Issuu on Google+

Hem till Jarlabanke Jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och medeltid michael olausson (red.)

historiska media


Innehåll Förord

9

Hem till Jarlabanke En introduktion

11

I Bland stenmursbyggande bönder 200– 600 e.Kr.

17

Från Attila till Karl den store Skandinavien i Europa

19

ulf näsman

Att hägna med stenmurar En studie av stensträngsbygder i Mälarlandskapen

48

alf ericsson och ulf strucke

Erövrad mark – erövrat släktskap

91

anna maria renck

Kammargravar i stensträngsbygd richard grönwall

112


De gnistrande kammargravarna i Lilla Sylta

131

svante fischer och helena victor

Expansion eller ödeläggelse? Om järnålderns och medeltidens jordbruk

155

sven karlsson, annika berntsson och jan risberg

II Sylta i världen Från folkvandringstida storgård till ett undantag under medeltid och historisk tid Vad kartorna berättar Om Stora och Lilla Sylta

177

179

karin hallgren och clas tollin

Storgården vid Sylta och den uppländska stensträngsbygdens boplatser

195

john hamilton

Trälar, fanns de? Om de underlydande vid storgården i Sylta

217

susanna eklund

Gravar och samhällsstatus Levande och döda i Sylta roger edenmo

235


Döden är ett kosmiskt drama Religiös symbolik i gravarkitekturen på gravfältet i Sylta

250

andreas nordberg

Här är barnen En grav för de allra minsta

275

karin sundberg

Liv och leverne på Lilla Sylta

286

ingela spijkerman och kenneth svensson

III Hem till Jarlabanke 800– 1100 e.Kr. Att lägga i grav och låsa med spjut Ett vikingatida gravfält i Broby

313

314

camilla grön

Runstenar runt Vallentunasjön

335

anne-sofie gräslund, linn lager och laila kitzler åhfeldt

Spåren av Jarlabanke

360

lars andersson och magnus källström

Tingsplatser, makt och landskap svante norr och alexandra sanmark

379


Resans slut (eller en ny början)

397

Noter Förkortningar Källor

398 414 415


Förord Inför byggande av till exempel vägar, järnvägar och bostadsom­ råden ställer kulturminneslagen krav på att undersökningar ska genomföras av fornlämningar som riskerar att skadas eller förstöras i samband med byggandet. Exploatören ska bekosta undersökningarna medan Länsstyrelsen bestämmer deras omfattning. Vid planeringen av Norrortsleden stod det tidigt klart att oavsett val av vägsträckning skulle det inte vara möjligt att undvika påverkan på kulturhistoriska intressen. I dessa trakter har människor bott och ­verkat under lång tid, vilket lämnat många spår. Tydliga exempel är de runstenar som syns utefter det befintliga vägnätet. De arkeologiska undersökningarna planerades i nära samarbete mellan Länsstyrelsens kulturmiljöenhet och Vägverkets projektledning för Norrortsleden. Frågor om information till allmänheten kom också upp – detta mot bakgrund av det stora historieintresset i Sverige och att undersökningarna var unika till sin omfattning. I dessa diskussioner medverkade också Stockholms läns museum. Under sommarhalvåret 2004 genomförde Stockholms läns mu­ seum ett stort ­antal visningar av utgrävningarna på plats. Utställningar och föreläsningar kom också att bli uppskattade delar av informationen om de arkeologiska utgrävningarna kring Norrortsleden. Länsstyrelsen föreslog tidigt att den traditionella slutrapporteringen av undersökningarna skulle ersättas av en bok som skulle vända sig till en intresserad allmänhet. Det är denna du nu håller i din hand. Trevlig läsning!

Mats Jonsäter länsantikvarie Länsstyrelsen i Stockholm



Per-Olov Karlsson projektchef Vägverket Region Stockholm


Hem till Jarlabanke En introduktion

Jarlabanke levde i södra Uppland, närmare bestämt i Täby, under mitten och slutet av 1000-talet e.Kr. Han var en typisk representant för de välsituerade och kristna jordägare som träder fram genom de allt som oftast korthuggna men synnerligen informativa texterna på traktens runstenar. Vi vet inte med exakthet var han bodde, men helt klart är att släkten hade betydande jordinnehav och att dess medlemmar tagit till sig dåtidens europeiska moden och tankeströmningar. Jarlabankes farfar Östen gjorde det som var ­populärt bland aristokratiska familjer på kontinenten under början av 1000-talet och begav sig, när han kände att hans tid var kommen och det var dags att sona sina synder, ut på pilgrimsresa till det heliga landet. Runstenar fungerade ofta som arvs- och ägodokument, något som behandlas i ett par av artiklarna i denna bok. Men Jarlabanke har gått till eftervärlden som den som uttryckligen vid flera tillfällen talade om att han ägde byar och jord och har därmed fått symbolisera det som komma skulle, makten som vilade på jordägande. Ett genomgående tema för artiklarna i denna bok är därför jord och makt liksom tanken på och drömmen om evigt liv. Den långa tidsperiod och det samhälle som denna bok belyser på olika sätt var skriftlösa, med undantag för runstenar som förekom under en kort tid. Människors relationer liksom uppfattningar om rätt och fel grundades på sedvanerätt, vilken först kom på pränt, under inflytande av den romerska rätten, genom landskapslagarna från slutet av 1200-talet. Skildringar av människors levnadsvillkor, trosföreställningar och förhoppningar samt föreställningar kring och kontakter med omvärlden måste därför utgå från ett arkeolo11


giskt källmaterial. Detta är synnerligen rikt i vårt land, inte minst i Mälardalen, men det är ”stumt” och talar inte alltid av sig självt om vad det har för innebörd. Det måste därför bearbetas, tolkas och väckas till liv genom arkeologiska undersökningar av bebyggelselämningar, gravfält, odlingslämningar och mycket annat. Men en vandring, att handfast trampa genom landskapet, ger ett igenkännande, en mental referens, och är lika viktig för förståelsen, såväl för fackmannen som för lekmannen som traskar runt i sin hembygd och gör upptäckter. Bortsett från gravarna, vilka oftast uppfördes av sten och jord, var materialet i de kulturella byggnationerna under järnåldern och medeltiden främst trä. Till skillnad från i stadskulturerna runt ­Medelhavet fanns här en utpräglad träkultur. Byggnader, inventarier, förvaringskärl och redskap var därmed förgängliga och under ständig påverkan av tidens tand. Detta betyder dock inte att samhällena i Mälardalen var primitiva eller enkla och enbart lämnat efter sig diffusa spår i moränbackarna eller på lermarkerna. Bokens första och andra del visar tydligt att så inte var fallet. Under flera hundra år var inflytandet från romarriket och den romerska kulturen i form av föremål, men även idéer, påtagligt i hela Skandinavien. Efter det västromerska rikets sammanbrott kom romarriket att ersättas av det expansiva frankerriket, angelsaxarna i England och Bysans samt kalifaten under vikingatiden. Tyngdpunkten i den första delen ligger i det man brukar kalla för folkvandringstid – 400- och 500-talet e.Kr. Detta var en expansiv tid som har lämnat om­fattande spår av byar och gårdar liksom av stenhägnader som kunde sträcka sig över mycket stora områden. Jordbruksproduktion, boskapsskötsel samt människans påverkan på och utformning av landskapet behandlas i boken i ett längre tidsperspektiv. Men arkeologin låter oss även skildra specifika lokala förhållanden på gårdarna. Visserligen är boplatsarkeologi i mycket en ”golv­ arkeologi”, spår av husens tak är närmast obefintliga och väggarna är ofta svåra att rekonstruera. Men noggrann metodik vid undersökningarna och lång erfarenhet har inneburit att vi idag har en god bild av livet här, av husen, deras utseende och vilka funktioner som fanns på en normalgård. Syltagården, som är central i denna bok, var under en kortare tid en storgård med hallhus – gårdens finhus. Här förekom även hantverk och fynden vittnar om kontinentala förbindelser. Stormannen på Sylta var en betydande ­person i bygden. I hans hushåll fanns såväl släktingar som fria och ofria brukare av gårdens marker. Liksom flera andra har han troligen 12


varit någonstans vid Donauområdet och tjänstgjort i den romerska armén. Intrycken av sociala högstatusuttryck från kontinenten och Rom omsatte han och hans släktingar därefter i de rika och anslående kammargravar som uppfördes över ett fåtal betydande personer. Kammargravskicket och dess kontinentala förebilder intar där­för en viktig plats i boken. Ett stycke från kammargravarna begravdes hushållets övriga medlemmar i enklare gravar. Det folkvandringstida samhället var turbulent och bitvis mycket våldsamt. Våldsamheten är dock ingenting som avtar när vi kommer längre fram i tiden. Olika stormän, hövdingar och senare konungar med diffusa funktioner omgavs av beväpnade följen, och den dåtida människans självbild kretsade kring vad man brukar kalla för krigarideal. Detta ideal försvann inte i och med att vi blev kristna utan det tog sig mer organiserade former och gavs delvis andra symboliska uttryck. Runstenarna med sina personnamn låter oss komma människor mer in på livet, komma hem till dem. Detta är betydligt svårare när vi ger oss i kast med tiden dessförinnan. Men det finns alltid enstaka undantag. En högt ansedd och etablerad krigare, som lystrade till det för oss något svårtydda namnet Haukr, begravdes i en rikt utrustad gravhög i Vallentuna på 600-talet. Mannen var en rinker, en krigare, som vid sidan av vapen och rustning även fick med sig saker som anstod en man av rang: spelpjäser, mat, häst, hund och jaktfåglar. I boken får vi stifta närmare bekantskap med honom och liknande män. För det handlar allt som oftast om män. Kvinnornas situation vet vi lite om, men ibland tonar deras centrala roll i intrikata maktkamper och diplomatiska spel fram. ­Vardagen trycker dock obönhörligen hela tiden på och pockar på uppmärksamhet. Barnens situation är det så gott som omöjligt att säga något välgrundat om. I boken berättas det om ett barngravfält fullt av minderåriga och spädbarn, vilka hedrats med gravgåvor som visar på stor vördnad och kärleksfullhet. Och varför skulle synen på barnen ha varit annorlunda då jämfört med idag? Centralt för förståelsen av järnålderssamhället är också att försöka spegla trosuppfattningen och dess olika materiella avtryck. Även om man inte tänkte i trosbegrepp konstant så var religionen aktivt integrerad med det dagliga livet, samtidigt som de förutsatte varandra. I boken belyser en religionsvetare detta med utgångspunkt i den fornnordiska litteraturen. Skandinavien, och därmed även Sverige och Mälardalen, kristnades sent i jämförelse med den europeiska kontinenten. Kristet 13


inflytande har alldeles säkert förekommit, och definitivt under vikingatiden. Trosskiftet innebar synnerligen stora förändringar för enskilda liksom för samhället i stort. Sverige har alltid tillhört den europeiska periferin, men under denna tid kan man säga att vi på allvar blev europeiserade. Denna spännande men svårgripbara period är ett problem för historiker då det saknas skriftligt källmaterial från tiden. Men arkeologerna kan studera den i form av det nya kristna gravskicket – skelettgravar orienterade i östvästlig riktning anlagda såväl på bygravfält tillsammans med äldre icke-kristna gravar som på separata gravfält. Detta behandlas i bokens tredje del. Avslutningsvis behandlas även hur stats- och kungamakten växte fram genom tingen samt tingens funktion och betydelse under den tidiga medeltiden. Medeltida bebyggelse behandlas inte i boken, av flera skäl. Ett är att den är synnerligen svårfångad när vi rör oss på landsbygden. Här finns dock en detaljerad skildring av arrendatorernas livsvillkor och kontakter med den stora världen från 1600-talet fram till slutet av 1800-talet. Skillnaderna mellan arkeologiska fynd å ena sidan, husförhörslängder och räkenskapsböcker å den andra är ­påtagliga och ger olika infallsvinklar på vardagslivet, vilket inte skiljer sig särskilt mycket från det medeltida vardagslivet. Vanligtvis brukar böcker som vänder sig till en bredare historieintresserad läsekrets skrivas av personer med skrivandet som yrke. De flesta författarna i denna bok är till yrket arkeologer med be­ty­ dande erfarenhet och med olika intresseområden. Därmed är ­boken ett uttryck för en samlad kunskap och tolkningar som inte alltid sam­ manfaller. Detta är mer till sin fördel än nackdel och ger, tror vi, mer liv till en sådan här omfattande framställning. Genom samarbe­ te med representanter för andra vetenskaper och forskningsinriktningar kan det enorma arkeologiska material som tas fram i Mälarregionen varje år problematiseras och belysas ur helt andra synvink­ lar ­– ett framgångsrikt tillvägagångssätt som innebär nya aspekter på och ny spännande kunskap om vår långa historia. Nämnas kan ett par kulturgeografer som i boken visar hur man med hjälp av äldre kartor kan arbeta sig bakåt i tiden och frilägga skeen­den som varit dolda eller svårfångade för arkeologer liksom för histo­riker. Detsamma kan sägas om det synnerligen viktiga bidraget från tre kvartärgeologer, vilka berättar om människans påverkan på naturen under ett långt tidsskede. Frågor som varför utform­ningen av kulturlandskapet skiftat under olika perioder och vad en pollenana­ lys kan säga om betesdrift och vår påverkan på skogen behandlas. 14


Ett huvudbry i detta projekt är det klassiska arkeologiska problem som sedan början av 1900-talet brukar kallas för den folkvandringstida krisen. Det är knappast löst i och med denna bok men den är ett steg på vägen. Istället för ”kris” borde vi snarare tala om en tid av genomgripande förändringar. Bortsett från mindre lokala nedgångar eller till och med stopp för odling har man inte kunnat avläsa någon egentlig nedgång och ödeläggelse av odlingsmarker och gårdar. Utvecklingen inom olika delar av Sverige ­skilde sig åt och sista ordet är därför inte sagt i denna viktiga fråga, men viktiga inlägg och bidrag framförs här. Innehållet har granskats innehålls- och formmässigt av en redaktionskommitté bestående av Ingmar Jansson, docent i arkeologi, Henrik Klackenberg, fil.dr i medeltidsarkeologi och statsheral­diker, Mats Widgren, professor i kulturgeografi, antikvarie Maria Halle­ sjö från Vägverket, språkkonsulten Katarina Byding samt under­ tecknad i egenskap av redaktör. Boken är ett resultat av ett omfattande vägprojekt, Norrortsleden, norr om Stockholm som genomfördes 2002–2008. Vägverket har hela tiden visat stort intresse för det arkeologiska projektet och månat om att resultaten ska nå ut, inte bara till fackfolk utan framförallt till en historieintresserad allmänhet. Vi hoppas att ­ denna bok kan spela en sådan roll. Michael Olausson docent i arkeologi, förste antikvarie på Länsstyrelsen i Stockholms län

15


I Bland stenmursbyggande bönder 200–600 e.Kr.

Omfattande lämningar av låga stenmurar, stensträngar, i östra ­Mälardalen, Östergötland, Öland och Gotland har sitt ursprung i den ekonomiska utveckling som skedde kring Kristi födelse, då folkmängden och uppodlingen av marken ökade. Det allt intensi­ vare jordbruket med förbättrade odlingsmetoder innebar att be­ folkningen i mindre utsträckning än tidigare flyttade. Det fanns ett större behov av att avgränsa betesmarken från åkrar och ängar, och de olika gårdarna organiserade sig i så kallade hägnadslag. Gårdarna hade olika status, liksom människorna som bodde där. Storgårdar innehades av fria män med makt över dem som bodde på intilliggande mindre gårdar. Systemet hade sin grund i att de överordnade i samhället ägde sina underlydande, eller rätten till deras arbete. Från början byggdes inhägnaderna av trä, men i vissa folkrika områden blev det så småningom vanligt att de byggdes av sten. Ofta finns det i dessa stensträngsområden också ansamlingar av gravfält. Påkostade vapengravar kom till efterhand, i en våldsam tid då krigare reste söderut och tog tjänst i romerska arméer. De vände hem med guld, värdesaker och nya idéer, och blev fram­ stående i ett samhälle där man nu kunde basera sin ställning på vapenmakt istället för på produktion. Organisationen av samhället förändrades med tiden, och sten­ hägnaderna försvann. Ägandet av jorden kom i första rummet. De mäktiga krigarna blev allt mäktigare, de byggde borgar och anlade Foto: Alf Ericsson. 17


strategiskt placerade kammargravar, väl synliga i landskapet. Makten måste rättfärdigas. Genom dessa gravar skapades en släktlinje bakåt i tiden som legitimerade innehavet av marken och makten. Och i förlängningen etablerades en förbindelse med gudarnas värld. Kontakterna söderut upphörde efterhand och det var västerut man begav sig. Konflikterna på hemmaplan ökade.

18


Från Attila till Karl den store Skandinavien i Europa ulf näsman

År 311 e.Kr. slutade man att förfölja de kristna i det romerska riket. Två år senare jämställde kejsaren – Konstantin den store – kris­ tendomen med de andra religioner som man tolererade i riket ­(figur 1). Från denna säkrare ställning kunde de kristna börja ­bygga upp en kyrkoorganisation. Och det gick fort, redan 380 blev kristendomen upphöjd till statsreligion. Det senromerska riket var alltså kristet, något som är viktigt för att man ska kunna förstå Europas utveckling efter romarrikets fall. Dessutom hade några av de ”barbariska” folken1 utanför rikets gränser kristnats redan på 300–500-talet. Indirekt kan det ha gjort att kristendomen spelade en roll för samhällsutvecklingen i Norden redan då, flera hundra år innan de nordiska folken kristnades enligt de skriftliga källorna. Det tidsrum som det kommer att handla om i det följande sträcker sig mellan två historiska ”händelser”, från romarrikets fall till det första kända vikingatåget. I runda årtal sträcker det sig över fyra sekel – mellan 400 och 800 e.Kr. Man skulle också kunna låta två portalfigurer stå för periodens inledning och avslutning: hunnerfursten Attila och frankernas kejsare Karl den store.2 Attila ses ofta som den ”barbar” som störtade den romerska civilisationen i Västeuropa medan Karl den store ibland ges äran av att ha återskapat västeuropeisk civilisation. I historieskrivning om Västeuropa börjar medeltiden redan vid romarrikets fall (se faktaruta). Den tidiga medeltiden mellan antiken och högmedeltiden kallar man i England ”the Dark Ages”. 19


Figur 1. Detalj av golvmosaik i den första basilikan från 300-talet i Aqui­ leia, Italien. Efter år av förföljelser använde de kristna ännu ett relativt dolt symbolspråk. Motivet här, en tupp i kamp med en sköldpadda, anses symbolisera kampen mellan ljus och mörker, mellan upplyst kristendom och dunkel vantro. Foto: Bridgeman/ IBL Bildbyrå.

”Dark” (mörk) syftar framförallt på att perioden saknar belysning av skriftliga källor. Men arkeologiska landvinningar visar att mörkret kan lysas upp samt att perioden förvisso var våldsam och dramatisk, men också glansfull och präglad av framsteg.

Barbarerna blev västromerska rikets fall Det romerska rikets fall innebar att imperiet upplöstes i mindre delar. År 395 delades det i två delar och ett väst- och ett östromerskt rike uppstod. Det västromerska rikets fall var ett förlopp som sträckte sig över en längre tid, alltså inte en händelse som kan ges ett årtal. Och det innebar inte den romerska civilisationens undergång, utan mycket av den romerska kulturen kom att fortleva i den kristna medeltiden om än i andra politiska former. Rikets upplösning orsakades till stor del av de barbariska folk som i århundraden hade försökt komma i besittning av romarnas rikedom och levnadssätt. Av tidiga romerska källor som Tacitus Germania framgår att ”de barbariska folken” var många men små. De var länge ett lätt byte för de romerska legionerna. Men när de slog sig samman kunde de mönstra en aktningsvärd styrka och besegra en romersk här, som i det berömda slaget i Teutoburgerskogen.3 Också de många interna striderna mellan olika barbariska 20


När föll romarriket? Det går inte att ange exakt när romarriket föll, men i denna text tänker vi oss cirka år 400 e.Kr. Det var då som det västromerska rikets försvar bröt samman. Det är dessutom runt 400 som arkeologer brukar sätta gränsen mellan romersk järnålder och folkvandringstid i Norden.   Det finns dock andra årtal att diskutera i denna fråga: År 395 inleddes sönderfallet när riket detta år delades i en väst­ romersk och en östromersk del. År 404 ersattes Rom av Ravenna som det västromerska rikets huvudstad. Det är ett tecken på rikets svaghet och accelererande upplösning. År 410 plundrade västgoterna Rom, och nu kan det västra rikets öde anses beseglat. År 455 plundrade vandalerna Rom. Var det kanske snarare då som Rom föll? År 476 anses vanligen vara året för romarrikets fall. Det var då den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes. Men egentligen var det en ganska betydelselös händelse. Den avsatte kejsaren var ofarlig och fick leva vidare, medan styret övertogs av östgotiska kungar. Och formellt var Italien fortfarande en del av det romerska riket till år 568. År 568 kan man säga att västromerska riket definitivt gick under. Då tog de germansktalande langobarderna makten över Italien utan att bry sig om den romerske kejsaren i Konstantinopel. Östgoterna, som dessförinnan lett landet, hade gjort det mer eller mindre på kejsarens uppdrag. År 602 dog den östromerske kejsaren Maurikios. Ett århundrade följde som var fyllt av motgångar för riket. Det bysantinska rike som sedan dyker fram ur mörkret är mycket annorlunda än det romerska riket och därför sätter några forskare gränsen för senromersk tid så sent som omkring 600.

folk verkar ha gett insikten att ”ensam är inte stark”. Med tiden ledde det fram till att större enheter uppstod. Det kunde ske genom frivilligt avtal eller genom att en segrande stam helt enkelt slukade den besegrade. Många av den äldre järnålderns barbarstammar försvann på så sätt i de nya politiska enheter som man kallar stamför21


När började medeltiden? I de länder i Europa vars område ingick i det västromerska riket inträder medeltiden omedelbart efter rikets upplösning på 400talet. Men när det gäller Sverige och andra länder utanför romarrikets gränser används begreppet om tiden efter det att befolkningen blivit kristnad. Tiden före det kallas i stället yngre järnålder. Gränsen mellan yngre järnålder och medeltid brukar i Sverige sättas till omkring år 1050, vilket också blir gränsen mellan förhistorisk och historisk tid.   Men när man ser på den materiella kulturen, det vill säga det som arkeologer studerar, så visar det sig att samhällena här i Norden hade mycket gemensamt med samhällena både på kontinenten och i England, där det alltså var tidig medeltid. Och ser man bort från religionen så var likheterna mellan samhällena här och där på många områden större än skillnaderna. I ett europeiskt perspektiv finns det därför anledning att se den yngre järnåldern i Sverige som en del av Västeuropas tidiga medeltid.

bund.4 Frankerna och alemannerna tillhör de kända stamförbund som trädde fram på scenen under senromersk tid. Det var dessa sammanslutningar som till sist uppnådde en sådan styrka att den romerska staten inte längre kunde hålla stånd när gränsen angreps på flera fronter samtidigt.5 Olika barbariska folk tog efterhand kontroll över olika delar av det sönderfallande imperiet. Rikets centrala provinser angreps av härar som mest bestod av gepider, goter, heruler, hunner och ruger (figur 2). Erövringen av de västliga provinserna, främst Gallien och Spanien, inleddes av folk som alaner, alemanner, angler, burgunder, franker, friser, jutar, saxare, sveber, vandaler.6 Denna rörlighet bland folken har gett tidsperioden dess namn: folkvandringstid (se faktaruta). I östra Medelhavsområdet trängdes riket tillbaka av sassaniderna i Persien, och norr om Donau blev nomadfolket avarerna ett all­ varligt hot på 500-talet. Med början efter Mohammeds död 632 erövrade de segerrika muslimska araberna snabbt de östliga och nordafrikanska provinserna från det östromerska riket, som också kallas Bysans.7 Det heliga landet erövrades och Jerusalem intogs år 638, en händelse som utvecklats till en lång tragisk historia med oändliga religiösa och politiska konflikter, som ännu inte funnit sin 22


Hur avgränsas folkvandringstiden? Folkvandringstiden har fått sitt namn av att flera olika folk utvandrade från sin hemvist för att bosätta sig i romarriket. Men folkvandring är egentligen ett fenomen som inte kan begränsas till en enda historisk period, och något som vi också ser i vår egen nutid.   I nordisk arkeologi är folkvandringstiden perioden mellan romersk järnålder och vendeltid, det vill säga i runda tal från 400 till 550.   Vill man i stället anknyta till historiska händelser kan man bli mer precis. Folkvandringstiden börjar då år 375, när horder av ett nomadfolk, hunnerna, från öster går över Dnjepr och angriper ostrogoterna (östgoterna) i nuvarande Ukraina. Sedan följer nästan två hundra år med folkförflyttningar inom Europa; det är folkvandringarnas tid. Periodens slut brukar man sätta vid år 568, då de flesta av langobarderna flyttade från mellersta Donau­ området (nuvarande Ungern/Österrike) till Italien och nya ­nomadhorder, avarerna, kom österifrån och besatte stora delar av det som idag är Ungern och angränsande områden.

avslutning. Redan 711 hade araberna trängt ända fram till Spanien som snabbt blev erövrat. Araberna stoppades slutligen år 732 i centrala Frankrike av en frankisk här. De olika romerska provinserna gick mycket olika öden till ­mötes: Kejsaren i Konstantinopel styrde ännu över delar av det gamla östromerska riket. Italien styrdes till en början av östgoterna med kejsarens medgivande och var således formellt fortfarande en del av riket.8 Här kunde den romerska statsbärande senatsadeln bevara en stor del av sitt inflytande. Italien förhärjades på 500-talet när kejsaren i Konstantinopel återtog makten från östgoterna. Men redan år 568 sattes det punkt för kejsarens dröm att åter samla romarrikets provinser under sig. Då lämnade de germansktalande langobarderna sina bosättningar i nuvarande Österrike/Ungern och erövrade stora delar av Italien.9 I områdena norr om Alperna, som behärskades av skilda germansktalande folk, försvann i stort sett det romerska, till exempel i alemannernas rike omkring övre Rhen och Donau.10 Gallien, den 23


ns

Fi

ku

gr isk olk af

Svear

Ruger

fol

k

Göter

de

Juter

lan

Daner

Balter

Kelti

skta

Angler

Aister

Slav

Friser Saxare Langobarder Franker

ta

la

nd

e

fo

lk

Burgunder

isk

Vandaler

Östgoter Hunner

Gepider Heruler Visigoter Västgoter

Vä s t ro m e r s ka r i ke t Östromerska riket

Figur 2. Folkvandringarna på 400talet.

Fi

ns ku gr

olk a f

lk

isk

Svear

Ruger

an

de

fo

Göter

Kel

tisk

tal

Daner

Balter Aister

Varner Friser Saxare Britter Angelsaxare Langobarder

Slav

isk

ta

la

nd

Franker

e

fo

lk

Heruler

Bu rg

Franker un

de

r

Östgoter Gepider

Avarer

Östgoter Västgoter

Östromerska riket

Figur 3. Folkvandringarna på 500talet.


en gång så mäktiga romerska provinsen, förhärjades av långvariga strider, dels mellan olika germansktalande folk, dels mellan dessa och resterna av den romerska förvaltningens militära styrkor. Så småningom fick frankerna kontroll över stora delar av provinsen, som därmed blev helt fri från kejsaren.

Vad hände efter det västromerska rikets fall? Många av de barbariska folk som tog över efter romarna talade ett språk som tillhörde den germanska språkgruppen. Det gäller till exempel vandalerna i Nordafrika, goterna i Spanien och Italien, frankerna och burgunderna i Gallien, gepiderna i Dacien. De hade dessutom en materiell kultur med många gemensamma drag. Men det får inte förleda oss att tro att det fanns en särskild germansk samhörighetskänsla eller en samgermansk kultur.11 Bland annat slogs de lika gärna mot varandra som mot romarna. Efter bosättningen på romerskt område romaniserades de invandrade folken snabbt både i språk och materiell kultur. Flera av den romerska försvarsmaktens ledande officerare hade ett germanskt språk som modersmål. Sådana män kunde nå det högsta kommandot som magister militium i Gallien, till exempel Merobaudes, Teutomer, Rikomer, Bauto och Arbogastes. Mest känd är kanske Stilicho, ursprungligen från vandalernas stam, som ledde försvaret av kejsarens Italien till sin död år 408 (figur 4). På 500-talet var Europa religiöst splittrat. Utanför det tidigare romerska riket fanns olika religiösa traditioner och här levde man fortfarande efter gamla hedniska seder. Men i södra Europa var många germansktalande människor redan kristna, några var katoliker, andra höll länge fast vid en egen identitet, till exempel genom att anta en kättersk kristendom, arianismen (se faktaruta). I Norden talade människorna visserligen germanska språk, men de hade nog mer gemensamt med de nordeuropeiska folkgrupper som talade finsk-ugriska eller baltiska språk än med de germansktalande folken i södra och mellersta Europa. Dessa blev ju snart prägla­ de av den romerska Medelhavskulturen. Eliten i Norden stod dock, till skillnad från gemene man, under starkt inflytande från andra folk ute i Europa, oavsett om de talade hunniska, germanska, grekiska eller latin. Det är därför viktigt att svenska arkeologer studerar dessa olika europeiska folks materiella kultur, för på så sätt kan vi nå en djupare förståelse av de nordiska järnålderssamhällena.12 25


9789185507948