9789185555093

8 Rosenbad – politikens centrum

Strax efter valet i september 2002 berättade Göran Persson för mig att han hade planer på att utse Pär Nuder till statsråd. Pär hade varit statsministerns statssekreterare i nästan sex år och haft en mycket central och inflytelserik position vid Görans sida.

Han hade ersatt Hans Dahlgren som en kort tid under 1996 fortsatt i den roll han tilldelats av Ingvar Carlsson. Men samarbetet mellan Göran och Hans hade inte fungerat särskilt väl. De var alldeles för olika som personer. Att Pär skulle bli statsråd var inte någon överraskning för mig och knappast för någon annan heller. När jag frågade vilken statsrådspost han skulle få i så fall var Göran inte helt tydlig men hans konkreta fråga till mig var om jag skulle kunna tänka mig att ta över som statsministerns statssekreterare samtidigt som jag behöll de arbetsuppgifter jag redan hade på utrikes- och EU-området.

Jag fick lite tid på mig att fundera på saken. Utrikes- och EU-frågorna hade jag ganska bra koll på. Men att vara statsministerns statssekreterare innebar också att jag måste skaffa mig en överblick över allt som sker i regeringskansliet. Funktionen innebär att man är chef över, eller åtminstone ”primus inter pares” bland, de övriga statssekreterarna. Utnämningsfrågorna hanteras av denna person, liksom allting kring regeringens överläggningar varje vecka, det som kallas allmän beredning. Som 175

Danielsson.indb 175

07-08-06 16.05.43

statsministerns statssekreterare arbetar man dessutom mycket nära två av chefstjänstemännen på Statsrådsberedningen – förvaltningschefen och rättschefen – i allt som har med skötseln av regeringskansliet att göra. I uppgifterna ingår även ansvar för säkerhetsfrågor och samverkan med riksdagen och hovet.

Jag tyckte inte precis att jag varit undersysselsatt tidigare och kände en viss oro för arbetsbördan. Samtidigt insåg jag att min bristande erfarenhet på det inrikespolitiska området skulle kompenseras av andra. När Göran berättade att hans tanke var att Pär skulle bli samordningsminister i Statsrådsberedningen och att Sten Olsson, fram till dess planeringschef hos oss, skulle bli statssekreterare så skingrades min kvarvarande oro. De mer ämbetsmannamässiga delarna av det nya jobbet visste jag att jag kunde hantera, som den statstjänsteman jag i grunden är. Jag skulle i dessa frågor dessutom få hjälp av två utomordentligt skickliga ämbetsmän – förvaltningschefen Gunnar Holmgren, som nu är generaldirektör för Försvarets materielverk, och rättschefen Per Virdesten, numera justitieråd. Inrikespolitiken, inte minst de ibland tidsödande kontakterna med samarbetspartierna, skulle Pär och Sten bistå Göran med.

Det hela visade sig fungera relativt väl, och när Pär och Sten försvann till Finansdepartementet kunde trion Bosse Ringholm som vice statsminister och Jan Larsson och Gun Eriksson som statssekreterare axla deras mantel.

För min del blev nu tillvaron än mer inrutad än vad den varit tidigare. Torsdagarnas regeringssammanträde blev den tidpunkt kring vilken många av veckans övriga aktiviteter kretsade. Själva det formella regeringssammanträdet, när alla beslut fattas, var i allmänhet en mycket snabb historia på en kvart eller högst en halvtimme. Antalet ärenden kunde ibland vara stort men grundprincipen var och är att det som tas upp till beslut skall vara berett och klart. Det skall helst bara handla om att slå klubban i bordet.

176

Danielsson.indb 176

07-08-06 16.05.44

Göran hade ändå som vana att noga gå igenom listan över ärenden. Vi medarbetare försåg honom med underlag om det fanns något som vi trodde kunde innehålla någon oklarhet, men han ville ändå själv förvissa sig om att han visste vad varje enskilt beslut innebar. Eftersom detta oftast skedde kvällen före sammanträdet kunde hans egen genomgång vid vissa tillfällen leda till att ärenden plockades bort från listan med beslut. Om humöret var dåligt kunde han ibland tentera ansvarigt statsråd på om han eller hon satt sig in i alla aspekter av den aktuella frågan. För särskilt de nya statsråden kunde detta vara något av en prövning men för de flesta var Görans ”husförhör” ofta bara en nyttig förövning till den offentliga debatt som de sedan fick ta om de beslut som regeringen hade fattat.

På det formella regeringssammanträdet deltog bara statsråden och en tjänsteman på Statsrådsberedningen som förde protokoll över alla beslut. Efter en kaffepaus vidtog den allmänna beredningen, en diskussion om aktuella frågor. Då deltog även tre statssekreterare, förutom jag själv den inrikespolitiskt ansvarige på Statsrådsberedningen, Jan Larsson, samt Finansdepartementets budgetstatssekreterare, Sten Olsson. Dessutom fanns för det mesta gruppledaren för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, Britt Bohlin-Olsson, samt partisekreteraren Marita Ulvskog med i dessa diskussioner.

Allmän beredning inleddes alltid med punkten ”Läget”. Detta innebar normalt sett att Göran la ut texten om hur han såg på den allmänpolitiska situationen. Det kunde vara relativt långa utläggningar om aktuella politiska frågor men ofta också intryck från resor och samtal med utländska kollegor. Syftet var att ge statsråden lite input i deras roll som allmänpolitiker. Det dagliga arbetet för en minister präglas av de ärenden som han eller hon har ansvar för på sitt eget departement men Göran predikade ständigt vikten av att varje statsråd också kände ansvar för 177

Danielsson.indb 177

07-08-06 16.05.44

helheten. Även en försvarsminister måste kunna prata om vad regeringen vill göra för att bekämpa arbetslösheten.

Jag tyckte för det mesta att Görans utläggningar var intressanta och nyttiga men jag kunde notera att en del statsråd ibland skruvade lite otåligt på sig om de tyckte att han blev för långrandig. Efter att först Bosse Ringholm och senare Pär Nuder sagt något om det ekonomiska läget och arbetslivsminister Hasse Karlsson redovisat läget på arbetsmarknaden blev det ibland en allmän diskussion. Men det var sällan det hettade till. Kanske berodde det på att statsråden var så upptagna av sina egna fögderier att de inte riktigt orkade lyfta blicken till helheten i politiken.

Kanske berodde det på att det inte fanns så stor oenighet om färdriktningen.

Men jag tror inte att det berodde på att Göran ville förhindra debatt. Han kunde visserligen vara ganska obarmhärtig också i regeringskretsen, men alla visste att om det var någon gång man måste kunna vara öppen och rak så var det när regeringen träffades.

Efter diskussionen om ”läget” följde en behandling av de frågor som statsråden anmält till mig att de ville ha upp för, som det hette, politisk vägledning. Det kunde handla om en fråga där två eller flera statsråd var oeniga men det kunde också vara så att ett statsråd ville förvarna sina kollegor om något som var i görningen och som alla behövde känna till. Det kunde exempelvis vara migrationsministern som ville informera om att trycket från asylsökande ökade kraftigt, något som både påverkade statens budget men också kommuner som tog emot flyktingar.

När det gällde tvister mellan statsråd fanns en grundregel.

Ett ärende togs inte upp till diskussion i hela regeringskretsen förrän finansministern hade lämnat sitt samtycke. Eftersom finans­ministern ofta var ena parten i en sådan tvist, blev det sällan aktuellt. Varje finansminister visste också att en annan 178

Danielsson.indb 178

07-08-06 16.05.44

grundregel för varje socialdemokratisk regering var att statsministern i nio fall av tio måste stödja sin finansminister. Skulle denna regel överges riskerade en avgrund i form av bristande kontroll på statsfinanserna att öppna sig.

Med en statsminister som dessutom tidigare varit finansminister ökade sannolikheten för att han skulle stödja en Bosse Ringholm eller Pär Nuder till nittionio fall av hundra. Det var den allmänna medvetenheten om detta faktum som under perioden 2002–06 ledde till att färre och färre tvister anmäldes till allmän beredning. Det gick så långt att Göran vid några tillfällen uppmanade statsråden att, som det hette, hissa ärenden till Statsrådsberedningen. Det hade väl viss effekt, men min slutsats från den här tiden är ändå att skall man rikta någon kritik mot Göran Persson så är det att han la sig i för lite i viktiga ärenden som behandlades i regeringskansliet. Nu fick finansministern en mycket stark ställning som dessutom förstärktes av att det var denne som för regeringens räkning förhandlade med vänstern och miljöpartiet i budgetfrågor.

Resultatet av detta förhållande var tvåfaldigt – statsfinanser som blev allt starkare, men samtidigt en politik som kunde få kamerala drag. Även om ett av socialdemokratins adelsmärken genom åren varit förmågan till disciplin med offentliga utgifter så hade det inte skadat om regeringen fått tillfälle att visa lite mer prov på politisk innovationskonst. De flesta ”godsaker” som fanns i budgetarna under denna tid härstammade från förhandlingarna med vänstern och miljöpartiet snarare än från begåvade socialdemokratiska idéer. Regeringen var fullt upptagen med att föra en ”ansvarsfull budgetpolitik”.

Samarbetet med vänstern och miljöpartiet var ofta en balansgång på slak lina. Från och med 2002 hade de två partierna politiskt sakkunniga på de flesta departement och mycket av det löpande förhandlingsarbetet skedde där. Mina statssekreterar179

Danielsson.indb 179

07-08-06 16.05.44

kollegor svor ganska ofta över hur mycket kraft och tid det tog att förhandla om ibland ganska bisarra saker men på det hela taget måste man säga att samarbetet gick förvånansvärt bra.

Detta hade nog flera orsaker. För det första var samtalsklimatet mellan partiledarna för det mesta gott. Göran verkade också ha bestämt sig för att begränsa sitt deltagande i detaljdiskussioner så mycket som möjligt. Han visste att han inte skulle ha tålamod att sitta och traggla detaljer med en Lars Ohly eller en Peter Eriksson.

För det andra gjordes mycket av grovjobbet i början av mandatperioden då de tre partierna kom överens om det som kom att kallas för 121-punktsprogrammet. Detta program fungerade sedan som rättesnöre under fyra år och med jämna mellanrum utvärderades vad som hade åstadkommits. I valrörelsen 2006 kunde de tre partierna konstatera att endast ett fåtal av punkterna inte hade genomförts, vilket måste ses som ett gott betyg åt samarbetet.

För det tredje kunde vi under hela perioden styra undan de områden där åsiktsskillnaderna var störst – utrikes- och EU-politiken. Som jag tidigare konstaterat handlar det i utrikespolitiken ganska sällan om att fatta formella beslut så risken för parlamentariska nederlag var mycket liten. Och i EU-politiken fungerade det regelbundna samrådet i EU-nämnden som en återkommande möjlighet för en minoritetsregering att försäkra sig om att det hela tiden fanns en majoritet i riksdagen i varje fråga som diskuterades i Bryssel. Jag vill gå så långt som att säga att utan systemet för samråd med riksdagen i EU-frågor hade det inte varit möjligt för en minoritetsregering att fungera i Sverige.

Mitt allmänna intryck från tiden 2002–06 är att stämningen i regeringen var förvånansvärt god. Det fanns dalar i stämningsläget, i några fall relaterade till hur Göran mådde på det mer privata planet. Hans andra skilsmässa påverkade humöret av helt 180

Danielsson.indb 180

07-08-06 16.05.44

naturliga skäl och så gjorde även hans onda höft. Andra negativa inslag var turbulensen 2003 kring de statsråd som var negativa till EMU och givetvis mordet på Anna Lindh som skakade om alla i grunden.

Men om man jämför det intryck av hela havet stormar som jag ibland kunde bevittna under budgetsaneringsåren fram till 1998 så var det nu lugna gatan i regeringsumgänget. Till den relativt goda stämningen bidrog också att några statsråd verkade ta på sig ett särskilt ansvar för sammanhållningen i regeringen. Tidigare hade denna roll spelats av personer som Lena Hjelm-Wallén och Björn von Sydow och nu togs uppgiften som ”trevlighetsnissar” över av Leni Björklund och Bosse Ringholm.

Det som också påverkade stämningen i regeringen var att Göran hela tiden såg sig som ett slags outsider. Jag har förstått att detta var ännu mer uttalat i partisammanhang.

Göran kände sig inte som en del av den socialdemokratiska kärnan. Även om han hade en gedigen folkrörelsebakgrund, hade det tagit ett bra tag innan han blivit riktigt accepterad.

Den tidigare bistånds- och migrationsministern Jan O Karlsson har berättat för mig om ett av sina första möten med Göran Persson. Vid något partiarrangemang i början av 70-talet stod Jan O i en ring med några andra prominenta socialdemokrater och diskuterade någon aktuell politisk fråga då Göran Persson försökte ta sig in i samtalet. Jan O hade vänt sig om, tittat på Göran, och sedan fortsatt samtalet som om han inte hört vad den unge mannen från Vingåker hade sagt. Sådant glömde inte Göran, även om han ju snabbt försonades med just Jan O och också tog in honom i regeringen.

Det faktum att Göran Persson inte heller var förstahands­ alternativet till att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister underströk också outsiderkänslan.

Jag tror att en av anledningarna till att Göran tillsammans 181

Danielsson.indb 181

07-08-06 16.05.44

med sin fru Anitra byggde sitt drömhus Torp var att han inte tyckte att han behövde följa någon socialdemokratisk konvenans om återhållsamhet. Han var ju ändå betraktad som stående något utanför.

Denna känsla av att vara lite av en outsider inverkade nog också negativt på hans förmåga att skapa en genuin lagkänsla i regeringen. Det var ingen tillfällighet att de han trivdes med bäst i regeringen var sådana som också såg sig som lite utanför, exempelvis Björn Rosengren.

* Den utsatthet som drabbar statsråd är inte bara av politiskt slag.

Säkerhetssituationen för ledande politiker kräver alltmer uppmärksamhet. Jag blev under mina år på Statsrådsberedningen i stigande grad förvånad över hur vanligt det är med allvarliga hot mot våra politiker. På ett skrämmande sätt har riskerna med att ha en ledande position i politiken illustrerats genom de två mord på ministrar som ägt rum i vårt land.

När Anna Lindhs väninna Eva Franchell ringde till mig från NK vid halvfemtiden den 10 september 2003 slogs jag av hur lugn hon lät på rösten trots att det hon hade att säga var så uppskakande och dramatiskt. Jag kunde höra NK:s högtalare i bakgrunden och någon som manade omkringstående att dra sig tillbaka samtidigt som Eva klart och koncist berättade vad som hade hänt och att en ambulans just hade kommit.

Så fort jag avslutat samtalet med Eva Franchell ringde jag till Görans mobil som han just satt på efter att regeringsplanet landat på Bromma efter ett besök ute i landet med anledning av EMU-valrörelsen. Jag har aldrig förr eller senare hört Göran skrika ut en så bottenlös förtvivlan som när jag berättade att Anna hade blivit knivhuggen. Det var som om han omgående 182

Danielsson.indb 182

07-08-06 16.05.45

kände på sig att det måste vara mycket allvarligt.

Vid det här laget hade vi ju ingen aning om vem gärningsmannen var. Jag såg till att bevakningen av Rosenbad förstärktes och kallade ihop säkerhetsansvariga i Statsrådsberedningen.

När Göran några minuter senare anlände till Rosenbad var alla nyckelpersoner samlade, kung och talman informerade och arbetet med att underrätta alla statsråd och övriga partiledare hade inletts.

Jag talade med Eva Franchell igen och senare fick vi även Stefan Amér, Annas politiska medarbetare som också var läkare, på tråden. Allvaret i det som hänt stod klart, men den bild som växte fram var att skadorna trots allt inte var livshotande. Efter det att Göran något senare fått tala med ansvarig läkare förstod vi dock att hennes tillstånd var mycket kritiskt.

Tillsammans med Anders Sundström, som i sin egenskap av socialdemokratisk ja-general kommit till Rosenbad för att diskutera slutspurten i EMU-omröstningskampanjen, funderade vi kring vad som borde ske med folkomröstningen. Beslutet att omedelbart avbryta alla kampanjaktiviteter var inte svårt att ta, liksom att rekommendera övriga partier att ställa in den avslutande TV-debatten. Vi diskuterade de rättsliga förutsättningarna för att också ställa in själva folkomröstningen men kom fram till att det var klokast att avvakta med den frågan.

När Göran sent på kvällen drog sig tillbaka till Sagerska huset stannade jag kvar för att hålla ställningarna och kommunicera med de av Annas medarbetare som fanns på Karolinska sjukhuset. Någon gång mycket tidigt på morgonen åkte jag hem för att duscha och byta kläder. När jag kom tillbaka till Rosenbad efter någon timme mötte jag en Eko-journalist i entrén. Hon hade uppgifter om att Annas tillstånd var mycket allvarligt och bad om mina kommentarer. Jag ville inte säga något annat än att vi noga följde vad som skedde och tänkte på hennes familj.

183

Danielsson.indb 183

07-08-06 16.05.45

Väl uppe i mitt tjänsterum på Rosenbad fick jag strax efter klockan sex ett telefonsamtal från Karolinska med budet att Anna Lindh avlidit vid halvsextiden. Jag ringde Göran och såg till att andra nyckelpersoner blev informerade. Beskedet från sjukhuset var att offentliggörandet av att Anna gått bort inte skulle ske förrän hennes man Bosse Holmberg hunnit hem till parets barn i Ny­­köping.

Jag kände att jag måste få lätta på min egen sorg och frustration till någon som jag kunde lita på inte läckte uppgiften vidare. Jag ringde och väckte min närmaste medarbetare Helen Eduards, som var på språkkurs i Frankrike. Vi pratade om det ofattbara som hänt men också om alla handgrepp som måste tas, vilket hjälpte mig att hantera sorgen.

Jag samlade ihop mig och vi började förbereda för den presskonferens som Göran måste hålla. Eftersom det var torsdag morgon var regeringens medlemmar på väg till Rosenbad och jag fick uppgiften att informera statsråden om vad som hänt allteftersom de anlände. Efter ett tag kom beskedet att Bosse Holmberg var framme i Nyköping, men sjukhuset dröjde med att gå ut med det officiella meddelandet.

Görans sekreterare Anna-Lena Mjörning ropade att hon hade president Chirac i luren och att han ville veta hur läget var för Anna. Jag tog samtalet och berättade vad som hänt eftersom Göran måste samla ihop sig inför presskonferensen. Han blev alldeles tyst och vi teg tillsammans i vad som kändes som en evighet. Sedan sa han: ”Herr statssekreterare, min käre Lars, tillvaron är ibland oerhört orättvis när en så fantastisk person rycks bort på detta sätt.”

Jag fortsatte under hela förmiddagen att ta emot samtal från utländska ledare för att avlasta Göran. Det kändes så fruktansvärt overkligt att sitta och prata om att denna levande person jag träffat så sent som dagen före nu var borta.

184

Danielsson.indb 184

07-08-06 16.05.45

Anna Lindh hade inte livvakter med sig när hon gick till NK denna fatala septemberdag. Utrikesministern hade vid denna tid bara livvakter vid särskilda tillfällen. Det var därför ”normalt” att Anna gav sig ut utan säkerhetsskydd, särskilt om det handlade om något som var av mer privat karaktär.

De livvakter som är ansvariga för bland annat vissa regeringsmedlemmars säkerhet är oerhört professionella och dessutom mycket trevliga personer. De vet vad det innebär för ett ”skyddsobjekt” att alltid behöva ha sällskap av två eller tre relativt sett främmande personer. I början är det lite spännande men efter ett tag blir det mer besvärande. Detta att aldrig få vara helt ensam när man är utanför bostaden eller kontoret är mycket svårt att vänja sig vid även om man ju vet att livvakterna bara är där för ens egen skull. Efter ett tag infinner sig en känsla av att man kanske inte alltid behöver kalla på livvakterna om man bara skall kila ut och titta på lite kläder eller gå hem från biografen. Man vill inte störa, det går så fort …

Efter mordet på Anna uppstod en diskussion om Säpo:s ansvar.

Hade man gjort en riktig bedömning av hur utsatt hon var? Nej, det var ju uppenbart. Borde Säpo därför lastas? Nej, inte enligt min mening. Det handlar alltid om att avväga risker och resurser och i den processen finns ingen absolut sanning.

För Göran tror jag att livvaktsskyddet betydde den nödvändiga trygghet han behövde för att orka med jobbet. En statsminister är mer utsatt än alla andra politiker. De hot jag såg riktas mot Göran var några gånger av mycket allvarlig karaktär. Det fanns uppgifter om att både högerextrema och kriminella grupper planerade attentat. Jag tror mig veta att Göran ibland var rejält rädd för att något skulle hända.

Omfattningen av de hot som alltfler politiker utsätts för i dag är förfärande. Detta gäller såväl kommunal- som rikspolitiker.

Jag tror att det vore bra om Säpo var lite mer aktiv i sin utåtrik185

Danielsson.indb 185

07-08-06 16.05.45

tade verksamhet när media diskuterar saker som har med hot mot denna grupp att göra. Jag tycker till exempel att det hade varit på sin plats om Säpo offentligt kommenterat uppgifterna under 2006 om att dåvarande gruppledaren för moderaterna i riksdagen, Mikael Odenberg, åkte taxi mellan bostaden och riksdagen. Odenberg målades ut som en slösare av skattemedel när han i stället, som jag ser det, vidtog en förhållandevis billig och tyvärr alltmer nödvändig säkerhetsåtgärd för en relativt välkänd politiker, nämligen undvek att visa sig på allmänna kommunikationsmedel. Jag vet att Säpo tycker att detta ofta är lämpligt och det vore bra om de kunde säga så i media också.

* Statsrådens uppgift är ju att företräda regeringens politik utåt och stå till svars inför riksdagen för det de gör. Till sin hjälp för att sköta sina departement har de en eller flera statssekreterare.

Från början var dessa personer alltid förment opolitiska tjänstemän. Under 70-talet blev statssekreterarna mer politiska och i dag kan samtliga sägas vara politiskt tillsatta även om många, precis som jag själv, har en utpräglad tjänstemannabakgrund och formellt sett också är tjänstemän.

Det är viktigt att understryka att statssekreterarna inte är några vice ministrar även om de ibland kallas så när de gör besök i utlandet. En statssekreterare får inte tala i riksdagens kammare, men däremot företräda regeringen i utskott och i EU-nämnden.

När vi statssekreterare i Göran Perssons regering har träffats efter regeringsskiftet säger alla med en mun att vi aldrig vare sig förr eller senare arbetat så mycket som när vi var statssekreterare men också att vi aldrig haft ett roligare och mer stimulerande arbete.

Min egen erfarenhet från jobbet som statssekreterare säger 186

Danielsson.indb 186

07-08-06 16.05.45

mig att nyckeln till framgång i stor utsträckning låg i att kunna dra nytta av den enorma kunskap som finns hos alla opolitiska tjänstemän i regeringskansliet. Men detta räckte inte. Från den politiska ledningen krävdes det också att den skulle kunna ge just – politisk ledning. För det mesta gick detta bra, men när fler departement var inblandade kunde det några gånger bli riktigt besvärligt. Ett av de värsta exemplen på problem har jag tidigare nämnt – Försvarets radioanstalts önskan att avlyssna utrikes kabeltrafik.

I denna fråga finns det klara målkonflikter. Det handlar om rättssäkerhet och integritet kontra landets behov av att kunna skydda sig mot hot. Men det handlar också om en revirstrid: Vem skall vara ledande på underrättelseområdet – Försvarsmakten eller Säkerhetspolisen?

Detta är svåra saker men regeringskansliet brukar kunna klara av även sådant. I det här fallet måste jag dock tillstå att jag många gånger tvivlade på förmågan och viljan hos de berörda att åstadkomma resultat. Jag hade många möten med statssekreterarna på Justitie- och Försvarsdepartementet men det var som om inte ens dessa två erkänt skickliga och samarbetsvilliga personer rådde på sina tjänstemän.

För att lösa bland annat situationer som denna var det viktigt att skapa en stark kollegialitet mellan statssekreterarna. Pär Nuder hade satsat mycket kraft på detta under sin tid som statsministerns statssekreterare och jag hade en tacksam uppgift att ta vid där han lämnade.

Jag tycker också att sammanhållningen blev allt bättre i kretsen. Inte minst bidrog några av de gemensamma resor vi gjorde till detta. Vi hann med att besöka både Irland, Finland, Portugal och Spanien under en fyraårsperiod för att träffa våra kollegor i dessa länder och dessutom ha egna överläggningar.

187

Danielsson.indb 187

07-08-06 16.05.46

* Det som i dagligt tal kallas Rosenbad är egentligen det kvarter där Statsrådsberedningen (och delar av Justitiedepartementet) sitter.

Statsrådsberedningen består i sin tur av statsministerns kansli, som är den största delen och dessutom rättschefens respektive förvaltningschefens kanslier samt kansliet för samordning av EU-frågor.

I statsministerns kansli finns i huvudsak politiskt tillsatta tjänstemän men särskilt på utrikes- och EU-området finns det också ”vanliga” tjänstemän, i allmänhet rekryterade från UD. Som jag såg det var en av de viktigaste funktionerna för denna del av Rosenbad – förutom att bistå Göran Persson i allt han gjorde – att utgöra ett slags lugn och trygg hamn för regeringschefen. Det var nödvändigt att han hade en plats där han visste att han var omgiven av lojala medarbetare, men också att det var här han kunde få höra en och annan ”sanning” vid lämpliga tillfällen. Särskilt när det stormade i media – vilket snarare var regel än undantag – var det av närmast avgörande betydelse för honom att kunna dra sig tillbaka någonstans.

Risken med denna funktion var givetvis att vi som fanns i Rosenbad utvecklade en ”bunkermentalitet”, något som rege­ ringen Bildt anklagats för. När man arbetar i en utsatt position är det ganska lätt att ta på sig en attityd att ”vi har rätt och alla andra är dumma som inte begriper det”. Men vi talade ofta om denna risk för att åtminstone kunna minimera den.

De som hade den tuffaste arbetssituationen i Rosenbad var statsministerns pressekreterare. Den som inte själv har upplevt det, kan inte föreställa sig vilket enormt tryck det var på denna del av statsministerns stab. Och detta tryck fanns dygnet runt, året runt. Listan på förfrågningar om intervjuer med Göran kunde uppta mer än hundra medieföretag som alla ville ha just 188

Danielsson.indb 188

07-08-06 16.05.46

statsministerns kommentarer till allt mellan himmel och jord.

Den utomordentligt skickliga presschefen Anna Helsén och hennes kollegor kunde ändå alltid behålla sitt goda humör och sällan har jag skrattat så mycket som inne i det rum där hon och hennes kollega Camila Buzaglo huserade under de sista åren.

Till skillnad från vad många tror förekom det inte särskilt mycket ”spin” från Statsrådsberedningens sida. Svenska journalister genomskådar i allmänhet mycket snabbt om någon är ute för att bara presentera en viss version av verkligheten. Däremot var det mycket vanligt att både jag och framför allt min kollega Janne Larsson ägnade en hel del tid åt bakgrundssamtal med journalister, i tillägg till de mediekontakter som pressekreterarna hela tiden hade.

I mitt fall handlade det mest om att prata EU-frågor med de få men kunniga journalister som försökte bevaka vad som pågick i Bryssel och i Stockholm. Mera sällan handlade det om utrikespolitik, mycket beroende på att vi har alldeles för få journalister i Sverige som följer utrikespolitiken på ett allmänt plan. Janne rörde sig över ett bredare fält och hade ganska många intresserade journalister i sin lur, eftersom de visste att han väl kunde reflektera vad Göran tyckte i inrikespolitiska frågor.

Men Göran själv måste på många sätt ha varit drömmen för den svenska journalistkåren. Tillgänglig med stor regelbundenhet, en vana (eller ovana) att försöka svara på i stort sett alla frågor och, som jag tidigare nämnt, en tendens att tänka högt i olika frågor.

Jag tror att det i stor utsträckning var Görans sätt att umgås med media som bidrog till bilden av att han bestämde det mesta själv.

Journalisterna utgick nästan alltid ifrån att om statsministern sa något i en viss fråga så var det liktydigt med ett slutligt beslut från regeringens sida. Och så var verkligen inte alltid fallet.

Samtidigt är det nog så att Göran många gånger inte hade 189

Danielsson.indb 189

07-08-06 16.05.46

något emot att bilden av honom var just den att det var han som bestämde det mesta. Han hade kunnat avstå från att kommentera saker i tid och otid men hade svårt att låta bli. Detta i kombination med hans vana att uttrycka sig ganska kategoriskt, inte minst om personer, skapade en bild av honom som i mångas ögon inte var särskilt positiv.

Detta manifesterades särskilt tydligt i de omtalade fyra dokumentärprogrammen ”Ordförande Persson” som hade Erik Fichtelius som huvudansvarig upphovsman. Genomslaget i svensk debatt under några veckor av detta politikerporträtt var av en sådan omfattning att även jag blev förvånad. Det var nog tur för den borgerliga regeringen att den inte hade planerat några stora politiska utspel under dessa marsveckor 2007. Det fanns inget medieutrymme kvar.

För egen del var jag en aning kluven efter att ha sett programmen. Jag hade, som många andra, sett fram emot de fyra avsnitten med ganska stor förväntan. Det kändes som ett nydanande och spännande projekt att göra ett slags digital dagbok på detta sätt. Kanske skulle det gå att ge människor en inblick i hur en statsminister tänker när han är mitt uppe i beslutsprocesser i viktiga frågor.

Men resultatet blev en i mitt tycke alltför kraftig fokusering på vad Göran Persson tyckte om enskilda personer. Inget av det som visades i programmen gav en felaktig bild av Göran, men bilden blev ensidig. När vi alla en månad senare kunde ta del av utskrifterna av intervjuerna kunde man se hur hårt många samtal var klippta när de sändes i TV. Görans inledande entusiasm över programmen förbyttes också efter det att de första hade sänts. Vad som framför allt störde honom var påståendena om att han hade ljugit om vissa saker.

I en del fall – som huruvida Carl Bildt hade erbjudits jobb eller inte – hade nog båda parter rätt. Göran hade inte fört samtal 190

Danielsson.indb 190

07-08-06 16.05.46

med Bildt direkt om detta utan hade själv eller via ombud talat med andra personer i moderatledningen. Det är ju inte säkert att dessa sedan hade fört vidare propåerna till Carl Bildt.

I andra delar blev det nästan parodiskt, till exempel när personer som Alf Svensson och Birger Schlaug hävdade att Göran inte talat sanning när han refererade det mustiga språk som Gudrun Schyman använt vid ett partiledarsamråd inför vårt EU-ordförandeskap. Ingen av de båda herrarna var närvarande vid mötet men tyckte ändå att de kunde beskylla Göran för att fara med osanning. Jag som deltog i mötet vet ju att han refererade vad som inträffat på ett alldeles korrekt sätt. Sedan kan man tycka att det var en typ av kommentar som inte borde ha vidarebefordrats till en journalist, men det är en annan sak.

Mitt sammanfattande intryck måste ändå bli att programmen skadade Göran Persson. Han framstod som en över­vägande osympatisk person och bekräftade därigenom de fördomar som många människor redan hade om honom och hans ledarstil. Jag kan ha full förståelse för behovet hos en ledande politiker att få prata av sig med jämna mellanrum i osminkade ordalag. Men jag tror inte att det befrämjar tilltron till politiken om den som ställer upp som samtalsterapeut är beväpnad med kamera och mikrofon.

* Hur var då egentligen Göran att arbeta med?

Ja, det var lite av en daglig berg- och dalbana. Han hade en förmåga att se sammanhang, att förstå politikens väsen, en kunskap om hur samhället fungerar och ett mod som gjorde att vi som arbetade med honom ofta kände det som om vi var delaktiga i en skapande, politisk process på ett mycket tilltalande sätt.

Han visade också inte minst mig stort förtroende. Och detta 191

Danielsson.indb 191

07-08-06 16.05.46

förtroende fanns kvar även de gånger då jag gjort en felbedömning eller något annat misstag.

Samtidigt fanns det saker som var jobbiga, som kändes som rejäla uppförsbackar. En var Görans ganska ostrukturerade sätt att arbeta. Alla försök att ha regelbundna möten med och föredragningar för honom föll platt till marken. Vi gjorde oändligt många försök att ha fasta tider för genomgångar av än det ena, än det andra – samtliga misslyckades.

I stället handlade det för oss närmaste medarbetare om att hantera tillvaron med en kombination av ”carpe occasio” – gripa tillfället i flykten när det gavs en stund att tala med honom – och gott självförtroende, det vill säga handla i hans anda.

När jag använde stunder som gavs med kort varsel till att få klartecken i olika ärenden eller diskutera knepiga frågor fick jag ofta en reaktion eller ett svar. Men jag kunde aldrig vara säker på att han verkligen tagit till sig vad jag sagt eller att han efteråt skulle komma ihåg att han hade givit ett besked. Detta ledde till ett antal tillfällen då han blev irriterad över att han inte kände till saker och helt enkelt inte kom ihåg att jag hade tagit upp dem med honom.

Detta var i och för sig ett mycket mänskligt beteende hos en person som varje dag översköljdes av information som han förväntades reagera på. Även hans hårddisk blev full efter ett tag, så att säga. Men om vi hade kunnat ha en mer ordnad form för föredragningar och genomgångar hade nog tillvaron underlättats, både för Göran och definitivt för hans medarbetare.

Det var som om han kände ett behov av att revoltera mot den inrutade tillvaro som en statsminister förväntades acceptera. Jag bevittnade själv några gånger hans frustration när han bläddrade i sin almanacka och konstaterade att en viss torsdag fyra månader fram i tiden redan var fylld till bristningsgränsen med möten och program. ”Jag måste ju för f-n få tid att tänka någon gång”, var ett vanligt utbrott.

192

Danielsson.indb 192

07-08-06 16.05.47

Görans kontorsrum blev en viktig punkt i hans tillvaro. Han la ned stor omsorg på möblering och den konstnärliga utsmyckningen. En viktig del i programmet för de flesta besökande utländska dignitärer var en förevisning av hans kontor med ingående förklaringar till varje konstverk på väggen. I det lilla sammanträdesrummet invid kontoret fanns en annan av hans passioner – kartor. Här kunde vi stå långa stunder och resonera om utrikespolitiska frågor samtidigt som vi vände och vred på kartor över olika delar av världen. Jag, som hade en pappa som delade precis samma passion för kartor, kände mig återförd till min barndoms folkskola där jag i 60-talets början fick mig förevisat Donaus bifloder och annat mer eller mindre oundgängligt.

Centralt på skrivbordet i Görans rum fanns en stor telefon och, som jag tidigare nämnt, blev denna ett viktigt arbetsinstrument för honom i kontakterna med utländska kollegor. Han ville nästan alltid att jag skulle lyssna på samtalen, vilket jag gärna gjorde. Inför viktigare samtal hade han fått några punkter från oss medarbetare men ofta ville han bara jämföra intryck med sina kollegor. Jag önskar att jag någon gång hade kunnat filma honom under dessa samtal. I ena handen hade han telefonluren. I den andra höll han musen, eftersom han alltid la patiens på datorn när han talade i telefon. Samtidigt kommenterade han samtalets innehåll till mig – som själv kunde lyssna via en högtalare – med ett minspel som oftast var minst sagt komiskt.

Särskilt samtalen med Chirac blev ofta riktiga skådespel där Göran brukade inleda med att på lämpligt, inte alltför insmickrande, sätt spela på den franske presidentens fåfänga. ”Jacques, du låter som en ung man i sina bästa år! Jag såg att du var på Paris jordbruksutställning i går. Det gläder mig att du visar omsorg om denna viktiga basnäring, det är viktigt för Europas matkultur.”

Och så vidare. Chirac släppte sedan loss och samtalen kunde bli mycket innehållsrika.

193

Danielsson.indb 193

07-08-06 16.05.47

Däremot var Görans aversion mot datakommunikation total.

Han var en flitig Internetanvändare men skickade så vitt jag vet aldrig så mycket som ett enda e-postmeddelande under sin statsministertid. Detta handlade till en liten del om en viss ängslan inför modern teknik, men framför allt om en motvilja mot att lämna elektroniska fotspår. Jag smittades själv en del av detta, vilket jag ju så småningom fick äta upp i samband med katastrofkommissionens arbete. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur katastrofkommissionen skulle ha hanterat situationen om det hade funnits en e-posttrafik från statsministerns dator. Hade det varit rimligt att en kommission, med den sammansättning den hade, kunnat granska meddelanden som landets regeringschef hade skickat?

194

Danielsson.indb 194

07-08-06 16.05.47