9789185507252

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 3

Slaveri EN VÄRLDSHISTORIA OM OFRIHET

Från 1800 till nutid

Dick Harrison

historiska media

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 4

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Detta är den tredje delen i Dick Harrisons trilogi om slaveriets historia, Slaveri. Forntiden till renässansen, utkom 2006, Slaveri. Från 1500 till 1800, utkom 2007.

© Historiska Media och Dick Harrison 2008 Faktagranskning: Philip Halldén, Hans Hägerdal Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Kartor: Svante Ström Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbild: ”Contraband” Jackson, foto taget cirka 1865.

Fotograf okänd. © Corbis

Tryck: WS Bookwell AB, Borgå 2008 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85507-25-2

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 5

Till Swema, Ali Eisami, Jennifer och Jonathan Strong, deras bröder och systrar, nu och då

Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

Han har ju skapat oss alla i moderlivet, en och densamme formade oss i modersskötet.

Job 31:13–15

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 7

Innehåll Prolog – En resa med Carl Bernhard Wadström

11

Kriget börjar

20

Abolitionisterna Zong-incidenten Polis på världshaven Förbud mot slaveri Frihet i Afrika

Västindien och Latinamerika De sista slavåren på Jamaica Uppror och mission Danskar, fransmän och holländare följer efter Slaveriet på Cuba En sydamerikansk tragedi Brasiliansk slavhandel Goda och onda plantageägare Stadsslavar En värld av quilombos ”…dansa på stranden i månskenet” Rasism

USA Världens största slavsamhälle skapas Bilder av en plantage Plantagens värld Arbete och fritid i the Cotton Kingdom Mammies och nurses Slavdrivarna Nordamerikansk slavhandel Slavfamiljer Ofrihetens minsta Slavarnas religioner

25 30 33 39 44

50 52 61 65 73 83 89 97 99 106 113 117

122 125 133 141 149 157 161 165 173 179 183

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 8

Sånger och begravningar Massa och nigger Marooner, ”passagerare” och ”konduktörer” Denmark Vesey, Nat Turner och Amistad Abolitionismen i USA Från Missourikompromissen till Harpers Ferry

Afrika Nordafrika och Sahara Slaveriet i Egypten Det började med Muhammad Ali Söderut från Khartoum Helvetet i Bahr al-Ghazal Egyptisk imperialism och brittisk abolitionism Historien om al-Zubayr Katastrof i Sudan Swema, alias Marie Antoinette Plantageslaveriet på Maskarenerna Slavhandel i Lissabons och Muskats skugga Kryddnejlikeslaveriet på Zanzibar och Pemba Hirsslaveriet vid östafrikanska kusten Det östafrikanska stadsslaveriet Watoto och watoro Östafrikansk slavhandel i siffror Mot Tanganyika och Malawi Tippu Tip och hans värld Buganda och Mangbetu – två olika slaverihistorier Slaveri och slavhandel i västra Centralafrika Slavhandlare och kungar på Madagaskar Ali Eisami och Osifekunde Slaveriet i Sokotokalifatet Bornu och Wadai, två nygamla slavriken De sista slavimperierna på savannen Krig och palmolja Biskop Crowthers vedermödor

Asien En slavocean Turkar och tjerkesser På Röda havet och Persiska viken Suluarkipelagen och dess folk

191 193 204 211 217 221

229 236 244 256 261 267 274 282 288 293 297 302 305 315 318 321 327 331 340 349 352 358 362 367 377 383 389 395

402 405 406 409 417

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 9

Sjörövarnas storhetstid Slavhandel på öarna Jordbruk, sjögurkor och violiner Frigivning och flyktförsök Urbefolkning som naturtillgång Slaveriet i Siam Batavia år 1816: slavsystemet i en kolonial metropol Uppsvinget för sexslavhandel

Kriget kulminerar En civilisationsrörelse med problem Amerikanska inbördeskriget Slavar och kontraktsarbetare i Nya världen Kolonialherrar och missionärer Från Egypten till Marocko Afrika under Paris Afrika under London Afrika under Lissabon Kriget i Östafrika I mörkrets hjärta Slavsoldater och gevärsgossar Bwanikwa och imperialisterna En djungel av indiska ofriheter Slaveri och tvångsarbete i Sydöstasien Arbetshandel och blackbirding i Melanesien Varför seger?

Kriget fortsätter Från NF till ILO – en historia om misslyckade definitioner Det koloniala Afrika Slaveriet överlever i Mauretanien… …och återuppstår i Sudan Koks i lasten Tvångsprostitution och bonded labour På vår egen bakgård

423 430 435 442 445 451 454 460

464 467 470 478 486 490 495 503 510 516 525 528 531 535 542 548 554

560 562 565 570 574 581 587 590

Epilog

595

Noter

609

Bildkällor

610

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 10

Källor och litteratur

612

Register

635

Kartor Västeuropeiska kolonier i nordöstra Karibiska havet Cuba Brasilien Slavbefolkningen i USA 1830 och 1860 Slavhandel i USA Egypten och Sudan Östra Centralafrika Kustområdet mellan Zanzibar och Lamu Slavar på Zanzibar år 1860 (etniskt ursprung) Västra Centralafrika Madagaskar Västafrika Östafrika och Arabien Sydöstasien Suluarkipelagen USA 1860–1861 Det koloniala Afrika i början av 1900-talet Sydvästra Stilla havet

67 79 87 127 167 259 295 323 330 353 361 370–371 411 419 426 476 487 550

Tabeller Tabell 1. Slavhandlande nationer i Beninbukten 1801–1870 Tabell 2. Slavexport från Costa da Mina till Bahia 1801–1850 Tabell 3. Folkökningen på Cuba 1774–1841 Tabell 4. Slavbefolkningen på Cuba år 1862, sett till arbetsplatserna Tabell 5. Slavars yrken i Brasilien år 1872 Tabell 6. Slavar och fri svart befolkning i USA:s sydstater år 1850 Tabell 7. Slavarna på en sockerplantage i Louisiana (utdrag) Tabell 8. Slavhandel i Libyen på 1800-talet Tabell 9. Priser i Kairo år 1835 Tabell 10. Export av kryddnejlika från Zanzibar 1839–1856 Tabell 11. Slavhandel i Zanzibar 1859–1872 Tabell 12. Slavars och slavinnors etniska ursprung i Zanzibar 1860–1861 Tabell 13. Slavimport till Persiska viken (ej till Oman) 1782–1902 Tabell 14. Priser på filippinska slavar 1834–1845 Tabell 15. Värdighetstecken för medlemmar av underklassen i Siam

36 37 75 80 84 129 135 241 255 309 327 329 415 432 452

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 11

Prolog – En resa med Carl Bernhard Wadström Carl Bernhard Wadström var östgöte. Han föddes år 1746 och tillbringade barn- och ungdomsåren i Norrköping och på Marieborg vid Bråviken, en herrgård byggd med faderns pengar. Familjen var förmögen men hade inga slavar, sysslade inte med slavhandel och torde knappast ha ägnat slaveriet i främmande världsdelar särskilt många tankar. Om Carl Bernhard Wadström erhållit ett normalt svenskt levnadslopp hade han heller aldrig blivit fascinerad av ämnet. Ödet ville dock annorlunda.

Den unge Carl Bernhard Wadström var begåvad och visade stor fallenhet för naturvetenskap, i synnerhet mineralogi. Han studerade till bergsvetenskapsman, bland annat i Falun åren 1769–1770, och lärde känna många av sin tids ledande naturforskare, män som Carl von Linné och Torbern Bergman i Uppsala. Efter studieåren inledde han en lovande karriär inom näringslivet; bland annat konstruerade han en sinnrik kard- och spinnmaskin.

Allt gick Wadström väl i händerna. Han fick Jernkontorets stora medalj i guld och ett årligt anslag från Bergskollegium. Kung Gustav III gav honom direktörsfullmakt med värdighet av assessor i Rikets Collegier. Han blev dessutom världsvan, med erfarenhet av resor i Frankrike, England, Tyskland och Nederländerna. Karriären kröntes med ledamotskap i Kommerskollegium och med den hedervärda ämbetsposten som överdirektör vid svenska guld- och silverkontrollverket.

Carl Bernhard Wadström hade, med andra ord, alla förutsättningar för att bli en rik och betydande person i sitt nordiska hemland. Han var beundrad och avundad. Även på det privata planet hade han framgång. År 1779 gifte han sig med Ulrica Westerberg. Familjen bodde tidvis i Norrköping, tidvis i Stockholm. En av Wadströms bekanta, herr Gjörwell, har skildrat honom som ”öppen, liflig, älskvärd och tolérant”, en man som var ”färdig att äfven med sin egendoms uppoffring tjäna och bispringa medmänniskor, alltid snar att räcka förtjänsten en hjälpsam hand, särdeles der han trodde det blifva fäderneslandet gagneligt”.

Slaveri del 3 10

12

08-06-24

•

11.41

Sida 12

Slaveri

Samma år som Wadström gifte sig inträffade emellertid något som skulle ge hans liv en helt ny inriktning. Carl Bernhard Wadström blev en av initiativtagarna till grundandet av en besynnerlig församling vid namn Norrköpingssamfundet. Det yttersta målet för samfundets verksamhet var att grunda en svensk koloni i Afrika. Efter nogsamt övervägande hade samfundets medlemmar kommit till slutsatsen att ett sådant projekt inte kunde realiseras förrän slavhandeln i regionen var avskaffad. Därefter skulle ett fyrtiotal svenska bonde- och hantverkarfamiljer utvandra till Afrika för att ”civilisera” afrikanerna och ”införa dem i en kristen samhällsordning och lära dem att på egen mark odla vad de nu som slavar måste frambringa under främmande luftstreck”.

Idag skulle vi nog ha kallat Wadström och hans kompanjoner kulturimperialister, eller något ännu värre, och förkastat deras tankestrukturer, men detta var på 1700-talet och då såg världen annorlunda ut. Carl Bernhard Wadström var en man med visioner. Han såg framför sig ett stort, på sikt vinstgivande och patriotiskt projekt, som även skulle leda till slaveriets avskaffande och till mänsklighetens förbättring. Profit, kristendom och filantropi blev till ett i överdirektörens ambitiösa hjärna.

Wadström nöjde sig inte med att sitta i Norrköping och drömma. Han fick audiens hos Gustav III, som gav honom tillåtelse att resa till Afrika och inleda arbetet med planens genomförande. Wadström lämnade Sverige med några vänner år 1787 och återkom aldrig. Färden gick via Norrköping, Helsingborg, Köpenhamn, Hamburg och Düsseldorf till Aachen, där resenärernas reumatism lindrades av de heta baden. De fortsatte till Paris, där den svenske ministern, Erik Magnus Staël von Holstein, lovade att göra vad han kunde för att ombesörja den fortsatta färden. Den franske kungen Ludvig XVI erbjöd dem fri överfart till Afrika med ett av Senegalkompaniets skepp som låg för ankar i Le Havre. Wadström konstaterade att det var ett skepp ”inrättat för negertransporten”, men att inga slavar, tack och lov, befann sig ombord.

Under resan fördrev Wadström tiden med att rita av fåglar och andra djur för en av kompanjonernas räkning, den ryktbare Linnélärjungen Anders Sparrman. Han tecknade även Kanarieöarnas silhuetter och några av de afrikaner som besättningen mötte under uppehållet i Gorée, den gamla koloniön vid Senegals kust. Men framför allt skrev han om slavhandeln.

Ingenting hade kunnat förbereda Wadström på slaveriet i Västafrika, ”ett elände som överskrider inbillningskraftens gränser”. Ingen dag eller natt förgår, skriver överdirektören, ”utan klagoskrin och jämmerrop från några olyckliga som släpas bort”. En gammal slav sade till svensken:

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 13

Prolog

•

13

Ack, om våra rop och suckar kunde nå över havet! Om vindarna kunde bära dem på sina vingar till Fransmannens och Brittens öron, så skulle de röra deras hjärtan, liksom de rört edert. Tänk på att det låder tårar och blod vid varje bit socker!

Citat ur Ellen Hagen, En frihetstidens son. Carl Bernhard Wadström, Gothia, Stockholm 1946, s. 138.

I sinom tid skulle Wadström ägna stor möda åt att för hela den läsande omvärlden i detalj skildra hur afrikanerna försattes i ofrihet. Mer än hälften kidnappades – rövades bort eller lurades med fagra löften. Många lockades ombord på skeppen under sken av att de skulle få gåvor. Andra bjöds in till supfester på stränderna, då de drack sig redlösa och sedan bars ombord.

Slavjägare brukade sätta byar i brand och fängsla invånare som försökte rädda sig. Obeväpnade vandrare överfölls i skogar och vid floder. I slavskeppens lastutrymmen blev det ännu värre. Kedjade, sjuka och nedbrutna forslades de över Atlantens vågor till Nya världen. Överdirektören var förfärad. Men han såg också möjligheter. Västafrika hade utomordentliga förutsättningar för att bli ett idealiskt koloniland.

Det enda som saknades var vilja och engagemang. Samtidigt som goda, kristna européer utrotade slavhandeln borde de anlägga åkerbruk och odla socker, kaffe, te, bomull och specerier. De vita kolonisatörerna skulle gå i spetsen för utvecklingen, varefter afrikanerna så småningom skulle bli så civiliserade att de kunde ta över själva. Det stora felet med den västerländska närvaron i Afrika var, konstaterade Wadström, att den endast var inriktad på handel i kuststäder och på öar som Gorée, inte på permanent närvaro på fastlandet. ”Kommersiella kolonier leda till slaveri, agrikulturkolonier till frihet, fred och lycka.”

När den svenska expeditionen for vidare i riktning mot Sierra Leone råkade fartyget ut för en häftig storm. Wadström blev sjuk, men han fortsatte att anteckna och fundera. Nya kuster inspekterades och utvärderades. Bästa stället för en svensk koloni var området vid Kap Mezurado, noterade han.

Det var ett vackert land med sköna skogar och fruktbar jord, och kungen i Mezurado avskydde slavhandlare. Här kunde man göra affärer. Här kunde man göra nytta.

Efter återkomsten till Paris for Wadström och Sparrman vidare till London. Här blev svenskarna guld värda för de brittiska idealister som sedan en tid energiskt bekämpade slavhandeln. Wadström och Sparrman hade färsk information och var beredda att vittna inför en parlamentskommitté om

Slaveri del 3 10

14

08-06-24

•

11.41

Sida 14

Slaveri

vedervärdigheterna i Västafrika. Inför Storbritanniens ledande politiker redogjorde de ingående för hur européerna anstiftade krig bland afrikanerna i syfte att öka antalet slavar på marknaden. Carl Bernhard Wadström berättade om den rättslöshet som utbredde sig över den mörka kontinenten, om allt som fyllt honom med fasa under resan i de svartas världsdel. Faktum är dock, poängterade Wadström, att negrerna egentligen är fredliga och vänliga, och deras lands produkter är värdefulla. Följaktligen bör vi inte handla slavar i Afrika. Vi bör kolonisera Afrika.

Protokollet från Wadströms tal inför parlamentskommittén i London upptar 27 trycksidor. Det är ganska många sidor, men det är ingenting jämfört med vad Wadström själv producerade under de år som följde. Överdirektören från Norrköping blev kvar i London och ägnade sig under första hälften av 1790-talet åt att på alla upptänkliga vis argumentera mot slavhandeln och bistå dess brittiska dödsfiender, män som Thomas Clarkson och William Wilberforce, i deras energiska kamp för att förmå parlamentet att förbjuda näringen. Wadströms träsnitt, gravyrer och målningar av slavhandelns och slaveriets omänskliga verklighet spreds över Europas länder. Hans böcker, framför allt An Essay on Colonization, blev ett viktigt vapen i slaverimotståndarnas händer.

Wadström var inte heller främmande för personliga ingripanden. Vid ett tillfälle upptäckte han en ung afrikan av kunglig börd som ägdes av en västindisk mulatt vid namn Johnson. Afrikanen hade kidnappats, förts till Västindien och där inhandlats av mulatten, som sedan tagit honom med på en resa till England. Wadström beslöt att göra vad han kunde för att afrikanen skulle få återse hemlandet, varför han och några likasinnade arrangerade friköpet – afrikanen kostade 20 pund – den 6 maj 1788. Dessvärre insjuknade afrikanen och avled redan 1790 i Wadströms eget engelska hem. År 1795 flyttade Wadström, med hustru och dotter, till Paris. Franska revolutionens värsta skräckvälde var över, Robespierre giljotinerad, och det nya Frankrike skulle vinnas för frihetens sak. Slavhandeln måste krossas även söder om Engelska kanalen. Wadström försökte efter bästa förmåga påverka den republikanska regeringen, och han försåg personligen Napoléon Bonaparte med ett exemplar av An Essay on Colonization inför dennes fälttåg till Egypten.

Resorna och ansträngningarna tog ut sin rätt. Carl Bernhard Wadström blev allt svagare, samtidigt som beundrarna hyllade honom för hans kamp.

Svensken avled i hemmet utanför Versailles den 5 april 1799. Begravningen ordnades och bekostades av franska staten. Samma republik hade år 1794,

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 15

Prolog

•

15

som första stat i världen, avskaffat slaveriet. Föga anade den döende Carl Bernhard Wadström att samme unge general som fått med sig hans egen bok till Egypten skulle återinföra slaveriet i alla Frankrikes besittningar endast tre år senare. Kriget mot ofrihet var långt ifrån vunnet. Men det hade börjat.

• Carl Bernhard Wadström var abolitionist. Ordet abolitionist kommer av det latinska abolere, att avskaffa. Han ville avskaffa slavhandeln. Han gav upp hela sin lysande svenska karriär för att krossa det onda han sett i Västafrika.

Han var mer än så. Carl Bernhard Wadström var en ivrig förkämpe för europeisk kolonisation i främmande världsdelar. Européns plikt var, menade överdirektören och bergsvetenskapsmannen från Norrköping, att civilisera världen, att bringa ljus och frihet till det mörka Afrika. Om han levt ett sekel senare skulle han med all säkerhet ha varit imperialist, en frivillig soldat i kampen mot okristen vidskepelse och ondska.

Carl Bernhard Wadström var en av de första västerlänningar som verkligen var redo att ta på sig vad som långt senare skulle definieras som the white man’s burden, den vite mannens börda. Kolonisation och kamp mot slaveri var för honom samma sak, två intimt förbundna element inom ramen för mänsklighetens utveckling och ständiga kamp för andlig och materiell frälsning. Wadström hade lärt sig att hata slaveri, och han visste vad som måste göras för att effektivt utrota det. Vägen till frihet gick genom annektering, kolonisering, erövring. Han sade det inte högt, men så var det.

Afrikanska kungar och hövdingar skulle aldrig lämna över vida åkrar och fält utan motstånd till den vite mannen. Den svarte mannen, hur intelligent och skicklig han än må ha varit, måste utbildas till att tänka och fungera som en fri europé. Han måste tämjas.

Carl Bernhard Wadström är en personifikation av de moraliska konvulsioner som kännetecknade det expansiva Europa under 1800-talet och som i stor utsträckning präglar denna bok. I sin gärning förkroppsligar han den energi, det samvete, den profitlystnad och den civilisatoriska ambition som blev allt starkare och allt grymmare för varje decennium under det nittonde århundradet.

På Wadströms tid verkade allt så enkelt, trots att slavhandeln blomstrade som allra mest och inget land hade förbjudit slaveri. Sjukdomen – ondskan – var definierad och diagnosticerad. Botemedlet var frihet och broderskap. När Wadström och de brittiska abolitionisterna möttes år 1788 hys-

Slaveri del 3 10

16

08-06-24

•

11.41

Sida 16

Slaveri

te båda parter förhoppningar som senare skulle visa sig överdrivna och naiva, som att ett förbud mot slavhandel per automatik skulle leda till slaveriets död. Det var lätt att drömma ljusa drömmar om godhjärtade, kristnade afrikanska bönder som villigt skulle låta sig instrueras av upplysta västerlänningar.

Lika enkelt är det att konstatera att Wadström hade fel. 1700-talets upplysta tänkare visste inte att friheten har ett pris och att en människas frihet på värsta vis kan inkräkta på en annan människas frihet. De tänkte i broderskap men inte i systerskap. De ville riva ojämlikhetens murar genom lagar och förordningar men visste föga om främmande kulturer, traditioner och sedvanor, föga om den förbannelse som fattigdomen då som nu medför.

Deras brott var okunnighet om framtiden.

Idag är abolitionisternas framtid historia. Vi har facit i hand och vet att det sekel som följde på Carl Bernhard Wadströms död 1799 blev ovanligt blodigt, också med slaveriets mått mätt. Ofriheten har aldrig blomstrat så starkt och intensivt som på 1800-talet – i södra USA, på Cuba, i Brasilien, i Sokotokalifatet, på Zanzibar och Pemba, på öarna i Sydöstasien. Det mest häpnadsväckande, sett ur den östgötske överdirektörens perspektiv, är att hela denna formidabla expansion av slaveri i alla dess former ägde rum samtidigt som abolitionismen blev en västerländsk folkrörelse och frihet ett honnörsord. Kriget för slaveri och kriget mot slaveri ägde rum parallellt.

När frontlinjerna kolliderade kunde dödsoffren räknas i hundratusental.

• Detta är den tredje volymen i en trilogi om ofrihetens världshistoria. I den första volymen, Forntiden till renässansen, skildras utvecklingen av slaveri i Gamla världen från historiens begynnelse till upptäckten av Amerika.

Tonvikten ligger på krig och fattigdom, de två viktigaste vägarna in i ofrihet. I samma volym redogör jag även för slaveriets ursprung och natur, för vad som skiljer slaveriet från andra former för social och ekonomisk underordning. I den andra volymen, 1500 till 1800, skildras hur slavhandeln expanderade på världshaven och resulterade i fortlöpande kulturmöten. I centrum står triangelhandeln på Atlanten och framväxten av plantagekolonier i Amerika.

Den röda tråden i denna tredje volym är kampen mot slaveriet, den kamp som Carl Bernhard Wadström var med om att påbörja, som kulminerade under decennierna kring 1900 och som ännu inte är avslutad.

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 17

Prolog

•

17

Ju längre in i 1800-talet vi kommer, desto tydligare ser vi Västerlandets närvaro över hela jordklotet och desto mer uppenbar blir de tidiga abolitionisternas naivitet. Samma globala kapitalism och samma vetenskapliga uppsving som fyllde dem med hopp och lät dem drömma om största möjliga lycka för största möjliga antal människor visade sig kusligt lätt att anpassa till slaveriets strukturer. När abolitionisternas botemedel – kolonisationen – omsattes i verklighet blev resultatet en hänsynslös klappjakt på rikedomar och resurser som på kort tid gjorde västeuropéerna till jordklotets herrar. Om valet i detta läge stod mellan att bli rik eller att befria slavar var valet enkelt för mången girig europé – liksom för mången amerikan, afrikan och asiat. Ofriheten anpassade sig, maskerades och slog tillbaka.

För Carl Bernhard Wadström var världen svart och vit, ond och god. Om han levt hundra år senare, med samma etiska grundhållning, skulle han sannolikt ha varit djupt desillusionerad och sett världen som genom ett kalejdoskop av bittra gråskalor.

1800-talet är för gemene man det enskilda sekel som tydligast förknippas med slaveri. Bilden av den hunsade slaven på bomullsfälten i Alabama har etsat sig fast på näthinnorna. När slaveri skildras i film och på tv är det nästan alltid 1800-talet som kommer i fokus. Även slavhandeln har varit föremål för stor uppmärksamhet, med Unescos Slave Route-projekt från 1994 – som syftar till att både vidga vår kunskap om slavhandeln och belysa dess konsekvenser för framväxten av samhällen och kulturer – som typiskt exempel. Härav följer att 1800-talets slaveri är både grundligt utforskat och medialt exploaterat. Det är inte svårt att hitta folk som tror sig veta mycket om ämnet. Det är därför jämförelsevis lätt att ge nya perspektiv åt förutfattade meningar och invanda föreställningar. Så är inte fallet när det gäller 1900talets slaveri, som är betydligt sämre utforskat och okänt för den stora allmänheten.

Denna bok är upplagd som en geografisk resa från väst mot öst. Efter ett inledande kapitel om de tidiga abolitionisterna följer en berättelse om slaveriet i Västindien, Latinamerika och framför allt USA, där världens största slavsamhälle växte fram under 1800-talets första hälft. Bokens mest omfångsrika kapitel handlar dock om Afrika, där slavhandeln och slaveriet expanderade som aldrig förr trots att exporten av ofria över Atlanten successivt upphörde. Vi möter också det betydligt mindre undersökta slaveriet i 1800talets Asien, där sjölederna kring Arabiska halvön och i nuvarande Indonesien får särskild uppmärksamhet. Därefter gör vi om samma resa en gång till, men nu med konfrontationen mellan frihet och slaveri som bäran-

Slaveri del 3 10

18

08-06-24

•

11.41

Sida 18

Slaveri

de tema. I kapitlet ”Kriget kulminerar”, som beskriver det dryga halvseklet från omkring 1860 till första världskrigets utbrott, färdas vi till amerikanska inbördeskriget, till frigörelseprocesserna på Cuba och i Brasilien, till imperialismens Afrika, till kolonialväldena i Asien och till rekryteringen av ofri arbetskraft i Stilla havet. Slutligen träder vi in i den moderna tiden och ser hur slaveriet har transformerats och vidareutvecklats i både gamla och nya banor, en process som fortfarande pågår.

Några påpekanden är på sin plats. Först och främst: detta är en historisk skildring av slaveriets utveckling under de senaste 200 åren, med tonvikt på det förflutna. 1800-talet står i centrum. Syftet är att visa på hur ofrihetens kulturer har skapats och omskapats i riktning mot nutidens situation. Det är däremot inte en bok med pretentioner på att skildra slaveriet idag, inte mer än översiktligt. För att ge det tidiga 2000-talets många former av ofrihet den uppmärksamhet de behöver krävs en separat volym, minst lika stor som denna.

Detta är inte heller en bok som primärt söker förklara och förstå kampen mot slaveriet som sådan. Boken handlar inte om utvecklingen av föreställningen om mänskliga rättigheter, ej heller om abolitionismen som ideologi. Jag analyserar inte varför män som Carl Bernhard Wadström, William Wilberforce och David Livingstone gjorde som de gjorde. Abolitionismens egen historia är förvisso viktig, men i den här boken möter vi den i regel bara när den träder i direkt kontakt med slavhandel och slaveri, när konfrontation uppstår. Detsamma gäller imperialismen. Stormakternas ekonomiska och politiska rivalitet – kampen om kolonier, råvaror och marknader – blir av intresse när den får relevans för slaveriet.

Det är ofriheten som sådan som står i centrum. Boken handlar om de system som abolitionister, missionärer och imperialister bekämpade. Boken handlar om slavarna, slavinnorna och deras herrar, om slavägarna, slavhandlarna, slavjägarna och de världar de byggde med tvång och brutalitet som mörka ledstjärnor.

• Många av de namn på folk och företeelser som återfinns i den här boken existerar i olika stavningsvarianter. Jag har som regel rättat mig efter svensk standard, främst genom att följa Nationalencyklopedins rekommendationer.

Följaktligen skriver jag osmaner (istället för ottomaner) och fulani (istället för fula eller fulbe). I de fall då detta skulle ha medfört att bokens text

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 19

Prolog

•

19

kraftigt skiljer sig från det inom forskningslitteraturen normala avviker jag dock medvetet från svensk standard. Detta gäller bland annat ordet ”maroon” (förrymd slav), som vid de sällsynta tillfällen ordet används i Sverige brukar stavas ”marun”. Jag har dessutom bedömt det som oviktigt att systematiskt översätta och tolka alla valutor, mått och vikter som förekommer i källorna. Termerna ”holländsk” och ”nederländsk” används som synonymer.

Hela detta manus har lästs och korrigerats av Katarina Lindbergh, för vilket hon skall ha ett mycket stort tack. Avsnitten om islam och arabvärlden har granskats av Philip Halldén (Lunds universitet). Kapitlet om Asien har granskats av Hans Hägerdal (Växjö universitet) och avsnittet om USA har granskats av Erin Winslow (Ulricehamn). Tack till er alla! Ett särskilt tack riktas till de människor som under arbetets gång har hjälpt mig med litteraturtips, däribland Kristian Gerner (Lunds universitet) och Katarina Lindbergh. Per Tingbrand har generöst delat med sig av material om Saint-Barthélemy, vilket tacksamt erkännes.

Där inget annat anges är översättningar av citat mina egna, gjorda från den utgåva som anges i käll- och litteraturförteckningen, det vill säga antingen från originalspråken eller från en annan översättning (till exempel engelska översättningar av källor på andra språk). Texten ur kampsången från Arkansas 1:a regemente under amerikanska inbördeskriget har översatts av Lina Abrahamsson.

Dick Harrison

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 20

Kriget börjar Det var en gång en man som hette Granville Sharp. Granville skulle bli en av världshistoriens hjältar, en man som är värd att beundras. Trots det är hans namn okänt för flertalet nutidsmänniskor.

Granville Sharp föddes den 10 november 1735 i den nordengelska kyrkostaden Durham, som det tolfte barnet av fjorton. Hans farfar var ärkebiskop av York och fadern innehade en hög position i Northumberlands kyrkoväsen, men familjen var inte rik och lille Granvilles karriär stod långt ned på prioriteringslistan. För att överleva tvingades han fara till en större stad och lära sig ett hederligt yrke, och som så många andra engelsmän i samma situation for han till London.

Efter lärlingsåren bestämde sig Granville år 1757, då han var 22 år gammal, för att bli linneköpman. Det skulle han inte ha gjort. Förvisso var det en traditionsrik och väletablerad näring, men Granville var inte gjord av det tuffa, hårda virke som textilkapitalismen krävde av sina män. Alltså bytte han jobb och blev i juni 1758 bokhållare i ett regeringsdepartement, en relativt obetydlig position som knappast gav utlopp för dynamiskt självförverkligande men som åtminstone renderade honom en stabil inkomst och gav honom ekonomiska möjligheter att ägna sig åt en och annan hobby.

Granville Sharp var ingen karriärist. Han förblev anställd på samma arbetsplats ända till 1775. Men det var inte som tjänsteman på Ordnance Department han gick till historien. Det var inte där han förtjänade sin gloria.

Granville Sharp såg ut som, och var, en liten energisk byråkrat som få lade märke till och än färre höjde på ögonbrynen för, en av de många ämbetsmän, sekreterare och rättstjänare som sprang omkring i gamla London och frös, huttrade, utförde befallningar, suckade över tillvaron och hade ett varmt, bultande hjärta på rätta stället. Han skulle ha kunnat bli biperson i en Dickensroman. Men så hände något som förändrade allt.

En morgon 1765 gjorde Granville en fruktansvärd upptäckt i Londons fattigkvarter. Han hade varit på besök hos sin bror William, som var läkare i Mincing Lane. Utanför broderns mottagning upptäckte Granville en svart pojke, av utseendet att döma 16 eller 17 år gammal, stående vid dör-

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 21

Kriget börjar

•

21

ren tillsammans med andra arma sjuklingar som hade sökt sig dit i förhoppning om gratis behandling. Den svarte ynglingen såg så förfärlig ut att Granville ryggade baklänges. Sedan gick han direkt till William. Detta var ett akutfall. Den svarte leddes in i huset och fick berätta sin historia.

Han hette Jonathan Strong, fick bröderna veta. Jonathan var slav, eller snarare före detta slav, eftersom hans ägare nyligen hade gjort sig av med honom. Ägaren var en sadistisk plantageägare vid namn David Lisle från den engelska kolonin Barbados. Av okänt skäl hade Lisle, som tagit med sig slaven från Västindien till England, kastat sig över Jonathan och slagit honom halvt fördärvad. Han hade bankat på hans huvud med en pistol med sådan frenesi att stora svullnader täckte anletet. Jonathan hade nästan mist synen.

David Lisle hade även misshandlat resten av kroppen, med följd att Jonathan blivit lam i båda fötterna och endast med stor svårighet kunde hasa sig fram på gatorna. Dessutom härjades hans unga kropp av häftiga feberanfall. Men eftersom många fattiga satar i London kände till den godhjärtade William Sharps mottagning i East End hade Jonathan förmått leta sig dit.

Bröderna Sharp var ursinniga över hur den psykopatiske slavägaren betett sig. De ombesörjde att Jonathan fick ordentlig läkarvård på Saint Bartholomews sjukhus. Skadorna var så omfattande att Jonathan blev kvar i sjukbädden i mer än fyra månader innan han bedömdes som frisk nog att kunna klara sig på egen hand. Med återställd syn och friska fötter tog han sig återigen till Granville och William för att tacka dem för deras vänlighet och fråga om råd. Vad skulle han nu göra? Eftersom David Lisle hade lämnat honom på gatan var han en fri man, men han hade ingen aning om hur man sökte arbete i London och hur man försörjde sig på lagligt vis. Bröderna kontaktade då mr Brown, en läkare och apotekare på Fenchurch Street, och undrade om han inte behövde en springpojke. Jovisst. Jonathan Strong blev anställd och inhystes som hjälpreda.

Livet i frihet varade i två år. Jonathan trivdes hos mr Brown, som inte behandlade honom som ofri arbetskraft utan gav honom lön för utfört arbete. Han döptes och blev fullvärdig medlem i anglikanska kyrkan. Plantageslaven från Västindien hade blivit lönearbetare i Storbritanniens huvudstad.

Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte. Lyckan, som så märkligt hade anlänt till Jonathan Strong när han led som värst utanför William Sharps mottagning, svek honom plötsligt på brutalast möjliga vis.

En dag bar det sig inte bättre än att David Lisle fick syn på den pojke han trodde sig ha misshandlat till döds två år tidigare. David upptäckte Jonathan av en slump när denne passade upp mrs Brown bakom en hästdroska.

Slaveri del 3 10

22

08-06-24

•

11.41

Sida 22

Slaveri

Förundrad och nyfiken följde han efter sin tidigare egendom på avstånd och noterade var han bodde. Av allt att döma var Jonathan Strong återigen en arbetsför yngling. David Lisle reagerade som en plantageägare från Barbados brukade reagera när starka, dugliga afrikaner dök upp i synfältet.

Han såg arbetskraft och inkomster. Visserligen hade han ingen lust att för egen del sätta Jonathan i arbete, men han kunde ju alltid sälja honom till en annan plantage. En gång slav, alltid slav.

Tänkt och gjort. David Lisle sökte upp James Kerr, en plantageägare från Jamaica som även han befann sig i London vid tillfället. De båda herrarna gjorde upp om köpet: mr Lisle skulle få 30 pund av mr Kerr så fort Jonathan befann sig ombord på ett skepp med destination Västindien. Mr Lisle hyrde sedan två slavjägare och uppdrog åt dem att kidnappa Jonathan. Att bryta sig in hos apotekaren var otänkbart, men ute på Londons gator hade afrikanen inget skydd. Slavjägarna slog till. Jonathan överfölls, släpades bort, fick veta att han minsann återigen var slav och förpassades till en fängelsehåla i väntan på seglats över Atlanten.

Den chockade Jonathan Strong hade dock lärt sig ett och annat under sina två år i frihet. Han hade lärt sig att alla vita män inte var onda djävlar som levde för att piska livet ur de svarta. Han visste att han hade vänner. Först sände han bud efter sina gudfäder, de män som stått andliga faddrar vid hans dop.

Inget hände. Då vände han sig till den man som allra först hade visat vänlighet mot honom två år tidigare, den godhjärtade Granville Sharp. Den 12 september 1767 mottog Granville ett brev från fängelset med bön om hjälp.

Först var han förbryllad. Jonathan Strong? Namnet hade fallit ur den lille byråkratens minne. Men eftersom Granville var en energisk och arbetsam karl vars nyfikenhet hade väckts promenerade han ned till fängelset för att utröna vem som sänt brevet. När han blickade in i Jonathans ögon fördes han två år tillbaka i tiden och mindes allt. Det var den misshandlade pojken på gatan, offret för slavägarens brutalitet, springpojken. Nu var han återigen bakom lås och bom, på väg till andra sidan av Atlanten. Varför?

Hur hade detta kunnat ske? Vem var ansvarig för övergreppet?

Jonathan förklarade. Granville trodde först inte sina öron men fylldes under samtalets gång av samma ursinne som när han två år tidigare varseblivit resultatet av David Lisles misshandel. Eftersom han var en erfaren ämbetsman visste han vilka trådar han skulle dra i. Granville kontaktade en domstol och förklarade att en viss Jonathan Strong hade kastats i fängelse utan giltiga skäl eller formell tillåtelse. Ärendet togs upp till diskussion redan den 18 september. Tribunalens ledare, Sir Robert Kite, ställde sig

Slaveri del 3 10

08-06-24

11.41

Sida 23

Kriget börjar

•

23

resolut på Granvilles sida och beordrade ögonblickligt frisläppande. ”Pojken har inte stulit något och inte gjort sig skyldig till något brott. Han är därför fri att gå sin väg.”

I några sekunder trodde Jonathan Strong att han var en gång för alla fri. Sedan kom kapten Laird från skeppet Thames, som var ämnat att föra honom till Jamaica, och grep bryskt tag om Jonathans arm. ”Detta är mr Kerrs egendom!” förklarade kaptenen inför samtliga närvarande. Granville visste först inte vad han skulle göra, men Thomas Beech, Londons coroner, instruerade honom att hota kaptenen med åtal för olaga övergrepp om han inte lämnade Jonathan ifred. Laird blev tillräckligt skrämd för att slå till taktisk reträtt, men Jonathan kunde inte andas ut. Ett par dagar senare stämdes Granville och en annan av hans bröder, James Sharp, på 200 pund i skadestånd av Kerr för att ha lagt beslag på hans egendom. David Lisle gick ett steg längre. Den 1 oktober dök han upp hemma hos Granville och utmanade honom på duell, men Granville vägrade att inlåta sig på dylika påfund.

Ingen av bröderna Sharp var jurister. De hade ingen erfarenhet och inte nog med kunskaper för att kunna försvara sig på egen hand. Alltså sökte de upp advokater. På brödernas uppmaning började dessa flitigt gräva i tidigare prejudikat och auktoritativa utlåtanden om västindiska slavars rättigheter i Storbritannien. Vad de fann var inte hoppingivande. År 1729 hade det slagits fast, med skärpa, att en slav ej blev fri per automatik genom att komma till England, att en slav ej blev fri genom att döpas samt, slutligen, att vilken slavägare som helst hade makt och rätt att tvinga tillbaka sin slav till Västindien, om ägaren så önskade. Bröderna skulle inte ha skuggan av en chans inför rätta. Målet var förlorat på förhand.

Det bör påpekas att juristernas slutsats hade karaktären av specialistkunskap. Engelsmannen i gemen kände inte till vad som var rätt och fel i hanteringen av slavar och deras möjlighet att bli fria. Det cirkulerade mängder av motstridiga åsikter, något som då och då ledde till tragiska missförstånd och rättsövergrepp.

När Granville Sharp hade lyssnat färdigt till advokaternas pessimistiska utläggningar var han chockerad. Men han var framför allt arg. Granville kunde inte begripa att Englands lagar var så orättvisa och att de i så hög grad stred mot vad han uppfattade som människans av naturen givna rättigheter. Må vara att advokaterna redan hade gett upp kampen om Jonathan Strong.

Granville hade inte kapitulerat. Eftersom ingen jurist ville hjälpa honom åtog han sig att sköta sitt eget och broderns försvar.

Under den närmaste tiden plöjde Granville Sharp igenom mängder av

Slaveri del 3 10

24

08-06-24

•

11.41

Sida 24

Slaveri

gamla lagtexter, utlåtanden och domslut. Han mötte en snårskog av sinsemellan motstridiga åsikter. I slutet av 1600-talet hade så många afrikanska slavar importerats till England att frågan om deras juridiska status ofta hade väckts och debatterats i landets domstolar. Det första kända domslutet hade fällts år 1677, och det hade följts av många andra. Enligt vissa texter föreföll det som om den svartes religionstillhörighet var av avgörande betydelse, som om dopet, vägen in i kristenheten, förlänade frihet. Andra domare hävdade motsatsen, i synnerhet de högt uppsatta juristerna Philip Yorke och Charles Talbot, som varit ansvariga för det beslut år 1729 som hade fått Granvilles jurister att ge upp.

Natt efter natt, ensam i sin lilla kammare, studerade Granville Sharp de gamla dammiga luntorna. Yorkes och Talbots beslut var så vedervärdigt att det helt enkelt måste finnas något principbeslut i den engelska rättvisans långa historia som kunde användas som vapen emot det. Granville sökte sig tillbaka till den engelska lagens äldsta hävder i sin jakt på juridiska allierade. Forskningen bar frukt. Det fanns, kom han fram till, absolut ingenting i engelsk lag som sanktionerade slaveriet som system. Ingenting. I punkt efter punkt skrev han ned sina iakttagelser och analyser i ett omfångsrikt manuskript, som han lät kopiera i omkring tjugo exemplar. De digra luntorna sändes runt till väl valda jurister i London. Läsningen fick herrarna att grubbla. Granville Sharp hade gjort ett gott arbete.

Framför allt blev James Kerrs advokater fundersamma och rådde sin klient att dra tillbaka stämningen för att undvika nederlag. Så skedde också. Ett nytt försök att besegra Granville Sharp genomfördes visserligen 1768, men även detta misslyckades. Granville lät 1769 publicera manuskriptet, betitlat A Representation of the Injustice and Dangerous Tendency of Tolerating Slavery; or of Admitting the Least Claim of Private Property in the Persons of Men, in England (”En framställning av orättvisan och den farliga tendensen att tolerera slaveri; eller av att tillåta någon som helst rätt att förfoga över privategendom i form av människor, i England”). Det är ett betydelsefullt dokument i de mänskliga rättigheternas historia, ett dokument som inte skulle ha existerat om det inte varit för Jonathan Strongs historia.

Denna historia är i sanning sorglig, ty operationen lyckades men patienten dog. Jonathans hälsa var bruten och han avled på morgonen den 17 april 1773, blott 25 år gammal. Men han dog i frihet.

•