Issuu on Google+

Rysk spegel Svenska berättelser om Sovjetunionen – och om Sverige

Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson (red.)

NORDIC ACADEMIC PRESS


Nordic Academic Press Box 206 22 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© NAP och författarna 2008 Sättning: Lotta Hansson Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Affisch för filmen ”Oktober” 929 Tryck: ScandBook, Falun 2008 ISBN: 978-9-85509-0-2


Innehåll Förord

7

KRISTIAN GERNER & KLAS-GÖRAN KARLSSON Sovjetunionen som bild och spegelbild

9

Bokens uppläggning

KRISTIAN GERNER Kommunistiska berättelser i Sverige – en fråga om tro En seg struktur Ett kunskapssociologiskt synsätt Ett teologiskt synsätt Ett historiskt synsätt Historien upprepar sig: berättelsen om Demokratiska Kampuchea Cum ira et studio!

CHARLOTTE TORNBJER Att resa till framtiden? Svenska resenärers föreställningar om kvinnan och familjen i Sovjetunionen Teoretiska och metodologiska utgångspunkter Genus och modernitet Den sovjetiska praktiken Det svenska samhället Mötet med Sovjetunionen Villkoren för besöket Den nya moralen och det sedliga förfallet Arbete, reformer och terror Frihet och moderskap? Kropparnas estetik Den motsägelsefulla genusbilden

3

7 7 23 29 36 4 44

53

54 56 58 62 66 73 76 83 89 97 09


MARTIN ALM Ryska revolutionen i svenska ögon 97–920 Historisk bakgrund Forskningsläge Material Revolutionen 97: ett nytt Ryssland? Oktoberrevolutionen Krig och fred Socialismen Terror och förtryck Det gamla Ryssland Inspiration och farhåga

KLAS-GÖRAN KARLSSON Sankt Petersburg i det svenska historiemedvetandet Symbol-, gräns- och minnesstaden Två världar och två Ryssland? De två Ryssland med svenska sekelskiftesögon: Hjärne och Jensen Bolsjevikien och Petersburgs försvinnande En försvunnen historia Den svenska återkomsten

3 5 7 20 2 23 28 30 35 40 44

5 53 58 60 60 63 69 76

Noter

8

Om författarna

22

Register

24


SOVJETUNIONEN SOM BILD OCH SPEGELBILD

Sovjetunionen som bild och spegelbild KRISTIAN GERNER & KLAS-GÖRAN KARLSSON Denna bok handlar om hur svenskar under 900-talet i bilder och berättelser har redovisat sina möten med Ryssland och Sovjetunionen. Ofta har dessa möten varit konkreta resor till det stora landet i öster, upplevelser som efter hemkomsten har förvandlats till reseskildringar och rapportböcker. Bilder och berättelser är numera inte bara konstvetares och folklivsforskares respektive domäner. I humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har vi under de senaste decennierna upptäckt hur viktiga bilder och berättelser är som instrument för att skapa mening och orientering i vår tillvaro. I skärningspunkten mellan ideologi, kultur och politik verkar bilder och berättelser när vi bildar kunskaper, bygger identiteter, skapar föreställningar – och, i förlängningen, agerar som individer och samhällsmedborgare. Begreppen bild och berättelse bör i detta sammanhang inte tolkas alltför bokstavligt och konkret, även om man utifrån en mera vardaglig innebörd skulle kunna göra en distinktion mellan en bild, som är ett ögonblicksverk, en fotografisk blixtillustration som saknar historiskt djup, och en berättelse, som framstår som en verbal, genomarbetad framställning med riktning och mål och därmed en historisk djupdimension.1 Samtidigt är det naturligtvis så att även en bild har en historisk dimension, eftersom den föreställer något som genom avbildningen bevaras och motstår tidens tand. Om man med bild syftar på vad som på engelska benämns image, som kan betyda avbildning, metafor, minnesbild eller föreställning, får även bilden en tydlig historisk dimension, vilket gör att de båda begreppen betydelsemässigt närmar sig varandra. I denna bok analyserar vi images genom att lägga en lång rad bilder av samma motiv, nämligen Ryssland och Sovjetunionen, efter och bredvid varandra. Som 9


RYSK SPEGEL

alla som försökt göra en film vet, framkallar en hastig bläddring i en hög bilder med likartat motiv i vårt öga en rörelse, det vill säga en historisk dimension. Det är knappast en tillfällighet att ett sådant forskningsintresse har väckts just i vår tid. I massmedie- och informationssamhällets tidevarv utsätts vi dagligen och stundligen för bilder och berättelser som vi måste förhålla oss till och som påverkar oss. På motsvarande sätt måste forskare finna analytiska och begreppsliga redskap för att kritiskt kunna studera hur en kommunikativ process av detta slag verkar i samhället. I detta sammanhang är bild och berättelse användbara som begrepp för hur vi, både som individer och som delar av olika slags gemenskaper, representerar och tolkar verkligheten omkring oss. Bild såväl som berättelse ingår i en process med tre skilda moment. Det första är produktionen: Vem gör eller framkallar bilderna? Vilket är motivet, och varför fokuseras just detta och inget annat motiv? Vem berättar, och med vilket material och innehåll? Har bildmakare och berättare goda resurser i form av pengar, makt eller kulturellt kapital? Det andra momentet är förmedlingen: Vilka koder, kanaler och medier används för att föra ut bilder och berättelser? Hur anpassas de för att nå avsedda effekter? Sker det i en organiserad och institutionaliserad pedagogisk eller kommersiell verksamhet med syfte att nå många människor, eller är förmedlingssammanhanget mer internt och inåtvänt, som till exempel ett vetenskapligt informations- och meningsutbyte ofta tenderar att bli? Det tredje momentet har med receptionen, mottagandet, att göra: Blir mottagandet sådant som producenten och förmedlaren avser, eller kan vi i efterhandsperspektivet spåra oavsiktliga konsekvenser? Hur passar bildens ”fakta” och berättelsens budskap in i mottagarnas medvetande och tolkningsramar, erfarenheter och förväntningar? Förvandlas de snabbt och oproblematiskt till brett accepterad kunskap, eller bromsas de eller stöts bort av olika slags raster, som hindrar information från att bli till kunskap? Det senare resonemanget ter sig särskilt fruktbart och angeläget om ämnesområdet är politiskt och ideologiskt kontroversiellt. Så är utan tvekan fallet med de bilder av och berättelser om Ryssland och Sovjetunionen som ligger till grund för denna bok. Det innebär att just kunskaps- och rasterproblematiken kommer att vara ett återkommande tema. 0


SOVJETUNIONEN SOM BILD OCH SPEGELBILD

Intresset för bilden och berättelsen som representation av en yttre verklighet är utan tvivel en aspekt av de stora synvändor som präglat de senaste decenniernas human- och samhällsvetenskap och som på engelska går under beteckningarna the linguistic turn, the cultural turn och the memory turn. Karakteristisk för alla dessa vändningar är förskjutningen i det vetenskapliga intresset från ”varat” till olika slags medvetande- och kulturfenomen. Förskjutningen har ibland gått så långt att forskare med reduktionistisk läggning hävdat att språkliga diskurser, kulturella uttrycksformer eller individuella minnen är allt, medan de olika sammanhang som de tagit gestalt ur och i är intet. En något mer elaborerad uppfattning är att det bakom alla språk- och kulturyttringar vilar ett opersonligt maktintresse. Sådana postmoderna föreställningar delas inte av författarna till denna bok, som icke desto mindre alla är historiker med intresse för både makt och kultur, och särskilt för skärningspunkten dem emellan. För oss finns en, eller snarare flera verkligheter, både rysk-sovjetiska och svenska, utifrån vilka språkliga och kulturella representationer av Ryssland och Sovjetunionen i den moderna historien måste förstås och förklaras. Det är förvisso inga absoluta verkligheter, eftersom historien inte existerar i någon positivistisk bemärkelse. Det handlar snarare om summan av den ackumulerade kunskap som står oss forskare till buds i vår analys. Det är dessa analytiska verkligheter som vi måste relatera till när det gäller att besvara frågor om i vilka omständigheter bilder av och berättelser om sovjetsamhället i Sverige under olika tider har producerats, kommunicerats och konsumerats. Det är en både rimlig och nödvändig utgångspunkt för att inte hamna i den amoraliska och föga analytiska ståndpunkten att den ena bilden av den sovjetiska terrorn är så god som en ann. Vi måste även vetenskapligt kunna göra åtskillnad mellan en sovjetbild vars röda färg illustrerar kommunistregimens massmord på miljontals oskyldiga sovjetmedborgare, och en annan sovjetbild i vilken samma färg skyler blodet under de löften som den sovjetkommunistiska fanan symboliserat för dem. Förändringar i Östeuropa har förvisso i Sverige och på andra håll i Väst skapat vad som har kallats en ”diskursiv oreda”2, men denna har inte levt sitt eget liv utan i hög grad varit beroende av de faktiska ”oredor” som drabbat Ryssland och Sovjetunionen gång efter annan sedan den stora oredans tid i början av 600-talet. 


RYSK SPEGEL

I enlighet med vad som sagts ovan om den kommunikativa processen kräver analysen av dessa svenska representationer av det ryska och det sovjetiska i själva verket flera olika analytiska verkligheter eller kontexter. I boken görs inget systematiskt försök att täcka in alla dessa kontexter. En har att göra med det svenska samhälle som resenären eller skribenten är en del av, med dess traditionella bilder på och berättelser om den store grannen i öst, förhärskande ideologiska föreställningar och sociala och politiska motsättningar. En annan är det sovjetiska samhälle som resenären eller skribenten på olika sätt får ta del av. Att bygga ut denna kontext handlar inte i första hand om att upprätta ett realhistoriskt ”facit” mot vilket mer eller mindre felaktiga representationer skall ställas, utan om att klarlägga vilka förutsättningarna för resenärens vistelse är i fråga om sådant som kunskaper i ryska eller sovjetmaktens tillrättaläggande av researrangemanget. En tredje är den återigen svenska kontext som rör förmedling och mottagande av resenärens iakttagelser och tolkningar. En viktig fråga i detta sammanhang rör de konkreta reaktionerna hos läsare och recensenter. I denna bok behandlas utförligare två andra frågor som har med receptionen att göra. En rör hur nya bilder och berättelser möter hävdvunna föreställningar om Ryssland och Sovjetunionen, och antingen leder till omprövningar eller till att de nya informationerna förkastas och de etablerade föreställningarna cementeras. Kristian Gerner använder i sitt kapitel begreppet ”kognitiv” dissonans för att diskutera det tillstånd där informationer om den faktiska situationen i Sovjetunionen möter hävdvunna kommunistiska idéer och trosföreställningar. En annan fråga som denna bok vill kasta mer ljus över är hur relationen mellan å ena sidan det ”ryska” och det ”sovjetiska”, å andra sidan det ”svenska” uppfattades. Hur speglade vi oss i den andra sidan? Sågs länderna på Östersjöns båda sidor som helt skilda världar? Hade Sverige något att lära av Sovjetunionen? Användes bilder av och berättelser om Ryssland och Sovjetunionen i historien och samtiden positivt, som löfte och förhoppning om en bättre svensk framtid, eller negativt, som hot och avskräckning?

2


SOVJETUNIONEN SOM BILD OCH SPEGELBILD

Bokens uppläggning Med utgångspunkt i de båda begreppen kognitiv dissonans och pluralistisk ignorans gör Kristian Gerner i bokens första kapitel en analys av förhållandet mellan värderingar, information och kunskap i de svenska attityderna till Sovjetunionen. Han visar också hur den problematiska hållningen till informationer om terror och massmord i kommunistiska stater kom tillbaka i ett nytt sammanhang, nämligen i attityderna till Pol Pots regim i Kambodja, eller Kampuchea, som kommunisterna kallade sin stat. Det gemensamma draget i berättelserna om Stalins Sovjetunionen och Pol Pots Kambodja visar sig vara att det var fråga om uttryck för trosföreställningar, ett religiöst förhållningssätt. På Sovjetunionen och Kampuchea projicerades trosföreställningar som ytterst gällde det kommande kommunistiska paradiset. Den ryska revolutionen medförde en helt ny syn på de båda könen. Man talade om den nya moderna kvinnan. Hon uppfattades bland svenskar både som ett löfte och som ett hot, och många svenska resenärer kommenterade förhållandet mellan könen utförligt i reseskildringar från Sovjetunionen under mellankrigstiden. I Charlotte Tornbjers kapitel analyseras hur svenska resenärer uppfattade och bedömde denna relation i den nya sovjetstaten. Uppenbart är att resenärerna inte bara skrev om sovjetsamhället, utan också om faktiska och önskvärda sociala relationer i det svenska samhälle som de kom från. En diskussion förs också om vad resenärerna egentligen hade för möjlighet att se och bedöma vad de såg och hur skildringarna mottogs i en svensk kontext. Analysen följer ett par olika teman. Det första är uppfattningar om den nya moralen. Frågan var huruvida den sågs som ett hot mot hela samhället eller som en befrielse från borgerlighetens bojor. Det andra temat är gränsen för kvinnans individualitet och hur de svenska resenärerna uppfattade denna gräns. I djupare bemärkelse rör denna gränsfråga modernitetens tvetydighet och de diskursiva begränsningar som fanns i tiden. Under 930-talet uppmärksammade flera resenärer det samtida politiska förtrycket och frågade sig om de reformer de såg var värda det pris det sovjetiska folket fick betala. I detta avsnitt ingår också en undersökning om huruvida det politiska förtrycket på nå3


RYSK SPEGEL

got vis uppfattades som genuskodat. Det sista temat är kropparnas estetik. Moderniteten sätter också spår i människors kroppar, men den gör det på olika sätt för kvinnor och män. Hur detta uppfattades av de svenska resenärerna är temat för analysen i detta avsnitt. Tydligt är att den individuella, rationella och jämställda kvinnan inte var den enda kvinnobild som de svenska resenärerna förmedlade. På en symbolisk nivå fungerade denna kvinna som en representant för den nya staten, som en bild som visade vägen mot framtiden. Denna kvinna uppfattade många resenärer också som norm. Hon mötte dem till exempel i äktenskapslagstiftningen. Samtidigt förekom det i de svenska skildringarna tankar om det evigt kvinnliga, som antingen pekade bakåt mot den ryska historien eller kunde inkorporeras i en annan vision av framtiden. Vid konkreta möten med sovjetiska kvinnor var det till exempel inte ovanligt att de svenska resenärerna uppfattade dem som mer traditionella än männen. Kvinnorna levde fortfarande i högre grad efter borgerliga normer och uppfattades inte som lika politiskt aktiva som männen. Martin Alm analyserar i bokens tredje kapitel svenska föreställningar om bolsjevismen och Ryssland i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget 97–920. Syftet är att studera hur bolsjevikernas projekt uppfattades i Sverige vid denna tid, vilka förhoppningar och farhågor man hyste och hur man såg på den nya regimen i förhållande till det gamla ryska samhälle som var statt i upplösning. Frågan är också huruvida den terror som präglade inbördeskrigets Ryssland uppmärksammades och i vilken kontext den våldsamma händelseutvecklingen placerades in. Inte minst mot bakgrund av revolutionära stämningar i Sverige och andra europeiska länder vid första världskrigets slut blir synen på den ryska revolutionens möjligheter och faror intressant. Kunde den användas som förebild eller avskräckande exempel i Sverige, och i så fall på vilket sätt? Vilka kunskaper hade man, och mot vilken bakgrund bedömde man dem? Tidigare forskning har visat att svenska socialdemokrater hade relativt god information, men någon mer sammanhängande bild har inte tecknats. Likaså har Rysslands ställning som det främsta upplevda militära hotet mot Sverige påvisats. Hur påverkades detta av revolutionen och den följande utvecklingen? Med hjälp av svenska sovjetskildringar, broschyrer och pamfletter samt i 4


SOVJETUNIONEN SOM BILD OCH SPEGELBILD

någon mån tidnings- och tidskriftsartiklar tecknar Alm en bild av hur revolutionssamhället speglades i Sverige. I bokens sista kapitel behandlar Klas-Göran Karlsson hur Sankt Petersburg, under större delen av sovjettiden under namnet Leningrad, har framställts i svenska reseskildringar och populärvetenskapliga verk från sent 800-tal till dags dato. Petersburg och Leningrad har båda varit motbilder till Moskva, men även i förhållande till varandra har de kommit att representera olika symbolvärden, Petersburg som det moderna och europeiska Ryssland, Leningrad som den sovjetiska kultur- och industristaden. Under större delen av sovjettiden var dock tystnaden om Leningrad öronbedövande. I svenska föreställningar om Sovjetunionen var det Moskva med Kreml och dess röda stjärnor som framstod som symbolen för den kommunistiska staten. Först med Jolos reseberättelse om Petersburg-Leningrad från tövädersåren, och än mer efter Kristian Gerners och Bengt Jangfeldts skildringar av staden från glasnostperioden och den postsovjetiska eran, återvände tsar Peters gamla huvudstad till den svenska symbol- och mytvärlden. Förändringen analyseras i termer av historiemedvetande. Bakom den starka föreställningen om att det bara funnits ett homogent och totalitärt Sovjetryssland har legat en brist på historiskt alternativseende och en oförmåga att förutse förändring som karakteriserat ett svagt utvecklat svenskt historiemedvetande. Den ökande uppmärksamheten på Sankt Petersburg är ett vittnesbörd om att de senaste två decenniernas dramatiska förändringar i Östeuropa har bidragit till att aktivera vårt historiemedvetande.

5


KOMMUNISTISKA BERÄTTELSER I SVERIGE

Kommunistiska berättelser i Sverige – en fråga om tro KRISTIAN GERNER Människor indelas ju på olika sätt. En inte oviktig uppdelning är mellan dem som inte känner Ryssland och dem som gör det.1

En seg struktur Den tyska nazismen, den sovjetiska kommunismen och de röda khmerernas styre i Kambodja mottogs på olika sätt i Sverige. Nazisternas terror mot judarna var väl känd redan från början. Historikern Hugo Valentins artiklar i ämnet i tidskriften Judisk krönika hade visserligen en liten läsekrets, men till dem som läste hans rapporter hörde journalister i de stora tidningarna. Därigenom spreds hans budskap.2 När det gäller Stalins terror mot sitt eget folk, och senare Pol Pots terror mot den egna befolkningen, är saken inte lika enkel. I båda fallen ifrågasattes eller förnekades de kommunistiska illdåden. Först hälsades de nya kommunistiska regimerna som ett löfte om ett bättre samhälle, som borde stå modell för Sverige. Sedan kom kritiska skildringar och avslöjanden av terror och massmord, men den långvariga sovjetiska regimen och Pol Pots korta styre i Kambodja försvarades även efter dessa avslöjanden av intellektuella och kommunister i Sverige. En relevant omständighet som bidrar till att förklara de olika reaktionerna är att de svenska nazisterna var marginaliserade i det politiska livet, medan kommunisterna, i sak om än inte alltid under just den etiketten, har varit representerade bland riksdagspartierna och har haft vältaliga företrädare bland journalister, författare och historiker. Kommunismen har varit accepterad i Sverige. Det har inte varit socialt stigmatiserande att 7


RYSK SPEGEL

umgås med kommunister och inte misskrediterande för bokförlag och tidningar att publicera deras alster. Denna bok handlar om bilder och berättelser om Ryssland och Sovjetunionen i Sverige och om attityder till kommunismen som ideologi och samhällssystem. Boken visar fram berättelser om kommunismen som ett alternativ till det svenska folkhemmet och till demokratiska kapitalistiska samhällen i allmänhet. De som berättade i Sverige om kommunismen befann sig i korselden mellan antikommunister och kommunister. Berättelserna om kommunistiska stater har varit debattinlägg. All historia måste berättas och grundas på ett visst urval av fakta. Berättelserna om Sovjetunionen i Sverige bestäms av dessa allmänna villkor, förutom av de jämförande ideologiska aspekterna visavi folkhemmet. Problematiken rör filosofi och begreppshistoria, kunskapssociologi, ideologi, moral och politik. Den rör också det intrikata förhållandet att historia dels är namnet på en vetenskap, dels är en domän som angår de flesta och därför är en del av en vardaglig verklighet där var och en är sin egen expert. I våra dagars Sverige har historia som vetenskap, moralfrågor, ideologi, politik och juridik aktualiserats när det gäller Sveriges politik under andra världskriget och inställningen till nazisternas förintelsepolitik. Dessa aspekter har aktualiserats även när det gäller inställningen till kommunismen, men detta har inte fått lika stort genomslag. Debatten i Sverige om Sovjetunionen och andra kommunistiska stater har förts i termer av vad som är en korrekt och rimlig berättelse. Det har inte varit fråga om någon postmodernistisk infallsvinkel eller om kunskapsteoretisk relativism. Men det har trots detta inte varit någon debatt om historiska tvistefrågor. Argumentationen har tagit upp ideal och abstraktioner. Samhällsdebatten i Sverige hade varit sekulariserad alltsedan upplysningens idéer segrade under 700-talet, med ett tidigt uttryck i tryckfrihetsordningen 766. Utmaningen mot dessa ideal kom i 50 år från troende kristna. I det sekulariserade perspektivet representerade de kristna reaktionen, det mörka förflutna. När Svenska kyrkan avskaffade djävulstron i början av 900-talet syntes upplysningens rationalism slutgiltigt ha segrat: utan djävul inte heller någon gud! Gud och himmelriket försvann från den politiska debatten och fortlevde 8


KOMMUNISTISKA BERÄTTELSER I SVERIGE

bara inom teologin. Men när kommunismen något årtionde senare blev statsideologi i Sovjetunionen växte det fram en ny religion, marxismen, som fick hemortsrätt också i den svenska debatten. Det medförde att den politiska debatten fick en teologisk infärgning. Sovjetunionen representerade för somliga paradiset och för andra helvetet. Gud och djävulen kom tillbaka till den politiska debatten för att stanna. På samma gång fanns det också en sekulariserad debatt. Sovjetunionen kom att existera i två föreställningsvärldar, en religiös och en sekulariserad. Vid en ytlig betraktelse kan det synas långsökt eller kanske provocerande att tala om kommunismen som en tro. Men när man väl uppmärksammat denna dimension blir det lättare att förstå varför diskussionerna om Sovjetunionen och andra kommunistiska stater varit så intensiva, känslomässiga och oförsonliga. Martin Alm visar i sitt kapitel i denna bok hur den ryska revolutionen 97 sattes in i en religiöst färgad tolkningsram. Vänstersocialister såg ett framtida paradis hägra, medan konservativa fruktade apokalypsen. KlasGöran Karlsson frammanar i sin undersökning av Sankt Petersburgs plats i svenskt historiemedvetande bilden av en stad och ett land på gränsen, inte bara mellan Europa och Asien utan även mellan himmel och helvete. Det förtjänar att understrykas att denna mytologiska tolkningsram fanns redan i den inhemska ryska uppfattningen om staden och dess roll i historien. Den religiösa dimensionen är givetvis inte den enda. En annan viktig dimension är tystnaden, frånvaron. Det hör också till bilden av svenska berättelser om Sovjetunionen att objektet, Sovjetunionen, vissa tider blir irrelevant och försvinner ur synfältet. När Sankt Petersburg bytte namn till Petrograd vid världskrigets utbrott 94 försvann den välbekanta europeiska klangen ur namnet och staden blev rysk och främmande. När Peters huvudstad fick träda tillbaka till förmån för Moskva 98 och, och när den bytte namn till Leningrad 924 bleknade den så småningom bort ur det svenska medvetandet. Karlsson visar på en dimension som lätt förbises när vi diskuterar Rysslands betydelse för oss svenskar, nämligen att den betydelsen ibland närmat sig noll. Perioden från 97 och fram till våra dagar är bland mycket annat också historien om hur ett helt land, ett helt folk och dess kultur marginaliseras i svenskt kulturliv. 9


RYSK SPEGEL

När det gäller Sovjetunionen under Stalin, som står i fokus för Charlotte Tornbjers kapitel i denna bok, var det som främst intresserade svenska resenärer det nya samhällssystemet och hur det fungerade. Resenärerna var upptäcktsresande, som registrerade vad de såg och upplevde. Många reste i en religiös dimension i den bemärkelsen att de var på spaning efter det hinsides, framtiden. De sökte det moderna samhället. Inslagen av terror uppmärksammades förvisso, men det var först erfarenheterna från nazisternas folkmord på judarna under andra världskriget som retrospektivt aktualiserade ett folkmordsperspektiv på Sovjetunionens historia under Stalin. Gulag blev ett begrepp som slog igenom i den allmänna svenska debatten först i och med publiceringen i Sverige av den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyns böcker på detta tema under 970talet.3 Marken hade förberetts genom Robert Conquests bok Den stora terrorn 968, men den boken kunde avfärdas som amerikansk kallakrigspropaganda.4 Solzjenitsyns rapportböcker inifrån själva Gulag var inte lika lätta att avfärda, även om effekten inte blev lika spektakulär som i Frankrike, där en hel generation vänsterintellektuella plötsligt bytte uppfattning om kommunismen.5 Även om den jämförande totalitarismteorin lanserades av Franz Borkenau på Hitlers och Stalins tid,6 var det först efter kriget som Stalins rike genom Hannah Arendt skrevs in i totalitarismens historia som Hitlertysklands jämlike.7 Många svenska intellektuella avvisade i tredje ståndpunktens tecken detta jämställande,8 men Solzjenitsyns böcker gav konkreta belägg för att Sovjetunionen var ett totalitärt samhälle. De var svårare att avfärda dem än att avvisa Borkenau och Arendt. Berättelsen ur efterhandsperspektivet om Sovjetunionen under Stalin blev emellertid inte en allmänt accepterad sanning i samma utsträckning som berättelsen om nazismens brott blev det. Nazismen förpassades i Sverige 945 till historiens sophög men den kommunistiska tron levde vidare. Detta leder in på frågan varför i Sverige kommunismen har kunnat behålla sitt goda namn och rykte hos den politiska vänstern och förbli attraktiv för nya generationer i mycket större grad än nazismen. Inom ramen för Forum för levande historia, som inledde sin verksamhet 997, har det varit en självklar och central punkt att informera om nazismens brott mot mänskligheten och förintelsen av 20


KOMMUNISTISKA BERÄTTELSER I SVERIGE

Europas judar. Däremot har det varit kontroversiellt att inom ramen för en motsvarande upplysningskampanj försöka informera om de massmord – folkmord – som begåtts av kommunistiska regimer från Stalin till Pol Pot. Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén avfärdade hösten 998 ett moderat krav på en folkupplysningskampanj om kommunismens terror med argumentet att kommunismen var ”på utdöende”.9 Någon upplysningskampanj kom inte. Hösten 2006 kunde Forum för levande historia till sist rapportera om hur viktigt det var att idag informera om kommunismens brott: ”Forum för levande historia har genom åren ägnat flera seminarier och trycksaker åt ämnen som kommunistiska regimer och sovjetterrorns offer. Men informationsbehovet är mycket större.”10 Forum för levande historia tog detta initiativ först efter uppmaningar från historiker och från borgerliga politiker.11 Att upplysa om kommunismen har förblivit kontroversiellt i Sverige. Att benämna Stalins, Mao Zedongs och Pol Pots massmord på utvalda kategorier av den egna befolkningen folkmord stöter på häftigt motstånd. Det visade inte minst mottagandet av Kommunismens svarta bok.12 Denna bok representerar den definitiva uppgörelsen bland franska intellektuella med svärmeriet för kommunistiska folkmordsförövare. Den grundar sig på noggrann analys av material som blivit tillgängligt efter de kommunistiska regimernas sammanbrott i Sovjetunionen och dess vasallstater och på rapporter och vittnesmål från Kina, Cuba och Kambodja. Den har visserligen avfärdats av förhärdade kommunistsympatisörer, men deras argument är av samma ”finn fel i detaljer”-typ som man möter bland dem som förnekar nazisternas folkmord.13 I Kommunismens svarta bok påstås att kommunistregimer mördat 20 miljoner i Sovjetunionen, 65 miljoner i Folkrepubliken Kina, 2 miljoner i Nordkorea, 2 miljoner i Kambodja,  miljon i Vietnam,  miljon i de östeuropeiska kommuniststaterna, 50 000 i Latinamerika, ,7 miljoner i Afrika, ,5 miljoner i Afghanistan samt tiotusentals i länder där kommunisterna aldrig lyckades erövra makten. Siffrorna är mycket osäkra, särskilt på grund av att det är omöjligt att exakt fastställa det exakta antalet offer för konkreta aktiva folkmordshandlingar och på grund av att följdverkningar som massdöd genom svält räknas in i talen, men storleksordningen anger vilka dimensioner av massdöd det är fråga om. 2


RYSK SPEGEL

Det är således en definitionsfråga hur man fastställer när ett massmord kan och bör klassificeras som folkmord. Begreppet ’folkmord’ är i första hand politiskt och juridiskt. Det har blivit en del av det juridiska språket som ett medel att kunna ställa individer till ansvar för massakrer på hela kategorier av människor. Det har införlivats med det politiska språket som ett medel för FN:s säkerhetsråd att kunna besluta att ingripa med vapenmakt för att skydda en uppenbart hotad befolkningskategori och antingen hindra ett folkmord från att förverkligas eller hejda ett som pågår. Det juridiska och politiska begreppet folkmord utgår från en föreställning om avsikt hos förövarna och fastställer därmed även kategorin offer. Begreppsparet förövare – offer har i litteraturen om folkmord kompletteras med begreppet åskådare. Det begreppet har inte juridiska men väl moraliska implikationer. Det är det begreppet som framför allt är aktuellt när det gäller den svenska statens, svenska myndigheters och enskilda svenskars handlande under 930-talet, andra världskriget och närmast efter kriget i förhållande till först Nazitysklands och sedan Sovjetunionens politik. Till handlingar kan man i detta fall räkna inte bara konkreta fysiska åtgärder som avvisning av civila judiska flyktingar till Tyskland före kriget och av baltiska militärflyktingar till Sovjetunionen efter kriget. Även de politiska beslut och den opinionsbildning i riksdagen och inom organisationer och i massmedier som var en nödvändig förutsättning för avvisningspolitiken var handlingar, politiska handlingar. När det gäller förintelsen står det utom allt tvivel att det var fråga om ett folkmord. Beteckningen accepteras som helt relevant av alla utom av förintelseförnekarna, som är klart marginaliserade i svensk debatt och opinionsbildning. När det gäller massmorden under kommunistiska regimer är bilden inte lika entydig. Politiker och journalister, inom vänsterpartiet och på Aftonbladets kultursida, försvarar fortfarande kommunismens namn och rykte och avvisar skildringar av kommunismens terror som förtal av ett nobelt ideal och som ett sätt att oskadliggöra kritik av det fruktansvärda svenska samhället.14 Vi har att göra med en seg struktur. Det är inte bara fråga om en diskussion om gammal historia, om Stalins Sovjetunionen. Det gäller även samtidshistoriska problem. I detta inledande kapitel skall ett exempel tas 22


KOMMUNISTISKA BERÄTTELSER I SVERIGE

upp som går utanför det sovjetiska fallet och därför inte behandlas i bokens övriga kapitel. Det belyser tydligt hur problemkomplexet tro, vetande och kommunism har förblivit aktuellt många årtionden efter Stalins tid, nämligen i samband med folkmordet i Kambodja under Pol Pot i slutet av 970-talet och detta folkmords efterklang i svensk debatt i våra dagar, år 2006.

Ett kunskapssociologiskt synsätt Förhållandet mellan information och kunskap är grundläggande när man vill belysa inställningen till kommunistiska diktaturer och det förhållandet är kopplat till tro och tvivel. När det gällde Sovjetunionen under Stalin och Kambodja under Pol Pot och massmorden på politiska motståndare, ”klassfiender”, och uppfattningen i Sverige om dessa företeelser, både när det begav sig och i efterhand, är frågan huruvida man skall tro på uppgifter från offer och anhöriga till offer och från politiska och ideologiska motståndare till de två regimerna, eller avfärda informationerna som lögn. Just frågan om tilltro till uppgifter om vidriga förhållanden i kommunistiska stater är en av huvudlinjerna i den internationella debatten om västliga intellektuellas och samhällsvetares hållning från 930-talet till idag. Den polske filosofen Leszek Kołakowski är en av de mest kända debattörerna i ämnet. Han började sin karriär i det kommunistiska Polen men drevs att lämna landet 968, anklagad av partiledningen för att vara revisionist och en ungdomens förförare. Han har därefter varit knuten till All Souls College vid Oxford University och gjort sig känd som en av världens främsta experter på marxismen och på kommunismens politiska historia efter oktoberrevolutionen och fram till vår egen tid. I en färsk presentation av Kołakowski och dennes verk, framhåller Tony Judt – själv en internationellt ledande samtidshistoriker, direktör för Remarque-institutet vid New York University – att Kołakowski inifrån känner inte bara marxismen utan även hur det är att leva i en kommunistisk stat. Kołakowski upplevde hur de marxistiska begreppen av makthavarna användes för att legitimera förtryck. Denna användning hade som följd att marxismen och den kommunistiska filosofin komprometterades. Judt konstaterar 23


9789185509102