med ett slut.

En timme före midnatt den 18 augusti 1948 hittades en ukrainsk överste död i ett sovjetiskt fängelse i Kiev. Han hade varit spion i Wien, arbetat först mot Hitler under andra världskriget och sedan mot Stalin i början av det kalla kriget. Han hade undkommit Gestapo men inte det sovjetiska kontraspionaget. En dag sade den ukrainske översten till sina kolleger i Wien att han skulle gå ut och äta lunch, och sedan sågs han aldrig mer i den staden. Han kidnappades av Röda arméns soldater, flögs till Sovjetunionen och förhördes över det uthärdligas gräns. Han dog på fängelsesjukhuset och kastades i en omärkt grav.

Den ukrainske översten hade en äldre bror. Han var också överste, han hade också gjort motstånd mot nazisterna. För sitt mod hade han tillbringat kriget i tyska fängelser och läger. Efter Gestapos tortyr var halva kroppen förlamad och han var blind på ena ögat.

Då han återvände hem efter andra världskriget försökte han få tillbaka släktgodset. Det låg i Polen, och den äldre brodern var polack.

Nazisterna hade konfiskerat godset 1939, och 1945 lade kommunis13

Den röde prinsen

terna beslag på det. Hans nazistiska plågoandar hade velat att han skulle medge att han var renrasig tysk. Det hade han vägrat att göra.

Nu fick han höra samma argument från den nya kommunistiska regimen. Han var av tysk ras, sade man, och hade därför ingen rätt att äga mark i det nya Polen. Det nazisterna hade tagit skulle kommunisterna behålla.

Den polske överstens barn hade svårt att anpassa sig till den nya kommunistiska ordningen. När hans dotter ville börja studera medicin blev hon tvungen att ange vilken samhällsklass familjen tillhörde. Man kunde välja mellan arbetarklass, bondeklass och intelligentia – standardkategorierna i en marxistisk byråkrati. Efter lång tvekan skrev den förbryllade unga flickan ”Habsburg”. Det var så hon hette. Det var den unga prinsessan Maria Krystyna Habsburg som sökte in på den medicinska fakulteten. Hennes far, den polske översten, och hennes farbror, den ukrainske översten, var prinsar av huset Habsburg, ättlingar till kejsare, medlemmar av Europas förnämsta släkt.

Maria Krystynas far Albrecht och farbrodern Wilhelm var födda i slutet av 1800-talet och blev myndiga i en värld av kejsardömen.

Deras släkt härskade alltjämt över den habsburgska monarkin, Europas äldsta och stoltaste rike. Det sträckte sig från Ukrainas berg i norr till Adriatiska havets varma vågor i söder, omfattade tolv europeiska folk och kunde se tillbaka på sexhundra år av obruten makt. Den ukrainske och den polske översten, Wilhelm och Albrecht, var uppfostrade till att bevara och utvidga släktimperiet i en epok av nationalism. De skulle bli ukrainska och polska prinsar, lojala mot den större monarkin och underordnade den habsburgske kejsaren.

Denna kungliga nationalism var deras far Stefans idé. Det var han som avvek från den kejserliga familjens traditionella kosmopolitanism för att bli polack, i hopp om att bli Polens regent eller furste.

Hans äldste son Albrecht var hans lojale arvtagare, den yngste var rebellen, pojken som valde en annan nation. Båda godtog ändå faderns grundläggande princip. Nationalismen var ofrånkomlig, ansåg han, men imperierna kunde leva vidare. Att låta varje folk bilda 14

Prolog

en stat skulle inte befria de nationella minoriteterna. Det skulle bara göra Europa till en röra av svaga enheter som var beroende av starkare stater för att överleva. Stefan var övertygad om att européerna skulle vinna på att låta sina nationella strävanden stå åt sidan för en högre lojalitet mot ett imperium – i synnerhet mot den habsburgska monarkin. I ett ofullkomligt Europa var denna monarki en bättre skådeplats för det nationella dramat än något av alternativen. Låt den nationella politiken arbeta vidare innanför ett tolerant kejsardömes rymliga gränser, med en fri press och en lagstiftande församling. Så tänkte Stefan.

Första världskriget blev följaktligen en tragedi för Stefans gren av släkten, liksom för själva dynastin. Under krigets lopp vände Habsburgs fiender, ryssar, britter, fransmän och amerikaner, nationalismen mot den kejserliga familjen. Vid krigsslutet styckades och urholkades den habsburgska monarkin och nationalismen härskade oinskränkt i Europa. Då nederlaget kom 1918 slog det hårdast mot Wilhelm, ukrainaren. Före kriget hade Ukraina varit uppdelat mellan det habsburgska och det ryska kejsardömet. Därmed uppstod den nationella fråga som Wilhelm hade ställt sig. Kunde Ukraina enas och anslutas till den habsburgska monarkin? Kunde han härska över Ukraina på huset Habsburgs vägnar, precis som hans far hade velat härska över Polen? En lång tid föreföll det möjligt.

Wilhelm blev den ukrainske habsburgaren, lärde sig språket, förde befälet över ukrainska trupper i första världskriget och knöt täta band med sitt utvalda folk. Hans chans att vinna ära kom när den bolsjevikiska revolutionen krossade det ryska kejsardömet 1917 och Ukraina låg öppet för erövring. Kejsaren i Wien sände Wilhelm till den ukrainska stäppen 1918, där han låg i för att bygga upp nationalmedvetandet bland bönderna och hjälpte de fattiga att behålla den jord de hade tagit från de rika. Han blev en legend i hela landet – habsburgaren som talade ukrainska, ärkehertigen som älskade folket, Röde prinsen.

Wilhelm von Habsburg, Röde prinsen, bar en österrikisk officers uniform, en ärkehertigs hovdräkt och dekorationer, en enkel kostym likt andra landsflyktingar i Paris, kedjan som tillhör Gyllene 15

Den röde prinsen

skinnets orden och inte sällan en klänning. Han kunde hantera en sabel, en pistol, ett roder och en golfklubba; han umgicks med kvinnor av tvång och med män för sitt nöjes skull. Han talade sin mor ärkehertiginnans italienska, sin far ärkehertigens tyska, sina kungliga brittiska vänners engelska, polska, språket i det land där hans far ville regera, och ukrainska, språket i det land där han själv ville regera. Han var ingen oskuld, men oskulder duger inte till att grunda nationer. Liksom varje kärleksaffär har varje nationell revolution hämtat något från den föregående. Varje ättegrundare har sått vildhavre. Såväl i sin politiska lojalitet som i sin sexuella ärlighet var Wilhelm totalt oblyg. Det föll honom inte in att någon annan skulle kunna bestämma var hans lojaliteter skulle ligga eller lägga hämsko på hans privata böjelser. Just denna obekymrade självsäkerhet inrymmer emellertid ett visst etiskt antagande. Den förnekar statens makt att definiera individen, om så bara med en fläkt av parfym i ett hotellrum i Paris eller förfalskarens suddiga stämpel i ett österrikiskt pass.

I grund och botten var Wilhelms inställning till identitet inte så olik brodern Albrechts. Albrecht var familjekär, lojal mot Polen, deras fars gode son. I totalitarismens tidsålder uppträdde båda bröderna, helt ovetande om varandras göranden, på ungefär samma sätt.

Båda visste att nationalitet var ett begrepp i förändring men vägrade att genomföra några förändringar under hot. Albrecht förnekade i nazisternas förhör att han var tysk. Hans släkt hade visserligen härskat över tysktalande länder i århundraden men han förkastade den nazistiska rastanken, att en människas etniska ursprung definierade hennes nation.* Han valde Polen. Wilhelm tog stora risker då han spionerade mot Sovjetunionen i hopp om att västmakterna skulle hålla sin skyddande hand över Ukraina. Under de långa månader då * Innebörden i begreppet nation har växlat under tidernas lopp. På 1800-talet, då den habsburgska monarkin var som starkast, betecknade ordet nation i stort sett en etnisk, språklig och religiös enhet. Således betraktades judarna som en nation, en uppfattning som levde vidare i Sovjetunionen. Nationalstaten kan sägas ha etablerats slutgiltigt med fredsuppgörelserna efter första världskriget, stödd på president Wilsons fjorton punkter. Författaren till denna bok begagnar ordet nation huvudsakligen i 1800-talets mening. (Ö. a.)

16

Prolog

den sovjetiska hemliga polisen förhörde honom talade han ukrainska. Ingendera brodern hämtade sig efter de totalitära makternas behandling, och det har inte heller det Europa de representerade gjort. Både nazister och kommunister behandlade nationen som ett uttryck för oföränderliga fakta om det förflutna, inte som ett utslag av mänsklig vilja i nuet. Det är därför att de härskade över så mycket av Europa med så mycket våld som rastanken dröjer sig kvar hos oss.

Dessa habsburgare hade en livligare historiesyn. Dynastier kan bestå i evighet, och den dynasti som tror sig vara förtjänt av något mindre än så är sällsynt. Stalin härskade i ett kvartssekel, Hitler i ett åttondels, inte mer. Habsburgarna härskade i århundraden. Stefan och hans söner Albrecht och Wilhelm, barn av 1800-talet, hade ingen anledning att tro att 1900-talet skulle bli deras släkts sista. Vad betydde väl nationalismen för en familj av heliga romerska kejsare som hade överlevt undergången för Heliga romerska riket av tysk nation, en släkt av katolska härskare som hade överlevt reformationen, en familj av dynastiska konservativa som hade överlevt franska revolutionen och Napoleonkrigen? Under åren före första världskriget hade habsburgarna anpassat sig till moderna idéer, men ungefär på samma sätt som en sjöman stagvänder för en oväntad vindstöt.

Färden gick vidare, på en ny kurs. När Stefan och hans söner hyllade nationstanken var det inte i en känsla av historisk nödvändighet, i en föraning om att nationer måste uppstå och erövras, att imperier måste vackla och falla. De trodde att frihet för Polen och Ukraina var förenlig med att det habsburgska väldet utvidgades i Europa.

Deras egen tidsuppfattning präglades av outtömliga möjligheter. De såg livet som en serie ögonblick fyllda av frambrytande strålar av ära och glans, likt en daggdroppe som väntar på morgonsolen för att kunna blänka i alla regnbågens färger.

Spelar det någon roll att daggdroppen hamnar under en soldatstövels svarta sula? Dessa habsburgare förlorade sina krig och underlät att befria sina nationer i sin egen livstid. De liksom deras valda nationer slogs i spillror av nazisterna och stalinisterna. Men även de diktatorer som avkunnade sin dom över dem har gått under. Efter det nazistiska och kommunistiska förtryckets fasor är det omöjligt 17

Den röde prinsen

att betrakta 1900-talets europeiska historia som en marsch framåt mot något bättre. Av samma skäl är det svårt att se huset Habsburgs fall 1918 som början till en frigörelsens tidsålder. Hur ska man då betrakta Europas moderna historia? Dessa habsburgare, med sitt självklara evighetsmedvetande och sitt sätt att se förhoppningsfullt på vad stunden kan ge, har kanske något att erbjuda. Alla stunder i det förflutna är ju fyllda av det som inte hände och det som troligen aldrig kommer att hända, till exempel en ukrainsk monarki eller ett återupprättat habsburgskt kejsardöme. De innehåller också det som ter sig omöjligt men har visat sig möjligt, till exempel ett enat Ukraina eller ett fritt Polen i ett Europa som är i färd med att enas.

Efter lång tid i landsflykt lever Maria Krystyna återigen i sin ungdoms slott i Polen. Hon har vunnit sin fars kamp för Polen. Också hennes farbrors exotiska dröm om ett självständigt Ukraina har förverkligats. Polen har gått med i Europeiska unionen. Ukrainska demokrater, som demonstrerar för fria val i sitt eget land, viftar med Europaflaggan. Hennes farfars idé, att patriotism är förenlig med en högre europeisk lojalitet, ter sig egendomligt profetisk. År 2008 sitter Maria Krystyna i sin farfars slott och berättar historier från slutet till början. Berättelsen om hennes farbror, Röde prinsen, är en som hon inte känner till, eller inte vill tala om. Den slutar med ett dödsfall i Kiev 1948. Den börjar tidigare, innan hon föddes, med att Wilhelm gör uppror mot hennes farfars plan för Polen och väljer Ukraina i stället. Eller ännu tidigare, med kejsar Frans Josefs långa tid i spetsen för ett multinationellt imperium, som tillät såväl polacker som ukrainare att drömma om en framtid av nationell frigörelse. Frans Josef satt vid makten då Stefan föddes 1860 och satt fortfarande vid makten då Wilhelm föddes 1895.

Han härskade då Stefan beslöt sig för att göra familjen polsk, och härskade alltjämt när Wilhelm valde Ukraina. Historien kan alltså sägas ha börjat för hundra år sedan, 1908, då Stefan slog sig ner med sin familj i ett polskt slott, Wilhelm började drömma om ett eget kungarike och Frans Josef firade sextioårsjubileum som herre över sitt kejsardöme.

Guld

Kejsarens dröm

I

ngen europeisk dynasti hade härskat lika länge som habsburgarna, och ingen habsburgare hade härskat lika länge som kejsar Frans Josef. Den 2 december 1908 samlades den förnämsta societeten i hans välde på hovoperan i Wien för att fira hans sextio år på tronen. Adelsmän och furstar, officerare och ämbetsmän, biskopar och politiker kom för att hylla beständigheten hos en man som styrde över dem av Guds nåd. Mötesplatsen, en musikens boning, var också ett tidlöshetens tempel. I likhet med de övriga ståtliga byggnader som uppfördes i Wien under Frans Josef gick hovoperan i den historiska stilen, med en bugning åt renässansen, men vette mot den vackraste av Europas moderna avenyer. Den var en av pärlorna på Ringen, den cirkelformade aveny som anlades under Frans Josefs regeringstid för att markera innerstadens gräns.

Då som nu kunde fattig som rik stiga på spårvagnen och åka runt Ringen i varv efter varv med en biljett till evigheten i handen.

Firandet hade börjat kvällen innan. Kring Ringen och runt om i staden tände wienarna ljus i sina fönster som kastade ett matt guldsken i den mörka kvällen. Denna sed hade fötts i Wien sextio år tidigare, då Frans Josef uppsteg på dynastins troner i revolution och krig, och den hade spritt sig genom hela väldet under hans långa regeringstid. Inte endast i Wien utan i Prag, Kraków, Lviv, Trieste, Salzburg, Innsbruck, Ljubljana, Maribor, Brno, Tjernivtsi, Budapest, Sarajevo och otaliga andra stora och små städer och byar i hela 19