9789185507245

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 3

EN VĂ„RLDSHISTORIA OM OFRIHET

Slaveri

1500 till 1800

Dick Harrison

historiska media

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 4

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Första delen i Dick Harrisons trilogi om slaveriets historia, Slaveri. Forntiden till renässansen, utkom 2006.

© Historiska Media och Dick Harrison 2007 Faktagranskning: Philip Halldén, Hans Hägerdal Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Kartor: Svante Ström Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbild: William Blake, A Coromantyn Free Negro, or Ranger, Armed (1806). Efter en akvarell av John Gabriel Stedman. Foto: Bridgeman Art Library/IBL Tryck: ScandBook, Falun 2007 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85507-24-5

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 5

Till Fatima bint Uthman, Olaudah Equiano, Polonia och Abu Bakr al-Siddiq, deras bröder och systrar, nu och då.

Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

Han har ju skapat oss alla i moderlivet, en och densamme formade oss i modersskötet.

Job 31:13–15

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 6

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 7

Innehåll Prolog – En resa med Olaudah Equiano

11

Atlanten

24

Nya världen Sockerrevolutionen Portugisernas århundrade Holländarnas korta storhetstid Britterna och fransmännen gör entré Slavhandeln kulminerar på 1700-talet Karavaner och nätverk Fort, handelsplatser och skepp Angola, Senegambia och Kap Verde – där Europa gick in i Afrika Lançados och signares Gérard Mellier och Adam Afzelius Resan över Atlanten Slavhandeln i Amerika Nordisk slavhandel Bokslut över en atlantisk tragedi

Afrika Hur påverkades Afrika av slavhandeln?

Kongorikets uppgång och fall I skuggan av Luanda Asante, Dahomey och Oyo Krigarkungar och slavsoldater i Senegambia Inga slavskepp i Darfur Det gick att säga NEJ

Amerika Fredliga teokrater eller brutala krigare?

Aztekernas slaveri Plantagernas värld

29 36 49 61 66 71 79 91 108 120 130 139 153 159 170 177 185 197 207 216 225 233 240 243 247 249 252

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 8

Slaveriet i det spanska Amerika En skärseld för vita, ett helvete för svarta Från Barbados till Jamaica ”De är maskiner vars fjädrar måste dras upp …”

Den kubanska paradoxen Nordiska slavkolonier ”Gamle Dicks” värld Har en slav rätt till familj?

Frihetsbrev och brödraskap Flykt och bestraffning Quashee-världen Herrnhutare, obeah och zombies Ett Gehenna på jorden

Islam Arabisk rasism Ahmad al-Mansurs argument Hur man skapar en svart slavarmé Karavaner genom öknen Doktor Louis Franks iakttagelser Världens mäktigaste slav Kontraktsslavar och frigivna Devs¸irme Slavar som äktade prinsessor Haseki och valide sultan Haremets värld Lejonet på Gripsholm Korsarer och renegater Hur man blev slav Livet i en bagnio Slavarbete i Nordafrika På flykt från islam Den krångliga vägen till frihet Nordiska slavar och konsuler

Indiska oceanens värld Filippinerna, Kina och Östafrika: en värld av olika ofriheter Från Etiopien till Indien Slaveri och slavhandel i Sydöstasien Holländarna i Batavia

262 272 278 288 294 297 302 316 321 324 329 334 342 348 353 356 360 366 369 374 378 381 388 391 397 404 406 413 420 429 435 438 450 461 463 469 474 483

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 9

Java, Sulawesi och Bali Kaplandets slaveri Guld, elfenben och slavar Ett Västindien i Ostindien

Rymlingar, riksbildare och revolutionärer Slavuppror i Gamla världen Nya världens marooner Cimarrones i det spanska Amerika Det afro-amerikanska kungariket Palmares Mocambos i Bahia Petit marronage och Black Caribs Maroonkrig och slavuppror på Jamaica Där maroonerna segrade Mose och Stono River Rymlingar i Dismal Swamp och revolutionärer i Richmond Skymning över Saint-Domingue

488 497 507 513 525 532 541 544 553 557 560 567 577 583 587 590

Epilog

603

Bildkällor

619

Källor och litteratur

621

Register

643

Kartor Slavhandeln på Atlanten Östra Västindien i slutet av 1700-talet Västra Centralafrika Senegambia Övre Guinea Slavhandel i Latinamerika på 1600- och 1700-talen Abu Bakr al-Siddiqs resa in i ofriheten Slavexporterande regioner i Västafrika Kongoriket Asante, Dahomey och Oyo Darfur i slutet av 1700-talet Mexico Brasilien

50–51 68 109 116 121 154 178 186 204 217 237 263 273

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 10

Hispaniola och Jamaica på 1700-talet Storbritanniens sydliga kolonier i Nordamerika (1700-talet) Osmanska riket och andra islamiska stormakter på 1500-talet Nordafrika på 1600-talet Slavhandel på Indiska oceanen (1700-talet) Indien på 1600-talet Sydöstasien Södra Sulawesi Bali Nederländska Sydafrika Östafrika Madagaskar Jamaica Guyana

289 303 385 407 465 473 476 492 495 499 508 514 568 578

Tabeller Tabell 1. Västafrikanska slavpriser 1663–1775 Tabell 2. Afrikanska slavar på nederländska slavskepp 1675–1795 Tabell 3. Afrikanska slavar på danska slavskepp 1777–1789 Tabell 4. Slavhandeln till Veracruz 1605–1621 Tabell 5. Transatlantisk slavhandel 1450–1900 Tabell 6. Transatlantisk slavhandel 1451–1600. Geografisk fördelning (destination) Tabell 7. Transatlantisk slavhandel 1601–1625. Geografisk fördelning (destination) Tabell 8. Transatlantisk slavhandel 1626–1650. Geografisk fördelning (destination) Tabell 9. Transatlantisk slavhandel 1701–1800. Slavhandlande nationer Tabell 10. Transatlantisk slavhandel 1701–1800. Slavexporterande regioner Tabell 11. Arbetskraften i mexikanska gruvor år 1570 Tabell 12. Hantverksslavar i Peru 1560–1650 Tabell 13. Antal slavar på plantager på Barbados 1650–1834 Tabell 14. Import av slavar till engelska Västindien (utom Jamaica) 1640–1700 Tabell 15. Slavar på Jamaica 1658–1834 Tabell 16. Befolkningsutveckling i Danska Västindien 1755–1797 Tabell 17. Befolkningsutveckling på Saint-Barthélemy 1787–1819 Tabell 18. Slavars brottslighet i Peru 1560–1650 Tabell 19. Det osmanska haremets tillväxt 1552–1652

102 104 105 144 171 172 173 174 175 187 265 269 279 279 283 298 300 326 398

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 11

Prolog – En resa med Olaudah Equiano År 1756, när han var elva år gammal, kidnappades Olaudah Equiano och försattes i slaveri.

Olaudah härstammade från ett tropiskt skogsland i Västafrika. Idag är det känt som Beninprovinsen i Nigeria. Här var slaveri och krig välkända fasor, en del av vardagen som fruktades men accepterades. Här fanns eldvapen, pilbågar, spjut och breda tveeggade svärd. Ingen pojke undslapp träning i krigets konst. Den som inte kunde döda riskerade ett liv i ofrihet.

Långt senare, när Olaudah Equiano skrev sina memoarer i ett fjärran land på andra sidan det stora havet, erinrade han sig hur hembygden ideligen hade sönderslitits av fejder mellan stammar och hövdingar, hur fångar och krigsbyten hade transporterats genom skogarna. Han gissade, med rätta, att de köpmän som förde europeiska handelsvaror på floder och stigar till byarna uppmuntrade stormännen i deras krigslystnad. Genom att försätta grannfolken i slaveri kunde hövdingarna berika sig och köpa lyx. Ty när en handelsman vill ha slavar, skriver Olaudah Equiano, uppsöker han en hövding och frestar honom med sina varor. Om hövdingen inte har de slavar som krävs för att göra affärer samlar han ihop krigare och angriper grannarna. När han har segrat säljer han fångarna till handelsmannen.

Om han lider nederlag blir han dödad. Även vi sålde krigsfångar, skriver Olaudah Equiano. En del lät vi familjerna återköpa och resten behöll vi. Olaudah skyndar sig att tillägga att dessa afrikanska slavars lott är oändligt mycket bättre än den verklighet hans läsekrets känner till från historierna om Västindiens plantager. Hos oss i Afrika, konstaterar Olaudah, utför slavarna inte mer arbete än andra människor i byn. De äter likadan mat, bär likadana kläder och bor i likadana hus som de fria männen och kvinnorna, låt vara att de inte har rätt att äta med dem. Det händer även att slavarna i Afrika själva äger slavar.

Olaudah Equiano kom från en välbärgad familj som hade många ofria tjänare. Han var den yngste av sju barn – sex pojkar och en flicka – som över-

SlaveriTillTryck

12

07-06-03

•

18.26

Sida 12

Slaveri

levde den tidiga barndomens faror. Han blev moderns personliga favorit.

Som alla andra pojkar i byn lärde han sig kriga, framför allt med spjut, och ta hand om familjens jordbruk. När han lekte med sina kamrater brukade barnen ha en utkik uppe i ett träd för att bli varnade om kidnappare var i närheten. Ibland tjänstgjorde Olaudah själv som utkik, upptäckte att en fara hotade och slog larm. Men en dag gick allt snett och hans liv förändrades för alltid.

Katastrofen ägde rum när de vuxna hade gått hemifrån och lämnat Olaudah och systern ensamma. Två män och en kvinna klättrade över murinhägnaden och grep de båda barnen. Innan de hann slå larm eller göra motstånd täpptes munnarna till och de drogs in i skogen. Med bundna händer fördes Olaudah och systern allt längre bort ända tills skymningen föll, då slavjägarna rastade. Trots att barnen nu slapp repen var flykt inte att tänka på. De var dödströtta och kunde inte göra annat än sova.

Påföljande morgon bröt slavjägarna upp på nytt och färdades med barnen hela dagen. När de lämnade skogen och passerade en väg som Olaudah trodde sig känna igen väcktes hoppet om räddning. Han skrek så högt han kunde för att påkalla uppmärksamhet, men den enda effekten var att slavjägarna band honom ännu hårdare och ånyo täppte till hans mun. Senare stoppade de honom i en stor säck. När de stannade för natten bjöds bror och syster på mat, men de vägrade äta och sökte tårfyllt tröst i varandras famnar. Nästa dag skildes de åt med våld. Systern slets ur hans famn och Olaudah grät och sörjde i flera dagar. Han åt endast den föda som slavjägarna tvingade i honom. Efter många dagars resa, då han ofta bytte ägare, hamnade han till slut i ett förmöget hushåll.

Om sin första ägarfamilj har Olaudah endast gott att säga. Familjefadern var smed och talade samma språk som Olaudah. Slavpojkens arbete bestod mest i att hjälpa till med bälgarna i smedjan. När han fick lov att vistas utomhus, till exempel när han hjälpte till att bära vatten om kvällarna, gjorde Olaudah allt han kunde för att lokalisera det egna hemmet och räkna ut hur han skulle kunna återvända. Han kunde ju inte ha färdats alltför långt bort. Faderns hus låg i samma riktning som solen steg upp, det vill säga i öster, och det var ju alltid en början. Så fort han kunde skulle han fly.

Sedan hände något som tillintetgjorde alla Olaudahs förhoppningar. Av en olyckshändelse råkade han döda en höna och fruktade att bli bestraffad.

Därför gömde han sig i en buske och låg där, väl dold, hela dagen. Han hoppades kunna påbörja en verklig flykt när det blivit mörkt. Inom kort spreds emellertid ryktet att slavpojken rymt. Sökandet var grundligt och täckte så

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 13

Prolog

•

13

stora ytor att Olaudah, som såg vad som skedde men lyckades undvika att själv bli upptäckt, motvilligt accepterade att han var mycket långt hemifrån, att han aldrig skulle hitta hem och att de faror han utsatte sig för som rymling var alltför stora. Under natten blev han panikslagen av rädsla, inte minst eftersom han fruktade de vilda djuren i skogen. Hungrig och törstig återvände han till smeden som lät honom slippa bestraffning.

Kort tid senare drabbades hans ägarfamilj av en tragedi. Smedens enda dotter insjuknade och dog. När han hämtat sig från sorgen sålde smeden Olaudah, som då hade vistats i hushållet i omkring en månad. Återigen tvingades slavpojken ut på vägarna. Genom ödemark och skog och till ljudet av vilddjurs vrål drevs Olaudah framåt, stundom buren av sina nya ägare eftersom han inte var stark nog att gå på egna ben. Vart han kom såg han stugor och hyddor längs vägarna, byggda för köpmäns och resenärers fromma, för folk som alltid gick beväpnade. Han kände igen ord och meningar även om dialekterna skilde sig åt. Vid ett tillfälle, under en nattrast, mötte han sin syster och omfamnade henne gråtande. De skildes åt i gryningen.

Snart nog bytte Olaudah ägare ännu en gång och fördes till en stad vid namn Timnah. Aldrig hade han sett en så rik och vacker bygd, genomfluten av små åar och dignande under rika skördar. Här smakade pojken första gången sockerrör. En förmögen änka köpte honom för priset av 172 kaurisnäckor och satte honom att leka med hennes son, som var Olaudahs jämnårige. De två pojkarna passades upp av andra slavar. Olaudah tvättades, parfymerades och fick lov att äta tillsammans med änkan och sonen. I två månaders tid njöt Olaudah av livet och glömde nästan bort att han var slav; han började till och med tro att han var ifärd att bli adopterad av sin nya familj. Lyckan varade inte för evigt. En morgon, medan änkan och sonen ännu sov, väcktes Olaudah och skickades iväg på nya vandringar. Antagligen, men det visste inte stackars Olaudah, hade han köpts av änkan för att rituellt knytas till sonen och därigenom dra på sig det onda inflytande som annars riskerade att skada denne. När denna rituella operation nu var över avlägsnades han, och därmed det onda, från familjen.

Efter en längre vandring anlände Olaudah till ett område vars invånare skilde sig markant från hembygdens folk vad gällde såväl sedvanor som språk.

Vissa människor prydde sina kroppar med ärr och vässade sina tänder. De hade europeiska vapen och kokade mat i järnkastruller. Männen inmundigade föda utan att först ha tvättat händerna. Pojkarna var inte omskurna. Kvinnorna var oblyga: de åt, drack och sov med männen utan att visa skamkänslor och blygsel. Vad som mest förvånade Olaudah var att han

SlaveriTillTryck

14

07-06-03

•

18.26

Sida 14

Slaveri

ingenstans i det nya landet såg något som påminde om hembygdens offerritualer.

Slutligen kom slavpojken till en stor flod full av kanoter. Folk tycktes bo i dem: han såg mat och redskap i båtarna. Olaudah Equiano var inte bara häpen, han var också rädd. Aldrig tidigare hade han sett så här mycket vatten på ett och samma ställe. Darrande placerades han i en kanot och ålades att hjälpa till att paddla nedför floden. De färdades tills mörkret föll och fortsatte nästföljande morgon. Resan gick nu ömsom till lands, ömsom i kanot, ända tills Olaudah Equiano för första gången såg havet. När Atlanten bredde ut sig för hans förundrade blickar hade det gått ett drygt halvår sedan han kidnappats i hembyn.

Kort tid efter det att Olaudah skådat den väldiga oceanen fick han även syn på slavskeppet som låg för ankar i hamnen. Häpnaden förbyttes i skräck under ombordlastningen. Han blev snart övertygad om att han hamnat i en värld av onda andar som beredde sig att döda honom. Sjömännens ljusa hudfärg, deras långa hår och deras besynnerliga tungomål var helt olikt allt han kunde jämföra med. Endast onda andar kunde se ut så här och låta på detta vis. När han såg sig omkring på skeppet upptäckte han en kokande kopparkittel och en stor grupp kedjade svarta medfångar; deras anleten avspeglade fasa och ångest. Olaudah svimmade. När han vaknade började de svarta vakterna prata för att muntra upp honom. Han frågade dem om de skulle bli uppätna av de förfärliga vita männen med röda ansikten och långt hår.

Vakterna lugnade honom att så inte var fallet. När en medlem av besättningen gav honom lite sprit i ett vinglas vågade Olaudah först inte ta emot gåvan, och när han väl fick i sig den starka drycken drabbades han av våldsamma kväljningar. Något liknande hade han aldrig smakat.

Vakterna lämnade slavskeppet och Olaudah lämnades ensam med sin förtvivlan. Han miste allt återstående hopp om att återse hembygden, och han började längta efter det bittra men jämförelsevis komfortabla slaveri som han pinats av under det senaste halvåret. Överallt ombord härskade skräck och osäkerhet, men allra värst blev det när Olaudah tvingades ner i det stinkande lastrummet. Slavpojken blev så sjuk att han inte kunde få i sig mat.

Han hoppades få dö fort, men döden ville inte komma. Två vita sjömän bestraffade hans matvägran genom att hålla fast, binda och piska honom, något som upprepades flera gånger. Om han kunnat skulle pojken ha hoppat överbord, men relingen var noga bevakad. Dessutom var han så liten att han inte nådde upp till den.

Efter några dagar hörde Olaudah välbekanta ord. Han frågade en man

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 15

Prolog

•

15

som uppenbarligen kom från samma bygd som han själv vad som skulle hända dem. Vi skall föras till de vita människornas land och sättas i arbete, blev svaret. Detta gjorde honom lite lättare till mods, men rädslan försvann inte.

Han hade aldrig sett människor som var så grymma som de vita männen.

De var inte bara onda mot slavarna utan också mot varandra. Olaudah bevittnade hur en vit man piskades till döds av andra vita.

På frågan varifrån de vita härstammade, om de hade ett eget land eller om de levde i själva skeppet, blev svaret att de vitas land låg mycket långt bort, så fjärran att ingen i Olaudah Equianos land kände till det. Pojken frågade också om kvinnor – det fanns ju inga vita kvinnor ombord – och han fick veta att de existerade, men att de levde i de vitas hemland och inte följde med männen på resorna. Olaudah och de andra fångarna diskuterade också sinsemellan hur slavskeppet kunde röra sig över vattnet, men på denna punkt var de alla lika okunniga. Det var magi, därom var de flesta övertygade.

Det dröjde länge innan skeppet lämnade hamnen. Medan de väntade på resan över Atlanten vistades slavarna mestadels uppe på däck, men när det blev dags för avfärd tvingades samtliga ned i lastutrymmet. Trängseln och hettan blev värre än tidigare. Olaudah kunde knappt röra sig. Det var så ont om luft att slavarna nästan kvävdes; svetten och odören gjorde att den luft som fanns var snudd på omöjlig att andas. Eländet förvärrades av kedjorna på kropparna och av smutsen. Skräckscenen fullbordades av skrik och kvidande från kvinnor och sjukas och döendes stönanden. Olaudah Equiano mådde så illa att sjömännen till slut lät honom ligga uppe på däck. På grund av sin låga ålder slapp han kedjorna, men trots detta privilegium avundades han de olycksbröder som dog och vräktes i havet. De var åtminstone fria.

Då och då lyckades några svarta hoppa överbord. Sjömännen förstärkte därför bevakningen och blev ännu mer försiktiga med vilka de släppte upp på däck. En slav som kastat sig i havet fiskades upp och piskades hårt som straff. De vitas grymhet visste inga gränser. Om de fångade stora mängder fisk åt de bara vad de själva hade behov av och slängde resten i Atlanten, trots att de svarta svalt och bönföll om att få del av maten.

En dag hördes jubelrop från sjömännen. Glädjescenerna berodde på att de hade siktat land. Sent en eftermiddag lade skeppet till i Bridgetowns hamn på ön Barbados. Många köpmän och plantageägare kom ombord redan första kvällen för att inspektera slavarna. De pekade på ön och sökte få afrikanerna att förstå att de hade kommit till sitt nya hemland, men Olaudah och de andra missförstod allt och trodde att de nyanlända skulle äta upp

SlaveriTillTryck

16

07-06-03

•

18.26

Sida 16

Slaveri

dem. De vita lugnade dem med att de inte alls skulle bli mat utan bara sättas i arbete. Dessutom skulle de träffa andra svarta som ej heller de hade blivit någons middag.

När de kommit iland mötte de många afrikaner som talade olika språk.

De fördes till köpmännens slavgård, där de fängslades i väntan på försäljning. Olaudah förundrade sig över allt han såg. Husen i Bridgetown var byggda av tegelsten och hade mer än en våning. Inget hus hemma i Afrika såg ut som dessa hus. Dessutom red människor omkring på hästar, en märklig syn som han tog som slutligt belägg för att de vita nyttjade magi.

Andra slavar förklarade för den okunnige pojken att det minsann fanns hästar hemma i Afrika också. Olaudah tyckte att det var mycket konstigt att han själv aldrig hade sett några.

Ett par dagar senare ägde försäljningen rum. Efter en trumsignal rusade de bullersamma köparna, med anleten glödande av iver, in på gården och valde ut vilka slavar de ville ha. Vänner och släktingar bland slavarna skildes åt för alltid. Olaudah berättar att flera bröder som färdats tillsammans på slavskeppet nu hamnade hos olika ägare. Det var hjärtskärande att höra deras skrik när de slets från varandra.

Olaudah Equiano fick emellertid inte stanna länge på Barbados. Några dagar senare skeppades han vidare till Virginia i Nordamerika. På den här resan blev han aningen bättre behandlad än på atlantöverfarten. Han fick namnet Michael och gavs en hel del ris och fett fläsk att äta. Efter ankomsten tillbringade han ett par veckor med att rensa ogräs och samla sten på en plantage medan hans färdkamrater såldes en efter en till andra ägare. Olaudah miste namnet Michael och började kallas Jacob. Han var olycklig, ensam i ett konstigt land utan att ha någon att prata med.

Vid ett tillfälle kallades han in i plantageägarens hus för att fläkta honom medan han sov. Här öppnade sig en ny värld. Ögonen fastnade på en stor klocka som hängde vid skorstenen, en tickande manick som han aldrig sett maken till. Olaudah inbillade sig att klockan levde, att den övervakade honom och skulle berätta om alla hans fel för plantageägaren. Över klockan hängde ett stort porträtt. Det stirrade på honom. Olaudah misstänkte att porträttet var ett magiskt medel som de vita nyttjade för att bevara sina döda.

Förmodligen offrade de till sina tavlor. En annan sak som förskräckte Olaudah var åsynen av en svart slavinna som höll på att laga kvällsmat. Över hela hennes kropp fanns järnattiraljer. En järngrimma låste hennes mun så hårt att hon knappt kunde tala.

Efter att ha vistats en tid på plantagen såldes Olaudah till en brittisk

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 17

Prolog

•

17

sjöofficer vid namn Michael Henry Pascal, som vid tillfället förde befäl över ett handelsskepp. Pascal tog med honom till England och gav honom under resan ännu ett nytt namn, det för en svensk läsare välbekanta Gustavus Vassa. Varför? Ingen vet. Kanske var Pascal intresserad av svensk historia. Kanske hade han bara hört namnet av en historieintresserad kollega och tyckte att det lät bra. Till en början vägrade Olaudah bära namnet och insisterade på att kallas Jacob, men efter några örfilar accepterade han faktum.

Olaudah/Gustavus anlände till Falmouth i England på våren 1757. Det mesta var obegripligt. Han såg snö för första gången i sitt liv. Han lärde sig vad en kyrka var för något. Han tyckte att de vita var konstiga som inte offrade, som åt utan att tvätta händerna och som rörde vid de döda.

Deras kvinnor var mycket smalare än kvinnorna i Afrika och inte alls lika blyga. De vita hade besynnerliga saker som kallades böcker och som uppenbarligen kunde tala, men när Olaudah/Gustavus lade örat mot en bok sade den ingenting, vilket gjorde honom förbryllad.

Slaven tjänade därefter troget vid sin ägares sida. Eftersom Pascal tjänstgjorde i Storbritanniens väpnade styrkor och riket befann sig i krig, sjuårskriget 1756–1763, var hans situation inte utan risker, men Olaudah/Gustavus överlevde. Han deltog i belägringen av Louisbourg. Han lärde sig tala flytande engelska. I februari 1759 döptes han i Saint Margaret’s Church i Westminster. Efter fredsslutet år 1763 trodde han att han skulle bli frigiven, men marinofficeren sålde honom istället till en kapten vid namn James Doran, som förde honom till den brittiska ön Montserrat i Västindien. Här såldes han till Robert King, en kväkare från Philadelphia som idkade köpenskap bland öarna. Mr King lät Olaudah/Gustavus arbeta som bokhållare, ett jobb han trivdes med, i synnerhet som det innebar att han undslapp slitet på sockerplantagerna. Tack vare sin duglighet lyckades Olaudah/Gustavus bli assistent till en av kväkarens skeppskaptener, Thomas Farmer. Denne kände sympati för slaven och hjälpte honom att bedriva egen handel under resorna, något som resulterade i att Olaudah/Gustavus till slut hade så mycket pengar att han år 1766 kunde köpa sin frihet för 40 pund. År 1767, elva år efter det att han kidnappats i Afrika, anlände Olaudah Equiano till England som en fri man. Han slog sig ned i London och försörjde sig därefter omväxlande som barberare och som personlig tjänare på olika skepp. Skräcken för havet hade för länge sedan gått över. Olaudah blev en av sin tids mest beresta och erfarna män. Han besökte Främre Orienten, New England, Nicaragua och till och med Grönland, där han förvånades över isbergen och midnattssolen. År 1786 deltog han i det pro-

SlaveriTillTryck

18

07-06-03

•

18.26

Sida 18

Slaveri Olaudah Equiano alias Gustavus Vassa, avbildad i Storbritannien efter det att han uppnått friheten.

jekt som ledde till grundandet av Freetown, den brittiska kolonin i Sierra Leone, där befriade afrikanska slavar fick en fristad. När han två år senare avslutade sina memoarer – de publicerades 1789 – var han en välkänd profil i London och en av stöttepelarna för abolitionismen, den brittiska rörelse som under dessa år började gå till kraftig attack mot slavhandel och slaveri.

Under de år som följde reste Equiano omkring i England och på Irland, ihärdigt föreläsande och propagerande mot slavhandel. Han gifte sig med en kvinna vid namn Susan Cullen och blev far till en dotter. Bara några månader efter den lyckliga händelsen avled han, år 1797. Olaudah Equiano alias Gustavus Vassa var vid sin död troligen 52 år gammal.

• Olaudah Equianos resa från hembyn i Afrika till Amerika och sedan till Europa skedde längs den rutt som förknippas med termen triangelhandel. Trafiken kan ritas in på en världskarta i form av en trekant med Atlanten i mitten. I ena hörnet av triangeln finner vi Europa, där slavhandlarnas kapital och hemmabaser var belägna. I andra hörnet låg Afrika, där den mänskliga arbetskraften köptes av européerna. I tredje hörnet låg Amerika, där slavarna sattes i arbete och producerade den rikedom som gjorde det möjligt för européerna att köpa ännu fler slavar. Slaveriet var triangelhandelns livsnerv, dess bränsle.

Olaudah Equiano lärde känna alla tre hörnen, alla tre kulturkretsarna, och hann under sitt korta liv spela flera roller i samtliga. Han föddes som medlem i ett slavägarsamhälle och betjänades säkert av slavar när han var

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 19

Prolog

•

19

barn. Sedan försattes han själv i ofrihet och arbetade både i traditionellt afrikanskt slaveri och i Nya världens slaveri, såväl i Västindien som i Nordamerika. Han hann till och med vara slav i Storbritannien under det västeuropeiska husslaveriets sista århundrade. Sina sista år vigde han åt att propagera för hela slavsystemets avskaffande.

Olaudah Equianos historia speglar den transatlantiska slavhandeln när den blomstrade som mest. Det är en ovanligt heltäckande spegling, en hisnande personlig resa in och ut ur ofriheten med flera kompletterande synvinklar. Genom sina observationer av västerländsk och afrikansk ofrihet har Olaudah Equiano blivit en av våra bästa källor till kunskap om 1700talets slaveri på båda sidor av Atlanten. Det är Olaudah Equiano, och andra resenärer av samma kaliber, som gör att den här boken kan skrivas.

Att Olaudah mot sin vilja tvingades bära samma namn som Sveriges kung åren 1523–1560 berodde på den ofrihet som stigmatiserade honom i allt han tog sig för ända tills han hade tjänat ihop sina 40 pund. Det var just ofriheten, aldrig arbetet i sig, som definierade honom som slav. Olaudah Equiano protesterade uttryckligen mot en ekonomisk definition av slaveri, av uppfattningen att slaveri skall ses i ljuset av hur slavägare exploaterar slavars arbetskraft. Systemet var mycket obarmhärtigare än så. Att vara slav var detsamma som att inte ha rätt till någonting, att inte få välja arbete, bostad, hemland, familj, språk eller ens namn. Allt detta förenade slavar över hela världen. I övrigt kunde skillnaderna vara hur stora som helst. Slavarna i Afrika behandlades inte som slavarna i Amerika. Att vara husslav var något helt annat än att vara plantageslav. För en ofri afrikan i mitten av 1700-talet var slaveriets värld ett ont kalejdoskop av vedervärdigheter med ofriheten som enda gemensamma nämnare.

Det här är inte platsen för en ingående redogörelse för slaveriets ursprung och slaveriets natur, av vad som definierar slaveri i förhållande till andra former för social och ekonomisk underordning. Sådana redogörelser finns i volym I i min trilogi. Jag nöjer mig med att upprepa en av huvudpunkterna, vilken kraftigt ekar i Olaudah Equianos memoarer: vem som helst kan inte kallas slav blott för att vederbörande är förtryckt. Gränsen för en slav och en icke-slav är juridisk: den går mellan frihet och ofrihet. Olaudah Equiano tvekade aldrig om vem som var slav i Afrika, Amerika och Europa trots att skillnaderna i arbete och levnadsomständigheter var gigantiska. Oavsett vad slavarna arbetade med och oavsett hur de levde hade de alltid ofriheten gemensam. När som helst kunde de ryckas upp ur tillvaron och säljas till nästa by eller till andra sidan jordklotet. Olaudah Equiano viss-

SlaveriTillTryck

20

07-06-03

•

18.26

Sida 20

Slaveri

te, bättre än de flesta, vad det innebar att varken ha rätt till hem, bostad, syskon, språk eller, som sagt, ett eget namn.

• Detta är den andra volymen i en trilogi om slaveriets världshistoria. Jag har valt att inleda med Olaudah Equianos historia eftersom den åskådliggör problemets väldiga omfattning, omöjligheten att renodla resonemang om orsak och verkan, om skyldiga och deras offer.

När vi tänker på transatlantiskt slaveri brukar de flesta av oss reflexmässigt skuldbelägga de vita affärsmännen, slavskeppens kaptener och plantageägarna. Men det var afrikanerna själva som sålde Olaudah Equiano till slaveri, och det upprepade gånger, innan han till slut hamnade hos de vita. Hans egen familj var strukturellt medskyldig till slavsystemets existens eftersom den också hade slavar. Det slaveri som existerade i 1700-talets Afrika hade månghundraåriga rötter som inte kan reduceras till enkla följdverkningar av att europeiska skeppare lade till i hamnarna och ville köpa arbetskraft. Det tar tid att förstå varför det gick som det gick för Olaudah Equiano. Slaveriets historia är ingen enkel historia.

Ett annat skäl till att börja med Olaudah Equiano är att han står mitt i utvecklingen. Han föddes in i ett traditionellt slavsystem som hade existerat långt innan européerna började influera den kommersiella kulturen vid Nigerdeltat. När han blivit vuxen upplevde han det amerikanska slaveriets kulmen, då sockerplantagerna bredde ut sig i Saint-Domingue, Brasilien och på Jamaica. Slutligen var han med om att inleda det abolitionistiska krig som på 1800-talet skulle leda till att slaveriet i Nya världen, såsom 1700-talsmänniskorna kände det, rasade samman. Hans historia, hans memoarer, är en av den abolitionistiska litteraturens viktigaste skrifter.

I volym I, med undertiteln Forntiden till renässansen, har jag skildrat utvecklingen av institutionaliserad ofrihet i Gamla världen från historiens begynnelse fram till upptäckten av Amerika. De röda trådarna i den delen utgörs av krig och fattigdom, de två huvudkällorna till alla former av slaveri. I Europa, Afrika och Asien uppkom och formades sinsemellan mycket olika former av ofrihet, former som ännu omkring år 1500 sällan hade konfronterat varandra eller infogats under ett och samma välde, eller i ett och samma ekonomiska nätverk. Slavsystemen existerade i separata kultursfärer. Triangelhandeln var inte uppfunnen.

När vi nu går in i volym II ändras detta. Den röda tråden i denna bok

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 21

Prolog

•

21

är det fortlöpande kulturmöte som ägde rum när de europeiska handelsmännen och kolonisatörerna upptäckte världen och knöt samman kontinenternas kuster med varandra. Första delen av boken domineras följaktligen av Atlanten, av triangelhandelns expansion och plantageekonomins förutsättningar – den värld som Olaudah Equiano högst motvilligt trädde in i.

Efter att ha lärt känna världshavet och de olika sidorna av slavhandeln – slavhandlare, slavskepp, slavbaracker och slavmarknader – vänder vi blicken mot de sändande och mottagande kontinenterna. Hur påverkades Afrika av sin väldiga människoexport? Vilka slavsystem skapades i Amerika?

Vi kommer att se hur afrikanska härskare inspirerades till att bygga egna ekonomiska och militära system baserade på ofri arbetskraft, hur inflödet av eldvapen och prestigefyllda lyxvaror från Europa sporrade hövdingar och kungar till att börja krig mot grannar och leda slavräder. I Amerika spelade samtidigt slaveriet en huvudroll i skapandet av en helt ny civilisation på indiansamhällets ruiner. Utan slaveriet, inget Latinamerika och inget Västindien.

Samtidigt som slaveriet alltmer präglade den atlantiska världens ekonomi och samhälle skapades och vidareutvecklades andra typer av ofrihet i den islamiska världen och vid Indiska oceanens kuster, något vi alltför ofta glömmer när vi fokuserar på de människomassor som forslades över Atlanten.

Dessa två regioner hamnar i fokus för egna kapitel. Handeln med ofria och användningen av slavar i armé och administration i Osmanska riket och Marocko expanderade parallellt med utvecklingen av slavhandeln mellan Afrika och Amerika. Karavanhandeln med slavar över Sahara fortsatte att blomstra. I Nordafrika försattes hundratusentals europeiska fiskare, bönder och sjöfarare, även skandinaver, i slaveri. Osmanska riket, en av epokens verkliga stormakter, blev så beroende av sitt slavsystem att imperiet i praktiken kom att regeras av en slavklan i Konstantinopel, sannolikt de mäktigaste och rikaste slavar som någonsin har existerat. Men de förblev ofria.

När som helst kunde de halshuggas på sultanens order.

Den slavhandel och de slavsystem som möter oss i Indiska oceanens värld tillhör de mest mångskiftande i boken. Samma europeiska sjöfararnationer som skapade den transatlantiska slavhandeln byggde också upp merkantila nätverk i Indiska oceanen, men här var rikena och kulturerna inte sällan mer motståndskraftiga än i Amerika. Slavsystemen antog därför helt olika drag, allt efter de lokala förutsättningarna. Plantageslaveriet på Maskarenerna var en kopia av systemet i Västindien. Sydafrikas bondeslaveri är en historia för sig, utan egentliga paralleller någonstans på jordklotet.

SlaveriTillTryck

22

07-06-03

•

18.26

Sida 22

Slaveri

Batavias omfattande stadsslaveri var resultatet av samverkan mellan européer, kineser och sydöstasiater, vilka alla bidrog till att skänka slaveriet dess speciella karaktär.

Sist i boken vänder vi blicken mot de militanta former för motstånd mot herrar och överhet som slavarna utvecklade på 1500-, 1600- och 1700-talen.

Kapitlet har fått rubriken ”Rymlingar, riksbildare och revolutionärer” för att markera att det rörde sig om sinsemellan mycket olika företeelser. Alla slavar planerade någon gång att rymma; många gjorde det också. Om rymlingarna var många och förmådde hålla ihop kunde de gå ett steg längre och skapa egna samhällen, i historisk litteratur vanligen kallade maroonsamhällen. De kunde också göra uppror, eller rentav revolution, med målet att omstörta slavägarnas värld och ta makten över hela landet. Ju fler slavar som samlades på plantagerna och i gruvorna, desto vanligare blev dessa typer av motstånd. Ibland upprättade de förrymda slavarna egna kungariken som höll ut i decennier, till exempel Palmares i Brasilien. På 1790-talet reste sig slavarna i den franska kolonin Saint-Domingue i ett lika lyckosamt som destruktivt uppror och skapade den första svarta republiken, Haiti.

Under största delen av den period som skildras i föreliggande bok var slaveriet och slavhandeln allmänt accepterade i Europa. Ett fåtal idealister protesterade, men nästan ingen brydde sig om dem. Först under 1700-talets sista decennier inleddes en regelrätt kampanj bland västerländska intellektuella för att avskaffa i första hand slavhandeln, i andra hand slaveriet.

Denna rörelse brukar sammanfattande benämnas abolitionism. Det dröjde emellertid till 1800-talet innan rörelsen vann sina stora segrar och det dröjde till 1900-talet innan dess ideal blev allmänt accepterade på de flesta delar av jordklotet. Jag har därför valt att vänta med att skildra abolitionisternas kamp till volym III. • Många av de namn på folk och företeelser som återfinns i den här boken existerar i flera olika stavningsvarianter. Jag har valt att som regel rätta mig efter svensk standard, främst genom att följa Nationalencyklopedins rekommendationer. Följaktligen skriver jag osmaner (istället för ottomaner), fulani (istället för fula eller fulbe) och malinke (istället för mandingo eller mandinka). Där detta emellertid skulle ha medfört att bokens text kraftigt skiljer sig från det inom forskningslitteraturen normala avviker jag dock medvetet från svensk standard. Detta gäller bland annat ordet ”maroon”

SlaveriTillTryck

07-06-03

18.26

Sida 23

Prolog

•

23

(förrymd slav), som vid de sällsynta tillfällen ordet används i Sverige brukar stavas ”marun”. Ett annat exempel är det afrikanska riket Asante, som i Sverige ofta stavas Ashanti. Jag har dessutom bedömt det som oviktigt att systematiskt översätta och tolka alla valutor, mått och vikter som förekommer i källorna.

För enkelhetens skull har jag, i likhet med flertalet historiker, även rationaliserat ett antal benämningar på riken och stater. Trots att enhetsriket Spanien inte såg dagens ljus förrän i början av 1700-talet omtalar jag de separata delriken (Kastilien, Aragonien, Navarra med flera) som dessförinnan lydde under en gemensam spansk monark som ”Spanien”. Benämningen ”brittisk” används främst om 1700-talet, efter realunionen mellan England och Skottland år 1707. Termerna ”holländsk” och ”nederländsk” används som synonymer, men när jag använder termen Holland avses endast provinsen med detta namn, inte hela Nederländerna. Å andra sidan har jag ansett det nödvändigt att vara noggrann med benämningar på handelskompanier eftersom de har så likartade namn. Som exempel kan nämnas Nederländska Ostindiska kompaniet. När detta omnämns sker det med förkortningen VOC (Vereenigde Oost-Indische Compagnie), för att undvika sammanblandning med andra länders ostindiska kompanier.

Avsnitten om islam och arabvärlden har granskats av Philip Halldén (Lunds universitet). Kapitlet om Indiska oceanen har granskats av Hans Hägerdal (Växjö universitet). Ett stort tack riktas till er båda. Ett särskilt tack riktas till de människor som under arbetets gång har hjälpt mig med litteraturtips, däribland Chris Forsne och Ziad Taib i Göteborg, och till Erin Winslow i Ulricehamn, som kommit med värdefulla synpunkter på kapitlen om Nordamerika.

Där inget annat anges är de översättningar av citat som förekommer i boken mina egna, gjorda från den källutgåva som anges i käll- och litteraturförteckningen, det vill säga antingen från originalspråken eller från en annan översättning (till exempel engelska översättningar av källor på andra språk). Bibelcitaten är hämtade från Bibelkommissionens översättning (Bibel 2000).

Dick Harrison