9789185507894

Hillary Rodham Clinton

Av Erik Åsard har tidigare utgivits: Det dunkelt tänkta: Konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme (2006) Politikern Olof Palme, red. (2002) Reconceptualizing Europe (2002), red. med Kristian Gerner Positiv särbehandling i Sverige och USA (2000), red. med Harald Runblom Ordet är en makt: Svenska tal från Torgny lagman till Carl Bildt och Mona Sahlin (2:a uppl. av Svenska tal, 1998), red. med Kurt Johannesson och Olle Josephson A Catalog of American Studies Projects in Sweden, red. (1998) Democracy and the Marketplace of Ideas: Communication and Government in Sweden and the United States (1997), med W. Lance Bennett Makten, medierna och myterna: Socialdemokratiska ledare från Branting till Carlsson, red.

(1996) Packaging Political Propaganda: Text, Context, and the Study of Political Communication (1996) Janusansiktet: Amerikansk populism i historisk belysning (1994) Networks of Americanization: Aspects of the American Influence in Sweden (1992), red. med Rolf Lundén Svenska tal från Torgny lagman till Ingmar Bergman (1992), red. med Kurt Johannesson och Olle Josephson Den konservativa eran: Amerikansk politik från Reagan till Bush (1991) American Culture: Creolized, Creolizing and Other Lectures from the NAAS Biennial onference in Uppsala, May 28–31, 1987, red. (1988) Perspektiv på Nordamerika: Fyra föreläsningar i serien ”North American Contact”, red.

(1987) Kampen om löntagarfonderna: Fondutredningen från samtal till sammanbrott (1985) Med monarkin i lasten: En bok om Bernadotternas republikaner (1982), med Sten Sjöberg Politik och ideologi: Artiklar och essayer i brännbara ämnen (1979) LO och löntagarfondsfrågan: En studie i facklig politik och strategi (1978)

Erik Ă…sard

Hillary Rodham Clinton En politisk biografi

historiska media

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Erik Åsard 2008 Faktagranskning: Karin Henriksson, Washington Omslag: Pierre Österholm Omslagsbild: Senator Hillary Rodman Clinton vinkar till supporters när hon vunnit en andra period som New Yorksenator, den 7 november 2006.

Foto: Ezio Petersen/Gamma/IBL Bildbyrå.

Sättning: Gyllene Snittet, Helsingborg Tryck: Scandbook, Falun Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85507-89-4

Innehåll Förord Kapitel 1 ”Jag fick en pappa vet bäst-uppfostran” Barndom och uppväxt Två politiska ideologier Från republikan till demokrat Kapitel 2 ”Målet för vår utbildning måste vara mänsklig frigörelse” Hillarys examensuppsats – kontroversiell, men läst av få Hillarys examenstal – omdiskuterat, men vagt och misstolkat En boren pragmatiker Kapitel 3 ”Jag valde att följa mitt hjärta i stället för min hjärna” Mötet med Bill Clinton Juridik och politik vid Yale Utredningen av Watergateskandalen Flytten till Arkansas 

Kapitel 4 ”Det finns värre saker än otrohet” Valarbetare för Jimmy Carter Kontroversen om flicknamnet Reformeringen av skolväsendet Kvinnoaff ärerna och den inställda presidentvalskampanjen 1988 Ett misslyckat tal Kapitel 5 ”Rösta på mig, och få min fru på köpet” Ronald Reagan och de fria marknadskrafternas decennium Paret Clinton och presidentvalskampanjen 1992 Valsegern och frågan om Hillarys roll Kapitel 6 ”Vårt största misstag var att försöka göra alltför mycket alltför snabbt” En First Lady med inflytande Den (alltför) stora sjukvårdsreformen Varför misslyckades sjukvårdsreformen?

Försäkringsskydd åt alla – en omöjlighet?

Kapitel 7 ”Min första plikt är att göra allt vad min man vill att jag ska göra” Framgångar och bakslag Ett förödande valnederlag En mera traditionell First Lady Presidentvalskampanjen 1996 Den stora socialbidragsreformen ”The Comeback Kid” triumferar igen Kapitel 8 ”Vad är det du säger? Varför ljög du för mig?”

Upptakten till Lewinskyskandalen Åklagaren gillrar en fälla En ”gigantisk högerkonspiration” Utfallet av skandalen Kapitel 9 ”Varför senaten? Varför New York? Och varför jag?”

En säregen politisk kultur En katastrofal början Valvinden vänder En ny motståndare

Kapitel 10 ”Irak var ett extremt svårt beslut för mig” Nykomling i en manlig församling En senator som inte lämnar något åt slumpen Senator Clinton före och efter terroristattackerna Från krigsanhängare till krigsmotståndare En fatal missbedömning Kapitel 11 ”I’m in, and I’m in to win” Tidigare kvinnliga president- och vicepresidentkandidater Kan Hillary vinna nomineringen och presidentvalet?

Plusfaktorer Minusfaktorer Noter Viktiga årtal och händelser i Hillary Rodham Clintons liv USA:s presidenter och presidenthustrur 1789–2009 Litteratur Personregister

Förord hillary rodham clinton är ett unikum, ett politiskt fenomen. Hon är en av världens mest kända personer alla kategorier, och i USA en av de mest kontroversiella. Under 1990-talet tillbringade hon åtta år i Vita huset, mitt i världspolitikens centrum, som synnerligen aktiv First Lady och som sin makes mest förtrolige medarbetare. Hon har besökt närmare hälften av jordens länder och lärt känna en stor del av världens ledare. Alltsedan unga år har hon skaffat sig en osedvanligt bred erfarenhet av amerikansk politik på lokal, delstatlig och nationell nivå.

Hillary är nu inne på sin andra mandatperiod i senaten, och är idag en av USA:s klart ledande politiker. Nästan varje utspel och uttalande hon gör skapar rubriker i de rikstäckande medierna, för att inte tala om den brokiga mediemarknaden i New York, hennes nuvarande hemstat.

De flesta förståsigpåare verkar förvänta sig att hon ska bli demokraternas kandidat i presidentvalet 2008. Inte så få hoppas och tror att hon då ska väljas till USA:s första kvinnliga president. (Hennes motståndare fruktar tvärtom att undergången är nära om ett dylikt scenario skulle inträffa.)

Det verkligt unika med Hillary Rodham Clinton är just detta: hon är den första amerikanska kvinnan någonsin – och den enda, förmodligen, under min livstid – som har en reell chans att bli vald till presidentkandidat för ett av de två stora partierna i amerikansk politik.

Jag har följt Hillary Clintons karriär ända sedan hon blev nationens första dam i början av 1990-talet, och det stod tidigt klart för mig att hon förr eller senare skulle försöka bli demokraternas presidentkandidat. Men

ambition och intention är en sak – vilka möjligheter har hon egentligen att förverkliga sitt mål i konkurrens med ett helt koppel av manliga medtävlare? Hur kommer hon att klara av attackerna från de hårdhudade rivalerna? Och om hon skulle lyckas bli utsedd till demokraternas kandidat, vilka är då utsikterna att hon också kan väljas till USA:s första kvinnliga president och därmed bli världens mäktigaste människa?

Svaren på dessa frågor kommer vi att få under valåret 2008. Med denna bok har jag velat ge den intresserade läsaren ett så bra underlag som möjligt för att själv kunna göra en bedömning av Hillarys avsikter och utsikter. För att kunna bedöma det måste man ha god kännedom om hennes bakgrund, karriär och bevekelsegrunder. Vem är den ”egentliga” Hillary Clinton, vad formade henne, vad tror hon på och vad är det som gör henne så omstridd? Och hur ska man se på det fenomenalt framgångsrika radarparet Clinton – vilken roll har Hillary spelat för Bill och omvänt? Det är några av de frågor jag hoppas kunna belysa i de kapitel som följer.

Att skriva om Hillary Clinton är att skriva om det politiskt splittrade USA. Polariseringen mellan höger och vänster, eller mellan konservativa och liberala, är aldrig så stor som när diskussionen kommer in på den förra presidenthustrun. Bortsett från en eller annan universitetsprofessor, vars representativitet man nog kan ifrågasätta, har jag hittills inte mött någon ”vanlig” amerikan under mina många USA-resor som ställt sig ljummen eller neutral när Hillary Clintons namn kommit på tal. Alla tycks ha en bestämd uppfattning om henne, vanligen en starkt positiv eller en lika starkt negativ.

På liknande sätt förhåller det sig med litteraturen om Hillary. I bokhandlarnas hyllor samsas nidporträtten med hyllningsböckerna. Författarnas preferenser kan ofta utläsas redan i boktitlarna, som exempelvis Hillary’s Scheme: Inside the Next Clinton’s Ruthless Agenda to Take the White House (Carl Limbacher) eller The Case for Hillary Clinton (Susan Estrich). Det är ingen överdrift att kalla henne för såväl den mest avskydda som beundrade politikern i USA; det språk som används om henne i 

vissa publikationer, i radio- och tv-program samt inte minst på hemsidor och bloggar på nätet är ofta av det slaget att det inte går att återge här.

Själv har jag velat undvika det simpla och entydiga och försökt skriva en bok som lyfter fram Hillarys både positiva och negativa sidor, såväl hennes framgångar som bakslag. Bara så kan man göra en rättvis bedömning av hennes karriär, framtida planer och chanser. Den som letar efter en hyllnings- respektive nidskrift bör med andra ord vända sig till andra böcker.

Samtidigt vill jag inte dölja att jag tycker det skulle vara både intressant och spännande om USA, 232 år efter republikens tillkomst, för första gången fick en kvalificerad kvinnlig president. Det skulle innebära att det omtalade ”glastaket” krossades och bli en första rangens sensation i världens massmedier. Ett presidentval i dagens USA berör ju inte bara supermakten och dess närmaste grannar utan är av stort intresse även för omvärlden. De beslut som fattas i maktens boningar i Washington påverkar i hög grad vardagen i Beijing, Bagdad, Moskva, Stockholm, Lagos och New Delhi. Det kan gälla beslut om ekonomi och sysselsättning, om räntor, bistånd och handel, men också – och inte minst – i frågor som rör krig och fred.

Verkningarna av den amerikanska utrikespolitiken gör sig idag gällande jorden runt. När makthavarna i Washington nyser, riskerar människor utomlands att bli förkylda. Vem kunde före den 11 september 2001 tro att en svensk medborgare under flera år skulle sitta fängslad på Guantánamobasen på Kuba som en följd av USA:s krig mot den internationella terrorismen? Eller att två terroristmisstänkta egyptier i december 2001 skulle avvisas i ett CIA-plan från Bromma av maskerade amerikanska agenter för vidare befordran till Kairo där de utsattes för tortyr? Eller att Sverige under år 2007 skulle ta emot uppemot 20 000 flyktingar från krigets Irak, motsvarande ungefär hälften av den irakiska flyktingvågen till Europa?

Jag har ibland hävdat, bara aningen skämtsamt, att eftersom hela världsalltet påverkas av vad USA gör och inte gör i världspolitiken, så borde vi alla i rättvisans namn få avge en röst i de amerikanska presidentvalen. Så lär det av lätt insedda skäl aldrig bli, och det gör det desto viktigare att vi 

noga bekantar oss med det fåtal kandidater som har en reell chans att flytta in i Vita huset den 20 januari 2009. Till denna exklusiva grupp av amerikaner hör för första gången någonsin en kvinna, och hennes namn är Hillary Rodham Clinton.

Jag vill rikta ett varmt tack till Wilma R. Slaight och Ian Graham, arkivarie respektive biträdande arkivarie vid Wellesley College Archives, vilka visade stor generositet vid mitt besök där och gav mig tillåtelse att gå igenom material om Hillary Clintons studieår vid universitetet. Jag vill också tacka min kollega docent Dag Blanck, som läste manuskriptet i dess helhet och hade många konstruktiva synpunkter på det.

Uppsala den 25 oktober 2007 Erik Åsard



Kapitel 1

”Jag fick en pappa vet bäst-uppfostran” tisdagen den 28 september 1993 var en historisk dag i den amerikanska kongressens annaler. För första gången någonsin vittnade landets första dam, presidentens hustru, inför ett kongressutskott om ett viktigt lagförslag som den sittande administrationen avsåg att lägga fram. När Hillary Rodham Clinton på morgonen steg in i finansutskottets hörsal var varenda sittplats upptagen. Lika packat var det längs väggarna, där nyfikna trängdes för att på nära håll följa överläggningarna. Alla de ledande tv-bolagen var på plats, och dussintals fotografer lät kamerorna klicka i kör när Hillary satte sig ned framför de ärrade utskottsledamöterna. Åtta månader tidigare, i slutet av januari 1993, hade den nyvalde presidenten Bill Clinton offentliggjort att han ämnade tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå en reformering av sjuk- och hälsovården i USA. Till ordförande för gruppen utsåg han sin egen fru. Tillkännagivandet kom som en överraskning för många, till och med för en del medarbetare i Vita huset. Förvåningen gällde inte arbetsgruppen som sådan, eftersom en förändring av sjukvårdssystemet varit en viktig punkt i Clintons valprogram. Men det unika var att nationens First Lady hade anförtrotts ansvaret för att finna en lösning på en av de största och mest komplexa frågorna i amerikansk politik.

Nu var det stora ögonblicket inne. Framför Hillary satt hela raden av manliga proffspolitiker, ivrigt väntande på sin chans att fråga ut henne om det ännu inte i detalj färdiga förslaget. Hillary hade förberett sitt framträ-

dande utomordentligt noga. Hon insåg att hon inte hade råd att göra några faktamissar, och därför hade hon läst på hemläxan grundligt. Misstagen kunde utnyttjas av hennes motståndare, och medierna skulle förmodligen beskriva eventuella felsteg som uttryck för dilettantism eller, än värre, ignorans.

Hillary inledde med en personlig deklaration om varför denna fråga var så viktig för henne själv, och för landet. På typiskt amerikanskt manér förklarade hon att hon var där i egenskap av ”en moder, en hustru, en dotter, en syster, en kvinna”. Men hon framträdde också som en amerikansk medborgare oroad över ”sin familjs och sin nations hälsa”. Därefter beskrev hon i grova drag vad förslaget gick ut på och svarade i närmare två timmar på frågor från utskottets ledamöter.1 När sessionen var över brast den församlade publiken ut i spontana applåder. Utskottsledamöterna, såväl de demokratiska som de republikanska, var närmast översvallande i sina omdömen och öste beröm över Hillary efter hennes framträdande. Särskilt imponerade verkar de ha varit över att hon hade vittnat utan medhjälpare vid sin sida och utan hjälp av utförliga anteckningar. Medierna var nästan överlag lika positiva. I den tongivande New York Times beskrevs hennes vittnesmål som intellektuellt ”bländande” och som ett bevis för att det inte fanns någon motsättning mellan att vara en varmhjärtad mamma och expert på sjukvårdsfrågan.2 Om nu någon till äventyrs skulle ha trott det.

Jag såg själv Hillarys vittnesmål på tv, och minns att jag var lika imponerad som de flesta andra. Här framträdde en kvinna som uppenbarligen kunde sitt ämne utan och innan och som dessutom hade en ovanlig förmåga att artikulera sina ståndpunkter och formulera svar på alla upptänkliga frågor. Och det gjorde hon till synes oförfärad inför en av det amerikanska samhällets mest manliga bastioner, kongressen. Möjligen bidrog Hillarys lite oklara ställning – hon hade ingen formell position i administrationen förutom den specifika roll som presidenten hade givit henne – till att frågorna blev mindre spetsiga än de skulle ha varit om hon framträtt som minister eller garvad fullblodspolitiker. Men en lysande uppvis

ning var det, som redan då fick kommentatorer att börja spekulera om hennes framtida planer.

Ett år senare, i september 1994, stod det klart att demokraterna, som då kontrollerade kongressens båda hus, inte skulle lägga fram något lagförslag om sjukvårdsfrågan och att hela reformen måste läggas på hyllan. Republikanerna, vilkas ledare inledningsvis velat medverka till något slags reform, gick efterhand in för att obstruera och sabotera i förhoppning om att det skulle ge röstmässig utdelning i det stundande kongressvalet. Det var ett svårt bakslag för president Clinton, men också för hans hustru som utåt hade framträtt som reformens arkitekt och ivrigaste anhängare.

Hillary Clintons vittnesmål och sätt att leda sjukvårdsgruppen säger mycket om hennes temperament, värderingar, starka och svaga sidor. Hillarys förmåga att läsa in sig på och lära sig behärska olika politikområden är omvittnad. Hon är intelligent och receptiv, och liksom maken begåvad med ett fenomenalt minne. Det gör att hon minns namn, händelser och uttalanden som ibland kanske skulle må bäst av att glömmas. När hon väl bestämt sig för att genomföra något tar hon sig an uppgiften med stor målmedvetenhet.

Men hon kan också vara enveten och känslig för kritik, och visade åtminstone tidigare liten förståelse för motsidans argument. Den minst sagt närgångna mediegranskningen av makarna Clintons privatliv ledde till att det utvecklades ett slags ”bunkermentalitet” i Vita huset som negativt påverkade utarbetandet av sjukvårdsreformen och bidrog till att den så kapitalt misslyckades. Båda dessa saker – att lyssna på och söka kompromisser med motståndarna samt att ha en ”tjock hud” i förhållande till medierna – har Hillary försökt förbättra sedan hon blev vald till senator 2000.

Hillarys spektakulära karriär visar att hon, i minst lika hög grad som sin make, är en politisk varelse i Aristoteles klassiska mening av uttrycket. Hon har nästan alltid haft ett stort intresse för politik, och redan som mycket ung engagerade hon sig politiskt genom att ställa upp i olika slags val och arbeta aktivt för andra kandidater. Det är just det temat – full

blodspolitikern Hillary Clinton – som står i fokus för denna bok.

I min skildring tar jag särskilt fasta på tre aspekter av Hillarys karriär: hennes politiska intresse och aktivism, som alltså var märkbara från mycket späda år; det unika partnerskapet med Bill Clinton, som inte har någon direkt motsvarighet i USA:s politiska historia; samt de hinder och problem som hon under åren stött på i egenskap av att vara kvinna, en med tiden allt mäktigare sådan dessutom. Hennes kamp för att som kvinna hävda sig i den översta maktsfären av det amerikanska samhället, ett samhälle som i politiskt avseende är betydligt mera mansdominerat än det svenska, är en av de viktigaste aspekterna för att till fullo begripa fenomenet Hillary Clinton.

Barndom och uppväxt Åren närmast efter andra världskrigets slut var en period av osedvanligt stora förändringar i den globala politiken. De forna vapenbröderna USA och Sovjetunionen, som tillsammans med sina allierade hade besegrat axelmakterna Italien, Tyskland och Japan, fjärmade sig successivt från varandra och blev snart bittra rivaler. Det kalla kriget innebar en stark polarisering inte bara mellan öst och väst, utan också mellan två fundamentalt olika samhällssystem. Ekonomiskt och militärt intog USA en särställning genom sin oförstörda industristruktur och innehavet av atomvapen. Aldrig någonsin hade så många amerikaner haft arbete och varit så välmående. Ingen stormakt har så totalt dominerat världspolitiken som USA gjorde omedelbart efter krigsslutet.3 Men USA:s ledarposition utmanades av alltmer självsäkra ledare i Kreml, vilkas tuppkammar svällde när sovjetiska kärnfysiker lyckades utveckla en atombomb år 1949.

Förändringens vindar blåste över många av världens länder. I Europa hade kontinentens krigshärjade nationer börjat skörda frukterna av Marshallhjälpen, det stora ekonomiska återuppbyggnadsprogram som sjösattes 1947 av president Harry Truman och den amerikanska kongressen. I Eng

land höll Labourregeringen under Clement Attlee som bäst på med att lägga grunden för efterkrigstidens brittiska välfärdssamhälle. I Frankrike avlöste de svaga regeringarna varandra och general Charles de Gaulle, den franska motståndsrörelsens store hjälte, började förbereda sig för ett kommande maktövertagande. I Kina gick Mao Zedong och kommunisterna segrande fram, och i Mellanöstern stred redan judar och araber mot varandra om förslaget om att dela Palestina.

In i denna värld av förändring och pyrande konflikter föddes Hillary Diane Rodham den 26 oktober 1947 i Chicago, Illinois, i den amerikanska Mellanvästern. Hon har två yngre bröder, Hugh och Tony, och tillsammans växte de upp i ett traditionellt kristet medelklasshem i Park Ridge, en republikanskt dominerad förstad nordväst om Chicago. Park Ridge var vid den här tiden ett solitt konservativt fäste med en i stort sett helvit befolkning. Modern Dorothy Howell Rodham, som också var född i Chicago, arbetade i hemmet och tog hand om barnen och familjehushållet medan fadern Hugh E. Rodham förtjänade sitt uppehälle som egenföretagare och försäljare av textilvaror.

I sina memoarer beskriver Hillary sina föräldrar som ”typiska för en generation som trodde på de gränslösa möjligheterna i Amerika och vilkas värderingar var grundade i erfarenheten av att ha uthärdat den stora depressionen”.4 Hillarys mor hade haft en svår barndom och övergavs av föräldrarna när de skilde sig 1927. Åtta år gammal fick Dorothy och hennes treåriga syster ensamma genomlida en fyra dagar lång tågresa tvärs över kontinenten från Chicago till Kalifornien, där deras farföräldrar bodde. Under tio års tid tvingades Dorothy leva ett synnerligen strikt familjeliv utan möjlighet till normala tonårsaktiviteter. Det var dessa traumatiska upplevelser som gjorde att hon med tiden blev fast besluten att för egen del skapa ett stabilt och konventionellt familjeliv. Tidigt inpräntade Dorothy i dottern Hillary vikten av att studera och läsa böcker, att sätta upp ambitiösa mål och att aldrig – nästan oavsett vad som hände i livet – bryta upp från ett ingånget äktenskap.

När barnen blev äldre började Dorothy läsa kurser på universitetsnivå, 

men hon avlade aldrig någon akademisk examen. Sysslorna i hemmet upptog nästan hela hennes tid. Hillary beskriver modern som ”en kvinna i ständig rörelse” som bäddade sängarna, diskade och serverade middag exakt klockan sex varje dag.5 Enligt Hillary kände sig modern hämmad av att inte ha haft möjligheter att studera vidare, men sådan var många amerikanska kvinnors lott vid den här tiden. Kanske var det denna känsla av stukade ambitioner som gjorde att Dorothy var så angelägen om att hennes egna barn inte skulle mötas av liknande hinder i livet.

Två politiska ideologier Den dominerande personen i familjen Rodham var tveklöst fadern Hugh.

Han föddes i Scranton, en industristad i Pennsylvania, och växte upp i ett konservativt och strikt religiöst hem. Hugh var som ung mycket idrottsintresserad och var under studietiden aktiv i olika sporter som amerikansk fotboll och boxning. Efter att ha tagit en universitetsexamen i gymnastik 1935 sökte han arbete i Chicago, och det var där han senare träffade Dorothy. De gifte sig 1942 och bosatte sig först i Chicago innan de 1950 köpte tegelhuset i Park Ridge, ett hus de skulle bo i under de följande trettiosju åren.

Hugh Rodham var en konservativ republikan med vissa auktoritära karaktärsdrag. Han var starkt antikommunistisk och hade mycket bestämda åsikter om samtidens stridsfrågor. Hugh ställde höga krav på barnen, och när Hillary gjorde bra ifrån sig i skolan (vilket var det normala) hände det inte sällan att han kritiserade de låga betygskraven i stället för att berömma hennes prestationer. Såväl modern som barnen fick lära sig att leva med faderns verbala förlöpningar.6 Inte mycket av detta periodvis prövande hemliv framskymtar i Hillarys memoarbok Living History. I den nöjer hon sig med att mera i förbigående tala om den ”pappa vet bäst-uppfostran” som hon själv och syskonen genomgick.7 Politiskt var Dorothy makens motsats, men hon tycks i det längsta ha legat lågt med sina partipolitiska preferenser, måhända för husfridens 

skull. I stället satte fadern tonen för de livliga familjediskussionerna, och det var först efter mordet på president John F. Kennedy 1963, en händelse som chockade nationen och periodvis höll nio av tio amerikaner trollbundna framför tv-apparaterna, som Hillary fick klart för sig att modern var demokrat.8 Dorothys ovilja att ens för de närmaste yppa något om sin politiska hemvist säger åtskilligt om vem som vanligen hade sista ordet i det rodhamska hushållet.

Det faktum att både konservatismen och liberalismen, USA:s två dominerande politiska ideologier, fanns företrädda i Hillarys barndomshem är en mycket viktig faktor för att bedöma hennes tidiga inspirationskällor. Men det var inte bara föräldrarna som påverkade den unga Hillary.

Av stor betydelse var även två av hennes ungdoms mentorer, historieläraren Paul Carlson och prästen Donald Jones. Carlson var liksom fadern Hugh starkt konservativ och antikommunist, och han uppmuntrade Hillary att läsa senator Barry Goldwaters The Conscience of a Conservative, en av alla tiders mest sålda politikerböcker i USA. Goldwater var i början av 1960-talet ett av republikanernas ledande namn, och 1964 utsågs han till partiets presidentkandidat. Senatorns idéer om en begränsad statsmakt och en närmast obegränsad individuell rörelsefrihet lockade Hillary, som redan vid denna tid var aktiv i föreningen unga republikaner. Hon deltog även som en av många entusiastiska ”Goldwater girls” i valkampanjen 1964, men det hjälpte inte hennes kandidat som förlorade stort mot den sittande presidenten och demokraten Lyndon Johnson.

Hillarys politiska intresse väcktes vid mycket unga år och hon älskade att diskutera med sina vänner och klasskamrater. Att hennes håg tidigt stod till republikanerna speglar det stora inflytande som omgivningen, och särskilt pappa Hugh, utövade. När han höll hov vid middagarna och gick till storms mot samtidens missdådare – främst kommunister och ledande demokrater – fick de övriga familjemedlemmarna kämpa för att få en syl i vädret. Men modern fanns där hela tiden som en balanserande motkraft, och inför barnen betonade hon ofta liberala hjärtefrågor som social rättvisa samt alla människors lika rättigheter och värde. 

En liknande påverkan utövade Donald Jones, en progressiv ungdomspräst i ortens metodistkyrka som Hillary och hennes familj tillhörde. Jones var influerad av den liberale teologen Reinhold Niebuhr och predikade betydelsen av att engagera sig i världen utanför den egna täppan och att förena tron med ett aktivt samhällsengagemang. Jones fick Hillary att även intressera sig för konst och litteratur och tog med sig församlingen på besök i några av Chicagos innerstadskyrkor, drivna av svarta och spansktalande. Ett särskilt starkt intryck på Hillary gjorde ett tal om medborgarrättsfrågan av Martin Luther King, vars betydelse hon vid tillfället (1963) bara hade vaga begrepp om. Detta var upplevelser som Hillary entusiastiskt delade med sig av med modern, som gladdes åt dotterns aktiviteter.

Fadern däremot var måttligt förtjust i pastor Jones förkunnelse, och det krävdes viss övertalning från Dorothys sida innan Hugh gav sin dotter tillåtelse att följa med och lyssna på Martin Luther King.

Som ung tillbringade Hillary överhuvudtaget mycket av sin fritid i kyrkan och hon konfirmerades när hon gick i sjätte klass. Hemmet var starkt religiöst präglat, som många amerikanska hem ännu är. Modern hann förutom hemsysslorna även med att vara lärare i söndagsskolan, och fadern bad knästående vid sängen varje kväll. Hillary har inte ofta velat skylta med sin kristna tro, men att den var och ännu är en viktig del av hennes identitet står utom allt tvivel. Under den tidiga valkampanjsäsongen 2007 beskrev hon sig själv som ”en bedjande person”, och berättade att tron gett henne mod och styrka i olika beslutssituationer.9 Detta är en aspekt av hennes personlighet som brukar negligeras på våra breddgrader; vi vill helst att våra amerikanska ikoner ska vara så lika oss sekulariserade svenskar som möjligt, och därför passar det sig inte riktigt att framhäva Hillarys religiositet eller det faktum att hon ända sedan barnsben funnit styrka och tröst i att bedja och gå i kyrkan.

Det är lätt att överdriva föräldrars påverkan på sina barn, men i Hillarys fall var det fråga om ett mycket starkt inflytande, särskilt från faderns sida. Det ideologiska gapet mellan Hillarys historielärare och hennes pastor, liksom det mellan hennes föräldrar, satte djupa avtryck i hennes fort

satta utveckling. Genom att Hillary i vardagen omgavs av starka personligheter med bestämda men olika övertygelser fick hon vänja sig vid att lyssna på en korseld av vitt skilda ståndpunkter och argument. Det måste ha varit spännande och lärorikt, men säkert också omtumlande och splittrande. I memoarerna beskriver Hillary hur hon växte upp i skärningspunkten mellan föräldrarnas skiljaktiga värderingar och att hon tagit intryck av bägge. Fast det är obestridligt att hon i unga år var mera politiskt influerad av pappan än av mamman.

Mera prövande för Hillary var konflikten mellan Paul Carlson och Donald Jones. Carlson var medlem i samma metodistkyrka som familjen Rodham och tyckte så illa om pastor Jones predikningar att han försökte få honom avskedad från kyrkan. Konfrontationen mellan de båda mentorerna slutade med att Jones lämnade församlingen efter två års tjänstgöring för ett lärarjobb vid Drew University i New Jersey. Hillary har beskrivit konflikten som ”en tidig indikation på de kulturella, politiska och religiösa skiljelinjer som utvecklats i USA under de senaste 40 åren”. Samtidigt kan hon vare sig då eller nu se att mentorernas åsikter nödvändigtvis gick på tvärs med varandra.10 Men det gjorde de naturligtvis – Jones och Carlson representerade i själva verket just de två olika politiska åskådningar, liberalismen och konservatismen, som fanns företrädda i hemmet och som på den tiden var mera konturskarpa än vad de är idag. Hillarys försök att i efterhand släta över skillnaderna och betona det som förenar snarare än det som skiljer speglar mera hennes nutida pragmatiska centrumposition än hur verkligheten såg ut för dryga fyra decennier sedan.

Att historien kan användas i nuet gav Hillary prov på i början av mars 2007, då hon talade inför en huvudsakligen svart publik i Selma, Alabama till minne av den berömda medborgarrättsmarschen i staden 1965. Clinton, som knappt två månader tidigare hade offentliggjort sin kandidatur till presidentposten, var redan då inblandad i en hård kamp med senator Barack Obama om de svartas röster och påminde åhörarna om att hon redan som 16-åring haft förmånen att få lyssna till Martin Luther King. 

Hon tillade att Selmamarschen hade möjliggjort för sådana som henne, senator Obama och guvernör Bill Richardson, som har Hispanicbakgrund, att kandidera till presidentposten. Detta fick en konservativ kolumnist att beskylla Hillary för tvetalan och för att ge sken av att som ung ha lierat sig med den legendariske King. Det går inte ihop med hennes stöd för Barry Goldwater, republikanen som 1964 röstade emot den viktiga medborgarrättslagen (Civil Rights Act), implicerade kolumnisten.11 Men det ligger inget märkligt i att Hillary använde sig av Kingepisoden i sitt tal i Selma. Det hade varit konstigare om hon inte hade nämnt den, med tanke på taltillfället och den övervägande svarta publiken. Inte heller finns det någon motsättning i att hon som ung republikan hade stött Goldwater och samtidigt fann det intressant att lyssna på Martin Luther King. Inflytandet från mamman och liberaler som pastor Jones gjorde att Hillary var öppen för andra åsikter än de egna, och hon skulle inom några få år byta sida i politiken och bli demokrat. Vad denna minikontrovers illustrerar är att det mesta som rör Hillary Clinton är kontroversiellt i dagens USA, till och med vilken relation hon i tonåren hade till de svartas främste medborgarrättsledare.

Från republikan till demokrat Hillarys karaktärsdrag var synliga från mycket unga år. Hon var flitig i skolan och ansträngde sig för att behaga sina krävande föräldrar. Men föräldrarna var samtidigt angelägna om att barnen skulle lyckas i livet, och det är mot den bakgrunden man ska förstå att de gav dottern ett androgynt namn. Hillary, stavat med ett eller två l, kan i den anglosaxiska världen vara både ett kvinno- och ett mansnamn, och genom att ge dottern ett tvekönat förnamn ville föräldrarna minimera risken för att hennes kön skulle vara en hämsko i den framtida karriären.12 En episod som väl illustrerar makarna Rodhams önskan om att barnen skulle utvecklas till starka, självständiga individer inträffade när Hillary var i fyraårsåldern och storgråtande kom inrusande efter att ha blivit sla

gen av ett av barnen i grannskapet. Det blidkade inte mamma Dorothy, som beordrade dottern att stå på sig och slå tillbaka om hon på nytt skulle attackeras. Så skedde, och när Hillary minuterna senare gått segrande ut fighten återvände hon i triumf in till modern med utropet: ”Nu kan jag leka med pojkarna!”13 Hillary nöjde sig inte med att bara få goda betyg i skolan. Hon var också aktiv i elevrådet och ställde med framgång upp i flera skolval, ofta i konkurrens med tävlingsvana pojkar. När hon i gymnasiet utmanade några manliga studenter om posten som elevkårsordförande (student government president) led hon ett smärtsamt nederlag. En av de manliga kandidaterna förklarade för henne vilken idiot hon hade varit som på allvar trott att en kvinna skulle kunna vinna ett sådant val.14 Det var först under studieåren vid Wellesley College, ett välkänt kvinnouniversitet i liberala Massachusetts, som hon lyckades bli vald till en motsvarande förtroendepost.

Under gymnasietiden fick Hillary ett annat bevis på hur ingrott det amerikanska manssamhället var. Inspirerad av John F. Kennedys vision om att inom ett decennium placera en amerikan på månen skrev hon till NASA, den amerikanska rymdflygstyrelsen, och ansökte om att bli antagen som astronaut. Det hade hon i och för sig ingen möjlighet att bli på grund av dålig syn (hon var närsynt) och bristande fysiska förutsättningar. Men avslaget motiverades inte med det utan med att den sökande var kvinna – till skillnad från idag antog NASA på den tiden endast män till sin astronaututbildning, en policy som unga Hillary såg som en grov förolämpning. Detta var första gången som hon stötte på ett hinder som det inte gick att betvinga med viljekraft och stenhårt arbete.

Hillary påbörjade sina studier vid anrika Wellesley College hösten 1965.

Ingen av föräldrarna var förtjust i att se det äldsta barnet flytta hemifrån, särskilt inte fadern som fruktade att hon skulle hamna i dåligt sällskap med radikaler och långhåriga beatniks. Men han lugnades av den vackra och icke-manliga miljön vid Wellesley, ett av landets sju helkvinnliga universitet. Den första studieperioden var prövande för en ännu osäker Hil

lary; hon läste kurser i matematik, geologi och franska men fann snart att inget av ämnena passade henne. ”Mademoiselle”, förklarade hennes fransklärare en dag uppriktigt, ”era talanger finns inom andra områden.”15 Uppgiven ringde hon en dag till föräldrarna och beskärmade sig över situationen och sina känslor av underlägsenhet gentemot de världsvana kurskamraterna. Pappa Hugh tyckte att Hillary skulle resa hem, medan mamma Dorothy tvärtom i bestämda ordalag uppmanade henne att inte ge upp utan att fortsätta studierna.

Hillary valde att följa mammans råd. Det var det första tydliga tecknet på att fadern hade börjat förlora sitt inflytande över dottern. Ett annat var hennes politiska uppfattning, som gradvis förändrades under de fyra åren vid Wellesley. Hillary blev redan under sitt första studieår vald till ordförande för Wellesleys unga republikaner, och detta trots att hon vid den tiden hade börjat hysa tvivel om partiets politik. Särskilt skeptisk var hon mot republikanernas syn på medborgarrättsfrågan och Vietnamkriget.

Inte bara studentkompisarna kunde iaktta denna successiva utveckling bort från det republikanska kärnbudskapet. Till faderns förfäran började Hillary låta och klä sig som de hippies han avskydde och dessutom dagligen läsa New York Times, sinnebilden för den förhatliga liberala östkusteliten. I tidningen liksom i föreläsningssalen kom hon dagligen i kontakt med idéer och stämningar som mera sällan hade gjort sig gällande i konservativa Park Ridge. Det kom inte som någon större överraskning för hennes närmaste när Hillary en dag meddelade att hon hade ansökt om utträde ur Wellesleys republikanska ungdomsförening.

1960-talet var en för USA och för världen i stort utomordentligt omvälvande tid. Så här i efterhand framstår decenniets inledning, under president Kennedys ledarskap, som en period fylld av optimism och framtidstro. Opinionsmätningar visade att en betydande majoritet av amerikanerna hade en positiv syn på sitt samhälle i allmänhet och på det politiska systemet i synnerhet. I 1960 års presidentval röstade drygt 63 procent av de röstberättigade väljarna, att jämföra med de 50–55 procent som varit normen under de senaste valen (med undantag för 2004, då cirka 60 procent 

deltog).16 Den ekonomiska tillväxten var god, den materiella standarden hög och landet hade efter en trevande start ivrigt tagit upp kampen mot Sovjetunionen om att bli först med att landsätta en människa på månen.

Efter Kennedys död i november 1963 följde emellertid en tumultartad period präglad av en gradvis eskalering av Vietnamkriget, av freds- och kvinnorörelsernas framväxt liksom av ökade demonstrationer och rasmotsättningar. Vietnamkriget splittrade nationen i grunden och bidrog till att allmänhetens förtroende för partier, politiker och samhällsinstitutioner kraftigt minskade under 1960-talets senare del. Konsensusandan, sådan den nu hade sett ut, var bruten. Nya protest- och ungdomsrörelser bredde ut sig till fasa för etablissemanget och konservativa medelklassamerikaner i gemen. I många av USA:s storstäder hörde kravaller och rasupplopp till vardagen. Splittringen i landet och i det demokratiska partiet blev så stor att president Johnson våren 1968 fann för gott att avsäga sig omval.

Förändringen hade gått oerhört snabbt. Sociologen Peter Berger hörde till dem som förundrades över utvecklingen. I en artikel publicerad revolutionsåret 1968 konstaterade han att det amerikanska samhället ännu 1960 hade framstått som orubbligt stabilt. Nu, åtta år senare, hade situationen i grunden förändrats: ”Idag har man en känsla av att hela samhällsstrukturen när som helst kan rasa samman”, skrev Berger, ”att till och med våra mest fundamentala värderingar sviktar.”17 Ingen utrikespolitisk händelse hade större betydelse för Hillarys generation än Vietnamkriget. Miljoner unga människor världen runt fick stora delar av sin samhällssyn formad av detta utdragna och osedvanligt grymma krig, som tog över 58 000 amerikaners och miljontals vietnamesers liv. Det bidrog till att radikalisera den internationella opinionen och befästa bilden av USA som en imperialistisk stormakt, i grunden okänslig för folkliga krav på nationell suveränitet och självbestämmande.18 Åtskilliga av Amerikas unga män i vapenför ålder ställdes under kriget inför risken att, om de inte hade särskilda skäl, skickas till Vietnam. En av dem var George W. Bush, som under senare delen av 1960-talet stude

rade vid Yale University i New Haven. Genom att utnyttja sin faders kontakter lyckades Bush junior bli antagen till flygutbildningen vid Texas Air National Guard, något som närmast garanterade att han slapp åka till Vietnam.19 En annan person som via diverse manövrer klarade sig undan värvning var en ung student vid Georgetown University i Washington vid namn Bill Clinton.20 Bägge dessa framtida ledare och presidenter gjorde vid tillfället val som skulle bli mycket omdiskuterade när de senare påbörjade sina politiska karriärer.

Hillary och hennes kvinnliga kamrater behövde inte oroa sig för att bli kanonmat i Vietnams djungler, men även på Wellesley var kriget under lång tid det dominerande diskussionsämnet. Som många samhällsintresserade ungdomar vid den här tiden läste Hillary allt hon kunde komma över om Vietnam, om landets historia och grunderna för USA:s intervention. I början försvarade hon den amerikanska truppnärvaron, men efterhand ändrade hon åsikt och blev alltmer kritisk mot kriget och den ständigt fortgående eskaleringen. Omsvängningen innebar inte att Hillary från en dag till annan gick från att vara konservativ Goldwaterbeundrare till att bli radikal samhällskritiker. I stället handlade det om en successiv ideologisk förvandling där hon under intryck av tidens händelser och miljön vid Wellesley kom att känna sig alltmer främmande för sin ungdoms republikanska idévärld.

Hillarys ideologiska förändring fullbordades revolutionsåret1968, ett år hon kallat för ”en vattendelare för landet och för min egen personliga och politiska utveckling”.21 Året inleddes med nordvietnamesernas omtalade Tetoffensiv, en operation som blev ett militärt bakslag men en publicitetsmässig framgång för dem och som påtagligt ökade krigsmotståndet i USA. Samma år föll Martin Luther King och senator Robert F. Kennedy offer för ensamma attentatsmäns kulor, händelser som djupt skakade USA och fick många amerikaner, däribland Hillary, att förtvivla över landets framtid. Martin Luther Kings död tog henne särskilt hårt, och dagen efter mordet, den 5 april 1968, deltog hon, försedd med en svart armbindel, i en stor protest- och sorgmarsch i centrala Boston. 

1968 var också ett valår och Hillary deltog aktivt både i primärvalen och i presidentvalskampanjen. På inrådan av Charles Goodell, en moderat republikan som Hillary hade träffat sommaren 1968 när hon var praktikant i den republikanska partigruppen i kongressen i Washington, 22 följde hon med till det republikanska partikonventet i Miami för att stödja New Yorkguvernören Nelson Rockefellers kandidatur (Rockefeller var den moderatliberala falangens kandidat mot de konservativas Richard Nixon). Det var hennes första kontakt med storpolitiken på nationell nivå.

Tidigare under våren hade hon arbetat aktivt för den demokratiske senatorn och antikrigskandidaten Eugene McCarthy, som framgångsrikt utmanade president Johnson i demokraternas primärval. Hon var vidare på plats när demokraterna höll sitt kaotiska konvent i Chicago och arbetade under hösten för att vicepresident Hubert Humphrey, partiets slutlige kandidat, skulle bli vald.

Hillarys agerande under det omtumlande valåret 1968 – i synnerhet hennes växlande stöd för kandidater från båda partierna – visar att hon ännu i 20-årsåldern slets mellan sitt republikanska förflutna och en ny, spirande identitet som progressiv demokrat. Men banden till republikanerna blev allt svagare och det rådde ingen tvekan om i vilken riktning som hennes partipolitiska sympatier utvecklades. Miamikonventet och praktikantjobbet i kongressen skulle bli Hillarys avsked till det republikanska partiet. Hubert Humphreys knappa valförlust verkar ha utgjort den definitiva vändpunkten – i och med Nixons seger trädde Hillary slutgiltigt fram som en övertygad demokrat, fast förvissad om vikten av sociala reformer, fattigdomsbekämpning, medborgerliga fri- och rättigheter samt att det katastrofala Vietnamkriget måste bringas till ett slut.23

