Issuu on Google+

Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 3

Magnus Perlestam

Lydnad i karolinernas tid

nordic academic press


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 5

Innehåll Förord Lydnad och olydnad Varför forskning om lydnad? Syfte Bokens disposition Samhällets och militärens olika kulturer Olika synsätt bland militärerna Officerare kontra manskap Rättsinstans kontra åtalade Skillnader inom en rättsinstans Äran och Karl XI:s krigsartiklar Auktoritet och legitimitet Lydnad i det tidigmoderna samhället Tjänstemannens auktoritet Prästens auktoritet Fogdens auktoritet Landshövdingens auktoritet Militär organisation och officerskårens professionalisering Militär jurisdiktion Forskning med militärt domboksmaterial Kapten Jonas Palmkvist anklagas Officerens auktoritet Studier om relationen mellan undersåte och befäl

Källmaterial, eder och regelverk Källmaterialet Domboksmaterialets användbarhet Domstolstextens trovärdighet Lydnad och olydnad i ed och regelverk De underlydandes möjligheter att inte lyda Respekt och lydnad Förmildrande omständigheter

Rättsliga resonemang Det kungliga rådet resonerar Manskapets ansvar vid ett danskt strandhugg år  Manskapets skuld när ryssen tog fästningen Jamo år 

7 9

10 12 12 13 15 18 18 19 20 23 25 26 27 29 30 31 33 35 36 39 40

43

43 47 49 50 55 58 59

62

62 64 67


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 6

Fänrik Jörgen Langes ansvar vid Jamo Överlöjtnant Karl Mannerfelts skuld vid en konvojresa år  Lydnad och att stå under kommando Förmildrande omständigheter Faderlig omsorg och lydnad Om framtvingad lydnad i regelverk och i rättsinstansernas argumentering Godtyckliga bestraffningar enligt regelverket Godtyckligt våld i rättsinstansernas argumentering

Olydnad Vem gav och mottog order? En mångfasetterad uppsättning skäl Formella orsaker till tredska Hänvisningar till högre befäl Föreställningen om ett kontrakt Manskapet och det ekonomiska kontraktet Officerarna och den ekonomiska omsorgen Manskapets krav på respekt Officerarnas fordran på respekt Officerarnas syn på trohet Manskapets tredska under vakttjänstgöring Manskapets syn på ett korrekt agerande Officerarnas syn på ett korrekt maner Yrkesrelaterad ära Äran och mannens förmåga att kontrollera sin hustru Dryckenskap och olydnad Manskapets syn på godtyckligt våld från befälen När disciplineringen blev fel Att bli slagen med en käpp Om ”fel” person stod för upptuktelsen

Synen på militär lydnad under karolinsk tid Lydnad och tuktan i ed och regelverk Rättsinstanserna resonerar om åtlydnad och tuktan Orsaker till tredska

Noter Rättsfallen Källor och litteratur

70 71 80 84 90 93 94 94

105

105 106 107 112 117 118 120 122 125 126 128 131 133 135 137 139 140 144 145 147

149

149 150 152

157 191 201


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 9

Lydnad och olydnad Den  september år  ställdes löjtnant Johan Lilliehöök inför rätta anklagad för att han vid en marsch mot Halland nonchalerat en tydlig order från sitt befäl.1 Saken var den att hans överordnade, överstelöjtnant Christian Ludwig von Muhl, fått tillstånd att utföra några privata ärenden i Göteborg och därför beordrat Lilliehöök att i god ordning leda kompaniets marsch till en bestämd mötesplats där de skulle stanna kvar över natten.2 I ordern angavs att löjtnanten inte skulle lämna kompaniet. Men när överstelöjtnanten kom tillbaka var Lilliehöök försvunnen och så även kornetten, dennes närmaste man. De andra officerarna kunde inte lämna besked om vart löjtnanten åkt. Till slut fann överstelöjtnanten en trosspojke som uppgav att Lilliehöök ridit till Kungsbacka. von Muhls reaktion var att rida efter och väl i staden fick han veta att löjtnanten vistades hos en änka som hette Anna Christens. Överstelöjtnanten red dit, knackade på fönstret – fortfarande till häst – och uppmanade löjtnanten att komma ut.3 I protokollen kan man läsa att Lilliehöök steg ut med uppkavlade rockärmar och utan stövlar. Enligt hans egen utsago möttes han av följande ord från överstelöjtnanten: ”Vad gör herr Löjtnanten här, och vem har givit Eder lov till att resa ifrån Kompaniet?”4 Lilliehöök svarade: ”Jag har rest hit in att få mig någon varm mat emedan jag befunnit mig något opasslig.”5 Överstelöjtnanten hade svarat: ”Vill du packa Dig till Kompaniet.” Löjtnanten tillägger att dessa ord uttalades i kombination med en ”hotande och upplyft hand”. Efter det att överstelöjtnanten ytterligare en gång upprepat orden ”vill du packa dig till kompaniet”, hade löjtnanten slagit ihop sina händer och svarat ”Min herr överste, I rätta mig, som vore jag en pojke, där jag lik


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 10

lydnad i karolinernas tid

visst tjänat hans Kungliga Maj:t i  år […] På sådant maner vill jag begära mitt avsked från kompaniet.”6 Överstelöjtnanten gav av rättsprotokollet att döma inget svar utan red istället därifrån till kommendanten för det kompani som fanns i staden och begärde Lilliehöök i arrest.7 Inför rätten försvarade Lilliehöök sig med att han varit hungrig och trött och att detta varit orsaken till att han lämnat kompaniet. Han upplevde även att han fullgjort överstelöjtnantens order eftersom han innan han avvek kommit överens med kvartermästaren och korpralerna om att de i hans frånvaro skulle hålla uppsikt över kompaniet.8 Granskar man vad som inträffade är det dock knappast Lilliehööks avvikelse från kompaniet som fick överstelöjtnanten att arrestera honom och ställa honom inför rätta utan snarare det sätt på vilket löjtnanten valde att besvara hans uppmaning. Lilliehööks replik var å andra sidan en direkt följd av det sätt som överstelöjtnanten, enligt löjtnanten, formulerade ordern: ”vill du packa dig till kompaniet”, där von Muhl valde att dua honom. Det var detta ordval i kombination med överstelöjtnantens kroppsspråk som fick Lilliehöök att känna sig illa behandlad och som gav upphov till hans reaktion. Intrycket är att löjtnantens lydnad inte var ovillkorlig utan vad som krävdes för att ordern skulle efterlevas var att den uttrycktes i rätt form. Löjtnantens respons på överstelöjtnantens val av ord och kroppsspråk ger känslan av att det var orderns yttre form snarare än dess sakinnehåll som fick honom att reagera negativt. Överstelöjtnantens inledande reaktion, att själv rida till Kungsbacka och uppmana löjtnanten att infinna sig vid kompaniet ger även intrycket av att det var betydelsefullt att rätt person gav ordern. Det vill säga, det var viktigt att det var överstelöjtnanten som gav ordern till löjtnanten och inte något lägre befäl eller någon person som löjtnanten inte kände.

Varför forskning om lydnad? Det enklaste sättet att motivera en studie av synen på militär lydnad under karolinsk tid är att hänvisa till avsaknad av forskning på området. Medan flera forskare granskat de civila äm


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 11

lydnad och olydnad

betsmännens auktoritet, eller bristande auktoritet, under tidigmodern tid saknas överlag motsvarande undersökningar om relationen mellan befäl och manskap.9 Den forskning som skett har framför allt, i översiktliga ordalag, betonat de allt hårdare kraven på lydnad gentemot statsmakten som infördes under tidigmodern tid genom framväxten av en allt mer professionell byråkrati och ett militärt regelverk som var hårt och repressivt.10 Det är inget fel på denna beskrivning. Vad jag däremot vänder mig mot är den schablonbild av relationen mellan officer och manskap som ofta uppstått i dess kölvatten: där byråkratiskt tillsatta officerare både kunde kräva och inhösta en i det närmaste automatisk lydnad av sina underlydande. Denna kliché har skapat en seglivad bild av den militära miljön under tidigmodern, och även senare, tid där den militära underhuggaren likt en automat alltid lydde order, utan ifrågasättande. Den aspekt av militär lydnad som idag röner samhällets uppmärksamhet är hur enskilda soldater skall kunna stå emot en auktoritets krav på handlingar som är moraliskt förkastliga. Denna fråga är inte ny utan dess legala och filosofiska aspekter har varit föremål för diskussion under i stort sett varje historisk epok.11 Under senare delen av -talet har den även genererat empirisk forskning kring de sociala och psykologiska faktorer som kan tänkas ligga bakom människors ovilja att vägra lyda order. Under -talet genomförde exempelvis den amerikanska psykologen Stanley Milgram socialpsykologiska experiment för att utforska människors oförmåga att handla mot auktoriteters befallningar. Hans forskningsresultat har senare bland annat använts av den amerikanske historikern Christopher Browning i dennes studie av en polisbataljons delaktighet i massmorden på judar i Polen under andra världskriget, där han analyserar manskapets obenägenhet att trotsa givna order.12 Det finns givetvis stora skillnader mellan min och Brownings studie men vi tangerar varandra i den bemärkelsen att vi båda har en fascination för lydnadens och olydnadens mekanismer i en militär miljö.




Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 12

lydnad i karolinernas tid

Syfte I denna studie skärskådas den militära lydnaden under karolinsk tid utifrån tre perspektiv: • För det första undersöks lydnadsreglernas utformning i regelverket, närmare bestämt i Karl XI:s krigsartiklar, både avseende armén () och flottan ().13 Vad innebar ”lydnad”? Vem skulle man lyda, och när och varför? Fanns det några förmildrande omständigheter vid lydnadsbrott? Gjordes det några distinktioner mellan officerarnas lydnad och de menigas? Vilket utrymme gavs för befälspersonernas upprätthållande av lydnaden genom fysisk upptuktelse? • För det andra försöker jag klargöra hur lydnadsreglerna användes och förstods i praktiken av de militära rättsutövarna. • För det tredje: hur såg ”spelet” ut mellan ordergivaren och ordermottagaren? Vilka var orsakerna till att ohörsamhet uppstod? Genom en granskning av de omständigheter som kunde ge upphov till tredska vill jag kartlägga den ”minerade terräng” som ett befäl borde undvika för att bli åtlydd.

Bokens disposition Ambitionen i denna text är att presentera den militära synen på lydnaden under karolinsk tid. Dess första del ägnas åt att förevisa de teoretiska utgångspunkterna och de forskningsresultat som tangerat de frågor som jag intresserar mig för. I valet av teori utgår jag ifrån ett kulturperspektiv där den militära sfären framställs som en subkultur med inre differenser. Här diskuteras även en rad viktiga begrepp som ”auktoritet”, ”legitimitet” och ”ära”. Volymens andra del utgörs av en empirisk undersökning med koncentration på åren  till . Jag inleder detta avsnitt med en källkritisk diskussion av det militära domboksmaterialet som utgör ett centralt källmaterial.




Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 13

lydnad och olydnad

Samhällets och militärens olika kulturer För att kunna synliggöra och problematisera det kollektiva medvetandet om lydnaden i den militära sfären under tidigmodern tid krävs ett kulturhistoriskt perspektiv. I denna undersökning likställs ”kultur” med gemensamma kunskaper, värderingar och sammanhållande tankemönster.14 En viktig utgångspunkt är att de gemensamma föreställningarna kommer till uttryck på de mest mångfacetterade sätt i all mänsklig verksamhet, genom intellektuell argumentation, ritualer och vardagligt arbete. I verksamheten spelar sociala relationer en viktig roll och även undersåtarnas förhållande till olika auktoriteter utanför lokalsamhället är av intresse.15 Det finns ett tydligt samband mellan medvetandet och den materiella världen. Människans arbete och de samhälleliga villkoren svarar mot ett särskilt sätt att uppleva världen samtidigt som människornas tankegångar på samma gång påverkar deras vardagliga praxis.16 Som historikern Eva Österberg formulerar det: ”att människornas trosföreställningar, normer och värderingar på något vis formas, omformas och bevaras i en vardag som består av arbete och sociala relationer.”17 Denna koppling mellan miljö och kollektiva föreställningar utgör en kärnpunkt i min undersökning: att lyfta fram det samfällda medvetandet om lydnaden i den militära miljön. Med det menar jag att uppfattningarna om lydnaden omformades och bevarades på ett specifikt sätt i det militära. Den militära sfären var på många sätt en särpräglad värld som i mångt och mycket utmärktes av en egen kultur. Den brittiske historikern Peter Burke har karakteriserat soldaternas vardagsvillkor under den senare delen av -talet på följande sätt: Soldaterna var instängda i kaserner när de inte deltog i fälttåg. De hade sin egen karakteristiska klädsel, de var hatade, fruktade – och beundrade – av de civila, så det är lätt att förstå att soldaterna bildade en subkultur. De befann sig i utkanten av det vanliga samhället, de hade ett farligt arbete, de var uppryckta med rötterna ur sin traditionella lokala kultur, ett regemente var en ”total institution” som ställde obegränsade krav på sina medlemmar. Soldaterna




Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 14

lydnad i karolinernas tid

hade sin egen slang och sina egna sånger att sjunga under marsch eller i läger […] Liksom gruvarbetarnas och sjömännens kultur var soldatkulturen en kultur för män utan kvinnor.18

Det skall betonas att denna beskrivning främst gäller soldaterna i armén, men som framgår av den sista formuleringen i citatet, och senare i hans framställning, uppfattar Burke även sjömännens värld som högst säregen. Kanske mer särpräglad än soldaternas eftersom de på sina skepp var ännu mer isolerade än vad knektarna var på sina regementen.19 Denna allmänna bild av den militära gruppen i Europa under den senare delen av -talet kan inte direkt överföras till förhållandena under den karolinska tiden i Sverige. De indelta soldaterna och flottisterna bodde oftast bland allmogen ute i lokalsamhället. De värvade soldaterna som var förlagda i städerna var vanligtvis inkvarterade hos den civila befolkningen.20 Den tid som flottans personal befann sig isolerad ombord på skeppen var tämligen begränsad. Större delen av tiden befann de sig på landbacken. Det kan vidare ifrågasättas om den karolinske menige soldaten var föraktad av det övriga samhället.21 Mycket tyder på att så inte var fallet, i alla fall vad gäller den indelte soldaten. Med införandet av det indelta systemet kom många soldater att tilldelas jord och ett torp, något som sannolikt ökade gemenskapen mellan dem och den civila befolkningen.22 Karolinen var på det stora hela en alltför väl integrerad person i lokalsamhället för att någon distinkt och konstant meningsmotsättning skulle uppstå mellan honom och den övriga befolkningen.23 Möjligtvis skulle man kunna argumentera för att den värvade soldaten var mer misstrodd och fruktad av de civila invånarna än vad den indelta soldaten var.24 Civilbefolkningens skyldighet att försörja de värvade med husrum och naturaprodukter utgjorde en grogrund för dispyter.25 Med tanke på att de värvade soldaterna ofta saknade lokala rötter och i större utsträckning umgicks med sina kollegor och ibland även talade ett annat språk är det inte omöjligt att de i högre grad levde isolerade från den civila befolkningen och därmed även kom att uppfattas som något främmande och hotande. 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 15

lydnad och olydnad

Burkes beskrivning av soldaternas och flottisternas kulturella särdrag kan dock på ett generellt plan med dessa nyanseringar överföras till en svensk karolinsk militär kontext. Denna militära miljö var i huvudsak befolkad av unga män (i alla fall under tjänsteutövningen) med en yrkesrelaterad betoning på vapen och våldsutövning och dessutom, vill jag tillägga, befann soldaten sig i en omgivning där manligt mod och ära betonades.26 I skenet av detta vill jag plädera för att det är möjligt att denna atmosfär skapade särskilda villkor för hur lydnaden artikulerades i ed och regelverk, i rättstillämpning och i praktisk efterlevnad. Som flera forskare redan har påvisat genomsyrades de militära regelverken av en stark tonvikt på disciplin, lydnad och trohet gentemot överheten, med hårda straff vid eventuella avvikelser.27 Jag vill med andra ord betona den militära miljöns egenart för hur lydnadsreglerna formulerades och efterföljdes. Å andra sidan skall denna särprägel inte heller överdrivas. Det är rimligt att anta att den militära sfärens kollektiva medvetande inte på några avgörande punkter skilde sig från vad som har beskrivits som en övergripande luthersk-ortodox mentalitet under perioden, präglad av starka hierarkiska och patriarkala drag.28 I likhet med annan forskning på området vill jag snarare betrakta den militära miljön som en subkultur, det vill säga en miljö med specifika miljömässiga särdrag men samtidigt underordnad allmänna kulturella strömningar.29

Olika synsätt bland militärerna Den militära sfären var dock inte en homogen enhet där alla delade samma värderingar. För ett antal år sedan jämförde jag i en artikel arméns och flottans skilda regelverk i synen på vad som var ett modigt, dumdristigt och fegt beteende. I studien framkom såväl skillnader som likheter. Ett modigt beteende var i arméns krigsartiklar tydligt kopplat till soldatens plikt, det var helt enkelt hans skyldighet att vara djärv. Generellt sett låg betoningen i regelverket på att straffa ett undfallande maner mer än att uppmuntra till ett oförskräckt. På motsvarande sätt var båtsmännen förpliktigade att vara djärva. Precis som i arméns 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 16

lydnad i karolinernas tid

krigsartiklar hade officerarna i flottan rätt att döda den underlydande som visade tecken på feghet i strid. Även officerarna ombord var skyldiga att visa sig modiga. Om en kapten ”vände formationen ryggen” förlorade han livet, äran och sina materiella tillgångar. Å andra sidan fanns det en tydligare emfas på uppmuntran till ett oförskräckt beteende i sjöartiklarna. För skeppets befälhavare fanns en uttalad möjlighet att genom handlingskraft och mod erhålla ära och berömmelse genom erövringen av fiendens farkoster eller frälsandet av egna. Detta var handlingar som låg utanför hans förväntade skyldighet, förutsatt att kronan inte utgick från att en erövring skulle ske. Denna uppmuntran till initiativrikedom var dock i huvudsak riktad till skeppets befälhavare. Vad gäller de meniga låg betoningen som sagt (i likhet med armén) primärt på deras skyldighet att vara tappra, med hot om straff vid avvikelser. En skillnad mellan de två regelverken ligger dock i artiklarnas beredskap för feghet bland de meniga. För det första fanns fler artiklar som reglerade ett fegt uppträdande inom armén. För det andra innehöll arméns regelverk fler utstuderade skamstraff, såsom renhållningsarbete, tjänstgöring utan fana samt att bo utanför lägret. Att just ovannämnda skamstraff inte fanns i sjöartiklarna har troligen praktiska orsaker, beroende på den trånga arbetsplats som skeppet utgjorde. Renhållningsarbetet ombord var även del av den normala rutinen för manskapet. Men detta förklarar i sig inte avsaknaden av skamstraff för de meniga i samband med feghet vid strid till sjöss. De förklaringar jag fann baseras på ett antagande om att de skilda stridsförutsättningarna mellan de två vapenslagen influerade regelverkets formuleringar. Det vill säga att flottan av olika skäl hade ett mindre behov av att statuera skamstraff vid feghet i strid, jämfört med armén. Den menige båtsmannen hade inte tid att vara rädd under en strid, skriver den brittiske marinforskaren Nicholas Rodger eftersom han hela tiden var upptagen med sina arbetsuppgifter. Han hade med andra ord inte tid att reflektera över sin egen presumtiva död. Han arbetade även i en förhållandevis skyddad miljö vilket gav honom en känsla av säkerhet. Då var rädslan för att dö sannolikt större hos den menige på landbacken, dels för 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 17

lydnad och olydnad

att han ofta stod oskyddad på slagfältet, utsatt för dödlig fara i form av artilleri- och musköteld, dels för att han ofta fick stå overksam i väntan på order att framrycka med många tillfällen att begrunda sin utsatthet. Därtill fortplantade sig rädslan betydligt fortare mellan regementena, än mellan fartygen. Det fanns också stora skillnader i soldaternas möjligheter att fly. Den fysiska miljön till lands gav soldaten påtagliga utvägar att rädda sig undan stridens fasor, kanske till en skogsdunge, till skyddet av en kulle eller liknande. Ett motsvarande scenario är givetvis även tänkbart inom flottan; att folk på utsatta positioner försökte undfly faran, men till skillnad från soldaterna på landbacken var flottisten instängd. Överlag var hans överlevnad i högre grad sammanknuten med skeppets, än vad soldatens överlevnad var i förhållande till regementets. Dessa skillnader, i kombination med att arméns officerare sannolikt även kunde finna det mer rationellt att inleda en strid trots numerärt underläge (ett fenomen jag återkommer till) skapade ett större behov av skamstraff inom armén vid feghet i strid.30 Denna koppling, mellan funktion och beteende, har även uppmärksammats av militärhistorikern Einar Lyth. Han har belyst den rationalitet som för det mesta präglade krigföringen mellan örlogsfartyg och som byggde på villkor som till sin karaktär markant skilde sig från krigföringen på landbacken.31 Lyth hävdar att man inom flottan vanligtvis inte inlät ett skepp, eller en flotta, i kamp mot en alltför överlägsen motståndare annat än möjligen rent tillfälligtvis. Det förekom därför sällan några hårda strider mellan två skepp av olika format eller flottor av ojämn storlek. Var konfrontationen oundviklig mellan två skepp av olika dimension var det även tämligen vedertaget att mindre skepp strök flagg, det vill säga kapitulerade och tog ombord prismanskap.32 Långt utdragna eldstrider upplevdes här som meningslösa av båda parter. Att stryka flagg var även en vedertagen princip om fartyget skjutit slut på sin ammunition eller var odugligt att manövrera. Lyth synliggör ett antal olika orsaker till denna rationalitet. Till skillnad från strid till lands var motståndarens numerära resurs inför sjöslaget synlig. Ingen terräng skymde och sällan 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 18

lydnad i karolinernas tid

kunde de stridande styrkorna räkna med någon undsättning i form av fler skepp, något som ofta gjorde stridens utgång tämligen uppenbar. Lyth skriver även att skeppen räknades som en överförbar resurs, något som skapade en större beredvillighet att frivilligt ge sig om motståndet var för överlägset.33 Det fanns med andra ord en skyldighet för befälhavaren för ett skepp eller en flotta att väga in faktorer i det taktiska stridsskedet som var praktiska snarare än moraliska.34 Med utgångspunkt från detta funktionella betraktelsesätt blir det intressant att lyfta fram hur skiljaktigheter mellan vapengrenarnas förutsättningar dels gav skillnader i utformningen av lydnadsreglerna, dels gav upphov till delade meningar om hur lydnaden skulle manifesteras.

Officerare kontra manskap Det är även viktigt att göra en distinktion mellan officerarnas och manskapets kollektiva föreställningar om lydnaden. Deras åsikter och agerande i frågor om hörsamhet påverkades sannolikt av deras olika erfarenheter, som i sin tur var en produkt av deras vitt skilda materiella, sociala och kulturella verkligheter.35 Det är exempelvis sannolikt att officerarna influerades av att de i många fall var av adlig börd, en kulturkrets där ärebegreppet var centralt.36 De meniga var normalt sett rekryterade ur de lägre klasserna i samhället, bondegruppen eller de egendomslösa. Det är rimligt att föreställa sig att deras erfarenheter såg annorlunda ut än officersgruppens och att den tredska som de uppvisade mot sina överordnades order kunde bottna i skilda uppfattningar om vad som var en legitim eller illegitim order.37

Rättsinstans kontra åtalade Ytterligare en aspekt på nyanser i den militära subkulturen är den mellan det militära rättsmaskineriet och de militärer som var underställda denna. Denna distinktion hämtar delvis sin näring från antropologiskt inspirerad historieforskning, om den bildade elitens föreställningsvärld, eller den ”stora” traditionen 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 19

lydnad och olydnad

som Burke valt att kalla den, i motsättning till den ”lilla” traditionen – den folkliga kulturen. Den stora traditionen avser den klassiska traditionen som den lärdes ut vid skolor och universitet; den medeltida skolastiska filosofin och teologins traditioner samt vissa intellektuella rörelser som i stort sett endast påverkade den bildade minoriteten, såsom renässansen, -talets vetenskapliga revolution och upplysningen.38 Eliten blir i en militärjuridisk kontext liktydig med den militära rättens ledamöter samt de jurister som stod bakom regelverkets utformning. Om den bildade eliten är tämligen lätt att identifiera i ett juridisk-militärt sammanhang är däremot dess motvikt, den folkliga kulturen, något knivigare att definiera.39 Att menig personal och sannolikt även de underofficerare som mötte den militära rättskipningen var representanter för den så kallade folkliga kulturen har vi redan sett. Men även officerskåren bör sorteras in här, anser jag, vilket kan uppfattas som anmärkningsvärt eftersom jag tidigare gjorde en tydlig distinktion mellan officerskår och manskap med utgångspunkt från att de bar på olika erfarenheter. Men emfasen här ligger på ”det folkliga” mötet med en juridiskt skolad föreställningsvärld som den uttrycktes i ed och regelverk samt rättens argumentation. Och endast ett fåtal officerare kan under perioden betecknas som juridiskt skolade.40 Det är troligt att de meniga, underofficerarna och officerarna delade vissa soldatmässiga värderingar som stod i konflikt med de åsikter som framfördes i regelverk och vid rättsinstanserna.

Skillnader inom en rättsinstans Jag vill även knyta an till en tänkbar distinktion inom rättsinstanserna, mellan juristernas och lekmännens argumentation. Endast en liten minoritet av det militära rättsmaskineriet handlades av juridiskt skolad personal. Istället dominerades rättsprocesserna av verksamma soldater utan juridisk skolning.41 Utgångspunkten är att skiljaktigheterna mellan dessa två ämbetsmannagrupper, i utbildning, yrkesroller, interna attityder och mentaliteter et cetera, även påverkade deras allmänna argumen


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 20

lydnad i karolinernas tid

tering.42 Även resonemang om lydnad och tredska påverkades troligtvis av vem det var som förde fram dem i rätten. Jag är alltså även intresserad av att synliggöra eventuella skillnader i argumentering om hörsamhet och olydnad mellan juristerna och lekmännen.

Äran och Karl XI:s krigsartiklar Den karolinske officerens uppträdande och argumentering påverkades av att han i många fall var adelsman men ärans upprätthållande var av stor betydelse för alla människor under tidigmodern tid. Inom historisk forskning har man allt mer kommit att betona hur viktigt det är att belysa begreppen heder och ära när man vill begripliggöra de sociala relationerna i det tidigmoderna samhället.43 Flera forskare som har haft ambitionen att ge en närmare definition av begreppen har lyft fram förtroendeaspekten. En man eller kvinna med ära och heder fick ett avgörande förtroende, en tillgång som i sin tur även var en förutsättning för många viktiga rättigheter i samhället, på rättsliga, religiösa, ekonomiska, sociala och politiska plan.44 Vikten av att inge tillit var även centralt i den militära sfären, något som bland annat kommer till uttryck i krigsartiklarna. Låt mig därför göra en kort utvikning i ämnet: I Karl XI:s militära regelverk stipuleras ett generellt förbud för ”skälmar” att verka inom krigsmakten. Den :e krigsartikeln i armén lyder: Ingen lides varken hemma, i Fält eller ibland Krigsfolket, som till skälm dömd är, eller för sin missgärning under Skarprättarens hand varit.45

I krigsartikeln signaleras överhetens förväntan att krigsmannen skall vara en man med heder. Ingen man som var dömd att mista sin ära kunde bli soldat.46 Det skall dock noteras att tonfallet ligger på en ”dömd skälm”. Dåligt rykte var förmodligen inte skäl nog till att avvisa någon som sökte anställning men däremot en fällande dom. Att man i artikeln även nämner att ingen krigsman skulle bli antagen om han varit ”under skarp


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 21

lydnad och olydnad

rättarens hand” ger vid handen att det upplevdes som vanärande att bestraffas av en bödel.47 Det är även tydligt i krigsartiklarna att allvarliga tjänstefel gav direkta konsekvenser för soldatens ära, ofta med en direkt förlust av densamma. Exempelvis stipuleras i den :e krigsartikeln (för flottan), att befäl som tvingade eller lockade någon, troligtvis meniga soldater, att träda av sin rätta tjänst, då: ”vare [han] strax sin tjänst förlustig, och avvisas offentligen såsom en skälm.”48 Den allra vanligaste formuleringen i regelverken när äran berördes var dock att krigsmannen skulle förlora ”sitt liv, ära och gods”, det vill säga att förlusten av äran innebar både ett ekonomiskt straff och ett dödsstraff. Denna formulering riktar sig primärt mot befälspersoner.49 Men även meniga kunde under tjänstgöring bestraffas med förlust av ära. Skillnaden var dock att den menige inte lika kategoriskt avskiljdes från sitt liv eller sin tjänst.50 Det framkommer i de krigsartiklar som angav straffet för de meniga som bidragit till att deras kompanier eller regementet flytt undan fienden, ”förrän de all möjlighet till fiendens avbräck gjort hava” att: de Gemene hänges var tionde man efter lotten, de övriga tjäna utan Fana och ligga utom Lägret, görandes det rent, till dess de med mandom och någon särdeles nyttig tjänst sin villo botat hava51

Till detta brott hade man med andra ord knutit en rad skamstraff, som att tjäna utan fana och bo utanför lägret. Därtill var de dömda till renhållningsarbete som var ett skamstraff även i det civila samhället, något som både män och kvinnor kunde dömas till.52 Endast genom en manlig gärning och ”någon särdeles nyttig tjänst” kunde soldaten återvinna sin heder och blev på nytt fullvärdig medlem av soldatgemenskapen. Krigsmannen förväntades med andra ord att vara en man med ära när han tillträdde sin tjänstgöring. Soldaten måste även leva upp till de krav på ära som överheten ställde, med risk för förlust av sin ära eller skamstraff vid ett misslyckande. Det fanns även artiklar som reglerade soldaternas möten med en överordnad, med krav på att ledningen skulle behandlas respektfullt, 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 22

lydnad i karolinernas tid

ofta med hot om dödsstraff om så inte skedde. Det är intressant att lagstiftarna i vissa fall gör en distinktion mellan ”ärekränkning” och ”förklening”. Låt oss titta närmare på två artiklar, närmare bestämt den :e och :e i arméns regelverk. Båda två reglerar kränkande tal mot fältmarskalken eller den som hade överkommandot. Straffsatserna ser dock olika ut och endast den sista artikeln stipulerar dödsstraff för försyndelsen.53 Var och en Krigsman äger Fältmarskalken hedra och i vördnad hålla, såsom Vårt sändebud, den Vårt rum företräder, och som Oss själva, om vi tillstädes vore, och eho som honom med otjänliga ord angriper, som på något sätt till hans förklening lända, straffas med Krigsrättens dom, antingen till avbön, järn, häkte eller annat Arbitralt straff, efter som Personen och orden äro till.54 Talar någon det Fältmarskalken eller Överkommendörens heder och ära angår, eller har på något emot honom att säga, det han bevisa tänker, så måste han det ordentligen hos Oss eller på vederbörande ställe angiva, och dessutom varken i lag, sammankomster eller eljest, intet sådant som Fältmarskalkens heder och ära angår, tala eller säga, vid livstraff tillgörandes.55

Om vi granskar den sistnämnda paragrafen är det tydligt att muntligt förtal som kränkte fältmarskalkens heder, framförd utan bevis och i fel forum, ledde till döden. Den förstnämnda artikeln är mer svårtolkad. Helt klart rör det sig här också om en muntlig förolämpning, dock verkar det som att ett ”förklenande tal” uppfattades som en mildare form av förtal och inte något som direkt angrep personens ära.56 Distinktionen mellan ”förklening” och ”ärekränkning” finns endast i ovannämnda artiklar som är direkt riktade mot fältmarskalken eller överkommendanten. Men formuleringar i andra artiklar skvallrar om hur viktigt det var att undersåten respekterade alla sina överordnade. I den :e artikeln (arméns krigsartiklar) kan man exempelvis läsa följande: Lika som alla Befäl och Gemena, är skyldiga att vörda och lyda Fältmarskalken, samt alla Generalämbeten, så äga och de, som under Regementet är, det vare sig Befäl eller Gemena, att vörda




Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 23

lydnad och olydnad

och lyda sin Överste, Överstelöjtnant, Major och alla andra Överoch underofficerare, och dem i tillbörligt anseende hava.57

Notera hur man i en och samma mening anför betydelsen av ”vördnad” och ”lydnad”. I den kommande empiriska undersökningen är just sambanden mellan lydnad och ära viktiga. Som jag kommer att diskutera närmare här kunde den underlydandes positiva syn på sin egen ära, alternativt hans negativa syn på befälets, ge upphov till problem i samband med ordergivningens effektuering. Det är viktigt att här betona att äran inte var något man en gång fick utan något som man alltid måste erövra och befästa i mötet med andra och att ordergivningen var en central händelse i den militära miljön där äran kom att artikuleras. För att anknyta till den norske historikern Erling Sandmos val av terminologi: ordergivningen var ett centralt artikulationsfält för ärans upprätthållande i den militära miljön.58

Auktoritet och legitimitet Men utöver slag mot äran kan även andra orsaker till olydnad tänkas, som exempelvis att kommandostrukturen var otydlig, vilket gjorde det osäkert vem som skulle lyda vem och i vad, eller att befälets auktoritet och hans legitima grund att ge order var ifrågasatt. När exempelvis historikern Börje Harnesk analyserar böndernas tredska mot fogdarnas befallningar vid mitten av -talet framträder den bräckliga auktoritet som fogdarnas maktutövning vilade på. Denna skörhet var följden av flera brister i fogdens både legala och traditionella befallningsmakt över lokalbefolkningen. Brist på legal status orsakades av svagheter i administrationen; i avsaknaden av fasta kompetensområden och tydliga hierarkier. Fogdarnas traditionella makt var skör på grund av att de i de flesta fall var av ofrälse börd och stannade en alltför kort tid i ett och samma område för att hinna bygga upp en mer lokalt förankrad position.59 Auktoritet definieras av den tyske sociologen Max Weber som ”sannolikheten för att en order med ett bestämt innehåll åtlyds av vissa bestämda personer”.60 I linje med detta kan man hävda att en person med verklig eller en sann auktoritet kan nöja sig 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 24

lydnad i karolinernas tid

med att säga ”för jag säger det”. När detta inte räcker, när auktoriteten är så svag att den måste argumentera, då upphör den att vara en auktoritet. På motsvarande sätt fungerar det om tvång eller våld, eller hot om sådant, används. Då riskerar auktoriteten sin legitimitet och den förvandlas till naken maktutövning.61 Om en maktutövning skall vila på en sann auktoritet förutsätter den med andra ord att den vilar på en legitim grund. Legitim maktutövning utgår från att tämligen breda befolkningsgrupper accepterar de grundläggande aspekterna i maktutövningen, det vill säga att de både accepterar de regler som fastställs av makthavarna samt de bakomliggande värderingar som kommer till uttryck däri.62 Till dessa två grundläggande faktorer kan tillföras en tredje, framförd av den brittiske statsvetaren David Beetham, som betonar hur en statsmakt även kan få legitimitet genom olika offentliga manifestationer (som exempel nämns trohetsederna) som i sig binder människor till makthavarna med sin symboliska och moraliska kraft, detta oavsett vad undersåtarna egentligen tycker om statsmakten.63 En viktig utgångspunkt för Weber är att motiven för lydnaden kunde variera. Han urskiljer tre former av legitim auktoritär befallningsmakt: karismatisk, traditionell och legal (baserad på rationella grunder), varav endast de två sistnämnda är relevanta i den här studien.64 Den grundläggande parametern som skiljer dem åt är grunderna för deras legitimitet, det vill säga hur de olika auktoriteterna finner stöd för sin maktutövning och var motiven för undersåtarnas lydnad ligger.65 Den legala typen av makt, som Weber konstruerade med den moderna byråkratin i tankarna, grundar sig på skrivna regler. Befallningsmakten är legitim i den mån den utövas i överenskommelse med dessa regler. Legitimiteten vilar med andra ord på opersonlig grund. Överförs detta resonemang till en enskild ämbetsman inom den moderna byråkratin är hans personliga legitimitet knuten till ett opersonligt och objektivt ”ändamål” som exempelvis ”staten” eller ”kyrkan”, och till lydnaden av regler.66 Den enskilda ämbetsmannens legitimitet vilar därtill på en noga reglerad och avgränsad yrkeskom


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 25

lydnad och olydnad

petens som endast kan uppnås via en fastställd utbildningsgång och examination. Byråkraten kan med andra ord endast utfärda en konkret befallning om han stödjer sig på en speciell kompetens som i sin tur fastställts genom regler. Det är viktigt att betona att föremålet för lydnaden inte är tjänstemannen i sig utan den legalt instiftade ordning han representerar.67 I den traditionella befallningsmakten vilar auktoriteten istället på ”traditionens helighet”. Relationen mellan herre och tjänare bygger på personliga band.68 Weber skriver: ”Lydnaden gäller inte fastställda regler utan den person som på grund av tradition eller på grund av att han utsetts av en traditionell auktoritet innehar en auktoritetsposition.”69 Lydnaden begränsas även till vad traditionen bjuder.70

Lydnad i det tidigmoderna samhället I enlighet med treståndsläran betraktades den sociala ordningen i samhället utifrån tre olika perspektiv eller stånd: det religiösa, det politiska samt det privata hushållet som utgjorde den minsta socioekonomiska enheten i samhället. Varje människa i samhället tillhörde dessa tre stånd och i samtliga fanns överhet och undersåtar. Vem som var herre och vem som var undersåte varierade dock mellan de tre stånden. I hushållsståndet stod husbonden över hustrun och tillsammans var de överordnade barnen och tjänstefolket. I den religiösa sfären var den världsliga överheten (det vill säga även kungen) underordnad prästerna. Det var endast i det politiska ståndet som den världsliga överheten var överordnad.70a Undersåtens lydnad förväntades i alla dessa tre sfärer vara uppriktig samt uttryckt i kärlek, underdånighet och förståelse, på så vis att man som undersåte skulle tyda alla fel och mänskliga svagheter från överheten till det bästa. Av bönerna i psalmboken framgår exempelvis att man skulle be om ett ”hörsamt och lydigt hjärta, så att man kunde vara sin överhet huld och trogen”.71 Det var inte heller undersåtens ansvar inom det politiska ståndet att döma konungen, som endast var ansvarig inför Gud. 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 26

lydnad i karolinernas tid

I den vedertagna tolkningen av dekalogens fjärde bud vidgades innebörden av begreppen ”fader” och ”moder” till att även omfatta den världsliga överheten. Andemeningen var alltså att undersåten skulle underkasta sig all mänsklig ordning; kungar och ämbetsmän, eftersom de var uttryck för Guds ordning.72 Det var istället kungens plikt att hålla uppsikt över sina ämbetsmän och se till att de inte förgrep sig på undersåtarnas lagliga rättigheter. Bland konungens uppdrag ingick även att vidmakthålla lagen och den inre ordningen i landet. På olika områden betonades med andra ord den ”faderliga omsorgen” som kungen hade gentemot sina undersåtar.73 Det skall betonas att denna ömsesidighet under -talet var teokratisk och aldrig fördragsteoretisk till sin natur. En grundbult i läran om samhällsfördraget var att relationen mellan undersåten och överheten byggde på ett avtal eller föredrag som även kunde sägas upp av den part som frivilligt underkastat sig underordningen. Som idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg skriver: ”Makten kom således inte från Gud, som teokraterna lärde, utan nedifrån, från den som i fördraget underordnar sig.” Enligt denna lära var alla människor självständiga och i rättsligt avseende jämlikar.74 Dessa tankar fick dock inte någon grogrund hos den svenska överheten under -talet. Snarare låg betoningen på den kungliga maktens gudomliga ursprung och vikten av att undersåtarna visade kungen oinskränkt lydnad. Denna teokratiska syn på den kungliga makten är även den som genljuder i suveränitetsförklaringen – av de svenska ständerna – år  enligt vilken Karl XI var ”en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel, utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristlig konung att styra och regera sitt rike”.75

Tjänstemannens auktoritet Det finns numera en hel del forskning gjord om olika tjänstemannagrupper under tidigmodern tid och jag har inte för avsikt att vara heltäckande i min översikt utan snarare att via tidigare forskning om tre specifika tjänstemannagrupper fånga en bild 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 27

lydnad och olydnad

av hur en tjänsteman i det tidigmoderna samhället legitimerade sin rätt att ge order och bli åtlydd och varför det inte alltid fungerade. Jag inleder dock med historikern Maria Cavallins beskrivning av den svenska förvaltningen och ämbetsmannakåren under -talet som på ett generellt plan även ringar in situationen under århundradet före. Med utgångspunkt från Webers terminologi karakteriserar hon den svenska förvaltningen under -talet som i det närmaste traditionell.76 Ämbetsmannen fick sin makt genom att han utsågs och tillsattes av en kunglig fullmakt. Eftersom konungen fick sin makt av Gud delegerades en del av denna makt även till ämbetsmannen. Ämbetets legitimitet förstärktes vidare genom en personlig trohetsed till konung och överhet. Tjänstemannauppdraget var även starkt patriarkaliskt. Ämbetsmannen förväntades, i likhet med konungen, att leva upp till de samtida idealen att agera som en ”folkets fader”, det vill säga vara rättvis och straffande men också barmhärtig och nådig. Heder, dygd och värdighet var centrala begrepp när förvaltningen och ämbetsmannen skapade legitimitet. Som Cavallin skriver: ”Ämbetsmannen måste vara en hedervärd man som förtjänade det personliga förtroende som det innebar att förvalta ett ämbete.”77

Prästens auktoritet Kyrkans och prästerskapets legitimerande funktioner under tidigmodern tid har studerats i detalj, dels deras roll som språkrör för den lutherska ortodoxin där intentionen var att prästen genom utbildning och fostran skulle skapa goda lutheraner och underdåniga undersåtar, dels i sin egenskap av förmedlare av kungliga påbud.78 Historikern Martin Linde har i sin avhandling Statsmakt och bondemotstånd. Allmoge och överhet under stora nordiska kriget studerat hur väl prästerskapet fullgjorde sina åtaganden under den sista delen av stora nordiska kriget. Av Lindes undersökning att döma var kyrkans propagandistiska uppdrag av stor betydelse under -talet. Det gällde bland annat att motverka rykten om att konungen (som ju befann sig utrikes) var död samt betona hans snara återkomst. I överhetens direktiv 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 28

lydnad i karolinernas tid

kan man även utläsa den betydelse som predikningarna tillmättes.79 En viktig förutsättning för att prästen skulle lyckas i sina föresatser att legitimera överheten var att hans auktoritet bland församlingsborna var obestridd, något som äldre forskning ofta tagit för givet. Denna generella utgångspunkt har dock ifrågasatts av senare forskning, som bland annat pekar på de svårigheter som prästerskapet hade i att disciplinera menigheten i samband med gudstjänsten. Bönder kom exempelvis försenade till gudstjänsterna eller avvek innan de slutade, ofta mitt under nattvarden. Ofta fördes det även fram klagomål att menigheten väsnades, anlände berusade eller ägnade sig åt opassande aktiviteter vid kyrkans närhet som exempelvis krogverksamhet.80 Historikern Göran Malmstedt har i sin bok Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, utläst flera orsaker bakom detta beteende. Det kan delvis förklaras socialt, utifrån den enorma betydelse som kyrkan hade som mötesplats. Kyrkobesöket var för folk i gemen av stor social vikt, kanske den enda gången i veckan då sockenborna träffades. Det var helt enkelt svårt att avbryta det sociala umgänget. Men deras beteende bottnade även i en annorlunda religiositet, skild från överhetens, som gjorde att de tidigt hamnade i konflikt med kyrkans regler.81 Av olika orsaker lyckades inte heller de lokala prästerna påverka åhörarnas beteenden i enlighet med kyrkoledningens riktlinjer. Till en början var prästerna i allmänhet alltför väl integrerade i det lokala samhället och själva delaktiga i den traditionella kulturen. Detta trots överhetens strävan att förmå prästerskapet att upprätthålla en ökad kulturell distans till sina åhörare, ett projekt som med andra ord i stort sett misslyckades, menar Malmstedt.82 Det är också tydligt att bönderna inte stillatigande biföll allt som prästen yttrade och gjorde. Malmstedt anför fall där menigheten låste ute den misshagliga prästen eller framförde hot och påtryckningar. Slutsatsen blir: ”Vi kan därför på goda grunder anta att de flesta präster i sitt agerande var tvungna att ta hänsyn till lokala opinioner. En präst som ville leva i sämja med sina grannar kunde sannolikt inte bedriva en alltför nitisk folkfostran.”83 


Perlestam 12:Nordic Academic Press 2008-10-09 10.00 Sida 29

lydnad och olydnad

Fogdens auktoritet En kategori av tjänstemän som hade svårt att få förtroende bland gemene man var fogdarna, en yrkesgrupp som på senare tid har studerats av historikerna Börje Harnesk och Mats Hallenberg. Fogdens uppgifter var många. Den allra viktigaste var indrivning av olika skatter och pålagor samt redovisningen av dessa till kronans kammare.84 Detta borgade näppeligen för någon större popularitet bland allmogen. Snarare var fogden avskydd, föraktad och någon som ofta hade svårt att utöva sin makt med tillräcklig auktoritet.85 Syftet med Harnesks studie är just att bringa klarhet i vilka premisser som låg till grund för fogdarnas maktutövning samt utreda den auktoritetsproblematik som hörde samman med fogdesysslan. Han anknyter till Webers terminologi och diskuterar fogdens oförmåga att hävda sin auktoritet. Vad gäller bristerna i fogdesysslans legala legitimitet kan nämnas att den svenska byråkratin, i likhet med övriga Europas, ännu inte var fullt utvecklad med tydliga kompetensområden och hierarkiska strukturer. Fogden hamnade ofta i konflikter med andra tjänstemän, om vem som skulle göra vad. Någon traditionell legitimitet kunde fogden inte heller uppbringa. Han, som oftast var ofrälse och utböling i området, hade svårt att erhålla någon personlig auktoritet i sin relation till bönder och lokal adel. Som uppkomling blev han även ständigt ifrågasatt och misstrodd av statsmakten. Den kungliga skepticismen ledde även till att andra tjänstemän öppet ifrågasatte fogdarnas tjänsteutövning. Det är även tänkbart, menar Harnesk, att deras auktoritet ytterligare försvagades av det faktum att de drev in skatter. Inte endast för att skatterna sannolikt upplevdes som höga utan även för att skatterna som sådana var en nagel i ögat på lokalbefolkningen och deras rättsuppfattning, eftersom skattepålagorna ofta var moderna påfund utan grund i tradition och sedvana. Fogdarnas ofta hårdföra regementen skall ses i skenet av detta, menar Harnesk. De tvingades helt enkelt att ta till våld, eller hota med våld, i avsaknad av auktoritet.86




9789185509034