9789185509270

Allt mellan himmel och jord Om Knut Lundmark, astronomin och den publika kunskapsbildningen Johan K채rnfelt

NORDIC ACADEMIC PRESS

Innehåll

Förord

7

Inledning



 Knut Lundmark i offentligheten

2

2 Vetenskapens publiker

4

3 Stjärnfall

55

4 Med ett brinnande intresse

9

5 Att tänka stort är bra

2

6 Amatörastronomernas universum

65

7 Vad vetenskap kan framlocka hos okunnigt folk

73

Epilog

207

Summary

209

Källor och litteratur

23

Noter

225

Personregister

255

Förord Någon gång under de tidiga tonåren fick jag en begagnad modelljärnväg. Min far hade kommit över den till vrakpris på en auktion.

Inget ovanligt i det. Men där andra jämnåriga fick ett lok, några vagnar och tillräckligt med räls för att bygga en oval med två växlar, fick jag i mina ögon snart sagt outtömliga resurser. Fyra eller fem lok – minns jag rätt hette den röda favoriten Hiawatha – ett femtiotal vagnar, närmare 00 meter Fleischmann-räls, växlar, transformatorer och allt annat som hörde till. När min anläggning var som störst tog den bortåt fyra kvadrat i anspråk.

Men denna paradistillvaro bar sina egen inneboende problematik. Till att börja med rent tekniskt: Hur bär man sig åt för att få så mycket räls och växlar strömförande? Transformatorerna räckte inte; tågen stannade i växlarna eller så gick de inte alls. Det skruvades betydligt mer än det kördes. Som en följd av detta försköts mitt intresse från det praktiska handhavandet till mer teoretiska spörsmål: istället för att kämpa för att försöka få saker att fungera började jag fundera på hur man bäst designar en modelljärnväg, med stationer, stickspår och rangerbangårdar. Hur gör man den intressant och verklighetstrogen? I ritblocket skissade jag på den ena planlösningen efter den andra.

Mitt upp i detta projekterande hittade jag en bok på biblioteket om modelljärnvägsbyggen. Anslaget var precis det jag behövde: mindre om hur man gör verklighetstroget konstgräs, berg och sjöar, och mer om hur man ordnar sina växlar. Författaren avslutade sin bok med att uppmana intresserade läsare att skicka in sina ritningar för kommentarer och synpunkter. Jag tog honom på orden och skickade förväntansfullt min bästa ritning tillsammans med ett egenhändigt komponerat följebrev.

Detta minne dök upp för mitt inre när jag som ett led i föreliggande arbete systematiskt gick igenom astronomen Knut Lundmarks arkiv på jakt efter brev från hans läsare och radiolyssnare. I 7

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD

många av de brev som jag hittade kunde jag känna igen den situation och de känslor som ledsagade författandet av mitt eget brev: precis som när jag skrev, hade dessa människor samlat mod för att våga ta kontakt med en framstående och upphöjd expert; de hade brottats med de språkliga uttrycken för att de skulle framstå som någotsånär insatta och trovärdiga; och de hade förväntansfullt, kanske rent av andäktigt, väntat på svar. Många fick verkligen svar på sina frågor, funderingar eller vad det nu var, men många fick precis som undertecknad vänta förgäves.

Detta lätt existentiella vibrato, tillskapat på gränsen mellan det offentliga och det privata, har varit min livsluft under de senaste åren. Jag har försökt att hantera det varsamt; jag har ansträngt mig för att ta både de tankar och de känslor breven uttrycker på stort allvar. Ett första tack vill jag därför rikta till Lundmarks brevskrivare som genom sina brev, och givetvis helt oavsiktligt, gjorde sina tankar till offentlig handling. Utan deras mod hade denna studie inte gått att genomföra.

Ett andra tack går till den arkivpersonal som korsat mina vägar under arbetet med boken. Lundmarks arkiv förvaras på handskriftsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek. Personalen har som alltid varit lika vänlig som hjälpsam. Tackar för det. En stort och speciellt tack går till Solveig Larsson på Stadsarkivet i Västerås som mycket generöst hjälpte mig komma över Arvid Granes arkiv. Tack också till personalen på Västerås länsmuseum som hjälpte mig leta fram ett fotografi på den gode mannen.

På hemmaplan vill jag först och främst tacka Kaj Johansson och Gert Magnusson som båda har läst och med sedvanlig skärpa kommenterat manus. Tack också till deltagarna på institutionens metodkurs, som vid ett seminarium jag inbjudits till bjöd på en rad väsentliga och mycket konstruktiva synpunkter, och till Henrik Björck som inte bara kom med ett avgörande tips utan som också kommit med synpunkter på resultatet.

Under åren har jag diskuterat delar av projektet med en rad svenska astronomer. Här vill jag speciellt tacka Robert Cumming som, trots ett mycket pressat schema, tog sig tid att kommentera ett av bokens mer tekniska kapitel. I sammanhanget vill jag också nämna alla amatörastronomer på Astronomiguiden.com som samtidigt som de 8

FÖRORD

stöttat och uppmuntrat mina egna försök i amatörastronomin, gett mig en hel del insikter som haft direkt bäring på vissa resonemang i boken. Tackar för det. Tack också till Eve Johansson som hjälpte mig med delar av den engelska begreppsapparaten och till Aant Elzinga som har språkgranskat min engelska sammanfattning.

Slutligen vill jag tacka Vetenskapsrådet som både har finansierat själva arbetet och bistått med tryckbidrag.

Boken tillägnas mina föräldrar.

Brännö, april 2009 Johan Kärnfelt

9

Jag ville så gärna be-skåda vad ”Skånska Dagbladet be-båda:” Till Eder professor jag beder att Ni mig i rymderna leder.

Till ”Lunds horisont” styr jag färden och blickar långt från denna världen, om Ni vill stor-tuben in-ställa och visa mig stjärnan Ka-pella?

Ack, käre professor – en fråga!

Förlåt att min djärvhet det våga!

Kan jag in i tuben få titta tills jag vintergatarna [sic] hitta?

Ber sen ”Karla-bilen” få skåda i riktning där norrskenen råda?

A, även en blick på vår måne ifrån ”Mahus-Annårs” i Skåne?

Om skåda jag får firma-mentet, det eviga blå perga-mentet, då skall jag för stjärn-himla-ståten Er tacka, och vara be-låten!

Mahus-Annårs (Anders Persson) till Knut Lundmark, den 28 december 1935

Inledning Låt oss börja med ett beundrarbrev: Tillåt en bland er månghövdade radiopublik att säga Eder ett varmt tack för Edra radioföreläsningar! Särskilt den sista grep mig och säkerligen många med mig. En sentida motsvarighet till forntidens vise söker Ni hjälpa oss tyda stjärnans gåta. Jag vet ej, men det förefaller mig vara, Er ödmjukhet inför Er höga vetenskap, som hjälper Er att framställa denna så fängslande och lättfattligt – Alltså: ett varmt tack.1

Brevet var föranlett av att Knut Lundmark, professor i astronomi i Lund, hade framträtt i radio nyårsafton 934. Det var långt ifrån första gången han befunnit sig i Sveriges Radios studio. Bara under den förlidna hösten hade han hållit en serie om åtta föreläsningar krönt med det nämnda anförandet. Här hade han gett ett astronomiskt perspektiv på Betlehemsstjärnan och frågan om Jesu födelse.2 Det är alltså i detta sammanhang han jämförs med forntidens vise.

Att artister får brev från sina fans har länge varit vardagsmat – åtminstone fram till de senaste årens webbaserade lösningar har det för mer framgångsrika artister varit nödvändigt att organisera en fanklubb för att överhuvudtaget kunna hantera denna kommunikation. Forskare befinner sig förstås i en helt annan situation. De har inte samma synlighet i offentligheten och när de framträder utanför den akademiska världen gör de det normalt i en mer tillbakahållen roll. Tonåringar tapetserar inte sina väggar med affischer på våra forskare; de skickar inte kramdjur, underkläder eller kärleksförklaringar till fysiker, historiker eller statsvetare. Likafullt har även forskarna en folkligt förankrad publik, en publik som normalt inte gör så mycket väsen av sig, men som ibland dristar sig till att ta kontakt. Åt dessa kontakter är denna bok ägnad.

När man talar om en vetenskapens publik – och om man bortser från den publik som andra forskare utgör – är det normalt som mottagarled i en populariseringsprocess. Processen börjar med att forskarna eller deras företrädare lägger det vetenskapliga tankegod

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD

set till rätta på ett sådant sätt att anrättningen blir tillgänglig och njutbar för en större allmänhet. Samma allmänhet, tänker man sig vidare, inmundigar dessa vetenskapliga skänker och njuter kanske en stund av himlarnas storslagenhet, naturens under eller vad det nu må vara. Förhoppningsvis blir läsare och åhörare också en smula bildade. Ofta stannar man här.

Med denna studie vill jag inte ifrågasätta detta, men däremot hävda att publikens roll inte måste vara fullt så passiv och tillbakadragen.

Vi behöver till exempel inte förutsätta att människor sväljer vetenskapen hel. Det finns ingen anledning att anta att det populariserade kunskapsinnehållet tar den form och får den mening som popularisatorerna avsett. Samtidigt som människor tar del av ett budskap skapar de också mening. Populariseringarnas innehåll förbinds med egna kunskaper och erfarenheter, med politiska värderingar, religiösa övertygelser och så vidare. Resultatet blir något annat. Processen blir bildande i en djupare mening. Men vi behöver inte heller stanna här. På samma sätt måste vi inte förutsätta att människor nöjer sig med att fördjupa sina kunskaper, det är också rimligt att anta att de på olika sätt agerar utifrån vunna insikter. De kanske berättar för sina barn, diskuterar med sina vänner, skriver en insändare, några – som Lundmarks lyssnare ovan – kanske rent av sätter sig i förbindelse med vetenskapens representanter.

Poängen med resonemanget är att populariseringsprocessens mottagarled inte måste betraktas som en passiv, blott konsumerande, instans. Den franske historikern Roger Chartier har formulerat det så här: ”Cultural consumption, whether popular or not, is at the same time a form of production, which creates ways of using that cannot be limited to the intentions of those who produce.”3 Med ett mer ekonomiskt uttryck, och överfört till ett vetenskapshistoriskt sammanhang, talar man idag om denna process som ”appropriation of science”.4 Att appropriera ett tankegods innebär att ta det i besittning, det vill säga att inhämta det på ett sådant sätt att det inte bara lärs in, utan att man också aktivt gör det till sitt eget.

Givet dessa utgångspunkter intresserar jag mig alltså för de publika förehavanden som på ett eller annat sätt knyter tillbaka till forskarna. Den primära forskningsuppgiften är att undersöka hur och med vilka syften vetenskapens publiker interagerade med forskar2

INLEDNING

na och med vetenskapen. Ansatsen kan sedan brytas ned i en serie frågeställningar. Till att börja med kan man i anslutning till ovanstående resonemang fråga sig vad läsare och åhörare gjorde med det vetenskapliga tankegodset. Om den kunskapsbildningsprocess som iscensattes i mötet mellan vetenskap och publik transcenderade de syften som forskare haft med sin populärvetenskap, så är det intressant att undersöka resultatet.

Vidare måste man fråga sig varför vissa människor valde att närma sig forskarna. Skrev man ett brev så hade man rimligtvis något syfte med detta. Vad fanns det för skäl att fatta penna och papper?

Några ville kanske, och som i det inledande exemplet, bara tacka för en stimulerande föreläsning, men intressantare är människor som frågar om något, delger en reflexion, eller rent av ger uttryck för en stridande uppfattning. I sammanhanget får man inte glömma det sociala och kognitiva avstånd som fanns mellan de vetenskapliga auktoriteterna och en företrädare för en mer eller mindre ostuderad allmänhet. Ytterligare en serie frågor rör därför hur dessa människor bar sig åt för att skapa ett utrymme där de kunde framföra sina synpunkter. Hur hanterar man till exempel det språkliga avståndet? Hur går man till väga om man inte behärskar fackspråket men ändå vill spela på fackmännens arena?

Slutligen är det också av intresse hur forskarna mötte upp. Hur hanterade auktoriteten lekmannen och dennes föreställningsvärld?

Med milt överseende eller med intresse och engagemang? Och vad ville forskarna själva uppnå genom att engagera sig på detta sätt?

Utöver att besvara dessa frågor är ambitionen med föreliggande arbete också att fullborda mina nu mångåriga studier av den svenska populärvetenskapens historia.5 Detta arbete inleddes med min doktorsavhandling Mellan nytta och nöje (2000). Boken skildrar genrens framväxt och etablering decennierna runt sekelskiftet 900, speciellt i relation till det politiska program som formulerades inom de svenska folkbildningsrörelserna. Ett viktigt resultat från studien är att genren – betraktad som en infrastruktur av speciella bokserier, tidskrifter, distributionskanaler såväl som pedagogiska idéer och politiska mål – inte skapades genom forskarnas arbete med att popularisera sina ämnen. Forskarna fyllde förvisso formen med innehåll, men formen som sådan måste ses som en integrerad 3

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD

del av folkbildningsorganisationernas strävan efter ett jämlikt och demokratiskt samhälle. För folkbildningsideologerna var populärvetenskapen mer än något annat ett verktyg som kunde gjuta olja på de sociala oroligheter som industrialiseringen förde med sig, och som samtidigt kunde hjälpa den växande arbetarklassen att erövra och senare upprätthålla sina politiska rättigheter.6 Fågelperspektivet i min avhandling har sedan kompletterats i Till stjärnorna (2004). Här lämnar jag de övergripande genrefrågorna för att istället koncentrera mig på några av de forskare som fyllde formen med innehåll. Närmare bestämt försöker jag frilägga de motiv som under tidigt 900-tal drev svenska astronomer att engagera sig i det populärvetenskapliga arbetet. Mot bakgrund av resultaten av den tidigare studien ville jag undersöka i vilken mån dessa astronomer svarade upp mot det politiska och ideologiska program som fanns inskrivet i själva genren. Kämpade de också för utökad demokrati, för arbetarklassens frigörelse? Studien visar att så inte var fallet. Det omfattande brevmaterial som använts avslöjar att astronomerna överhuvudtaget inte intresserade sig för dessa frågor och att deras populärvetenskapliga engagemang måste föras tillbaka på en i huvudsak inomvetenskaplig agenda. Ett viktigt motiv för att skriva eller föreläsa var att populärastronomin kunde användas för att samla, utbilda och disciplinera amatörastronomer, ett annat att den kunde hjälpa fram de donationer astronomin var så beroende av, ett tredje att de extrainkomster arbetet medförde kunde dryga ut den privata kassan. Därutöver fanns förstås en lång rad mindre centrala motiv, men dessa behöver vi inte gå in på här. Poängen är att astronomerna betraktade populärvetenskapen som ett viktigt redskap för att främja deras egna, snarare än andras, strävanden.7 Det är alltså dessa studier som nu ska fullbordas genom en undersökning av populariseringsprocessens publika sida. Folkbildarnas och forskarnas förehavanden säger förstås mycket om den populärvetenskapliga genrens karaktär, men bilden blir inte komplett med mindre än att vi också studerar mottagarledet, alla de människor som läste och lyssnade, reflekterade och funderade. Det är först med dessa som vi får en någotsånär heltäckande bild av hur populärvetenskapen gestaltar mötet mellan vetenskap och kultur, mellan forskare och allmänhet. 4

INLEDNING

Metod och material Givet den ansats som skissats ovan följer att man kan betrakta alla de människor som tillägnar sig den populariserade vetenskapen som mer eller mindre aktiva, som mer eller mindre engagerade i sin egen kunskapsbildning. Men för en vetenskapshistoriker går här ett väsentligt metodologiskt problem i dagen. På det internationella forskningsområde som här aktualiseras och som går under den något missvisande benämningen Public Understanding of Science (PUS) – mer om detta i kapitel 2 – har man tacklat liknande frågor både genom intervjuer och stora enkätundersökningar. Men med en historisk ansats låter sig detta inte göras. Forna tiders läsare och åhörare finns inte här att fråga och till skillnad från forskarna själva lämnar de normalt inga skriftliga avtryck efter sig. Hur ska man då gå till väga?

Den metodologiska grundstenen är redan antydd. Jag kommer att utgå från det brevmaterial som har sparats till eftervärlden i forskarnas arkiv. Men då måste vi förstås ta i beaktande att allmänhetens brev hade låg status i det vetenskapliga samfundet. Om man enligt tidens sed vinnlade sig om att spara alla brev från sina vetenskapliga korrespondenter, så är det inte säkert att man alltid brydde sig om att också spara ett brev från en fru Svensson där hon rapporterade om en underlig svamp hon hittat i Smålandsskogarna. Men det fanns förstås undantag, och Knut Lundmark var ett av dessa.

Lundmark ska presenteras mera utförligt i nästa kapitel. Här räcker det att konstatera att han inte bara var en framgångsrik astronom, utan att han också var en mycket publik sådan. Genom hela sin karriär ägnade han oerhört mycket tid åt att popularisera sin vetenskap. Utöver sina många radioföreläsningar reste han på långa föreläsningsturnéer, han skrev ett femtontal populärvetenskapliga böcker, massor av uppsatser och ett närmast oöverskådligt antal tidningsartiklar. Han var en folkbildare av rang och av tidens astronomer utan tvekan den enda som kunde kvalificera sig för beteckningen folkkär. Och det är förstås denna kärlek som öppnar en dörr för mig. Men utöver detta hade Lundmark ytterligare en egenskap som är viktig i sammanhanget. Han var en samlare. När man går igenom hans enorma brevsamling får man känslan av att det bara 5

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD

är något enstaka brev som inte bevarats för eftervärlden, och att de som fallit bort snarare har gjort det av tillfälligheter än som resultatet av aktiva val. Och här finns de alltså bevarade: Elvira Hanell från Rottneros som rapporterar ett norrsken, elvaårige Ulf Larsson i Viksjöfors som berättar att han vill bli astronom när han blir stor, och förstås fru Maria Andersson som verkar ha förälskat sig på avstånd och föreslår en nattlig träff på Lundaobservatoriet.8 De läsar- och lyssnarbrev som går att vaska fram ur Lundmarks arkiv utgör ett omfattande och synnerligen rikt material. Innehållsligt rör de allt mellan himmel och jord. Samtidigt är materialet tämligen svårarbetat. Ett problem är att det faller sönder i hundratals enskildheter. De allra flesta korrespondenser består bara av enstaka brev. Dessutom, och eftersom brevskrivarna inte är uppburna akademiker, politiker eller något liknande, går det bara i undantagsfall att bilda sig en uppfattning om vilka de var. I de allra flesta fall saknas alltså den kontext som kan ge breven och deras författare sammanhang. Ett ytterligare problem är att det inte finns några arkiv efter brevskrivarna själva. Detta skulle kunna skapa en akut asymmetri i materialet, men här kommer Lundmarks samlarådra (och möjligtvis ett starkt kontrollbehov) återigen till undsättning. Han sparade inte bara inkommande brev, utan han hade också den tacksamma egenheten – åtminstone sedan han tillträdde professorstjänsten i Lund 929 – att spara kopior på sina egna brev. Därför går det i många fall att återskapa hela korrespondensen.

Upplägg Givet brevmaterialets karaktär har en av de stora utmaningarna med denna studie varit att omstöpa alla de enskildheter som breven uppvisar till någon sorts berättelse. Jag har här valt att arbeta utefter två strategier – en generaliserande och en individualiserande. Till att börja med har jag försökt fånga och åskådliggöra några av de övergripande strukturer som visar sig i materialet. Här kan det handla om att klassificera olika typer av brevskrivare, men också om att studera olika sorters ärenden. Även om enskilda brevskrivare kanske bara författar fyra–fem rader om exempelvis en meteorobservation, så kan de tillsammans med alla andra ute i samma ärende bi6

INLEDNING

dra till en bild av hur människor uppfattade himlafenomenen. På samma sätt öppnar omfattningen av korrespondensen för studier av det genomslag Lundmark fick. Ibland uppmanade han läsare eller lyssnare att bidra med egna observationer i något sammanhang, och resultatet kan avläsas i arkivet.

Men denna ansats kan inte stå för sig själv. Materialet innehåller också ett antal korrespondenser som ger utrymme för analyser med lite större djup. Lundmark brevväxlade till exempel flitigt med amatörastronomer av olika sorter och i dessa fall finns det lite mer att gå på. En annan viktig grupp, också väl representerad i arkivet, var människor som själva satt och knåpade med populärvetenskapliga manuskript och som vände sig till Lundmark för stöd och hjälp. I några fall kan brevmaterialet dessutom kompletteras med publicerade alster. En tredje viktig grupp har jag valt att kalla hemmatänkare. Dessa var människor som med varierande ambitionsnivå, men alltid med stort allvar, själva försökte formulera en mening om astronomiska ting. Många gånger var ansatsen besjälad av religiösa funderingar kanaliserade genom populärastronomiska läsefrukter. Alla dessa fall möjliggör studier av relationen mellan fackman och lekman, och inte minst av den publika kunskapsbildningen.

Om vi därmed vänder till dispositionen, så öppnar boken med en presentation av navet i denna studie, det vill säga av Knut Lundmark själv. Ambitionen är att placera honom på den astronomiska scenen, men också – och betydligt viktigare i sammanhanget – att försöka fånga den publika figur som hans läsare och lyssnare mötte.

Bokens andra och utpräglat teoretiska kapitel är helt och hållet ägnat publikbegreppet. Efter ett kort nedslag i etymologin presenteras här det tidigare nämnda PUS-fältet. Vi ska se hur de senaste decenniernas forskning problematiserat och nyanserat både publikbegreppet och den vetenskapliga förståelse allmänheten tillskrivs.

Det är bland annat i förlängningen av denna kritik som den tidigare skissade idén om aktiva publiker får sitt sammanhang. Här sätts också min studie i relation till rådande trender på området.

Resterande kapitel ägnas sedan åt Lundmarks brevskrivare. I kapitel 3 möter vi en grupp som är väl representerad i materialet, nämli7

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD

gen människor som antingen observerat meteorer på himlarna, eller som menar sig ha en meteorit liggande hemma i byrålådan. Materialet är bland annat intressant därför att detta var ett av de sammanhang där Lundmark återkommande uppmanade sina läsare och lyssnare att inkomma med uppgifter. Därmed skapas ett dynamiskt förhållande mellan forskare och allmänhet som just förutsätter en aktiv publik. Här ska vi också se hur det språkliga avståndet mellan forskare och lekmän gestaltar sig, ett tema som sedan återkommer genom hela boken.

När meteorerna är avklarade vänder vi i kapitel 4 till amatörastronomerna. Utgångspunkten är här två unga och samtidigt mycket olika amatörer, nämligen Gunnar Larsson, som med sitt arbete vid teleskopen får representera den typiske amatören, och Sven Bolling, som med sina filosofiska intressen utmanar föreställningen om amatörastronomen. Ambitionen med avsnittet är dels att öppna upp för ett mer nyanserat amatörbegrepp och dels att diskutera de behov av sammanhang och återkoppling som denna verksamhet förutsätter. Temat vidareutvecklas sedan i kapitel 5, där vi ska möta ytterligare en amatörastronom, Arvid Grane, som inte bara var mycket ambitiös och produktiv, utan dessutom, och till skillnad från andra amatörer, engagerad i den teoretiska astronomin. Trådarna dras sedan ihop i kapitel 6. Ansatsen är här teoretisk och ambitionen att formulera ett amatörbegrepp som förmår göra reda för de högst olikartade amatörer som ryms i materialet.

I kapitel 7 presenteras sedan den sista publikgruppen som ska behandlas här, hemmatänkarna. Dessa skiljer ut sig från amatörerna framförallt i det att de formulerade sina tankar på ett betydligt friare sätt än dessa: för amatörerna, oavsett läggning, definierade alltid den professionella vetenskapen verksamheten. Även om man kunde ha avvikande uppfattningar om saker och ting, betraktades alltid forskarna och vetenskapen som självklara auktoriteter. Hemmatänkarna var annorlunda. Inspirerade av läsefrukter av allehanda slag, funderade de över tillvarons mysterier. Tankarna fogades samman till världsåskådningar, skapelseberättelser eller undergångsscenarier som de sedan sände till Lundmark för bedömning, eller i förekommande fall, som upplysning. Hemmatänkarna aktualiserar både språkliga och kognitiva frågor, och i kapitlets avslutning tar jag de8

INLEDNING

ras situation som en utgångspunkt för en avslutande diskussion om den publika kunskapsbildningsprocessen i allmänhet.

Boken avslutas sedan med en kort epilog där den metodologiska ansatsens bärighet på PUS-fältet diskuteras.

9

KAPITEL 

Knut Lundmark i offentligheten Vi börjar långsamt ana att den rymd vi färdas fram i är av annat slag än vad vi tänkte var gång ordet rymd på Jorden kläddes med vår fantasi.

Vi börjar ana att vår vilsegång är ännu djupare än först vi trott att kunskap är en blå naivitet som ur ett tillmätt mått av tankesyn fått den idén att Gåtan har struktur.

Vi anar nu att det vi kallar rymd och glasklarhet kring Aniaras skrov är ande, evig ande ogripbar att vi förlorat oss i andens hav.

Harry Martinson, Aniara (956), sång 3

Vid tiotiden på julaftonskvällen 948 hördes i etern ett lätt animerat samtal om stjärnhimlens under. Under titeln ”En flik av universum” och dagen till ära, hade Radiotjänsts redaktör sammanfört Knut Lundmark (889–958) och Harry Martinson (904–978) på observatoriet i Lund.9 Idén var lovande – en världsberömd och riksbekant astronom vid sidan av en känd poet och författare. Man förväntar sig förstås ett spännande samtal.

Men det vill sig inte riktigt. Både Martinson och Lundmark anstränger sig verkligen, men diskussionen lyfter aldrig från astronomens planhalva. Det ligger dessutom något av en mollstämning över hela anrättningen. Ljudet på den bevarade upptagningen ekar kallt och ödsligt i arbetsrummet i Lund. De talar båda långsamt, eftertänksamt och tillbakahållet. Det var säkert meningen att det skulle bli lite andaktsfullt, men någon julstämning lyckades de inte locka fram. Låt oss lyssna ett stycke. När vi kommer in i samtalet har de bägge herrarna klarat av avstånden till stjärnorna, Vintergatans form och frågan om bebodda världar. Poeten samlar sig till ett av sina mer spirituella inlägg: 2

ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD – Om du förlåter nu att jag blir lite poetisk en stund och kommer med en poets kanske ganska vilda funderingar om stjärnhimlen, kanske du kan svara på något och det andra får du skratta åt. Vi skall då närmast tala om människans situation tycker jag, människans situation i denna oändliga rymd med världar till ett antal av flera miljarder. Ibland hör man den här tanken framföras att, att det tycks vara öknar, ödsliga öknar, det mesta meningslösa tomhetsöknar och det synes vara så att solarna de simmar omkring för evigt skilda från varandra som ensamma, likt ensamma själar kan man säga eller ensamma varelser som aldrig får uppleva sällskapets härlighet.10

Men i stället för att stanna vid poetens undran och det existentiella vemodet, oavsiktligt understruket av Martinsons lite släpiga jämshögska, fortsätter han och föreslår att de enorma avstånden kanske är nödvändiga för att novorna, de exploderande stjärnorna, inte ska störa ordningen. Lundmark går honom ett stycke till mötes: – Jag tycker att skalden har fått fram någonting ytterst tänkvärt. Det är klart att man inte utan vidare kan ta ställning till en sån sak, men nog är den i hög grad tilltalande för fantasien och ger också ett nytt ljus över åtskilliga av de frågor som man kan ställa i detta sammanhang. Jag kan också nämna, eftersom du kom in på talet om solexplosionerna, att dessa supernovor som vi har talat om tidigare gång på gång, det måste man säga är naturens största energikällor. Den energi som de sänder ut under den tid som de flamma upp är så fantastisk så att man kan inte bygga upp några omfattande kosmologiska teorier utan att ta hänsyn till dessa energimängder som spridas ut i rymden.11

Tänkvärt och tilltalande för fantasin förvisso, men vilka frågor som belyses av Martinsons inlägg blir aldrig klart. Lundmark förmår inte fånga upp den existentiella dimensionen och flyr också han in i vetenskapens trygga famn.12 Detta samtal är på många sätt typiskt för Lundmark som offentlig person och vi ska ta spjärn mot tilldragelsen för att försöka närma oss denna svårgripbara gestalt. Diskussionen i sig har fångats på ett kongenialt sätt av Anita Sundman så den lägger jag därför åt sidan.13 Intressantare i vårt sammanhang är snarare hur det kom sig att Lundmark överhuvudtaget satt vid mikrofonen tillsammans med den välkände poeten. Det är tveksamt om någon annan av tidens astronomiprofessorer hade varit villig att axla ett uppdrag som 22

KNUT LUNDMARK I OFFENTLIGHETEN

detta, men för Lundmark var det självklart. Varför? Givetvis fanns det konkreta omständigheter som att de bägge var bekanta, att redaktören kände dem båda och så vidare, men viktigare för denna studie är att försöka utröna Lundmarks position i allmänhetens ögon. Vem var den man som kunde fylla utrymmet i etern på självaste julafton?

Forskaren Forskaren Lundmark är i sammanhanget viktig men inte avgörande. Låt oss ändå börja med några anmärkningar om denna del av hans gestalt. När Lundmark språkar med Martinson har han fortfarande långt kvar till sin pension ett knappt tiotal år senare och han sitter väl förankrad som professor i astronomi i Lund. Men vägen dit har varit lång, krokig och inte sällan besvärlig.14 Lundmark kom från den lilla byn Krokträsk i Älfsby socken i Norrbotten. Dialekten skulle väl putsas av något med åren, men när man hör upptagningen från julafton 948 så är det ingen tvekan om att det är en norrbottning som talar. Han kom också från vad som brukar kallas enkla förhållanden – hans föräldrar August och Lovisa Lundmark var hemmansägare långt bortom universitetens lärda värld. Men det fanns ett bokligt intresse i familjen och i böckerna öppnades en dörr på glänt till framtiden för den bokslukande ynglingen. Som en typisk klassresenär letade han sig via läroverket i Luleå, nattarbete som korrekturläsare på Norrskensflamman och diverse stipendier, vidare till Uppsala. Studenttiden var besvärlig för fler än Lundmark. Han saknade ett ekonomiskt skyddsnät hemifrån och det akuta problemet var knappast studierna i sig, utan snarare att skaffa tillräckligt mycket pengar för att kunna hänga kvar ytterligare en termin och sedan ytterligare en. När Lundmark avlade sin magisterexamen 92 var han redan rejält skuldsatt och studenttidens lån skulle jaga honom en lång tid framöver.

Lundmark påbörjade sina astronomistudier redan under sin första termin i Uppsala 908 och då för den avgående professorn Nils Christoffer Dunér (839–94).15 Dunér hade introducerat spektroskopin och astrofysiken i Sverige och Uppsalainstitutionen skulle under flera decennier vara ett centrum för denna nyskapande 23